Dag 27: Att Vänta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla mig själv tillbaka, och begränsa mig själv i hur jag uttrycker, och rör mig själv, i rädslan och ångesten för att jag ska göra fel, och för att jag om jag gör fel, ska bli bestraffad – istället för att se, inse och förstå, att endast jag kan bestraffa mig själv, och endast jag kan vara i vägen för mig själv ifråga om att faktiskt leva, uttrycka mig själv och inte vara rädd för att göra misstag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna rädsla och ångest inför att tala med andra människor, och uttrycka mig själv ovillkorligt, utan att hålla tillbaka mig själv, och utan att frukta för att jag kommer formulera mig själv på ett sätt så att andra ogillar mig, och stöter mig ifrån sig – istället för att se, inse och förstå – att denna rädsla för att uttrycka mig själv, för att expandera mig själv, och verkligen leva – är inte acceptabel att existera inom mig, eftersom den begränsar mig, och gör mig stillastående, när jag har alla möjligheter till att faktiskt röra på mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte driva mig själv varje dag till att röra på mig själv, till att expandera mig själv, till att leva utöver det som jag definierat såsom mina begränsningar, och leva såsom att mina begränsningar är utmaningar jag har skapat till mig själv, som jag ställs inför i varje ögonblick, och där jag har en möjlighet att transcendera och gå utöver mina begräsningar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv genom att hålla kvar vid minnen, och det förflutna, och hålla kvar vid ögonblick inom mig själv där jag tycker att jag gjorde bort mig, och gjorde ett misstag – och istället för att lära av detta misstaget, och gå vidare – och träna mig själv på att inte göra om detta misstaget, att istället ge ner mig själv, fördöma mig själv och vara hård mot mig själv – istället för att se, inse och förstå att rom byggdes inte på en dag, och att jag aldrig kan nå framgång om jag inte vågar ta motgångar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa och hålla mig själv tillbaka i mitt leverne, och i min dagliga applikation av mig själv, genom att frukta att göra misstag, och frukta att gå utöver mina begränsningar, utöver det jag trott att jag tidigare inte kunde klarat – genom att i varje ögonblick inte acceptera någonting mindre av mig själv än att stå här, utan att tänka, utan att ge akt på upplevelser, utan att stå här en och jämlik såsom det fysiska – utan att vara styrd, eller kontrollerad av tankar och upplevelser

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att expandera mig själv, i rädslan för att jag kommer göra misstag, och att jag i min applikation av mig själv såsom att expandera mig själv, kommer förlora mig själv, och inte veta var jag är, eller hur jag är – istället för att se, inse och förstå att denna rädslan för att förlora mig själv är totalt korkad, eftersom jag är här – och hur kan jag förlora mig själv när jag är här, och jag finns i mina fingertoppar, och tår – och i mitt andetag, jag kan omöjligt förlora mig själv, det enda jag kan förlora är de möjligheter som jag ställs inför, men som jag inte tillåter mig själv att ta i rädslan att förlora mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa och hålla mig själv tillbaka i tron att jag rör mig för fort, och att jag inte hinner med att titta på viktiga punkter, och upplevelser som kommer upp inom mig, i rädslan och ångesten att jag en dag kommer att förlora mig själv, och förlora allt det arbete jag lagt på mig själv såsom processen – istället för att se, inse och förstå, att det spelar ingen roll om jag förlorar mig själv, och får börja om från början – eftersom jag skulle gjort det utan att tveka, och gå så pass länge som det behövs för att föda mig själv såsom liv här från det fysiska

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag inte är mogen att stå, utan att jag behöver någon annan för att säga till mig att jag är mogen, för att säga till mig att jag ska röra på mig, att jag ska agera, och hur jag ska styra mig själv i denna världen – istället för att se, inse och förstå – att jag är tillräckligt mogen, när jag bestämmer mig för att vara tillräckligt mogen, och att jag slutar vänta, när jag bestämmer mig för att sluta vänta, och istället ger mig själv en riktning, och en väg att gå utefter

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta på en riktning, istället för att skapa en riktning här som mig själv, en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta och känna ångest inför att specialisera mig själv, och ge mig själv hän till en punkt i systemet, såsom att lära mig, och behärska ett visst sorts yrke inom systemet, och placera mig själv i en position i systemet där jag har förmåga att göra en skillnad, och skapa någonting av denna världen som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att bestämma mig själv för vad jag ska göra, och för hur jag ska göra det – i fruktan och ångesten att mitt beslut är felaktigt, och att jag inte vet vad det är jag gör – och att jag genom att göra det jag valt att göra, har gjort ett felaktigt beslut – istället för att se, inse och förstå att det inte finns något annat sätt att se huruvida mitt beslut är felaktigt, än att ta beslutet och se vad det leder mig, och detta hindrar mig inte från att då jag upptäcker att beslutet var felaktigt, att ändra riktning, och styra mig själv i den riktning jag finner vara mer effektiv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att leva, och att frukta att stå upp i denna världen och förändra mina vanor, till att bli nya vägar vilka stöttar mig i mitt vardagliga liv att göra beslut, och att leva på ett sätt som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sakna mitt förflutna, och tänka och tycka inom mig själv, att jag upplevde mig själv i mitt förflutna mer glad, eftersom jag då kunde fokusera helhjärtat på mitt egenintresse, och inte behöva bry mig om någonting mer, eller större en bara mitt eget liv, och mina egna begär – istället för att se, inse och förstå – att det faktum att jag har ett ansvar som är större nu, än innan – behöver inte betyda att jag upplever mig själv nedtyngd, och förhindrad av mitt ansvar, jag inser, ser och förstå att jag kan leva, och hantera mitt ansvar här såsom mig själv, en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja vara såsom mina kompisar som jag hade förr, såsom att inte behöva bry sig om någonting mer än sig själv, och inte ha ett ansvar, eller någon som helst hänsyn till andra saker än en själv, i tron att ett sådant liv är mer avslappande, och fullgörande – istället för att se, inse och förstå att det är jag som har definierat ansvar såsom någonting negativt, som måste betyda att jag är förhindrad, och kontrollerad att leva mig själv såsom fulländning – istället för att se, inse och förstå att jag kan leva mig själv, och stå här såsom ansvar utan att detta skapar någon som helst upplevelse inom och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli rädd och känna ångest inför att bli orättvist behandlad, att tro att om jag inte i varje ögonblick försvarar mig själv, och gör mig själv hörd, och begär att andra ska respektera mig, att jag då kommer bli överkörd och utnyttjad och därigenom bli orättvist behandlad, istället för att se, inse och förstå att min upplevelse av och som mig själv såsom att antingen bli orättvist, eller rättvist behandlad är en illusion, en upplevelse baserad på idéer och inte ett faktiskt uttryck av mig själv här, en och jämlik – därför stoppar jag denna idén och för mig själv tillbaka hit till andetaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förvänta mig själv att bli bra behandlad av alla människor i min värld, att förvänta mig själv att alla människor ska vara lugna, tysta, och agera, leva på sådana sätt att jag inte upplever några emotionella reaktioner inom mig själv – istället för att se, inse och förstå – att jag inte kan ha några förväntningar på min verklighet, och att jag inte kan tillåta och acceptera mig själv att låta min upplevelse av mig själv vara styrd av hur andra uttrycker sig själva, eftersom jag då gör mig själv till en slav – därför skapar jag mig själv här såsom oberoende

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att andra ska vara snälla mot mig, och vilja att andra ska ta kontakt med mig, och vilja att andra ska styra, dirigera, och skapa min värld åt mig, så att jag bara kan åka med, och inte behöva göra någonting mer än det – istället för att se, inse och förstå – att jag måste styra mig själv i min värld, att jag måste skapa mig själv i min värld, och att ingen annan kommer att göra det. Och att så länge jag väntar på någon annan att gör det för mig, så begränsar jag mig själv, och kompromissar jag mig själv.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv genom att skapa mig själv såsom väntan, vari jag väntar på att saker och ting ska hända i min värld, vari jag väntar på att någonting ska hända i värld, i tron att om jag väntar tillräckligt länge, så kommer tillslut någonting att hända, och om jag bara håller ut tillräckligt länge, och tror på denna idén inom mig själv att någonting kommer hända, så kommer någonting att hända tillslut – istället för att se, inse och förstå, att ingenting kommer hända så länge jag inte skapar och dirigerar det till att hända

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte gå ut och skapa mig själv ett nätverk i min värld av människor, inte från en utgångs av att jag ska få ut någonting i livet, utan från en utgångspunkt av att skapa en värld som är bäst för alla, och förbereda marken till att implementera ett jämlikt pengasystem, såsom ett system som gynnar alla människor, och inte bara fåtalet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv genom att skapa mig själv såsom väntan, vari jag väntar på att saker och ting ska hända i min värld, vari jag väntar på att jag ska förändras, vari jag väntar på att någonting ska öppna upp sig i min värld såsom en möjlighet att göra någonting, istället för att se, inse och förstå – att jag inte kan vänta och förvänta mig att någonting ska hända i min värld, jag måste röra på mig själv, jag måste dirigera mig själv, jag måste styra mig själv och vara den drivande kraften i mitt liv om någonting ska hända

Jag åtar mig själv att inte längre frukta att uttrycka mig själv runt människor, och att inte längre hålla mig själv tillbaka, genom att tänka att jag inte kan uttrycka mig själv ovillkorligt – jag slutar att vara min egen värsta fiende, och jag tillåter mig själv att expandera och dirigera mig själv i min verklighet till att växa och bli större

Jag åtar mig själv att inte längre hoppas att saker och ting kommer ändra sig, och att min värld kommer förändras, att jag kommer förändras, och att möjligheter kommer dyka upp ur tomma intet – och jag inser, ser och förstår att det är upp till mig att förändra, det är upp till mig att skapa möjligheterna, det är upp till mig att dirigera och skapa mig själv på ett sådant sätt att jag kan göra en effektiv skillnad, därför slutar jag att vänta och börjar agera

Jag åtar mig själv att inte längre leva i fruktan för vad andra människor ska tycka om mig när jag agerar, när jag styr mig själv i min verklighet, när jag expanderar mig själv och för mig själv ut från mina rutiner, och såsom jag kommit att leva, till istället leva självdirigerat, självskapat, och i varje ögonblick ta beslut som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att inte längre begränsa mig själv i rädsla och ångest, utan se, inse och förstå att rädsla och ångest endast är energier, och upplevelser, och således inte riktiga, utan bara så riktiga som jag gör dem – därför slutar jag att mata dessa upplevelser, jag andas igenom dem, och jag driver mig själv igenom dem när de kommer upp inom mig, och agerar genom att göra det jag ser är bäst för mig, oavsett vad jag känner och upplever inom mig själv

Advertisements