Dag 80: Hemliga Budskap

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag pratar och kommunicerar med människor, att hela tiden vara vaksam och spänd inom mig själv, i rädslan att någon människa kanske i hemlighet kritiserar mig, eller förlöjligar mig; och därför när människor pratar med mig – existera i och som en analyskaraktär – där jag analyserar andra människors ord för att se om dessa orden kanske innehåller någonting som är riktat mot mig som personlig kritik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att bli nedvärderad av andra, och för att andra ska tycka att jag är löjlig, och uttrycka detta genom att säga det indirekt till mig – och att jag därmed inte förstår att jag håller på att bli kritiserad, och förlöjligad av en annan; istället för att se/inse/förstå att jag inte kan bli kritiserad, och förlöjligad av en annan – och att den upplevelsen jag har inom mig själv inte har någonting med den andra människans ord eller uttryck att göra – utan är min egen skapelse av fruktan, och ångest – som jag gett uppmärksamhet och tillåtit och accepterat att kontrollera och styra mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i rädsla, och ångest för att jag gör bort mig själv – eller blir bortgjord av andra – utan att själv veta om det; istället för att se/inse/förstå – att jag inte kan göra bort mig själv eftersom att jag hela tiden är här – och alltså inte borta – utan här; och att jag kan inte bli bortgjord av andra heller eftersom jag hela tiden är här – jag andas och min kropp är här – och är alltså inte bortgjord

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en förhöjd vaksamhet – där jag konstant är medveten om vad som pågår runtomkring mig från en utgångspunkt av fruktan, och ångest att jag ska bli mobbad, retad, eller förlöjligad; istället för att se/inse/förstå att det jag fruktar är egentligen min egen inre skapelse av att känna mig själv värdelös, och underlägsen andra människor – en upplevelse som sätts igång av vissa händelser i min värld, men som jag är fullt ansvarig över – och har skapat på alla sätt och vis; därför slutar jag att fokusera på vad och hur min externa verklighet beter sig och ser istället inom mig själv – inser/ser/förstår att allt jag upplever inom mig själv, är jag själv och ingenting annat

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara väldigt mån om att göra ett gott intryck på andra, och i andras ögon vara respekterad – i rädslan för att andra ska ogilla mig, och kritisera mig – i tron att om detta händer är jag värdelös, och usel; istället för att se/inse/förstå att jag själv skapat upplevelsen av mig själv såsom att vara värdelös/usel och att det alltså inte har någonting med andra människor att göra vad jag upplever inom mig själv; därför slutar jag att existera, och leva som denna förhöjda vaksamhet, såsom en konstant nervositet för att någon ska vara ”elak” mot mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta och känna ångest för att andra människor ska vara ”elaka ” mot mig – i tron att någon faktiskt kan vara ”elak” mot mig; istället för att se/inse/förstå att den upplevelsen jag har inom mig själv när jag tar för givet att någon är elak mot mig, är faktiskt min egen skapelse – det är jag själv jag upplever – och därför har det ingenting att göra med vad andra gör eller inte gör – utan det har allt att göra med vem och hur jag tillåter och accepterar mig själv att vara/leva inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att andra människor ska hitta någonting i mig, och i hur jag uttrycker mig själv som de tycker är dåligt, och orsak för kritik – och därför existera/leva som en överdriven försiktighet i varje ögonblick – där jag går på glas runt andra människor – tassar omkring för att inte bli sedd, eller hörd; istället för att se/inse/förstå att jag fruktar inte andra människor, utan jag fruktar den upplevelsen jag skapat inom mig själv av att känna mig värdelös/usel när jag antar att andra människor kritiserar mig, eller ser någonting dåligt i mig; därför slutar jag att frukta dessa upplevelser, och jag förlåter och släpper istället dessa upplevelserna inom mig – och håller inte längre kvar vid dem

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att mitt värde av mig själv kommer från att andra människor inte har någonting emot mig, i tron att andra människors upplevelse av mig är viktigare än hur jag upplever mig själv – istället för att se/inse/förstå – att jag är kapabel av att leva ovillkorligt och här med mig själv i varje ögonblick – där jag själv är det enda värde jag behöver, och jag därför inte söker någon utanför mig att ge mig komplimanger, och positiva ord

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa mig själv såsom rädslan, och ångesten för att inte vara omtyckt, och populär – och på så vis begränsa mig själv i mitt uttryck runt andra människor – eftersom jag är konstant vaksam på hur jag rör, och uttrycker mig själv – i rädslan att någonting jag gör ska få en annan människa att inte se mig som positiv, eller trevlig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att allt är förlorat, och att jag är förlorad, och att jag är värdelös, och usel om en annan människa inte upplever sig själv positiv nära mig; istället för att se/inse/förstå att dessa upplevelser inte är riktiga – utan bara så riktiga som jag skapar dem till att vara – därför stoppar jag mig själv från att följa efter, och skapa mig själv utifrån dessa upplevelser, och jag för mig själv istället tillbaka hit till andetaget – och lever fysiskt här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mitt uttryck av mig själv i ögonblicket genom att vara oroad för vad andra känner, tycker, och tänker i förhållande till mig – och tro att mitt värde baseras på att andra människor mår bra nära mig, och inte har några negativa/fördömande tankar inom sig själv; istället för att se/inse/förstå att jag är fullt kapabel till att leva och uttrycka mig själv ovillkorligt – och alltså sluta begränsa hur jag uttrycker och rör mig själv i rädslan för vad andra tycker/tänker/känner om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att mig själv för seriöst, och vara alltför mån om hur andra människor ser mig – i tron att min stabilitet kommer från att andra människor tycker om mig – och i fruktan/ångesten för vem jag skulle vara om jag inte längre använde mig av andra människors upplevelser – eller vad jag tror andra människor upplever i förhållande till mig – för att skapa mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna rädsla och ångest för att gå bortom mitt nuvarande sätt att skapa mig själv – där jag skapar mig själv utifrån hur jag uppfattar och tror att andra människor känner om mig; och där jag hela tiden är väldigt mån om att inte ”gå över gränsen” – eller göra någonting som andra människor skulle kunna se och uppleva som anstötligt, eller förargande; istället för att tillåta och acceptera mig själv att se/inse/förstå att jag är fortfarande här när jag släpper denna rädslan, och att jag är fullt kapabel att leva och uttrycka mig själv utan att använda mig av fruktan och ångest

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att allt kommer bli bättre om jag bara gör mig själv osynlig, och så lite kontroversiell som möjligt – genom att när jag träffar och är med andra människor – försöka läsa av andra människor för att se hur jag kan förhålla mig själv till dem, och uttrycka mig själv med dem på ett sätt som kommer skapa så lite konflikter, och reaktioner som möjligt – i rädslan och ångesten för att bli illa omtyckt, och för att hamna i en konflikt med andra människor; istället för att tillåta och acceptera mig själv att uttrycka mig själv med andra i min värd här – en och jämlik – och utan att existera i en hemlig verklighet inom mig själv av fruktan – utan istället möta människor här fysiskt i öppenhet, och intimitet – och sluta gömma mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spänna mig själv, och hålla mig själv tillbaka i fullständig rädsla och ångest så fort jag tror någon skrattar åt mig, eller tycker jag är löjlig, eller underlägsen; istället för att tillåta och acceptera mig själv att se/inse/förstå – att det inte är så farligt – det är faktiskt inte farligt alls – utan jag är ju fortfarande här – jag andas fortfarande – och de upplevelser som kommer upp inom mig försvinner när jag andas och slappnar av – och tillåter och accepterar mig själv att ta det lugnt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta det lugnt, och vara bekväm med mig själv runt andra människor – oavsett vad andra människor säger, eller tycker, eller gör – för jag inser/ser/förstår att om jag tar det lugnt, och tillåter mig själv att vara här – och bekväm med min kropp – så är ögonblicket verkligen trivsamt, och det blir bara jobbigt att vara med andra människor när jag tillåter och accepterar mig själv att bli rädd, och nervös, och existera i och som en tro att det har någon betydelse för vem jag är – hur andra människor ser och uttrycker sig själva mot mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara överkänslig mot kritik, och konstant vara vaksam och nervös på att någon kanske ska kritisera mig, någon kanske ska ha någonting emot vad jag gör, någon kanske kommer tycka att jag kan göra någonting annorlunda – istället för att slappna av och tillåta och acceptera mig själv att se/inse/förstå att kritik inte är farligt, konflikter är inte farliga – jag är fortfarande här och det händer inget livshotande med min kropp överhuvudtaget – allt jag upplever är alltså en illusion; därför slutar jag att vara överkänslig, och konstant nervös – och tillåter och accepterar mig själv att istället slappna av och leva varje ögonblick till fullo – utan rädsla

Jag åtar mig själv att inte längre vara spänd, och hela tiden vaksam inom mig själv när jag är med mig själv – eller när jag kommunicerar med andra människor – vad det än är jag gör; utan istället åtar jag mig själv att vara avslappnad och leva i ögonblicket såsom det utvecklar sig och inte ta kritik personligt

Jag åtar mig själv att inte vara rädd för att bli nedvärderad av andra, eller att andra ska tycka jag är löjlig; eftersom jag inser/ser/förstår att jag faktiskt inte kan bli nedvärderad eller förlöjligad av andra, utan detta händer enbart inom mig – i mitt sinne – och denna upplevelse finns alltså inte i denna fysiska verklighet; därför åtar jag mig själv att mig tillbaka till verkligheten och leva här med vad som är riktigt och sant – vilket är min kropp, och den fysiska verklighet jag interagerar och lever i varje dag

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att jag inte kan bli bortgjord, och att jag inte kan göra bort mig själv – eftersom jag är här som min kropp, och jag omöjligt tappa bort min kropp – det går liksom inte; därför slutar jag att medverka i denna upplevelse och tar mig själv tillbaka hit till min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att sluta existera i en förhöjd vaksamhet inom mig själv, och inse/se/förstå att det jag fruktar att uppleva – såsom att känna mig underlägsen/värdelös/usel är min egen skapelse – och har ingenting att göra med andra människor i min värld – därför slutar jag att försöka skydda mig själv mot negativa upplevelser som tydligen kommer från min värld, eftersom jag förstår att de uppstår inom mig själv och att jag är ansvarig för dessa upplevelser

Jag åtar mig själv att inte längre vara väldigt mån om att göra ett gott intryck på andra utifrån rädslan och ångesten att bli kritiserad, eller illa omtyckt; och jag åtar mig själv att istället uttrycka mig själv utan fruktan, ångest och nervositet – och acceptera mig själv helt och fullt ut i varje ögonblick såsom den mänskliga kropp jag är

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att ingen kan vara elak mot mig – och att det jag upplever inom mig själv när jag anser/tror att någon är elak mot mig – är JAG SJÄLV – det är MIN EGEN skapelse och ingen annans; därför slutar jag att tro att andra är elaka och ovänliga mot mig och för istället tillbaka allt jag upplever/tänker till mig själv – kompromisslöst

Jag åtar mig själv att inte längre gå på glas runt andra människor i rädslan för att någon ska se eller uppleva sig själv negativ runtomkring mig; och jag åtar mig själv att istället leva, och sluta förtrycka och hålla mig själv tillbaka i ångest/rädsla/nervositet – eftersom jag inser/ser/förstår att jag inte kommer vara här på denna jorden för evigt, och att det är ett jävla slöseri med andetag att leva i och som fruktan

Jag åtar mig själv att inte definiera mig själv utifrån hur jag tror att andra upplever sig själv runt mig, och inte längre existera som idén att andra människors upplevelser av mig, är viktigare än min egen upplevelse av mig; jag åtar mig själv att ge fokus och uppmärksamhet på mig själv, och sluta vara överdrivet vaksam i fråga om vad jag tror och antar att andra människor känner/tycker om mig

Jag åtar mig själv att inte begränsa mig själv i begäret, och önskan av att få bli omtyckt och populär – utan istället se/inse/förstå att popularitet faktiskt är en begränsning, eftersom man måste agera och spela en viss karaktär för att vara populär – och i detta förtrycker och kompromissar man sig själv; därför åtar jag mig själv att leva och uttrycka mig själv ovillkorligt, och på alla sätt och vis ta bort fruktan och ångest inom mig själv för att andra ska se/uppleva mig som otrevlig, eller elak

Jag åtar mig själv att se/inse/förstå att allt inte är förlorad, och att jag inte är förlorad – om en annan människor inte upplever mig som positiv; utan jag inser/ser/förstår att faktiskt är ingenting förlorat, och jag är inte förlorad – eftersom jag är fortfarande här, och min verklighet är precis lika stabil och fysisk som den var innan – alltså – ingenting farligt eller dåligt hände; därför slutar jag att existera i och som irrationella rädslor för att jag ska bli skadad av andra människors tankar/upplevelser och ord

Jag åtar mig själv att inte begränsa hur jag uttrycker mig själv i rädslan och oron för att andra ska ogilla mig om jag uttrycker mig själv ovillkorligt, och utan att försöka göra mig själv ”normal” och ”acceptabel” – jag tillåter och accepterar mig själv att verkligen upptäcka mig själv – såsom mitt riktiga jag – såsom vem jag är när jag är avslappnad, lugn och utan några rädslor som rör sig inom mig

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att min stabilitet och trygghet inte kommer från vad andra människor tycker om mig, utan från mig själv – såsom att jag är fysiskt stabil här i detta ögonblick – som mig själv; och i detta inser jag att stabilitet och trygghet inte kan fås genom att manipulera min externa verklighet, eftersom min externa verklighet aldrig kan kontrolleras eller styras – utan bara min inre verklighet kan kontrolleras och styras precis så som jag vill ha den; och därför förstår jag att sann stabilitet och trygghet endast kan komma inifrån

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att jag fortfarande är här när jag släpper taget om rädslan för att uttrycka mig själv utan att analysera människor och försöka se ”vad som är okej”, och ”vad som inte är okej” – och jag bevisar detta för mig själv att när denna rädslan kommer upp – att andas och uppleva min mänskliga fysiska kropp här – och se att jag faktiskt fortfarande är här

Jag åtar mig själv att sluta vara rädd för att vara kontroversiell, och annorlunda – och istället för att förändra mig själv runt andra människor, genom att försöka göra mig själv ”mer normal” – att istället uttrycka mig själv här ovillkorligt, och som mitt autentiska jag – såsom jag verkligen är

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att emotionella upplevelser såsom att känna mig underlägsen, sämre än, förlöjligad, eller bortgjord – inte är farliga – de är endast emotionella upplevelser – som kommer att försvinna om jag står upp och andas effektivt här i varje andetag och ger min fysiska verklighet här – såsom min kropp uppmärksamhet – istället för de emotionella/känslomässiga upplevelser som kommer upp inom mig

Jag åtar mig själv att vara bekväm med mig själv runt andra människor, och att se/inse/förstå att när jag blir rädd – då är det bara att andas, och varva ner – ta de lugnt – och se att det faktiskt inte finns någonting som är farligt med det ögonblick jag upplever – det är bara en idé

Jag åtar mig själv att inte längre vara överkänslig mot kritik, och tro att kritik är någonting farligt, och dåligt som jag måste undvika till varje pris – utan att se att kritik bara är ord, och alltså inte någonting som kan skada mig; istället kan jag faktiskt lyssna på kritiken och se om jag kan lära mig någonting

Advertisements