Dag 37: Spegel, Spegel På Väggen Där…

Idag ska jag skriva om kroppen, eller inte riktigt kroppen, utan mer den idé om kroppen jag skapat inom mig själv genom att fantisera och skapa bilder inom mig själv om hur en kropp borde se ut för att vara ”okej”.

Så, om jag tar mig själv tillbaka till min barndom och mina första upplevelser av att börja titta på min kropp på ett granskande, och fördömande sätt. Jag minns när jag var ungefär 8 år gammal, hur jag brukade stå inne i badrummet framför spegeln och inspektera min kropp. Jag brukade stå där och titta länge, och jag minns hur missnöjd jag var med att jag såg fet ut. Så jag brukade stå och sträcka på mig, och titta på mig själv i olika ljus, för att försöka få min kropp att se annorlunda ut.

När jag var ute på stan och gick så brukade jag inspektera mig själv i alla skyltfönster jag gick förbi, jag tittade på mina byxor, på min tröja, på mitt hår, ja allt det där, och var oerhört kritisk inom mig själv mot allt som jag såg.

När jag sedan började i gymnasiet gick jag in i min stora kroppsbildfixeringsperiod, och det var självklart under denna tid som jag började träna på gym, och blev helt fanatisk med vilka typer av kläder jag hade på mig. Det skulle vara märkeskläder, svindyra kläder, egentligen helt normala, men p.g.a. att de hade en tiger, eller några bokstäver tryckta på sig, såldes de för mängder med pengar. Jag ägnade en stor del av mitt gymnasiala liv åt att handla sådana dyra kläder, fixa min frisyr, tänka på om jag var tjock eller muskulös – ja allt sådant där onödigt skit gav jag mig själv hän till.

Efter denna period lugnade allt ner sig, när jag slutade gymnasiet fanns det inte hela tiden det där kompisgänget att imponera på, och därför slutade jag att vara fixerad i kläder. Men fortfarande till denna dag kan jag märka i mina tankar, och i hur jag rör mig själv, att jag fortfarande bryr mig väldigt mycket om hur min kropp ser ut, och vilka kläder jag har på mig. Tankarna, och mina beteenden är dock mer subtila nu, och lite svårare att upptäcka, men de finns där bakom lögnen jag byggt upp att ”jag bryr mig inte” – för jag vet att jag bryr mig.

Om jag fick leva om mitt liv, då hade jag absolut inte gått in i och blivit besatt av denna kroppsbildsfixering – utan istället hade jag tillåtit mig själv att vara nöjd med mig själv, och att uppskatta min kropp ovillkorligt. Och att ge min kropp den näring den behöver, och inte gå på gym för att försöka ändra min muskelvolym, utan i sådana fall gå på gym för att assistera min kropp att bli mer effektiv och praktisk, eller för att jag helt enkelt tycker det är roligt att utmana mig själv.

Nu har jag faktiskt tillfället att korrigera mig själv, och uppskatta min kropp, och ge min kropp den näring den behöver, och inte längre försöka leva, och skapa mig själv utifrån en illusion i mitt huvud. Därför är det detta jag ska göra.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av min kroppsbild, och bli besatt av huruvida jag är smal eller tjock, eller om jag är snygg eller ful, eller söt eller om jag ser korkad ut – och viga mig själv och mitt liv åt att stå och stirra in i en spegel, för att försöka komma fram till om jag duger eller inte – istället för att tillåta mig själv att inse att jag duger här som jag är, och att jag inte behöver bevisa att min bild i spegeln är snygg, eller muskulös – allt det där är bara skit som har inprogrammerats i mitt huvud från media – därför slutar jag att definiera mig själv utifrån hur min kropp ser ut och jag uppskattar istället min kropp här ovillkorligt som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tävla med andra män om att den mest muskulösa kroppen, i tron, och idén att om jag har den mest muskulösa kroppen, och om jag är sedd som den mest vältränade mannen, att jag då är bäst och kan vara nöjd med mig själv – istället för att se, inse och förstå att den känslan av att vara nöjd med mig själv är en illusion, och är endast en känsla, och en upplevelse av att vara nöjd med mig själv – och inte faktiskt nöjdhet med mig själv – eftersom jag inser, ser och förstår att faktisk nöjdhet med mig själv här inte är beroende av erkännande av någon annan, och inte är beroende av att jag har någon viss typ av kropp för andra att se upp till – därför stoppar jag själv från att leta efter falsk nöjdhet, och jag ger mig själv faktiskt nöjdhet – såsom att leva här i varje ögonblick och vara tacksam för mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra den bilden jag ser i en spegel av min kropp mitt livs viktigaste sak, i tron att om denna bild jag ser i spegeln i motsvarar de bilder som jag kommit att se i samhället om hur en kropp ska se ut, att då tro att jag är värdelös och att någonting är fel på mig. Istället för att tillåta mig själv att se på min kropp utan fördömanden, och att se på min kropp utan att önska och vilja att min kropp ska bli någonting annat, eller se ut på något annat sätt.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att stå och titta på mig själv länge spegeln, och vrida och vända på mig själv för att försöka hitta en vinkel, där bilden av min kropp i spegeln liknar en bild såsom hur samhället, och media definierar den perfekta manskroppen. Istället för att se, inse och förstå att denna definition av den perfekta manskroppen som finns i samhället, och som sprids/spridits av media, inte är min kropp – och således är det är irrelevant för mig hur dessa kroppar ser ut, eftersom jag måste ta hand om min kropp, och inte försöka få min kropp att likna bilden av andras kroppar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte acceptera mig själv ovillkorligt, oavsett vilken slags kropp det är jag har, i tron att om jag inte har en kropp som andra definierar såsom bildperfekt, sexig och snygg, att tro att jag då inte är värd någonting, och att jag inte kan tycka om mig själv – istället för att se, inse och förstå, att den känslan av trygghet, och säkerhet jag upplever när andra definierar, och ser min kropp som bildperfekt, sexig och snygg, inte är riktig säkerhet eller trygghet, utan endast en positiv energi jag upplever för ett kort ögonblick, tills jag återigen existerar på den negativa sidan av energin, och tror mig själv vara värdelös – således inser, ser och förstår jag att det enda vettiga sättet att leva mig själv på är att stå som trygghet, och självsäkerhet här i varje andetag – och inte definiera detta uttryck av och som mig själv i förhållande till min bildpresentation.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lära känna min kropp, och inte lära mig själv att vara medveten om min kropp, i tron att det enda som betyder någonting är bilden av min kropp, istället för att se, inse och förstå – att bilden av min kropp kan jag inte uppleva, känna, och röra vid – och således är bilden av min och det jag upplever i förhållande till denna inte relevant för min förmåga att leva, och dirigera mig själv här – således för jag mig själv tillbaka hit till andetaget och lär känna min kropp såsom ett fysiskt uttryck av mig själv, genom att i varje ögonblick vara medveten om mina tår, och mina fingerspettsar, och mitt andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av den bilden som jag ser i speglar av mig själv, och bli besatt av att undersöka min kropp i dessa speglar genom att titta huruvida min kropp motsvarar de bildideal jag skapat och kopierat i mitt huvud, såsom idén om hur en perfekt kropp borde se ut, istället för att tillåta mig själv att använda spegeln till det rent praktiska ändamålet av att inspektera min kropps välmående, och tillstånd – och att använda spegeln och se min kropp i spegeln – utan att definiera mig själv utifrån denna bild jag ser, och utan att börja känna mig antingen ”snygg” – eller ”ful” beroende på hur bilden i spegeln ser ut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja ha en kropp som inte har något fett alls på sig, en kropp där man tydligt kan se alla muskler, i tron att en sådant kropp är ”bättre” än den kroppen jag har nu – istället för att se, inse och förstå att denna idén om att en smal kropp är bättre än en tjock kropp är någonting jag kopierat och tagit från samhället och media, genom att tro att det enda sättet för mig att kunna acceptera mig själv, är genom att efterlikna en sådan bild som samhället och media porträtterar som ”snygg” – i och med detta inser, ser och förstår jag att det enda sättet att leva mig själv såsom acceptabel, är att leva självacceptans i varje ögonblick – genom att jag i varje andetag stoppar självfördömande, stoppar självhat, och slutar att definiera mig själv utifrån bildidéer av hur den mänskliga fysiska kroppen borde se ut

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stå upp inom och som mig själv, och leva såsom självacceptans, och egenvärde, såsom mig själv – en och jämlik såsom min fysiska kropp – och därigenom inte leva acceptans, och värde såsom någonting jag måste få från andra, genom att få andra att ge mig uppmärksamhet för hur min kropp ser, eller inte ser ut – jag inser, ser och förstår det korkade i att söka efter att få andra att se mig som acceptabel genom att definiera min kropp såsom ”snygg, sexig, och vacker” – och således slutar jag att jaga efter denna upplevelse och jag skapar mig själv här såsom självacceptans och egenvärde – genom att jag i varje andetag står upp inom och som mig själv och inte tillåter mig själv definiera mig själv, eller andra utifrån hur deras bildpresentation ser ut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja se ut som Brad Pit, och ha en sådan kropp som Brad Pit – att vilja ha en mage med magrutor där mina muskler syns genom skinnet, och att vilja ha stora bröstmuskler, och att inte vilja ha något fett överhuvudtaget på min kropp, så att alla mina muskler ser väldefinierade och perfekta ut – istället för att tillåta, och acceptera mig själv att inse att denna önskan, och denna dröm, är helt baserad på en idé i mitt huvud av hur min kropp borde se ut, och att det inte finns någon praktisk anledning till varför denna idé existerar inom och som mig överhuvudtaget – jag har ju ingen nytta överhuvudtaget av att se ut som Brad Pit – jag kan inte läsa bättre, dirigera mig själv mer effektivt, och jag inte bli en bättre människa av att se ut som Brad Pit – och således inser jag det korkade i att vilja efterlikna, och se ut som Brad Pit – och istället för jag mig själv tillbaka hit till andetaget, tillbaka till det fysiska, och jag står upp inom och som mig själv – såsom min kropp – här en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag inte kan acceptera mig själv, att jag inte kan leva självförtroende, och självsäkerhet, innan jag har en kropp som är bildperfekt enligt samhällets/medias standard av vad som är bildperfekt – istället för att se, inse och förstå – att det finns ingenting inom, och som mig själv som håller mig tillbaka från att stå och leva som självförtroende, och självsäkerhet i varje ögonblick – hur min kropp ser ut är helt irrelevant, eftersom jag kan dirigera och styra mig själv till att leva ord oavsett hur min kropp ser ut – således stoppar jag, och tar jag bort denna idé inom mig själv om att min kropp måste se ut på ett visst sätt för att jag ska kunna leva självförtroende, och självsäkerhet, och jag står upp inom och som mig själv och lever självförtroende och självsäkerhet här, en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå, att begäret av att efterlikna en viss bild, och tron om att jag bara kan uppleva, och leva mig själv som fulländad när jag ser ut som denna bilden, är total självbegränsning – eftersom jag inom mig själv väntar på att leva, väntar på att stå upp och uttrycka mig själv, och dirigera mig själv, i tron att jag är bara värdig att leva på ett sådant sätt om min kropp ser ut på ett speciellt sätt – således stoppar jag att vänta på att min kropp ska se ut på ett speciellt sätt innan jag står upp, och jag står därför upp inom och som mig själv och dirigerar mig själv till att i varje ögonblick leva fulländning, genom att vara fullt medveten om min kropp här, och mitt andetag en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mitt ansikte såsom ”snyggt” – och tänka att jag p.g.a. av mitt ansikte är ”snygg” – och när jag går på stan, eller när jag är med människor, inbilla mig, och tänka att andra människor säkert måste se mig som snygg – istället för att se, inse och förstå hur irrelevant, och korkat det är att gå omkring och tänka på om andra ser mig som snygg eller inte, och hur självbegränsande det är att skapa min upplevelse av mig själv utifrån huruvida jag kan definiera mitt ansikte som ”snyggt” eller inte – således för jag mig själv tillbaka hit till det fyska, jag stoppar mig själv, tar ett djupt andetag – och jag skapar mig själv såsom att leva självacceptans här, ovillkorligt och oavsett hur min kropp ser ut – jag slutar att jag efter att få se ut som en fantasi

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga efter, och vilja se ut som en fantasi, och en idé och fylla mitt liv med denna önskan om att få bli sedd som ”snygg” – och få imponera på andra genom att jag är sedd som ”snygg” – och således stoppar jag mig själv från att söka efter att få andra att acceptera, och definiera mig som snygg – och jag accepterar mig själv, och lever denna självacceptans, genom att i varje ögonblick då jag märker att jag mentalt pratar om hur jag ser ut, eller inte ser ut inför andra – att jag stoppar mig själv, jag andas, och för mig själv tillbaka hit till verkligheten – och jag står upp som min kropp här en och jämlik

Jag åtar mig själv att leva självacceptans i varje ögonblick genom att i varje ögonblick då jag ser mig själv prata om mig själv i mitt huvud, att jag antingen är snygg eller ful, eller att tjejer ser mig som snygg eller ful, att jag stoppar mig själv och för mig själv tillbaka hit till andetaget och lever självacceptans – att jag inte tillåter och accepterar mig själv att uppleva mig själv utifrån en utgångspunkt av vad tankar säger till mig, utan att jag istället stoppar alla tankar

Jag åtar mig själv att inte längre begränsa, och hålla mig själv tillbaka, genom att tänka att jag först kan leva när jag min kropp liknar de kroppar jag definierat såsom snygga, och vackra, genom att titta på TV, och ta del av media – jag står upp och lever mig själv såsom det bästa jag kan vara i varje ögonblick, och slutar vänta – genom att i varje ögonblick stoppa allt mentalt snack, rädsla, ångest, och tvivel – och istället andas

Jag åtar mig själv att inte längre bli besatt av den bilden jag ser i spegeln av min kropp, utan att använda min spegel till det praktiska ändamålet att undersöka min kropps utseende, samt se till så att min kropp är väl omhändertaget, och mår bra – inte till att generera energier, och medverka i jämförelser inom mig själv genom att tänka att min kropp antingen är ”snygg” – eller ”ful”

Jag åtar mig själv att acceptera mig själv, och acceptera och uppskatta min kropp – och inse hur mycket av mitt liv jag slösat bort genom att oroa mig för hur min kropp ser ut, och genom att begränsa mig själv, och hålla tillbaka mig själv såsom att medverka i denna världen, eftersom jag oroat mig själv om hur min kropp ser ut – jag slutar oroa mig själv och tillåter och accepterar istället mig själv att leva här  – en och jämlik

Advertisements