Dag 21: Reflektionen Av Mig Själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arg på mig själv, irriterad och frustrerad att jag inte kan transcendera mina sömnmönster, och att jag inte kan förändra mig själv så att jag inte hela tiden vill sova mindre än vad jag gör

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arg och frustrerad på mig själv för att jag har svårigheter att förändra ett visst mönster, istället för att inse och förstå att om jag har svårigheter att förändra någonting, betyder detta att jag ännu stöttat och hjälpt mig själv tillräckligt att förändra punkten ännu

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arg och frustrerad på min partner för att hon röker cigaretter, istället för att inse och förstå att den ilskan jag upplever mot min partner är egentligen mot mig själv för att jag kompromissar viktiga punkter i mitt liv till fördel för begäret att fly från min verklighet genom sömn

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge efter till begär och beroenden, och ge mig själv hän till dessa, och försöka stänga ute den rösten som ekar inom mig, som säger till mig att jag vet vad jag gör, och hur jag gör det – och jag vet att jag borde i detta ögonblick förändra mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en beroendepersonlighet, där jag är beroende av tankar, beroende av rädsla, beroende av ilska, beroende av problem, beroende av sömn, beroende av allt som finns i denna verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa mig själv såsom en beroendepersonlighet, varigenom jag tillåter och accepterat mig själv att hålla kvar vid personligheter, och skapa mig själv genom energier, istället för att skapa mig själv här som liv i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv när jag faller, och fördöma mig själv när jag återgår tillbaka i gamla mönster av att ge upp, och ge in till apati, och uppgivenhet – istället för att helt enkelt vara ärlig mot mig själv att jag fallit, och sedan stå upp och gå igen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse att apati och uppgivenhet är en produkt av fruktan och självfördömande, är en produkt av att tänka att jag inte är värd någonting, att jag inte får njuta av mig själv, eller uppskatta mig själv, och att jag inte får leva i denna verklighet till min fulla förmåga

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja undvika att gå upp på morgonen, eftersom jag känner och upplever en rädsla, och en ångest att leva – en rädsla och en ångest att jag inte ska kunna överleva denna dagen som kommer, utan att jag istället kommer förlora mig själv i en upplevelse av att dö

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara arg på mig själv, och fördöma mig själv för att jag inte haft tid att göra min DIP läxa varje dag, och känna det som om jag är alltför stressad och jagad, och känna det som om det inte finns tillräckligt med tid till någonting

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv när jag inte gör min DIP läxa, och tänka att jag svikit mig själv, att jag övergivit mig själv, och sedan göra ett problem av hela punkten – istället för att andas, och inse att jag inte gjorde min DIP läxa, men jag gör den imorgon istället

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag efter att jag studerat, eller efter att jag gjort någonting som jag tycker är ansträngande, att jag då måste ge mig själv någon slags nöje, och roligt – istället för att inse, se och förstå att jag behöver inte ge mig själv något slags nöje om jag lever självmotiverat här, och om jag lever disciplinerat här, utan någon slags behov av energi, eller känsla för att jag ska röra på mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i mitt sinne tänka att min partner är ute efter att dominera mig, och sänka mig, genom att visa på att jag gjort fel, och att jag inte bryr mig tillräckligt mycket om vad som finns i min verklighet – istället för att se, inse och förstå att detta är mitt eget självfördömande reflekterat tillbaka till mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv såsom att jag inte bryr mig själv tillräckligt, såsom att jag inte är tillräckligt snäll, och givmild, och att det därför är något fel med mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma och definiera mig själv såsom ond, såsom en syndare som i det förflutna gjort fel, och därför aldrig igen kan förlåta sig själv, och leva vidare – istället för att inse, se och förstå att detta är ett sätt för mig att undvika att ta ansvar för mig själv, och hitta en ursäkt till varför jag inte borde förlåta mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa med mig själv för att vara snäll mot andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa med mig själv, och göra saker som jag finner obehagliga, och som inte stöttar mig själv som min fysiska kropp, genom att jag försöker vara snäll mot en annan, eftersom jag känner skuld mot en annan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna skuld mot en annan när jag ser att de gärna vill göra någonting, och jag ser att jag har möjligheten att få dem att göra det, och då känna som att jag borde ge efter och tillåta dem att göra, vad de vill göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna skuld när jag säger nej, eftersom jag känner det som om jag berövar en annan deras roliga som de annars kunde ha haft, istället för att se, inse och förstå – att jag inte bara kan ta beslut utifrån en skuldkänsla, och en tro att jag måste vara snäll – jag måste ta mig själv i beaktande i beslutet, men också även andra – således är ett beslut som tas utifrån skuld ett korkat beslut, eftersom jag i ett sådant beslut inte beaktar den fysiska verkligheten som är här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig skyldig, och känna mig som en dålig människa när jag säger nej, eller när jag inte håller med en annan, i tron och tanken att jag då har berövat en annan hans möjlighet att ha roligt, istället för att se, inse och förstå – att det är orealistiskt att jag ska ha ett ansvar för att alla andra ska uppleva sig själva på ett positivt sätt, eftersom vi alla skapar våra inre mentala upplevelser av oss själva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta beslut utifrån utgångspunkten att göra andra glada, och tillfredställda

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna skuld för mitt förflutna där jag levt ut mina begär utan hänsyn mot människor i min värld, istället för att se, inse och förstå att det finns ingen skuld i att leva ut ondskefulla beteenden, skuld är en skapelse av ett system baserat i tankar, och energi, och är i sig självt värdelöst vad det gäller att dirigera, och styra, och korrigera missanpassade beteenden till något bättre – därav släpper jag all skuld och för mig själv tillbaka hit till verkligheten

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv för mig förflutna, och skämmas för mitt förflutna, och p g a detta kompromissa mig själv, genom att tro att jag måste återta, och återhämta min integritet och självkänsla, genom att få andra att tycka och tro om mig att jag ändrats, och att jag är annorlunda, istället för att inse, se och förstå att det är irrelevant vad andra tycker om mig, vad som är relevant är att jag faktiskt ändrar på mig själv, att jag faktiskt vet inom mig själv att jag har ändrat på mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja bli erkänd, och sedd för sättet jag förändrat mig själv på, att vilja att någon ska se att jag förändrat mig själv och säga till mig att jag har förändrat mig själv, och att jag därigenom blivit en bättre människa, så att jag kan känna mig bra inom mig själv och för ett ögonblick förtrycka min skuld, istället för att se, inse och förstå att den enda lösningen är att jag ändrar mig själv för mig själv, och att jag tar bort min skuld för mig själv, och att jag erkänner mig själv i att jag ser att jag förändrats – och att jag faktiskt tillåter och accepterar mig själv att stå upp, självdirigerad, självskapad, och här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja förändra mina sömnmönster för att imponera på andra, och för att få andra att se att jag går min process effektivt, och att jag rör mig framåt utan skrupler, istället för att se, inse och förstå att om jag gör denna processen för andra, kompromissar jag mig själv helt, eftersom jag då inte går processen för att faktiskt skapa och föda mig själv till liv, utan enbart för att få erkännande – därför stoppar jag denna korkade, och helt onödiga personligheten av att söka erkännande från andra, istället erkänner jag mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja bli erkänd, och älskad av andra – att vilja att andra ska se mig och tycka att jag gjort framsteg, istället för att jag själv ser mig själv, och ger mig själv beröm för att jag faktiskt gjort framsteg

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag är så värdelös, att jag måste ha en annans erkännande, en annans validering att jag faktiskt gjort framsteg, och tro att jag för att kunna uppskatta mig själv för att jag gjort framsteg inom och som mig själv, att jag då måste ha en annan som uppskattar mig – istället för se, inse och förstå att jag behöver inte någon annan, jag behöver inte bli bevakad av ett hundratal människor som alla är totalt fascinerade i vad jag gör och inte gör – jag kan uppmärksamma mig själv, uppskatta mig själv, värdesätta mig själv och älska mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att konstant vara i en strid med andra människor, där jag känner att jag måste hävda mig själv, bevisa mig själv, åberopa mig själv, visa att jag finns, att jag duger, att jag är tillräcklig, i tron att jag måste för att kunna uppskatta mig själv, få andra att uppskatta och erkänna mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka erkännande från andra, att söka att göra ett namn för mig själv där jag blir ihågkommen och sedd, och andra människor kommer ihåg vem jag är, och när jag går förbi dem så känner de igen mig, istället för att se, inse och förstå att jag behöver inte den här idén av erkännande för att faktiskt erkänna mig själv – jag kan erkänna mig själv – jag kan uppskatta mig själv – jag kan sitta här i min stol och leva dessa orden här, och således inte behöva ge mig ut och strida för att bli sedd

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att radera mitt ego, såsom mitt begär av att få bli berömd, av att få bli älskad, av att få vara någon i massan som andra kommer ihåg

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mig själv som så värdelös, och underlägsen att jag måste ha erkännande från andra människor för att kunna erkänna mig själv – och tro att om jag väljer att erkänna mig själv, att detta inte är av något värde eftersom jag är tydligen så värdelös och underlägsen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vara nöjd med mig själv, att inte tillåta mig själv att slappna av, och se vad det är jag har gjort, och se hur långt jag faktiskt tagit mig, och därefter tillåta och acceptera mig själv att uppskatta mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att aldrig vara nöjd med mig själv, och konstant tycka, och känna det som om jag klarar mer, jag kan göra bättre, jag kan pressa hårdare, och därför aldrig tillåta mig själv att säga till mig själv – det där var bra gjort av mig själv, jag är nöjd med mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara missnöjd med mig själv, trots att jag visat för mig själv på ett flertal sätt att jag gjort saker i mitt liv som jag borde vara nöjd över, att jag tryckt mig själv igenom upplevelser, och stoppat upplevelser av mig själv, som jag därför borde vara nöjd med mig själv för

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förvänta mig själv mer av mig själv än vad jag kan klara av, istället för att se var jag är i min process, och se vad jag rent faktiskt kan hantera, och därifrån sedan applicera och driva mig själv, och därav tillåta och acceptera mig själv att ta det försiktigt, och låta processen ta den tiden det får ta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inombords uppleva mig själv som stressad, och som att jag har alldeles för lite tid att göra de sakerna jag måste ha gjort – istället för att tillåta och acceptera mig själv att ge mig själv den tid jag behöver, och låta det ta den tid det tar – och applicera mig själv utifrån utgångspunkt att stress är oavsett anledning alltid förstörande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva från en utgångspunkt av att bli sedd av andra, och att bli erkänd av andra, och att bli definierad såsom tillräcklig av andra – istället för att tillåta och acceptera mig själv att sluta jag efter acceptans, och istället acceptera mig själv – och sedan istället använda min frigjorda tid åt att stötta mig själv att gå igenom denna process, och stötta mig själv att effektivt stå upp i systemet och göra det som måste göras

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte stötta mig själv att stå upp i systemet och göra det som måste göras, och leva utifrån utgångspunkt att jag är här på denna jord för att skapa en värld som är bäst för alla, inte för att uppfylla mina drömmar, inte för att överleva, inte för att bli bättre än andra, eller bli sedd, utan jag är här för att självdirigerat skapa mig själv, och världen till en plats som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta upplevelser, och känslor, och emotioner komma i vägen framför vad jag är här för att göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja skapa mig själv utifrån en upplevelse av positivitet såsom motivation inom mig, istället för att inse, se och förstå att den positivitet såsom en motivation är ytterligt begränsat och går inte att lita på, eftersom den baserad på en idé och inte på denna fysiska verklighet, således går det inte att lita på en sådan motivation eftersom den när som helst kan försvinna och när som helst återkomma, motivation måste vara fysisk viljekraft, här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i en upplevelse av positivitet när jag studerat mycket, såsom en upplevelse av mig själv att jag är viktig, och att jag är förmer än vad andra är – istället för att se, inse och förstå att denna upplevelse såsom positivitet kommer skjuta tillbaka i en upplevelse av negativitet, och så fort jag inte rör mig såsom en och jämlik med min fysiska kropp, som sunt förnuft och insikt – då skapar jag konsekvenser för mig själv i formen av energier som jag måste uppleva, och andas igenom

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa konsekvenser för mig själv genom att medverka i positiva energier inom mig, i tron att positiva energier faktiskt är positiva, istället för att inse att positiva energier är negativa energier, men i en annan förpackning

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att värdesätta mig själv utifrån positiva energier, och definiera mig själv utifrån positiva energier, och tro att när jag upplever en positiv energi, eller när jag upplever en känsla av välbefinnande, att jag då befinner mig rätt, att jag gör rätt, och rätt, istället för se, inse och förstå att jag inte kan lita på min positiva känslor, och att jag absolut inte kan anta huruvida någonting som jag gör är effektivt eller inte, baserat på en positiv känsla och upplevelse

Jag åtar mig själv att inte längre existera, driva, och framföra mig själv utifrån ett begär av att bli erkänd av andra, av att bli sedd av andra, av att bli ihågkommen av andra, och istället motiverar jag mig själv att varje ögonblick driva mig själv såsom min egen motivation, och min egen princip – och med målet att skapa en värld som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att inte längre söka efter acceptans, att inte längre söka efter erkännande, utan istället erkänna mig själv, istället ge till mig det jag vill få av en annan, vilket är erkännande, acceptans, och värde – jag ger detta till mig själv, lever det som mig själv, och slutar därmed att leta efter det i andra

Jag åter mig själv att inte längre se mig själv, definiera mig själv såsom värdelös och underlägsen – jag slutar att förminska mig själv genom att tänka, jag slutar att försätta mig själv i en upplevelse av apati och uppgivenhet genom att fördöma mig själv – jag står upp inom mig såsom min bästa vän, och tillåter mig själv att uppskatta mig själv, och vara nöjd med mig själv och sakta men säkert korrigera mig själv till att leva vad som är bäst för alla, på alla sätt

Jag åtar mig själv att inte längre vara en slav till fruktan, och jag slutar därför att frukta att värdesätta mig själv, och att acceptera, och uppskatta mig själv, såsom fruktan att jag gör något fel genom att ge detta till mig själv – istället för att inse och förstå att jag gör inget fel, det finns inget att frukta, det finns ingen gud som kommer anklaga mig för att leva fel – därför uppskattar jag mig själv, därför hänger jag till mig själv att ge till mig själv uppskattning, acceptans och egen värde

Advertisements