Dag 55: Att Ge Upp

En viss punkt som jag ännu inte till fullo gått igenom och transcenderat är min tendens att ge upp, och överge viktiga projekt, eller helt enkelt mitt liv, till favör för en upplevelse av depression. Jag har märkt att jag fortfarande gör detta mot mig själv, eftersom jag haft många reaktioner gentemot min partner när hon lever ut en liknande punkt i sig själv; genast blir jag arg inom mig själv, och vill rätta till henne. Men det jag har insett är att det aldrig handlar om att rätta till någon annan, utan det handlar alltid om att rätta till mig själv. Frågan som jag ställer mig själv är därför: hur lever jag fortfarande denna punkt av att vara lat, och ge upp?

När jag tittar i mitt liv så ser jag att en punkt som sticker ut väldigt starkt är hur jag mycket ofta, och länge brukar titta på tv-serier, eller filmer – och detta brukar jag göra istället för att t ex fortsätta med ett projekt, skriva, eller helt enkelt använda min tid till någonting som kräver koncentration, och en viljeansträngning av mig. Ofta brukar jag försöka titta på en film, eller underhålla mig själv med något liknande när det känns jobbigt att ta tag i ett visst projekt, och så går två timmar åt att titta på filmen, och sedan har jag ju naturligtvis en ursäkt när jag klar, till varför jag inte kan ta itu med mitt projekt, eftersom ”jag inte har tillräckligt med tid!”.

Det är intressant att fråga människor vad de gör på sin fritid. Väldigt många som jag frågat kan inte ge mig något direkt svar, och för det mesta säger de att ”de inte gör någonting alls” – vad detta oftast betyder är att största delen av deras liv går att titta på TV och förlora sig själva i diverse slag av underhållning. Det är inte många människor som har ”riktiga och egna liv” så att säga, där de gör och skapar någonting utöver att titta på TV, och dricka sig fulla på underhållning.

Och jag kan se detta i mitt eget liv också, att så himla mycket tid lägger jag på underhållning, och p.g.a. av detta finns ingen tid kvar till att följa mina ”passioner” så att säga – det jag tycker om att göra, och som jag finner utvecklande och engagerande. Eller att säga att ”det finns ingen tid kvar” är faktiskt en lögn, det finns ju tid, saken är att jag inte använder tiden till någonting som är vettigt; vettigt i den bemärkelsen att jag gör någonting där jag måste engagera mig själv, röra mig själv, och faktiskt rent praktiskt medverka i denna verklighet.

Så, nästa gång jag känner suget för att titta på en film eller göra något annat än det som jag vet är bra för mig att göra, då ska jag fråga mig själv – varför vill jag titta på denna film? Vad är anledningen bakom mitt beslut, och om anledningen är att jag känner ett motstånd och ett obehag mot att faktiskt göra något praktiskt, och fysiskt kännbart i mitt liv, då tittar jag inte på filmen, utan utmanar istället mig själv att driva mig själv igenom det motstånd jag känner; och därmed skapa och manifestera mig själv till att bli en praktisk människa, på alla sätt och vis – praktisk ända ut i fingertopparna.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skjuta upp, och vänta med att ta tag i projekt, färdigställa projekt, och arbeta med de saker jag bestämt att jag ska göra, som jag vet är bra för mig, utvecklande, och som ger mig någonting långsiktigt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge efter för upplevelsen av motstånd, och känslan av inte vilja göra någonting, och titta på en film – istället för att göra det jag inte vill göra, och driva mig själv till att istället för att få allt serverat på ett fat, såsom underhållning, där min hjärna stimuleras utan att jag behöver göra någonting, att jag rör mig själv till att stimulera och aktivera mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skjuta upp saker och ting i min verklighet, såsom projekt jag tagit på mig, och såsom ansvar jag tagit på mig, och istället för att tag i, och slutföra/genomföra dessa projekt/ansvar istället tänka att jag vill inte, och sedan agera efter denna känsla och upplevelsen av att ”jag vill inte” – istället för att se, inse och förstå att jag skapar den konsekvensen för mig själv, att jag slänger i princip bort mitt liv, och min tid här, på onödiga saker som inte kommer ge mig någonting långsiktigt, bara för att för en kort tid känna mig stimulerad, och underhållen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lära mig själv att säga nej till begäret av att få bli underhållen, och istället se varför jag vill bli underhållen, vad är det jag inte vill göra? Varför vill jag inte göra det? Och istället för att bara ge efter för mitt motstånd, att istället göra det jag inte vill göra, och driva mig själv till att bli mer effektiv i mitt liv – och faktiskt slutföra projekt, och ta hand om mina ansvar på ett effektivt sätt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nöjd med mig själv, och slappna av i denna nöjdhet, av att känna mig bekväm med att slösa bort mitt liv och mig själv på kortvariga underhållningstrippar – istället för att tillåta, och acceptera mig själv att utmana mig själv, att röra på mig själv, att disciplinera mig själv, och att inte vara nöjd med mig själv förens jag faktiskt står självdirektiv i varje handling i min verklighet, och att jag inte tillåter och accepterar mig själv att böja mig själv för något motstånd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att mitt begär att få bli underhållen kommer upp vid mycket specifika tidpunkter, och att det just vid dessa tidpunkter, allt som oftast finns någonting jag måste göra, men som jag inte göra – och därför när mitt begär efter att få bli underhållen kommer upp inom mig själv, så stoppar jag mig själv, och istället för att bara ge efter och låta mig själv bli underhållen, så frågar jag mig själv om detta är det viktigaste att göra just nu, eller om det finns någonting annat jag borde göra som faktiskt har prioritet – och som är bättre för mig att göra långsiktigt sätt

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att alla handlingar jag tar, och lever har en långsiktig konsekvens, och att jag genom att se vad dessa handlingar skapar kortsiktigt, kan se den långsiktiga konsekvensen, och därför förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att i mina beslut, och handlingar, ta i beaktande vad den långsiktiga konsekvensen av mitt handlande blir – och inte bara tänka på vad som händer just nu

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta beslut utifrån vad jag känner just nu, vad jag tänker just nu, och hur jag upplever mig själv just nu, istället för att se, inse och förstå – att för att ta ett effektivt beslut som kommer att stötta mig måste jag ta i beaktande de långsiktiga konsekvenserna av mitt leverne – eftersom jag inser, ser och förstår att denna verkligheten inte bara är just nu – utan är utspridd över en tidsrymd – och att såsom jag lever här blir och skapar min verklighet vid ett senare stadium av denna tidsrymd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå på idén om att verkligheten bara är här ”just nu” – istället för att se, inse och förstå att det är mycket lätt att förstå att verkligheten är baserad på orsak och effekt – och att den orsak – eller handling jag lever här – kommer skapa den effekt jag får uppleva i framtiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge upp inför motstånd, och känna det som att ”jag behöver inte trycka igenom motståndet just nu, jag kan göra det en annan gång” – istället för att se, inse och förstå att det är så jag alltid säger till mig själv när jag upplever detta motståndet, och att jag därför aldrig faktiskt trycker mig själv igenom motståndet utan förblir fast inom mig själv i självbegräsning

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att när motstånd kommer upp inom mig själv, att medvetet utmana mig själv att driva mig själv igenom motståndet, och inte vara nöjd med mig själv förens jag inte är en slav till en inre upplevelse, utan jag faktiskt dirigerar och styr mig själv i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med att ta tag i saker, att vänta med att leva mitt liv, att vänta på någonting ska hända, någonting ska förändras, jag ska få mer tid, eller en plötslig upplevelse av energi så jag kan ta tag i saker i mitt liv, istället för att se, inse och förstå att någonting sådant inte kommer hända – utan jag måste sluta vänta medvetet, och ta tag i mitt liv, i mina projekt medvetet, och driva mig själv att slutföra, och arbeta med mina projekt – om de någonsin ska bli klara

Jag åtar mig själv att inte längre vänta, utan istället agera här

Jag åtar mig själv att inte skjuta upp någonting som jag har möjlighet att ta tag i och slutföra här

Jag åtar mig själv att inte fly in i underhållning när jag upplever någonting som svårt och jobbigt att göra, utan jag gör det istället här – jag driver mig själv igenom mitt motstånd och vägrar fly in i en upplevelse av positiva och ”härliga känslor”

Jag åtar mig själv att få saker och ting gjorda, och inte slösa bort mitt liv, och min tid på saker och ting som inte stöttar mig, och assisterar mig att expandera mig själv såsom självuttryck här

Jag åtar mig själv att göra någonting vettigt med mitt liv, vilket är att leva i beaktande av de långsiktiga konsekvenser mitt leverne har

Advertisements