Dag 23: Att Vilja Vara Någon, För Någon Annan

Jag fruktar att bli tillsagd att göra någonting, eftersom jag känner det som om ett sådant tillsägande är menat som kritik, samtidigt blir jag arg och frustrerad när någon säger till mig att göra någonting, eftersom jag också känner det som om de inte litar på mig, och som om de ger mig förtroendet att göra någonting, utifrån min egen insikt om att saken måste göras.

Jag märker att jag existerar i en tyst kamp inom mig själv, där jag försöker hävda mig själv mot ”utomstående” krafter, genom att visa att jag är självgående, självständig och stabil – genom att visa att ”ingen kan fucka med mig”. Men jag vet att det jag utåt visar som mig själv, inte är vem jag faktiskt är, och hur jag faktiskt upplever mig själv, eftersom jag egentligen är rädd för att inte tillfredställa andra, och rädd för att inte bli bekräftad av andra i det jag gör.

Ilskan jag upplever är mitt sätt att försöka förändra mig själv, förändra mig själv såsom jag skapat mig själv som ångest, och rädsla inför vad andra tycker, och genom att vara arg, och frustrerad så kan jag för ett ögonblick glömma hur jag känner mig, och istället se mig själv som självständig, och självgående. Det funkar dock inte att använda denna ilska för att förändra mig själv, och egentligen är denna ilska en sorts anklagelse mot andra, där jag inom mig själv tycker att andra bär anledningen till varför jag fruktar, och känner ångest inför att inte vara tillfredställande, och trevlig.

Denna punkt av att vara självständig, och självgående är en punkt som jag i mitt liv aldrig tillåtit mig själv att leva. Hela min barndom spenderades i stort sett till att försöka skapa mig själv ett erkännande hos andra människor, och de handlingar jag tog och levde var alltid tagna utifrån att försöka få andra att tycka om mig, eller se mig. Vissa saker jag gjorde var visserligen för mig själv, såsom att spela data – det var någonting jag tyckte var väldigt roligt, och som jag inte gjorde, eller till viss del, inte gjorde för att andra skulle tycka om mig. Men självklart förpestade jag mitt intresse genom att känna att, när jag hade spenderat för mycket tid med mig själv, och inte varit med en kompisgrupp på ett tag, att jag då upplevde ångest och rädsla att jag skulle bli bortglömd, och inte längre var lika högt uppsatt i min imaginära popularitetspiedestal.

Om jag hade levt om min ungdom idag, hade jag spenderat min tid åt att utforska de sakerna jag fann spännande, underhållande, och de sakerna jag ville veta mer om – jag hade spenderat mig tid till att utbilda mig själv, och inte till att söka efter andra människors erkännande. De beslut jag tagit hade inte varit utifrån att få bli accepterad, eller älskad, utan jag hade istället tagit beslut utifrån en utgångspunkt av att fråga mig själv vad det är jag vill göra, hur det är jag vill göra någonting, och inte förlora mig själv i ett sökande efter andras erkännande av mig.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter andra människors erkännande, och inför beslut, och handlingar som jag vill ta, söka att få andra människors acceptans, och lyckoönskande – i tron att om jag inte är sedd, erkänd, och hörd av andra människor – att det jag väljer att ta för mig är värdelöst och utan allt slags värde

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka att bli accepterad av andra, och i detta sökande ge upp på mig själv såsom vad jag tycker om att göra, såsom vad jag finner fascinerande att göra, såsom vad jag finner underhållande att göra, och istället leva utifrån utgångspunkt att få andras erkännande av vad jag gör, och bli känd – istället för att se, inse och förstå att en sådan utgångspunkt är extremt begränsande, och är rent faktiskt självhat manifesterat – således tillåter jag mig själv att stoppa mig själv att leva utifrån en sådan negativ, och självdestruktiv utgångspunkt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att stå upp i mig själv, som mig själv, och stå inom mig själv ensam i min värld – utan någon kompis, utan något förhållande definierat i energi, såsom en person jag definierat mig själv i enlighet med – utan helt ensam, vari det är inom mig helt mörkt, och ingenting rör sig – i tron, och idén att en sådan applikation och upplevelse av mig själv inte är värd någonting, i tron att jag i en sådan applikation av mig själv missar viktiga saker, istället för att se, inse och förstå att jag faktiskt missar någonting när jag inte står som denna totala nattsvartheten inom mig, eftersom jag då inte här fullt här, utan istället omkringsvävandes i moln i mitt huvud

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja och önska att andra ska definiera mig, mina handlingar, mina tankar, och min riktning i livet såsom att vara ”rätt” – i tron och idén att jag inte är kapabel att leva och uttrycka mig själv utan att få andras erkännande av det jag gör såsom att vara rätt, i tron att jag inte är förmögen att se att den vägen jag vandrar är effektiv, den applikationen jag går som är tillräcklig, genom att jag tillåter och accepterar mig själv att vara ärlig mot mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter bekräftelse utanför mig, och frukta att vara utan bekräftelse, i fruktan och ångesten att om jag inte blir bekräftad så kan jag inte veta vem jag är, i tron och idén att det enda sättet för mig att veta vem jag är, och vara säker på mig själv, är att ha andra att säga till mig vem jag är, och säga till mig att jag är säker på mig själv – istället för att se, inse och förstå att denna applikation av mig själv är begränsande och självdestruktiv, i det att jag inte tillåter och accepterar mig själv att lita på mig själv, att ta egna beslut utifrån sunt förnuft, och att leva på ett sätt som jag ser är effektivt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter erkännande från andra i min applikation av mig själv, och känna, och uppleva inom mig själv behovet och önskan att bli vägledd och visad inom mig själv rätt väg till en viss punkt, istället för att se, inse och förstå att denna önskan om att få bli vägledd är min rädsla för att lita på mig själv projicerad utanför mig själv, för vad jag faktiskt önskar mig själv är för mig att lita på mig själv, är för mig att ta beslut utan att behöva känna mig osäker att jag gjort fel, och att jag måste ha en annan att validera mitt beslut – således ger jag till mig själv det jag önskat och sökt utanför mig själv, nämligen att jag vägleder mig själv, att jag litar på mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att vara ensam, att vara rädd för att vägleda mig själv, styra, och dirigera mig själv, i rädslan och ångesten att jag ska gå fel, att jag ska göra fel – istället för att se, inse och förstå dumheten i att frukta en idé i mitt huvud av vad som kan hända, och begränsa och hålla mig själv tillbaka inom mig själv, att möjligtvis kan någonting gå fel – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva, uttrycka och uppleva mig själv här till min fulla potential, och därmed ta beslut, vägleda mig själv och våga lita på mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter andras erkännande av hur jag applicerar mig själv i vissa projekt, och punkter i min värld, i tron att om jag inte får en annans erkännande för hur jag rör och applicerar mig själv, att jag då gör någonting fel, och att jag kommer att misslyckas – istället för att se, inse och förstå att denna rädsla jag upplever är begränsande, och att jag inte behöver vara rädd – jag kan lita på mig själv, jag kan leva mig själv såsom vägledning, och därmed inte existera i konstant ångest, och rädsla att stå upp inom mig själv, helt själv, och utifrån en sådan utgångspunkt ta beslut, och hantera de projekt som jag tar på mig i min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att offra mina intressen, att offra mina passioner för att istället göra saker, och hänge mig själv till projekt där jag är säker på att få ett erkännande av andra, istället för att tillåta och acceptera mig själv att ta del i de projekt som tilltalar mig, och som jag ser att jag kommer ha roligt att utföra – inte för att jag kommer bli erkänd, och högt värdesatt av någon annan inom dem själva – utan för att jag kommer att ha roligt, och uppskatta den tid i projektet som jag upplever med mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv i min riktning, i mina ord, i mina handlingar i mitt liv, genom att tillåta och acceptera mig själv att konstant leva i en rädsla inför att misslyckas, och inte bli avvisad av andra – således tillåter jag inte längre mig själv att leva i en sådan begräsning, i en sådan förminskad version av mig själv, och istället driver jag, och föser jag mig själv till att stå upp inom mig själv och leva för mig själv, som mig själv – såsom vad som är bäst för alla – inte sökandes något erkännande, inte sökandes någon bekräftelse, utan istället lever jag här – i varje ögonblick såsom min fysiska kropp, en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv genom att vilja att andra inte ska avvisa mig, eller tycka illa om mig för det jag gör – istället för att se, inse och förstå hur pass mycket jag begränsar mig själv genom att leva utifrån en sådan utgångspunkt, eftersom jag inte tillåter mig själv att göra sådana saker som jag skulle tycka vara roliga, eller gynnande, i rädslan för vad andra ska tycka om mig – således står jag upp inom mig själv och slutar att frukta vad andra ska tycka om mig, och jag väljer att istället tycka om mig själv, och vara fullständigt tillfreds med att bara jag tycker om mig själv

Jag åtar mig själv att inte längre vara beroende av att andra ska erkänna och bekräfta mig i mina beslut, handlingar, och vad jag väljer att företa i min värld – jag åtar mig själv att leva självgående, och självständighet på riktigt – i det att jag inte tillåter mig själv att avvika från ett beslut, bara för att jag märker att någon inte kommer tycka om mig, eller inte kommer att definiera mig positivt

Jag åtar mig själv att inte längre vara en slav till rädslan att lita på mig själv, istället driver, och för jag mig själv till att lita på mig själv – jag inser och förstår att fruktan att misslyckas är fullständigt idiotisk, eftersom misslyckande är en naturlig del av processen att lära sig någonting – således tillåter jag mig själv att lita på mig själv, och i varje ögonblick skapa mig själv här, utifrån en utgångspunkt av att var ärlig mot mig själv

Jag åtar mig själv att inte längre söka andras erkännande, validering, och tröst – istället inser, ser och förstår jag att jag kan ge dessa orden till mig själv, jag kan vägleda mig själv, jag kan erkänna mig själv, jag kan validera mig själv – jag kan leva, och stå inom mig själv såsom det jag alltid sökt utanför mig själv, såsom en pelare av trygghet, och bekvämlighet – därför tillåter och accepterar jag mig själv att utveckla och driva mig själv till att leva och stå som orden självvägledande, självtrygghet, och självbekvämlighet, och självsäkerhet

Advertisements