Dag 63: Att Vara En Bra Kompis

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla inför att inte uppfattas som trevlig, social, och rolig att vara med av människor i min värld, och därför kompromissa mig själv, och göra mig själv till, och försöka vara ”mer än mig själv” – för att försäkra mig om att ingen någonsin kommer att ogilla mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka förhindra att någon någonsin ska ogilla mig, eller se mig med oblida ögon – i tron att om någon ogillar mig betyder det att någonting är fel med mig, och att någonting jag gjort eller sagt varit fel – istället för att se, inse och förstå, att om någon ogillar mig, har det ingenting att göra med mig, utan med vad den personen skapat/skapar inom sig själv såsom tankar/känslor och emotioner

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara orolig, rädd och nervös för att människor ska känna sig obekväma runt mig, och vilja avlägsna sig ifrån mig, när jag umgås, och interagerar med dem – och leva ut denna rädslan genom att prata, och uttrycka mig själv i separation från mig själv, där jag hela tiden försöker låta vänlig, och trevlig, och vara ett så ”trevligt sällskap” som jag bara kan vara

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att om någon ogillar mig så betyder det att jag misslyckats, och att jag inte ”har något värde” – istället för att se, inse och förstå att det är inget personligt om någon ogillar mig, utan det är enbart en upplevelse som denna människa har skapat inom sig själv – och min upplevelse av mig själv är heller inget personligt, eftersom det är en upplevelse jag har skapat inom mig själv – allt är sålunda bara tankar, och energier, och har ingenting att göra med denna faktiska och fysiska verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leta efter kontakt med andra människor, att söka efter att få bli accepterad – istället för att se, inse och förstå – att när jag söker efter att få bli accepterad – att jag då faktiskt kompromissar mig själv, och överger mig själv inom mig själv – och helt glömmer bort mig själv såsom självuttryck – såsom att uttryck mig själv utan rädsla, utan att tänka, utan att uppleva, utan bara ta del av mig själv här såsom min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte hedra mig själv såsom min mänskliga fysiska kropp, genom att stoppa all rädsla, och genom att stoppa mig själv från att ta saker och ting som andra människor säger om mig, eller tycker om mig, personligt – och istället leva i varje ögonblick utan någon fruktan, ångest, och utan något EGO – och alltså utan något som helst idé om mig själv och om vem jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé om mig själv och om ”vem jag är” – och vara rädd att denna idén om ”vem jag är” ska missbrukas, och ska attackeras av människor i min verklighet – istället för att se, inse och förstå att denna idén om ”vem jag är” aldrig har varit riktig, utan endast är en ansamling av minnen, som jag kopplat vissa upplevelser gentemot, och sedan definierat mig själv i förhållande till

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att så länge jag håller kvar vid en idé av mig själv som jag byggt upp, och baserar i förhållande till andra människors respons, att jag då kommer att skapa rädsla, ångest, och fruktan inom mig själv, eftersom jag fruktar vad andra tycker, känner och upplever om mig, och att människors upplevelse av mig inte ska vara i samklang med min idé av mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, och rädsla inför att jag inte ska förstå, och leva korrekt utifrån de osagda och sociala normer som finns mellan människor – i rädslan för att bryta någon osagd social norm och därefter bli fördömd eller att någon blir arg och frustrerad på mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla inför att jag ska göra någonting fel när jag är med människor, inför att jag ska säga någonting fel, eller röra mig på ett felaktigt sätt – i rädslan och ångesten att människor ska bli arga på mig, ogilla mig, och känna, tycka att jag inte är en trevlig människa att vara runtomkring

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara försiktig, och spela en roll av att vara osäker, och blyg nära människor, i rädslan, ångesten, och fruktan att om jag uttrycker mig själv fritt, och utan att hålla tillbaka mig själv, att jag då kommer att förlora mig själv, och inte veta hur jag ska vara, eller hur jag ska agera runt människor, för att de inte ska bli arga

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att störa människors privata sfär, att vara rädd för att komma alldeles för nära inpå människor, och att de därför ska bli arga och frustrera och känna/uppleva det som att jag inte är trevlig, och tacksam att vara med

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag är en bättre människa, och att jag är mer omtyckt, och älskad om andra människor är positiva när de möter mig, istället för att se, inse och förstå att jag är inte mer omtyckt, och älskad, utan jag upplever bara inom mig själv en större mängd av positiva upplevelser och reaktioner, och därför inser, ser och förstår jag att jag i grund och botten blivit beroende av positiva upplevelser, och att det är därför jag fruktar att inte vara andra till lags, och konstant vara trevlig, och angenämt sällskap – eftersom jag fruktar, och känner ångest, att människor inte ska definiera, och se mig som trevlig

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av andra människors reaktioner för att definiera, och relatera, och skapa mig själv i min verklighet – och tänka, tycka och uppleva att jag måste ha dessa reaktioner av människor mot mig, för att jag ska veta vem jag är, och veta hur jag ska leva, och veta hur jag ska agera – i tron att det ända sättet för mig att kunna röra mig själv på, och leva på – är att jag ser vad andra gillar och ogillar och tar ett beslut därifrån hur jag ska vara

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva i tillit till mig själv här i varje andetag, och se inse och förstå att det finns inget korrekt, eller inkorrekt sätt att vara på, utan att dessa är idéer som skapats av samhället, och som skapats av att tänka – och därför stoppar jag mig själv från att tänka och jag för mig själv tillbaka hit till andetaget, och till min fysiska kropp

Jag åtar mig själv att sluta oroa mig själv för vilken respons jag får, för hur andra ser mig, och istället lyssnar jag på mig själv, känner min kropp – och uttrycker mig själv/lever mig själv såsom självtillit i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att inte längre oroa mig, skapa mig själv utifrån en idé av att jag måste bli uppfattad som trevlig/snäll – och istället tillåter och accepterar jag mig själv att upptäcka mig själv såsom vem jag verkligen är inom och som mig själv – och hur mitt uttryck faktiskt är – när det är riktigt och inte någon karaktär

Jag åtar mig själv att leva modet att vara självuppriktig i varje ögonblick – och inte separera mig själv in i tankar, och energier – utan istället vara riktig, substantiell – och verkligen leva här i enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att inte längre fördöma mig själv, eller oroa mig själv att jag gjort/är fel när någon människa i min värld/verklighet inte tycker om mig – eller tycker jag är trevlig att vara runtomkring

Advertisements