Dag 91: Vem Är Jag Utan Dig?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, och skapa mig själv i förhållande till andra människor – och vara beroende av att andra människor ska leva, och uttrycka sig själv genom vissa ord, vissa rörelser, vissa sorts ljud – för att jag ska uppleva mig själv som ”en del av ögonblicket” – och för att jag ska uppleva mig själv accepterad och stabil – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av att andra människor ska ha förhållanden med mig – och ha en speciell sorts relation till mig inom sig själva – för att jag ska uppleva mig själv såsom stabil, trygg, och här – med och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse att om jag upplever någon slags reaktion inom mig själv när någon människas förhållande till mig ändras – t ex att de tidigare har sett/definierat mig som snäll – och nu istället tycker att jag är elak, och dum – att detta visar mig att jag separerat mig själv från mig själv – och istället för att leva här – en och jämlik i varje ögonblick – där jag är en och samma oavsett med vilken person jag umgås – att jag istället skapat separata karaktärer, och personligheter beroende på vilken jag umgås med och vilken jag interagerar med

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte skapa EN relation och EN verklighet som jag lever som mig själv i varje ögonblick – nämligen DENNA verkligheten här – såsom denna fysiska verklighet – som är praktiskt och likadan i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förvänta mig att bli behandlad av människor på vissa sätt – och när jag inte blir behandlad på ett sådant sätt som jag förväntar mig, att då tänka att det är deras fel att jag upplever mig själv upprörd, och arg – eller obekväm – istället för att se, inse och förstå att jag har skapat hela upplevelsen av och som mig själv från början till slut – och att det inte har någonting med vad den andra människan gör och inte gör

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att sluta definiera, och skapa mig själv i förhållande till andra människor – i rädslan för att jag då inte kommer veta vem jag är, och att jag inte kommer vet hur jag ska agera – och hur jag ska leva – och i detta frukta – att om jag inte skapar mig själv i förhållande till andra, att jag då kommer hamna utanför de normer, och regler som finns i samhället – och att jag därför kommer bli utmobbad

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att när jag upplever det inom och som mig själv såsom ett förhållande förändras – att detta visar mig att förhållandet inte var riktigt från första början – eftersom jag inte var riktig i förhållande till förhållandet, utan endast existerade såsom en upplevelse – en känsla – och en idé av att ”jag är i ett förhållande”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte döda mitt ”personliga jag” – såsom den delen av mig som konstant analyserar mig själv i förhållande till andra, och inom mig talar om hur mitt förhållande med andra artar sig, hur saker och ting går – vad jag bör göra, och vad jag inte böra göra – och hur jag bör känna, och hur jag inte bör känna; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva/uttrycka mig själv såsom en helt fysisk varelse – helt praktisk här – utan något minne om föregående ögonblick – utan att jag agerar, och uttrycker mig själv en och jämlik i varje ögonblick – och alltså inte har några förväntningar, eller förhoppningar om hur ett visst ögonblick ska spelas ut, och hur en viss människa ska vara, eller inte vara mot mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att känslan av att vara i ett förhållande med en annan människa är en illusion – och känslan av att skapa någonting med en annan människa är en illusion – känslan av att vara ett par är en illusion och existerar inte är praktiskt, och fysiskt – således åtar jag mig själv att inte skapa, och definiera mig själv i förhållande till vad jag känner – för jag kan inte lita på det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte släppa mig själv fri från ångest, rädsla, och nervositet – och släppa mig själv fri från alla förhållanden jag skapat i mitt huvud – släppa mig själv fri från idéer om vem jag är, och hur jag borde vara i förhållande till människor i min värld – och istället leva HÄR – i varje ögonblick – och röra mig själv HÄR i varje ögonblick – utan minnen, utan att förbereda mig själv – utan att försöka förstå hur jag ska leva – utan istället LEVA

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att alla energifluktuationer jag upplever i förhållande till andra människor – inte är skapade av ”andra människor” – utan är skapade av mig – således är allt som finns i min externa verklighet enbart en spegel av och som mig själv – såsom hur jag existerar inom och som mig själv – och därför åtar jag mig själv att sluta leva i separation från mig själv – genom att tro att min verklighet skapar mig, och istället förstå att jag skapar mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att jag har tänkt ut inom mig själv hur det är ”rätt” att vara och hur det är ”fel” att vara – och att jag genom att applicera dessa punkterna av moralitet på min värld – i sin tur skapar emotionella/känslomässiga upplevelser inom och som mig själv – där jag antingen känner mig själv glad/positiv – eller negativ/ledsen; således slutar jag att skapa och definiera mig själv i förhållande till vad som pågår i min värld – och jag åtar mig själv att leva HÄR – att uttrycka mig själv HÄR – och att ta tillbaka alla punkter jag märker existerar inom och som mig själv – till mig själv – och sedan gå dessa punkterna från en utgångspunkt av att ta ansvar för mig själv och förändra mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att drama i förhållanden är en illusion, skapad av idén av att jag existerar i förhållande till någon annan – och att min inre verklighet av och som mig själv har någonting att göra med andra människor i min värld – och således inser, ser och förstår jag att det egentligen inte existerar drama – det existerar inte ”häftiga oenigheter” – allt som existerar är vad jag tillåter och accepterar att existera inom och som mig själv – och således förstår jag att jag helt kan ändra min upplevelse av mig själv i min värld genom att ändra vad det är jag tillåter och inte tillåter inom och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att jag kan inte bestraffa någon annan – jag kan inte vara arg på någon annan – jag kan inte hata någon annan – jag kan inte ogilla någon annan – eftersom allt detta händer INOM MIG – MOT MIG – och har alltså ingenting att göra med den verkligheten jag lever – och har ingenting att göra med de människor jag delar min verklighet med

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att jag kan bara vara arg på mig själv, jag kan bara hata mig själv – någonting som jag gör genom att skvallra om andra, och mig själv i mitt huvud – det är faktiskt så jag KONSTANT skapar idéer och upplevelser av och som mig själv; och i och med detta åtar jag mig själv på varje sätt och viss stoppa den konstant talande rösten inom och som mig själv såsom den mentala skvallerrösten

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa illusoriska verkligheter i mitt huvud, och definiera min värld utifrån vad är jag känner, och vad är jag tänker – istället för att se, inse och förstå – att vad jag känner, och vad tänker inte har någonting att göra med den verklighet jag befinner mig i – utan vad jag känner och tänker har JAG skapat – och alltså bara någonting som jag kan hantera, och är bara någonting som har något att göra med mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en illusorisk kamp med andra inom mig själv, i mitt huvud – där jag försöker övertala, och vinna mot andra – och få andra att tycka synd om mig, och gå in i diverse emotionella upplevelser som i grund och botten får mig att se ut som ett offer för omständigheterna i min värld, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att omständigheterna i min värld inte har någonting att göra med VEM JAG ÄR inom och som mig själv – eftersom jag skapar mig själv – jag väljer vem och hur jag ska existera inom mig själv i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att sluta tro att jag överhuvudtaget kan hämnas på min värld, och människor i min värld – kan vara arg, och frustrerad – och besviken på människor, och omständigheter i min värld – och istället inser, ser och förstår jag att ”allt handlar om mig” – alltså – allt som jag upplever inom mig själv – är jag själv – och således åtar jag mig själv att sluta dessa lönlösa försöken att få min värld att ta ansvar, och uppmärksamma mina inre upplevelser av mig själv – och istället åtar jag mig själv att ta ansvar för och ändra mig själv

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att en annan människa inte kan skapa en tanke inom mig, kan inte skapa en upplevelse inom mig, kan inte skapa en viss omständighet och känsla inom och som mig själv – och således åtar jag mig själv att ta fullt ansvar för och som mig själv – för allt som pågår inom såväl som utom mig själv

Jag åtar mig själv att sluta jaga en syndabok för vem jag är och hur jag existerar inom och som mig själv – och inse att: jag skapar allting – och att jag kan tydligt se att jag skapar allting eftersom det är jag som dikterar min upplevelse av mig själv genom vad jag tänker inom mig själv

Jag åtar mig själv att sluta skapa, och definiera mig själv i förhållande till andra – och istället leva endast ETT förhållande här – nämligen förhållandet till mig själv i varje ögonblick – där jag står upp och uttrycker mig själv en och jämlik såsom min mänskliga fysiska kropp i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att sluta söka efter någon att anklaga – såsom vem som skapat min upplevelse – och istället titta inom mig själv på hur, och vad jag tänkt – eftersom där finns svaret till varför jag upplever mig själv såsom jag upplever mig själv – och ingen annanstans

Jag åtar mig själv att ta ansvar för mig själv – och föra alla reaktioner, och upplevelser tillbaka till mig själv – och arbeta med, släppa dessa upplevelser genom att skriva – applicera självförlåtelse – och gå de nödvändiga självkorrigerande besluten

Advertisements