Dag 99: Är Du Arg På Mig?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla mig själv tillbaka – att kompromissa mig själv – att tala i gåtor – allt för att undvika att någon ska bli arg på mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att tala direkt till andra människor, och för att utan krusiduller förklara var jag står någonstans – varför jag står där jag står – vad jag vill – och jag vill att det ska vara – och i detta inte oroa mig för att den andra människan kommer ta illa upp – känna sig kränkt – eller dåligt behandlad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att det är fel när någon blir arg – upprörd – eller känner sig kränkt i förhållande till någonting jag sagt – gjort – eller uttryckt – istället för att se, inse och förstå att det inte är fel – utan endast en konsekvens av den andra människans ackumulerade gömda mentala sinnesprat

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mitt liv komplicerat och omständligt – genom att innan jag pratar – tänka på, och fundera ut hur jag ska prata så att det ska låta ”fint” och ”värdigt” – vilket egentligen bara är försök av mig att prata på ett sådant sätt så att jag inte ska hamna i en konflikt – så att ingen människa ska vara oense med mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det är någonting dåligt när någon annan är arg på mig – och därför tro att när någon inte är arg på mig utan tvärtom positivt inställd mot mig – att det är någonting bra – och i och med detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förändra, och forma mig själv utifrån vad människor tycker och känner om mig – istället för att forma och skapa mig själv utifrån sunt förnuft och vad som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig stolt, och duktig när en annan människa säger att jag är trevlig, och lätt att tycka om – istället för att se, inse och förstå att detta tyder på att jag existerar som en slav till rädsla – där allt jag gör och lever är falskt eftersom det är gjort från en utgångspunkt av att vara rädd för vad andra tycker om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att må bra, och känna mig positiv när andra säger att de är nöjda med mitt arbete – nöjda med hur jag lever, och rör på mig själv – och inom mig själv leva, och existera i och som en längtan efter att andra ska tycka om mig – och tycka att jag är ovärderlig, och en bra människa att ha att göra med; istället för att se, inse och förstå hur pass mycket detta begränsar mig – hur mycket jag kompromissar med mig själv för att få andra att känna sig glada, och positiva runt mig – och i detta ser, inser, och förstår jag att det absolut inte är värt det – att förtrycka mig själv för att uppleva en positiv känsla av att vara omtyckt och gillad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när min mamma sa till mig när jag var liten – att jag var duktig, och att hon var stolt över mig – att uppleva mig själv glad – och i detta skapa ett beroende till att höra min mamma, och andra människor säga om mig att jag är duktig, och bra – och att de är nöjda med mig – och därmed inte se att jag för att få andra att tycka om mig har varit tvungen att kompromissa mig själv, och välja bort mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att välja bort mig själv för att vara i andras goda gunst – och för att få andra att se mig som en vän, och därmed behandla mig förmånligt – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera som vänlighet utifrån en utgångspunkt av att vara rädd för att bli ensam, och rädd för att dö – och rädd för att inte kunna överleva utan att ha mängder med vänner i denna verklighet som kommer stötta mig, och hjälpa mig om någonting går på tok

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, och definiera mig själv såsom en ärlig, driftig, och trevlig människa – och skapa denna definition och idé av mig själv utifrån vad andra har sagt om mig – och skapa ett begär av att få andra människor att se, och uppleva mig såsom denna idén jag skapat av mig själv – så att jag ska kunna höra andra människor säga om mig att jag är ärlig, driftig, socialt kompetent och trevlig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag talar och uttrycker mig själv tillsammans med andra människor – att hålla tungan styv i munnen – eftersom jag är rädd för att säga någonting som skulle kunna göra en annan människa arg, vred, och sur på mig – och därmed spänna min kropp, och istället för att tala, och uttrycka mig själv här – naturligt och avslappnat – existera i och som en sorts förberedelse, där jag hela tiden förbereder vad jag ska säga innan jag säger det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva mig själv liten och obetydlig och försöka ändra denna upplevelse av mig själv genom att söka efter andra människor att se mig som betydlig, speciell, och trevlig – istället för att applicera förlåtelse, och arbeta med min upplevelse av mig själv såsom obetydlig – och ändra på denna upplevelse så att jag istället står här – i varje ögonblick av samma betydelse – en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa idén och tron att jag måste lyckas med någonting, och vinna andra människors erkännande för att jag ska nå en status inom och som mig själv av att vara värd någonting, och vara av betydelse – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag behöver inte få andra människor att erkänna mig – allt jag behöver göra är att stoppa idén att jag inte är tillräcklig för mig själv – och istället leva beslutet att jag är tillräcklig för mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag var liten, och gick i skolan – att automatiskt söka mig själv till de människor jag upplevde var populära, och omtyckta – och försöka bli vän med dessa människor – och i detta helt glömma bort mig själv såsom vilka människor jag faktiskt tyckte om att vara med – som jag inte behövde kämpa för att bli accepterad av – och vilka sorts intressen jag tyckte om att göra – som inte hade någonting att göra med att vara en del i ett populärt kompisgäng – och jag förlåter mig själv att jag därmed inte tillåtit och accepterat mig själv att ”leva mitt eget liv” – på så sätt att jag ser, och förstår att jag är tillräcklig, och att jag inte behöver ha en annan människa att säga till mig att – jag är tillräcklig

Jag åtar mig själv att när jag märker att jag undviker att tala direkt, och att jag inom mig själv letar efter ett ”mjukare sätt” att säga någonting; att genast stoppa mig själv och tala direkt här – precis som det är

Jag åtar mig själv att när jag ser att jag håller mig själv tillbaka eftersom jag är rädd för ett en annan människa ska ta illa upp eller känna sig sårad av vad jag har att säga – att genast stoppa mig själv – och säga det jag vill säga – och alltså inte tillåta och acceptera mig själv att kompromissa, och förtrycka mig själv för att bevara ett sorts emotionellt lugn runtomkring mig

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå – att när någon är arg och frustrerad – handlar inte detta om mig, och är inte personligen om att jag gjort fel – utan har att göra med vem den andra människan accepterar och tillåter sig själv att existera, och leva som

Jag åtar mig själv att när jag märker att jag försöker prata ”fint” och ”värdigt” och att jag förbereder vad jag ska säga innan jag säger det – att stoppa mig själv – ta ett djupt andetag – och tala direkt här utan att försöka göra det finare, eller fulare än vad det är

Jag åtar mig själv att sluta tro att det är bra när andra tycker att jag gör någonting är bra, eller tycker jag är trevlig – och när en positiv upplevelse kommer upp inom mig när någon säger att jag är trevlig, eller duktig – att jag genast stoppar mig själv, ta ett djupt andetag och för mig själv tillbaka hit – och inte tillåta mig själv att ha en känslomässig positiv upplevelse om någonting som sker och händer här

Jag åtar mig själv att när jag känner mig stolt och duktig för att en annan människa säger att jag är trevlig, och lätta att tycka om – att genast stoppa mig själv, ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit – och inte skapa en känslomässig upplevelse och definition av mig själv i förhållande till vad en annan säger om mig

Jag åtar mig själv att leva självtillit och vara en och samma oavsett om en annan tycker om mig, eller ogillar mig – och oavsett vilken slags situation eller människa jag möter – att tala, och uttrycka mig själv HÄR utan att ändra på mig själv

Jag åtar mig själv att när jag ser att jag kompromissar med mig själv för att få andra att vara glada, och nöjda – att genast stoppa mig själv, ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka HÄR – och sedan uttrycka mig själv kompromisslöst – en och jämlik som min mänskliga fysiska kropp – såsom vem jag är

Jag åtar mig själv att när jag ser att jag väljer bort mig själv för att få andra att tycka om mig – att genast stoppa mig själv – att ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka här – och sedan välja mig själv, och göra det som jag ser är bäst för mig själv – och inte känna skuld för att andra inte tycker att jag hjälper dem tillräckligt mycket

Jag åtar mig själv att när jag märker att jag uttrycker mig själv för att få förbli i andras goda gunst – att genast stoppa mig själv – att ta ett djupt andetag – att sluta manipulera, och istället leva hår en och jämlik – färsk och autentisk och utan en mask över mitt ansikte som döljer mitt verkliga jag såsom en fysisk varelse här

Jag åtar mig själv att när jag märker att jag uttrycker mig själv, och medverkar utifrån en utgångspunkt av att få andra att tycka att jag är ärlig, driftig, och trevlig – att genast stoppa mig själv – att ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit till denna fysiska verklighet – och leva HÄR autentiskt och utan att emulera och försöka skapa mig själv utifrån en idé

Jag åtar mig själv att när jag är med andra människor – att förbli avslappnad, och avspänd i min kropp – och när jag märker att jag spänner mig själv, och känner mig obekväm – att jag då tar ett djupt andetag, och för mig själv tillbaka hit – och tillåter och accepterar mig själv att sjunka tillbaka in i min kropp och känna hur bekväm och tillfredställande min kropp faktiskt är

Jag åtar mig själv att arbeta med och fysiskt/praktiskt återskapa mig själv såsom en människa värdig LIV – och i detta åtar jag mig själv att arbeta med och lära känna mig själv såsom att känna mig otillräcklig – så att jag därmed kan förlåta, och stoppa denna punkten en gång för alla

Jag åtar mig själv att när jag känner, och upplever mig själv såsom att inte vara tillräcklig – att genast stoppa mig själv – att ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit – och viljesätta mig själv att leva tillräcklighet som mig själv – genom att se, inse och förstå att mitt naturliga tillstånd – här såsom andetaget – är att vara tillräcklig – full – och total

Jag åtar mig själv att – när jag märker att jag söker erkännande, och vill bli sedd av människor som tydligen är populära, och tydligen därför mer värda än mig – att genast stoppa mig själv – att ta ett djupt andetag – och istället vara nöjd med mig själv, och inse att jag är tillräcklig här – jag behöver inte få några ”speciella” vänner – utan det går bra med mig själv här

Advertisements