Dag 45: Skönhetsideal Genom Tiderna

Jag fortsätter idag med att arbeta med snedvridna skönhetsideal. Det är intressant att titta på den västerländska människans historia i förhållande till skönhet, och även andra kulturers idéer om skönhet. Eftersom när man gör det, då ser man hur onaturlig vår nuvarande idé om skönhet är; onaturlig eftersom vårt skönhetsideal är skapad i våra huvuden utifrån en tankeprocess, och har ingenting att göra med våra kroppar, eller hur vi faktiskt ser ut – skönhet finns bara i våra huvuden.

Ett bevis för att skönhet endast finns i våra huvuden är andra kulturer. Titta på vad skönhet anses vara i någon afrikansk stam, där kan man nämligen se att de mest ”märkliga” kroppsförändringar anses av just den stammens invånare utgöra ”skönhet”. T ex kan ringar som sätts runt halsen, och tillslut förlänger halsen anses utgöra skönhet, någonting som vi här i västvärlden hade fnyst åt; eller läppringar, stora och i våra ögon mätt massiva ringar som sätts i underläppen, bäraren av en sådan hade vi ju inte direkt definierat som ett skönhetsideal personifierat, men det gör dessa afrikanska människor.

Sen kan vi också titta på den västerländska historian om skönhet. Vi går tillbaka i tiden till 1600-talet, då var idealet för kvinnor att de skulle vara ”stora, starka och friska”. På 1700-talet var det på modet för kvinnorna att ha en ”trådsmal” midja. På 1930-1950-talet blev det populärt att vara lite tjockare för en kvinna, och sedan 1990-talet har vi gått in i en period då det är snyggt för kvinnor att vara vältränade. Genom vår historia har det alltså funnits en mängd olika varianter på vad som är vackert, vilket bara utgör ännu ett bevis på att skönhet faktiskt inte är något som existerar – utan det finns enbart i vår fantasi, och i våra tankar.

Men, trots att våra skönhetsideal i praktiken inte är riktiga, de finns alltså faktiskt inte, för om du tittar på en kvinna eller man, är det en kropp du ser, och ingenting mer – din upplevelse av den kroppen du ser är fullständigt subjektiv, och är någonting som du har skapat själv. Det finns alltså ingen universell regel att just en sådan kropp, hårfärg, eller ansikte är vackert. Men åter till punkten, trots att dessa ideal inte är riktiga, så har vårt begär att uppnå dessa ideal konsekvenser som är RIKTIGA. När vi missbrukar våra kroppar genom att inte äta tillräckligt, eftersom vi tror att vi måste uppnå någon slags ”idealvikt”, då skapar vi RIKTIGA konsekvenser, eftersom vår kropp inte kommer att må bra, och vi kommer inte att vara lika effektiva i vårt dagliga liv.

Vad som inte syns i media, och i reklamvärlden är det faktum att våra kroppar är individuella, precis som vi som människor är individer. Alla kroppar kan omöjligt vara likadana, ha samma behov, samma vikt, samma utformning – precis som att alla människor omöjligt kan tycka om att löpa 5 km varje dag, eller styrketräna 6 gånger i veckan. Vi är individer, men det tar inte ett ideal hänsyn till, eftersom ett ideal är en idé formulerad på tron och tanken att det finns ett visst sätt att leva, och se ut på som är bäst; detta är en lögn. Det finns inget sätt att leva på som är bäst för alla, eftersom vi är alla olika. Att leva på ett sätt som är bäst, är därför någonting som är personligt för var och en. Jag t ex mår bäst när jag får äta köttfärssås med pasta, spela mycket musik, och ta långa varmduschar – det tycker jag är utmärkt, och min kropp håller med mig om det. Men en annan kanske hatar pasta med köttfärssås, och avskyr all typ av musik, och han/hon ska ju då inte ägna sig åt att kättförssåsätande, och musikaliska äventyr.

Det är sunt förnuft, vi är alla individer, och vi måste för att må bra och lära känna oss själva acceptera detta faktum. Vi kan inte jämföra oss själva, och försöka bli som andra, eftersom vi fungerar inte på det sättet. Och när vi då försöker gå emot oss själva för att bli någonting vi tror vi måste vara, ja då skapar vi lidande, och massvis med skit inom oss själva, och mot vår kropp.

Alla ideal borde därför slopas helt. Det går inte att säga att ”han är bra”, och ”hon är dålig”, eftersom alla har olika förutsättningar, kommer från olika bakgrunder, och är individer. Ett ideal, eller rättare sagt motto som vi hade kunnat leva efter hade istället vara att ”idag ska jag leva mig själv till fullo, göra det som jag tycker är spännande, roligt, utmanande, och som expanderar mig själv, äta det som jag tycker är gott och som min kropp mår bra av, och inte försöka bli eller vara någon annan än mig själv. Och samtidigt göra detta på ett sätt som är bäst inte bara för mig, men som är bäst för alla”.

Om vi hade levt utifrån en sådan princip, snacka om att modeindustrin, och alla slags skönhetsideal väldigt snabbt hade brakat samman och försvunnit.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva utifrån, definiera mig själv utifrån, värdera mig själv och andra utifrån, agera utifrån, tänka utifrån, skönhetsideal, och idéer om vad som är vackert, och vad som är fult – i tron och idén att det finns ett visst universellt ideal som jag måste nå upp till för att vara nöjd med mig själv, och att om jag inte når upp till detta universella ideal att jag då är värdelös, och att jag inte får visa mig ute bland människor, att jag inte får prata, uttrycka mig själv, skratta, och roligt och uppskatta mig själv; istället för att se, inse och förstå – att min ide om ett universellt skönhetsideal är en fullständigt subjektiv upplevelse som egentligen inte existerar, idealet existerar nämligen enbart i mitt huvud, som mina tankar – och därför inser, ser och förstår jag – att det finns ingenting jag behöver nå upp till, bli eller vara, såsom ett ”perfekt ideal” – eftersom jag förstår att detta bara är en självskapad illusion; därför stoppar jag mig själv, och jag för mig själv tillbaka hit till andetaget, och lever mig själv såsom den individen jag är, och uppskattar min fysiska kropp, såsom den individ min fysiska kropp är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att missbruka mig själv, och min mänskliga fysiska kropp genom att försöka skapa mig själv, och min kropp utifrån ideal, utifrån idéer om vad som är det ”bästa sättet att leva på”, vad som är det ”bästa sättet att äta på”, vad som är det ”det bästa sättet att ägna min tid åt” – istället för att se, inse och förstå att ideal är inte riktiga, och att jag genom att leva utifrån ett ideal glömmer bort MIG SJÄLV och glömmer bort vem JAG ÄR, och HUR JAG ÄR, och vad JAG tycker om, och vad JAG inte tycker om – och jag därför genom att försöka uppnå ett ideal helt utesluter mig själv från all slags glädje, och från att faktiskt leva och lära känna mig själv. Därför stoppar jag mig själv från att försöka BLI NÅGONTING och jag för mig själv tillbaka hit till andetaget, och tillåter och accepterar mig själv att LÄRA KÄNNA mig SJÄLV, och göra sådana saker med mig själv, och mitt liv som är för mig, och som tar mig i beaktande såsom den individen jag faktiskt är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka mig själv såsom en individuell varelse, en individ, en människa som i fråga om vad jag tycker om, vad jag finner stöttande, är fullständigt unik och inte som alla andra – genom att jag försökt eftersträva och bli ett ideal – istället för att se, inse och förstå att ett ideal finns i mitt huvud, och existerar inte i verkligheten, och att ideal omöjligt kan fungera i verkligheten, eftersom det inte är baserat på verkligheten, utan på en känsla, och en idé om vad som jag tror är ”bra” och ”nyttigt” – därför slutar jag att jag efter ett ideal, och jag för mig själv tillbaka hit till verkligheten, tillbaka till mig själv, och jag lär känna mig själv, och lär mig själv att leva utifrån mig själv, utifrån här, och inte längre söka efter att få erkännande, och bli validerad av någon annan – jag är här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att de ideal som dyker upp i mitt huvud såsom tankar, som säger till mig att jag borde leva såhär, göra sådär, se ut sådär, tänka sådär, prata sådär, vara sådär, är inte JAG SJÄLV – utan är det jag kopierat från omvärlden, och mina föräldrar, såsom vad andra tycker, och tror är bra – istället för att jag lär känna mig själv, och upptäcka mig själv såsom den FYSISKA varelsen jag är – och se, inse och förstå – att jag omöjligt kan vara som alla andra

Jag förlåter mig att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera, och leva i illusionen och idén av och som mig själv att det finns någonting som är genuint bra, någonting som universellt accepterat som bra, meningsfullt och korrekt – istället för att se, inse och förstå – att alla dessa idéer jag har inom mig själv om vad som är bra, dåligt, korrekt, och inkorrekt kommer ursprungligen från mitt huvud, och är ju då bevisligen inte något uttryck för vad som är universellt, utan enbart ett uttryck för vad som finns i mitt huvud – därför slutar jag att lita på, och definiera mig själv, och leva i min verklighet utifrån vad som sägs i mitt huvud, och jag hänger mig själv till att skriva om, och utforska vad korrekt är för mig, vad bra är för mig, vad meningsfullt är för mig – och således sluta följa andra, sluta följa mina tankar, och istället bli en ledare

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag gör någonting fel, och dåligt om jag inte åtföljer de ideal som samhället propagerar, som mina föräldrar hänvisar till, och som mina vänner säger är åtråvärde och positiva ideal, utan istället utvecklar, definierar, och skapar mina egna ideal, och levnadsprinciper – i tron och idén att jag inte är tillräckligt stark, smart eller effektiv för att kunna skapa mina egna ideal, och levnadsprinciper, i tron att jag för att kunna göra det måste vara äldre, och ha mer livserfarenhet, och någon slags utbildning – istället för att se, inse och förstå – att jag behöver ingen utbildning, eller livserfarenhet – för att sätta mig ner här och skriva ut mig själv, och se vem jag är, lära känna mig själv såsom den fysiska varelsen jag är, och skapa, och definiera ideal och levnadsprinciper utifrån denna fysiska varelse jag faktiskt är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa ideal och levnadsprinciper baserade på en idé i mitt huvud, i tron att det är en mer from, och oskyldig, och dygdig utgångspunkt att skapa mig själv utifrån, i tron att min kropp, mitt fysiska kött är ont, och är syndigt – och att jag måste förtrycka, och genom att vara hård mot mig själv, styra mig själv iväg från alla ”syndiga” och dåliga upplevelser, och istället skapa mig själv utifrån mitt huvud, såsom tankar och idéer om vad som fromt, och dygdigt – istället för att se, inse och förstå att min kropp är JAG – och jag endast kommer kunna leva på ett vettigt, och närande sett genom att leva utifrån min KROPP – för min KROPP är riktig, men KROPP är här, och jag som min KROPP har vissa intressen, hobbys, och jag som min KROPP är en individ – och därför inser, ser och förstår jag att det är korkat att skapa mig själv utifrån tankar, när dessa inte är JAG, utan bara tankar som svävar där uppe, ovanför min kropp, därför tar jag mig själv tillbaka här till andetaget och jag skapar – och definierar mina levnadsideal, och principer utifrån mig själv såsom min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv ifrån min kropp, genom att tänka att jag måste nå upp till ett ideal, och en idé om perfektion, en idé om vad som är bäst för mig att leva som, istället för att se, inse och förstå – att det är just detta ideal som hindrar mig från att se vad som är bäst för mig, och vad som verkligen kommer assistera, och hjälpa mig att växa, och bli till en mer effektiv människa, och därför stoppar jag min tendens av att använda mitt huvud, och försöka skapa mig själv utifrån ideal – och istället viljesätter jag mig själv till att lära känna mig själv här såsom en fysisk varelse, såsom min kropp, och lära känna vad det är jag som min kropp tycker om, och jag som min kropp finner det effektivt att leva

Jag åtar mig själv att lära känna min kropp, och slopa alla ideal inom mig – jag inser, ser och förstår att ett ideal som är baserat på en idé, och en jämförelse, omöjligt kan vara gynnande för mig, därför ser jag att det enda ideal som kan fungera är det jag skapar för och som mig själv, genom att intimt lära känna min kropp, och mig själv som en fysisk varelse

Jag åtar mig själv att lära känna mig själv såsom vem jag är, som min kropp, såsom att andas och uttrycka mig själv här fysiskt, eftersom jag inser, ser, och förstår att min fysiska upplevelse av mig själv, det är vad jag har att gå på ifråga om hur jag ska leva, ifråga om vad som är effektivt för mig att leva, och ifråga om hur jag ska äta

Jag åtar mig själv att inte längre bli påverkad av media, föräldrar, och samhällspropaganda, om vad som är ett korrekt ideal att leva utefter – och jag skapar istället mina egna ideal, som är utformade för att passa mig, som ät utformade i samklang med denna fysiska verklighet, och med mig såsom en fysisk varelse

Jag åtar mig själv att inte längre söka att uppfylla ett ideal som inte är riktigt, eftersom jag inser hur dumt, och onödigt det är att försöka skapa, och uppfylla någonting som inte kan skapas eller uppfyllas – istället lever jag här såsom vad som är riktigt, och som verkligen finns, såsom mig själv som en fysisk kropp, här – en och jämlik

Advertisements