Dag 18: Koncentration

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arg och frustrerad när jag koncentrar mig på någonting, och sedan någon kommer och pratar med mig, eller säger någonting – eftersom det då känns som om jag förlorar min koncentration

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att värdesätta min koncentration, och bli besatt av min koncentration, och låta min upplevelse och applikation av mig själv såsom koncentration, styra mig, istället för att jag står mig själv såsom koncentration

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tycka att det är så svårt att hitta mig själv såsom koncentration – och därför får jag absolut inte bli störd när jag väl klarar av att koncentrera mig, i tron och idén att om jag blir störd så kommer jag att ha svårt att hitta tillbaka till koncentrationen jag upplevde

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa och definiera koncentration såsom någonting jag inte styr över, utan såsom någonting som händer mig om jag har tur, och som händer mig av en olyckshändelse, och som om jag förlorar det, jag inte på något sätt kan dirigera, eller styra över ska komma tillbaka

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera och se det som ohövligt att störa någons koncentration, i tron att koncentration är någonting som man ska respektera, eftersom det är så svårt att uppleva, och leva själv som koncentration, istället för att inse att det enbart är så svårt som jag tillåter och accepterar det att vara

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arg på mig själv, när en tanke kommer upp inom mig, när jag fokuserar och koncentrerar mig på att andas, genom att tanke att jag nu måste ta mig tillbaka till, och hitta tillbaka till andetaget – och tycka och tro att det är svårt, komplicerat, och att jag inte kommer att klara det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att isolera, gömma mig själv, och försöka stöta bort min verklighet när jag koncentrerar mig, när jag gör läxan, studerar, gör förlåtelse, eller titta på film – och se och definiera min verklighet såsom att vara i vägen för det viktiga som jag håller på med, istället för att existera här såsom andetaget, och därav inte placera ett värde separat från mig själv, såsom koncentration, som någonting som är utanför mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arg och frustrerad när någon frågar mig någonting, eftersom jag känner och tänker att frågan är onödig, och att jag därför blivit onödigt störd, istället för att se och inse att min upplevelse av mig själv inte är riktig, och inte är en upplevelse som jag kan lita på – och att jag inte inom mig kan definiera vad som är här såsom onödig, eller nödvändigt – eftersom jag inte vet hur andra ser på det som de frågar mig, utan jag endast antar att det inte är nödvändigt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arg och frustrerad när någon frågar mig någonting när jag läser, genom att tänka att jag nu förlorar tid, och att jag inte borde behöva ha någon som hänger över mig, och frågar mig frågar, eftersom jag istället borde få bli lämnad ensam

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att stöta bort mig själv, från mig själv inom mig när jag upplever saker jag vill ta itu med, ändra eller titta på, och då tänka att jag inte har tid, eller att det inte är viktigt, eller inte behövs för att jag har viktigare saker att göra – istället för att ge mig själv den tid som behövs i det ögonblicket, och inse och förstå att brist på tid är en illusion som existerar när jag tillåter och accepterar att den upplevelsen existerar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna det som om, och definiera det som om jag har en brist på tid, och tänka på hur mycket tid jag har, tänka på vad klockan är, tänka på vad jag måste hinna med, och vad jag kanske inte kommer hinna med, och konstant vara i mina tankar, istället för att leva här, och utnyttja den tiden jag har till godo, så mycket som möjligt – genom att vara fullt ut här i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vara fullt ut här i varje ögonblick, och att inte tillåta och acceptera mig själv att leva utan stress, och utan att tänka på tid – och istället tillåta och acceptera mig själv att leva ögonblick för ögonblick, stund till stund, och därför inte definiera mig själv såsom i brist av tid, utan istället inse att den tid jag behöver är här i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att inte längre sätta ett värde på koncentration såsom någonting separation från mig själv, jag inser att jag kan koncentrera  mig själv utan svårigheter, och att jag inte behöver göra en stor grej av huruvida någon försöker prata med mig eller inte när jag gör mitt skolarbete

Jag åtar mig själv att leva här i varje ögonblick, och vara öppen för vad som sker i min omgivning, och inte isolera och låsa mig själv av från verkligheten, genom att tänka att jag absolut inte får bli störd

Jag åtar mig själv att sluta se min studietid, såsom en tid då jag absolut inte får bli störd, och ingenting får sägas till mig, och ingenting får göras mot mig – och jag tar istället tillbaka all den ilska jag upplever när någon tydligen stör mig, tillbaka till mig själv

Advertisements