Dag 3: Att Skjuta Upp

Idag har jag upplevt mycket ilska, och frustration, och ilskan och specifikt kommit upp i situationer där jag sett en annan leva på ett sett såsom inte tar hänsyn till denna fysiska verklighet. Och naturligtvis är det mig själv som jag ser. Jag lever för saker, och ger all min tid åt vissa aktiviteter, som faktiskt inte är särskilt relevanta, och i detta så överger jag, och kompromissar min fysiska och praktiska verklighet som är här.

Ett exempel är följande, jag sitter vid datorn och skriver på min uppsatts, jag sitter där djupt försjunken i vad jag gör, och känner att det jag gör är verkligen det viktigaste som finns. Men under tiden så märker jag inte att det står disk i köket, och jag går inte och äter när jag börjar bli hungrig, eftersom jag då kommer förlora tid! Förlora tid! Men, vadå förlora tid? Jag tar ju i det ögonblicket hand om mig själv, och om min verklighet, hur kan det definieras såsom att förlora tid? Det är ju någonting viktigt, som verkligen behövs göras, och som både jag och min verklighet tjänar på.

Så, det jag ska göra är att jag helt enkelt ska låta saker ta tid, och lägga mindre tid på de ”viktiga” sakerna, och helt enkelt lägga mer tid på mig själv, och på att andas. Låt saker ta den tid som det behöver, och om det inte finns tillräckligt med tid, ja då finns det helt enkelt inte tillräckligt med tid; ingenting att oroa sig över, eller stressa runt för.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa min fysiska kropp, och min fysiska verklighet, genom att göra saker som inte är relevanta, och vara rädd för att jag kommer förlora tid, om jag tar hand om min verklighet, och om mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera det som ett slöseri med tid att ta hand om mig själv, att ta hand om min fysiska verklighet, att titta på en film, att ta det lugnt, att läsa en bok, att vara här i denna fysiska verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att stressa runt i mitt huvud, och hela tiden tänka på hur mycket, eller hur lite tid jag har, och vad jag kan använda min tid till, istället för att leva här, och effektivt utnyttja varje andetag, till att faktiskt använda min tid

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att stressa upp mig själv i rädslan och ångesten att jag inte har tillräckligt med tid, istället för lugnt och sansat planera min tid, och se hur mycket tid jag behöver, och sedan använda min tid effektivt, istället för att göra saker som jag inte behöver, och sedan i sista minuten stressa och känna ångest för att jag inte gjort det som jag behöver göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka på hur mycket tid jag har, istället för använda den tiden jag har

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig själv för att jag inte har tillräckligt med tid, istället för att vara här och utnyttja den tiden som är här, som mig själv, i detta ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag kommer få mer tid genom att oroa mig själv för hur mycket, eller hur lite tid jag har

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro, och tänka att jag genom att stressa upp mig, och genom att tänka på vad klockan är, och hur många timmar jag har spenderat på en viss sak, att jag genom att göra så får ut mer tid av min dag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig jagad av tiden, istället för att inse att det enklaste sättet att ta väl hand om min tid, är genom att planera min tid, och faktiskt följa min plan disciplinerat, istället för att ge upp, och rättfärdiga varför jag inte följer min plan

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att effektivt strukturera och planera min tid, och sedan leva min planering utan att gå in i och bli lathet, och apati, och därigenom skjuta upp de saker som behövs göras

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte göra saker som behövs göras på en gång, och därmed inte tänka mer på det, utan bara göra det här och sedan har det gjort

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i, och agera utifrån det motstånd jag känner när jag är på väg att ta mig an ett projekt, eller slutföra en någonting, eller fullfölja min planering, eller helt enkelt ta hand om mig själv och min verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skjuta upp saker som behövs göras, istället för att göra dem här på en gång

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se att den enda anledningen till varför det känns som att jag inte har någon tid, är för att jag skjuter upp att göra de saker som faktiskt behövs göras

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att lura mig själv, genom att skjuta upp att göra viktiga saker, och sedan tänka att jag inte har tillräckligt med tid, istället för att inse att det är jag som har skapat upplevelsen av mig själv såsom att inte ha tillräckligt med tid, genom att skjuta upp att göra de saker som jag måste göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte korrigera mig själv när jag ser att jag skjuter upp någonting, och genast i det ögonblicket göra det som jag tänkte göra, och fullfölja, och slutföra det, och sedan när ögonblicket är färdigt, att jag därefter tar mig till nästa ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se att bristen på tid jag upplever reflekterar tillbaka till mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att effektivt strukturera, planera, och leva min struktur – utan att uppskjuta de handlingar som jag planerar in i min struktur

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att agera utifrån det motstånd som jag upplever gentemot att skriva min uppsats, och gentemot att studera – och därigenom skjuta upp en sak som jag vet att jag måste göra, och som jag vet att jag måste lägga tid på för att verkligen färdigställa på ett acceptabelt sätt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte driva mig själv, och styra mig själv att faktiskt göra det jag planerat, och färdigställa det jag ser måste färdigställas

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna det som att jag förlorar min frihet, och förlorar mig själv, och att jag blir fastlåst, när jag tar hand om mina ansvar direkt, och gör det som måste göras utan att skjuta upp det, utan att göra någonting emellan

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit mig själv att agera när punkten öppnar upp sig, och här, och inte skjuta upp det

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse och förstå att när jag skjuter upp någonting, så förlorar jag tid, eftersom jag inte använder den tiden som här, eftersom jag istället skjuter upp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skjuta upp min tid, istället för att använda min tid, att skjuta upp att leva och dirigera mig själv här, istället för att faktiskt leva, dirigera, och navigera mig själv här i varje ögonblick, och när motstånd kommer upp inom mig, att jag driver och föser mig själv igenom detta motstånd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga tiden, och tänka att det finns för lite tid, istället för att inse och förstå att jag genom att jag inte använder min tid, faktiskt skapar upplevelsen av mig själv såsom att inte ha tillräckligt med tid

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse och förstå att det alltid finns tillräckligt med tid här, när jag använder den tiden som är här, och agerar, och dirigerar mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse att det är inget fel på den mängden tid jag har, utan på hur jag använder och brukar den tiden jag har till mitt förfogande

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att öva, och träna mig själv på att i varje ögonblick göra det som behövs göras, och strukturera mitt liv och mina handlingar utifrån vad jag ser i detta ögonblick, och på så sätt inte tillåta och acceptera mig själv att skjuta upp

Jag hänger mig själv till att strukturera, planera, och använda den tiden som är här till mitt förfogande, effektivt och med sunt förnuft

Jag hänger mig själv till att i varje ögonblick sluta anklaga, och projicera min tidsproblem på tiden självt, och inser att jag skapar min egen tid i varje ögonblick

Jag hänger mig själv till att följa de planer som jag sätter för mig själv, och inte rättfärdiga, och ursäkta mig själv, till varför jag inte ska, inte orkar, eller kan följa min tidsplanering

Jag hänger mig själv till att bli en effektiv tidsanvändare

Jag hänger mig själv till att ta tag i det punkter som kommer upp i ögonblicket, ögonblickligen, och därmed inte skjuta upp till ett senare ögonblick

Jag hänger mig själv till att styra, och dirigera mig själv här i ögonblicket

Jag hänger mig själv till att driva, och fösa mig själv igenom allt motstånd, och stå upp och dirigera mig själv som motståndet, att göra det jag känner ett motstånd mot

Advertisements