Vad Har Självförlåtelse Gjort För Mig?

Idag är det drygt fyra år sedan jag hittade självförlåtelse för första gången, och den tiden som har gått sedan dess är den mest fantastiska jag upplevt i hela mitt liv.  Jag har nämligen låtit mig själv släppa mitt förflutna, släppa min rädsla, släppa min ilska, släppa så många av mina beroenden, för att istället leva och uttrycka mig själv här.

Ja, jag har upptäckt att det ändå finns en mening i och som mig själv. Jag måste inte längre söka efter stimulation utanför mig själv – vänner, droger, partys, förhållanden, sex, lycka, framsteg och segrar – jag har funnit att sökandet inte behöver existera. Jag behöver inte söka, försöka hitta, försöka få ta del av någonting utöver mig själv, och det är helt jävla underbart.

För fyra år sedan var jag fortfarande till viss del beroende av marijuana, jag var deprimerad och apatisk, jag kände inte för att göra någonting med mitt liv överhuvudtaget. Jag hade en dröm och den var att bli berömd och omtyckt för min musik. Jag kände det som om livet var slut, och allt som existerade inom mig var en tomhet som jag ville fly ifrån, men inte visste hur.

Det var någonting som saknades, det visste jag, men jag visste inte vad. Vad var det som saknades? Och hur kom det sig att hur mycket jag en försökte uppfylla mina drömmar, och även om jag ibland lyckades, så gav det mig ingen tillfredställelse? Varför var jag inte tillfredställd med mig själv?

Och då hittade jag självförlåtelse, tillsammans med självärlighet, och sunt förnuft, och dessa presenterades till mig såsom verktygen som skulle leda mig till frihet.

Min resa började och den har lett mig hit där jag befinner mig idag. Idag så är jag inte deprimerad längre, jag är inte apatisk, jag är inte beroende av några droger, inte beroende av någon stimulation för att känna mig tillfreds med mig själv. Jag har funnit en ro och ett lugn i mig själv som jag aldrig hade kunnat drömma om tidigare.

Jag söker inte längre efter att få bli känd, och tomheten inom mig är nu fylld med en substans, en fasthet, och en glädje. I korta ordalag skulle jag säga att jag är idag en helt ny människa, utan någon som helst likhet med den människan som jag var för fyra år sedan – så mycket har jag förändrats.

Det har visserligen krävs en hel del av mig, och fortfarande kräver processen om självförlåtelse sin disciplin och styrka. Eftersom självförlåtelse och självärlighet inte är verktyg vi fötts med eller tränats till att använda, så har jag, i stort sett rakt igenom hela min inre vandring, stött på mängder med motstånd.

Jag har inte velat tala ut förlåtelse, jag har inte velat hjälpa mig själv ut ifrån mitt egen konstruerade fängelse av inre demoner, jag har istället önskat att få ligga ner i min säng, inte göra någonting, bara låta tiden gå, och låta mig själv gräma mig själv över hur jag känner. Det har varit tufft att i de ögonblicken tvinga mig själv till att sätta mig ner framför min data och skriva ut självförlåtelse, även fast jag vetat om att det skulle bara bra för mig.

Processen av självförlåtelse är det tuffaste jag tagit mig för att göra i mitt liv, men det är också det roligaste, mest expansiva, föränderliga, och givande projektet jag någonsin gett mig in i. Och det är någonting som jag ger till mig själv för att sedan aldrig igen kunna förlora det. En självrealisation, eller självinsikt som jag lever in i verkligheten till att bli vem jag är kan jag inte förlora – den är med mig här i varje andetag, var jag än är. Sålunda är det allstå värt att kämpa igenom det motstånd som kan komma upp, även om det kan kännas väldigt, väldigt tungt ibland.

Så, på bara fyra år har jag förändrat mitt perspektiv på livet, på mig själv, på min familj, på vänner – på att existera – fundamentalt och på ett alldeles underbart sett. Jag har under dessa fyra åren tillägnat mig själv egenskapen av att vara en riktig människa, en äkta människa, en människa som styr över sig själv och inte blir styrd av inre energier, tankar, känslor och emotioner.

På dessa fyra åren har jag gett mig själv ett värde, jag har gett mig själv respekt, jag har gett mig själv glädje, jag har gett mig själv insikten av att det finns mer än pengar, sex och kändisskap – det finns mig själv. Och denna mig själv är tillfredställelse personifierat, det är självförtroende personifierat, det är självkänsla personifierat, det är helt enkelt nyckeln till ett fulländat liv.

Jag har allstå lärt mig att ingen bild som TV:n visar mig, ingen historia som mina föräldrar drar för mig, ingen dröm som existerar i mitt huvud, ingen himmel, ingen gud, ingen Jesus, ingen Buddha, ingen upplysning kan ge mig sann tillfredställelse. Eftersom jag är sann tillfredställelse, det är vem jag är, problemet har alltid varit att jag sökt efter någonting utöver mig själv, och därför aldrig insett eller förstått den enkla sanningen – att jag är här.

Med självförlåtelse har jag därför insett att jag är här, och har därmed börjat skapa mig själv här till någonting som jag kan vara stolt över. Någonting som jag kan stå för all framtid som och säga att detta är jag – och ingen skam eller ånger finns inom mig eftersom jag är fullständigt nöjd och tillfreds med mig själv, och på det sätt jag lever.

Under fyra korta år har allstå hela mitt liv faktiskt förändrats och det med hjälp av självförlåtelse, och den berättelsen förtjänar att bli berättad. Det finns så mycket mer än det vi blir uppfostrade till att tro, det finns så mycket mer till oss själva än det vi lär oss i skolan. Ett helt universum ligger outforskat rakt framför våra ögon, någonting som vi inte har kunnat se eftersom vi varit alldeles för upptagna av att söka, av att tänka, av att begära, av att frukta, av att vilja, av att försöka finna.

Tänk så märkligt ändå, att när vi söker är vi så upptagen av sökandet att vi inte finner. Men när vi slutar söka så finner vi att vi trots allt är här, och att det var själva vårt sökande som gjorde oss blinda till att inse detta enkla faktum.

Självförlåtelse har gett mig styrkan att inse att det är sökandet som är bluffen, och har gett mig modet att inse att det inte finns någonting utöver mig själv. Jag är här, punkt slut. Men det har inte varit någon besvikelse, eftersom det finns så otroligt mycket här i denna fysiska i verkligheten, och med mig själv som bara är helt fantastiskt och mycket bättre än någon dröm i mitt huvud någonsin kunnat te sig.

Därför kan man sammanfattningsvis säga, och mycket generellt sett, att självförlåtelse gett mig gåvan att slappna av och släppa allt det där som är utöver mitt andetag, utöver mina mest basala kroppsliga funktioner, så att jag på så vis kunnat uppleva verkligheten, den riktiga verkligheten, som man inte behöver hitta eller finna, eftersom den faktiskt är här hela tiden.

Advertisements