Dag 71: Du Ger Ju Inte Tillbaka!

Jag har upptäckt en tendens inom mig själv att bli arg/frustrerad när människor inte ger tillbaka till mig det jag tycker/ser mig själv ge till dem. Ett exempel är då jag arbetar; mitt arbete går i stort sett ut på att ge andra service – och desto bättre service jag ger desto högre är chansen att jag kommer att få dricks, och därför är jag mån om att ge så bra service som möjligt. Ibland händer det att jag gör väldigt mycket för någon enstaka kund, men att denna kund inte ger mig något dricks överhuvudtaget – då blir jag arg/frustrerad. Inom mig själv brukar då tankar kommer upp såsom: ”snåljåp” – ”hon kan ju inte uppskatta någonting jag gör!” – och jag brukar då förtrycka min ilska och låtsas som om jag inte bryr mig – men sanningen är att jag bryr mig och att jag mycket gärna vill ha någonting tillbaka för vad det är jag gör.

Samma scenario spelar ut sig själv tillsammans med min partner – då jag i vissa ögonblick känner och upplever det som om att jag ger någonting till min partner, jag gör någonting storartat, och naturligtvis ska jag ju då ha någonting tillbaka, eller hur?! Och om jag då inte får tillbaka tillräckligt så känner jag mig berövad, och jag går in i en tyst och passiv ilska. Och naturligtvis tänker jag ju då, som en sorts försvarsmekanism för att bevara idén av mig själv såsom fredlig, och omtänksam att: ”jag bryr mig inte” – ”jag ger ju alltid ovillkorligt” – men det är inte sant för om jag är ärlig mot mig själv så ser jag att jag reagerar, och att jag faktiskt är arg och frustrerad, och att jag känner mig berövad min förtjänst för att jag var så snäll/givmild/omtänksam.

Lösningen är ett ge utan att förvänta mig någonting tillbaka. Djur är väldigt bra på att ge helt ovillkorligt. Min katt till exempel, den går fram till mig utan några som helst förväntningar, och stryker sig mot mig – för att den vill bli klappad och kelad med. Men om jag inte klappar eller kelar med den, då blir den inte arg, eller frustrerad, eller tänker att jag är jäkla as för att jag inte klappade eller kelade med den. Nej, den bara andas, och fortsätter att röra sig själv här, och utforska/leka/ha roligt och leva sin dag. Så jag måste alltså tillåta mig själv att bli en katt helt och fullt ut, och leva utan förväntningar, utan hopp, och utan att projicera bilder in i framtiden av hur jag vill att saker och ting ska hända.

Det är också intressant att se hur jag ofta baserar det jag ger till andra på det jag redan får. Tillexempel, om någon är hjälpsam, eller öppen mot mig, så kommer jag att vara detta tillbaka till den andra människan – men om den människan inte är öppen, eller hjälpsam, kanske det motsatta – då kommer inte jag heller vara öppen och hjälpsam. Istället för att leva ord ovillkorligt, och självständigt vill baserar jag alltså mitt leverne på hur andra är mot mig, och ger tillbaka utifrån hur jag uppfattar och känner att jag får. Detta är väldigt begränsande, och håller mig själv naturligtvis tillbaka – för det handlar ju inte om andra, och vad andra ger eller inte ger till mig – utan det handlar om mig, och min självuppriktighet, och vad jag tillåter och accepterar, och inte tillåter och accepterar mig själv att leva och inte leva. En katt ger sig själv som intimitet, och öppenhet oavsett om jag ger någonting tillbaka – eftersom katten uttrycker sig själv självständigt, och utan att existera i ett beroendeförhållande där den ”måste ha någonting tillbaka”.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja ha någonting tillbaka när jag ger av mig själv till en annan – och känna det som om att jag – om jag inte får någonting tillbaka – att jag då blivit/är berövad och jag gett av mig själv i onödan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge av mig själv utifrån en utgångspunkt av separation – där jag ger av mig själv för att få någonting tillbaka, och där jag har en hemlig plan inom mig själv – ett hemligt begär om hur jag vill att ögonblicket ska spelas ut, och precis vad som ska hända i ögonblicket – istället för att tillåta och acceptera mig själv att leva varje ögonblick här ovillkorligt, och inte planera inom mig själv vad som ska hända, och hur det ska hända – utan agera i jämlikhet med min omgivning och med just det ögonblick jag möter här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förvänta mig själv av andra att de ska vara mot mig såsom jag tycker mig vara mot andra – och därför om jag är snäll eller givmild mot en annan – att känna/uppleva/tänka att den andra människan ska vara snäll/givmild tillbaka – och om denne människan inte är det; att bli arg och frustrerad och tänka att den andra människan är dålig, girig och en snåljåp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha tankar om människor i min värld, om hur jag tycker de är mot mig – och basera dessa tankarna utifrån hur bra/dåligt jag tycker de svarar på mitt uttryck gentemot dem – och känna/tycka att om någon inte är ”snäll” mot mig – och ger mig ”omtänksamhet” – att då genast bli arg/frustrerad på den andra människor och tänka/tycka att den andra människan är dålig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att evaluera människor inom mig själv utifrån ett betygssystem om hur snäll/omtänksamma/givmilda jag tycker de är mot mig – och endast etablera förhållanden, och nära intima kontakter med människor jag tycker/känner är likadana som jag och allstå alltid befinner sig i karaktären av att vara snäll/omtänksam/lugn/givmild

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa i förhållande till människor i min värld en idé att det är positivt, och gynnsamt om man är sedd som god, snäll, och givmild – och utifrån denna tron sträva efter att få bli sedd som god, snäll och givmild av andra – och i detta förtrycka, och kompromissa mig själv – och göra saker och ting som jag inte vill göra, endast för att få andra att bli nöjda, och känna sig glada

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig tvingad/pressad att ge tillbaka när jag känner det som om någon gett till mig – och genast uppleva/känna mig själv underlägsen och skuldsatt till någon som ger mig någonting; och endast bli lugn inom mig själv när jag kan ge tillbaka någonting av samma värde eller storlek – istället för att tillåta och acceptera mig själv att ta emot här som andetaget – och inte skapa en idé av mig själv såsom att vara sämre och mindre värd än vad andra är – för att jag inte har lika mycket pengar som andra, eller för att jag tagit emot någonting av en annan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ge och ta emot ovillkorligt och utan några hemligheter, eller några baktankar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag förtjänar att få tillbaka det jag ger – och tänka att om jag inte får tillbaka det jag ger, att jag då har en rätt att bli arg och frustrerad – att skrika, och att visa mitt missnöje; istället för att tillåta, och acceptera mig själv att se, inse och förstå att det missnöje jag upplever inte är någon annans fel – eftersom det är jag som skapat detta missnöje genom att förvänta mig själv att få tillbaka av andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv förödmjukad och hånad om jag inte får tillbaka det jag ger till en annan, och känna det som att jag blivit lurad och tänka inom mig själv att: ”jag ska då inte ge till han/henne sådär igen för hon/han ger ju inte tillbaka till mig!”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd och känna ångest att anledningen till att människor inte ger tillbaka såsom jag tycker de borde göra, är för att de är arga/frustrerade på mig och inte vill ha någonting med mig att göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att basera mitt egenvärde på hur mycket jag får från andra människor, och tänka att: ”om jag får mycket från andra människor betyder det att jag är omtyckt, och att jag således har ett värde” – istället för att se, inse och förstå att jag inte behöver definiera mitt värde i förhållande till andra människor, och jag inte behöver göra mig själv till en slav åt andra – genom att behöva få från andra – utan att jag kan istället ge till mig själv såsom jag vill – och stoppa separation inom och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv inom och som mig själv genom att vilja ha från andra det jag ännu inte givit till mig själv – istället för att ge till mig själv det jag märker att jag vill ha, och söker efter inom andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att jag aldrig kommer att kunna hämta, och få hos andra – det jag ännu inte velat ge till mig själv – och jag inser, ser och förstår att det är fullständigt ohållbart att hela tiden leva genom att söka efter delar av mig själv hos andra, istället för att helt enkelt skapa/utveckla mig själv såsom dessa delar/uttryck jag ser hos andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte tillåta och acceptera mig själv att uttrycka mig själv utan att planera, utan baktankar – och ta varje ögonblick som det kommer – och alltså inte ha en plan i mitt huvud om hur jag vill att ögonblicket ska spelas ut – utan jag lever här till fullo i varje andetag och tillåter och accepterar inte mig själv att tänka mig in i framtiden, eller existera i en alternativ verklighet i mitt sinne där jag tänker på hur ögonblicket kunde varit

Jag åtar mig själv att ge mig själv ovillkorligt, och uttrycka mig själv här utan baktankar eller hemliga planer inom mig själv om hur jag vill att andra människor ska svara mot mig, och ska uttrycka sig själva tillbaka mot mig

Jag åtar mig själv att leva varje ögonblick här såsom andetaget, och inte förvänta mig något, eller ha några förhoppningar – utan i varje ögonblick stå tyst och stabil i och som min mänskliga fysiska kropp – och inte vilja ha någonting mer, eller någonting mindre

Jag åtar mig själv att inte förvänta mig själv att andra ska vara mot mig såsom jag tycker att jag är mot dem – utan istället uttrycka mig själv ovillkorligt här, och leva ord ovillkorligt som mig själv – där jag inte blir arg och frustrerad om jag inte får tillbaka vad jag ger – eftersom att få tillbaka inte är någonting jag behöver, eller tillåter och accepterar att påverka vem jag är i ögonblicket

Jag åtar mig själv att inte poäng-, och värdesätta människor utifrån hur bra jag tycker de ger till mig – utan istället stå här som andetaget när jag interagerar med människor, och inte fördöma människor utifrån hur bra jag upplever att de tillfredställer mina begär

Jag åtar mig själv att inte värdesätta och betygsätta människor inom mig själv utifrån hur bra jag tycker de lever/liknar karaktären av att vara snäll/omtänksam/lugn/givmild – och istället åtar jag mig själv att utforska alla typer av människor utan någon slags upplevelse involverad i det hela

Jag åtar mig själv att ge och ta emot här utan några baktankar eller upplevelse – utan stå en och jämlik med min mänskliga fysiska kropp och uttrycka mig själv här

Jag åtar mig själv att sluta vara nervös/rädd för att människor i hemlighet och utan min vetskap är arga och frustrerade på mig, och känner sig missnöjda med hur jag medverkar och interagerar i ögonblicket

Jag åtar mig själv att inte skapa och göra mig själv till en slav åt andra människor genom att vara beroende av att andra människor ska ställa sig till mig i ett positivt ljus – utan jag tillåter och accepterar mig själv att istället uttrycka mig själv här oavsett vilken slags emotionell/känslomässig upplevelse andra kan tänkas ha

Jag åtar mig själv att ge till mig själv det jag vill ha från andra – och att genom självskriverier, och självförlåtelse – undersöka vad det är jag önskar få från andra människor, och fråga mig själv hur jag kan leva/ge detta till mig själv och sedan därefter – skapa och uttrycka mig själv såsom det jag vill att andra ska ge mig

Jag åtar mig själv att utveckla/leva såsom de delar/uttryck jag söker hos andra – och således uttrycka mig själv, och ge av mig själv i varje ögonblick utan att vilja ha någonting tillbaka – eftersom jag står inom och som mig själv självständig och fulländad

Jag åtar mig själv att inte tänka framåt, eller skapa en alternativ verklighet i mitt huvud om hur jag tycker/upplever att ögonblicket borde a spelats ut – och jag tillåter och accepterar mig själv att istället uttrycka, och röra mig själv i varje ögonblick utan några förhoppningar, och några förväntningar

Advertisements