Dag 42: Öppenhet och Intimitet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd inför att visa mig själv inför människor, rädd inför att vara avslappnad, trygg, och bekväm i mig själv, i rädslan för att om jag inte håller kvar vid ångest – och vid att vara spänd inom mig själv – att jag då inte kommer kunna vara förberedd inför en eventuell attack från människor runtomkring mig; istället för att se, inse och förstå att denna eventuella attack jag fruktan är en fullständig illusion som egentligen inte finns, den finns endast i mitt huvud – och jag inser även att ångest inte på något sätt kommer kunna hjälpa mig att avvärja en eventuell attack, utan kommer bara göra mig panikslagen, och oförmögen att ta ett effektivt beslut – och därmed ta mig själv ur en eventuellt farlig situation

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att min rädsla för andra människor är helt irrationell – jag fruktar att jag ska bli retad, mobbad, och förödmjukad – men varför fruktar jag detta? Att frukta sådana upplevelser är inte sunt förnuft, eftersom upplevelser av att känna mig retad, mobbad, förödmjukad och isolerad är mina egna skapelser, som jag har skapat inom mig själv genom att tänka, och genom att känna, istället för att leva här som min fysiska kropp – och tillåta mig själv att andas, och vara bekväm i min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att bli utskälld, och att någon ska bli arg på mig, eller titta stint på mig, och så fort jag tror att någon är irriterad på mig, att gå in i rädsla, och ångest – istället för att tillåta och acceptera mig själv att inse, se och förstå att ilska inte är någonting att frukta – ilska är bara en emotion som har ett väldigt högt och hetsigt uttryckssätt, men om jag bara stannar här såsom andetaget, och jag inte tillåter och accepterar mig själv att ta någons ilska personligt – så är det heller ingen big deal att möta någon i min värld som är arg – det är som vilket annat ögonblick som helst, som jag genom att stå upp här som mitt andetag dirigerar, och styr, precis såsom jag dirigerar och styr tankar och upplevelser inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att jag ska förlora mig själv om jag öppnar upp mig själv, och om jag släpper min inre vakthållning, av att försöka strama upp mig själv, och hålla mig själv tillbaka, i rädslan för att vara intim, och nära andra människor – jag inser, ser och förstår att denna fruktan är helt irrationell, och att det inte är något som helst farligt att vara intim, och öppen, varken med mig själv eller med andra – och jag inser att det bara är jag som fördömer mig själv, och ser mig själv som dålig, och därför håller tillbaka mig själv från att leva intimitet och öppenhet som mig själv

Jag åtar mig själv att öppna upp mig själv runt människor, och när jag är med mig själv, och släppa garden, och slappna av, och tillåta mig själv att uttrycka mig själv utan att fördöma mig själv, och utan att tänka på hur jag borde, eller inte borde vara

Advertisements