Monthly Archives: April 2012

Dag 15: En Annan Bestämmer

Det finns en del punkter som jag måste ta tag i, vilka jag projicerat mot min partner, och som består av ilska och frustration. Detta är punkter som jag oftast, och mycket snabbt, förtrycker inom mig när de kommer upp. Jag vill inte känna av att de existerar, och jag rättfärdigar upplevelsen inom mig genom att säga, ”att jag har i princip transcenderat den där upplevelsen”; ”den där ilskan är ju inte så stark längre, den där ilskan den bara andas jag igenom”.

Genom att jag använder sådana ord så rättfärdigar jag mitt beteende och jag skjuter upp det oundvikliga, att faktiska ta och titta på vad det är jag upplever inom mig, för att sedan göra den nödvändiga självförlåtelsen, de nödvändiga skriverierna, och sedan den nödvändiga självkorrektionen.

Det tjänar som en mycket bra varningsmarkering, att så fort jag har tankar inom mig som på något sätt antyder att en viss upplevelse jag har, inte längre influerar mig, eller att jag är ”klar” med den, jag har ”transcenderat” den, då betyder det att jag förtrycker vad jag upplever, jag rättfärdigar vad jag upplever, och jag skjuter upp den dagen då jag måste ta i tag med min egen skapelse.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arg och frustrerad när en annan säger till mig vad jag ska göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig dum och förödmjukad när en annan säger till mig vad jag ska göra, i tron för att vara smart, för att kunna acceptera mig själv, är det jag som måste säga vad som ska göras

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera styrka, och självacceptans såsom att veta vad som ska göras, och såsom vara kapabel att göra det som ska göras – istället för att inse och förstå att jag inte måste bevisa för mig själv att jag accepterar mig själv, genom att visa att jag kan göra vissa saker – jag kan leva självacceptans här i detta ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att om en annan säger till mig att göra någonting, att jag i det ögonblicket förlorar makt, och är mindre ansedd och respekterad än tidigare, istället för att se, inse och förstå att jag definierat anseende och respekt i separation från mig själv, och skapat idén att för att leva respekt, och för att leva på ett sett så att jag har anseende för och mot mig själv, att jag då måste vara den som bestämmer, och tar alla beslut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag måste bestämma, och ta alla beslut, att jag måste vara orsaken till alla beslut, ha och skapade den begynnande idén till beslutet – i tron att om jag inte gör detta, om jag inte skapar beslutet utan någon annan, att jag då förlorat makt, och att jag förlorat min frihet, eftersom tydligen har någon annan tagit min makt och frihet genom att ta beslutet – istället för att se, inse och förstå att jag definierat orden makt och frihet i separation från mig själv, genom att tro att jag måste vara den som tar ett beslut för att kunna leva dessa orden som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mig själv som underlägsen att leva orden makt och frihet, och tro att jag för att kunna leva dessa orden som mig själv i varje ögonblick måste bevisa mig själv inför andra, och måste visa att andra inte kan kontrollera mig själv, istället för att inse att jag inte måste bevisa mig själv för att leva makt och frihet – utan att jag kan leva dessa orden som mig själv, här i andetaget, utan att andra måste veta om vad jag lever

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att andra har makt över mig, istället för att inse, se och förstå att riktig makt kan man aldrig ha över en annan, eftersom riktig makt är att faktiskt vara kapabel att styra, och dirigera själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och bli upptagen i maktkamper, eller vad jag uppfattar som och definierar som maktkamper, vari jag känner att det är jag som måste ta besluten för att jag inte ska bli vanhedrad, istället för att se inse och förstå att detta inte är en kamp om äkta makt, utan en kamp om idén och upplevelsen av makt, som faktiskt inte är riktig makt, eftersom riktig makt är den makt man har över sig självt, såsom förmågan att styra och dirigera själv här, till förmån för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag måste bevisa att jag kan ta egna beslut inför andra, för att kunna acceptera mig själv, och tro att om jag inte kan bevisa mig själv såsom egenskapen att ta egna beslut inför andra, att jag då är värdelös och har ett begränsat värde, att jag är underlägsen och inte duger lika mycket till som andra gör, istället för att se, inse och förstå att det inte finns någonting värde i att ta beslut, det finns ingen sorts ära i att vara en ledare, det finns inget, och är inget utöver att vara helt vanlig, man är fortfarande fysisk här, och andas, och jag inser därför att upplevelsen jag har mot ledare är helt inbilsk och existerar inte i verkligheten

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inbilla mig själv att tro att ledare är bättre än mig, att ledare har någonting som jag saknar, och att jag därför för att kunna acceptera mig själv, för att kunna vara tillfreds med mig själv, måste bevisa mig själv inför andra att jag är värdig och tillräcklig såsom en ledare – istället för att se, inse och förstå att jag kan acceptera mig själv här, jag kan bestämma att jag är tillfredställd med mig själv här, utan att jag är en ledare

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inbilla mig själv att tro att jag måste visa mig själv vara stark och kraftig inför andra, att jag måste visa andra mig själv såsom att jag aldrig tvekar inför beslut, såsom att jag alltid vet vad som är rätt, och såsom att jag alltid har kontroll, i tron att om jag inte lever och uttrycker mig själv på ett sådant sätt, att jag annars är underlägsen och sämre än vad andra är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro och inbilla mig själv att jag är sämre än andra, om jag inte kan lura andra att se mig, och komma ihåg mig såsom att vara stark och mäktig, istället för att inse att en sådan tro, och idé är helt vansinnig och utan all form av sunt förnuft, eftersom jag fortfarande är samma person oavsett vad andra tror om mig, och således spelar det absolut ingen roll huruvida andra tror att jag är en supermänniska, eller helt värdelös

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli frustrerad när jag inte tar besluten, utan annan tar besluten, i tron att den som tar besluten är starkare, och bättre än den som inte tar besluten, istället för att inse att den omständigheten att jag tar ett beslut inte gör mig till starkare, eller sämre, utan att det helt enkelt är vad det är, att jag tar ett beslut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa idén inom mig själv att människor som leder är bättre än människor som inte leder, istället för att se, inse och förstå att ingen annan människa faktiskt leder en annan, eftersom alla i grund och botten tar sina egna beslut, eftersom de som väljer att följa en ledare, tar beslutet att följa ledaren, och att det därav inte kan tillägnas ledaren huruvida hans följeslagare väljer att göra som han säger

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv ifrån ledarskap, genom att tro att jag måste leda andra för att kunna leva ledarskap, istället för att se, inse och förstå att det enda korrekta ledarskapet, det enda äkta ledarskapet som finns, är att leda mig själv, är att lära känna mig själv på alla sätt, och därefter leda mig själv såsom jag själv skulle vilja bli ledd – genom att vara brutal, men samtidigt öm mot mig själv, förstående men samtidigt bestämd, disciplinerad men samtidigt tålmodig, i förståelsen att förändring kommer att ta den tiden det tar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv ifrån mig själv såsom självacceptans, självmakt, självledarskap, och självrespekt, genom att tro att andra måste ge mig en upplevelse av dessa orden, såsom en energi – istället för att jag lever dessa orden här, såsom ett fysiskt uttryck av mig själv – såsom att gå, prata, och leva som dessa orden på riktigt – varigenom jag inte behöver någon annan att därigenom vara på något speciellt sätt mot mig

Jag åtar mig själv att leva orden självmakt, självrespekt, självledarskap, och självvärde, och jag inser att dessa orden kan jag endast leva för och som mig själv – om jag upplever dessa orden i förhållande till någonting utanför mig, då inser jag att det jag upplever är fejk, eftersom jag inte står, och går, och praktiskt lever mig själv som orden här

Jag åtar mig själv att inte längre separera mig själv ifrån makt, ifrån styrka, ifrån mod, ifrån självacceptans, genom att tro att jag endast kan leva dessa orden genom att visa andra att jag är kapabel att ta beslut – och jag inser att dessa orden är endast riktiga när jag lever dem för och som mig själv, när jag står som dessa orden här såsom ett fysiskt och praktiskt uttryck av mig själv

Jag åtar mig själv att inte längre leva för att bli ansedd av andra, för att bli sedd av andra, för att få andra att bli imponerad av mig, och se mig såsom en mäktig, och unik individ, och jag inser att det jag istället ska göra, vill göra, måste göra, är att leva för och som mig själv såsom ord som är bäst för alla, såsom självmakt däri makt är ett ord som stöttar mig själv som alla att bli mer effektiva, såsom självrespekt, däri självrespekt är ett ord som stöttar mig själv såsom vad som är bäst för alla, såsom självstyrka, och självledarskap, däri dessa orden stöttar mig själv såsom vad som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att sluta vara en slav till energier, att sluta definiera mig själv i enlighet med energier, och upplevelser, och istället lever jag mig själv här såsom andetaget, och jag applicerar och dirigerar mig själv här såsom levande ord i andetaget, inte längre beroende av och kontrollerad av energier för att leva

Jag åtar mig själv att leva här, och vara medveten om varje andetag som jag tar, och i varje ögonblick då jag märker att jag medverkar i mitt sinne, att jag stoppar mig själv och för mig själv tillbaka hit till denna fysiska verklighet

Dag 14: Beroenden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att projicera mig själv på min partner såsom att inte vara disciplinerad, och ge mig själv hän till beroenden, och handlingsmönster som inte stöttar mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte stoppa mig själv när jag ser att jag går in i ett handlingsmönster av beroende, och begär – där jag agerar för att ge mig själv en kick och en positiv upplevelse, och där jag agerar för att få mig själv att känna mig bättre – positiv och såsom att ha en kick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att missbruka min kropp genom att medverka i beroenden, såsom att röka, såsom att sova för mycket, och såsom att ge all min tid åt nöje, såsom att titta på film och tv-serier

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att glömma bort mig själv som självärlighet här i varje ögonblick, och istället ge mig hän till upplevelser, och beroenden, däri jag känner att jag kan få en kick, och en positiv upplevelse, istället för att jag lever här självdirigerad i varje ögonblick, fokuserad och bestämd, och i förståelse om vad som är bäst för mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att projicera på min partner min tendens av att ge mig själv hän till energier, och upplevelser i mitt sinne, varigenom jag ger en hel dag åt att endast gå ner mig själv i nöje, och äta sådana saker som jag vet inte är stöttande för min kropp, endast därför att jag känner för det, och därför att jag är beroende av att få en positiv kick

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara ärlig mot mig själv när jag går in och när jag tillåter och accepterar mig själv att ge mig själv hän till ett beroende, och till en drog – och istället för att ge mig själv hän, stoppa mig själv, och återta min makt här – återta mig själv här såsom en människa kapabel att välja vilka sorters handlingar jag vill medverka i eller inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att projicera på min partner hur jag missbrukar mig själv såsom min kropp genom att sova för mycket, genom att inte disciplinera mig själv och göra de sakerna som jag ser att jag behöver göra – och tänka att det jag ser är min partner, istället för att inse och förstå att det jag ser och upplever i förhållande till min partner handlar om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge mig själv hän till beroenden, och bli en slav till beroenden, och rättfärdiga detta inom mig genom att tänka att jag trots allt inte är beroende

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge mig själv hän till beroenden och upplevelser, att ge mig själv hän till sådana saker som känns bra, istället för att titta på huruvida vad jag väljer att göra är sunt förnuft eller inte, och därför ta beslut utifrån vad som stöttar mig, istället för vad som känns bra, eller smakar bra, eller jag får en positiv känsla och upplevelse ifrån

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte stoppa mig själv såsom beroende, och såsom självmissbruk, varigenom jag inte tillåter och accepterar mig själv att ge mig själv hän till mina beroenden, och ge efter – men där jag istället står upp och lever självdirigerat här i varje ögonblick, i varje ögonblick då ett beroende kommer upp inom mig, att jag andas igenom detta beroende

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende till att slappna av, till att inte göra någonting, till att inte behöva agera, och medverka, och vara en del av denna fysiska verklighet – istället för att jag står upp och driver mig själv, tvingar mig själv att ändra på mig själv såsom jag tillåtit och accepterat mig själv att existera och leva fram tills nu

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge hän till sådana saker som jag känner och upplever såsom positiva, och uppfyllande, och tänka att därför att jag upplever dessa saker positiva, måste de därför vara bra för mig – istället för att inse, se och förstå att så inte är fallet, eftersom jag inte tar min fysiska kropp i beaktande, och eftersom jag inte tar mig själv, och min verklighet i beaktande, utan enbart agerar utifrån hur jag känner mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att agera utifrån hur jag känner mig själv, utifrån hur jag upplever mig själv, utifrån vad jag tänker, och utifrån hur jag vill känna mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mina studier, och ge efter till en upplevelse av motstånd, genom att tänka att jag hellre vill göra någonting jag tycker om, istället för att inse, se och förstå att jag skapar mig själv i varje ögonblick, och jag skapar vad jag ska tycka om, och vad jag inte ska tycka om, jag väljer – och således väljer jag att tycka om mina studier, att tycka om att driva mig själv igenom mina motstånd, och driva mig själv förbi mina svagheter

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara ärlig mot mig själv och se när jag ger efter till beroenden, såsom beroendet av att vara lat, beroendet av att sova, beroendet av att fly undan mitt ansvar, beroendet av att inte behöva vara med, beroendet av att röka, beroendet av att dricka kaffe, beroendet av att titta på film – jag inser och är ärlig mot mig själv när jag förstår att jag ger efter, och i de ögonblicken stoppar jag mig själv, och ändrar på mig själv

Jag hänger mig själv till att inte längre vara kontrollerad av beroenden

Jag hänger mig själv till att inte längre ta beslut utifrån vad som känns bra, positivt, härligt, och istället tar jag beslut utifrån vad som är sunt förnuft, utifrån vad som är bäst för mig och därför bäst för alla andra

Jag hänger mig själv till att leva mogenhet, och vara en förälder för mig själv, och ta hand om mig själv, genom att se vad det är jag gör, och hur jag lever, och utifrån detta dirigera mig själv till att leva och handla endast på sådana sätt som stöttar mig, och som är bra för mig

Jag hänger mig själv till att inte längre vara en slav åt beroenden

Jag hänger mig själv åt att driva mig själv igenom mina beroenden, och mina upplevelser, och mitt motstånd mot att inte längre kunna mig själv hän till mina beroenden – och jag står upp här såsom ett exempel på att leva självdirigerat, och självstyrt

Dag 13: Offermentaliteten

Om någon annan blir arg på mig, frustrerad, och tycker att jag gjort någonting fel, så har jag en tendens att för det första bli rädd, och för det andra tycka synd om mig själv. Jag definierar mig själv ett offer, och jag känner det som om jag är våldtagen av denna ”dumma andra” – och att jag absolut inte gör någonting! Min upplevelse av mig själv, den skapar ju denna andra människa tänker jag.

Men det är ju självklart så att jag skapar min egen upplevelse, och oavsett om en annan blir arg på mig, eller känner sig glad i min närvaro, så ska detta inte influera mig. Om det influerar mig så tyder det på att jag separerat mig själv från vissa uttryck, och ord, och jag har definierat dessa såsom att innehålla vissa sorters symboler, och energier – som jag sedan blir kontrollerad av. Men det är jag som har skapat dessa symboler, och energierna, det är jag som har kommit att ackumulera min upplevelse av mig själv till att vara vad den är idag.

Det finns ingen att anklaga, och det finns ingen att förändra – jag kan inte förändra någon, och speciellt inte från utgångspunkten att jag känner mig ledsen, och dåligt behandlad, nej – jag kan endast och enbart ändra mig själv. Det enda sättet jag sedan kan visa hur andra bör leva, är genom att jag står som exemplet, jag står som det som är bäst för alla, och jag tillåter och accepterar inte mig själv att svaja. Oavsett om andra reagerar, reagerar inte jag – jag står här såsom andetag och tillåter inte mig själv att gå in i energi, eftersom jag vet att energi endast skapar olycka.

Så, jag slutar att förvänta mig själv någonting av andra, och jag börjar istället förvänta mig själv av mig själv – och det är att jag varje dag ska driva mig själv till att leva på ett sådant sätt att jag när jag går och lägger mig själv, vet att jag levde och tog de beslut som var bäst för alla – det var gjorde i omtanke för alla i mitt liv och inte gjorda bara för mig själv.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig som ett offer när en annan blir arg på mig, att känna mig som om någon gör någonting mot mig, och att ingenting är mitt fel, och att jag därför har rätt att anklaga denna andra för vad jag upplever inom mig såsom att vara ledsen, och känna mig åsidosatt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja förändra min verklighet, utan att jag först står som exemplet på förändring

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilka förändra en annan, utan att jag förstå står, lever, och bevisar för mig själv att jag är exemplet på förändring

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa hemligheter inom mig själv gentemot en annan, genom att tänka inom mig själv huruvida jag tycker om, eller ogillar en annan, och på så vis skapa energireaktioner inom mig gentemot en annan, istället för att omedelbart då jag ser och upptäcker en tanke inom mig, stoppa mig själv och föra mig själv tillbaka hit till andetaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig sviken, förråd, och illa behandlad av en annan, när en annan blir arg, frustrerad, och reagerar gentemot mig, istället för se, inse och förstå att jag har inom mig själv skapat förväntningar om hur andra ska vara, eller leva – istället för att se och hantera verkligheten här, såsom den verkligen existerar – och se och lära känna mig människor såsom de verkligen är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lära känna människor såsom de verkligen är, utan enbart lära min idé av dessa människor, såsom jag hoppas att de ska vara, tänka och uttrycka sig själva som, istället för att stå här, en och jämlik med människorna i min värld, i varje andetag, utan att skapa en förväntning, och på så vis lära känna dem

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli emotionell, och vilja börja gråta när en annan blir arg och frustrerad på mig, och tänka inom mig att jag blir dåligt behandlad, att jag blir misshandlad, och att jag på grund av detta har en rätt att känna mig emotionell, och börja gråta – istället för att se och inse att jag inte blir misshandlad, och att jag inte blir dåligt behandlad – utan det istället är jag som skapar dessa upplevelserna in om mig genom att tänka

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förvänta mig av en annan att aldrig reagera, och att aldrig ha en emotionell upplevelse gentemot mig, och känna mig lurad när en annan ändå har en sådan emotionell upplevelse gentemot, istället för att inse att sådana förväntningar inte är realistiska

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli förbittrad och frustrerad inom mig själv gentemot en annan, genom att jag medverkar i och som mentalt bakgrundssnack och tänker att en annan borde lyssna på mig bättre, borde behandla mig bättre, borde vara snällare mot mig, borde vara mer omtänksam mot mig, och borde ge mig ett bättre och mer fulländat liv – istället för att se, inse och förstå att det jag önskar att en annan ska ge till mig, är sådant jag ännu inte givit till mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli förbittrad, och skapa en avsky inom mig gentemot att en annan rör mig, genom att medverka i mentalt bakgrundsprat varigenom jag tänker att en annan inte går att lite på, en annan kommer enbart att såra, och skada mig, en annan kommer göra mitt liv svårt, och därför kan jag inte lita på en annan över huvudtaget – istället för att se inse och förstå att det jag upplever gentemot en annan, såsom att jag inte lita på en annan, eftersom jag är rädd för att bli sårad och skadad, och få mitt liv att bli svårt – är i grund och botten mina egna rädslor, såsom minnen av hur jag känt mig tidigare med andra personer, utifrån vilka jag sedan dragit en slutsats att jag inte kan lita på andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i mentalt bakgrundsprat varigenom jag tänker att en annan inte tillräckligt lyssnar på mig, istället för att se inse och förstå att detta tyder på att jag inte i tillräcklig mån lyssnar på andra, och att jag inte lyssnar på mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lyssna på mig själv, och att inte tillåta och acceptera mig själv att lyssna på andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i bakgrundsprat i mitt huvud, och på så vis skapa hemligheter gentemot människor i min värld, istället för att jag driver mig själv att i varje ögonblick stoppa, min applikation av mig själv såsom att skapa hemligheter, och istället tränar mig själv att andas och vara medveten om mig själv som det fysiska i varje andetag, och i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i mentalt bakgrundsprat vari jag tycker att jag är bättre än andra, och att jag har nått längre i processen än vad andra har gjort – istället för att se inse och förstå att detta inte är sant, och att jag trots allt har möjlighet att lära mycket från dem som går med mig i processen, för att på så vis snabba på min process, och göra min återfödelse snabbare

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig såsom jag upplever mig själv, och existerar inom mig själv för närvarande, och istället för att titta på hur jag har skapat mig själv, och vara tålmodig med mig själv, i förståelsen om att det kommer ta lång tid att gå tillbaka och att förändra mig själv, att förvänta mig själv att jag ska vara klar nu – och att jag ska förändras nu i detta ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla inför att vara nära en annan, i rädslan att jag ska av misstag göra någonting, eller säga någonting som kommer få den andra att bli frustrerad på mig, och tycka att jag stör, och därefter skälla och skrika på mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla när en annan skäller och skriker, och tänka att jag är hotad, att jag måste fly undan, och att jag måste gömma mig, istället för att se, inse och förstå att det faktum att någon skäller och skriker i sig självt inte är farligt, och i sig självt inte på något sätt hotar mig – således står jag här och andas, och jag lever en och jämlik och går inte i rädslan för konflikt då jag hör en annan skälla och skrika

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka min upplevelse av mig själv såsom att vara rädd och känna ångest inför att en annan ska skälla och skrika på mig, genom att tro och tänka att det är dåligt, och att det är en svaghet att uppleva ångest och rädsla gentemot konflikter – istället för att se och inse att det varken är en svaghet, eller styrka – utan det är helt enkelt såsom jag programmerat mig själv, vilket jag nu måste korrigera genom att gå en process

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inse att andra människor är inte starkare än mig, de är inte bättre än mig, de är inte mer än mig, och de är ingenting jag måste frukta eller hålla mig undan, andra människor är precis som jag själv är – och således slutar jag att vara rädd för andra, och rädd för konflikter – och jag lever, applicerar, och utrycker mig själv här såsom andetaget istället

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv när jag känner mig trött, och känna, tycka och uppleva att jag inte borde vara trött, utan att jag istället borde vara pigg, och jag borde vara uppåt

Jag hänger mig själv till att inte längre se mig själv, uppleva mig själv, och leva mig själv som om jag är ett offer

Jag hänger mig själv till att i varje ögonblick ta ansvar för vad jag upplever inom mig, och inte anklaga en annan, eller tänka att det är en annan som skapar inom mig vad det är jag känner – jag hänger mig själv till att leva självansvar, och självstyrka – i förståelsen att jag inte är ett offer, jag är skaparen

Jag hänger mig själv till att inte längre frukta andra människor, inte längre frukta konflikter, eftersom jag förstår och inser att det finns ingenting att frukta – andra människor är inte bättre, starkare, eller mer än mig – jag är inget offer, jag är ingen slav, jag är inget lägre stående varelse – och på så vis står jag upp och lever självvärde, och självriktning, och självstyrka

Jag hänger mig själv till att inte längre jämföra mig själv med andra människor, till att inte längre hacka ner på mig själv när jag tror mig själv se att en annan människa är bättre än mig, jag inser och förstår att alla idéer som kommer upp inom mig om att en annan är bättre eller sämre än mig är en lögn, och jag slutar att vara ett offer – och står istället upp här såsom självdirigerad

Jag hänger mig själv till att inte längre leva som om jag vore ett offer för omständigheterna i mitt liv, och jag inser, ser och förstår att jag skapar alla omständigheter i mitt liv – jag är skaparen, och tron att jag är ett offer är endast ett försök av mig att gömma mig själv undan det ansvar jag har som en skapare – därför står jag upp här i varje ögonblick med insikt om vem jag är såsom skapare, såsom självansvarig

Dag 12: Rädsla För Vad Andra Tycker

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte göra någonting en annan ber mig om på ett tillräckligt bra sätt, så att min partner blir nöjd och tillfredställd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv när en annan inte är nöjd och tillfredställd med någonting som jag gjort, och tänka att jag inte är tillräckligt tillfredställande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta och känna ångest att en annan ska tycka att jag inte tar hand om mina ansvar tillräckligt bra, och istället tycker att jag är oansvarsfull och inte går att lita på

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta handlingar utifrån utgångspunkten att jag vill att andra ska acceptera mig, och tycka om mig, och anse att jag är tillfredställande och ansvarsfull – istället för att jag tar handlingar här, utifrån vad jag ser är sunt förnuft

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ogilla när en annan säger till mig vad jag ska göra, och hur jag ska göra det, och känna det som att jag i det ögonblicket kvävs och inte kan andas, och som om jag inte tillräckligt kan leva ut mig själv och ha roligt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ogilla när en annan ber mig att göra någonting, eller frågar mig huruvida jag har gjort någonting eller inte, och i detta känna det som om jag kvävs, som om jag är kontrollerad och styrd av en annan och inte får någon frihet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla att jag inte ska bli accepterad av en annan, utan frukta att en annan ska bli arg på mig, och tycka att jag inte tillräckligt effektivt följt instruktionerna, och gjort det som denna bad om mig, istället för att leva och uttrycka mig själv här – en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att en annan rent faktiskt kan kontrollera mig, rent faktiskt kan kväva mig, rent faktiskt har möjlighet att komma in i mitt huvud och manipulera mig, istället för att inse att det trots allt är jag som bestämmer min riktning, och som bestämmer vart jag ska gå och hur jag ska gå

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kämpa mot en annan om min frihet, i tron att en annan kan kväva mig, och kan stjäla min frihet ifrån mig, i tron att jag måste bevisa att jag är fri för andra, för att jag ska kunna leva självfrihet här, istället för att inse att självfrihet är någonting som bara jag ge, eller ta ifrån mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera och se mig själv som en rebell, som måste kämpa mot systemet, kämpa mot samhället, kämpa mot andra, i tron att om jag inte gör detta, så kommer jag förlora mig själv, och förlora min frihet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och att tro att jag är mina tankar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna skuld mot katterna när jag tycker att jag inte på ett tillräckligt sett underhållit och get katterna någonting roligt och spännande att göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna skuld mot katterna, och tycka att jag har svikit katterna, när jag inte lekt med dem på ett sådant sett att de sprungit omkring mycket, och varit väldigt aktiva, istället för andas, och inte acceptera och tillåta mig själv att tänka en enda tanke

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag är en dålig människa, och att jag måste bestraffas, om jag inte utför ett ansvar, en uppgift, såsom en annan har instruerat mig att utföra uppgiften, och tro i och med detta att jag borde bestraffa mig själv, och visa mig själv som en hängiven slav till denna andra för att på så vis ta tillbaka mitt värde

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att agera för en annans skull, istället för att agera på det jag ser är sunt förnuft

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att agera för att göra en annan glad, tillfredställd, och lycklig, istället för att agera på det som jag ser är bäst för alla, och det som gynnar alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att agera för att göra en annan glad, lycklig, och för att få en annan att tycka om mig, istället för att agera på ett sätt som jag ser är sunt förnuft, och som jag ser är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att agera och handla för att få andra att tycka om mig, och inte vara arga på mig, istället för att stå här med integritet, och agera på sådant som jag ser är till fördel för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att göra andra missnöjda, och arga med mig – och i denna fruktan kompromissa mig själv, och istället för att uttrycka mig själv en och jämlik – hålla mig själv tillbaka, och stå tillbaka, och låta världen snurra vidare utan att jag någonsin ingriper – istället för att stå här en och jämlik och agera när jag behöver agera, tala när jag behöver tala, och ingripa när jag behöver ingripa utifrån vad jag ser är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att andra ska acceptera mig som sin slav, som den personen som gör sådant de tycker om och finner tillfredställande, i önskan om att få bli accepterad och omhändertagen av någon utanför mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig själv till en slav åt rädslan att andra inte ska tycka om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig själv till en slav åt rädslan att andra inte ska ge uppmärksamhet åt mig, att andra inte ska se mig, och att andra inte ska definiera mig såsom en viktig del av deras liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla inför att göra en annan arg på mig, och missnöjd med mig – i tron att om en annan är arg och missnöjd med mig, att jag måste vara detsamma, och tro att jag inte kan stå upp en och jämlik och själv definiera mig själv, i tron att jag måste ha en annan för att göra detta åt mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga andra för att vara dem som skapar min upplevelse av mig själv, istället för se, inse och förstå att det är jag som väljer hur jag ska agera, det är jag som väljer vad jag ska säga, det är jag som väljer hur jag ska tänka, och det är således jag som har ansvar över mig själv ifråga om hur jag upplever mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att en annan ska se misstag i det jag gör, och bli arg, och peka på de misstag jag har gjort, och visa hur jag ska göra någonting korrekt istället – i tron att en annans ilska är någonting att frukta, är någonting farligt, och någonting som kan skada mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att ilska kan skada och göra illa mig, att en annans missnöje med mig kan skada och göra illa mig, istället för att inse och förstå att dessa upplevelser endast är idéer i mitt sinne, och är inte riktiga

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag måste skydda mig själv mot en annan, genom att hålla mig själv tillbaka, och genom att inte alltför mycket blotta mig själv, såsom vem jag verkligen är, i tron att om jag blottar mig själv så kan jag bli övertagen, och överkörd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag kan bli övertagen, och överkörd, att jag kan bli förödmjukad och förlöjligad, istället för att inse att alla dessa upplevelser är självskapade inom mig, och har ingenting att göra med hur min verklighet är mot mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att leva en och jämlik här, utan tankar, utan fruktan, och utan ångest – i rädslan att jag då kommer bli en annans slav, att jag då kommer bli kontrollerad och manipulerad av en annan, eftersom jag inte kan tänka på varför människor gör som de gör mot mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest inför att en annan ska vara missnöjd med mig, och tycka att jag är otrovärdig, och därmed försöka hacka på mig, eller försöka visa för andra människor att jag är en underlägsen figur

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla inför att bli avslöjad och sedd av andra såsom att vara otrovärdig, och såsom att vara inte värd, och inte tillräckligt bra för att bli älskad, och accepterad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter att vara osynlig, och inte ha människor till att se mig, i rädslan att om de ser och uppmärksammar mig, att de då kommer bli arga på mig, och kanske inte tycka likadant som jag, och hålla mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla inför att människor i min värld inte ska tycka som jag, och inte ska hålla med mig, i rädslan att de kommer attackera mig, och bli arga på mig, för att jag tycker annorlunda än vad de gör

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att andra människor i hemlighet anser att jag är värdelös, och tycker att jag är en skam, eftersom jag inte tycker, och tänker såsom anses vara det normala sättet att tycka och tänka på

Jag hänger mig själv till att acceptera mig själv, till att älska mig själv och till att tillåta mig själv att uttrycka mig själv utan att vara rädd, nervös och oroad inför vad andra tycker om mig

Jag hänger mig själv till att inte längre gömma mig själv bakom rädslan att andra inte ska tycka om mig, och att andra inte ska acceptera mig själv – och jag lever istället ut mig själv här – en och jämlik – och visar mig själv vem jag verkligen är när all rädsla är borta

Jag hänger mig själv till att upptäcka vem jag verkligen är, och till att lära känna mig själv som vem jag verkligen är, och sluta spela en roll driven av rädsla och ångest – och istället komma ut i dagsljuset, släppa rädslan och våga leva

Jag hänger mig själv till att våga leva – till att våga lära känna mig själv – till att våga återskapa, och återföda mig själv såsom ett exempel av vad som är bäst för alla

Dag 11: Skolbetyg III

Igår gjorde jag en muntlig presentation inför min klass, och min lärare, och den var betygsatt. Jag kände en stor press innan jag gjorde denna presentation, och jag var rädd för att jag inte skulle få ett bra betyg, utan istället få ett medelmåttigt betyg. Men, så gjorde jag min presentation och fick istället det högsta betyget, och genast ändrades min upplevelse av mig själv. Jag kände mig glad, lättad, och upphetsad – och jag märkte hur jag konstant tänkte på vilket betyg det var jag hade fått, hur duktig jag var, och hur bra jag hade lyckats.

Jag kände mig aningen hög, som om jag tagit en sorts glädjedrog. Och detta är ju då polariteten av den ängslan och rädslan jag upplevde innan, eller rättare sagt är det polariteten av den besvikelse och förödmjukelse jag hade känt om jag inte fått det bästa betyget.

Det är begränsande att vara en slav till vilket betyg jag får, och det är framförallt obekvämt att gå omkring och vara rädd. Betyg borde inte betyda någonting för mig, det borde vara någonting som jag får, och sen är det inget mer med det. Skolan borde inte vara någonting som definierar mig, utan jag borde istället definiera mig själv. Skolan borde inte vara det som bestämmer över hur jag ska uppleva mig själv, utan det borde istället vara jag själv.

Problemet är att jag placerat ett värde i skolan, och vad skolan tycker om mig, jag tror att det är av värde att bli erkänd i skolan, istället för att inse att det mer är en förbannelse än någonting av värde, eftersom jag existerar i fruktan att inte bli erkänd. All slags behov av att få något utifrån är en förbannelse mot själv, och tjänar endast till att begränsa själv.

Jag fortsätter därför med att arbeta med mina upplevelser i skolan, och då speciellt till vilket slags betyg jag får.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig positiv, och hög, upplyft, och lättad när jag får ett bra betyg av min lärare, i tron att jag lyckats med någonting, och att jag gjort mig själv bättre än innan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att få bra betyg är ett tecken på att jag har lyckats, och på att jag är accepterad, istället för att inse att dessa definitioner av lyckas, och acceptans är begränsande, och är förtäckt slaveri, eftersom jag hela tiden måste visa mig själv på styva linan och uppnå ett bra resultat i skolan för att kunna uppleva mig som dessa orden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från ordet egenvärde, och självrespekt, genom att tänka och tro att endast skolan kan belöna mig med en sådan upplevelse, och ett sådant uttryck av mig själv, genom bra betyg

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra skolan till min gud, och att göra lärare till de jag måste bli accepterad av för att jag ska kunna acceptera mig själv, istället för att inse och förstå att jag kan acceptera mig själv, att jag inte behöver bra betyg, att jag inte behöver något anseende – utan jag kan älska och acceptera mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag är duktig, att jag är värdig, och att jag är bättre än andra, när jag får ett bra betyg, istället för att inse att min emotionella och känslomässiga upplevelse när jag får ett bra betyg inte säger någonting om verkligheten, utan är en illusion som jag upplever inuti mitt huvud

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv genom att behöva att skolan säger till mig att jag är värdig, att jag är tillräcklig, och att jag duger, istället för att jag säger till mig själv detta, och att jag lever detta rent praktiskt här i varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva egenvärde, självacceptans, och självkärlek här i varje andetag, rent praktiskt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga efter erkännande i skolan, och jaga efter överlevnad i skolan, och jag efter att prestera och bli erkänd, i tron att detta kommer ta slut när jag är klar med skolan – istället för att inse att denna upplevelse och applikationen av mig själv inte kommer ta slut, förrän jag säger att den ska ta slut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inse att jag kan hålla på och jaga i hela mitt liv, och sceneriet kan ändras, människorna kan ändras, men jag kan fortfarande hålla på att jaga efter ett bättre jag utanför mig själv, så länge jag inte säger stopp – det är nog – nu får det vara slut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra utbildning, och skolan till min gud – och tro att det skolan säger om mig, och säger om andra måste vara sant, och är en lag – och därför tro att om skolan tycker jag inte är värt ett högt betyg, att jag därför är dålig och värdelös

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån tävlan, utifrån kamp och jämförelse – och därigenom titta på andra människor, och hur de presterar i skolan, och utifrån det skapa mig själv genom att försöka få lika bra betyg, eller bli lika erkänd såsom andra är – istället för att jag accepterar mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte acceptera mig själv, utan tro att jag måste ha någon utanför mig som accepterar mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av att känna mig stolt, och bra över mig själv, när jag får ett bra betyg i skolan, och hålla kvar vid denna upplevelse av mig själv, eftersom det känns så bra, istället för att inse och förstå att denna upplevelse av mig själv är en polaritet mot besvikelse och att känna mig själv värdelös – när jag känner mig bra skapar jag därför samtidigt polariteten

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara nervös inför att hålla ett muntlig föredrag inför min klass, i rädslan att jag ska glömma viss information, att jag ska säga någonting fel, eller att jag ska göra någonting som får andra att skratta åt mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sätta press på mig själv, genom att förvänta mig av mig själv att jag ska få det högsta betyget, att jag ska göra jätte bra ifrån mig, och att jag ska vara en av de bästa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sätta press på mig själv, att jag ska vara bäst, att jag ska inte bara lyckas, utan lyckas utomordentligt, i tron och idén att jag inte kan vara nöjd med mig själv om jag är medioker

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jämföra mig själv med andra, och i detta existera i och som rädslan att jag kommer vara medioker, att jag kommer vara enbart normal, och enbart som alla andra, och inte på något sätt sticka ut, istället för att inse och förstå att jag inte behöver sticka ut, att jag inte behöver vara speciell, att jag inte behöver vara erkänd – utan att jag kan acceptera mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och acceptera mig själv att göra min utbildning, och min skolan till en del av mig själv, såsom någonting jag fruktar ska gå fel, såsom någonting jag fruktar inte ska fungera för mig såsom jag hoppas och önskar att det ska fungera – istället för att leva här – en och jämlik – och andas här en och jämlik – och inte göra skolan till någonting som bedömer mig, men göra skolan till någonting jag styr mig själv i och bedömer vem jag ska vara och utrycka mig själv som i

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara nervös och rädd inför att stå inför en grupp och tala, genom att tänka att jag är dum, att jag inte har någonting vettigt att säga, och att jag inte är tillräckligt sexuellt attraktiv för att vara av något värde för andra människor – istället för att se och förstå att jag inte behöver vara någonting för andra, jag behöver inte ge mig själv till känna, jag behöver inte vara speciell – jag kan acceptera mig själv och därmed vara nöjd med mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv genom att vilja att andra ska säga att jag är tillräcklig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv, och vara hård mot mig själv när jag inte får ett bra betyg, genom att tänka att jag helt har misslyckats, och att jag är misslyckad, och att det inte finns någon mening med att jag längre existerar eller lever

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att dåliga betyg betyder att jag inte har något värde, och att jag är misslyckad – istället för att inse och förstå att dåliga betyg, är dåliga betyg, ingenting mer, och ingenting mindre

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka när jag får dåliga betyg, att jag måste bättra mig till nästa gång, att jag måste kämpa och visa andra att jag klarar av att vara bättre – istället för att inse att jag behöver inte visa för andra vem jag är, och vad jag klarar av – jag kan istället acceptera mig själv

Jag hänger mig själv till acceptera mig själv

Jag hänger mig själv till att bestämma vem jag är, och inte tillåta mina betyg, eller skolan att bestämma vem jag är

Jag hänger mig själv till att värdesätta mig själv, till att älska mig själv, till att leva på ett sådant sätt mot mig själv att oavsett vilka betyg jag får, eller vad min lärare tycker om mig, så älskar jag mig själv

Jag hänger mig själv till att leva fullständigt i varje ögonblick, och inte tillåta och acceptera mig själv att på något sätt göra mig själv till en slav för andra människor, i det att jag behöver, och måste ha andra människors erkännande för att jag ska kunna leva – jag lever här

Jag hänger mig själv till att leva

Jag hänger mig själv till att inte vara nervös, ångestfylld och rädd att prata inför andra, att få dåliga betyg, och att dela med mig av mig själv inför min klass

Jag hänger mig själv till att acceptera mig själv oavsett om jag är medioker sett i systemets ögon, eller normal – jag hänger mig själv till att älska mig själv

Dag 10: Skolbetyg II

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att betyg betyder någonting

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit mig själv att frukta att om jag inte får bra betyg, så kommer mitt liv att vara misslyckat, och jag kommer inte kunna leva ut mina begär, och jag kommer inte få uppleva ett speciellt och unikt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera speciellt och unikt, i fråga om min förmåga att leva dessa orden, till pengar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att om jag inte får ett bra betyg på min föredragning, så kommer jag inte kunna vara nöjd med mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla att inte vara bra på min föredragning, i rädslan andra människor kommer fördöma och se ner på mig som en misslyckad, och underlägsen individ

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla inför att min föredragning inte är tillräckligt analyserande, och självständig – och att jag därför inte kommer få ett bra betyg på min föredragning

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att om jag inte får ett bra betyg så är jag inte värd någonting, och då är mitt liv meningslöst

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från egenvärde, och tro att min enda möjlighet att uppleva värde som mig själv är att få bra betyg i skolan, och bli ansedd och definierad som en effektiv och stark student

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att jag inte kommer bli någonting i framtiden, eftersom jag inte fick bra betyg

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera och skapa mig själv utifrån begäret att bli någonting i framtiden i systemet, att inta en position och att bli ansedd av andra såsom att vara viktig, istället för jag står upp och lever mig själv i varje andetag, och således inte lever för en framtida utgång

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva för framtiden, att leva för att jag ska uppnå någonting speciellt i framtiden, istället för att jag lever här i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera och se mig själv som effektiv i skolan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sätta ett värde i att vara effektiv i skolan, och få bra betyg, och definiera mig själv utifrån detta – istället för definiera mig själv som liv, som här och andetaget – vari jag inte är separerad från mig själv på något sätt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att offra mig själv såsom liv för att vara speciell, och för att uppnå resultat i skolan, där lärarna ser mig som duktig, och effektiv, och stark

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, nervositet, och rädsla inför att jag inte kommer lyckas, och inför att jag har gjort ett misstag, eller glömt någonting, och att jag därmed kommer bli ratad av läraren, eller mina klasskamrater

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att jag kommer bli utskrattad av läraren, och att mina klasskamrater kommer att titta på mig som om jag är misslyckad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv som en person som aldrig misslyckas, och som alltid får bra resultat, och som alltid klarar att få bra betyg i skolan, och värdesätta och hålla vid denna idén och definitionen av mig själv – istället för att leva här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av rädsla och ångest att jag inte ska få de bästa betygen, och att jag inte ska kunna framhäva mig själv i mängden, i rädslan att bli bortglömd och bortstött, eftersom ingen ser mig som kapabel att klara av de uppgifter som ges i skola

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja imponera på mina klasskamrater, och vilja imponera på läraren

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja imponera och få människor att tänka och tycka om mig, att jag är speciell, att jag är unik, och att jag har förmågan att vara intelligent

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja vara sedd som intelligent

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja vara sedd, förstådd, och ihågkommen som intelligent, och göra ett rykte av mig själv att jag har insikt och förståelse i svåra problem

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja visa mig själv såsom att jag har insikt och förståelse i svåra problem som inte många andra förstår

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att önska och vilja att jag ska sticka ut bland människor, och att jag ska ses såsom att ha ett mycket effektivt intellekt, och en hög intelligenskvot, och att människor därför ska bli imponerade av mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig underlägsen andra människor, genom att tro att jag måste ha deras erkännande, och att jag måste få dem att tycka att jag är intelligent och har ett starkt intellekt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i enlighet med hur jag presterar i skolan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att mina föräldrar ska bli imponerade av mig för hur bra det går för mig skolan, och att de ska prata med sina kompisar om mig, och att de ska känna sig stolta över mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att önska, och vilja att mina föräldrar ska känna sig stolta över mig, och tycka att jag är ett barn som är värdig deras uppmärksamhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja ha uppmärksamhet från mina föräldrar, och vilja att mina föräldrar ska erkänna och definiera mig som en bra son, en bra gunstling, som förtjänar att bli uppmärksammad och älskad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter att få bli älskad av mina föräldrar, genom att bevisa mig själv i skolan, och genom att visa att jag klarar av att vara bättre än de andra eleverna i min klass

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna det som ett misslyckande att få godkänt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv när jag får godkänt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli upphetsad, och känna mig glad, och stimmig när jag får ett bra betyg av läraren

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hoppas och önska att jag kommer få ett bra betyg av läraren, och att läraren kommer tycka att min prestation varit utan några misstag, och värdigt ett mycket högt betyg

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja ha de positiva känslorna, men inte de negativa känslorna – istället för att inse att de tillhör ett och samma system, och att det ena inte kan existera utan det andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in en upplevelse av att känna mig upphetsad, tillfredställd, och nöjd med mig själv när en lärare sagt till mig att jag får det högsta betyget, och i detta känna det som om jag är bättre än alla andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jag efter denna upplevelsen av att känna mig speciell, omtyckt, och älskad av min lärare, och mina klasskamrater – istället för att stå upp här såsom andetaget, och leva ett ögonblick i taget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fokusera och tänka på framtiden, såsom vilket slags jobb jag ska ha, var jag ska jobba, hur jag ska få jobbet, och frukta att mina planer inte kommer gå i lås – istället för att leva och agera här i varje ögonblick, och inte skapa några förväntningar inom mig, utan leva och agera i varje ögonblick i förhållande till vad som är här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv genom att tänka att jag måste uppnå en viss sorts acceptans i systemet, att jag måste bli något, och bli erkänt som någonting i systemet – istället för att stå upp här i varje andetag, och leva utan förväntningar, utan hopp, utan möta och dirigera mig själv här – i realiteten som är här

Jag hänger mig själv till att sluta definiera mig själv utifrån skolbetyg

Jag hänger mig själv till att leva utan förväntningar, utan att projicera mig själv in i framtiden, och utan att drömma om hur eller vad jag ska göra i senare skede, och jag agerar istället här i varje ögonblick

Jag hänger mig själv till att sluta frukta att få godkänt i betyg

Jag hänger mig själv till att sluta försöka tillfredställa mina föräldrar, och söka uppmärksamhet från mina föräldrar – och jag lever istället här genom att ta förnuftiga beslut, och agera utifrån sunt förnuft – och således inte leva utifrån irrationella drömmar och begär

Jag hänger mig själv till att inte längre leva efter drömmar, projektioner, idéer och hopp – och jag lever istället här i varje ögonblick – och står upp såsom vad som är bäst för alla, och lever inte bara för att skapa mig själv ett bra liv

Jag hänger mig själv till att inte längre vara en slav till rädsla och ångest, utan till att istället leva här i andetaget utifrån sunt förnuft – och således inte vara rädd för att få dåliga betyg, inte vara rädd för att inte få pengar, och inte vara rädd för att möta denna verkligheten såsom den fungerar

Dag 9: Skolbetyg

Idag är den punkten jag mått oftast, och framförallt, ångest inför att inte klara av mina skolarbeten på ett bra sätt. Jag ska göra en muntlig uppgift imorgon inför klassen som kommer betygsättas, och jag märker hur rädd jag är för att få ett dåligt betyg.

Jag tänkte innan jag började universitetet att jag aldrig brukade vara rädd för att få dåliga betyg, men när jag tittar tillbaka på min tid i grundskolan och gymnasiet var jag väldigt mån om vilka betyg jag fick; i vart fall till de sista åren av skoltiden. Om jag inte fick ett bra betyg så gick jag och grämde mig för det, bara för att jag kände mig dum, korkad, eller patetisk. Sedan när jag fick ett bra betyg då gick hela min dag upp i munterhet, och jag kände mig verkligen som om jag var herre på täppan, jag visste allt, och jag hade verkligen lyckats.

När jag tittar på att släppa detta bakom mig, så märker jag att jag blir rädd, för jag tänker – vem är jag utan detta? Kommer jag fortfarande kunna göra bra ifrån mig i skolan utan detta? Vem kommer jag vara, hur kommer jag vara, när kommer jag vara? Kommer jag fortfarande existera eller?

Vem är jag om jag inte definierar mig utifrån vilka betyg jag får, är jag fortfarande värd någonting? Det är intressant, att jag tror att jag inte är värd någonting om jag inte får bra betyg – varför ger jag inte mig själv ett bra betyg? Varför har jag begränsat mig så till den milda grad att jag måste ha någon annan, någon som inte är jag, att ge mig mina betyg? På ett sådant sätt gör jag mig själv till en slav.

Nej, jag är verkligen redo att släppa denna betygshets inom mig, det hade gjort mitt liv så mycket bekvämare, och lättare att leva – rentav angenämt. Jag hade inte haft någon rädsla, eller ångest för att gå i skolan, eller gör de uppgifter som jag får, jag hade bara gjort dem – och sedan antingen klarat det eller inte, utan någon upplevelse alls i förhållande till detta. Det är så jag vill uppleva mig själv.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för vilket betyg jag ska få

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån mitt betyg, och tänka att jag måste ha ett bra betyg för att vara nöjd med mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag måste ha ett bra betyg för att kunna acceptera mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro och tänka att ett bra betyg är viktigt, och att ett bra betyg är ett måste om man ska överleva, och leva i denna världen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla inför att misslyckas, och få ett dåligt betyg, i rädslan och fruktan för vad mina föräldrar ska tycka om det, och i rädslan och fruktan att jag därigenom inte kommer lyckas göra någonting med min utbildning

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och vara rädd för att jag inte kommer lyckas med min utbildning, men att jag istället kommer få dåliga betyg, och jag inte kommer få någon uppmärksamhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig, och att känna mig rädd för att jag kommer göra ett misstag i min redovisning, och att jag därigenom inte kommer göra lika bra ifrån mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och vara rädd inför att jag ska göra ett misstag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och nervositet inför att jag ska göra en dålig redovisning, inför att min lärare ska tycka att jag är värdelös, och sedan ge mig ett dåligt betyg

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hoppas att jag kommer få ett bra betyg

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna att jag måste få ett bra betyg, annars är ju jag dålig och värdelös, annars är jag misslyckad, istället för att inse att jag behöver inte få ett bra betyg, jag behöver inte skapa mig själv anseende och ett namn genom att vara bra i skolan

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera mig själv, och att vara nöjd med mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån skolbetygen, och känna att om jag inte får bra skolbetyg så kommer in värld att rasa samman, och då finns det inte längre någon mening att leva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att mina betyg är viktiga, att tro att de avgör vem jag är, och hur jag upplever mig själv, att tro att jag måste ha höga betyg för att kunna göra någonting av mig själv i detta livet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att ens skolbetyg avgöra ens värde, och att ens skolbetyg avgör om man får acceptera sig själv inte, i tron att om jag får betyg då kan jag acceptera mig själv, men om jag får dåliga betyg då kan jag inte acceptera mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i ångest, och nervositet inför att misslyckas

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i ångest och nervositet inför att inte göra så bra ifrån mig som jag hoppats, istället för att inse det hoppet jag skapat inom mig inte är riktigt, utan är illusion och en idé och någonting som jag kan ha tillit till

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sätta tillit till och skapa mig själv utifrån hoppet av att få bra betyg, och därmed definiera mig själv utifrån en variabel som är utanför mig själv, och som jag inte har någon kontroll, och därmed skapa mig själv till att uppleva mig själv ostabil

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i polariteten av att vara lycklig när jag får bra betyg, och vara ledsen och fördömande mot mig själv när jag får dåliga betyg

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tävla mot andra i min klass om att få bra betyg

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att när andra i min klass får bättre betyg än mig, att detta betyder att jag är sämre, och mindre värd än vad andra är i min klass

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa idéer om vad det betyder att få bra betyg, och i detta tro att de som får bra betyg är bättre människor, och är tillåtna att acceptera sig själva, och även tro att de människor som inte får bra betyg, tvärtom, inte får acceptera sig själva, och inte är bra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att min lärare ska se misstag i mig, och döma, och sedan säga till mig att jag inte är värd ett högt betyg eftersom jag har gjort misstag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att det inte är lönt att gå i skolan, det är inte lönt att ens studera, om jag inte får de högsta betygen, och om jag inte lyckas med att imponera på min lärare och visa att jag är duktig och förmögen att verkligen göra bra ifrån mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag måste bevisa mig själv, och framhäva mig själv, i tron att om jag inte syns och gör väsen av mig i detta samhälle, och visar att jag har någon slags talang och att jag är speciell, att tro att jag då är sämre än andra människor, och att jag är värdelös

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva i fruktan och rädslan att jag inte ska bli accepterad av samhället

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva i fruktan och rädslan att jag ska vara medioker, att jag ska bli ansedd av systemet såsom att varken vara bra, eller dålig – i rädslan att försvinna i mängden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla inför att försvinna i mängden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att konstant tänka på hur jag ska kunna bli bättre, och hur jag ska kunna hävda mig själv i skolan, i rädslan och ångesten att om jag inte tänker på detta, och att om jag inte på alla sätt försöker förbereda mig till att vinna, att jag då kommer vara värdelös och en ingenting

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla inför att vara en ingenting, inför att vara helt normal och inte ha någon slags förmåga utöver det vanliga, i tron att detta gör att jag är värdelös, och att jag inte kan tycka om mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att konstant tänka på hur jag ska prestera i skolan, på hur jag ska prata, på vad jag ska säga, och hur jag ska säga det, i rädslan och ångesten att jag annars kommer misslyckas, och att jag annars inte vet hur jag ska prata, och att läraren därmed kommer ge mig ett dåligt betyg

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka lugna mig själv och min ångest som jag upplever genom att tänka att det kommer gå bra, genom att tänka att jag inte kommer misslyckas, istället för att inse att sådana tankar är skapade i polaritet med mitt begär att vinna, och kan således inte assistera mig att transcendera min rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja vinna och vilka bli erkänd bland lärare och klasskompisar såsom att vara ovanligt intelligent

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka på min redovisning, att tänka på hur jag ska utgöra den, att frukta att människor inte kommer förstå den, att frukta att jag inte kommer göra bra ifrån mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka förtrycka min rädsla genom att tänka att det kommer gå bra, och att jag kommer lyckas, och att kommer kunna göra bra ifrån mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja göra bra ifrån mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja göra ett intryck på andra människor, och få dem att uppmärksamma mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja bevisa att jag är någonting utöver det vanliga, och att jag inte är såsom alla andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inbilla mig själv att jag måste bli erkänd och sedd av andra för att vara värd någonting för mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inbilla mig själv att jag måste visa mig på styva linan, att jag måste komma med någonting unikt, och vara tillfredställande gentemot andra människor, för att jag ska kunna vara nöjd med mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga efter andra människors erkännande, och andra människors acceptans – istället för att jag accepterar mig själv

Jag hänger mig själv till att acceptera mig själv

Jag hänger mig själv till att sluta frukta att få ett dåligt betyg, att sluta definiera mig själv utifrån mitt betyg, att sluta definiera mig själv utifrån vad andra tycker om mig – och istället acceptera mig själv

Jag hänger mig själv till att inte längre oroa mig för vad jag ska få för betyg, för hur jag ska bli sedd och erkänd av min lärare och mina klasskamrater

Jag hänger mig själv till att inte längre underkänna mig själv, genom att gå in i upplevelser och existera som idén och tron att jag måste ha en annans erkännande för att kunna vara nöjd med mig själv

Jag hänger mig själv till att vara nöjd med mig själv

Jag hänger mig själv till att acceptera mig själv

Jag hänger mig själv till att älska mig själv

Jag hänger mig själv till att värdesätta mig själv

Jag är här