Monthly Archives: August 2012

Dag 99: Är Du Arg På Mig?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla mig själv tillbaka – att kompromissa mig själv – att tala i gåtor – allt för att undvika att någon ska bli arg på mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att tala direkt till andra människor, och för att utan krusiduller förklara var jag står någonstans – varför jag står där jag står – vad jag vill – och jag vill att det ska vara – och i detta inte oroa mig för att den andra människan kommer ta illa upp – känna sig kränkt – eller dåligt behandlad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att det är fel när någon blir arg – upprörd – eller känner sig kränkt i förhållande till någonting jag sagt – gjort – eller uttryckt – istället för att se, inse och förstå att det inte är fel – utan endast en konsekvens av den andra människans ackumulerade gömda mentala sinnesprat

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mitt liv komplicerat och omständligt – genom att innan jag pratar – tänka på, och fundera ut hur jag ska prata så att det ska låta ”fint” och ”värdigt” – vilket egentligen bara är försök av mig att prata på ett sådant sätt så att jag inte ska hamna i en konflikt – så att ingen människa ska vara oense med mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det är någonting dåligt när någon annan är arg på mig – och därför tro att när någon inte är arg på mig utan tvärtom positivt inställd mot mig – att det är någonting bra – och i och med detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förändra, och forma mig själv utifrån vad människor tycker och känner om mig – istället för att forma och skapa mig själv utifrån sunt förnuft och vad som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig stolt, och duktig när en annan människa säger att jag är trevlig, och lätt att tycka om – istället för att se, inse och förstå att detta tyder på att jag existerar som en slav till rädsla – där allt jag gör och lever är falskt eftersom det är gjort från en utgångspunkt av att vara rädd för vad andra tycker om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att må bra, och känna mig positiv när andra säger att de är nöjda med mitt arbete – nöjda med hur jag lever, och rör på mig själv – och inom mig själv leva, och existera i och som en längtan efter att andra ska tycka om mig – och tycka att jag är ovärderlig, och en bra människa att ha att göra med; istället för att se, inse och förstå hur pass mycket detta begränsar mig – hur mycket jag kompromissar med mig själv för att få andra att känna sig glada, och positiva runt mig – och i detta ser, inser, och förstår jag att det absolut inte är värt det – att förtrycka mig själv för att uppleva en positiv känsla av att vara omtyckt och gillad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när min mamma sa till mig när jag var liten – att jag var duktig, och att hon var stolt över mig – att uppleva mig själv glad – och i detta skapa ett beroende till att höra min mamma, och andra människor säga om mig att jag är duktig, och bra – och att de är nöjda med mig – och därmed inte se att jag för att få andra att tycka om mig har varit tvungen att kompromissa mig själv, och välja bort mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att välja bort mig själv för att vara i andras goda gunst – och för att få andra att se mig som en vän, och därmed behandla mig förmånligt – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera som vänlighet utifrån en utgångspunkt av att vara rädd för att bli ensam, och rädd för att dö – och rädd för att inte kunna överleva utan att ha mängder med vänner i denna verklighet som kommer stötta mig, och hjälpa mig om någonting går på tok

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, och definiera mig själv såsom en ärlig, driftig, och trevlig människa – och skapa denna definition och idé av mig själv utifrån vad andra har sagt om mig – och skapa ett begär av att få andra människor att se, och uppleva mig såsom denna idén jag skapat av mig själv – så att jag ska kunna höra andra människor säga om mig att jag är ärlig, driftig, socialt kompetent och trevlig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag talar och uttrycker mig själv tillsammans med andra människor – att hålla tungan styv i munnen – eftersom jag är rädd för att säga någonting som skulle kunna göra en annan människa arg, vred, och sur på mig – och därmed spänna min kropp, och istället för att tala, och uttrycka mig själv här – naturligt och avslappnat – existera i och som en sorts förberedelse, där jag hela tiden förbereder vad jag ska säga innan jag säger det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva mig själv liten och obetydlig och försöka ändra denna upplevelse av mig själv genom att söka efter andra människor att se mig som betydlig, speciell, och trevlig – istället för att applicera förlåtelse, och arbeta med min upplevelse av mig själv såsom obetydlig – och ändra på denna upplevelse så att jag istället står här – i varje ögonblick av samma betydelse – en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa idén och tron att jag måste lyckas med någonting, och vinna andra människors erkännande för att jag ska nå en status inom och som mig själv av att vara värd någonting, och vara av betydelse – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag behöver inte få andra människor att erkänna mig – allt jag behöver göra är att stoppa idén att jag inte är tillräcklig för mig själv – och istället leva beslutet att jag är tillräcklig för mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag var liten, och gick i skolan – att automatiskt söka mig själv till de människor jag upplevde var populära, och omtyckta – och försöka bli vän med dessa människor – och i detta helt glömma bort mig själv såsom vilka människor jag faktiskt tyckte om att vara med – som jag inte behövde kämpa för att bli accepterad av – och vilka sorts intressen jag tyckte om att göra – som inte hade någonting att göra med att vara en del i ett populärt kompisgäng – och jag förlåter mig själv att jag därmed inte tillåtit och accepterat mig själv att ”leva mitt eget liv” – på så sätt att jag ser, och förstår att jag är tillräcklig, och att jag inte behöver ha en annan människa att säga till mig att – jag är tillräcklig

Jag åtar mig själv att när jag märker att jag undviker att tala direkt, och att jag inom mig själv letar efter ett ”mjukare sätt” att säga någonting; att genast stoppa mig själv och tala direkt här – precis som det är

Jag åtar mig själv att när jag ser att jag håller mig själv tillbaka eftersom jag är rädd för ett en annan människa ska ta illa upp eller känna sig sårad av vad jag har att säga – att genast stoppa mig själv – och säga det jag vill säga – och alltså inte tillåta och acceptera mig själv att kompromissa, och förtrycka mig själv för att bevara ett sorts emotionellt lugn runtomkring mig

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå – att när någon är arg och frustrerad – handlar inte detta om mig, och är inte personligen om att jag gjort fel – utan har att göra med vem den andra människan accepterar och tillåter sig själv att existera, och leva som

Jag åtar mig själv att när jag märker att jag försöker prata ”fint” och ”värdigt” och att jag förbereder vad jag ska säga innan jag säger det – att stoppa mig själv – ta ett djupt andetag – och tala direkt här utan att försöka göra det finare, eller fulare än vad det är

Jag åtar mig själv att sluta tro att det är bra när andra tycker att jag gör någonting är bra, eller tycker jag är trevlig – och när en positiv upplevelse kommer upp inom mig när någon säger att jag är trevlig, eller duktig – att jag genast stoppar mig själv, ta ett djupt andetag och för mig själv tillbaka hit – och inte tillåta mig själv att ha en känslomässig positiv upplevelse om någonting som sker och händer här

Jag åtar mig själv att när jag känner mig stolt och duktig för att en annan människa säger att jag är trevlig, och lätta att tycka om – att genast stoppa mig själv, ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit – och inte skapa en känslomässig upplevelse och definition av mig själv i förhållande till vad en annan säger om mig

Jag åtar mig själv att leva självtillit och vara en och samma oavsett om en annan tycker om mig, eller ogillar mig – och oavsett vilken slags situation eller människa jag möter – att tala, och uttrycka mig själv HÄR utan att ändra på mig själv

Jag åtar mig själv att när jag ser att jag kompromissar med mig själv för att få andra att vara glada, och nöjda – att genast stoppa mig själv, ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka HÄR – och sedan uttrycka mig själv kompromisslöst – en och jämlik som min mänskliga fysiska kropp – såsom vem jag är

Jag åtar mig själv att när jag ser att jag väljer bort mig själv för att få andra att tycka om mig – att genast stoppa mig själv – att ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka här – och sedan välja mig själv, och göra det som jag ser är bäst för mig själv – och inte känna skuld för att andra inte tycker att jag hjälper dem tillräckligt mycket

Jag åtar mig själv att när jag märker att jag uttrycker mig själv för att få förbli i andras goda gunst – att genast stoppa mig själv – att ta ett djupt andetag – att sluta manipulera, och istället leva hår en och jämlik – färsk och autentisk och utan en mask över mitt ansikte som döljer mitt verkliga jag såsom en fysisk varelse här

Jag åtar mig själv att när jag märker att jag uttrycker mig själv, och medverkar utifrån en utgångspunkt av att få andra att tycka att jag är ärlig, driftig, och trevlig – att genast stoppa mig själv – att ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit till denna fysiska verklighet – och leva HÄR autentiskt och utan att emulera och försöka skapa mig själv utifrån en idé

Jag åtar mig själv att när jag är med andra människor – att förbli avslappnad, och avspänd i min kropp – och när jag märker att jag spänner mig själv, och känner mig obekväm – att jag då tar ett djupt andetag, och för mig själv tillbaka hit – och tillåter och accepterar mig själv att sjunka tillbaka in i min kropp och känna hur bekväm och tillfredställande min kropp faktiskt är

Jag åtar mig själv att arbeta med och fysiskt/praktiskt återskapa mig själv såsom en människa värdig LIV – och i detta åtar jag mig själv att arbeta med och lära känna mig själv såsom att känna mig otillräcklig – så att jag därmed kan förlåta, och stoppa denna punkten en gång för alla

Jag åtar mig själv att när jag känner, och upplever mig själv såsom att inte vara tillräcklig – att genast stoppa mig själv – att ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit – och viljesätta mig själv att leva tillräcklighet som mig själv – genom att se, inse och förstå att mitt naturliga tillstånd – här såsom andetaget – är att vara tillräcklig – full – och total

Jag åtar mig själv att – när jag märker att jag söker erkännande, och vill bli sedd av människor som tydligen är populära, och tydligen därför mer värda än mig – att genast stoppa mig själv – att ta ett djupt andetag – och istället vara nöjd med mig själv, och inse att jag är tillräcklig här – jag behöver inte få några ”speciella” vänner – utan det går bra med mig själv här

Dag 98: Vem Är Jag?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att – när jag har upplevelser inom mig själv – att per automatik relatera dessa upplevelser till människor i min värld, och till omgivningen i vilken jag befinner mig – och tro att ”felet måste vara där ute!” – ”detta är inte jag!” – istället för att se, inse och förstå att om jag har en upplevelse inom mig själv är det jag – upplevelsen ÄR JAG – och därför handlar det inte om hur min omgivning är mot mig, eller vilka människor jag är med – utan allt handlar om mitt förhållande med mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förvänta mig själv, och vilja att andra människor ska vara lugna – stabila – och i alla lägen vänliga mot mig – och så fort människor inte står upp till denna förväntningen inom mig själv – att gå in i en upplevelse av och som sorg – underlägsenhet – och självömkande – där jag känner mig själv som om ”hela världen är emot mig” – och ”det finns ingenting jag kan göra” – ”allting är förlorat” – istället för att jag står upp här såsom mitt andetag och ser att – jag skapar denna upplevelsen inom och som mig själv – en upplevelse som är helt och totalt onödig – eftersom jag istället helt enkelt kunnat vara här som min fysiska kropp – och inte skapa förväntningar, och upplevelser utan gå praktiskt sunt förnuft i varje ögonblick – och fokusera på praktiska lösningar istället för upplevelser, och energier

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå och interagera i min verklighet från en utgångspunkt av mitt sinne – såsom upplevelser av energier, känslor, och emotionella stormar – och sedan undra varför saker och ting i min verklighet inte går som jag vill – istället för att se, inse och förstå att det är helt självklart att INGENTING kommer fungera när jag faktiskt inte ens är närvarande här i min fysiska verklighet – och dirigerar punkterna som kommer upp – eftersom jag befinner mig i upplevelser, och antaganden såsom emotionella, och känslomässiga stormar – och att jag därför inte ser vad som pågår framför min näsa såsom vad som händer i min verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att min verklighet är en reflektion av och som mig själv – och kommer reflektera min applikation av mig själv tillbaka till mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ifrågasätta min utgångspunkt, och mitt självuttryck när jag möter kraftfullt motstånd i min verklighet – och istället gå här – en och jämlik med min verklighet och inte separera mig själv in en upplevelse av ”mig själv” – utan istället dirigera, och interagera HÄR – en och jämlik – och således ta andra människors ord, och upplevelser i beaktande när jag rör mig själv och tar beslut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att helt bortse från vad som är här framför mina fysiska ögon – eftersom jag existerar i och som en förväntning – och ett hopp – en önskan om hur min verklighet ska vara – och att jag därför aldrig faktiskt har interagerat, och kommunicerat med människor i min verklighet – någonsin – eftersom jag aldrig tillåtit och accepterat mig själv att verkligen se, och lära känna vad som är här – eftersom jag hela tiden existerat i upplevelser, och idéer av vad som är här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en tendens av att vilja att saker och ting ska vara annorlunda än vad det är – t ex med mig själv; när jag arbetar med mig själv, och går min process – kan jag mycket ofta sätta orimliga krav på mig själv – pressa mig själv att gå igenom en punkt som jag ännu inte är stabil nog att ta mig själv igenom – och istället för att se att – ”jo, jag borde nog förbereda mig själv lite bättre” – att istället bara fortsätta att huffa, och skuffa – istället för att se att jag gör mer skada än nytta; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara flexibel – och mottaglig för vad som är här – och alltså inte försöka forcera saker och ting – utan gå en och jämlik här – och driva på men i åtanke på att jag inte kan gå så snabbt fram, och att jag måste – när jag kommer fram till en vägg – istället för att upprepade gånger springa rakt in i den – istället gräva mig under den, eller gå och hämta dynamit – för att sedan komma tillbaka och spränga bort skiten

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lyssna på vad som är här – och vara uppmärksam på hur mina beslut och handlingar påverkar mig, och andra i min verklighet – och utifrån detta ta beslut, och leva på ett sådant sätt som stöttar processen av att föda liv från den fysiska – men som samtidigt inte är alltför stenhård – och tuff – så att jag stöter iväg både mig själv och andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en karaktär av att ”vilja ha förändring nu!” – ”vilja att saker och ting ska hända nu!” – ”vilja att min vilja ska bli verklighet – nu!” – och i detta inte ta i beaktande andra människor – mig själv – hur min verklighet ser ut – och andra relevanta punkter – utan istället bli helt fast i en sorts tunnelseende – där jag måste få förverkliga och skapa denna punkt som jag bestämt mig för i mitt huvud – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att gå EN och JÄMLIK med min verklighet och med mig själv – och lära mig att lyssna på och se mig själv – och andra människor i min verklighet – och utifrån ett sådant perspektiv – ta och leva beslut som gynnar en ödmjuk, och försiktig – men samtidigt bestämd – födelse av liv från det fysiska

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte tillåta och acceptera mig själv att se när någonting inte fungerar – och i det ögonblick då jag ser att någonting inte fungerar – att genast agera och sluta upp med vad det är jag gör som inte fungerar – och ändra min applikation/riktning av mig själv till att finna en lösning – och en applikation/rörelse av och som mig själv som faktiskt fungerar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla tillbaka mig själv, och fastna i och som en karaktär av att var envis – vilket är att inte se verkligheten som är framför mina ögon – men istället hålla fast vid en idé och ett antagande om vad min verklighet är, och hur men verklighet borde vara – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att gå i och arbeta med vad som är här – såsom den verkliga verkligheten – som vad som faktiskt är HÄR just i detta ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur jag skapar situationer – och ögonblick i min värld och verklighet som jag finner ”inte vara stödjande” – och genom att se hur jag skapar dessa situationer – att ändra min applikation av och som mig själv – och röra mig själv såsom en lösning – så att jag skapar situationer – och ögonblick som är stöttande för alla parter inblandade

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att felet med denna verklighet är JAG – felet med vad jag upplever inom mig – är JAG – det finns ingen annan att hålla ansvarig för vad jag är och upplever inom mig själv än – JAG – således; när jag upplever att någon annan gör någonting mot mig – stoppar jag mig själv genast – jag tar ett djupt andetag, och jag för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att leva självansvar – och ta fullt ansvar för både min upplevelse av mig själv, och de situationer i vilka jag placerar mig själv tillsammans med andra människor

Jag åtar mig själv att sluta att ha förväntningar om min verklighet, och sluta att skapa onödiga emotionella, och känslomässiga upplevelser i förhållande till min värld/verklighet – och när jag ser att jag skapar, och medverkar i dylikt inom mig själv – stoppar jag mig själv genast – jag tar ett djupt andetag och jag för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att leva, och agera PRAKTISKT – FYSISKT – HÄR – och sluta göra mitt liv komplicerat genom att leva, och existera utifrån energiupplevelser

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att – när saker och ting inte går som jag vill är detta allt som oftast ett tecken på att jag är besatt av en sorts känslomässig, och emotionell upplevelse – och att jag vägrar att se vad som är här – och hur jag kan mest effektivt hantera, och dirigera vad som är här – således åtar jag mig själv att SE vad som är här – och när jag märker att jag vägrar att se vad som är här – att jag stoppar mig själv, tar ett djupt andetag – och för mig själv tillbaka hit – och tillåter och accepterar mig själv att SE vad som är här

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att min verklighet är en reflektion av och som mig själv – och kommer reflektera mig själv tillbaka till mig själv såsom jag existerar inom och som mig själv; således åtar jag mig själv att sluta anklaga min verklighet för att vara ”fel” – ”dålig” – ”dum” – och istället se att vad som pågår, och händer i min verklighet alltid är specifikt – och alltid visar mig tillbaka till mig själv – vem jag är; således – när jag upplever en situation som jag tycker ”går fel” – åtar jag mig själv att stanna upp – ta ett djupt andetag och för mig själv tillbaka hit – och reflektera tillbaka till mig själv hur jag skapar denna situationen genom vem jag tillåter och accepterar mig själv att vara inom och som mig själv

Jag åtar mig själv att SE vad som är här – HÖRA vad som är här – och VARA HÄR med vad som är här – och inte längre existera i en separat idé och upplevelse av mig själv såsom att ha förväntningar – idéer och uppfattningar om vad som är här; således – när jag märker att jag ser min verklighet genom mitt sinne – stoppar jag mig själv – jag tar ett djupt andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att se min verklighet HÄR – EN och JÄMLIK

Jag åtar mig själv att sluta försöka forcera saker och ting – och sluta driva, och föra framåt – när jag märker att det helt klart inte fungerar – och istället för att hålla kvar vid en metod som inte fungerar – att istället ändra utgångspunkt och försöka med ett nytt sätt att hantera på och se situationen – vilket är sättet av att skapa en situation som gynnar alla inblandade jämlikt

Jag åtar mig själv att sluta vara stenhård mot mig själv – och istället gå min process mjukt, och stilla – men samtidigt bestämt – och således åtar jag mig själv att inte försöka springa in i en vägg upprepade gånger – utan istället ta dynamit och spränga bort skiten

Jag åtar mig själv att – när jag ser att jag går in i tunnelseende – och endast ser en utväg, ett perspektiv – och endast vill en sak – att stoppa mig själv, ta ett djupt andetag och för mig själv tillbaka hit – och slappna av, ta det lugnt – och släppa punkten som jag så gärna vill ha – och därmed rasera tunneln och låta mig själv se att det finns ett stort och öppen landskap med böljande gräs som omger mig – och att jag kan gå i den riktning som passar mig, samt alla andra bäst

Jag åtar mig själv – att när jag märker att jag lever en viss punkt på ett sätt som inte fungerar – och inte ger några resultat – att genast stoppa mig själv, ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit – och gå HÄR – och ändra min riktning av mig själv till att agera, och leva EN och JÄMLIK med vad som är HÄR – och inte försöka dirigera vad som är här – i separation från vad som är här

Jag åtar mig själv att – när jag märker att jag är envis, och håller fast vid en punkt som inte fungerar – att stoppa mig själv – ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit – och leva/uttrycka mig själv på ett sätt som fungerar, och är effektivt istället – och som har till konsekvens att alla gynnas

Jag åtar mig själv att reflektera över hur min applikation av och som mig själv i ögonblick leder till att jag skapar situationer, och ögonblick som inte gynnar skapandet av liv från det fysiska

Dag 97: Desteni-Karaktären

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa mig själv som, och existera som en ”desteni-karaktär” genom att jag tänker, och ser mig själv såsom en människa som medverkar med, och går tillsammans med desteni – och därigenom tydligen är annorlunda, och bättre än andra ”normala” människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från världssystemet genom att se mig själv såsom bättre än världssystemet – mer insiktsfull – mer logisk och förnuftig – och inom mig själv tänka att ”jag vet, men de vet inte” – och i detta känna mig själv överlägsen; istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att gå min process här – en och jämlik – och inte separera mig själv från andra människor, eller världssystemet – och inte tänka om mig själv såsom en människa som går med desteni – utan istället en människa som går här i och som denna fysiska verklighet tillsammans med alla andra som är här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att isolera och stänga av mig själv från medverkan tillsammans med ”normala” människor – och inte interagera, prata, eller skapa förhållanden med ”normala” människor – genom att tänka, och se mig själv såsom en ”desteni-person” – istället för att tillåta och acceptera mig själv att gå min process tillsammans med Desteni – men att inte därigenom se mig själv som någonting mer, eller annorlunda än alla andra människor som är här – och världssystemet som vi alla befinner oss i

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mig själv såsom en speciell människa som är menad för stora, och speciella saker – och som har en speciell och unik väntande framtid – och tänka om mig själv att jag ska bli en ledare för alla – jag ska visa alla hur man ska leva, och hur man ska uttrycka sig själv – och att jag därigenom ska bli känd, och omtyckt av flera miljoner av människor – istället för att tillåta och acceptera mig själv att gå här – gå som andetaget – och inte projicera mig själv in i framtiden – och istället för att vilja vara en ledare för andra människor – att etablera mig själv såsom en ledare inom mig själv – och viljesätta mig själv att göra mig själv på alla sätt och vis helt självdirigerad – där alla mina beslut tas utifrån en utgångspunkt av tystnad och stabilitet inom mig själv – där jag ser vad som är bäst för alla och lever därutifrån

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en karaktär av att hoppas att jag kommer förändra mig – hoppas att jag kommer bli annorlunda, och uppleva mig själv annorlunda – bara för att jag går tillsammans med Desteni – istället för att se, inse och förstå att jag måste ändra mig själv – jag måste ta ansvar för mitt liv och förändra mig själv – och verkligen stoppa mig själv från att existera såsom en förprogrammerad organisk robot – och stå upp och leva självstyrd, självdirigerad och stabil i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera såsom en desteni-karaktär – varigenom jag tror att bara för att jag är med Desteni – att jag därigenom har förändrats, och att jag därigenom är en ny människa – och att mitt förflutna, och det jag en gång levt som och varit inte influerar mig såsom jag existerar och lever idag – istället för att se, inse och förstå – att jag inte kommer ändras automatiskt bara för att jag går med Desteni – och att jag inte kommer att uppleva mig själv annorlunda bara för att jag går med Desteni – eftersom jag måste ändra mig själv – och jag måste åta mig själv att i varje ögonblick stoppa min tendens att gå in i och förlora mig själv i tankar, upplevelser, idéer och inre emotionella berg och dalbanor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att överge min Desteni-karaktär – såsom idén av att jag går med en grupp, och att denna grupp definierar och skapar vem jag är – i rädslan för att stå upp inom och som mig själv – och stå självständig, och självansvarig i mitt åtagande att stå upp såsom LIV såsom vad som är bäst för alla – och göra en praktiskt och synbar skillnad i denna världen som har betydelse inte bara för mig – men för alla kommande generationer – och för alla varelser som finns i denna existens

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda gruppen Desteni för att gömma mig själv, och mitt ansvar gentemot mig själv – och mitt ansvar gentemot denna världen – genom att tänka att: ”Desteni-gruppen tar hand om detta – jag behöver inte göra någonting – allt löser sig” – istället för att se, inse och förstå att – jag är Desteni-gruppen – vilket betyder att huruvida det kommer bli en förändring i denna värld som är bäst för alla – huruvida jag kommer ändra mig själv – allt hänger på mitt engagemang för ett liv som är bäst för alla – och hur jag axlar mitt ansvar att gå i denna världen utifrån en utgångspunkt att skapa en värld som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, och förstå mitt ansvar jag har mot mig själv, och mot resten av denna existens – och se att om jag inte går min process till fullo – och om jag inte medverkar i desteni-gruppen till fullo – att detta inte bara kommer ha konsekvenser för mig – utan för alla andra som kanske skulle ha blivit påverkade av hur jag gick min process i desteni-gruppen disciplinerat, och effektivt, och utan att ge efter till hopp om att allt ska lösa sig utan att jag gör någonting

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stå upp varje dag och leva utan hopp om en bättre verklighet – att leva utan hopp om att allting ska lösa sig magiskt och utan någon slags kraftansträngning från min sida – och jag åtar mig själv att varje dag stå upp från min säng i insikten och förståelsen att om jag vill en bättre värld – om jag vill ha en bättre själv – så måste jag skapa detta – jag måste gå detta – och jag måste ge såsom jag själv vill få

Jag åtar mig själv att gå tillsammans med världssystemet – och alla människor som är här – och inte separera mig själv från vad som är här genom att tänka att jag är bättre än vad som är här – och jag åtar mig själv att sluta se, och tänka om mig själv såsom en ”desteni-person” – och istället ser jag mig själv såsom en person som är en och jämlik med alla andra som är här – varken bättre, eller sämre; således – när jag märker att jag inom mig själv tänker att jag är bättre än andra, att jag vet, eller kan mer ändra – stoppar jag mig själv genast – jag tar ett djupt andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att gå med och som alla här – en och jämlik

Jag åtar mig själv att inte isolera, och stänga av mig själv från att medverka med människor som inte känner till processen, och som inte går tillsammans med desteni – utan istället medverka med dessa människor här – såsom mig själv som min fysiska kropp – och därigenom inte skapa separation inom mig själv genom att se mig som en ”desteni-person”, och andra människor som ”normala” – jag åtar mig själv att inse, se och förstå att alla är HÄR såsom fysiska kroppar i en fysisk värld – och att vi alla delar denna samma verklighet och att all separation därför i grund och botten är en illusion; således – när jag märker att jag stänger av mig själv från medverkan med andra – stoppar jag mig själv – jag tar ett djupt andetag och för mig själv tillbaka hit till min kropp – och jag interagerar och lever här med vad som är här – utan att se mig själv som en separat personlighet som tydligen är bättre, och mer än vad som är här

Jag åtar mig själv att sluta projicera mig själv in i framtiden, och därigenom tänka om mig själv såsom en ledare – och människa som har en speciell framtid – och istället åtar jag mig själv att leva HÄR – att gå I VARJE ANDETAG och leva varje ögonblick till fullo utan att varken tänka bakåt eller framåt – och utan varken se mig som speciell eller normal – utan att istället LEVA HÄR utan att tänka; således – när jag märker att jag projicerar mig själv in i framtiden – och tänker på vad jag ska göra, och hur jag ska leva – stoppar jag mig själv genast, jag tar ett djupt andetag och jag för mig själv tillbaka hit till min mänskliga fysiska kropp – och jag lever här och andas effektivt – och tillåter och accepterar mig själv att bara interagera, och kommunicera HÄR – FYSISKT – med vad jag kan se med mina mänskliga fysiska ögon

Jag åtar mig själv att först och främst – innan jag på något sätt försöker leda andra människor – att jag leder mig själv, och göra mig själv till en stabil och tillitsvärd självledare – genom att jag bevisar för mig själv att jag i alla ögonblick dirigerar mig själv här som en fysisk varelse och stoppar min medverkar i sinnet; och således – när jag märker att jag drömmer om att bli en ledare för andra, stoppar jag mig själv – jag tar ett djupt andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag övar, och viljesätter mig själv på att istället leda mig själv i detta ögonblick genom att stoppa min medverkan i projektioner om hur framtiden kommer bli, eller inte kommer bli

Jag åtar mig själv att inse, se och förstå att ingenting kommer att förändras – att jag inte kommer förändras – om inte jag faktiskt medvetet viljesätter och agerar till att förändra mig själv – och skapa mig själv såsom en ny människa – såsom liv; således – när jag märker att jag tänker/tror att jag kommer förändras bara för att jag går med Desteni – stoppar jag mig själv – jag tar ett djupt andetag och jag för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att gå här och verkligen fysiskt förändra mig själv – MEDVETET – i varje ögonblick – genom att jag stoppar mig själv från att medverka i det automatiserade sinnet och istället går här medveten om min fysiska verklighet

Jag åtar mig själv att sluta använda Desteni såsom en krycka som jag kan hänga på – och känna mig säker på att alltid vara därför mig, och göra allt jobb som måste göras för att skapa mig själv – och denna världen – till en plats där alla är omhändertagna och lever till fullo; således – när jag märker att jag är rädd för att gå min process själv, och jag använder desteni om en krycka i rädslan för att stå upp inom och som mig själv, och min värld – och leva vad som är bäst för alla – stoppar jag mig själv – jag tar ett djupt andetag och för mig själv tillbaka hit – och viljesätter mig själv att gå min process FYSISKT och PRAKTISKT HÄR – tills det är klart och en ny JAG och en ny VÄRLD är HÄR

Jag åtar mig själv att axla mitt ansvar att gå mitt liv – och i denna världen – utifrån en utgångspunkt att skapa en värld som är bäst för alla – oavsett vad som måste göras för att en sådan värld ska bli verklighet; således – när jag märker att jag avsäger mig mitt ansvar mot mig själv, och världen genom att tänka att ”desteni tar hand om det där” – stoppar jag mig själv genast, jag tar ett djupt andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag disciplinerar mig själv till att ta mitt fulla ansvar – och varje dag viljesätta mig själv till att bidra att skapa en värld som är bäst för alla – och skapa mig själv till att vara bäst för mig själv

Jag åtar mig själv att inse, se och förstå att jag är hjärtat som driver Desteni – jag är den punkten som varje dag måste stå upp och slå ett slag för en värld som kommer gynna alla – och om jag inte tar detta ansvar utan istället isolerar och gömmer mig själv i mitt sinne – så kommer hjärtat inte att slå – och blodet kommer inte röra sig runt i kroppen som är denna världen – och konsekvensen av detta kommer bli att ingen förändring sker; således – när jag märker att jag vill isolera mig själv – gömma mig själv – och leva ”mitt liv” utan att beakta denna världen i sin helhet – stoppar jag mig själv – jag tar ett djupt andetag och jag för mig själv tillbaka hit – och jag lever mitt ansvar att vara en del av hjärtat – en cell – som pumpar blodet av jämlikhet runt i kroppen som är världssystemet – och därmed skapar en ny och mer effektiv kropp som står en och jämlik med principen om vad som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att anstränga mig själv att skapa en värld som är bäst för alla – och i detta inser jag att ingen människa någonsin faktiskt riktigt ansträngt sig – eftersom alla hittills enbart levt ut sina begär, och sin förprogrammeringar om att vara rädd för att inte överleva – och att riktig ansträngning – såsom att röra sig självt utan motivation om en belöning – utan motivation om överlevnad – utan motivation om pengar – ännu inte levts, och är det svåraste man någonsin kan ta sig för att göra; och således åtar jag mig själv att axla ansvaret att anstränga mig själv och leva/motivera mig själv – utan att förvänta mig någon sorts belöning – att skapa en värld som är bäst för alla

Dag 96: Alltså, Va Fan Håller Du På Med?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som ångest och rädsla att jag av misstag, och utan att veta det ska uppröra andra människor – och få andra människor att bli arga på mig – och i ilska, och frustration skrika ”va fan håller du på med?”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva en emotionell reaktion av skräck när någon blir arg i min närvaro – och omedelbart inom och som mig själv ”frysa till is” – och känna mig kvävd, och tillbakatryckt inom mig själv – och inom detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa, och leva idén som mig själv att ilska är någonting farligt, och någonting jag bör undvika – och någonting jag måste skydda mig själv mot – istället för att se, inse och förstå att ilska inte kan påverka mig – om jag inte tillåter och accepterar mig själv att skapa, och uppleva reaktioner i förhållande till ilska

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva för att tillfredsställa andra, och få andra att vara nöjda och glada med mig – eftersom jag är rädd för att möta en människa som är missnöjd, och förbannad på mig – och tycker att jag inte har skött mig som jag borde

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt när någon är arg – och inom mig själv reagera i sorg, och underlägsenhet – och börja prata inom mig själv om hur jag tycker att den andra människan är ”dum” och ”oansvarig” och borde ”uppskatta mig mer” – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att stoppa alla reaktioner, och att ta mig själv tillbaka hit till min fysiska kropp – och leva som mitt andetag HÄR

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag aldrig reagerar på en annans ilska – och att den sorg, och emotionella nervositeten jag känner inom och som mig själv när en annan är arg – inte handlar om den andra utan om mig själv – och att vad jag egentligen upplever är de minnen som jag skapat och ackumulerat inom mig själv, och definierat mig själv som

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mig själv som svag, och känslig – och tro att eftersom jag är svag, och känslig så måste jag reagera i sorg, och emotionellt inre tumult när en annan blir arg – för tydligen är denna ilska så stark, och kraftfull att den måste rucka mig i hur jag upplever mig själv i ögonblicket – istället för att se, inse och förstå att ilskan inte behöver förändra mig och jag behöver inte uppleva någonting över huvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att komplicera mitt liv, och mina förhållanden med andra människor – genom att tro, och tänka att jag är svag, och undermålig andra människor – och att jag därför inte kan vara stabil, och säker inom och som mig själv även om andra människor blir arga och frustrerade

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera som tillfredställarkaraktären – vari jag vill att andra ska må bra, och känna sig positivt laddade runtomkring – och i detta kommer jag utan att blicka göra exakt vad som helst som krävs för att andra ska må bra – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv – och ta dumma och ologiska beslut för att försöka tillfredställa och göra andra människor glada

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ”hålla mitt huvud kallt” – d v s – att jag andas och tillåter och accepterar mig själv att vara stabil, och trygg här i och som mig själv i min mänskliga fysiska kropp och inte försöka hantera situationer utifrån en utgångspunkt av och som reaktion – såsom rädsla, eller ångest

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se det som en lösning att hantera situationer med rädsla – och att röra mig själv i och som rädsla – och att på alla sätt och vis försöka ta bort denna rädsla, genom att göra människor glada, och tillfredställda – och inte längre arga, frustrerade och missnöjda

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt när människor blir arga, frustrerade och missnöjda – och känna/uppleva det som om det är en attack mot mig – och att jag måste försvara mig själv, och visa att jag visst inte är så dålig som den andra människan säger – istället för att se, inse och förstå att det aldrig är personligt – och att vad de andra människorna upplever inom och som sig själv såsom en reaktion inte handlar om mig – utan handlar om vem den andra människan skapat som sig själv inom sig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att värdesätta när andra människor blir glada, och tillfredställda utifrån någonting som jag gör – och börjar prata inom mig själv med mig själv om hur duktig jag är – hur effektiv jag är, hur omtänksam jag är – och hur trevlig, och rolig jag är som människa – och i detta inre självpratet skapa en upplevelse av mig själv såsom att känna mig euforisk och bra om mig själv; istället för att tillåta och acceptera mig själv att inte definiera mig själv utifrån huruvida andra tycker att jag gör någonting bra – eller dåligt – utan vara här i varje ögonblick och leva som en fysisk varelse – där ingenting skapar en upplevelse inom mig – utan jag förblir densamma – igår, idag och imorgon

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är med andra människor, att uppleva mig själv spänd, och nervös – och existera i och som en personligt av att leta efter möjligheter för hur jag kan tjäna den andra människan – och skapa en upplevelse inom den andra människan av att vara tillfredställd, och glad med min närvaro – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att förbli här som mitt andetag – och röra mig själv i och som sunt förnuft – och inte agera i stress och spändhet – eftersom jag vet, ser och förstår att när jag rör mig i och som stress och spändhet – att jag då kommer kompromissa mig själv och ta beslut som inte är i samklang med min fysiska verklighet här

Jag åtar mig själv att när jag upplever mig själv rädd, och nervös för att andra ska bli arga och missnöjda med mig – att andas, och ta mig själv tillbaka hit till min kropp – och sluta medverka i upplevelsen – och istället stå upp inom och som mig själv och leva självförtroende, och självtillit – och uttrycka mig själv utan att låta mig begränsas av ångest, nervositet eller rädsla

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att ilska inte är någonting farligt – och inte kan skada mig – och att det därför inte finns någon grundad anledning att frukta ilska

Jag åtar mig själv att när någon blir arg i min närvaro – och jag omedelbart inom och som mig själv ”fryser till is” – känner mig kvävd och tillbakatryckt – att andas djupt, och ta mig själv tillbaka till min kropp här – och fortsätta att uttrycka och röra mig själv här obehindrat – och inte tillåta och acceptera mig själv att bli kontrollerad och styrd av mina inre emotionella upplevelser

Jag åtar mig själv att sluta leva för att tillfredställa andra, och få andra att vara nöjda och glada med mig – och jag åtar mig själv att istället utveckla, och leva mig själv såsom självuppriktighet här – i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att när någon blir arg i min närvaro – och jag inom mig själv reagerar i sorg och underlägsenhet – att andas djupt och ta mig själv tillbaka till min kropp här – och sluta uppleva mig själv såsom sårad, och känslomässigt upprörd – utan istället se, inse och förstå att ingenting är någonsin personligt – och att den andra människan är arg, handlar inte om mig men utan om vem de är, och hur de tillåter och accepterar sig själva att existera inom sig själva

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att när jag upplever mig själv ledsen, eller emotionellt sårad – att det aldrig handlar om situationen jag befinner mig, eller personen som jag upplever/tror ha sårat mig – utan att det jag upplever faktiskt är mina egna minnen och ackumulerade förflutna upplevelser

Jag åtar mig själv att inse, se och förstå – samt leva denna insikt, och förståelse – att jag inte är svag och känslig – utan att jag har förmågan att leva, och uttrycka mig själv HÄR som min kropp – och sluta uppleva och se min värld utifrån ett par subjektiva glasögon av att definiera allt såsom antingen positivt eller negativt

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att det faktum att jag reagerar när en annan är arg – och att jag upplever mig själv nervös, och obekväm är faktiskt ett beslut jag tar – och att jag därmed kan besluta att inte bli nervös, eller obekväm utan istället förbli stabil – och lugn här såsom mitt andetag

Jag åtar mig själv – att när jag ser att jag går in i tillfredställarkaraktären – att andas djupt – och ta mig själv tillbaka hit till min mänskliga fysiska kropp – och istället leva/röra mig själv en och jämlik såsom min mänskliga fysiska kropp, och såsom min omgivning – och sluta tänka på vad och hur jag borde röra mig själv – och istället leva HÄR en och jämlik

Jag åtar mig själv att när jag ser att jag försöker att hantera en viss situation utifrån en utgångspunkt av och som reaktion – att jag genast stoppar mig själv, tar ett djupt andetag – och för mig själv tillbaka hit till min mänskliga fysiska kropp – och att jag istället hanterar och ser på situationen utifrån en fysisk och praktiskt utgångspunkt – och inte ser, eller gör situationen på något sett emotionellt eller känslomässigt laddad – utan endast praktisk/fysisk

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att det inte är en lösning att hantera alla situationer utifrån en utgångspunkt av rädsla – utan att den enda lösningen är att jag i varje ögonblick medvetet stoppar mig själv från att uppleva, och leva såsom rädsla – och istället lever, och uttrycker mig själv här – fysiskt och praktiskt

Jag åtar mig själv att när jag upplever mig själv personligt påhoppad av en annan människa – och att jag märker att jag börjar försöka försvara mig själv och ”ta tillbaka mitt värde” – att genast stoppa mig själv, ta ett djupt andetag – och ta mig själv tillbaka hit – och se, inse och förstå att ingenting är någonsin personligt – utan det är jag som gör det personligt – och därför slutar jag att ta saker och ting personligt och lever istället här såsom EN KROPP – utan att tänka och se mig själv såsom någonting mer än EN KROPP – och alltså inte förmögen att ta någonting personligt – precis som att en sten inte kan ta någonting personligt

Jag åtar mig själv att sluta prata med mig själv inom mig själv om hur bra, och lyckad jag är – när jag gör någonting som andra reagerar positivt gentemot – och istället åtar jag mig själv att förbli här – och när jag märker att jag börjar prata med mig själv inom mig själv om hur duktig, effektiv, eller bra jag är – att genast stoppa mig själv – att ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit – och leva mig själv såsom EN KROPP – och alltså aldrig ta någonting personligt – och aldrig skapa en idé om vem jag är – eller hur jag är – utifrån hur min värld är och rör sig

Jag åtar mig själv – att när jag ser, och märker att jag rör mig i och som stress och spändhet – att genast stoppa mig själv, att ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit – och tillåta och acceptera mig själv att slappna av, och spänna av – och att jag sedan agerar och hanterar ögonblicket avspänt, avkopplat och utan rädsla – och gör det som måste göras för att hantera ögonblicket effektivt – såsom vad jag ser är sunt förnuft – och bäst för alla

Dag 95: Jag Är En God Människa!

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa, och bortse från mig själv när jag tar beslut, och rör mig i min värld – så att jag ska kunna se och bli sedd av andra såsom en ”god” människa – istället för att se, inse och förstå att jag inte är någon god människa – eftersom jag inte ens är god mot mig själv – eftersom jag kompromissar de saker jag måste göra, och mina prioriteringar och ansvar

Jag förlåter mig själva att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mitt liv såsom onödigt, och mindre värt än andras liv – och tänka att mitt liv endast har värde när någon annan känner gentemot mig och vad jag gör att jag är en ”god” och ”givmild” människa – istället för att se, inse och förstå att det är irrelevant vad andra känner gentemot mig, och tycker om mig – och vad som är relevant är att jag vet varför jag gör vad jag gör – att jag vet vad mina ansvar och åtaganden representerar i denna världen – och att det jag gör faktiskt gör skillnad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag tar beslut – inte beakta mig själv jämlikt med de andra människorna som är involverade i de beslut och situationer jag befinner mig – och således ta ett beslut utifrån en objektiv utgångspunkt där jag praktiskt beaktar vad som måste göras – och hur detta måste göras – och vilket beslut som kommer att ha en effekt som är bäst för alla – bäst för mig – och bäst för de människor jag interagerar med

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det är någonting positivt när jag offrar mig själv – eftersom tydligen är mina ansvar, och mina åtaganden inte värde någonting – och att så fort någon behöver hjälp i min värld så ska jag offra allt som jag planerat och allt som jag tänkt att jag ska göra – för tydligen är det mycket viktigare att jag hjälper någon annan än att jag lever mina ansvar, och prioriteringar effektivt – och ser till att mitt liv är dirigerat och effektivt – istället för att se, inse och förstå att mitt ansvar är framförallt till mina prioriteringar, och ansvar – och i andra hand till andra människors liv, och situationer – och att de viktigaste är att mitt liv är stabilt, och effektivt – innan jag hjälper någon annan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att konsekvensen av att jag kompromissar mig själv genom att leva och uttrycka mig själv såsom en ”god” människa – är att jag förstör mitt eget liv, jag förstår mina åtaganden – jag förstör mina punkter av ansvar – och jag inser att detta inte bara kommer influera mig – men kommer att influera alla delar av min värld – och att jag därmed genom att vara god, faktiskt inte är god – utan istället elak och ond – och att jag skapar ondska och lidande genom att försöka vara god

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att alla koncept om godhet och ondska är totalt värdelösa i förhållande till att leva, och uttrycka mig själv här praktiskt – och att ta besluts om är praktiskt bäst för alla – och endast gynnar mentaliteten att sinnet/energi ska gå före fysiska – och praktiska åtaganden – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att skapa mig själv såsom en fullständigt praktisk människa här – och när jag tar ett beslut – att inte på något sätt låta mig själv tänka på idéer om att vara god, eller ond – utan ta ett praktiskt beslut HÄR som gynnar mig jämlikt med alla andra här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att världen kommer bli en bättre plats om alla offrar sig själva för varandra – istället för att se, inse och förstå – att om alla offrar sig själva för varandra så kommer vi ha en värld där ansvar, och åtaganden som var individ har kommer kompromissas – eftersom alla utan någon som helst invändning genast ger upp sina prioriteringar och kastar sig in i andras liv för att hjälpa dem – utan att se hur denna handling kommer influera och ha effekt på deras egna ansvar och åtaganden

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att andra människor ska bli arga och frustrerade på mig om jag inte längre lever ”jag är en god människa-karaktären” – och att andra ska sluta göra snälla saker mot mig, om inte jag gör snälla saker mot andra – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förvänta mig att andra ska vara snälla och hjälpsamma mot mig – istället för att jag själv står fullt ansvarig för mitt liv och ser till att mitt liv är effektivt dirigerat och att jag inte gör mig själv beroende av andras välvilja för att effektivt leva och uttrycka mig själv här – och handskas med mina ansvar och åtaganden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt och kontrollerad och moral – och rätt och fel – och tillåta mig själv att leva utifrån en ide av vad som är rätt och fel – istället för att se, inse och förstå – att i detta nuvarande system finns absolut ingen moral att prata om – och för att nå och skapa ett nytt system måste jag vara beredd att göra vad som krävs, och om det då krävs att jag måste ljuga – och vara bedräglig för att skapa detta system och dirigera mig själv effektivt i detta nuvarande system som existerar – så är det helt enkelt vad jag måste göra – och därmed förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara beredd, och skapa mig själv till att vara kapabel till att göra ALLT som krävs för att skapa ett nytt system som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att iden om den ”goda människan” och våra försök att leva, och existera som ”den goda människan” har igenom historiens lopp gjort krymplingar av oss som människor – och har gjort alla försök till att skapa en ny existens som är bäst för alla helt utan bett och effekt – eftersom vi inte har gjort ALLT som krävts – utan stannat där det började kännas som om vi var DÅLIGA människor – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stå upp bortom idéer om rätt och fel – god och ond – och göra det som krävs, och göra det som måste göras – tills det att ett nytt system är på plats och alla människor kan få ett liv som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att om någon säger att jag är en ond, eller dålig människa – betyder inte detta att jag faktiskt är en ond, eller dålig människa – och att jag inte behöver definiera mig själv utifrån vad en annan säger att jag är eller inte är – och således åtar jag mig själv att vara klar, och stabil i vad jag gör så att ingen kan påverka mig med vad de säger om mig – eftersom jag vet vad jag gör

Jag åtar mig själv att när jag ser att jag kompromissar mig själv, eller bortser från mig själv när jag tar beslut – att genast stoppa mig själv – att andas och föra mig själv tillbaka hit till denna praktiska och fysiska verklighet – och ta ett praktiskt, och fysiskt beslut som är bäst för alla – och som gynnar MIG och den ANDRA jämlikt

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att jag är värd lika mycket som en annan – att jag inte är mindre, och inte är mer värd – utan att jag är jämlik

Jag åtar mig själv att när jag ser att jag går in i, och lever utifrån karaktären av att vara snäll – och en ”god människa” att genast stoppa mig själv – att andas och ta mig själv tillbaka hit tillverkligheten – och istället leva som ”den praktiska människan” – där jag tar beslut och lever på ett sätt som fungerar praktiskt och som rent fysiskt har en konsekvens som är bäst för alla inblandande

Jag åtar mig själv att utveckla mig själv till att stå objektiv och stabil – tyst och klar – inom mig själv i varje ögonblick då jag är på väg att ta ett beslut – och då jag tar ett beslut

Jag åtar mig själv att hedra mina åtaganden och ansvar – och se till att mina åtaganden och ansvar är effektivt dirigerande – och inte kasta mig huvudlösa in i någon slags räddningsoperation där jag försöker hjälpa en annan – utan först och främst ta i beaktande mig själv – och vad jag har för saker att slutföra, och utföra i min värld – så att min värld är effektivt dirigerad innan jag börjar med att hjälpa en annan i dennes värld

Jag åtar mig själv att inse, se och förstå att mitt beslut att kompromissa mina åtaganden och ansvar inte har konsekvenser bara för mig – utan för alla andra som är sammankopplade och sammanvävda med de praktiska situationer som rör mina åtaganden och ansvar – och att jag alltså inte skapar konsekvenser bara för mig utan även för andra

Jag åtar mig själv att ta praktiska beslut – eftersom jag ser, inser och förstår att allt annat är en illusion, och gynnar endast mentaliteten av att sinnet/energi ska gå före denna fysiska verklighet här – vilket jag inser, ser och förstår är fullständigt galet

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att världen inte kommer bli en bättre plats om alla offrar sig för varandra – utan att världen enbart kommer bli en bättre plats om alla lever SUNT FÖRNUFT – HÄR – i varje ögonblick – och tar beslut som är grundande på rationella överväganden där alla parter och dimensioner beaktas

Jag åtar mig själv att inte förvänta mig av andra att de ska vara snälla och hjälpsamma mot mig – och ge mig det jag vill ha av dem – och jag åtar mig själv att inte frukta att om jag inte är snäll och hjälpsam mot andra, att de inte kommer vara snälla och hjälpsamma mot mig – och istället åtar jag mig själv att ta ansvar för min värld, och utan att förvänta mig att andra ska hjälpa mig – effektivt dirigera och ta hand om mina prioriteringar och åtaganden – och därmed leva självständighet

Jag åtar mig själv att göra allt som krävs för att skapa ett nytt system – ett system som gynnar ALLA människor och inte bara ett fåtal

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att när jag försöker var god – så gör jag en krympling av mig själv – oförmögen att faktiskt agera, och leva på ett sådant sätt att jag gör någon skillnad – därför åtar jag mig själv att gå bortom rätt och fel – och istället leva och uttrycka mig själv HÄR och använda SUNT FÖRNUFT och göra vad som måste göras

Jag åtar mig själv att inte låta mig påverkas – eller uppleva någonting när en annan säger att jag är dålig eller ond – och jag åtar mig själv att vara klar, och säker på mig själv – i fråga om varför jag gör någonting – eller varför jag inte gör någonting – så att jag inte kan bli manipulerad eller påverkad av vad någon annan tycker

Dag 94: Nya Projekt!

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av att fundera ut, och ta mig på nya projekt och utmaningar – nya intressen, och hobbys – som jag sedan vill gå och utforma mig själv inom så att jag blir bäst, och så att jag inom detta nyfunna intresset väcker andras uppmärksamhet – så att andra ser mig och inom sig själva tänker – fyfan vad bra han var på att göra det där

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av att fundera ut nya projekt, och nya sorts utmaningar som jag kan ta mig an och slutföra – och när jag funderar ut ett sådant nytt projekt – att bli upphetsad, och uppjagad inom mig själv – men samtidigt rädd och ångestfylld för att jag inte kommer vara särskilt duktig på det projekt jag har tänkt mig själv att ta an – och att jag inte kommer ha någon nytta för det jag lär mig genom att slutföra, och framföra projektet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av idén att växa, och att utveckla mig själv – och leva utifrån detta begär att växa, och utveckla mig själv – istället för att se att det finns viktigare saker i livet att göra än att växa, och utveckla mig själv – alltså från växa och utveckla mig själv i form av färdigheter – såsom att gå och framföra en lösning på denna världens problem – och se till att ett jämlikt pengasystem skapas så att alla människor på denna jorden får ett bra liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av att leva ”mitt liv” och göra ”mina grejor” och uppleva mitt liv som att vara ”speciellt” och ”händelserikt” – istället för att tillåta och acceptera mig själv att göra mitt liv till allas liv – genom att leva för och som alla – och stå upp såsom de som inte har någon röst – såsom de som har blivit utkastade, och utkörda från världssystemet och som idag står utan ens de mest basala bekvämligheter och faciliteter

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte göra det till mitt projekt i livet att skapa en värld som är bäst för alla – och leva detta projekt med samma upphetsning, och glädje jag känner för andra projekt som jag startar upp – och därmed göra en skillnad på denna jord – istället för att bara leva ut mitt liv i självintresse och sedan tyna bort mot slutet av mitt liv och dö

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mitt liv som min ägodel, som jag får göra vad jag vill med – istället för att se, inse och förstå att jag har ett ansvar gentemot alla människor – gentemot hela denna existens att faktiskt göra något av mitt liv som är bäst för alla – som gynnar alla – och mitt liv därför inte bara är mitt liv – utan på sätt och vis – allas liv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att göra mina prioriteringar effektiva – och se till att jag framförallt gör det som måste göras i detta livet, och i denna existens för att skapa ett liv för alla som är bäst för alla – och således sluta hålla fast vid hoppet om att jag ska kunna göra vad fan jag vill i mitt liv utan någon som helst konsekvens – jag inser, ser och förstår att det finns en konsekvens för att inte leva för alla och att denna konsekvens är att jorden förblir ett helvete och att ingenting någonsin förändras

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fråga mig själv när jag vill ta mig an ett nytt projekt – hur denna punkt som jag vill ta an kommer att influera hela existensen, och hur jag kan använda mitt projekt för att skapa en skillnad för alla – och fråga mig själv om det jag vill göra verkligen gör någon skillnad överhuvudtaget eller om det bara är någonting jag vill göra för mitt eget höga nöjes skull

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå – att om jag placerar mig själv i skorna på någon svältande person på jorden – och frågar mig själv; hur skulle jag vilja att jag levde för mig själv såsom denna svältande personen? Så skulle jag svara – att jag skulle vilja göra att jag gjorde allt i min makt för att ändra detta system så att ingen någonsin behöver svälta igen – och att jag absolut inte skulle vilja att jag bara går omkring i denna världen och följer mina begär, och drömmar och gör det jag tycker om och gillar utan att bry mig det minsta om det folkmord som pågår här i världen – i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att leva för alla – och sluta leva bara för mig själv – att när jag tar mig an ett projekt – att se om detta projekt stöttar alla – om det är användbart för att skapa en värld som är bäst för alla – eller om det bara är jag som vill känna mig lycklig, och må bra

Jag åtar mig själv att använda mina andetag här till att skapa en värld som är bäst för alla – och verkligen placera mig själv i skorna på de människor som ingenting har – och leva mitt liv utifrån vad de skulle vilja hände i denna världen – och alltså inte sluta gå innan denna världen är förändrad och ingen längre behöver leva ut sitt liv i fattigdom och svält

Jag åtar mig själv att sluta ta mig an projekt från en utgångspunkt av ego – av att bara jag vill känna mig bra – jag vill växa – jag vill utvecklas – utan att jag på något sett beaktar resten av världen – och andra människor – och att mina beslut har konsekvenser inte bara för mig – men även för resten av världen

Jag åtar mig själv att göra mitt liv till ett uttalande som gör skillnad – som säger att: nu ska saker och ting fantamej förändras – jag godkänner inte att denna världen får se ut som den gör – och därefter leva detta uttalande praktiskt genom att se hur jag kan leva på ett sätt som gör en värld möjlig som är bäst för alla

Dag 93: Herregud, Jag Får Inte Göra Ett Misstag!

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en rädsla att göra misstag när jag är runt andra människor – eftersom jag är rädd för att om jag skulle göra ett misstag, att människor då skulle skratta åt mig, och kritisera mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag upplever det som om jag får kritik, att genast gå in i en självförsvarskaraktär – där jag försöker ta tillbaka min ”styrka” som tydligen denna andra människa tog från mig genom att kritisera mig, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli stel – och obekväm inom och som mig själv – och låsa mig själv fast i självförsvar såsom att vara vaksam på hur andra upplever mig, och inte säga, eller röra mig spontant – utan planerat, och i konstant beaktande av hur andra upplever mina rörelser

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag upplever det som om en annan kritiserar mig – att gå in i och uppleva mig själv såsom en tyst ilska, och frustration – där jag känner det som om det är en annan människa som gjort någonting dumt mot mig, och skapat denna obekväma upplevelse inom mig genom att kritisera mig – och att jag därför förtjänar att hålla fast vid denna ilska, och i tysthet visa denna människa att jag nu avskyr denna människa, och att ingen förlåtelse på något sätt är möjlig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i ångest, nervositet och rädsla så fort jag upplever, och tror att en annan människa kritiserar mig – och genast bli på högspänn och inom mig själv leta efter ett försvar – såsom saker och ting jag kan kasta tillbaka i den andra människans ansikte, och visa att jag banne mig inte är det där du sa att jag var – utan jag är inte någon som har något negativt i och som mig som kan kritiserar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig pressad och arg när jag känner/upplever det som om någon kritiserar mig – och gå in i en karaktär där jag försöker låtsas, och få det att se ut som om jag inte bryr mig och inte känner någonting inom mig själv – och därmed skapa ytterligare en konflikt – och göra så att jag både måste hantera min första konflikt som består av att jag känner mig arg och pressad, och samtidigt den andra konflikten som består av att jag försöker visa mig utåt som om jag inte känner, eller upplever någonting; således förlåter jag mig själv för att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa rädslan för att visa vad jag upplever – och istället bara fokusera på att stoppa, och andas igenom min första och ursprungliga upplevelse av att känna mig arg och pressad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt när jag känner det som om någon kritiserar mig – och inom mig själv börja tänka på, och fundera på hur jag kan förbättra mig själv – och hur jag kan ändra mig själv så att jag aldrig igen behöver känna det som om någon inte är nöjd med mig, och som om någon kritiserar mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva i skräck, och fasa över att någon ska se mig göra ett misstag, och skratta åt mig, eller fördöma mig – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva här och inte vara rädd för att en annan ska vara missnöjd med vad jag gör

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara, och existera såsom känslighet – där jag upplever mig själv som ytterst känslig för att någon ska indirekt, eller direkt tycka att jag är dålig – och inte lever mig själv på ett socialt acceptabelt sätt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa mig själv såsom att vara känslig för kritik, och känslig för att känna mig själv konfronterad – och därmed förtrycka mig själv runt andra människor – och gå på glas runt andra människor i skräck och nervositet att jag ska göra någonting som kommer utlösa en oberäknelig reaktion hos människor, och därmed att jag i detta känner och upplever mig själv sårad, och attackerad

Jag åtar mig själv att sluta vara rädd för andra människor – och sluta vara rädd för att göra misstag runt andra människor, och att andra människor i detta ska – såsom jag upplever det – kritisera mig och ogilla mig

Jag åtar mig själv att inte längre ta det personligt när människor är missnöjda med mig, och inte skapa ett helt drama av en situation där någon är arg, eller frustrerad – utan istället andas och hantera situationen i lugn och stabilitet – och leva på sådant sätt att alla gynnas och det bästa för alla kommer av situationen

Jag åtar mig själv att inse, se och förstå att det är en svaghet att ta saker och ting personligt – som gör mig mindre effektiv i att dirigera situationer och ögonblick som öppnar upp sig – och därmed åtar jag mig själv att aldrig ta saker och ting personligt – och aldrig göra situationer, och ögonblick personliga – utan se på de praktiska konsekvenserna, och handlingarna – och agera/leva praktiskt här utan känslor och emotioner

Jag åtar mig själv att inte gå in en självförsvarskaraktär när jag upplever det som om andra kritiserar mig – utan istället förbli här – lätt och ledig – och avslappnad i min kropp – och hantera situationen i och som sunt förnuft – och leva det som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att inte anklaga en annan människa för att jag tar den kritik jag upplever att de ger mig personligt – utan jag åtar mig själv att se att det är mitt eget beslut att uppleva ögonblick såsom en personlig attack mot mig – och att jag därmed kan ändra min upplevelse av mig själv – och således åtar jag mig själv att ändra min upplevelse av mig själv i ögonblick där jag känner mig kritiserad – och inte ta det personligt – utan objektivt lyssna och se om det i vad jag upplever som kritik faktiskt finns viktiga praktiska punkter att ta i beaktande

Jag åtar mig själv att inte försöka försvara mig själv när jag upplever det som om en annan människa kritiserar mig – utan istället förbli här – lugn – stabil – och klar inom mig själv – och hantera situationen lugnt, och metodiskt till gagn för alla inblandande

Jag åtar mig själv att inte försöka gömma vad jag upplever för andra – utan istället fokusera på att andas, och transcendera det jag upplever – genom att ta mig själv tillbaka hit här till min kropp, och mitt andetag

Jag åtar mig själv att inte börja tänka på hur jag kan förbättra, och ändra på mig själv när jag upplever det som om en annan kritiserar mig – utan istället förbli här – en och jämlik såsom min fysiska kropp och hantera situationen i och som sunt förnuft – här

Jag åtar mig själv att inte längre vara känslig för vad jag upplever såsom kritik – och inte vara känslig överhuvudtaget – utan istället leva, och uttrycka mig själv såsom stabilitet här – i varje andetag, och i varje ögonblick – och inte ta någonting personligt

Jag åtar mig själv att sluta gå på glas runt andra människor – och sluta frukta inbillad kritik, och inbillade attacker – och istället uttrycka, och röra mig själv här i varje ögonblick autentiskt och utan ångest – och hantera konflikter som kommer upp i och som sunt förnuft

Dag 92: Fan, Vilken Liten Lägenhet Du Har!

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spänna mig, och känna mig rädd/nervös att någon tycker att jag är ”dålig” och ”mindre lyckad” än vad andra människor är – när någon nämner att jag har en dåligt placerad lägenhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i tysthet önska, och vilja bli definierad, och sedd av andra människor såsom att vara grädden på moset – såsom att ha det som andra vill ha, och inte ha det som andra inte vill ha – och alltså vara sedd av andra människor såsom ”lyckad”; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv och de beslut jag tar genom att alltid vara orolig för vad andra tycker, och inte tycker om mig – istället för att leva, och ta beslut i förhållande till vad jag ser är sunt förnuft, och vad som fungerar bäst för mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara nervös och rädd för att andra ska se ner på mig i tysthet, och tycka att jag inte lyckats med någonting i livet, eller gjort någonting beundransvärt av mig själv och mitt liv – och i detta förlåter jag mig själv att jag velat, och önskat att andra människor ska se mig som lyckad, och såsom speciell, och önska, vilja vara som mig, och leva mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga efter att få erhålla en positiv plats i människors ögon – eftersom jag är rädd för att bli sedd som misslyckad, och underlägsen – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att då jag inte är sedd av andra såsom lyckad – att genast känna, och definiera mig själv som misslyckad och underlägsen – och gå in i en upplevelse av stress, ångest och nervositet – där jag inte vet vad jag ska göra, och hur jag ska leva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det är någonting som saknas i och som mig själv, som jag måste erhålla och kämpa mig själv till i detta livet – och då göra detta genom att försöka få andra att se mig som fullständig, och som perfekt – och få andra att definiera mina beslut, och mitt leverne som att vara avundsvärt – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att göra och skapa mig själv till att vara, och uppleva mig själv såsom fullständig – och alltså sluta att jaga andra människors erkännande, utan istället erkänna mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig tom inom mig själv, och tänka att jag måste fylla detta tomrum inom och som mig själv genom att få andra att tycka om mig, och definiera vad jag gör i mitt liv, och hur jag lever – såsom att vara avundsvärt och positivt; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uttrycka mig själv, och leva från en utgångspunkt av att få andra att se mig, och lägga märke till mig – istället för att jag lever, och uttrycker mig själv här i varje ögonblick – utan att vilja någonstans

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva i saknad av kärlek, och tänka att kärlek är någonting jag måste få från andra människor – och att jag därmed måste skapa en grupp med människor i mitt liv som ger mig kärlek – tycker om mig, och bryr sig om mig – istället för att tillåta och acceptera mig själv att leva självkärlek – och bry mig om mig själv – och ta hand om mig själv och verkligen tillåta och acceptera mig själv att respektera mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag är värdelös, och så fort någon människa inte tycker om mig – eller ger någon slags vink om att hon/honom inte gillar att vara i min närhet – att genast gå in i en upplevelse av rädsla/ångest/självfördömande – där jag känner mig själv skit – eller obekväm och som att jag måste hitta något sätt att andra mig själv så att denna andra människa återigen kan tycka om mig, och se mig som värdefull; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva, och uttrycka mig själv såsom värdefull – och se att jag inte behöver någon annans kärlek – erkännande – validering – utan att jag kan ge detta till mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara beroende av att veta att andra människor ”godkänner” mig och ser mig såsom ”normal” och ”vänlig” och ”tillfredställande” – och så fort jag misstänker att någon inte tycker om mig, eller tycker att jag är en negativ/dålig människa – att gå in i rädsla, ångest, och nervositet – och tänka att jag har misslyckats, och att jag är misslyckad – och att jag inte uttryckt mig själv tillräckligt rätt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig lyckad, och tillfreds när jag uttrycker mig själv runt andra människor – och de skrattar, eller känner sig positivt laddade i förhållande till hur jag uttrycker mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli fullständigt beroende av att andra ska älska mig, och se mig som sin närmaste man – och som den finaste människan de någonsin träffat; istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att släppa detta begär – att släppa hoppet om att få bli omtyckt, och älskad – och istället ge detta till mig själv, och låta mig koppla av och ta det lugnt runt andra människor – eftersom jag inte längre är rädd för att bli avvisad, och inte längre önskar att få bli omfamnad och älskad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva för att få bli älskad och omtyckt av andra – och i detta glömma bort mig själv – i detta avvisa mig själv, och inte spendera någon tid med mig själv – genom att skriva, eller genom att bara sitta och andas med mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det är någon slags fulländad lycka att få vara omtyckt av andra, och att jag måste nå denna upplevelsen – och tro att så länge jag inte lyckats skapa denna upplevelsen i mig själv, och i min värld – att då tro att någonting saknas, och att jag absolut inte kan vara nöjd, eller tillfredställd med mig själv – utan att jag måste fortsätta söka efter någonting där ute – mitt ”break-through”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter mitt genombrott, när plötsligt mitt liv ska ändras, och jag ska få uppleva alla de där drömmarna, och fantasierna jag skapat som barn – om att jag ska bli känd, och jag bli sedd av andra människor som speciell och annorlunda – och tro att denna framtiden väntar på mig där ute någonstans, och endast när denna framtiden står vid min dörr kan jag börja leva, och faktiskt känna mig tillfreds, och fullständig inom och som mig själv – istället för att se, inse och förstå att denna önskade framtiden inte är riktig, den finns inte – det är en illusion och som inte kommer förändra min upplevelse av mig själv överhuvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta på att min förväntade framtid ska ändra min upplevelse av mig själv, och tänka att min förväntade framtid kommer erbjuda mig en möjlighet att bli känd, och älskad av alla – och tro att då äntligen kommer jag att känna mig själv ”hemma” här – och veta vem jag är, och vad jag gör; istället för att se, inse och förstå att jag måste skapa mig själv som hemma här – och se till att jag upplever, och står som mig själv i varje ögonblick – stabil och effektiv här och som mig själv – där jag inte längre söker efter en önskad framtid, och någonting som jag känner att jag är värd – långt där framme i en avlägsen idé av hur min framtid ska bli

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå – att min största frihet finns i att ge upp min framtid, och att tillåta och acceptera mig själv att leva fullständigt HÄR i varje ögonblick – och släppa alla slags hopp, och drömmar – släppa alla idéer om att min lycka finns där ute att hämta någonstans, och endast när jag lyckats få tag i min lycka därute någonstans kommer jag att kunna koppla av här

Jag åtar mig själv att vara nöjd med mig själv här – och LEVA HÄR – och inte söka efter få bli någonting mer, och någonting bättre – någon som i andras ögon är lyckad och speciell – och istället åtar jag mig själv att respektera, bry mig om, och se mig själv

Jag åtar mig själv att sluta tro att jag måste vara älskad och omtyckt av andra människor för att känna mig själv hel, och fullständig – och tro att jag måste bli känd, och sedd av andra för att mitt liv, och jag ska ha något värde; och i detta åtar jag mig själv att leva självvärde här i varje ögonblick som mig själv

Jag åtar mig själv att släppa mig själv fri från begäret av att bli älskad av andra – och istället åtar jag mig själv att älska mig själv – och leva denna kärlek till mig själv genom att aldrig fördöma mig själv, aldrig vara hård mot mig själv – utan behandla mig själv, såsom jag skulle vilja att andra behandlade mig – omtänksamt och med ömhet och varsamhet

Jag åtar mig själv att inte vilja att alla ska älska och tycka om mig – och att inte vara rädd för att någon ska ogilla mig, eller tycka att jag lever ett misslyckat liv – och att jag är misslyckad överhuvudtaget – och jag åtar mig själv att vara här – avslappnad, och bekväm med mig själv oavsett vad andra känner – upplever – eller tycker

Jag åtar mig själv att sluta söka erkännande av andra, att sluta att vilja få bli en del av andra människors vardag – och få andra människor att tänka då de träffar mig att: ”det där var en trevlig kille” – och istället åtar jag mig själv att respektera mig själv genom att inte leva en charad och försöka få andra att fatta tycke för mig

Jag åtar mig själv att sluta kompromissa mig själv, och mig själv i de beslut jag tar – genom att hela tiden i mina beslut ta i beaktande vad andra kan tänkas tycka/känna om mig – och jag åtar mig själv att inte reagera, och uppleva mig själv pressad, nervös när jag märker att människor runtomkring mig – inte håller med mig, inte tycker som jag – eller tycker att jag inte är trevlig, och socialt korrekt

Dag 91: Vem Är Jag Utan Dig?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, och skapa mig själv i förhållande till andra människor – och vara beroende av att andra människor ska leva, och uttrycka sig själv genom vissa ord, vissa rörelser, vissa sorts ljud – för att jag ska uppleva mig själv som ”en del av ögonblicket” – och för att jag ska uppleva mig själv accepterad och stabil – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av att andra människor ska ha förhållanden med mig – och ha en speciell sorts relation till mig inom sig själva – för att jag ska uppleva mig själv såsom stabil, trygg, och här – med och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse att om jag upplever någon slags reaktion inom mig själv när någon människas förhållande till mig ändras – t ex att de tidigare har sett/definierat mig som snäll – och nu istället tycker att jag är elak, och dum – att detta visar mig att jag separerat mig själv från mig själv – och istället för att leva här – en och jämlik i varje ögonblick – där jag är en och samma oavsett med vilken person jag umgås – att jag istället skapat separata karaktärer, och personligheter beroende på vilken jag umgås med och vilken jag interagerar med

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte skapa EN relation och EN verklighet som jag lever som mig själv i varje ögonblick – nämligen DENNA verkligheten här – såsom denna fysiska verklighet – som är praktiskt och likadan i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förvänta mig att bli behandlad av människor på vissa sätt – och när jag inte blir behandlad på ett sådant sätt som jag förväntar mig, att då tänka att det är deras fel att jag upplever mig själv upprörd, och arg – eller obekväm – istället för att se, inse och förstå att jag har skapat hela upplevelsen av och som mig själv från början till slut – och att det inte har någonting med vad den andra människan gör och inte gör

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att sluta definiera, och skapa mig själv i förhållande till andra människor – i rädslan för att jag då inte kommer veta vem jag är, och att jag inte kommer vet hur jag ska agera – och hur jag ska leva – och i detta frukta – att om jag inte skapar mig själv i förhållande till andra, att jag då kommer hamna utanför de normer, och regler som finns i samhället – och att jag därför kommer bli utmobbad

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att när jag upplever det inom och som mig själv såsom ett förhållande förändras – att detta visar mig att förhållandet inte var riktigt från första början – eftersom jag inte var riktig i förhållande till förhållandet, utan endast existerade såsom en upplevelse – en känsla – och en idé av att ”jag är i ett förhållande”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte döda mitt ”personliga jag” – såsom den delen av mig som konstant analyserar mig själv i förhållande till andra, och inom mig talar om hur mitt förhållande med andra artar sig, hur saker och ting går – vad jag bör göra, och vad jag inte böra göra – och hur jag bör känna, och hur jag inte bör känna; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva/uttrycka mig själv såsom en helt fysisk varelse – helt praktisk här – utan något minne om föregående ögonblick – utan att jag agerar, och uttrycker mig själv en och jämlik i varje ögonblick – och alltså inte har några förväntningar, eller förhoppningar om hur ett visst ögonblick ska spelas ut, och hur en viss människa ska vara, eller inte vara mot mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att känslan av att vara i ett förhållande med en annan människa är en illusion – och känslan av att skapa någonting med en annan människa är en illusion – känslan av att vara ett par är en illusion och existerar inte är praktiskt, och fysiskt – således åtar jag mig själv att inte skapa, och definiera mig själv i förhållande till vad jag känner – för jag kan inte lita på det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte släppa mig själv fri från ångest, rädsla, och nervositet – och släppa mig själv fri från alla förhållanden jag skapat i mitt huvud – släppa mig själv fri från idéer om vem jag är, och hur jag borde vara i förhållande till människor i min värld – och istället leva HÄR – i varje ögonblick – och röra mig själv HÄR i varje ögonblick – utan minnen, utan att förbereda mig själv – utan att försöka förstå hur jag ska leva – utan istället LEVA

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att alla energifluktuationer jag upplever i förhållande till andra människor – inte är skapade av ”andra människor” – utan är skapade av mig – således är allt som finns i min externa verklighet enbart en spegel av och som mig själv – såsom hur jag existerar inom och som mig själv – och därför åtar jag mig själv att sluta leva i separation från mig själv – genom att tro att min verklighet skapar mig, och istället förstå att jag skapar mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att jag har tänkt ut inom mig själv hur det är ”rätt” att vara och hur det är ”fel” att vara – och att jag genom att applicera dessa punkterna av moralitet på min värld – i sin tur skapar emotionella/känslomässiga upplevelser inom och som mig själv – där jag antingen känner mig själv glad/positiv – eller negativ/ledsen; således slutar jag att skapa och definiera mig själv i förhållande till vad som pågår i min värld – och jag åtar mig själv att leva HÄR – att uttrycka mig själv HÄR – och att ta tillbaka alla punkter jag märker existerar inom och som mig själv – till mig själv – och sedan gå dessa punkterna från en utgångspunkt av att ta ansvar för mig själv och förändra mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att drama i förhållanden är en illusion, skapad av idén av att jag existerar i förhållande till någon annan – och att min inre verklighet av och som mig själv har någonting att göra med andra människor i min värld – och således inser, ser och förstår jag att det egentligen inte existerar drama – det existerar inte ”häftiga oenigheter” – allt som existerar är vad jag tillåter och accepterar att existera inom och som mig själv – och således förstår jag att jag helt kan ändra min upplevelse av mig själv i min värld genom att ändra vad det är jag tillåter och inte tillåter inom och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att jag kan inte bestraffa någon annan – jag kan inte vara arg på någon annan – jag kan inte hata någon annan – jag kan inte ogilla någon annan – eftersom allt detta händer INOM MIG – MOT MIG – och har alltså ingenting att göra med den verkligheten jag lever – och har ingenting att göra med de människor jag delar min verklighet med

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att jag kan bara vara arg på mig själv, jag kan bara hata mig själv – någonting som jag gör genom att skvallra om andra, och mig själv i mitt huvud – det är faktiskt så jag KONSTANT skapar idéer och upplevelser av och som mig själv; och i och med detta åtar jag mig själv på varje sätt och viss stoppa den konstant talande rösten inom och som mig själv såsom den mentala skvallerrösten

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa illusoriska verkligheter i mitt huvud, och definiera min värld utifrån vad är jag känner, och vad är jag tänker – istället för att se, inse och förstå – att vad jag känner, och vad tänker inte har någonting att göra med den verklighet jag befinner mig i – utan vad jag känner och tänker har JAG skapat – och alltså bara någonting som jag kan hantera, och är bara någonting som har något att göra med mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en illusorisk kamp med andra inom mig själv, i mitt huvud – där jag försöker övertala, och vinna mot andra – och få andra att tycka synd om mig, och gå in i diverse emotionella upplevelser som i grund och botten får mig att se ut som ett offer för omständigheterna i min värld, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att omständigheterna i min värld inte har någonting att göra med VEM JAG ÄR inom och som mig själv – eftersom jag skapar mig själv – jag väljer vem och hur jag ska existera inom mig själv i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att sluta tro att jag överhuvudtaget kan hämnas på min värld, och människor i min värld – kan vara arg, och frustrerad – och besviken på människor, och omständigheter i min värld – och istället inser, ser och förstår jag att ”allt handlar om mig” – alltså – allt som jag upplever inom mig själv – är jag själv – och således åtar jag mig själv att sluta dessa lönlösa försöken att få min värld att ta ansvar, och uppmärksamma mina inre upplevelser av mig själv – och istället åtar jag mig själv att ta ansvar för och ändra mig själv

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att en annan människa inte kan skapa en tanke inom mig, kan inte skapa en upplevelse inom mig, kan inte skapa en viss omständighet och känsla inom och som mig själv – och således åtar jag mig själv att ta fullt ansvar för och som mig själv – för allt som pågår inom såväl som utom mig själv

Jag åtar mig själv att sluta jaga en syndabok för vem jag är och hur jag existerar inom och som mig själv – och inse att: jag skapar allting – och att jag kan tydligt se att jag skapar allting eftersom det är jag som dikterar min upplevelse av mig själv genom vad jag tänker inom mig själv

Jag åtar mig själv att sluta skapa, och definiera mig själv i förhållande till andra – och istället leva endast ETT förhållande här – nämligen förhållandet till mig själv i varje ögonblick – där jag står upp och uttrycker mig själv en och jämlik såsom min mänskliga fysiska kropp i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att sluta söka efter någon att anklaga – såsom vem som skapat min upplevelse – och istället titta inom mig själv på hur, och vad jag tänkt – eftersom där finns svaret till varför jag upplever mig själv såsom jag upplever mig själv – och ingen annanstans

Jag åtar mig själv att ta ansvar för mig själv – och föra alla reaktioner, och upplevelser tillbaka till mig själv – och arbeta med, släppa dessa upplevelser genom att skriva – applicera självförlåtelse – och gå de nödvändiga självkorrigerande besluten

Dag 90: Jag Söker Efter Närhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter närhet, och förståelse utanför mig själv – och definiera alla interaktioner i min värld med andra människor utifrån hur ”nära” och ”förstådd” jag känner mig med den människan – istället för att se, inse och förstå att denna närhet, och förståelse jag upplever är mitt eget ackumulerade sinnesskvaller – och dessa upplevelser är någonting jag skapat inom och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i och bli en fullständig upplevelse av sorg, och underlägsenhet när jag känner det som om en annan inte förstår mig, och inte är omtänksam, utan istället är hård, och arg; och inom mig själv tänka att det är den andra personen som skapar denna upplevelse inom mig själv, och att det är på grund av att de inte är tillräckligt snälla mot mig; istället för att se, inse och förstå – att den upplevelse jag har inom och som mig själv – är jag själv och ingen annan – och således inser jag att den avgrund jag upplever inom och som mig själv såsom att jag känner mig underlägsen, och i fullständig sorg – är min egen skapelse och kreation och har ingenting att göra med en annan människa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara beroende av andra människor att tycka om mig, och att acceptera mig – och att tala med mig i en långsam, och ljus röst – eftersom jag då känner mig själv accepterad, och jag känner mig som om jag är förstådd – och som att jag då är tillräckligt säker, och trygg för att uttrycka och röra mig själv; istället för att se, inse och förstå att jag gjort mig själv beroende till ett visst röstläge, och en viss bildpresentation – istället för att leva mig själv här såsom stabilitet – ovillkorligt i varje ögonblick – vari jag står som mig själv oavsett vad en annan känner, eller upplever som sig själva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig beroende av en annan människa för att uppleva, och leva mig själv såsom stabilitet – och vara beroende av att en annan ska uppskatta och hålla med mig, och ”hjälpa mig” att uttrycka mig själv genom att alltid och konstant vara en positiv kraft i min värld – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stå upp inom och som mig själv ovillkorligt och utan att vara beroende av en annan människas ”positiva kraft” för att jag ska leva, och uttrycka mig själv i varje ögonblick här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli fullständigt besatt av sorg, och underlägsenhet, när jag känner/upplever att en annan människa inte tar mig på allvar, och inte ger mig tillräckligt positiv feedback – och i detta förtrycka och hålla mig själv tillbaka eftersom jag är rädd, och nervös att någonting jag säger, eller uttrycker kanske kommer göra så att jag får negativ feedback, och att de andra människorna väljer att helt utesluta mig och avvisa mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva utan rädsla – att leva utan att konstant vara orolig för att inte få positiv feedback av andra människor i min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli en positiv-feedback-junke – varigenom allt jag gör/säger/lever måste av andra människor uppfattas positivt för att jag inte ska gå in och uppleva mig själv fullständigt förstörd i och som en känsla av att jag är avvisad, och att jag inte är omtyckt; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stå upp som stabilitet, som självständighet, som styrka och leva ovillkorligt här – där jag inte längre är rädd för vad andra tycker om mig – för vad andra har för upplevelse i förhållande till mig – och där jag inte känner mig sårad, och emotionellt överkörd så fort någonting inte känner sig positiv nära mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter att få bli förstådd av andra människor – och att när jag talar med en andra människor, att hoppas och önska att de ska öppna sina armar och säga att ”de vet exakt vad jag känner, och att de håller med mig fullständigt” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förvänta mig av andra människor att de ska göra min upplevelse av mig själv bättre än vad den är för närvarande – i tron att de är andra människor som skapar min upplevelse av mig själv, eftersom de inte förstår mig tillräckligt bra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gömma mig själv från andra människor, och undvika att skapa relationer, och förhållanden med andra människor i och som tron och idén att ”ingen kommer förstå mig ändå – jag är unik – och jag är missförstådd” – och gömma mig själv i denna definition av andra och mig själv; istället för att se, inse och förstå att egentligen är jag bara rädd för att andra faktiskt ska förstå mig, och lära känna mig – men att de när de lär känna mig ska ogilla mig, och se mig som någonting de inte vill ha någonting att göra med; och i och med detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva och uttrycka mig själv ovillkorligt – att prata med människor som mig själv och utan en förhoppning att de ska tycka om mig, och utan en rädsla att de ska ogilla mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå till vilken grad jag har begränsat mig själv – genom att jag gjort mig själv fullständigt beroende av att andra människor ska förstå mig, ska ge mig en upplevelse av närhet, och ska vara ”snälla” mot mig när jag pratar med dem – eftersom jag i detta har helt tagit bort mig själv från ögonblick och konversationer med människor som inte existerat såsom denna ”jag är snäll” karaktären; i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att utmana mina idéer och upplevelser och gå utöver vad jag trott hittills ett bra förhållande, bra kommunikation, bra förhållande – såsom att jag upplever och känner positiva känslor; och istället stå en och jämlik här såsom min kropp och leva/uppleva utan att tänka, eller känna – utan att definiera, och skapa idéer om vad som pågår här – utan leva direkt – en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag kommunicerar och interagerar med andra människor – att hela tiden vara på min vakt att kanske jag kommer bli sårad – kanske jag kommer bli attackerad – kanske jag kommer få någon slags pik riktad mot mig som jag måste parera; i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att slappna av, och inse att det inte spelar någon roll vad andra känner/upplever/lever inom och som sig själva – eftersom detta INTE KAN påverka mig; i detta inser jag att vad som jag upplever såsom att påverka mig är faktiskt min egen skapelse av och som definitioner/upplevelser/minnen inom mig själv som aktiveras i förhållande till det ögonblick i vilket jag medverkar

Jag åtar mig själv att sluta ta min upplevelse av mig själv såsom att vara ”nära” och ”förstådd” av en annan människa allvarligt – och inser att dessa endast är upplevelser av och som energi – och i och med detta åtar jag mig själv att stoppa min medverkan i dessa upplevelser då de kommer upp inom mig

Jag åtar mig själv att inte förvänta mig av andra människor att de ska vara ”snälla” – ”hövliga” – ”förstående” – mot mig – och jag åtar mig själv att inte gå in i och känna mig som en emotionell avgrund så fort jag tycker det känns som om någon inte gillar mig, eller tycker om mig; och således åtar jag mig själv att leva självständighet, och självsäkerhet – och inte vara helt beroende av vad andra människor tycker och känner om mig

Jag åtar mig själv att inte vara beroende av ett visst röstläge, och en viss bildpresentation för att jag ska känna mig/leva mig själv såsom stabilitet – och för att jag ska våga uttrycka mig själv – tala och leva här; istället åtar jag mig själv att leva stabilitet som mig själv – ovillkorligt – och oavsett vad någon annan känner eller tycker

Jag åtar mig själv att sluta vara beroende av en annan människas positiva feedback, och en annan människas känsla/upplevelse av och som mig – såsom att jag är en positiv och omtyckt människa; och således åtar jag mig själv att leva här – autentiskt och utan att göra mig själv till – och utan att söka efter erkännande, och hjälp – utan att leva här en och jämlik som stabilitet – och självständighet – och självsäkerhet i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att sluta vilja ha saker av andra människor – och sluta vara beroende av att andra människor ska vara mot mig – och ta emot mig på ett visst sätt – och istället åtar jag mig själv att stå upp en och jämlik – ovillkorligt – och leva mig själv utan att vara beroende av vad andra människor känner/tycker/säger/lever

Jag åtar mig själv att sluta vara och existera som en positiv-feedback-junkie – och istället leva mig själv här – och leva mig själv såsom den positivitet jag önskar att få från andra – genom att jag lyssnar på mig själv – jag förstår mig själv – jag är omtänksam gentemot mig själv – och att jag respekterar mig själv, och tar mig själv på allvar

Jag åtar mig själv att istället för att söka efter att få bli förstådd av andra – att istället förstå och lära känna mig själv – genom att skriva, applicera självförlåtelse – och gå min process av att andas och föra mig själv tillbaka hit till det fysiska i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att sluta vara rädd för att någon ska se mig, och lära känna mig – och faktiskt förstå mig – och i detta välja att ogilla mig – och istället åtar jag mig själv att leva, och uttrycka mig själv såsom vem jag är – som mitt andetag och min fysiska kropp här – utan att förbereda och utan att försöka vara någonting mer än – här

Jag åtar mig själv att sluta begränsa mig själv i fråga om hur jag pratar, och med vilka jag pratar – genom att sluta prata på ett sådant sätt att jag alltid låter vänlig, och snäll – och att jag istället talar/uttrycker mig själv här – en och jämlik såsom min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att inse att vad jag än upplever inom och som mig själv – så är det JAG – och ingenting annat