Dag 68: Rädslan För Att Vara Ett Weirdo-Karaktären

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd, och känna ångest inför att bli betraktad, och sedd av andra människor såsom att vara konstig, ett ”weirdo” – och i detta existera i fruktan att jag ska säga, eller se ut på ett sätt så att andra människor ska känna sig osäkra nära mig, och ta avstånd ifrån mig i tron att jag är någon slags galen yxmördare – istället för att tillåta, och acceptera mig själv att uttrycka mig själv ovillkorligt i varje ögonblick, och inte vara orolig eller rädd för hur detta uttryck av och som mig själv ska uppfattas, eller förstås av andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna/uppleva mig själv emotionellt sårad, och förödmjukad när jag inbillar mig att människor ser på mig som konstig, eller säger till mig att jag är konstig – och i detta känna mig själv som att jag misslyckats, och som att jag nu är värdelös – i tron och tanke att jag måste, och ska hämta allt mitt värde från vad människor i min värld tycker och känner om mig – istället för att jag står upp inom och som mig själv, och lever/uttrycker mig själv såsom egenvärde, och såsom att vara bekväm här med min kropp – en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd och nervös inför att människor ska se mig som ”för konstig” när jag interagerar, och socialiserar med andra människor, och i och som denna rädsla – hålla mig själv tillbaka, och försöka stävja mig själv inom mig själv från att vara alltför närgången, och alltför uttrycksfull – istället för att tillåta, och acceptera mig själv att uttrycka mig själv utan en rädsla för vad andra människor känner och upplever i förhållande till mig, och därmed inte längre stävja mig själv inom och som mig själv – utan istället släppa mig själv fri

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera i en emotion av och som att känna mig sårad, ledsen, avvisad, och ”personligt attackerad” när en människa nämner, eller jag inbillar mig att en människa nämner att jag är socialt missanpassad – och att ”det inte går att lita på mig, eftersom jag är konstig” – och tro i detta ögonblick att det eftersom denna människa sagt någonting sådant till mig, att det därför måste vara något fel på mig, och att jag genast måste ändra på mig själv, och förändra mig själv – istället för lita på mig själv, och se, inse och förstå att jag vet vem jag är – och jag vet att jag inte är konstig, eller socialt missanpassad – utan att jag helt enkelt uttrycker och lever mig själv här såsom liv, en och jämlik med min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att det inte är någonting personligt gentemot mig när människor reagerar och har upplevelser gentemot mig, och gentemot hur jag uttrycker mig själv – utan att det alltid är, och handlar om vilka de är inom och som sig själva – därför tillåter, och accepterar jag mig själv att i varje ögonblick uttrycka mig själv utan någon slags emotionell upplevelse, av att känna att jag blivit personligt påhoppad – och jag tillåter, och accepterar mig själv istället att helt, och tillfullo vara här med och som mig själv, som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta vad andra säger till mig, såsom hur de upplever, och definierar mig på allvar – och ta det på så stort allvar att jag skapar emotionella upplevelser inom och som mig själv av att känna mig sårad, och attackerad – istället för att tillåta, och acceptera mig själv att se, inse och förstå – att jag behöver inte definiera mig själv i förhållande till en annans ord, jag kan lyssna ovillkorligt här – men jag behöver inte ta det personligt, eller skapa en personlighet i förhållande till orden jag hör

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa, och stävja mig själv i och som mitt självuttryck av mig själv, i rädslan och ångesten för att andra människor ska uppfatta, se och definiera mig på ”fel sätt” – och se mig såsom att vara underlig, och socialt missanpassad – i och med detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig stolt över, och positivt laddad över det faktum att jag anser mig själv vara socialt effektiv, och att ”veta de sociala spelreglerna” – istället för att jag tillåter, och accepterar mig själv att uttrycka mig själv ovillkorligt, och inte skapa en energi, och idé om vem jag är inom och som mig själv, och hur jag borde uttrycka mig själv – utan istället helt enkelt uttrycka mig själv här i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utifrån ett minne, skapa en idé mig själv att jag inte kan lita på mig själv i sociala tillställningar, och istället tro om mig själv att oavsett vad jag gör, eller hur jag uttrycker mig själv – så kommer det i slutändan att bli fel, och jag kommer att uttrycka mig själv på ett sätt som är dåligt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka/tycka/tro att det finns ett sådant sätt att uttrycka mig själv på som är dåligt, istället för att se/inse/förstå att jag definierat vissa sätt som dåliga att uttrycka mig själv på, beroende på vad slags bemötande jag får – och jag har utifrån en sådan utgångspunkt förtryckt vissa delar av och som mig själv, i förhållande till hur jag tycker om att uttrycka mig själv, och hur jag tycker om spontant, och utan någon fruktan – släppa lös i ögonblick – och helt enkelt frigöra mig själv – uttrycka mig själv som frihet – och därigenom förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se igenom samhällets definitioner, och idéer om vad som är rätt, och vad som är fel – och istället uttrycka mig själv ovillkorligt här i varje ögonblick utan någon rädsla eller ångest

Jag åtar mig själv att inte vara rädd för att bli betraktad, sedd, och definierad av andra människor såsom ett vara ett ”wieirdo” – och inte frukta hur jag ska uttrycka mig själv, vad jag ska säga, hur jag ska röra mig själv, när jag ska röra mig själv – utan helt enkelt tillåta mig själv att leva i detta ögonblicket, och inte hålla kvar vid massa onödiga upplevelser, och känslor om hur och varför jag borde uttrycka mig själv på vissa ”korrekta sätt” runtomkring människor

Jag åtar mig själv att inte känna/uppleva mig själv emotionellt sårad, och förödmjukad när människor ser på mig som konstig, eller säger till mig att jag är konstig – utan istället andas jag, och jag förblir här som min kropp – och inser, ser och förstår att det andra säger till mig, är egentligen någonting som de säger, och uttrycker inom och till sig själva

Jag åtar mig själv att inte vara rädd, och nervös inför att människor ska mig som ”för konstig” – och jag åtar mig själv att inte stävja, och hålla tillbaka mig själv såsom mitt naturliga uttryck av och som mig själv

Jag åtar mig själv att inte reagera, och uppleva mig själv i och som en emotion av att känna mig sårad, ledsen, och avvisad, och ”personligt attackerad” – och jag åtar mig själv att uttrycka mig själv, och gå här i varje ögonblick såsom mitt naturliga uttryck av och som mig själv – och leva mig själv autentiskt, och utan upplevelser – här såsom andetaget – här såsom min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att inte gå in i, och uppleva mig själv pressad att leva och agera på ett tydligen ”normalt” sätt – utan jag inser, ser och förstår – när denna fruktan kommer upp inom mig, att jag inte är tillräckligt ”normal” – att detta är en idé av rätt och fel som jag integrerat genom att observera hur samhället fungerar – därför stoppar jag mig själv – och jag tillåter och accepterar mig själv att leva, och uttrycka mig själv bortom rätt och fel – här

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att det andra upplever om och i förhållande till mig aldrig är personligt – utan alltid är om dessa människors inre verkligheter

Jag åtar mig själv att inte ta vad andra säger, tycker, och känner om mig på stort allvar – i det att jag inte tillåter och accepterar mig själv att ta någonting, eller se någonting såsom personligt – jag inser, ser och förstår att inte ens de tankar som kommer upp inom mig är personliga – utan allt här är bara här – och så länge jag inte ser och definierar mig själv såsom ”någon” med ett visst EGO att skydda – så kan heller ingenting vara personligt, och personligen om mig – eftersom jag är här – såsom andetaget – odefinierbar och tyst inom mig själv

Jag åtar mig själv att inte hålla mig själv tillbaka i rädslan att andra människor ska se mig som underlig, och socialt misanpassad – och när jag upplever en rädsla för att uttrycka mig själv helt, och fullt här – då stoppar jag mig själv – jag tar ett djupt andetag och jag för mig själv tillbaka hit till verkligheten – och till mitt andetag – och jag rör mig själv som min kropp att fortsätta uttrycka mig själv naturligt och autentiskt – som liv – som min kropp – som andetaget – som vem jag är

Jag åtar mig själv att lita på mig själv med människor, och inte frukta att göra fel/misstag – utan istället hantera varje ögonblick såsom det kommer – och inte förtrycka mig själv i tron att ”jag är fel” – jag inser, ser och förstår att jag inte är fel – utan bara TÄNKER att jag är fel – därför slutar jag att tänka och jag för mig själv tillbaka till denna fysiska verklighet här

Jag åtar mig själv att inte definiera, och skapa mig själv utifrån samhällets generellt accepterade definitioner av vad som är rätt och fel – och istället frigör jag mig själv i varje ögonblick från rädsla, ångest, tvivel, och tankar – genom att andas effektivt här – och jag tillåter och accepterar mig själv att upptäcka mig själv här såsom autentiskt och självuppriktigt självuttryck i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att inte definiera, och skapa mig själv utifrån vilket bemötande jag får – utan stå stabil, och samlad här i varje ögonblick – och inte tillåta, och acceptera mig själv att falla ner, och in i någon upplevelse, eller tanke

Advertisements

One thought on “Dag 68: Rädslan För Att Vara Ett Weirdo-Karaktären

Comments are closed.