Dag 20: Påträngande

När jag befinner mig i skolan, men också när jag är ute i staden och går, och då jag passerar människor, eller bara umgås med människor helt vanligt, märker jag hur mycket rädsla det finns inom mig mot just människor. Den största rädslan upplever jag mot unga kvinnor, men även mot vissa sorters män, speciellt sådana som är vältränade, och som har förtroende för sig själva.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att vara runtomkring andra människor, att frukta att passera, och interagera med andra människor, i rädslan och ångesten att jag inte ska interagera, eller kommunicera på ett korrekt sätt, utan på ett sätt som den andra människan ska uppfatta som fel, och därefter fördöma eller se ner på mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna fruktan och ångest att jag ska kommunicera, och interagera med andra människor på ett sätt som de kommer tycka är fel, och inkorrekt, och inte såsom man borde göra det, i rädslan och ångesten att jag ska bli avvisad, bortkörd, och inte längre omtyckt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna fruktan och ångesten inför att jag ska göra, eller säga någonting runt människor, som kommer få dem att tycka om mig, att jag är svag, eller dålig, eller underlägsen – och därav hålla mig själv tillbaka, och existera i en sorts nervositet att jag ska släppa mig själv fri för mycket, i rädslan att jag då kommer dra på mig andra människors fördömande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att släppa mig själv fri, och tillåta mig själv att vara fri runt andra människor, och helt enkelt uttrycka mig själv naturligt, och utan några pretentioner, eller självfördömanden, utan istället tillåta och acceptera mig själv att vara fullständigt bekväm och tillfreds med mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara nervös för att jag ska vara konstig, eller göra ett obekvämt intryck på människor, om jag tillåter och accepterar mig själv att släppa mig själv fri, och uttrycka mig själv utan någon ångest, utan någon rädsla, och utan att hålla mig själv tillbaka

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna en fruktan och ångest inför att vara för intim, inför att komma för nära andra människor, i rädslan och ångesten att andra människor ska, om jag kommer dem nära, avvisa mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna en fruktan och ångest inför att visa mig själv inför en annan människa, inför att öppet, och utan skam, eller skuld stå inför en annan människa och visa vem jag är, och uttrycka vem jag är i detta ögonblick, och inte gömma mig själv inom mig själv i rädslan för att bli avvisad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att andra ska se mig som för öppen, som för ogenerad, som alldeles för uttrycksfull, och se mig som om jag inte vet var sociala gränser går – istället för att tillåta och acceptera mig själv att utrycka mig själv utan sociala gränser, och utan idéer om hur mycket, eller hur lite jag borde få uttrycka mig själv, utan istället bara uttrycka mig själv fullt ut, här i detta ögonblick, utan någon slags nervositet för att göra fel, eller göra rätt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att bli omtyckt av andra människor, att vara rädd för att bli populär, att vara rädd för att andra människor ska finna mig trevlig och värmande att vara runtomkring, i rädslan att de ska tycka annorlunda om jag uttrycker mig själv här naturligt som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv, och ogilla mig själv såsom jag uttrycker mig själv naturligt, och tänka att jag har fullt med svagheter inom och som mig själv, och att jag därför inte bör kunna tycka om mig själv överhuvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att bli förlöjligad och hånad av andra människor, att frukta att om jag uttrycker mig själv här, och står ovillkorligt såsom mitt andetag, och inte går in och skapar mig själv som en energi i ögonblicket, att jag då kommer bli hånad, att jag då kommer bli skrattad åt, och att andra människor kommer att se mig som en underlägsen och svag människa – istället för att inse, och se, och förstå – att denna fruktan är irrationell, och jag inte kan bli avvisad, hånad, eller förlöjligad, om jag inte tillåter det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att göra någonting som andra tycker är äckligt, eller avskyvärt, eller underlägset, och frukta och känna ångest för att andra definierar mig som en svag, mesig, och underlägsen människa – i tron att jag måste ha andra människors erkännande och validering för att kunna tycka om mig själv, i tron att jag inte är tillräckligt stark och självgående för att kunna bestämma inom mig själv, att det faktum att jag tycker om mig själv, är tillräckligt för mig själv – jag behöver inte någon mer än mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att andra människor ska se ner på mig, och hemlighet förakta mig, och tycka att jag är en äcklig, avskyvärd, och inte älskvärd människa, i tron att jag måste ha andra människor att se mig som någonting positivt, att jag måste att andra människor ska relatera mig till en positiv och kärleksfull upplevelse inom dem själva, för att jag ska kunna acceptera, validera, och erkänna mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och fruktan inför att människor ska se en svaghet i mig, eller se någonting som de stör sig på, och ogillar, eller inte tycker är bra, och därefter säga till mig, eller uttrycka att de inte tycker om mig – istället för att se, inse och förstå att det inte finns någonting farligt, eller obekvämt med att andra ogillar mig – det är vad det är helt enkelt, och behöver inte göra mig rädd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta och känna ångest inför att andra människor, känner att jag är alltför påträngande och att jag inte respekterar deras sociala gränser, och att jag inte ser att de tycker att det sättet som jag beter mig på, och uttrycker mig själv på är äckligt, och obekvämt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla mig själv tillbaka från att tala med, lära känna, och röra vid andra människor – i fruktan och ångesten att de då ska tycka att jag är alltför påträngande, och att jag inte respekterar den människans privata rum

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att det finns ett privat rum som jag måste respektera inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att vara intim med mig själv, och öppna upp alla dolda rum inom mig själv – och vara rädd för att jag ska gå för snabbt fram, och vara alltför påträngande mot mig själv

Jag åtar mig själv att leva intimitet i varje ögonblick, och våga vara mig själv – såsom mig själv som min kropp, här som andetaget – och därigenom existera utan fruktan och utan ångest

Jag åtar mig själv att inte längre fördöma mig själv, att inte längre vara min egen värsta fiende – utan istället stödja mig själv – assistera mig själv – och hjälpa mig själv att stå upp inom mig så att jag kan leva till min yttersta potential

Jag åtar mig själv att inte längre frukta att vara för närgången, och i och med åtar jag mig själv att inte längre frukta att vara närgången med mig själv – varigenom jag åtar mig själv att titta på allt som finns inom mig, och inte gömma eller förneka någonting

Jag åtar mig själv att inte begränsa mig själv genom att tro att jag är underlägsen och en slav till fruktan, jag inser att jag skapat fruktan, och att jag därför kan ta bort och transcendera fruktan

Advertisements