Dag 11: Skolbetyg III

Igår gjorde jag en muntlig presentation inför min klass, och min lärare, och den var betygsatt. Jag kände en stor press innan jag gjorde denna presentation, och jag var rädd för att jag inte skulle få ett bra betyg, utan istället få ett medelmåttigt betyg. Men, så gjorde jag min presentation och fick istället det högsta betyget, och genast ändrades min upplevelse av mig själv. Jag kände mig glad, lättad, och upphetsad – och jag märkte hur jag konstant tänkte på vilket betyg det var jag hade fått, hur duktig jag var, och hur bra jag hade lyckats.

Jag kände mig aningen hög, som om jag tagit en sorts glädjedrog. Och detta är ju då polariteten av den ängslan och rädslan jag upplevde innan, eller rättare sagt är det polariteten av den besvikelse och förödmjukelse jag hade känt om jag inte fått det bästa betyget.

Det är begränsande att vara en slav till vilket betyg jag får, och det är framförallt obekvämt att gå omkring och vara rädd. Betyg borde inte betyda någonting för mig, det borde vara någonting som jag får, och sen är det inget mer med det. Skolan borde inte vara någonting som definierar mig, utan jag borde istället definiera mig själv. Skolan borde inte vara det som bestämmer över hur jag ska uppleva mig själv, utan det borde istället vara jag själv.

Problemet är att jag placerat ett värde i skolan, och vad skolan tycker om mig, jag tror att det är av värde att bli erkänd i skolan, istället för att inse att det mer är en förbannelse än någonting av värde, eftersom jag existerar i fruktan att inte bli erkänd. All slags behov av att få något utifrån är en förbannelse mot själv, och tjänar endast till att begränsa själv.

Jag fortsätter därför med att arbeta med mina upplevelser i skolan, och då speciellt till vilket slags betyg jag får.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig positiv, och hög, upplyft, och lättad när jag får ett bra betyg av min lärare, i tron att jag lyckats med någonting, och att jag gjort mig själv bättre än innan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att få bra betyg är ett tecken på att jag har lyckats, och på att jag är accepterad, istället för att inse att dessa definitioner av lyckas, och acceptans är begränsande, och är förtäckt slaveri, eftersom jag hela tiden måste visa mig själv på styva linan och uppnå ett bra resultat i skolan för att kunna uppleva mig som dessa orden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från ordet egenvärde, och självrespekt, genom att tänka och tro att endast skolan kan belöna mig med en sådan upplevelse, och ett sådant uttryck av mig själv, genom bra betyg

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra skolan till min gud, och att göra lärare till de jag måste bli accepterad av för att jag ska kunna acceptera mig själv, istället för att inse och förstå att jag kan acceptera mig själv, att jag inte behöver bra betyg, att jag inte behöver något anseende – utan jag kan älska och acceptera mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag är duktig, att jag är värdig, och att jag är bättre än andra, när jag får ett bra betyg, istället för att inse att min emotionella och känslomässiga upplevelse när jag får ett bra betyg inte säger någonting om verkligheten, utan är en illusion som jag upplever inuti mitt huvud

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv genom att behöva att skolan säger till mig att jag är värdig, att jag är tillräcklig, och att jag duger, istället för att jag säger till mig själv detta, och att jag lever detta rent praktiskt här i varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva egenvärde, självacceptans, och självkärlek här i varje andetag, rent praktiskt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga efter erkännande i skolan, och jaga efter överlevnad i skolan, och jag efter att prestera och bli erkänd, i tron att detta kommer ta slut när jag är klar med skolan – istället för att inse att denna upplevelse och applikationen av mig själv inte kommer ta slut, förrän jag säger att den ska ta slut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inse att jag kan hålla på och jaga i hela mitt liv, och sceneriet kan ändras, människorna kan ändras, men jag kan fortfarande hålla på att jaga efter ett bättre jag utanför mig själv, så länge jag inte säger stopp – det är nog – nu får det vara slut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra utbildning, och skolan till min gud – och tro att det skolan säger om mig, och säger om andra måste vara sant, och är en lag – och därför tro att om skolan tycker jag inte är värt ett högt betyg, att jag därför är dålig och värdelös

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån tävlan, utifrån kamp och jämförelse – och därigenom titta på andra människor, och hur de presterar i skolan, och utifrån det skapa mig själv genom att försöka få lika bra betyg, eller bli lika erkänd såsom andra är – istället för att jag accepterar mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte acceptera mig själv, utan tro att jag måste ha någon utanför mig som accepterar mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av att känna mig stolt, och bra över mig själv, när jag får ett bra betyg i skolan, och hålla kvar vid denna upplevelse av mig själv, eftersom det känns så bra, istället för att inse och förstå att denna upplevelse av mig själv är en polaritet mot besvikelse och att känna mig själv värdelös – när jag känner mig bra skapar jag därför samtidigt polariteten

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara nervös inför att hålla ett muntlig föredrag inför min klass, i rädslan att jag ska glömma viss information, att jag ska säga någonting fel, eller att jag ska göra någonting som får andra att skratta åt mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sätta press på mig själv, genom att förvänta mig av mig själv att jag ska få det högsta betyget, att jag ska göra jätte bra ifrån mig, och att jag ska vara en av de bästa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sätta press på mig själv, att jag ska vara bäst, att jag ska inte bara lyckas, utan lyckas utomordentligt, i tron och idén att jag inte kan vara nöjd med mig själv om jag är medioker

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jämföra mig själv med andra, och i detta existera i och som rädslan att jag kommer vara medioker, att jag kommer vara enbart normal, och enbart som alla andra, och inte på något sätt sticka ut, istället för att inse och förstå att jag inte behöver sticka ut, att jag inte behöver vara speciell, att jag inte behöver vara erkänd – utan att jag kan acceptera mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och acceptera mig själv att göra min utbildning, och min skolan till en del av mig själv, såsom någonting jag fruktar ska gå fel, såsom någonting jag fruktar inte ska fungera för mig såsom jag hoppas och önskar att det ska fungera – istället för att leva här – en och jämlik – och andas här en och jämlik – och inte göra skolan till någonting som bedömer mig, men göra skolan till någonting jag styr mig själv i och bedömer vem jag ska vara och utrycka mig själv som i

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara nervös och rädd inför att stå inför en grupp och tala, genom att tänka att jag är dum, att jag inte har någonting vettigt att säga, och att jag inte är tillräckligt sexuellt attraktiv för att vara av något värde för andra människor – istället för att se och förstå att jag inte behöver vara någonting för andra, jag behöver inte ge mig själv till känna, jag behöver inte vara speciell – jag kan acceptera mig själv och därmed vara nöjd med mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv genom att vilja att andra ska säga att jag är tillräcklig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv, och vara hård mot mig själv när jag inte får ett bra betyg, genom att tänka att jag helt har misslyckats, och att jag är misslyckad, och att det inte finns någon mening med att jag längre existerar eller lever

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att dåliga betyg betyder att jag inte har något värde, och att jag är misslyckad – istället för att inse och förstå att dåliga betyg, är dåliga betyg, ingenting mer, och ingenting mindre

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka när jag får dåliga betyg, att jag måste bättra mig till nästa gång, att jag måste kämpa och visa andra att jag klarar av att vara bättre – istället för att inse att jag behöver inte visa för andra vem jag är, och vad jag klarar av – jag kan istället acceptera mig själv

Jag hänger mig själv till acceptera mig själv

Jag hänger mig själv till att bestämma vem jag är, och inte tillåta mina betyg, eller skolan att bestämma vem jag är

Jag hänger mig själv till att värdesätta mig själv, till att älska mig själv, till att leva på ett sådant sätt mot mig själv att oavsett vilka betyg jag får, eller vad min lärare tycker om mig, så älskar jag mig själv

Jag hänger mig själv till att leva fullständigt i varje ögonblick, och inte tillåta och acceptera mig själv att på något sätt göra mig själv till en slav för andra människor, i det att jag behöver, och måste ha andra människors erkännande för att jag ska kunna leva – jag lever här

Jag hänger mig själv till att leva

Jag hänger mig själv till att inte vara nervös, ångestfylld och rädd att prata inför andra, att få dåliga betyg, och att dela med mig av mig själv inför min klass

Jag hänger mig själv till att acceptera mig själv oavsett om jag är medioker sett i systemets ögon, eller normal – jag hänger mig själv till att älska mig själv

Advertisements

2 thoughts on “Dag 11: Skolbetyg III

  1. Mathias

    Ville bara nämna att jag kände igen mig i det du skrev. För en bra tid sedan läste jag “Letters from a Stoic” skriven av Lucius Seneca. Han tar upp stoicismens syn på livet. Kolla gärna på den boken och se definitionen av en stoiker på ne.se eller liknande. Seneca har fått mig att inse att det mesta i livet är trivialt och därmed bör behandlas som trivialt. Betyg är en av dessa triviala dumheter vi räds att misslyckas i. Kanske borde vi fråga oss om varför vi är så fixerade vid att vara älskade? Varför bekräftelsebehov är så viktigt för oss? Som jag ser det innehåller livet tre stadier: födsel, uppväxt, död. Allt där emellan är en fråga om definition.

    Like

    1. Viktor Persson Post author

      Hej Mathias,

      Ja vi borde ifrågasätta oss själva mycket mer än vad vi gör, allt som vi är och gör borde vi ifrågasätta – eftersom ingenting av det vi gör, och lever kommer från oss själva – utan allting består av information som vi tagit på oss när vi tittat på de exempel som finns runtomkring oss i vår värld. Och – ja – de mesta av det som påstås vara “liv” är trivialt – men samtidigt finns det också saker och ting som absolut inte är triviala; och till dessa hör – du själv! Och din kropp – din fysiska verklighet – dina medmänniskor – djur, natur, och jorden självt – allt detta är INTE trivialt eftersom det är dessa varelser som ger dig möjlighet att leva HÄR och finnas till; växter ger dig syra – djuren ger dig mat – och jorden ger dig någonstans att leva – och dessa faktum till trots förstör vi allt det runtomkring oss som faktiskt gör vår existens möjlig.

      Således – det man måste göra är att undersöka vad som faktiskt är trivialt, och vad som faktiskt är viktigt – saker och ting som presenteras av systemet som viktiga; t.ex. betyg, karriär, förhållanden, popularitet – är i stort sett fullständigt triviala – men där finns de saker i livet som är ofattbart viktiga och som vi måste lära oss själva att ta hand om och vårda.

      Vad det gäller livets stadier är en sak säkert – LIVET är HÄR – enbart i DETTA ÖGONBLICK har du möjlighet att ändra dig själv, och ta ett beslut om hur du ska leva – vad du ska göra med dig själv – och vad ditt liv ska bli. Således är det onödigt att prata om livets stadier, eftersom de inte tjänar till att bemäktiga dig själv här – att faktiskt ändra på dig själv och leva utöver ego, rädsla och andra triviala upplevelser.

      Like

Comments are closed.