Dag 96: Alltså, Va Fan Håller Du På Med?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som ångest och rädsla att jag av misstag, och utan att veta det ska uppröra andra människor – och få andra människor att bli arga på mig – och i ilska, och frustration skrika ”va fan håller du på med?”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva en emotionell reaktion av skräck när någon blir arg i min närvaro – och omedelbart inom och som mig själv ”frysa till is” – och känna mig kvävd, och tillbakatryckt inom mig själv – och inom detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa, och leva idén som mig själv att ilska är någonting farligt, och någonting jag bör undvika – och någonting jag måste skydda mig själv mot – istället för att se, inse och förstå att ilska inte kan påverka mig – om jag inte tillåter och accepterar mig själv att skapa, och uppleva reaktioner i förhållande till ilska

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva för att tillfredsställa andra, och få andra att vara nöjda och glada med mig – eftersom jag är rädd för att möta en människa som är missnöjd, och förbannad på mig – och tycker att jag inte har skött mig som jag borde

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt när någon är arg – och inom mig själv reagera i sorg, och underlägsenhet – och börja prata inom mig själv om hur jag tycker att den andra människan är ”dum” och ”oansvarig” och borde ”uppskatta mig mer” – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att stoppa alla reaktioner, och att ta mig själv tillbaka hit till min fysiska kropp – och leva som mitt andetag HÄR

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag aldrig reagerar på en annans ilska – och att den sorg, och emotionella nervositeten jag känner inom och som mig själv när en annan är arg – inte handlar om den andra utan om mig själv – och att vad jag egentligen upplever är de minnen som jag skapat och ackumulerat inom mig själv, och definierat mig själv som

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mig själv som svag, och känslig – och tro att eftersom jag är svag, och känslig så måste jag reagera i sorg, och emotionellt inre tumult när en annan blir arg – för tydligen är denna ilska så stark, och kraftfull att den måste rucka mig i hur jag upplever mig själv i ögonblicket – istället för att se, inse och förstå att ilskan inte behöver förändra mig och jag behöver inte uppleva någonting över huvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att komplicera mitt liv, och mina förhållanden med andra människor – genom att tro, och tänka att jag är svag, och undermålig andra människor – och att jag därför inte kan vara stabil, och säker inom och som mig själv även om andra människor blir arga och frustrerade

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera som tillfredställarkaraktären – vari jag vill att andra ska må bra, och känna sig positivt laddade runtomkring – och i detta kommer jag utan att blicka göra exakt vad som helst som krävs för att andra ska må bra – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv – och ta dumma och ologiska beslut för att försöka tillfredställa och göra andra människor glada

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ”hålla mitt huvud kallt” – d v s – att jag andas och tillåter och accepterar mig själv att vara stabil, och trygg här i och som mig själv i min mänskliga fysiska kropp och inte försöka hantera situationer utifrån en utgångspunkt av och som reaktion – såsom rädsla, eller ångest

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se det som en lösning att hantera situationer med rädsla – och att röra mig själv i och som rädsla – och att på alla sätt och vis försöka ta bort denna rädsla, genom att göra människor glada, och tillfredställda – och inte längre arga, frustrerade och missnöjda

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt när människor blir arga, frustrerade och missnöjda – och känna/uppleva det som om det är en attack mot mig – och att jag måste försvara mig själv, och visa att jag visst inte är så dålig som den andra människan säger – istället för att se, inse och förstå att det aldrig är personligt – och att vad de andra människorna upplever inom och som sig själv såsom en reaktion inte handlar om mig – utan handlar om vem den andra människan skapat som sig själv inom sig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att värdesätta när andra människor blir glada, och tillfredställda utifrån någonting som jag gör – och börjar prata inom mig själv med mig själv om hur duktig jag är – hur effektiv jag är, hur omtänksam jag är – och hur trevlig, och rolig jag är som människa – och i detta inre självpratet skapa en upplevelse av mig själv såsom att känna mig euforisk och bra om mig själv; istället för att tillåta och acceptera mig själv att inte definiera mig själv utifrån huruvida andra tycker att jag gör någonting bra – eller dåligt – utan vara här i varje ögonblick och leva som en fysisk varelse – där ingenting skapar en upplevelse inom mig – utan jag förblir densamma – igår, idag och imorgon

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är med andra människor, att uppleva mig själv spänd, och nervös – och existera i och som en personligt av att leta efter möjligheter för hur jag kan tjäna den andra människan – och skapa en upplevelse inom den andra människan av att vara tillfredställd, och glad med min närvaro – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att förbli här som mitt andetag – och röra mig själv i och som sunt förnuft – och inte agera i stress och spändhet – eftersom jag vet, ser och förstår att när jag rör mig i och som stress och spändhet – att jag då kommer kompromissa mig själv och ta beslut som inte är i samklang med min fysiska verklighet här

Jag åtar mig själv att när jag upplever mig själv rädd, och nervös för att andra ska bli arga och missnöjda med mig – att andas, och ta mig själv tillbaka hit till min kropp – och sluta medverka i upplevelsen – och istället stå upp inom och som mig själv och leva självförtroende, och självtillit – och uttrycka mig själv utan att låta mig begränsas av ångest, nervositet eller rädsla

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att ilska inte är någonting farligt – och inte kan skada mig – och att det därför inte finns någon grundad anledning att frukta ilska

Jag åtar mig själv att när någon blir arg i min närvaro – och jag omedelbart inom och som mig själv ”fryser till is” – känner mig kvävd och tillbakatryckt – att andas djupt, och ta mig själv tillbaka till min kropp här – och fortsätta att uttrycka och röra mig själv här obehindrat – och inte tillåta och acceptera mig själv att bli kontrollerad och styrd av mina inre emotionella upplevelser

Jag åtar mig själv att sluta leva för att tillfredställa andra, och få andra att vara nöjda och glada med mig – och jag åtar mig själv att istället utveckla, och leva mig själv såsom självuppriktighet här – i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att när någon blir arg i min närvaro – och jag inom mig själv reagerar i sorg och underlägsenhet – att andas djupt och ta mig själv tillbaka till min kropp här – och sluta uppleva mig själv såsom sårad, och känslomässigt upprörd – utan istället se, inse och förstå att ingenting är någonsin personligt – och att den andra människan är arg, handlar inte om mig men utan om vem de är, och hur de tillåter och accepterar sig själva att existera inom sig själva

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att när jag upplever mig själv ledsen, eller emotionellt sårad – att det aldrig handlar om situationen jag befinner mig, eller personen som jag upplever/tror ha sårat mig – utan att det jag upplever faktiskt är mina egna minnen och ackumulerade förflutna upplevelser

Jag åtar mig själv att inse, se och förstå – samt leva denna insikt, och förståelse – att jag inte är svag och känslig – utan att jag har förmågan att leva, och uttrycka mig själv HÄR som min kropp – och sluta uppleva och se min värld utifrån ett par subjektiva glasögon av att definiera allt såsom antingen positivt eller negativt

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att det faktum att jag reagerar när en annan är arg – och att jag upplever mig själv nervös, och obekväm är faktiskt ett beslut jag tar – och att jag därmed kan besluta att inte bli nervös, eller obekväm utan istället förbli stabil – och lugn här såsom mitt andetag

Jag åtar mig själv – att när jag ser att jag går in i tillfredställarkaraktären – att andas djupt – och ta mig själv tillbaka hit till min mänskliga fysiska kropp – och istället leva/röra mig själv en och jämlik såsom min mänskliga fysiska kropp, och såsom min omgivning – och sluta tänka på vad och hur jag borde röra mig själv – och istället leva HÄR en och jämlik

Jag åtar mig själv att när jag ser att jag försöker att hantera en viss situation utifrån en utgångspunkt av och som reaktion – att jag genast stoppar mig själv, tar ett djupt andetag – och för mig själv tillbaka hit till min mänskliga fysiska kropp – och att jag istället hanterar och ser på situationen utifrån en fysisk och praktiskt utgångspunkt – och inte ser, eller gör situationen på något sett emotionellt eller känslomässigt laddad – utan endast praktisk/fysisk

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att det inte är en lösning att hantera alla situationer utifrån en utgångspunkt av rädsla – utan att den enda lösningen är att jag i varje ögonblick medvetet stoppar mig själv från att uppleva, och leva såsom rädsla – och istället lever, och uttrycker mig själv här – fysiskt och praktiskt

Jag åtar mig själv att när jag upplever mig själv personligt påhoppad av en annan människa – och att jag märker att jag börjar försöka försvara mig själv och ”ta tillbaka mitt värde” – att genast stoppa mig själv, ta ett djupt andetag – och ta mig själv tillbaka hit – och se, inse och förstå att ingenting är någonsin personligt – utan det är jag som gör det personligt – och därför slutar jag att ta saker och ting personligt och lever istället här såsom EN KROPP – utan att tänka och se mig själv såsom någonting mer än EN KROPP – och alltså inte förmögen att ta någonting personligt – precis som att en sten inte kan ta någonting personligt

Jag åtar mig själv att sluta prata med mig själv inom mig själv om hur bra, och lyckad jag är – när jag gör någonting som andra reagerar positivt gentemot – och istället åtar jag mig själv att förbli här – och när jag märker att jag börjar prata med mig själv inom mig själv om hur duktig, effektiv, eller bra jag är – att genast stoppa mig själv – att ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit – och leva mig själv såsom EN KROPP – och alltså aldrig ta någonting personligt – och aldrig skapa en idé om vem jag är – eller hur jag är – utifrån hur min värld är och rör sig

Jag åtar mig själv – att när jag ser, och märker att jag rör mig i och som stress och spändhet – att genast stoppa mig själv, att ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit – och tillåta och acceptera mig själv att slappna av, och spänna av – och att jag sedan agerar och hanterar ögonblicket avspänt, avkopplat och utan rädsla – och gör det som måste göras för att hantera ögonblicket effektivt – såsom vad jag ser är sunt förnuft – och bäst för alla

Advertisements