Monthly Archives: May 2012

Dag 38: Vilka Hemligheter Döljer Framtiden?

Vad är egentligen tentaångest? Varför blir jag så nervös när jag sätter mig ner bakom skolbänken och börjar skriva mitt prov? Jo, det hela är väldigt enkelt. Jag blir nervös eftersom jag förväntar mig någonting, och eftersom jag vill någonting – jag har ett begär, en förväntad framtid som jag vill ha – och därför upplever jag rädsla och ångest eftersom jag är rädd för att förlora den förväntade framtiden.

Hur löser jag då detta? Jo – jag tittar på vad det är jag definierat min framtid som, vilka ord är det jag kopplat inom mig själv till framtiden, istället för att leva dem här i varje ögonblick som mig själv?

Framtiden för mig symboliserar: fulländning, att vara nöjd med mig själv, att vara avslappnad och bekväm med mig själv, att vara stabil och trygg i mig själv, att kunna ha kul med mig själv utan att oroa mig själv inför vad som ska hända i nästa ögonblick.

Dessa orden har jag kopplat ihop med mina framtidsdrömmar, som i stort går ut på att jag får ett bra jobb, att jag har mycket pengar, och att jag jobbar med någonting som jag tycker är roligt.

Då är det dags att föra dessa orden tillbaka till mig själv.

Fulländning

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från ordet fulländning, såsom ett levande uttryck av mig själv, genom att tänka och tro att jag enbart kan uppleva mig själv som fulländad genom att ha ett bra jobb, genom att ha mycket pengar, genom att ha det perfekta förhållandet – och genom att få andra att se upp till mig i min värld såsom att vara en ”duktig och effektiv människa” – istället för att se, inse och förstå att jag är kapabel att leva fulländning här som mig själv, och att den framtidsdrömmen jag skapat inom mig själv i förhållande till fulländning faktiskt inte är riktig – utan endast mig själv projicerad på bilder i mitt huvud – alltså upplevelsen av mig själv såsom fulländning vilken jag är kapabel att skapa mig själv här i varje ögonblick projicerad på en idé om framtiden – således stoppar jag denna idé och jag viljesätter mig själv att skapa mig själv såsom fulländning här i varje ögonblick genom att andas effektivt, och stoppa allt mentalt baksnack i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv såsom fulländning, genom att jag definierat fulländning i förhållande till en framtid där jag har ett jobb, där jag har mycket pengar, och där jag känner mig själv finansiellt stabil, istället för att se, inse och förstå – att denna upplevelse av fulländning som jag tror finnas i framtiden, faktiskt kan levas och uttryckas av mig själv här i varje ögonblick – och därför inser, ser, och förstår jag – att det faktum att jag projicerar fulländning in i framtiden, är endast ett försök av mig själv att inte behöva ändra mig själv, och ta ansvar för mig själv, och faktiskt skapa mig själv såsom fulländning här i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att längta efter fulländning, och tro att jag kommer skapa fulländning genom att kämpa för min framtid, istället för att se, inse och förstå – att jag kommer endast kunna uppleva, och leva fulländning som mig själv – genom att föra tillbaka fulländning till mig själv och leva fulländning i varje ögonblick som mig själv – vari jag inte tillåter och accepterar mig själv att under några omständigheter gå in mitt huvud och baksnacka, och skapa idéer om hur jag upplever, eller inte upplever mig själv – utan istället leva här som faktiskt fulländning – såsom att vara medveten om min kropp i sin fulla längd, och uttrycka mig själv såsom min kropp i dess fulla längd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från fulländning, genom att tänka att pengar kommer fullända mig – istället för att se, inse och förstå – att jag genom att vilja ha pengar enbart försöker fly undan rädsla, och osäkerhet inför att dö – och därmed inser jag att det enda sättet att skapa mig själv som faktisk fulländning här är genom att komma till ro med min egen död, och inte vara rädd för att dö – utan istället tillåta mig själv att uppskatta detta ögonblick här med mig själv till fullo, utan någon ångest, eller rädsla för att det kanske kommer ta slut, och för att jag inte kommer veta exakt när det tar slut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att fulländning uppnås genom att jag imponerar på arbetsgivare, och genom att jag gör mig själv attraktiv på arbetsmarknaden, istället för att se, inse och förstå – att jag aldrig kommer att uppnå fulländning när jag projicerat fulländning in i framtiden – eftersom framtiden alltid är framtiden, och aldrig är här – därför inser, ser och förstår jag – att jag måste föra fulländning tillbaka till mig själv här såsom andetaget – och att jag måste utveckla mig själv såsom den praktiska applikationen av och som fulländning – och endast så kommer jag faktiskt stå och leva som fulländning här i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att skapa, designa, och utforma mig själv såsom fulländning i varje ögonblick – genom att sluta projicera fulländning in i framtiden – och istället leva fulländning här som mig själv – genom att jag är fullt här i varje ögonblick – genom att jag är fullt medveten om min fysiska kropp – och genom att jag fullt uppskattar mig själv här – och inte på något sätt tar mig själv för given

Avslappnad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att projicera uttrycket, och applikationen av och som mig själv som avslappnad in i framtiden – genom att tro att jag bara kan vara avslappnad om jag har pengar, om jag har ett hus, om jag har en familj, och om jag ”gjort karriär” – och ”gjort allt det jag kunnat i mitt liv” – och ”levt klart mitt liv” – igenom att tänka att när jag har livet framför mig, betyder detta att jag måste prestera, och att jag därför inte kan vara avslappnad, för då kanske jag misslyckas i min prestation – istället för att se, inse och förstå att jag behöver inte leva upp till några ideal som en röst i mitt huvud gör gällande, och att jag kan leva ordet avslappnad här – genom att andas effektivt i varje ögonblick – stoppa stress, rädsla och ångest – och låta mig själv bekvämt luta mig själv tillbaka i min kropp och njuta av de olika fysiska upplevelser som är här som mig själv som min kropp – och alltså vara fullt ut här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag kan bara slappna av – ”när jag klarat den där saken” – istället för att se, inse och förstå – att det alltid kommer komma en nya sak, och att det alltid kommer vara en ny grej som jag kräver av mig själv att klara för att jag ska kunna slappna av, och att jag således aldrig kommer bli nöjd med mig själv – därför inser, se och förstår jag att den enda platsen, och det enda tillfället jag har att leva avslappnad på är här som mig själv såsom mitt andetag – vari jag i varje ögonblick väljer att andas istället för att tänka – att andas istället för att bekymra mig – att endast istället för att tänka på vad jag ska göra – och att andas istället för att bekymra mig om dittan och dattan – jag för mig själv tillbaka hit till andetaget

Jag åtar mig själv att i varje ögonblick slappna av – att vara medveten om mina muskler, och om hur jag håller min fysiska kropp – och vara medveten om jag spänner mig, eller om jag tänker på något skit – eller medverkar i någon sorts upplevelse – och i detta fokusera på, och assistera mig själv att andas effektivt och således i varje ögonblick släppa taget – och andas ut – och slappna av helt och fullt – och tillåta och acceptera mig själv att sjunka tillbaka och ner i min kropp – här

Stabilitet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att projicera stabilitet in i framtiden, genom att tänka att jag endast kan uppnå stabilitet genom att ett hus, genom att ha barn, och genom att ha en hög och säker inkomst varje månad – och tro att så länge detta inte finns i min värld – att jag då alltså inte kan leva stabilitet – istället för att se, inse och förstå att – jag kan leva stabilitet här som mig själv – och kan göra detta genom att varje kväll, och varje morgon – applicera självförlåtelse på sådant skit inom mig själv som orsakar mig att vara ostabil – och att varje dag viljesätta mig själv att skriva och uttrycka mig själv genom ord – och att jag i varje ögonblick stoppar tankar, emotioner, och känslor – och för mig själv tillbaka till min kropp en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, tro och tycka att jag måste ha ”lyckats” i livet – genom att jag fått ett ”skitbra jobb” – för att jag ska kunna uppleva mig själv såsom stabil inom och som mig själv – istället för att se, inse och förstå – att stabilitet kan jag leva här som mig själv, och att det faktum att jag projicerat stabilitet in i framtiden, faktiskt är en sorts självmanipulation där jag försöker undvika att leva, och skapa mig själv såsom stabilitet – på riktigt – därför för jag mig själv tillbaka hit till andetaget – och jag skapar och uttrycker mig själv såsom stabilitet här i varje ögonblick – en och jämlik – här

Jag åtar mig själv att leva stabilitet – genom att i varje ögonblick för mig själv tillbaka hit till andetaget – genom att fokusera på mina fingertoppar, och på mina tåspetsar – genom att i varje ögonblick vara medveten om att jag är här – och att om någonting rör sig inom mig – att andas igenom det och inte gå in i det – utan istället leva här såsom min fysiska kropp – och uttrycka mig själv utan att någon energi rör sig inom mig överhuvudtaget

Trygghet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att projicera trygghet in i framtiden, genom att tänka och tro att jag endast kommer uppleva trygghet om jag har mycket pengar, och om jag har ett förhållande med en kvinna, där jag känner att jag är fullt omhändertagen, istället för att se, inse och förstå – att jag kan leva trygghet här som mig själv – såsom självtrygghet – genom att i varje ögonblick inte tillåta och acceptera mig själv att gå in i rädsla, nervositet, och ångest – såsom självsabotage – utan istället stå rakryggad i varje ögonblick – och dirigera de ögonblick jag möter effektivt – genom att lita på mig själv att jag kan ta beslut som är bäst för mig, och bäst för andra – och jag således kan vara trygg i mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att projicera trygghet in i framtiden – genom att tänka att trygghet är en upplevelse jag endast kan få när jag blivit gammal och fått livserfarenhet – i tron att om jag inte fått någon livserfarenhet – att jag då inte kan dirigera mig själv effektivt, och ta beslut i min verklighet som är bäst för mig – istället för att se, inse och förstå – att jag kan utveckla och skapa mig själv såsom självtrygghet här – och att jag inte behöver vänta på att bli gammal för att göra det – genom att i varje ögonblick låta mig själv vara här som min kropp och möta varje ögonblick i tillit till mig själv att jag kommer att dirigera mig själv effektivt – såsom vad som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att leva självtrygghet som mig själv genom att i varje ögonblick stå här som min kropp – och dirigera mig själv i varje ögonblick utan att tänka – utan att känna – utan att lita på mig själv direkt – här – och utan att försöka känna efter – eller tänka efter – eller söka råd utanför mig själv – utan jag står istället här som trygghet och viljesätter mig själv att leva självtillit som mig själv

Att ha kul med mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att projicera ”att ha kul med mig själv” in i framtiden, genom att tänka att jag endast kan ha kul med mig själv när ”mitt liv är lugnt” – och ”jag har allt jag behöver” – såsom ett jobb, pengar och en bostad – istället för att se, inse och förstå att detta är en ursäkt och ett rättfärdigande jag skapat inom mig själv för att inte behöva ändra på mig själv, och skapa mig själv såsom att i varje ögonblick ha kul med mig själv – genom att definiera, och leva självglädje som mig själv i varje ögonblick – såsom ett fysiskt och faktiskt uttryck av mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jag inte är tillräckligt rolig, för att ”ha roligt med mig själv” – och därför projicera ”att ha roligt med mig själv in i framtiden” – genom att tänka att kanske jag kommer bli roligare någon gång i framtiden – längre fram – istället för att se, inse och förstå – att jag kan leva självglädje som mig själv här, och att jag inte behöver vänta – och detta kan jag bevisa för mig själv här i detta ögonblick – genom att jag göra någonting som jag tycker är roligt – och sålunda lever självglädje som mig själv – eller helt enkelt glädjer mig åt att vara här i min fysiska kropp, och att uttrycka mig själv här såsom min fysiska kropp – och således lever självglädje här som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att jag kommer bara kunna leva självglädje här – och jag kommer bara kunna manifestera självglädje som mig själv här – det kommer aldrig att finnas någon annanstans – varken i dåtiden, eller i framtiden – utan bara här – och således skapar jag mig själv som självglädje här och ger mig själv det jag alltid velat ha, men aldrig gett mig själv eftersom jag varit för lat för att göra det jobbet som måste göras – såsom självskriverier och självförlåtelse, och självkorrigeranden – för att skapa mig själv som självglädje i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att utveckla, skapa och föra hit och leva som mig själv – självglädje – och således sluta skjuta upp självglädje till någon avlägsen och osäker framtid – när jag kan ge mig själv självglädje här i varje ögonblick som mig själv – en och jämlik

Dag 37: Spegel, Spegel På Väggen Där…

Idag ska jag skriva om kroppen, eller inte riktigt kroppen, utan mer den idé om kroppen jag skapat inom mig själv genom att fantisera och skapa bilder inom mig själv om hur en kropp borde se ut för att vara ”okej”.

Så, om jag tar mig själv tillbaka till min barndom och mina första upplevelser av att börja titta på min kropp på ett granskande, och fördömande sätt. Jag minns när jag var ungefär 8 år gammal, hur jag brukade stå inne i badrummet framför spegeln och inspektera min kropp. Jag brukade stå där och titta länge, och jag minns hur missnöjd jag var med att jag såg fet ut. Så jag brukade stå och sträcka på mig, och titta på mig själv i olika ljus, för att försöka få min kropp att se annorlunda ut.

När jag var ute på stan och gick så brukade jag inspektera mig själv i alla skyltfönster jag gick förbi, jag tittade på mina byxor, på min tröja, på mitt hår, ja allt det där, och var oerhört kritisk inom mig själv mot allt som jag såg.

När jag sedan började i gymnasiet gick jag in i min stora kroppsbildfixeringsperiod, och det var självklart under denna tid som jag började träna på gym, och blev helt fanatisk med vilka typer av kläder jag hade på mig. Det skulle vara märkeskläder, svindyra kläder, egentligen helt normala, men p.g.a. att de hade en tiger, eller några bokstäver tryckta på sig, såldes de för mängder med pengar. Jag ägnade en stor del av mitt gymnasiala liv åt att handla sådana dyra kläder, fixa min frisyr, tänka på om jag var tjock eller muskulös – ja allt sådant där onödigt skit gav jag mig själv hän till.

Efter denna period lugnade allt ner sig, när jag slutade gymnasiet fanns det inte hela tiden det där kompisgänget att imponera på, och därför slutade jag att vara fixerad i kläder. Men fortfarande till denna dag kan jag märka i mina tankar, och i hur jag rör mig själv, att jag fortfarande bryr mig väldigt mycket om hur min kropp ser ut, och vilka kläder jag har på mig. Tankarna, och mina beteenden är dock mer subtila nu, och lite svårare att upptäcka, men de finns där bakom lögnen jag byggt upp att ”jag bryr mig inte” – för jag vet att jag bryr mig.

Om jag fick leva om mitt liv, då hade jag absolut inte gått in i och blivit besatt av denna kroppsbildsfixering – utan istället hade jag tillåtit mig själv att vara nöjd med mig själv, och att uppskatta min kropp ovillkorligt. Och att ge min kropp den näring den behöver, och inte gå på gym för att försöka ändra min muskelvolym, utan i sådana fall gå på gym för att assistera min kropp att bli mer effektiv och praktisk, eller för att jag helt enkelt tycker det är roligt att utmana mig själv.

Nu har jag faktiskt tillfället att korrigera mig själv, och uppskatta min kropp, och ge min kropp den näring den behöver, och inte längre försöka leva, och skapa mig själv utifrån en illusion i mitt huvud. Därför är det detta jag ska göra.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av min kroppsbild, och bli besatt av huruvida jag är smal eller tjock, eller om jag är snygg eller ful, eller söt eller om jag ser korkad ut – och viga mig själv och mitt liv åt att stå och stirra in i en spegel, för att försöka komma fram till om jag duger eller inte – istället för att tillåta mig själv att inse att jag duger här som jag är, och att jag inte behöver bevisa att min bild i spegeln är snygg, eller muskulös – allt det där är bara skit som har inprogrammerats i mitt huvud från media – därför slutar jag att definiera mig själv utifrån hur min kropp ser ut och jag uppskattar istället min kropp här ovillkorligt som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tävla med andra män om att den mest muskulösa kroppen, i tron, och idén att om jag har den mest muskulösa kroppen, och om jag är sedd som den mest vältränade mannen, att jag då är bäst och kan vara nöjd med mig själv – istället för att se, inse och förstå att den känslan av att vara nöjd med mig själv är en illusion, och är endast en känsla, och en upplevelse av att vara nöjd med mig själv – och inte faktiskt nöjdhet med mig själv – eftersom jag inser, ser och förstår att faktisk nöjdhet med mig själv här inte är beroende av erkännande av någon annan, och inte är beroende av att jag har någon viss typ av kropp för andra att se upp till – därför stoppar jag själv från att leta efter falsk nöjdhet, och jag ger mig själv faktiskt nöjdhet – såsom att leva här i varje ögonblick och vara tacksam för mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra den bilden jag ser i en spegel av min kropp mitt livs viktigaste sak, i tron att om denna bild jag ser i spegeln i motsvarar de bilder som jag kommit att se i samhället om hur en kropp ska se ut, att då tro att jag är värdelös och att någonting är fel på mig. Istället för att tillåta mig själv att se på min kropp utan fördömanden, och att se på min kropp utan att önska och vilja att min kropp ska bli någonting annat, eller se ut på något annat sätt.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att stå och titta på mig själv länge spegeln, och vrida och vända på mig själv för att försöka hitta en vinkel, där bilden av min kropp i spegeln liknar en bild såsom hur samhället, och media definierar den perfekta manskroppen. Istället för att se, inse och förstå att denna definition av den perfekta manskroppen som finns i samhället, och som sprids/spridits av media, inte är min kropp – och således är det är irrelevant för mig hur dessa kroppar ser ut, eftersom jag måste ta hand om min kropp, och inte försöka få min kropp att likna bilden av andras kroppar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte acceptera mig själv ovillkorligt, oavsett vilken slags kropp det är jag har, i tron att om jag inte har en kropp som andra definierar såsom bildperfekt, sexig och snygg, att tro att jag då inte är värd någonting, och att jag inte kan tycka om mig själv – istället för att se, inse och förstå, att den känslan av trygghet, och säkerhet jag upplever när andra definierar, och ser min kropp som bildperfekt, sexig och snygg, inte är riktig säkerhet eller trygghet, utan endast en positiv energi jag upplever för ett kort ögonblick, tills jag återigen existerar på den negativa sidan av energin, och tror mig själv vara värdelös – således inser, ser och förstår jag att det enda vettiga sättet att leva mig själv på är att stå som trygghet, och självsäkerhet här i varje andetag – och inte definiera detta uttryck av och som mig själv i förhållande till min bildpresentation.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lära känna min kropp, och inte lära mig själv att vara medveten om min kropp, i tron att det enda som betyder någonting är bilden av min kropp, istället för att se, inse och förstå – att bilden av min kropp kan jag inte uppleva, känna, och röra vid – och således är bilden av min och det jag upplever i förhållande till denna inte relevant för min förmåga att leva, och dirigera mig själv här – således för jag mig själv tillbaka hit till andetaget och lär känna min kropp såsom ett fysiskt uttryck av mig själv, genom att i varje ögonblick vara medveten om mina tår, och mina fingerspettsar, och mitt andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av den bilden som jag ser i speglar av mig själv, och bli besatt av att undersöka min kropp i dessa speglar genom att titta huruvida min kropp motsvarar de bildideal jag skapat och kopierat i mitt huvud, såsom idén om hur en perfekt kropp borde se ut, istället för att tillåta mig själv att använda spegeln till det rent praktiska ändamålet av att inspektera min kropps välmående, och tillstånd – och att använda spegeln och se min kropp i spegeln – utan att definiera mig själv utifrån denna bild jag ser, och utan att börja känna mig antingen ”snygg” – eller ”ful” beroende på hur bilden i spegeln ser ut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja ha en kropp som inte har något fett alls på sig, en kropp där man tydligt kan se alla muskler, i tron att en sådant kropp är ”bättre” än den kroppen jag har nu – istället för att se, inse och förstå att denna idén om att en smal kropp är bättre än en tjock kropp är någonting jag kopierat och tagit från samhället och media, genom att tro att det enda sättet för mig att kunna acceptera mig själv, är genom att efterlikna en sådan bild som samhället och media porträtterar som ”snygg” – i och med detta inser, ser och förstår jag att det enda sättet att leva mig själv såsom acceptabel, är att leva självacceptans i varje ögonblick – genom att jag i varje andetag stoppar självfördömande, stoppar självhat, och slutar att definiera mig själv utifrån bildidéer av hur den mänskliga fysiska kroppen borde se ut

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stå upp inom och som mig själv, och leva såsom självacceptans, och egenvärde, såsom mig själv – en och jämlik såsom min fysiska kropp – och därigenom inte leva acceptans, och värde såsom någonting jag måste få från andra, genom att få andra att ge mig uppmärksamhet för hur min kropp ser, eller inte ser ut – jag inser, ser och förstår det korkade i att söka efter att få andra att se mig som acceptabel genom att definiera min kropp såsom ”snygg, sexig, och vacker” – och således slutar jag att jaga efter denna upplevelse och jag skapar mig själv här såsom självacceptans och egenvärde – genom att jag i varje andetag står upp inom och som mig själv och inte tillåter mig själv definiera mig själv, eller andra utifrån hur deras bildpresentation ser ut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja se ut som Brad Pit, och ha en sådan kropp som Brad Pit – att vilja ha en mage med magrutor där mina muskler syns genom skinnet, och att vilja ha stora bröstmuskler, och att inte vilja ha något fett överhuvudtaget på min kropp, så att alla mina muskler ser väldefinierade och perfekta ut – istället för att tillåta, och acceptera mig själv att inse att denna önskan, och denna dröm, är helt baserad på en idé i mitt huvud av hur min kropp borde se ut, och att det inte finns någon praktisk anledning till varför denna idé existerar inom och som mig överhuvudtaget – jag har ju ingen nytta överhuvudtaget av att se ut som Brad Pit – jag kan inte läsa bättre, dirigera mig själv mer effektivt, och jag inte bli en bättre människa av att se ut som Brad Pit – och således inser jag det korkade i att vilja efterlikna, och se ut som Brad Pit – och istället för jag mig själv tillbaka hit till andetaget, tillbaka till det fysiska, och jag står upp inom och som mig själv – såsom min kropp – här en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag inte kan acceptera mig själv, att jag inte kan leva självförtroende, och självsäkerhet, innan jag har en kropp som är bildperfekt enligt samhällets/medias standard av vad som är bildperfekt – istället för att se, inse och förstå – att det finns ingenting inom, och som mig själv som håller mig tillbaka från att stå och leva som självförtroende, och självsäkerhet i varje ögonblick – hur min kropp ser ut är helt irrelevant, eftersom jag kan dirigera och styra mig själv till att leva ord oavsett hur min kropp ser ut – således stoppar jag, och tar jag bort denna idé inom mig själv om att min kropp måste se ut på ett visst sätt för att jag ska kunna leva självförtroende, och självsäkerhet, och jag står upp inom och som mig själv och lever självförtroende och självsäkerhet här, en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå, att begäret av att efterlikna en viss bild, och tron om att jag bara kan uppleva, och leva mig själv som fulländad när jag ser ut som denna bilden, är total självbegränsning – eftersom jag inom mig själv väntar på att leva, väntar på att stå upp och uttrycka mig själv, och dirigera mig själv, i tron att jag är bara värdig att leva på ett sådant sätt om min kropp ser ut på ett speciellt sätt – således stoppar jag att vänta på att min kropp ska se ut på ett speciellt sätt innan jag står upp, och jag står därför upp inom och som mig själv och dirigerar mig själv till att i varje ögonblick leva fulländning, genom att vara fullt medveten om min kropp här, och mitt andetag en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mitt ansikte såsom ”snyggt” – och tänka att jag p.g.a. av mitt ansikte är ”snygg” – och när jag går på stan, eller när jag är med människor, inbilla mig, och tänka att andra människor säkert måste se mig som snygg – istället för att se, inse och förstå hur irrelevant, och korkat det är att gå omkring och tänka på om andra ser mig som snygg eller inte, och hur självbegränsande det är att skapa min upplevelse av mig själv utifrån huruvida jag kan definiera mitt ansikte som ”snyggt” eller inte – således för jag mig själv tillbaka hit till det fyska, jag stoppar mig själv, tar ett djupt andetag – och jag skapar mig själv såsom att leva självacceptans här, ovillkorligt och oavsett hur min kropp ser ut – jag slutar att jag efter att få se ut som en fantasi

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga efter, och vilja se ut som en fantasi, och en idé och fylla mitt liv med denna önskan om att få bli sedd som ”snygg” – och få imponera på andra genom att jag är sedd som ”snygg” – och således stoppar jag mig själv från att söka efter att få andra att acceptera, och definiera mig som snygg – och jag accepterar mig själv, och lever denna självacceptans, genom att i varje ögonblick då jag märker att jag mentalt pratar om hur jag ser ut, eller inte ser ut inför andra – att jag stoppar mig själv, jag andas, och för mig själv tillbaka hit till verkligheten – och jag står upp som min kropp här en och jämlik

Jag åtar mig själv att leva självacceptans i varje ögonblick genom att i varje ögonblick då jag ser mig själv prata om mig själv i mitt huvud, att jag antingen är snygg eller ful, eller att tjejer ser mig som snygg eller ful, att jag stoppar mig själv och för mig själv tillbaka hit till andetaget och lever självacceptans – att jag inte tillåter och accepterar mig själv att uppleva mig själv utifrån en utgångspunkt av vad tankar säger till mig, utan att jag istället stoppar alla tankar

Jag åtar mig själv att inte längre begränsa, och hålla mig själv tillbaka, genom att tänka att jag först kan leva när jag min kropp liknar de kroppar jag definierat såsom snygga, och vackra, genom att titta på TV, och ta del av media – jag står upp och lever mig själv såsom det bästa jag kan vara i varje ögonblick, och slutar vänta – genom att i varje ögonblick stoppa allt mentalt snack, rädsla, ångest, och tvivel – och istället andas

Jag åtar mig själv att inte längre bli besatt av den bilden jag ser i spegeln av min kropp, utan att använda min spegel till det praktiska ändamålet att undersöka min kropps utseende, samt se till så att min kropp är väl omhändertaget, och mår bra – inte till att generera energier, och medverka i jämförelser inom mig själv genom att tänka att min kropp antingen är ”snygg” – eller ”ful”

Jag åtar mig själv att acceptera mig själv, och acceptera och uppskatta min kropp – och inse hur mycket av mitt liv jag slösat bort genom att oroa mig för hur min kropp ser ut, och genom att begränsa mig själv, och hålla tillbaka mig själv såsom att medverka i denna världen, eftersom jag oroat mig själv om hur min kropp ser ut – jag slutar oroa mig själv och tillåter och accepterar istället mig själv att leva här  – en och jämlik

Dag 36: Prestationsångest

Igår fick jag tillbaka vissa inlämningsuppgifter och vilket betyg jag fått på dem. Tydligen gick det inte så värst bra för mig ändå, jag brukar aldrig kunna se i förväg hur det ska gå för mig – vissa gånger får jag ett högt betyg, och andra ett lågt, och oftast har jag ingen aning om varför. Men skit samma, över till det viktiga – vilket är att ta i tag med den reaktionen jag upplevde gentemot att jag fick ett dåligt betyg.

När jag tittade på denna punkt kom ett minne upp inom mig från när jag var ungefär 10 år gammal. Det var en dag som min mamma kom och hälsade på mig i skolan, och samma dag skulle vi också göra ett matteprov. Vi gjorde alltid ett sådant matteprov varje fredag, ett litet glosförhör. Så, jag satte mig ner i min skolbänk lite smått nervös inför provet, och läraren delade ut det lilla svarshäftet. Sedan sa hon, börja! Och hon satte igång sitt tidtagarur, vi hade normalt två minuter på oss att svara på alla frågor.

Jag minns att jag febrilt började svara på och försöka klura ut alla de olika matteproblemen. Men just denna dag gick det helt enkelt inte vägen, och när läraren tillslut meddelade att tiden var slut, då hade jag inte svarat på alls så många uppgifter som jag kände att jag borde gjort. Och jag skämdes inför min mamma, och jag började gråta.

Precis sådär är det jag fortfarande känner mig i skolan, inför att skriva prov, få tillbaka provresultat, göra muntliga framföranden, och bli betygsatt av mina lärare. Jag är extremt nervös inför det varje gång, och jag driver oftast mig själv till extremer för att lyckas så bra som möjligt med vad jag gör. Visserligen finns det något bra med det, att få bra betyg i skolan öppnar ju upp många möjligheter, men för att få bra betyg i skolan behöver jag inte göra hela min upplevelse av mig själv till ett ångestfyllt helvete. Det går för mig att vara disciplinerad, ordningssam och effektiv i mina studier utan att jag konstant måste vara rädd, och studera utifrån en utgångspunkt av att vilja bevisa mig själv inför mina föräldrar och lärare. Att göra mina studier kan istället bli en praktisk punkt, en insikt och förståelse att desto bättre betyg jag får, desto bättre position kommer jag kunna placera mig själv i systemet, och sedan är det inget mer med det.

Så, om jag tar mig själv tillbaka till den där dagen i skolan när jag började gråta, och frågar mig själv – hur skulle jag istället velat leva mig själv i det ögonblicket? Jag skulle framförallt inte skapa en emotionell upplevelse inom mig själv i förhållande till provet, jag skulle bara göra det – och vara medveten om mitt andetag i varje ögonblick – och så fort en tanke kom upp inom mig så skulle jag stoppa den.

Att min mamma var där den dagen skulle jag inte tillåta att influera mig, eftersom jag inte gjorde provet för henne, eller skolan, eller någon annan – utan för den rent praktiska punkten att jag måste gå igenom skolsystemet för att kunna placera mig själv i en effektiv position i världssystemet.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att genom hur bra jag gör ifrån mig i skolan, vilja imponera på mina föräldrar, och på mina kompisar, och skapa idén och tron inom mig själv att vem jag är i skolan, såsom hur bra betyg jag får, är extremt viktigt, och har en enorm påverkan på mig själv – istället för att se, inse och förstå – att skolan endast har den påverkan på mig som jag tillåter och accepterar att den ska ha

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig själv beroende av mina föräldrars erkännande, och vilja att mina föräldrar ska erkänna mig i min applikation av mig själv såsom att vara intelligent, och lyckad – och i detta definiera lyckad såsom att ha extremt bra betyg i skolan – och i och med detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte acceptera mig själv, och uppskatta mig själv – utan tro att om jag inte får mina föräldrars erkännande så kan jag absolut inte vara nöjd med mig själv, vilket inte är sant

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att mina föräldrar måste vara nöjda och stolta över mig, för att jag ska kunna vara nöjd med mig själv, och stolt över mig själv – och tro att så länge inte mina föräldrar ser mig såsom att vara över det vanliga, och det normala – att jag är värdelös, och att jag inte på något sätt kan tillåta och acceptera mig själv att vara nöjd med mig själv – istället för att se, inse och förstå hur jag har begränsat mig själv, och hur jag har hållit mig själv tillbaka genom att göra min upplevelse av mig själv fullständigt beroende till vad mina föräldrar tycker om mig, därför stoppar jag mig själv från att vilja och tro mig själv behöva ha mina föräldrars erkännande och jag lever istället här – en och jämlik och ger mig själv acceptans

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att om jag inte lyckas i skolan, och får ett bra betyg, och blir sedd av mina lärare som intelligent och bättre än andra elever, att tro att jag då är misslyckad, och att tro att jag då inte kan acceptera mig själv, eller tycka om mig själv – istället för att se, inse och förstå att jag har separerat mig själv från egenvärde, och från självacceptans genom att definiera dessa orden i förhållande till hur bra jag gör ifrån mig själv i skolan – således stoppar jag mig själv från att definiera mig själv i förhållande till skolan och jag för mig själv tillbaka hit till andetaget och lever här – en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag är misslyckad om jag inte får det högsta betyget i skolan, genom att tro att skolans betyg är ett objektivt och sanningsenligt märke av vem jag är – istället för att se, inse och förstå att skolans betyg inte har någonting att göra med vem jag är, och hur mycket är värd – skolans betyg är endast ett försök av sinnet att genom att definiera olika sorts karaktärsstyrkor, definiera människor såsom att antingen vara mer eller mindre än – istället för att se, inse och förstå att denna definition och värderingen av människor är helt desillusionerad och inte baserad på verkligheten utan på en idé av vad värde är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte stå i denna världen, men inte vara av denna världen – och således göra mig själv orörbar och inte påverkbar av det som pågår runtomkring mig – och således kan jag gå min utbildning och oavsett vilka betyg jag får, oavsett vilka betyg andra får – att jag i varje ögonblick inser, ser och förstår att det inte finns något värde separat från mig själv – utan jag är egenvärde – jag är tillräcklig – jag är här – en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja göra bra ifrån mig i skolan för att visa mina föräldrar att jag duger, i tron att jag måste duga för mina föräldrar, för att jag ska kunna acceptera och leva egenvärde som mig själv – istället för att se, inse och förstå att jag inte behöver mina föräldrars erkännande, jag behöver inte att mina föräldrar ser och definierar mig själv såsom att duga, utan jag kan duga för mig själv, vara tillräcklig för mig själv – helt oberoende av hur bra jag gör ifrån mig i skolan, och helt oberoende av hur bra mina föräldrar tycker att jag gör ifrån mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva egenvärde som mig själv, utan tro att jag måste bygga upp egenvärde, och hålla egenvärde vid liv, genom att konstant bevisa för mig själv att jag kan få positiv uppmärksamhet av andra, och att jag kan bli sedd och erkänd såsom att erhålla en viktig och speciell position i denna världen – således stoppar jag mig själv och för mig själv tillbaka hit till andetaget, och jag ser, inser, och förstår att jag kan leva egenvärde här som mig själv – att jag kan leva utan att vara beroende av andras positive uppmärksamhet – och därför driver jag mig själv till att leva dessa orden som mig själv i varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och känna det som om, när jag inte är sedd och erkänd av andra, när jag inte har någon speciell plats i andras liv, och är sedd av andra såsom att vara någon dem eller de tycker om – att tänka och tro att jag är värdelös, och att mitt liv saknar mening – istället för att se, inse och förstå att jag kan värdesätta mig själv, och leva egenvärde oavsett vad andra känner eller tycker om mig – oavsett hur jag ser ut i andras ögon kan jag stå här, stabil, och tyst, och fullständigt tillfreds med mig själv och leva ordet självkärlek – och således stoppar jag mig själv såsom detta begränsade levnadssättet av att söka efter andras erkännande, och jag bekräftar och erkänner istället mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att bli ensam och isolerad om jag inte får andra att uppmärksamma och se mig såsom att vara speciell, och värdefull – istället för att se, inse och förstå – att om jag står här med mig själv i varje ögonblick kan jag inte bli isolerad, och om jag står och lever här med mig själv i varje ögonblick kan jag inte bli ensam – eftersom jag är här – och således så står jag upp inom mig själv i varje ögonblick och jag slutar att söka efter att andra ska erkänna och bekräfta mig, och att andra ska få mig att känna mig trygg inom mig själv, och jag skapar mig själv till att leva dessa orden som och för mig själv – och således skapar jag mig själv till att vara självständig och stark

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig rädd, osäker och nervös inför att gå egenvärde i denna världen, i rädslan för att andra inte ska hålla med mig, eller definiera mig såsom att vara ”någon” i deras värld – i tron att om jag inte är ”någon” i någons värld, att tro att jag då är värdelös och inte kan acceptera mig själv, att tro att mitt liv då inte har någon betydelse, istället för att se, inse, och förstå att jag definierat och skapat orden värde och betydelse i separation från mig själv, i det jag tillåtit mig själv att för att leva dessa orden behöva andra att se mig som viktig och speciell – och således för jag mig själv tillbaka hit till andetag och jag lever egenvärde och betydelse såsom mig själv i varje andetag – i det att jag ser att mitt liv har betydelse för mig, oavsett om ingen annan tycker det, och att jag är värdefull för mig, oavsett om ingen annan tycker det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag utan andra människors acceptans inte kunna leva, och tro att jag utan människors vägledning, och rådgivning, och värdesättande av mina idéer och planer, att jag inte kan ta några egna beslut, och driva några egna beslut – istället för att se, inse och förstå att jag begränsat mig själv genom att göra mig själv fullständigt beroende av vad andra tycker, känner, upplever och tänker om mig, och att detta beroende är fullständigt skit, eftersom jag inte tillåter mig själv att leva när jag medverkar och lever som detta beroende – och därför står jag upp inom mig själv, jag tar ett djupt andetag och jag för mig själv tillbaka hit – och slutar söka efter att få vinna i andras ögon, efter att få vara speciell, och efter att få vara ”någon” – och jag accepterar mig själv, och värdesätter mig själv – oavsett hur andra ser mig eller inte ser mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte älska mig själv, att inte när jag tar ett beslut, eller när jag genomför ett projekt i min värld, att inte tillåta och acceptera mig själv att bli influerad av, och definierad av vad andra tycker eller tänker om mig, utan att jag istället gör det jag bestämt mig för att göra och inte tillåter och accepterar mig själv att förlora sikte på vad det är jag gör, genom att börja oroa mig själv för vad andra tycker om det jag gör, eller inte gör – jag ser, inser och förstår att vad andra känner eller tycker endast har det värde jag ger till dem – således stoppar jag mig själv från att definiera värde som någonting separerat från mig själv, och jag lever värde här som mig själv – i varje andetag en och jämlik

Jag åtar mig själv att stå upp inom och som mig själv som självkärlek, som självacceptans, och som egenvärde – och sluta leva för andra, sluta leva i rädslan för andra, och sluta begränsa mig själv i begäret av att få vara andra tillfreds, och att få imponera på andra – och istället står jag upp inom och som mig själv och lever som mig själv, för mig själv, här – en och jämlik – i det att jag tar beslut om vad jag ska göra i mitt liv från en utgångspunkt av och som mig själv – och inte av och som vad andra ska tycka om mig

Jag åtar mig själv att inte längre oroa mig för att jag inte är populär, för att jag inte existerar i tankarna på andra människor, för att jag inte är omtyckt av andra människor – och jag står upp inom mig själv och lever självacceptans, självkärlek och egenvärde – i det att jag står oavsett vad andra känner, tycker, eller tänker om mig – jag står här – en och samma – i varje ögonblick utan att jag börjar drifta av i fantasier och tankar

Jag åtar mig själv att leva självständighet, och att göra, och skapa mig själv i min applikation såsom orörbar – i det att jag står i denna världen, men att jag inte är av denna världen – och att jag således inte är influerad av vad som händer runtomkring mig i min värld, men att jag i varje ögonblick står som stabil – säker – och trygg i mig själv – en och jämlik

Dag 35: Vinnare och Förlorare

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa och hålla mig själv tillbaka såsom självuttryck, genom att tro att jag inte är tillräckligt bra, och tillräckligt värdig att uttrycka mig själv – och tro att det är något fel på mig – istället för att se, inse och förstå – att det enda felet på mig, är att jag inte tillåter mig själv att inse att det inte är något fel på mig – därför stoppar jag mig själv från att tänka, och se på mig själv såsom det är något fel på mig – och jag tar mig själv tillbaka hit och tillåter och accepterar mig själv att i varje ögonblick uttrycka mig själv ångest, och fruktan, och nervositet – utan istället acceptera och vara tacksam gentemot mig själv för mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna rädsla och ångest inför att jag inte ska bli accepterad av andra när jag uttrycker mig själv, och vara rädd att andra ska känna sig obekväma nära mig, eller tänka att jag är i mitt uttryck av och som mig själv underlägsen, och konstig – istället för att se, inse och förstå att det är oacceptabelt att jag tillåter mig själv att förtrycka mig själv i rädslan för vad andra tycker om mig – för jag inser, ser och förstår att jag genom att förtrycka mig själv frånsäger mig själv liv, som mig själv, frånsäger mig själv att verkligen vara här och lära känna mig själv såsom den potential jag faktiskt har – därför stoppar jag mig själv från att vara rädd för att andra inte ska acceptera mig själv, och jag lever självacceptans i varje ögonblick – genom att stoppa all rädsla, allt självfördömande, och all ångest och istället leva självuttryck här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig nervös och obekväm när jag inte får andras positiva uppmärksamhet, i tron att jag måste ha andras positive uppmärksamhet i formen av ett erkännande, för att jag ska kunna acceptera mig själv, och uttrycka mig själv – istället för att se, inse och förstå – att jag har använt denna tron inom mig själv för att ursäkta mig själv varför jag inte ska leva, och uttrycka mig själv ovillkorligt här – och varför jag tydligen har en rätt att förtrycka och kompromissa mig själv – således stoppar jag mig själv från att vara rädd för att inte ha andras positive uppmärksamhet, och istället ger jag mig själv positive uppmärksamhet – genom att jag står och lever här såsom min bästa vän – genom att jag stöttar mig själv i varje ögonblick att leva det som är bäst för mig – och att leva utan att vara beroende av andras erkännande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka på, vad andra tänker om mig – och tro att det är otroligt viktigt, och relevant vilken slags upplevelse andra har av mig inom sig själva – istället för att se, inse och förstå – att det är inte viktigt vad andra tänker om mig, och det är inte viktigt vad andra har för upplevelse utav mig – utan vad som är viktigt är att jag i varje ögonblick står upp inom mig själv och lever mitt bästa jag – såsom att uttrycka mig själv här en och jämlik som min fysiska kropp, en och jämlik som mitt andetag – i det att jag verkligen tillåter mig själv att slappna av, och släppa mig själv fri – och lita på mig själv ovillkorligt – att jag uttrycker mig själv – att jag är här – och att ingenting kan röra mig så länge jag inte tillåter och accepterar det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv, och min applikation av mig själv genom att vara beroende av att bli erkänd av andra som speciell, som unik, som en vinnare, och som någon slags speciella människa – och i sökandet efter att få bli erkänd som detta av andra – helt missa mig själv här såsom andetag, såsom min fysiska kropp – därför stoppar jag mig själv från att söka efter att få bli en vinnare i andras ögon, och jag gör mig själv till en vinnare i mina egna ögon – genom att jag tillåter och accepterar mig själv att i varje ögonblick vinna, genom att jag lever det som är bäst för mig – såsom att jag i varje ögonblick stoppar allt det av mig själv som inte stöttar mig själv att vara bäst för mig själv – såsom tankar, upplevelser, känslor, och emotioner – jag för mig själv tillbaka hit till andetaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka att få bli erkänd av andra som en vinnare, när jag istället kunnat fråga mig själv – hur kan jag bli en vinnare för mig själv, vad betyder att verkligen vinna? Är vinna verkligen att bli erkänd av andra, eller är vinna att jag står här i varje ögonblick och verkligen lever? Och i och med detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå – att det enda sättet för mig att vinna är att leva mitt bästa jag, och mitt bästa jag är när jag lever här i varje ögonblick – orörbar och fullständig i varje ögonblick – utan att ha någon ängslan, fruktan eller ångest, utan att uppleva känslomässiga dalar och kullar – utan att jag står här i som andetaget i varje ögonblick och är nöjd med mig själv, tacksam för och som mig själv – och ödmjuk

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att om jag spelar spelet att söka efter erkännande utanför mig själv, så kommer jag aldrig att uppleva mig själv såsom stabil – såsom fullständig – såsom total – eftersom jag hela tiden kommer att känna det som att någonting saknas, vilket är andras erkännande – därför inser, ser och förstår jag att det enda sättet på vilket jag kan verkligen börja leva, och uppskatta mig själv är genom att erkänna mig själv och genom att släppa denna världen, och inte tillåta denna världen att definiera mig på något sätt – utan istället definierar jag mig själv, och jag skapar mig själv på alla sätt och vis – och gör mig själv således till gud i ordets rätta bemärkelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att när jag definierar mig själv utifrån hur bra jag vinner i systemet – så kommer jag att skapa en upplevelse inom och som mig själv såsom att vara en förlorare – eftersom jag definierat vinna i separation från mig själv – och skapat idén att för att vinna måste jag få andra att tycka om mig, och erkänna mig som speciell och unik – därför stoppar jag mig själv, och för mig själv tillbaka hit till andetaget – och jag står upp inom mig själv och lever mig själv som en vinnare för mig själv en och jämlik – genom att leva ordet vinna såsom att jag varje dag rör mig, och skapar mig själv att vara det bästa jag kan vara för mig själv, och att varje dag röra mig själv och denna världen en och jämlik mot en ny verklighet som är bäst för alla på alla sätt och vis

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att den enda äkta segern som finns, är när alla segrar – när alla lever ett liv som är bäst för alla – och alla står som jämlikar och lever med respekt för sig själva och med respekt för livet – således skapar jag mig själv till leva denna definitionen av seger – i det att jag lever självrespekt och att jag står jämlik med vad som är här och således inte skapar en polaritet inom mig själv av vinnare och förlorare

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att jag kan skapa mig själv här såsom att stå orörbar – och alltså inte vara definierad av det som sker och händer i min värld – utan jag står i varje ögonblick här såsom min fysiska kropp och tillåter och accepterar således inte mig själv att definiera och skapa mig själv utifrån det spelet som spelas i denna världen såsom vinnare och förlorare

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv i och som idén av vinnare och förlorare – och skapa min upplevelse av mig själv i denna världen en och jämlik med idén om vinnare och förlorare – istället för att jag lever mig själv här såsom en vinnare – vari ordet vinnare är definierat utifrån min förmåga att leva vad som är bäst för alla – och vad som är bäst för mig – och jag således genom att driva, och träna mig själv att leva vad som är bäst för alla, och vad som är bäst för mig skapar mig själv såsom en vinnare i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att inte längre separera mig själv från min kropp genom att förminska, och begränsa mig själv i en applikation av mig själv att jag måste bli erkänd av andra såsom en vinnare för att kunna vara effektiv och leva med mig själv här i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att vara orörbar – i det att jag står i denna världen, men jag är inte av denna världen – i det att jag inte tillåter och accepterar mig själv att låta mig själv bli definierad av de situationer och omständigheter jag hamnar i – utan jag står här i varje ögonblick såsom andetaget – stabil – orörbar och fullständig

Jag åtar mig själv att leva mig själv såsom fullständig i varje ögonblick – en och jämlik med insikten att jag inte behöver någon annan att erkänna mig, eftersom jag erkänner mig själv – och jag står med mig själv här – och jag går med mig själv tills detta är klart och tills jag skapat mig själv och allt annat till att stå en och jämlik med uttrycket och principen om vad som är bäst för alla

Dag 34: Stabilitet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera stabilitet i separation från mig själv, och definiera stabilitet utifrån vilken position jag har i systemet – såsom hur mycket pengar jag har, hur många vänner jag har, om jag har en familj, såsom om jag har ett hus eller inte – istället för att se, inse och förstå att dessa saker inte är äkta stabilitet, att ha dessa saker gör inte mig stabil – jag kanske känner mig själv stabil – men jag inser och förstår att denna känsla är inte äkta stabilitet, eftersom den kommer försvinna i samma ögonblick som det försvinner från min värld som jag definierat såsom stabilitet – såsom att ha ett hus, ha en familj, och pengar – därför stoppar jag mig själv från att medverka i och skapa mig själv utifrån denna idén om stabilitet, och jag lever istället order stabilitet är som mig själv i varje ögonblick – vari jag inser att äkta stabilitet är när ingenting i min värld styr eller skapar hur jag upplever mig själv – utan jag styr och skapar mig själv i varje ögonblick såsom vad som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag kommer finna stabilitet genom att lyckas i systemet, genom att bli erkänd och definierad av andra såsom att vara lyckad, och framgångsrik – och skapa denna idé inom mig själv genom att titta på människor som har mycket pengar i denna världen, och tänka att de måste känna sig själva stabila – istället för att se, inse och förstå att framgång inte kommer ge mig stabilitet – eftersom framgång är någonting som oundvikligen kommer försvinna, och då står jag utan det som gav mig stabilitet – och därför måste den stabiliteten vara en illusion – därför stoppar jag mig själv från att definiera stabilitet som framgång, och som pengar – och jag istället tillbaka ordet stabilitet till mig själv, och lever det som mig själv här i varje ögonblick – genom att i varje ögonblick stoppa emotionella upplevelser och stoppa mentalt tankesnack – och istället leva här såsom andetaget – tyst i varje ögonblick där jag inte ger någon uppmärksamhet till energier, och upplevelser inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka skapa mig själv som stabilitet genom att tjäna så mycket pengar som möjligt, och genom att få ett så stort erkännande av andra som möjligt – istället för att se, inse och förstå att detta aldrig kommer att ge mig stabilitet – eftersom den enda som kan skapa stabilitet är jag själv, som mig själv – och inom detta inser, och förstår jag att all annan stabilitet än den jag själv lever här – såsom mig själv – ovillkorligt i varje ögonblick enbart är en illusion och en idé av stabilitet och är inte riktig på något sätt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att de spelar ingen roll hur mycket pengar jag har, eller hur många vänner jag har – för om jag inte har skapat mig själv som stabilitet inom mig själv, genom att i varje ögonblick stoppa mentalt snicksnack, och stoppa emotionella och känslomässiga upplevelser – så kommer jag inte uppleva mig själv såsom stabil – utan min upplevelse av mig själv kommer att vara upp och ner – hit och dit – därför åtar jag mig själv att skapa mig själv som stabilitet – och leva detta beslutet som mig själv att jag är stabilitet i varje andetag, och i varje ögonblick – och inte avvika från detta beslutet genom att söka, och försöka hitta stabilitet utanför mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att om min värld inte är stabil, i det att jag inte vet exakt hur min morgondag kommer se, ut eller vad som kommer hända i min framtid, att jag inte heller kan vara stabil – istället för att se, inse och förstå att jag definierat stabilitet i separation från mig själv genom att tro att min stabilitet som mig själv är beroende av hur mitt liv ser ut, och vad som händer i mitt liv – således stoppar jag mig själv från att medverka i och leva mig själv utifrån denna tron och denna idé och jag skapar istället mig själv såsom stabilitet här i varje ögonblick – och tillåter och accepterar mig själv att leva och stå som denna stabilitet oavsett hur min värld ser ut, och oavsett vad som händer i min värld – jag står här som stabilitet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa, och hålla mig själv tillbaka såsom att leva stabilitet – genom att tro att jag måste ha en familj, en bil och ett hus för att kunna leva stabilitet – i tron att vem jag är, är beroende av de ägodelarna jag lyckas köpa, och äga i mitt liv, och de människor jag lyckas få in i mitt liv, istället för att se – inse och förstå – att jag inte behöver leva order stabilitet på ett sådant begränsat och litet sätt – jag kan istället leva stabilitet såsom mig själv här i varje ögonblick, och vara mitt eget hus, vara min egen bil, och vara min egen familj – och verkligen ge till mig själv en plattform i varje ögonblick – genom att jag andas och står rakryggad här – som aldrig sviker mig – alltså jag sviker aldrig mig själv utan står här i varje ögonblick – medveten om mitt andetag

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att all den ostabilitet jag upplever inom mig själv kommer ifrån att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva såsom stabilitet, utan istället separerat detta uttryck av och som mig själv genom att projicera stabilitet på pengar, på rikedom, på att ha ett jobb, på att ha en familj – och på att en rutin som jag kan följa i min värld – således stoppar jag mig själv och jag för mig själv tillbaka hit till andetaget – och jag lever stabilitet i varje ögonblick – i det att jag tillåter och accepterar mig själv att leva och stå som det vilket jag skapat idén om att det existerar utanför mig

Jag åtar mig själv att leva stabilitet i varje ögonblick – genom att stoppa allt mentalt snicksnack, alla emotionella och känslomässiga upplevelser och istället leva här i varje ögonblick – såsom en fysisk varelse – såsom andetaget en och jämlik här

Jag åtar mig själv att inte längre definiera stabilitet i separation från mig själv genom att tänka att stabilitet är någonting som är utanför mig – jag inser, ser och förstår att jag är stabilitet – och att endast jag kan ge mig själv riktig och sann stabilitet som kommer stå sig till tidens ände

Jag åtar mig själv att inte längre projicera stabilitet utanför mig själv – utan att istället leva stabilitet här i varje ögonblick – genom att jag tillåter och accepterar mig själv att stötta mig själv, hjälpa mig själv, ha tålamod med mig själv – och att aldrig ge upp på mig själv – utan jag står här i varje ögonblick och ger mig själv en hjälpande hand för att i varje ögonblick leva det som är bäst för mig – såsom det som är bäst för alla

Dag 33: Konsten att slösa bort sitt liv

Vad är det som hela världen är beroende av, och i ett konstant sökande av? Exakt alla människor? Jo, sex och förhållanden – detta är det stora, enorma begäret som existerar inom exakt alla människor, och det är detta vi spenderar våra liv att leta efter. Men vad är det egentligen vi letar efter i sex? Hur är det vi tror att sex ska lyfta upp oss till skyarna, och placera oss själva i en upplevelse av extas? För jag menar, sex såsom det för närvarande fungerar och uttrycks i världen är en kort liten uppbyggnad till en orgasm, och sedan är det slut, och efter det är vi tillbaka på samma plats igen inom oss själva, och vi fortsätter att leta efter sex.

Det jag har kommit till insikt om när jag tittat på mitt eget liv i förhållande till sex, är hur otroligt mycket tid jag slösat på att söka efter förhållanden och sex – så många timmar, dagar, veckor har jag spenderat att tänka på, fantisera om, eller vara ute och jaga efter nästa sexuella eskapad – och vad har detta lätt till? Jo, ingenting! Att leta efter sex är faktiskt det mest onödiga tidsfördrivet som finns, eftersom jag inte kan ta med mig någonting utifrån det, jag kanske får ett minne som jag kan komma ihåg ett tag, och tänka tillbaka och säga inom mig själv att, shit vad bra sex det där var! Men det är det enda.

Och vad hade jag kunnat använda min tid till istället? Jo, jag hade kunnat skriva, jag hade kunnat lära mig ett språk, jag hade kunnat lära mig någon slags dans, jag menar jag hade verkligen kunnat använda min tid till att göra någonting som jag sedan hade haft nytta för och kunnat ta med mig i livet. Så – slutsatsen är att sökandet efter sex är en extrem självbegräsning, och det är inte konstigt att många människor när de kommer upp i 50 års ålder går in i en ”50 års kris” – eftersom de fattar att, shit! Jag har lagt ned så jävla mycket tid på skit i mitt liv, och nu är mitt liv snart slut! Vad har jag bidragit med? Vad har jag verkligen gjort för mig själv som varit bra, och som jag kunnat vara stolt över? Ingenting!

Det som verkligen lurat mig till att söka efter dessa sexupplevelser är själva upplevelsen av att vilja ha sex, nämligen upplevelsen av begär – för det känns ju så riktigt, och viktigt – och som om att min enda lycka i livet väntar på mig i ett förhållande eller i en sexuell upplevelse, och gentemot sådant som hade varit nyttigt för mig, såsom att utveckla mig själv och att lära mig själv nya färdigheter, mot det har jag bara känt ett motstånd och därför undvikit sådant. Men allt är bakvänt, och det som känns jobbigt och dåligt att göra, det är sådant som faktiskt är bra för mig, medans sådant som känns enkelt att göra, som jag känner ett begär inför att göra, det är oftast sådant som inte tar mig någon vart alls.

Så, slutsatsen av detta är att jag absolut inte kan lita på vad det är jag känner om någonting, istället får jag ta och se på vad det är jag gör med mig själv och mitt liv rent praktiskt, vad är det jag ackumulerar som mig själv? Hur kommer mina handlingar verkligen att inverka på mitt och andras liv? Och sedan utifrån att titta på mig själv genom en sådan matematiskt och objektiv lins kan jag ta beslut som är bra för mig, och som leder mig i rätt riktning.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att slösa bort mitt liv genom att söka efter sexuella upplevelser och förhållanden, i tron att sexuella upplevelser och förhållanden kommer att höja mig till skyarna, och göra mig själv fulländad – istället för att se, inse och förstå, att den tiden jag verkligen kunnat använda till att skapa mig själv såsom fulländad, genom att skriva, applicera självförlåtelse, och lära känna mig själv såsom min fysiska kropp, har jag istället ägnat åt att leta efter en upplevelse, och därför har jag faktiskt i mitt sökande efter fulländning i formen av sex, skjutit fulländning som ett uttryck av och som mig själv längre, och längre bort ifrån mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att fulländning är någonting jag kommer att hitta genom att följa mina begär, mina tankar, mina drömmar och fantasier, istället för att se, inse och förstå – att för att uppleva, och skapa mig själv såsom fulländning, så måste jag lägga ner hår arbete, jag måste vara disciplinerad, konsekvent och i varje ögonblick ackumulera mig själv såsom fulländning genom att sluta leta i varje ögonblick, och stå här såsom min mänskliga fysiska kropp i sin fulla längd, från tårna till fingerspetsarna, och praktiskt leva fulländning som ett uttryck av mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att sökandet efter sex är en hägring, det känns som om en sexuell upplevelse kommer ge mig någonting, men om jag verkligen tittar på vad sökandet efter sex leder till, genom att se på mitt eget liv, och se på andra människors liv vilka har helt levt utifrån att få uppleva sex, så ser jag att det inte leder någon vart – jag ser att man letar, letar, och fortsätter leta efter sitt begär och att man aldrig någonsin kommer fram – därför stoppar jag mig själv ifrån att leta, och jag disciplinerar, och stålsätter mig själv att i varje ögonblick leva fulländning, genom att stå här som min kropp, och mitt andetag helt och fullt ut, utan att separera mig själv in i tankar, fantasier, dagdrömmar och upplevelser

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att jag i princip har slösat bort mig själv på att söka efter en upplevelse av extas i formen av sex, och att jag aldrig har hittat en bestående extas, eftersom jag aldrig har haft tålamodet, och disciplinen att utveckla och skapa mig själv såsom extas – därför stoppar jag mig själv såsom sökandet efter extas, och jag står upp inom och som mig själv, och disciplinerar mig själv såsom att skapa mig själv såsom extas, genom att i varje ögonblick uttrycka mig själv helt och fullt, utan rädsla, ångest, och tvivel – och utan att tillåta mig själv att vänta på att jag ska leva mitt liv – jag lever mig själv här, och tillåter inte mig själv att ta mig själv för givet

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ansvar för att skapa mig själv såsom fulländning och extas – genom att varje dag sätta mig själv ner och skriva, applicera förlåtelse, och utforska inom och som mig själv hur jag kan skapa mig själv till att leva mer fulländat, mer perfekt, mer effektivt, och hur jag verkligen kan skapa mig själv till att stå och uttrycka mig själv till min absoluta potential

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att i varje ögonblick driva mig själv till att stå och leva såsom det som är bäst för mig, och vad som är bäst för mig är att inte tänka, inte fantisera, inte spendera mitt liv i mitt huvudet, utan istället leva här som min kropp, och som mitt andetag, fullt ut i varje ögonblick, och inte hoppas på att mina begär ska materialiseras, utan istället se på vad mina begär symboliserar för mig, såsom ord, och sedan ta dessa orden och skapa dem som mig själv såsom levande ord – därför tar jag orden extas, och fulländning, och jag ser hur jag kan leva dessa orden som mig själv, såsom ett praktiskt, och fysiskt uttryck av och som mig själv här i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att allt jag söker efter utanför mig själv, såsom drömmar, fantasier, och begär, är uttryck av och som mig själv jag separerat mig själv ifrån, och inte tillåtit och accepterat mig själv att leva som – därför stoppar jag detta sökande, och jag för istället dessa drömmar, fantasierna och begären tillbaka till mig själv, så att jag kan leva det de symboliserar för mig, såsom mig själv – och således stoppar jag separationen inom mig själv, och gör mig själv hel igen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta på att jag ska bli hel, genom att vänta på att mina begär ska materialiseras, istället för att se, inse och förstå – att jag inte behöver vänta, utan jag kan leva det jag tror mig själv behöva ha utifrån, som mig själv, här en och jämlik i varje andetag – och således så skapar jag, utvecklar jag, och bygger jag mig själv såsom det jag vill stå och leva som i varje ögonblick – och jag gör mig själv således fulländad och hel

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå – att om jag spenderar mina andetag åt att söka efter begär, att jag kommer slösa bort hela mitt liv, och att jag inte kommer göra någonting med mig själv, eller mitt liv som jag kommer kunna vara stolt över, och veta att det jag gjort verkligen varit bra för mig, och för andra – därför stoppar jag mig själv ifrån att slösa bort mina andetag genom att söka efter begär och fantasier, och jag står istället upp här i varje andetag och lever det som är bäst för mig, och gör det som är bäst för mig, och på så sätt skapar jag mig själv såsom det som är bäst för mig själv och bäst för alla andra

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att det jag tillåter och accepterar mig själv att leva som i varje andetag, blir min karaktär, och blir det som formar min framtid, och formar hur jag kommer uppleva mig själv i nästa andetag, därför fokuserar jag mig själv på att stödja mig själv, och assistera mig själv i varje andetag, så att jag därför skapar min framtid till att bli den bästa framtiden jag kan ge till mig själv – såsom ett jag som är bäst för mig själv, och bäst för alla runtomkring mig – ett jag som verkligen bryr sig

Jag åtar mig själv att sluta spendera mina andetag att söka efter begär, fantasier, och drömmar, och jag skapar istället mig själv såsom att leva de ord som jag ser att dessa drömmar, begär och fantasier symboliserar för mig – såsom fulländning, extas, och att vara nöjd, och bekväm, avslappad med mig själv

Jag åtar mig själv att i varje ögonblick vara här såsom mitt andetag, och uppleva mig själv såsom extas, i det att jag uttrycker mig själv här en och jämlik såsom min kropp, och upplever alla sensationer som är här som min kropp, som luften mot min hud, som kläderna mot min hud, såsom det mina fingerspettsar rör, såsom den mat jag äter, och jag åtar därmed mig själv att inte ta mig själv för givet

Jag åtar mig själv att inte längre vänta på mig själv, och jag tar ansvar för mig själv och skapar mig själv till min absoluta potential, till det jag är menad att leva och existera som, såsom ett uttryck av absolut närvaro, och intimitet här såsom min fysiska kropp – där ingenting existerar i mitt huvud såsom tankar, och ingenting existerar i mitt hjärta såsom upplevelser – utan jag är istället helt, och fullt här i varje ögonblick – alltså fulländad

Dag 32: Att ge mig själv den tid som behövs

Någonting som jag ofta känner motstånd mot är att koncentrera mig själv under långa tidsperioder, utan avbrott, och utan att vilja gå iväg och göra någonting. Det är så jag upplever mig själv när jag studerar, och jag tänker att ”det måste finnas någonting roligare att göra, det måste finnas någonting mer stimulerande att göra!” – och det jag ser in mig själv att jag gör då är att t ex titta på en film, eller läsa en bok, eller göra någonting där den gemensamma nämnaren är att jag inte behöver koncentrera mig och att jag istället kan ”släppa taget” – och känna mig ”fri”.

Jag har arbetat mycket med denna punkt inom mig, om att disciplinera mig själv, och att använda den tiden jag har här, varje andetag, att verkligen leva och röra på mig själv, och jag får säga att det går mycket, mycket bättre, men jag kan fortfarande märka av hur jag håller fast vid denna idé inom mig själv om att leva disciplin betyder att jag inte kan ha roligt, att jag inte kan slappna av, och att jag kommer förlora min ”frihet”.

Det jag visar mig själv genom detta är att jag separerat mig själv ifrån frihet, och att jag skapat idéer om disciplin och koncentration, såsom att vara tråkiga och jobbiga saker att leva. Och p.g.a. detta har jag i största delen av mitt liv försökt undvika att göra någonting där jag behövt koncentrera mig själv, och vara disciplinerad; konsekvensen av det är att jag inte använde min tid i skolan att utbilda mig effektivt, och att jag aldrig riktigt lärde mig hur denna världen fungerade, eftersom jag i min ungdom var alldeles för upptagen med att undvika alla former av intressen där jag skulle behöva vara disciplinerad, och göra någonting för att jag vet att det är bra för mig, även om jag kanske inte känner mig själv stimulerad och underhållen.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ett motstånd mot att göra saker som kräver disciplin, och som kräver tålamod, och långsiktig planering, och konsekvent handlande, genom att tänka att ett sådant leverne inte är underhållande, eller stimulerande – istället för att se, inse och förstå att jag i jakten på att finna ett stimulerande och underhållande liv, har kompromissat mig själv, och placerat mig själv i en position i samhället, och i mitt liv där jag inte är så stark och effektiv som jag kunde varit, om jag istället för att leva för underhållning, istället levt det som är bäst för mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att rom inte byggdes på en dag, och att det tar tid att skapa saker av och som mig själv som jag är nöjd med, och att det tar tid att göra saker som verkligen kommer vara stödjande för mig om jag gör dem, och att dessa saker kräver att jag är disciplinerad, och konsekvent – och därför inse, ser och förstår jag hur begränsande och dumt det är att leva i ett sökande efter underhållning och stimulans – istället tillåter och accepterar jag mig själv att underhålla, och stimulera mig själv, istället för att söka det utanför mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd, och ångestfylld inför att lägga ner tid och energi på projekt, och de saker som jag tar för mig själv att göra, och istället för att göra det jag tar för mig att göra, perfekt, och med tålamod, och gå processen att skapa någonting i varje ögonblick här, att istället stressa och försöka hinna med så mycket som möjligt, så snabbt som möjligt – jag ser, inse och förstår att endast om jag går här i varje ögonblick, medveten om min kropp och om mitt andetag, disciplinerad och konsekvent kan jag skapa någonting av och som mig själv som är bäst för mig, och därför bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv fångad när jag lever disciplin, och tänka inom mig själv att jag inte kan leva frihet som mig själv när jag lever disciplin, i tron att frihet är när jag upplever mig själv underhållen, och stimulerad – istället för att se, inse och förstå – att frihet är att vara kapabel att dirigera mig själv i varje ögonblick att leva de saker jag ser är bäst för mig, utan att hindras av energiberoenden, och begär av att bli underhållen och få saker och ting gjorda så snabbt som möjligt, med så lite motstånd som möjligt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka minsta motståndets väg, och tro att det finns någon slags heder i att bara göra det absolut minsta, i tron att det gör mig bättre än andra om jag kan göra det absolut minsta och ändå av andra bli sedd såsom att göra lika mycket – istället för att se, inse och förstå – att jag genom att leva minsta motståndets väg kompromissar mig själv, och jag tar genvägar, som tillslut blir senvägar, eftersom jag inte tar mig själv tiden att leva varje ögonblick till sin fullständighet – därför stoppar jag mig själv när jag märker att jag försöker fly från ett ögonblick, och in i ett annat, innan jag färdigställt det ögonblick som är här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att desto mer produktiv jag är, desto bättre är jag, och tro att desto mer saker jag får gjorde, desto bättre är jag, istället för att se, inse och förstå – att ett effektivt leverne inte handlar om produktivitet, utan att om leva effektivt i varje ögonblick, genom att vara fullständigt och kompromisslöst här – och således när jag uttrycker mig själv såsom här – att jag då inte tillåter och accepterar mig själv att försöka rymma iväg till nästa ögonblick, för att försöka få så mycket som möjligt gjort – jag gör klart vad som är här – och sen rör jag mig själv till nästa ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja klara av, och göra så många saker som möjligt – i tron att desto mer saker jag klarar av att göra, och skapa, att desto mer värd blir jag – istället för att se, inse och förstå – att jag i denna jakt inom mig själv på att klara av mer saker, på att skapa mer saker, missar mig själv här såsom andetaget – och missar att faktiskt leva varje ögonblick till sin fulla potential – således tar jag mig själv tillbaka hit till andetaget i varje ögonblick och jag driver, och pushar mig själv att inte existera i mitt huvud i framtid, och dåtid, och nutid – utan istället här såsom min kropp, en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att om jag lever disciplin, och om jag koncentrerar mig själv ovillkorligt i varje ögonblick, att jag då kommer förlora livet, eftersom jag inte kommer kunna underhålla mig själv med tankar, känslor och emotioner – istället för att se, inse och förstå, att jag definierat liv såsom tankar, känslor och emotioner, istället för att inse att dessa upplevelser inte är liv, utan det som begränsar mig från att faktiskt leva och stå här – en och jämlik såsom min fysiska kropp – därför tar jag mig själv tillbaka hit till andetaget, och jag inser att jag är liv, jag såsom min fysiska kropp är tillräcklig, jag är här – därför slutar jag leta och jag lever fullständigt här i varje ögonblick såsom koncentration, fokus, känsla för detaljer, och disciplin

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte utveckla en känsla för detaljer, utan istället försöka göra saker i mitt liv så snabbt som möjligt, och tidseffektivt som möjligt – istället för att se, inse och förstå att detta försök av mig att spara tid får mig att kompromissa mig själv här, och får mig att missa viktiga saker i ögonblicket, eftersom jag håller på att stressa till nästa – därför stoppar jag mig själv, och jag disciplinerar mig själv att leva här i varje ögonblick, och inte stressa iväg inom mig själv till nästa ögonblick – jag är här

Jag åtar mig själv att i varje ögonblick vara här, att andas och leva vad som är här med en känsla för detaljer, och ha tålamod, och skapa mig själv och det ögonblick i vilket jag medverkar i till perfektion – en och jämlik

Jag åtar mig själv att inte längre stressa, och försöka få saker och ting gjorda så snabbt som möjligt, och jag ger istället de saker jag gör i min värld den tid de behöver, och jag gör dem tills jag känner mig nöjd och tillfreds med vad jag skapat, eller uttryckt som mig själv – och jag stoppar mig själv inom mig själv varje gång jag märker att jag börjar tänka på vad klockan är eller inte är

Jag åtar mig själv att istället för att fokusera på produktivitet, att fokusera på kvalitet – och göra de saker som jag gör, bra, och på ett sätt så att jag blir nöjd med det jag gör, eftersom jag ser att det jag gjort var perfekt och kunde inte bli bättre

Jag åtar mig själv att leva perfektion och tålamod som mig själv, och sluta försöka stressa, och nå en upplevelse av stimulans och underhållning – jag tillåter mig själv att ha tålamod