Monthly Archives: July 2012

Dag 81: Att Vara Koncentrerad

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara koncentrerad och fullt här i detta ögonblick när jag gör någonting som kan – om jag inte är fullt här, och fullt koncentrerad på vad jag gör – ha massiva konsekvenser för mig själv och andra människor i min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte koncentrera mig själv fullt ut när jag kör bil, eller när jag gör andra saker som kan – om jag inte gör saken rätt – ha konsekvenser för mig och andra människor – som till och med kan sluta i att jag dör eller blir handikappad; och därigenom förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att köra bil i och som ego – där jag hetsar mig själv fram – och där jag känner att jag kör snabbt, och säkert – och att jag är duktig på att köra bil – men där realiteten är att jag missar att ta in helheten i varje ögonblick eftersom jag faktiskt är mitt uppe i en upplevelse av adrenalin och ego

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte köra min bil så pass sakta, och tålmodigt som krävs för att jag ska kunna vara helt säker på att jag ser helheten i varje ögonblick – och att de beslut jag tar är korrekta, och perfekt anpassade efter situationen jag befinner mig i – så att jag inte skapar några konsekvenser för mig själv eller andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vara ärlig mot mig själv och se när jag börjar köra bilen från en utgångspunkt av stress, och att vara så snabb, och duktig som möjligt – där jag börjar ta chanser, och köra på ett sätt så att jag inte har full kontroll i varje ögonblick; och när jag ser detta – att omedelbart stoppa mig själv, föra mig själv tillbaka hit till andetaget – och köra bilen lugnt, och sakta – och så pass snabbt att jag har full kontroll, och i varje ögonblick vet exakt vad som pågår och hur jag ska styra min bil för att uppnå det bästa resultatet för alla inblandande

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara ärlig mot mig själv och se när min bilkörning börjar bli hackig – med snabba inbromsningar, och där jag inte längre kör genom att så flera steg i förväg – där jag ser trafiken långt borta och tar ett beslut redan flera hundra meter innan hur jag ska köra för att på bästa sätt ha full kontroll över situationen; att då förstå att jag är i en upplevelse av ego – och att jag sätter mig själv och andra i fara

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara uppmärksam när jag kör bil – och verkligen inse/se/förstå att det är ett ansvar jag har i det ögonblicket att föra min bil fram så säkert, och tryggt som möjligt för alla inblandande – och att det kan bli fruktansvärda konsekvenser om jag inte gör det effektivt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arrogant, och se mitt liv, och saker i min värld utifrån perspektivet att: ”ingenting dåligt kan hända, eftersom ingenting dåligt hänt hittills” – istället för att se/inse/förstå att dåliga saker kan hända – och de är desto större sannolikhet att de händer om jag inte tar vad jag håller på med här seriöst, och ser vad för slags konsekvenser som kan inträffa om jag inte är uppmärksam och koncentrerad på vad det är jag gör

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara arrogant genom att tro att någonting dåligt aldrig kan hända mig – och att jag är odödlig – istället för att se/inse/förstå att någonting dåligt kan hända mig – och kommer att hända mig om jag inte koncentrerar mig själv och är fullt uppmärksam på vad jag gör – och är fullt seriös i fråga om vad det är jag gör – i förståelsen om vad som kan hända om jag inte är det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta mig själv för given, och ta min värld för given – och tro att allt alltid kommer vara såhär oavsett vad det är jag gör, eller hur det är jag lever – jag kommer alltid att finnas och må bra, och ingenting kan skada mig; istället för att se/inse/förstå att detta är en ren och skär lögn – och någonting som jag stoppar här och nu eftersom jag inte vill att min fysiska verklighet ska visa för mig hur pass mycket jag ljugit för mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara arrogant, och tro att jag vet saker och ting – när jag faktiskt inte vet utan bara kastar mig ur ord som jag skapat inom mig själv genom att göra antaganden om saker och ting

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arrogant genom att tänka och tro att jag är bättre än andra, och att jag kan mer än vad andra kan – och genom att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera som denna arrogans – helt avstå från möjligheten att lära mig själv av andra – och se vad andra har lärt sig i sina liv, och applicerar/lever i sina liv – och se att jag absolut inte på något sätt är perfekt, eller fulländad – utan att jag har mycket kvar att lära mig från andra i fråga om hur jag kan leva effektivt och på ett sätt som är bäst för alla i denna världen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arrogant genom att inte lära mig själv av andra – och genom att inte tillåta och acceptera mig själv att se när andra är mer effektiva än jag – och när andra lever sunt förnuft där jag inte gör det – och således tillåta och acceptera mig själv att växa och expandera och bli mer effektiv i min applikation av mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att om jag släpper min arrogans, att jag då ska vara underlägsen och svagare än andra – istället för att se/inse/förstå att arrogans i sig självt är en svaghet och någonting som rent praktiskt och fysiskt bara gör mig svagare – eftersom jag inte tillåter och accepterar mig själv att lära mig av andra, och se hur andra lever på ett effektivt sätt – och gör saker med sina liv som leder till en konsekvens som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta vara arrogant, och sluta tro att jag vet, och kan allting – och att jag aldrig behöver någon, hjälp eller stöd – och istället tillåta och acceptera mig själv att dra nytta av andras livserfarenheter – dra nytta av de andra upptäckt och sett i sina liv – och inse/se/förstå att det finns absolut ingenting att tjäna på att vara och hålla kvar vid en idé av mig själv såsom att jag redan kan allting – och att jag är klar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att släppa min arrogans, och ide av mig själv som överlägsen andra – i rädslan att jag då kommer förlora, och att jag inte kommer vara någonting, eller någon – istället för att se/inse/förstå att jag ändå aldrig varit någonting, eftersom jag enbart existerat som arrogans och överlägsenhet – och aldrig någonsin levt praktiskt sunt förnuft här i detta ögonblick – vilket hade varit att låta mig själv lära mig av andra, och se vad andra gör bra – och vad andra gör dåligt – och applicera mina insikter som jag lyckats få genom att observera andra i mitt eget liv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att observera/se/höra andra i enhet och jämlikhet – och således se/inse/förstå att jag inte är bättre, eller sämre en någon annan – men att vi alla har skapat olika sorts sätt att förhålla oss till och hantera denna verklighet – vissa vilka är mer effektiva än andra – och därför tillåter och accepterar jag mig själv att lära mig av andra, och i enhet och jämlikhet med andra se att jag är fullt kapabel att leva och uttrycka mig själv såsom vad jag ser andra lever och uttrycker som sig själva effektivt och som ger nytta till alla

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara ärlig mot mig själv och se var i mitt liv där jag inte är effektiv – att se var i mitt liv där jag ännu existerar och lever som självintresse – att se var i mitt liv jag kan förbättra mig själv – och sluta hålla kvar vid denna karaktär av att vilja påstå och hålla fast vid idén av att jag är bra som jag är, och att allt jag gör/säger i mitt liv är perfekt som det är och att det inte finns någonting att ändra – när det självklart finns det

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara ärlig mot mig själv i att se vilka saker som behöver förändras i hur jag lever och uttrycker mig själv i min värld – där min tendens att tro att jag har full kontroll, och är skitbra på någonting – utan att jag faktiskt har full kontroll – är någonting som jag måste förändra; eftersom jag inser/ser/förstår att om jag inte ändrar denna karaktär – kan det leda till allvarliga konsekvenser för både mig och andra i min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte i varje ögonblick vara här – att andas – och att fråga mig själv om det sätt på vilket jag lever är bäst för alla – att fråga mig själv om jag existerar i en energi, och om jag befinner mig i full insikt om vilket ansvar jag har mot mig själv, mot andra, och min kropp – och att jag verkligen lever i insikten om att vad jag gör och lever har konsekvenser för andra

Jag åtar mig själv att vara fullt här och koncentrerad på vad jag gör – när jag gör någonting som kräver detta – såsom att t.ex. köra bil, eller att cykla – och vara seriös med det jag gör och inse att om jag gör ett fel kan detta ha stora konsekvenser både för mig och andra

Jag åtar mig själv att inte vara arrogant när kör bil eller medverkar i liknande aktiviteter – och inse/se/förstå att plötsligt – om jag inte är uppmärksam – kan olyckan vara framme och då är det försent att göra någonting – när jag hade kunnat undvika olyckan genom att ta på allvar vad är jag håller på med – och vara fullt vaken/uppmärksam/koncentrerad

Jag åtar mig själv att inte köra bil från en utgångspunkt av ego – där jag antingen framför min bil i en upplevelse av stress, eller i en upplevelse av att ”jag är en så jäkla bra chaufför” – utan istället köra bil här i enlighet med min förmåga och se till att jag har full kontroll i varje ögonblick och vet exakt vad det är jag gör, och varför jag gör det

Jag åtar mig själv att köra min bil lugnt och säkert – och ta den tid som behövs för mig för att komma fram till min destination så tryggt och effektivt som möjligt – och alltså inte tävla med mig själv inom mig själv om att vara så bra, och så snabb som möjligt när jag kör bil; jag kör i enlighet med min egen förmåga och tar det hela på allvar

Jag åtar mig själv att aldrig ta några chanser när jag kör bil – eller göra det i andra delar av mitt liv heller – utan att alltid vara helt säker på vad som kommer hända när jag gör det – eller i vart fall vara till viss del säker på vad som kommer hända; så att jag aldrig skapar konsekvenser för mig själv som kommer vara skadliga för mig eller andra i min värld

Jag åtar mig själv att vara ärlig mot mig själv när jag kör bil – och se vilken slags personlighet jag existerar som beroende på hur jag kör min bil – och hur flytande, säkert, tryggt jag för fram min bil; och när jag upptäcker att jag börjar köra ryckigt, och jag missar viktiga punkter i trafiken – att genast stoppa mig själv och ta mig själv tillbaka hit till andetaget eftersom jag ser att jag existerar som ego – och istället leva mig själv här som sunt förnuft

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att dåliga saker kan hända mig om jag inte är uppmärksam, och om jag inte vet vad det är jag håller på med – och om jag inte har respekt för de grejor jag håller på med

Jag åtar mig själv att ha respekt för de farliga aktiviteter jag varje dag medverkar i – och inse/se/förstå att saker och ting kan gå väldigt fel om jag inte i varje ögonblick är fullt koncentrerad, och medveten om vad det är jag håller på med

Jag åtar mig själv att ta på allvar vad jag håller på med här och inte tro att allt är en lek och att det inte finns några konsekvenser – jag åtar mig själv att se/inse/förstå att det finns konsekvenser även om jag ännu inte råkat ut för dem

Jag åtar mig själv att inte vara arrogant och tro att jag är odödlig – utan inse/se/förstå att jag är högst dödlig – och att saker och ting kan gå mycket fel – mycket snabbt om jag inte är medveten och uppmärksam på vad jag gör i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att inte ta mig själv och min värld för given – och tro att allt alltid kommer vara såhär oavsett vad jag gör, eller hur det är jag lever – och istället se/inse/förstå att mina handlingar och mitt leverne har konsekvenser

Jag åtar mig själv att inta existera som arrogans – och anta inom mig själv att jag vet – att jag kan – att jag är säker på detta – istället för att verkligen fråga mig själv om jag faktiskt är säker, och jag verkligen kan – eller om jag bara känner det som att jag är säker och kan

Jag åtar mig själv att se att jag inte är perfekt eller fulländad – och att det finns mycket jag kan lära mig själv av andra; därför slutar jag att vara arrogant – och tro att ”jag är bäst” och ”jag kan allting” – och istället tillåter jag mig själv att vara ödmjuk

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att jag inte kommer vara underlägsen och sämre än andra om jag släpper min arrogans – utan att jag faktiskt kommer växa, och expandera och bli mer effektiv

Jag åtar mig själv att dra nytta av andras livserfarenheter, och vad de upptäckt och förstått i sina liv – och applicera detta i mitt eget liv och således bli mer effektiv

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att jag inte kommer förlora någonting på att ge upp idén och upplevelsen av mig själv såsom att vara överlägsen andra människor – utan att jag endast kommer att VINNA och EXPANDERA mig själv

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att det inte räknas so att leva – när jag endast existerar och styr mig själv utifrån känslor och emotioner – eftersom jag då faktiskt inte existerar här i beaktande av denna praktiska verkligheten utan bara i en dröm i mitt huvud – därför kan jag ju inte sägas leva om jag bara existerar i denna drömmen i mitt huvud

Jag åtar mig själv att lyssna och se andra i enhet och jämlikhet – och se/förstå/inse att det som en annan lever och uttrycker i sitt liv – kan även jag uttrycka och leva i mitt eget liv

Jag åtar mig själv att vara ärlig mot mig själv och se vart i mitt liv jag kan förbättra mig själv – och se var jag fortfarande lever och uttrycker mig själv utifrån och som självintresse – och assistera och stötta mig själv att leva såsom vad som är bäst för alla – i alla delar av mitt liv

Jag åtar mig själv att vara ärlig mot mig själv i fråga om hur jag lever mitt liv, och vad jag därigenom ser måste förändras i fråga om hur jag lever mitt liv – eftersom det jag lever inte är bäst för alla – och alltså inte tillåta och acceptera mig själv att existera, och leva i personligheten att ”allt är bra” – ”allt är okej” – och ”allt är som det ska – ingen fara!”

Jag åtar mig själv att praktiskt leva insikten att mina handlingar har konsekvenser för andra människor – och att om jag inte är här i varje ögonblick medveten om vad jag håller på med – att detta då kommer få konsekvens för mig och andra i min värld

Dag 80: Hemliga Budskap

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag pratar och kommunicerar med människor, att hela tiden vara vaksam och spänd inom mig själv, i rädslan att någon människa kanske i hemlighet kritiserar mig, eller förlöjligar mig; och därför när människor pratar med mig – existera i och som en analyskaraktär – där jag analyserar andra människors ord för att se om dessa orden kanske innehåller någonting som är riktat mot mig som personlig kritik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att bli nedvärderad av andra, och för att andra ska tycka att jag är löjlig, och uttrycka detta genom att säga det indirekt till mig – och att jag därmed inte förstår att jag håller på att bli kritiserad, och förlöjligad av en annan; istället för att se/inse/förstå att jag inte kan bli kritiserad, och förlöjligad av en annan – och att den upplevelsen jag har inom mig själv inte har någonting med den andra människans ord eller uttryck att göra – utan är min egen skapelse av fruktan, och ångest – som jag gett uppmärksamhet och tillåtit och accepterat att kontrollera och styra mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i rädsla, och ångest för att jag gör bort mig själv – eller blir bortgjord av andra – utan att själv veta om det; istället för att se/inse/förstå – att jag inte kan göra bort mig själv eftersom att jag hela tiden är här – och alltså inte borta – utan här; och att jag kan inte bli bortgjord av andra heller eftersom jag hela tiden är här – jag andas och min kropp är här – och är alltså inte bortgjord

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en förhöjd vaksamhet – där jag konstant är medveten om vad som pågår runtomkring mig från en utgångspunkt av fruktan, och ångest att jag ska bli mobbad, retad, eller förlöjligad; istället för att se/inse/förstå att det jag fruktar är egentligen min egen inre skapelse av att känna mig själv värdelös, och underlägsen andra människor – en upplevelse som sätts igång av vissa händelser i min värld, men som jag är fullt ansvarig över – och har skapat på alla sätt och vis; därför slutar jag att fokusera på vad och hur min externa verklighet beter sig och ser istället inom mig själv – inser/ser/förstår att allt jag upplever inom mig själv, är jag själv och ingenting annat

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara väldigt mån om att göra ett gott intryck på andra, och i andras ögon vara respekterad – i rädslan för att andra ska ogilla mig, och kritisera mig – i tron att om detta händer är jag värdelös, och usel; istället för att se/inse/förstå att jag själv skapat upplevelsen av mig själv såsom att vara värdelös/usel och att det alltså inte har någonting med andra människor att göra vad jag upplever inom mig själv; därför slutar jag att existera, och leva som denna förhöjda vaksamhet, såsom en konstant nervositet för att någon ska vara ”elak” mot mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta och känna ångest för att andra människor ska vara ”elaka ” mot mig – i tron att någon faktiskt kan vara ”elak” mot mig; istället för att se/inse/förstå att den upplevelsen jag har inom mig själv när jag tar för givet att någon är elak mot mig, är faktiskt min egen skapelse – det är jag själv jag upplever – och därför har det ingenting att göra med vad andra gör eller inte gör – utan det har allt att göra med vem och hur jag tillåter och accepterar mig själv att vara/leva inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att andra människor ska hitta någonting i mig, och i hur jag uttrycker mig själv som de tycker är dåligt, och orsak för kritik – och därför existera/leva som en överdriven försiktighet i varje ögonblick – där jag går på glas runt andra människor – tassar omkring för att inte bli sedd, eller hörd; istället för att se/inse/förstå att jag fruktar inte andra människor, utan jag fruktar den upplevelsen jag skapat inom mig själv av att känna mig värdelös/usel när jag antar att andra människor kritiserar mig, eller ser någonting dåligt i mig; därför slutar jag att frukta dessa upplevelser, och jag förlåter och släpper istället dessa upplevelserna inom mig – och håller inte längre kvar vid dem

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att mitt värde av mig själv kommer från att andra människor inte har någonting emot mig, i tron att andra människors upplevelse av mig är viktigare än hur jag upplever mig själv – istället för att se/inse/förstå – att jag är kapabel av att leva ovillkorligt och här med mig själv i varje ögonblick – där jag själv är det enda värde jag behöver, och jag därför inte söker någon utanför mig att ge mig komplimanger, och positiva ord

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa mig själv såsom rädslan, och ångesten för att inte vara omtyckt, och populär – och på så vis begränsa mig själv i mitt uttryck runt andra människor – eftersom jag är konstant vaksam på hur jag rör, och uttrycker mig själv – i rädslan att någonting jag gör ska få en annan människa att inte se mig som positiv, eller trevlig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att allt är förlorat, och att jag är förlorad, och att jag är värdelös, och usel om en annan människa inte upplever sig själv positiv nära mig; istället för att se/inse/förstå att dessa upplevelser inte är riktiga – utan bara så riktiga som jag skapar dem till att vara – därför stoppar jag mig själv från att följa efter, och skapa mig själv utifrån dessa upplevelser, och jag för mig själv istället tillbaka hit till andetaget – och lever fysiskt här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mitt uttryck av mig själv i ögonblicket genom att vara oroad för vad andra känner, tycker, och tänker i förhållande till mig – och tro att mitt värde baseras på att andra människor mår bra nära mig, och inte har några negativa/fördömande tankar inom sig själv; istället för att se/inse/förstå att jag är fullt kapabel till att leva och uttrycka mig själv ovillkorligt – och alltså sluta begränsa hur jag uttrycker och rör mig själv i rädslan för vad andra tycker/tänker/känner om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att mig själv för seriöst, och vara alltför mån om hur andra människor ser mig – i tron att min stabilitet kommer från att andra människor tycker om mig – och i fruktan/ångesten för vem jag skulle vara om jag inte längre använde mig av andra människors upplevelser – eller vad jag tror andra människor upplever i förhållande till mig – för att skapa mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna rädsla och ångest för att gå bortom mitt nuvarande sätt att skapa mig själv – där jag skapar mig själv utifrån hur jag uppfattar och tror att andra människor känner om mig; och där jag hela tiden är väldigt mån om att inte ”gå över gränsen” – eller göra någonting som andra människor skulle kunna se och uppleva som anstötligt, eller förargande; istället för att tillåta och acceptera mig själv att se/inse/förstå att jag är fortfarande här när jag släpper denna rädslan, och att jag är fullt kapabel att leva och uttrycka mig själv utan att använda mig av fruktan och ångest

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att allt kommer bli bättre om jag bara gör mig själv osynlig, och så lite kontroversiell som möjligt – genom att när jag träffar och är med andra människor – försöka läsa av andra människor för att se hur jag kan förhålla mig själv till dem, och uttrycka mig själv med dem på ett sätt som kommer skapa så lite konflikter, och reaktioner som möjligt – i rädslan och ångesten för att bli illa omtyckt, och för att hamna i en konflikt med andra människor; istället för att tillåta och acceptera mig själv att uttrycka mig själv med andra i min värd här – en och jämlik – och utan att existera i en hemlig verklighet inom mig själv av fruktan – utan istället möta människor här fysiskt i öppenhet, och intimitet – och sluta gömma mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spänna mig själv, och hålla mig själv tillbaka i fullständig rädsla och ångest så fort jag tror någon skrattar åt mig, eller tycker jag är löjlig, eller underlägsen; istället för att tillåta och acceptera mig själv att se/inse/förstå – att det inte är så farligt – det är faktiskt inte farligt alls – utan jag är ju fortfarande här – jag andas fortfarande – och de upplevelser som kommer upp inom mig försvinner när jag andas och slappnar av – och tillåter och accepterar mig själv att ta det lugnt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta det lugnt, och vara bekväm med mig själv runt andra människor – oavsett vad andra människor säger, eller tycker, eller gör – för jag inser/ser/förstår att om jag tar det lugnt, och tillåter mig själv att vara här – och bekväm med min kropp – så är ögonblicket verkligen trivsamt, och det blir bara jobbigt att vara med andra människor när jag tillåter och accepterar mig själv att bli rädd, och nervös, och existera i och som en tro att det har någon betydelse för vem jag är – hur andra människor ser och uttrycker sig själva mot mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara överkänslig mot kritik, och konstant vara vaksam och nervös på att någon kanske ska kritisera mig, någon kanske ska ha någonting emot vad jag gör, någon kanske kommer tycka att jag kan göra någonting annorlunda – istället för att slappna av och tillåta och acceptera mig själv att se/inse/förstå att kritik inte är farligt, konflikter är inte farliga – jag är fortfarande här och det händer inget livshotande med min kropp överhuvudtaget – allt jag upplever är alltså en illusion; därför slutar jag att vara överkänslig, och konstant nervös – och tillåter och accepterar mig själv att istället slappna av och leva varje ögonblick till fullo – utan rädsla

Jag åtar mig själv att inte längre vara spänd, och hela tiden vaksam inom mig själv när jag är med mig själv – eller när jag kommunicerar med andra människor – vad det än är jag gör; utan istället åtar jag mig själv att vara avslappnad och leva i ögonblicket såsom det utvecklar sig och inte ta kritik personligt

Jag åtar mig själv att inte vara rädd för att bli nedvärderad av andra, eller att andra ska tycka jag är löjlig; eftersom jag inser/ser/förstår att jag faktiskt inte kan bli nedvärderad eller förlöjligad av andra, utan detta händer enbart inom mig – i mitt sinne – och denna upplevelse finns alltså inte i denna fysiska verklighet; därför åtar jag mig själv att mig tillbaka till verkligheten och leva här med vad som är riktigt och sant – vilket är min kropp, och den fysiska verklighet jag interagerar och lever i varje dag

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att jag inte kan bli bortgjord, och att jag inte kan göra bort mig själv – eftersom jag är här som min kropp, och jag omöjligt tappa bort min kropp – det går liksom inte; därför slutar jag att medverka i denna upplevelse och tar mig själv tillbaka hit till min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att sluta existera i en förhöjd vaksamhet inom mig själv, och inse/se/förstå att det jag fruktar att uppleva – såsom att känna mig underlägsen/värdelös/usel är min egen skapelse – och har ingenting att göra med andra människor i min värld – därför slutar jag att försöka skydda mig själv mot negativa upplevelser som tydligen kommer från min värld, eftersom jag förstår att de uppstår inom mig själv och att jag är ansvarig för dessa upplevelser

Jag åtar mig själv att inte längre vara väldigt mån om att göra ett gott intryck på andra utifrån rädslan och ångesten att bli kritiserad, eller illa omtyckt; och jag åtar mig själv att istället uttrycka mig själv utan fruktan, ångest och nervositet – och acceptera mig själv helt och fullt ut i varje ögonblick såsom den mänskliga kropp jag är

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att ingen kan vara elak mot mig – och att det jag upplever inom mig själv när jag anser/tror att någon är elak mot mig – är JAG SJÄLV – det är MIN EGEN skapelse och ingen annans; därför slutar jag att tro att andra är elaka och ovänliga mot mig och för istället tillbaka allt jag upplever/tänker till mig själv – kompromisslöst

Jag åtar mig själv att inte längre gå på glas runt andra människor i rädslan för att någon ska se eller uppleva sig själv negativ runtomkring mig; och jag åtar mig själv att istället leva, och sluta förtrycka och hålla mig själv tillbaka i ångest/rädsla/nervositet – eftersom jag inser/ser/förstår att jag inte kommer vara här på denna jorden för evigt, och att det är ett jävla slöseri med andetag att leva i och som fruktan

Jag åtar mig själv att inte definiera mig själv utifrån hur jag tror att andra upplever sig själv runt mig, och inte längre existera som idén att andra människors upplevelser av mig, är viktigare än min egen upplevelse av mig; jag åtar mig själv att ge fokus och uppmärksamhet på mig själv, och sluta vara överdrivet vaksam i fråga om vad jag tror och antar att andra människor känner/tycker om mig

Jag åtar mig själv att inte begränsa mig själv i begäret, och önskan av att få bli omtyckt och populär – utan istället se/inse/förstå att popularitet faktiskt är en begränsning, eftersom man måste agera och spela en viss karaktär för att vara populär – och i detta förtrycker och kompromissar man sig själv; därför åtar jag mig själv att leva och uttrycka mig själv ovillkorligt, och på alla sätt och vis ta bort fruktan och ångest inom mig själv för att andra ska se/uppleva mig som otrevlig, eller elak

Jag åtar mig själv att se/inse/förstå att allt inte är förlorad, och att jag inte är förlorad – om en annan människor inte upplever mig som positiv; utan jag inser/ser/förstår att faktiskt är ingenting förlorat, och jag är inte förlorad – eftersom jag är fortfarande här, och min verklighet är precis lika stabil och fysisk som den var innan – alltså – ingenting farligt eller dåligt hände; därför slutar jag att existera i och som irrationella rädslor för att jag ska bli skadad av andra människors tankar/upplevelser och ord

Jag åtar mig själv att inte begränsa hur jag uttrycker mig själv i rädslan och oron för att andra ska ogilla mig om jag uttrycker mig själv ovillkorligt, och utan att försöka göra mig själv ”normal” och ”acceptabel” – jag tillåter och accepterar mig själv att verkligen upptäcka mig själv – såsom mitt riktiga jag – såsom vem jag är när jag är avslappnad, lugn och utan några rädslor som rör sig inom mig

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att min stabilitet och trygghet inte kommer från vad andra människor tycker om mig, utan från mig själv – såsom att jag är fysiskt stabil här i detta ögonblick – som mig själv; och i detta inser jag att stabilitet och trygghet inte kan fås genom att manipulera min externa verklighet, eftersom min externa verklighet aldrig kan kontrolleras eller styras – utan bara min inre verklighet kan kontrolleras och styras precis så som jag vill ha den; och därför förstår jag att sann stabilitet och trygghet endast kan komma inifrån

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att jag fortfarande är här när jag släpper taget om rädslan för att uttrycka mig själv utan att analysera människor och försöka se ”vad som är okej”, och ”vad som inte är okej” – och jag bevisar detta för mig själv att när denna rädslan kommer upp – att andas och uppleva min mänskliga fysiska kropp här – och se att jag faktiskt fortfarande är här

Jag åtar mig själv att sluta vara rädd för att vara kontroversiell, och annorlunda – och istället för att förändra mig själv runt andra människor, genom att försöka göra mig själv ”mer normal” – att istället uttrycka mig själv här ovillkorligt, och som mitt autentiska jag – såsom jag verkligen är

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att emotionella upplevelser såsom att känna mig underlägsen, sämre än, förlöjligad, eller bortgjord – inte är farliga – de är endast emotionella upplevelser – som kommer att försvinna om jag står upp och andas effektivt här i varje andetag och ger min fysiska verklighet här – såsom min kropp uppmärksamhet – istället för de emotionella/känslomässiga upplevelser som kommer upp inom mig

Jag åtar mig själv att vara bekväm med mig själv runt andra människor, och att se/inse/förstå att när jag blir rädd – då är det bara att andas, och varva ner – ta de lugnt – och se att det faktiskt inte finns någonting som är farligt med det ögonblick jag upplever – det är bara en idé

Jag åtar mig själv att inte längre vara överkänslig mot kritik, och tro att kritik är någonting farligt, och dåligt som jag måste undvika till varje pris – utan att se att kritik bara är ord, och alltså inte någonting som kan skada mig; istället kan jag faktiskt lyssna på kritiken och se om jag kan lära mig någonting

Dag 79: Du Gjorde Fel!

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli ledsen, och känna mig sårad när en annan människa blir arg och frustrerad i förhållande till någonting jag gör – och säger ifrån att de är missnöjda med hur jag gör någonting – istället för att tillåta och acceptera mig själv att släppa upplevelsen av att någonting personligt, och känna mig sårad, och ledsen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta allt som människor säger till mig på allra högsta allvar, och se varje ord som kommer ur en människas mun såsom någonting som är direkt menat mot mig, och som tydligen kan innehålla en ”livsfarlig” kritisk mening – och som tydligen kan förstöra mig och försätta mig i en upplevelse av att vara ledsen och sårad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse/se/förstå att jag har själv skapat upplevelsen inom mig av att känna mig ledsen, och sårad – och den andra människan faktiskt inte har någonting att göra med hur jag känner mig – utan det jag upplever inom mig är jag själv, såsom vad jag bestämt att jag ska existera som – och leva som

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att det allvarligt när jag upplever mig själv ledsen, och sårad – och ta min upplevelse av att känna mig ledsen, och sårad allvarligt – i tron att min upplevelse av att känna mig ledsen och sårad på något sätt är riktig – istället för att se/inse/förstå att min upplevelse endast är en illusion – jag har skapat den i mitt huvud genom att tänka och den har ingenting med verkligheten att göra

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att skratta när jag känner mig ledsen och sårad – och inse hur dumt det är att jag känner någonting inom mig som egentligen inte finns – och som inte har någonting med verkligheten att göra, och utöver det även tillåter och accepterar mig själv att vara/bli kontrollerad av någonting som inte finns/existerar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att min upplevelse av att känna mig sårad, och ledsen är en viktig upplevelse, och att jag måste noga lyssna på, och känna denna upplevelse inom mig – och leva ut den – i tron att den är riktig, och den är JAG – istället för att se/inse/förstå – att denna upplevelse endast är så riktig som jag gör den – och om jag fullständigt skiter i att jag känner mig ledsen, och sårad – utan fortsätter att andas, och uttrycka mig själv här – ja då kommer denna upplevelse att försvinna eftersom jag inte längre ger den någon uppmärksamhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara vansinnigt rädd för att någon ska upptäcka att jag upplever mig själv sårad, och ledsen – istället för att tillåta och acceptera mig själv att skratta åt denna rädsla – eftersom hur dumt är det inte att jag är rädd för att någon annan ska upptäcka att jag upplever saker inom mig själv som i grund och botten in är riktiga – och inte finns – mer än att jag ger upplevelserna uppmärksamhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna, och tänka att jag misslyckas/misslyckats så fort jag upplever mig själv ledsen/sårad – och tro att denna upplevelse av att känna mig ledsen/sårad säger någonting om mig i det ögonblicket; istället för att se/inse/förstå att jag naturligtvis inte kan fästa något som helst värde på denna upplevelse av att känna mig ledsen, och sårad – eftersom den är inte riktig, och den kommer upp slumpmässigt, och den är inte baserad på verkligheten – och är alltså totalt otrovärdig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fly undan mitt ansvar gentemot mig själv såsom att känna mig sårad och ledsen genom att tänka, och övertyga mig själv om att det är andras fel såsom jag upplever mig själv, och att det absolut inte kan vara mitt fel – och att det absolut inte kan vara min skapelse jag upplever inom och som mig själv; istället för att se/inse/förstå att det är mig själv jag upplever, det är min skapelse av mig själv jag upplever och ingenting annat

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse/se/förstå att ingen annan jag kan stoppa denna upplevelse – därför kan ingen annan än jag heller starta denna upplevelse av att känna mig sårad, och ledsen – därför är det fullständigt absurt att anklaga andra för att ha orsakat min upplevelse när det står fullständigt klart att det är jag som har skapat min upplevelse av mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig ledsen och sårad i tron att jag blivit missbrukad av en annan människa – eftersom en annan människa blivit arg i min närvaro – istället för att se/inse/förstå att denna människa gör ingenting mot mig, och att hela min upplevelse av ögonblicket pågår INOM MIG – och alltså är det MITT ANSVAR och inte någon annans ansvar hur och vad jag upplever inom och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse/se/förstå att det är bara jag som kan ändra hur jag upplever mig själv, och att även om alla andra människor i världen hade ändrat sig – hade jag ändå existerat såsom begränsning inom mig själv, eftersom jag varit tvungen att andra skulle bete sig på ett visst sätt för att jag inte skulle skapa för och inom mig själv en upplevelse av att känna mig sårad, och ledsen

Jag åtar mig själv att inte ta någonting personligt överhuvudtaget, och att skratta, och inse det komiska i att känna mig själv ledsen, och sårad – det är ju komiskt! Jag blir ledsen och sårad – alltså får en illusorisk subjektiv upplevelse av ett ögonblick som i sig självt inte är varken sårande, eller ledsamt – och sedan förstör jag hela min upplevelse av mig själv i ögonblicket genom att leva efter denna illusoriska subjektiva upplevelse – och det är humor på hög nivå

Jag åtar mig själv att inte tro att det alla säger om mig är en universell sanning, och är personligen riktat mot mig – jag menar – finns det verkligen en sådan sak som min person så länger jag inte tänker om mig själv såsom en person/individ?

Jag åtar mig själv att inte ta min upplevelse av att känna mig sårad och ledsen allvarligt, utan istället inse/se/förstå att min upplevelse är en illusion – att alla mina inre subjektiva upplevelser är illusioner eftersom de inte är fysiska – och här – tillgängliga för alla – utan de känns bara inom mig

Jag åtar mig själv att skratta när jag känner mig själv ledsen och sårad – och alltså inte gå in i personligheten/karaktären av att leva ut min ledsenhet, och mina känslor av att uppleva mig själv sårad

Jag åtar mig själv att fullständigt skita i hur jag upplever mig själv emotionellt och känslomässigt – såsom att känna mig ledsen och sårad i ögonblick – och istället uttryck mig själv FYSISKT/PRAKTISKT här i detta ögonblick; och om jag inte klarar det – att då skriva om upplevelsen, och erkänna dess existens – men utan att jag för den sakens skull definierar mig själv i enlighet med upplevelsen, eller på något sätt ser den som riktig

Jag åtar mig själv att inte ge upplevelser och tankar inom mig själv uppmärksamhet – eftersom jag vet att jag gör upplevelser/tankar/känslor mat genom att ge dem uppmärksamhet

Jag åtar mig själv att skratta åt, och se humorn i att vara rädd för att andra människor ska se att jag upplever någonting som inte är riktigt – eftersom jag i grund och botten är rädd för att människor ska se någonting som egentligen inte finns – och alltså inte kan ses

Jag åtar mig själv att inte känna mig misslyckad när jag känner mig sårad/ledsen – utan istället inse/se/förstå att denna upplevelse av att känna mig sårad/ledsen inte är riktig – den är alltså – bullshit – och förtjänar inte någon uppmärksamhet, eller att tas på allvar

Jag åtar mig själv att sluta tro att andra sårar mig, och gör mig ledsna – och istället ser jag att det alltid är jag som gör mig själv ledsen, och att det alltid är jag som sårar mig själv – för det är JAG SOM BESLUTAR

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå/leva att det inte är någon annans ansvar hur jag upplever mig själv – utan MITT – och därför sluta slösa tid på att anklaga, och förskjuta mina problem på andra – de är ändå helt maktlösa i fråga om att faktiskt förändra min inre värld – vilket jag själv inte är

Jag åtar mig själv att inte vilja att andra ska ändra sig – i tron att detta kommer göra så att jag ändrar mig; utan istället ändra mig själv och göra mig själv stabil i alla ögonblick, med alla människor – oavsett vad som händer/sägs/görs – står jag stabil, tyst, och direktiv inom och som mig själv

Dag 78: Pengar Är Ett Redskap

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ogilla att ge bort pengar, och att ogilla att arbete mycket – när någon annan inte arbetar alls – men denna andra personen tar alla pengarna från mig; istället för att tillåta och acceptera mig själv att sluta definiera mig själv i förhållande till pengar, och sluta skapa och uppleva mig själv i förhållande till pengar – utan istället leva/uttrycka mig själv här i varje andetag – och alltså inte stå i och uppleva mig själv såsom känslor/upplevelser/idéer inom och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra pengar till en stor grej inom mig själv och min värld – och bli helt besatt av pengar, vem som har pengar, hur jag kan tjäna pengar, vem som tjänar pengar, vem som tjänar mest pengar, och vem som använder pengarna – istället för att se/inse/förstå att det som är viktigt är inte pengar – utan vem jag är i förhållande till pengar – och hur jag skapar mig själv/min värld i förhållande till pengar – där jag i mitt förhållande till pengar ska stå klar och stabil – och endast använda pengar till sådant som faktiskt gör en skillnad för mig och min verklighet – och leder till en verklighet som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av att inte vilja använda mina pengar till att betala för kostnader som jag och min partner delar – och istället känna/tycka att det ska vara rättvist, och att jag och min partner ska dela jämlikt på våra utgifter – istället för att se/inse/förstå att denna idé av rättvisa är helt onödig – eftersom det viktiga inte är vem som gör vad – utan det viktiga är att utflödet, och konsekvens av mina val och mitt leverne blir en värld som är bäst för alla – på alla sätt och vis – där ingen lider – där ingen kommer få uppleva ett liv av svält, och sjukdom – och ett liv utan något som helst stöd och hjälp

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fullständigt ge upp på pengar – såsom ett förhållande där jag måste ha pengar för att uppleva och känna mig själv stabil och trygg inom mig själv – och där jag måste känna/uppleva att mina pengar ökar, och att jag får mer, och mer pengar – för att jag ska kunna känna mig själv trygg och stabil inom mig själv – och istället leva stabilitet/trygghet som mig själv i varje ögonblick – där min stabilitet och trygghet inte är beroende av pengar – men där jag lever och uttrycker denna stabilitet och tryggheten som mig själv – ovillkorligt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja ha pengar till att köpa små onödiga saker till mig själv – som jag kan känna mig glad för under ett ögonblick och sedan glömma bort – i tron att detta är att leva ett lyckligt, och fulländat liv – istället för att se/inse/förstå att i det stora hela – och när jag står framför min egen död – så är sådana ögonblick fullständigt irrelevanta – och vad som istället är viktigt är huruvida jag levt på ett sätt som skapat en värld som är bäst för alla – eller om jag bara slösat bort mitt liv genom att leva i diverse upplevelser/känslor av att ha eller inte pengar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte släppa mig själv fri från upplevelser av ångest och rädsla i förhållande till pengar – och istället använda sunt förnuft – och se att jag faktiskt lyckats placera mig själv i en stabil position i förhållande till pengar – och att jag nu kan koncentrera mig själv på att stabilisera min värld – och ge min värld såsom jag själv vill få – och ge mig själv i jämlikhet med detta – och alltså sluta leva enbart för mig, och mina rädslor – min ångest – och mina egna personliga upplevelser – och istället leva för en princip – ett syfte som är mer än enbart mig personligen – utan för alla – för alla som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte transcendera och gå igenom min rädsla för att förlora pengar – utan fortsätta existera i och som denna rädsla – i tron och idén att denna rädsla, och ångest på något sätt skyddar mig, och gör mig mer säker gentemot att misslyckas i min värld – istället för att se/inse/förstå – att det enda som faktiskt kan göra mig fri är att ge upp mig själv i förhållande till pengar – att ge upp min personliga begär, önskningar, och drömmar – och etablera ett förhållande till pengar – där pengar blir mitt redskap med vilket jag etablerar en värld som är bäst för alla – på alla sätt och vis

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte släppa taget om mitt förhållande gentemot pengar – och etablera ett förhållande med pengar där pengar endast är ett verktyg för mig att uppnå mitt syfte – och detta syfte är att skapa mig själv såsom vad som är bäst för alla – och denna världen såsom att vara bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i ett förhållande med pengar där jag måste ha pengar för att inte känna mig själv nervös, eller obekväm – och konstant inom mig själv tänka på antingen hur jag kan använda mina pengar – om jag har pengar – eller hur jag kan få tag i pengar – om jag inte har pengar; och således helt glömma bort världen omkring mig där så många människor lever i helt oacceptabla förhållanden tack vara att pengar inte har getts till alla jämlikt – därför inser/ser och förstår jag att det är oacceptabelt att existera i ett förhållande med pengar där jag endast ser till mig själv, min värld, min upplevelse av mig själv – eftersom denna världen inte är HELA världen utan endast en liten del av världen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte expandera inom och som mig själv i förhållande till mitt ansvar gentemot världen, och gentemot alla varelser som bor i denna världen – och se att om jag lever mitt liv bara för mig själv, och skapar, och ackumulerar pengar bara för mitt eget nöjes skull – att jag genom detta helt glömmer bort och försummar alla andra människor som finns i denna världen – alla andra djur, och varelser som har sina liv tillsammans med mig på denna jord

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli fast inom mig själv, och isolera mig själv inom mig själv från resten av existensen, från resten av världen – genom att göra mitt liv till att enbart handla om mig, till att enbart vara om mig – och till att endast ha betydelse om det handlar om mig; istället för att se/inse/förstå att det faktiskt finns mer än bara mig – vilket jag märker när jag tittar ut genom mitt fönster; det finns ju andra människor! Det finns träd utanför mitt fönster! Det finns fåglar, och massvis av olika sorters liv överallt – som jag bara tagit för givet och helt ignorerat i min isolation; och därför åtar jag mig själv att ta mig själv ur min isolation och börja leva för ALLA och inte bara för mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag tjänar pengar – att se på mina pengar utifrån en utgångspunkt av: ”jag undrar vad för roligt jag kan köpa/uppleva med mina pengar” – istället för att se på mina pengar utifrån utgångspunkten: ”jag undrar hur jag praktiskt kan använda dessa pengar till att stötta mig själv och andra att stå upp och skapa en värld som är bäst för alla”

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse/se/förstå att pengar är meningslösa om jag inte använder dem till att praktiskt stötta mig själv och andra att skapa en värld som är bäst för alla – om jag använder pengar enbart i underhållningssyfte – eller för att känna mig själv glad och upphetsad när jag köper någonting – ja då har mina pengar inget praktiskt värde över huvudtaget och jag kunde lika gärna ha bränt upp dem – för så mycket skillnad gör de; alltså ingen alls

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att lära mig av mina föräldrar att min lycka, och min glädje finns att hämta i pengar – och att min trygghet och stabilitet finns att hämta i pengar – och att om jag inte kan hämta dessa saker genom pengar – att jag då är helt förlorad, och att mitt liv i stort sett är fullständigt meningslöst; istället för att se/inse/förstå att lycka och glädje finns i att leva här för ALLA och inte bara för mig – och att stabilitet finns HÄR genom att jag effektivt andas i varje ögonblick och stoppar allt sinnesprat, och inre upplevelser

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte skapa ett förhållande med pengar – där jag styr över pengarna och pengarna inte styr över mig – där pengar enbart är någonting jag måste ha i denna världen under några ögonblick för att effektivt kunna frammana en värld som är rolig att leva i och att befinna sig i – och som ger alla människor det de behöver för att kunna leva ut sina passioner och intressen – och hitta/uppleva sig själva som LIV såsom att uttrycka sig själv utan rädsla, fruktan, självförtryck utan ovillkorligt – här

Jag åtar mig själv att genom att skriva och applicera självförlåtelse, och korrigera mig själv – att ta bort alla mina känslomässiga och emotionella upplevelser gentemot pengar – och göra mitt förhållande till pengar praktiskt – och anlagd i förhållande till principen om vad som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att det är inte pengar i sig självt som är viktigt, utan vem jag är i förhållande till pengar – och vem jag är när jag använder pengar, när jag får pengar, när jag tjänar pengar, när jag ger pengar, när jag förlorar pengar – att jag oavsett vad står stabil och klar inom mig själv och i samklang med syftet att skapa en värld som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att sluta söka efter rättvisa i förhållande till pengar – och istället fokusera på att använda mina pengar till att skapa en rättvis värld för alla – där alla har jämlikt med pengar och samma förmåga att uppleva ett roligt och glädjande liv

Jag åtar mig själv att inte definiera mig själv som stabilitet/trygghet i förhållande till pengar – utan inse/se/förstå att pengar skapar inte mig – JAG skapar mig – därför skapar jag mig själv till att vara stabil och trygg oavsett om jag har pengar eller inte – och att vara densamma inom och som mig själv oavsett om jag har pengar eller inte – och alltså stå stabil och fast vid principen om att leva/skapa endast det som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att de små upplevelser av glädje/upphetsning jag får när jag köper någonting nytt är fullständigt irrelevanta när jag står framför min egen död – och att jag då antagligen redan har glömt alla dessa upplevelser – och att det då endast är av vikt vem jag är inom och som mig själv – och om jag levt mitt liv utifrån en sådan princip att jag skapat en värld som är bäst för alla – på alla sätt och vis

Jag åtar mig själv att leva för ALLA och inte bara för mig själv – att när jag köper någonting – att fråga mig själv hur detta inköpet influerar världen på det stora hela – och att fråga mig själv om jag – såsom jag lever – faktiskt har en inverkan på världen i det stora hela – eller om jag bara existerar i isolation och i begäret att få uppleva och manifestera mina begär och drömmar

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att jag aldrig kommer vara skyddad i denna världen innan alla är skyddade – och innan alla har givits ett liv som är acceptabelt – och som jag skulle vilja leva utan att tveka; därför slutar jag att tro att jag kan hitta någon som helst säkerhet i pengar och jag tar mig själv tillbaka till verkligheten – där det står fullständigt klart att denna världen inte är en säker plats att leva i och inte kommer vara det innan alla har ett livsvärt liv

Jag åtar mig själv att skapa ett förhållande till pengar – där pengar endast är ett verktyg med vilket jag kan etablera/skapa/manifestera mitt syfte och mål – att skapa en värld som är bäst för alla på alla sätt och vis

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att det finns en värld utanför mitt huvud, utanför mina upplevelse, utanför mina idéer – en värld med riktiga människor, och riktiga djur och växter – som blir lidande när jag lever endast för mig själv, och för mitt eget höga nöjes skull; därför åtar jag mig själv att beakta andra – och att använda mina pengar i beaktande av andra varelser på denna jorden – och använda mina pengar på ett sådant sätt att förändring blir till verklighet – och att ett jämlikt pengasystem skapas på denna jorden

Jag åtar mig själv att inte isolera mig själv i mitt eget huvud – i mina egna upplevelser/tankar/känslor/emotioner – utan att se att det finns mer – och därmed inte försumma den verklighet som existerar här i varje ögonblick och som är influerad av, och känner av mina handlingar – och jag åtar därmed mig själv att ta ansvar för de konsekvenser mina handlingar får – och enbart handla på ett sådant sätt som får konsekvensen av vad som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att sluta ta min värld för givet – att sluta ta de djur/växter/omgivningar jag möter i min verklighet för givet – utan att se att de är här precis som jag och därför förtjänar att respekteras och behandlas precis som jag skulle vilja bli behandlad

Jag åtar mig själv att se och använda mina pengar utifrån utgångspunkten av: ”jag undrar hur jag praktiskt kan använda dessa pengar till att stötta mig själv och andra att stå upp och skapa en värld som är bäst för alla – på alla sätt och vis”

Jag åtar mig själv att använda mina pengar på ett sådant sätt att de gör en skillnad – och inte använda mina pengar enbart för att underhålla mig själv, och känna mig själv bättre; eftersom jag ser/inser/förstår att jag då lika gärna kunde ha bränt upp dem

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att glädje finns i att leva här för ALLA – och stabilitet finns i att stoppa mina inre upplevelser och sinnesstämningar – och i alla ögonblick föra mig själv tillbaka hit – till detta fysiska ögonblick – och leva/uttrycka mig själv här

Jag åtar mig själv att styra över mina pengar – och inte låta mina pengar styra över mig – och att se pengar såsom någonting jag måste ha i denna världen under några ögonblick för att kunna skapa en värld där pengar inte längre behövs – och där alla människor är omhändertagna och kan leva värdiga och roliga liv

Dag 76: Varför Behandlar Vi Inte Djur Som Människor? Del II

Detta inlägg är en fortsättning på gårdagens inlägg som du kan läsa här.

Jag åtar mig själv att behandla djur såsom jag själv vill behandlad, och inte se djur som mindre värda, och underlägsna varelser – utan istället stå en och jämlik med djur och inte skapa en upplevelse av mig själv i förhållande till djur

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att djur är mer än objekt – djur är mer en bara ett rekvisit in min värld som jag kan göra vad jag vill med, och styra och ställa med utan någon hänsyn till djuret; därför åtar jag mig själv att agera med respekt och hänsyn gentemot alla djur och inte ta ett djur för givet

Jag åtar mig själv att inte använda djur för att blåsa upp mitt ego – för att känna mig själv överlägsen och stark, och tänka/uppleva att djur är svagare, och mindre än mig; och istället åtar jag mig själv att stötta/assistera djur att komma över sina svagheter, och interagera med djur från utgångspunkt av att skapa vad som är bäst för alla – både för mig och för djuret

Jag åtar mig själv att inte ta ut min frustration på djur – genom att tänka/uppleva att djuren är dumma, och de förstår mig inte – och de förtjänar att jag blir arg på dem därför; och istället åtar jag mig själv att uttrycka mig själv i tystnad inom mig själv mot djur – där jag är medveten om mitt andetag och klar i min utgångspunkt i ögonblicket

Jag åtar mig själv att se/inse/förstå att människan inte är ensam i denna existensen, utan att det finns miljontals varelser överallt som lever sida med sida med människan – och som göra människans liv möjligt; därför slutar jag att fördöma djur som mindre intelligenta, och mindre smarta än människor bara för att de inte kan prata det mänskliga språket – och jag inser/ser/förstår att det egentligen är människan som är underlägsen, eftersom människan inte kan kommunicera och prata med djur – utan istället helt har isolerat sig själv från djurriket och tror sig själv vara en gud, som kan göra vad som helst utan någon konsekvens – när det faktiskt är djurriket som gör människans liv möjligt

Jag åtar mig själv att skapa/manifestera förhållanden med djur i min värld där den vägledande principen är jämlikhet – och där varken jag eller djuret är överlägset, utan båda existera i samförstånd och båda lever/uttrycker sig själva i ögonblicket utifrån en utgångspunkt av att skapa vad som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att inte låta mig själv tro/tänka att den enda möjliga dynamiken mellan mig och ett djur är att jag ska vara ledaren, och djuret ska vara slaven – och istället åtar jag mig själv att stå/leva i jämlikhet med djur – där jag inte placerar/ser mig själv inom mig själv som mer än djuret – men som jämlik med djuret

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att jag begränsat mitt förhållande med djur genom att tänka och skapa antagandet att djur inte kan åstadkomma nära och djupa förhållanden med människor – istället för att se/inse/förstå att det faktiskt är människor – alltså jag – som inte kan åstadkomma djupa och nära förhållanden eftersom vi aldrig är här utan alltid i våra huvuden där vi tänker, och känner – istället för att interagera, och leva här med och som verkligheten

Jag åtar mig själv att lära känna djurriket, att lära känna naturen, att lära känna växtriket – och att lära känna min egen mänskliga fysiska kropp; och i detta inse/se/förstå att jag fram tills nu varit fullständigt blind för vad som faktiskt är här i varje ögonblick – vilket är en myriad av olika sorters uttryck/djur/växter som jag helt bortsett från och inte brytt mig om – men som faktiskt gjort mitt liv möjligt – därför åtar jag mig själv att lära känna allt det som är fysiskt här i varje ögonblick som jag hittills bortsett från – och skapa en nära och djup relation med det som är här – och alltså lära känna vad som är här på riktigt

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att djur/växter är individer precis som människor och därför förtjänar att respekteras och hedras – och förtjänar att bli hörda och sedda och iakttagna när vi som människor gör våra beslut – så att våra beslut inte representerar självintresse såsom vi vill ha det – utan att våra beslut att baserade på vad som är bäst för alla; såsom djuren och vi vill ha det tillsammans

Dag 75: Varför Behandlar Vi Inte Djur Som Människor?

Igår var jag med min mammas häst hos veterinären eftersom hästen hade lyckats skada sitt öga, och var tvungen att bli opererad och få sitt öga sytt. Det jag märkte på denna resa med hästen var hur lite respekt de flesta människor har mot djur. Det var speciellt på resan hemåt, när vi skulle lasta på hästen på vår djurtransport. Veterinären och hans hjälpreda kom ut och skulle hjälpa till, och hästen ville inte stiga på transporten. Anledningen till varför han inte ville var för att det var den andra gången i hela hans liv som han åkte transport, så han var lite nervös för hur det hela fungerade.

Veterinären och hans hjälpreda tog dock ingen hänsyn till hästens tillstånd utan började med alla medel försöka knuffa på hästen på transporten; de drog i hans svans, de slog på hans överkropp, de skrek åt honom – och ja – de behandlade honom på ett sätt som jag själv absolut inte skulle vilja bli behandlad på. Själv så stod jag bara och tittade på, och visste inte hur jag skulle reagera eller hantera situationen, jag visste ju att det inte var någon värdig behandling av hästen – men samtidigt vågade jag inte säga någonting eftersom jag inte är någon veterinär, och inte har någon lång erfarenhet av hästar – jag vet så att säga inte normen för ”hur man ska behandla hästar”.

Så istället för att säga till veterinären att inte ta i så himla hårt, och istället försöka locka in hästen, genom att vara uppmuntrade och snäll mot hästen, så stod jag där och gapade – och fick även hjälpa till i att våldsamt försöka tvinga på hästen på transporten.

Visserligen förstår jag att det ibland kan krävs fysisk styrka, och mannakraft för att hantera de stora hästarna, eftersom man ibland helt enkelt måste tvinga dem att bete sig på vissa sätt på grund av hur vårt nuvarande system är konstruerat, men en sådan applikation behöver ju inte göras i någon slags vredesmod där man upplever att ”hästen inte fattar” – ”den är korkad” – ”den gör in som jag vill, och därför får jag slå den” – eftersom hästen bara uttrycker sig själv såsom vad den är – en häst; och hästar är inte skapade att förstå detta invecklade och konstiga system vi människor skapat såsom vår kultur, och vårt samhälle, och bör ju inte heller därför kunna förväntas inrättas i detta system på något sätt.

Jag fann det också vara intressant när jag efteråt diskuterade detta mänskliga beteende med några andra människor, att själva anledningen till beteendet är att ”människan måste vara på toppen av näringskedjan, och vara hästens herre” – för: ”hur skulle det bli annars?” – och självklart var det enda som kom upp i mig i det ögonblicket: ”såklart så har ju människan helt missat jämlikhet” – eftersom varför har ingen människa tänkt på att skapa ett jämlikt förhållande med sin häst? Där det varken är människan eller hästen som är herre, utan båda två existerar i symbios med varandra – och människan lyssnar på hästen, och hästen på människan, och där finns en tillit mellan de båda – och en intim och djup kommunikation – varför skapas inte sådana förhållanden?

Ja, det enkla svaret är ju därför att det samhället vi lever i indoktrinerar människan till att se djur som någonting lägre stående än människan – en slav – och fyller människan med rädsla, och ångest att släppa denna tillgjorda överlägsenhet, och istället utveckla ett förhållande med ett djur i jämlikhet.

Och i ett sådant förhållande mellan djur och människa där jämlikhet råder – självklart skulle människan då inte skrika, och skälla på djuret, eftersom det är ju ingenting människan skulle göra mot sig själv – d.v.s. om det inte finns en grundad anledning till att skrika och skälla – som t.ex. när djuret beter och uttrycker sig själv på ett sätt som inte är acceptabelt, och som människan inte heller skulle acceptera från sig själv. Men att bara skrika, skälla och slå därför att djuret inte direkt gör som man säger, det är helt absurt och borde helt enkelt inte få förekomma. Djur ska behandlas med respekt och värdighet, precis som man hade behandlat en människa i samma situation – eftersom djur är inte lägre stående än människor, de lever bara i en annorlunda form, och har andra prioriteringar än vad människor har – annars är de precis likadana.

Så, om jag nu tar mig själv tillbaka till gårdagen, och ser hur jag kunnat leva/uttrycka mig själv på ett sätt som varit bäst för alla: då hade jag sagt till veterinären att ta det lugnt och varsamt med hästen, och om de inte ville det att de inte behövde hjälpa till med hästen. Och jag hade sagt till att ingen fick slå eller skrika på hästen, eftersom ett sådant beteende inte är någon man själv skulle vilja uppleva gjort mot sig själv. Och sedan hade jag i samråd med de andra människorna i ögonblicket diskuterat en strategi att få in hästen i transporten på ett sätt där hästen inte blev stressad, eller kände sig obekväm; och därmed ta hästen i beaktande tillika alla människorna i ögonblicket, och skapa en lösning som var BÄST FÖR ALLA och inte bara kändes bra för människorna.

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte behandla djur såsom jag själv vill bli behandlad, utan istället se djur som mindre värde varelser, som inte är värda samma respekt och värdighet som jag ger till andra människor i min verklighet, och som jag ger till mig själv

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta hänsyn till djurets tillstånd, och upplevelse av sig själv när jag interagerar med djuret – utan istället se mig själv som en gud med en ovillkorlig rätt att göra vad jag vill, och uttrycka mig själv hur jag vill – och se djuret endast som ett objekt vilket jag kan utöva min vilja mot och få att göra vad jag vill; istället för att se, inse och förstå att djuret inte är bara ett objekt, utan är en varelse – som kan känna och uppleva precis som människor

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta ut mina frustrationer på djur, och använda djur för att skapa en upplevelse av mig själv såsom att vara överlägsen och i kontroll – och använda djurs oskyldighet, och oförmåga att försvara sig själv effektivt för att skapa så mycket skada som möjligt, och för att generera så mycket energi inom mig själv som möjligt, så att jag kan tänka och se mig själv som en gud; istället för att tillåta och acceptera mig själv att assistera/stötta djur att leva effektivt, och hjälpa djur att komma över och transcendera sina svagheter

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro/tänka – att bara för att djur inte kan kommunicera med människans språk, och direkt åtlyder alla människans ord – att djur därför är underlägsna, och sämre än människor – istället för att se/inse/förstå – att kanske är det människans språk, och sätt att uttrycka sig själv på som är underlägset, eftersom människan inte kan göra sig förstådd och hörd hos djur

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i mitt förhållande med djur tro/tänka att den enda möjliga dynamiken mellan mig och djuret, är att jag som människa ska vara överlägsen, och ha kontroll över djuret – istället för att se/inse/förstå att jag glömt bort jämlikhet, och att jag tillsammans med djuret kan skapa ett förhållande där ingen av oss är mer, eller bättre än den andra – utan där båda istället står som jämlikar, och lever på sådant sätt som de själva skulle vilja bli behandlade, mot varandra

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tycka inom mig själv att djur är inkapabla av att skapa intima, och nära förhållanden med människor – där de förstår och känner hur människor upplever sig själv i förhållande till djuret – istället för att se/inse/förstå att det är enbart ett antagande, eftersom jag aldrig försökt lära känna djur på ett jämlikt plan, där djuret är en jämlike med mig – utan att jag endast haft som utgångspunkt i min interaktion med djur, att jag är bättre än djuret – och att det är jag som ska styra och ha kontroll

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lära känna naturen som är runtomkring mig från en utgångspunkt av att naturen är här, precis som jag är här – och att vi i detta är jämlika – en och samma – och att ingen av oss har en rätt att missbruka eller kontrollera den andra, eftersom vi är tillika här för att leva/uttrycka oss själva – och ge av oss själva

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inse/se/förstå att djur har individualitet, och att djur har saker de tycker om, och inte tycker om – och att vi som människor aldrig har beaktat vilka djur är som individer, och hur djur som individer vill bli behandlade – utan vi har istället sett oss själva som herrar över djuren, och trott/tänkt att vi kan göra hur vi vill – och därför har vi t.ex. aldrig frågat hästen om den vill/tycker om att vi rider på den – och inte heller frågat korna om de tycker om att vi låser in dem och tar i deras mjölk – utan vi har bara agerat utifrån vårt eget självintresse, utan att någonsin någonting mer i beaktande än vår egen upplevelse, och våra egna känslor

Imorgon kommer jag skriva om de åtaganden jag skall göra, samt även fortsätta med självförlåtelse på denna punkten.

Dag 74: Kan Jag Lära Mig Av Andra?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att projicera på andra min tendens inom och som mig själv att vara rädd för att planera, och sätta fasta datum, och fasta tider – när jag ska göra någonting, hur jag ska göra någonting, varför jag ska göra någonting – i tron att om jag planerar och göra fasta tider/rutiner för mig själv – att jag då kommer förlora min frihet att välja

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att välja, och planera min tid exakt – vad jag ska göra/hur jag ska göra det – i rädslan att om jag inte håller saker och ting öppna, och om jag inte skjuter på de beslut som måste göras – att jag då kommer förlora min frihet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se/uppfatta/definiera mig själv inom mig själv som mer mogen, och ansvarstagande än andra – och för att blåsa upp mig själv inom mig själv, och känna mig själv som att jag är bättre, och mer hänsynsfull än andra – att prata skit om andra i mitt huvud, om hur andra är mindre ansvarsfulla än mig och inte är lika mogna som mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se/inse/förstå att detta skitsnacket faktiskt handlar om mig själv – vilket är mitt eget fördömande mot mig själv för hur jag levt i mitt förflutna – där jag inte tagit något som helst ansvar för min verklighet, och där jag inte på något sätt levt mogenhet inom och som mig själv – i detta tillåter och accepterar jag mig själv att förlåta mig själv för att jag tidigare har levt oansvarigt och utan att bry mig utom någonting annat än mig själv – och utan att på något sätt leva mogenhet, såsom att se att mina handlingar har konsekvenser

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka förtrycka, och gömma mig själv från min egen ånger/skam att jag tidigare levt helt och enbart för mig själv – såsom mina begär/behov/önskningar/drömmar – och därmed helt ignorerat vad som är här som mitt liv, och hur andra människor i min verklighet påverkats av mitt leverne, och såsom jag uttrycker mig själv i mitt dagliga liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv, att istället för att förlåta mig själv för att jag levt oansvarigt, och utan mogenhet i mitt handlande – att istället skapa en karaktär inom mig själv som jag talar genom med mig själv – där jag sätter mig själv inom mig själv förmer än mitt förflutna, och där jag ser på mitt förflutna såsom någonting underlägset, och skamfult som jag måste glömma bort, och förtrycka – och aldrig mer se till någonsin igen – istället för att se/inse/förstå att vem jag var i det förflutna var en effekt av ett system som inte på något sätt stöttar människor att utveckla/skapa sig själv till ansvarstagande och mogna medmänniskor – därför slutar jag att fördöma mig själv, och mitt förflutna – och verkar istället till att skapa ett system där en sådan karaktär som jag levde i mitt förflutna aldrig kan manifesteras, och skapas

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mig själv som mer god än vad andra är – såsom mer hänsynsfull och pliktmedveten än andra – och på så sätt separera mig själv från andra, och tänka att jag har ingen del i hur andra beter sig, och jag har ingen del i hur denna världen manifesterats, eftersom tydligen är jag helt perfekt – och oskyldig; istället för att se/inse/förstå att denna världen och människorna i den ser ut som den gör eftersom jag tillåtit och accepterat att den ska se ut på detta sätt – och eftersom jag inte tagit de nödvändiga handlingar, och gjort det jag kunnat för att förändra och styra världen i en riktning som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mig själv som mogen, och överlägsen andra människor – och tänka att därför jag gått denna process under så pass lång tid, och därför att jag applicerat så pass mycket självförlåtelse, och skrivit mer än andra, och tittat på fler desteni-videos än andra – att jag därför är bättre, och har en mer korrekt bild av verkligheten än andra; istället för att tillåta och acceptera mig själv att vara ödmjuk, och inte skapa en idé av mig själv såsom att vara klar, eller att vara färdig med min process – och därmed tydligen bättre än andra – utan istället gå min process varje dag, och vara ärlig mot mig själv gällande vad det är som faktiskt pågår inom mig – och arbeta med det som pågår inom mig själv – och inte skapa en idé av att jag nu är färdig, och klar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fastna i en upplevelse/ide av mig själv såsom att ”vara klar” – och tänka att eftersom jag skrivit så mycket, och gått min process under en sådan lång tid – att jag därför har rätt till att ta en paus, och att sluta under ett tag att gå min process – och i detta manifestera, och skapa en karaktär av överlägsenhet – där jag ser mig själv som bättre, och mer insiktsful, tillitsfull än andra; istället för att stoppa denna karaktär inom och som mig själv – och inse/se/förstå att jag inte är klar med denna process förens alla är klara – och att jag inte är bättre eller förmer än någon annan, utan att jag endast är i en annan del av processen – eftersom alla går samma process – ingen är speciell – och ingen är bättre/sämre än vad en annan är

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se/inse/förstå att jag kommer att expandera/växa/bli mer effektiv inom mig själv om jag tillåter och accepterar mig själv att vara ödmjuk – eftersom om jag är ödmjuk kan jag lära mig av andra, och se andras styrkor, och göra dessa styrkor mina egna styrkor – och dessutom se mina egna svagheter – och göra dessa svagheter till mina styrkor – därför slutar jag att skapa/hålla kvar vid en idé av mig själv såsom att vara överlägsen andra människor, och jag tillåter/accepterar mig själv att istället se mina svagheter, och andras styrkor – och faktiskt lära mig själv av andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lära mig av andra, och att inte se vilka/vem andra är inom och som sig själva – eftersom jag är så upptagen inom mig själv med att känna/tänka/uppleva mig själv såsom att vara bättre/förmer än andra; därför tillåter och accepterar mig själv att stoppa mig själv från att tänka/känna/skapa upplevelser om vem och hur jag är i förhållande till andra – och jag tillåter och accepterar mig själv att istället lära känna andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera/leva som en personlighet/karaktär av att se/definiera mig själv såsom att vara förmer än andra – och skapa denna definition inom mig själv genom att tänka att jag har klarat så mycket i mitt liv – och gjort så mycket som andra inte har gjort, att detta därför måste betyda att jag är bättre än andra – istället för att se/inse/förstå att oavsett vad jag gör – gör inte detta mig till mer än en fysisk varelse här – och som så är jag precis likadan som vilken annan fysisk varelse/ting som helst – jag är här och fysisk och därför inte överlägsen, och inte heller underlägsen – utan jämlik

Jag åtar mig själv att planera och organisera min dag/mitt liv och bestämma hur jag ska leva/varför jag ska leva/när jag ska leva – och således helt och hållet mekanisera mitt liv i det att jag har full kontroll/styrförmåga över mig själv och mina beslut och att ingenting jag gör – åtar mig själv görs för att ”det känns så bra” – eller att ”det känns så skönt” – utan jag åtar mig själv att sätta mig själv i förarsätet av mig själv och styra mig själv tidseffektivt och disciplinerat genom mitt liv/mina dagar – och inte låta mig själv känna/uppleva att jag genom detta förlorar min frihet

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att mitt begär att hålla kvar vid frihet – såsom att aldrig någons åta mig själv ett ansvar – och ställa mig själv ansvarig för punkter i mitt liv – har gjort att jag faktiskt inte är fri – eftersom jag inte etablerat för mig själv ekonomisk frihet, eller utbildat mig själv till att bli fri att följa de begär som jag ser mig själv kunna leva – vilka hade stöttat mig själv till att expandera och växa inom mig själv; såsom att t.ex. skaffa ett husdjur – eller följa efter min passion för musik – i och med detta åtar jag mig själv att ta ansvar för mitt liv, och att planera mitt liv – och att ta ansvar för vem jag är i mitt liv och inte vara rädd för att detta kommer göra att jag förlorar min frihet; eftersom den frihet jag trott mig själv ha ändå aldrig varit riktig utan bara en upplevelse/känsla inom mig själv

Jag åtar mig själv att inse, se och förstå att mitt skitsnack om andra inom mig själv egentligen handlar om mig själv – eftersom jag fördömt mig själv för hur jag levt i mitt förflutna; således stoppar jag mig själv från att fördöma mig själv, och jag tillåter och accepterar mig själv att istället släppa taget om självfördömande, och istället se på mitt förflutna helt objektivt – och lära mig av mitt förflutna istället för att hata mitt förflutna

Jag åtar mig själv att inte längre gömma mig själv från mitt förflutna, och hur jag upplever/ser på mitt förflutna inom mig själv – utan istället tillåta och acceptera mig själv att lära känna mig själv på alla nivåer, oavsett om det jag uttryckt/levt/existerat som varit helt sjukt förkastligt – jag omfamnar mig själv ändå – och lär mig själv att lära mig och dra nytta av mina misstag, och bedrägliga handlingar som jag utfört i mitt förflutna

Jag åtar mig själv att se/inse/förstå att jag var en produkt av ett sjukt system – och att jag för att verkligen se till att en sådan som jag – en konsekvens av vårt nuvarande system/globalt accepterade levnadssätt – aldrig mer kan se dagens ljus – genom att varje dag röra mig själv för att etablera/skapa en värld som är bäst för alla – och göra detta genom att införa ett jämlikt pengasystem där alla människor är stöttade att utveckla/skapa sig själv till inget mindre än gudar – i bemärkelsen att leva utan självintresse och enbart för att skapa i varje ögonblick det som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att se/inse/förstå att jag är ansvarig för världen som den ser ut idag – och att jag inte kan säga att jag är mer god, hänsynsfull, bättre än den sämsta/vidrigaste/sjukaste människan som existerar på denna jord – eftersom den människan finns endast eftersom jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och skapa ett pengasystem, och ett världssystem som föder/skapar sjuka och vidriga människor

Jag åtar mig själv att inte skapa en idé/tanke inom mig själv av att jag är färdig med min process – utan jag inser/ser/förstår att jag enbart är färdig med min process när det inte finns mer lidande i denna världen, och alla varelser som är här har insett och lever praktiskt principen av vad som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att alla går samma process – och att alla kommer nå samma slutresultat – vilket är självperfektion – och att det i detta inte finns någon som är sämre, eller bättre än – utan endast vissa som är i annan tidsfas i processen än vad andra – vilket inte är bättre, eller sämre – utan endast har att göra med hur lång tid, och hur disciplinerat/aktivt man gått sin process

Jag åtar mig själv att se andra människor – att se deras styrkor och svagheter – för att på så sätt lära mig själv av dessa människor och göra min svagheter till styrkor, att göra andra styrkor till mina styrkor, och att assistera/stötta andra att göra sina svagheter till sina styrkor – genom att jag delar med mig av mig själv, och visar hur jag skapat mig själv såsom vissa applikationer såsom styrka

Jag åtar mig själv att aldrig tänka att jag är perfekt, och därmed ignorera en annans människa överlägsenhet gentemot mig i fråga om att leva praktiska/fysiska levnadsprinciper/utryck – och därmed tillåta mig själv att vara ödmjuk och lära mig själv av andra; och jag ser att när jag tillåter och accepterar mig själv att verkligen lära mig av andra – att min process kommer att gå snabbare, och jag kommer att utvecklas på ett helt annat sätt än vad jag gjort hittills i min process; jag åtar mig själv att lära mig av andras misstag, och av andras framgångar – och på sätt omintetgöra det onödiga misstaget att göra om misstag som redan begåtts av andra; jag ser/inser/förstår att det är onödigt att uppfinna hjulet en gång till

Jag åtar mig själv att se/inse/förstå att tanken/upplevelsen inom mig själv att känna det som att jag är förmer än andra, och att jag på alla sätt och vis är bättre än andra – är egentligen självsabotage – eftersom jag saboterar för mig själv genom att inte tillåta och acceptera mig själv att se andras styrkor, och framgångar – och därmed göra andra människors styrkor och framgångar mina egna