Dag 102: Men Är Jag Inte Bäst?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att undvika att kommunicera, och interagera med andra människor eftersom jag ser mig själv som dålig på det där med ”sociala relationer” – och eftersom jag ser mig själv som allmänt illa omtyckt – och i detta skapa idéer och tankar i mitt huvud om hur jag skulle misslyckas med att prata och interagera med andra – och helt bli utanför; istället för att se, inse, och förstå att självklart – om jag interagerar från en utgångspunkt av att vilja bli omtyckt så kommer jag att misslyckas – eftersom jag aldrig kan bli omtyckt av alla – därför slutar jag att försöka med det och interagerar istället för och som mig själv här – för att jag tycker det är roligt, och intressant att prata med andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag närmar mig själv andra människor – och vill interagera, eller kommunicera – att se det som om jag på något sätt stör dessa människors gemenskap, och om jag skulle fråga vad de pratar om – eller om jag kan vara med – att jag då skulle utgöra ett jobbigt störningsmoment – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv från att lära känna nya människor, och från att skapa nya relationer – eftersom jag i grund och botten är extremt rädd för att bli avvisad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se det som att jag är till besvär, och att jag är jobbig, och störande när jag kommer och pratar med andra människor – istället för att gå och prata med andra människor utan att oroa mig för vad de tycker och tänker om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå till vilken grad jag har kompromissat och förlorat mig själv i och som rädsla – och hur mycket jag missat genom att existera i och som denna rädsla – och i detta inser, och förstår jag att det är faktiskt roligt att prata, och interagera med andra människor – men att jag helt berövat mig själv denna möjligheten eftersom jag ansett att det varit viktigare att vara rädd och obekväm

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte viljesätta mig själv att trycka mig själv igenom min rädsla och ångest att prata med andra människor, att initiera kontakt med nya människor, och att öppna upp relationer – och att inte göra detta från en utgångspunkt av att jag vill bli populär, eller att jag vill bli omtyckt – utan göra det från en utgångspunkt av att ha roligt att lära känna nya människor – och ha roligt att kommunicera, och uttrycka mig själv tillsammans och med andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se mig själv tillräckligt värdig att kommunicera med andra människor – och vara väldigt rädd för att på något sätt bli avvisad, bortkörd, eller illa omtyckt – istället för att se, inse och förstå hur förbannat tråkigt man kan göra sitt liv genom att hela tiden vara rädd för diverse irrationella saker – och i detta inser, ser och förstår jag att mitt liv är för kort för att jag ska springa omkring och vara rädd hela tiden – och att det är mycket bättre att jag utnyttjar min tid här genom att utan rädsla utforska denna världen – utforska mig själv och de olika manifestationer som finns här – varav människor är en

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv, och ogilla mig själv för att jag isolerat mig själv – och skapat mig själv såsom en personlighet av att vara blyg, och tillbakadragen – istället för att helt enkelt lära mig av mitt förflutna, och istället för att fördöma mig själv – förstå mig själv – och se, inse och förstå att jag inte isolerade mig själv på grund av isolation i sig självt – utan på grund av rädsla – och därmed tillåta och acceptera mig själv att HÄR arbeta med och transcendera all rädsla som existerar inom och som mig själv för att således aldrig mer existera i och som isolation

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att synas av andra människor – och därför gömma mig själv, och röra mig själv så lite som möjligt i min värld – interagera med så få människor som möjligt – så att jag ska kunna skapa och kontrollera min omvärld på det sättet att ingen någonsin ser mig, eller känner igen mig – och därför aldrig kan tänka några negativa tankar om mig – eller säga några negativa saker om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv för att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå till vilken grad jag separerat mig själv in i isolation, och rädsla – och till vilken grad jag i viss min blivit psykotisk och galen i mina försök att förneka det faktum att jag är rädd som fan för att visa mig själv – och för att helt enkelt vara här tillsammans, och med andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv och skämmas över mina smått psykotiska eskapader – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att skratta åt mig själv och i detta leva ödmjukhet – och se att – det jag inte så på den tiden såg jag inte då – vilket betyder att det kan finnas mycket om mig själv jag inte ser nu; och således förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa idéer om och som mig själv att jag är klar – färdig – istället för att gå min process tills det att ingenting kommer upp inom mig längre

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte skratta åt min isolation och på sättet jag levt i mitt liv fram till nu – och skratta åt hur dumt mitt beslut varit att ge mig själv över till rädsla, och inre monologer – istället för leva och uttrycka mig själv här – i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stå en och jämlik såsom min smått psykotiska eskapader – och således inte fördöma mig själv – utan se exakt hur jag skapade, samt varför jag skapade min personlighet såsom psykos – och därmed placera mig själv i en position av att assistera, och stötta andra människor som även de gjort misstaget av att tänka sig själv in i en psykos

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att så länge jag envisas med att hålla kvar vid mitt förflutna såsom saker och ting jag anser att jag misslyckats med – att jag då inte kommer kunna röra mig själv framåt – ta nya steg – expandera mig själv och se vad jag är kapabel till – eftersom jag hela tiden tänker på vad jag inte borde gjort; således slutar jag tänka på vad jag inte borde gjort – och vänder istället min uppmärksamhet till en lösning – alltså – hur bör jag leva här i varje ögonblick för att verkligen leva till fullo och uttrycka mig själv här till fullo

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att jag inte är sämre än någon annan på det där med ”sociala relationer” – och att det egentligen bara är en ursäkt så att jag inte ska behöva möta min rädsla för att bli avvisad, och bortkörd – när jag tar steget att faktiskt interagera, och kommunicera med människor som jag inte vanligtvis kommunicerar och interagerar med – och således åtar jag mig själv att; när jag ser att jag befinner mig i och som rädsla för att kommunicera, och interagera med andra – och jag ser att det är någonting jag skulle vilja göra – att jag då rör mig själv fysiskt och praktiskt till att göra just det – och inte väntar på att bli inbjuden – utan istället bjuder in mig själv

Jag åtar mig själv att bjuda in mig själv i situationer – och ge mig själv tillåtelse, och tillfälle att uttrycka mig själv – dela med mig av mig själv – och ha roligt – och i detta sluta att existera i och som en personlighet, och idé av mig själv av att jag är överlägsen, och bättre än andra – och av att jag tydligen är ”klar”, och ”färdig” med min process

Jag åtar mig själv att när jag märker att jag är rädd för att störa andra människor, och tränga mig på – att genast stoppa mig själv – att ta ett djupt andetag – och sedan möta min rädsla

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att alla människor är rädda för att vara illa omtyckta, och jag ser att detta är en av de mest begränsande rädslor som finns – eftersom man förtrycker, och håller sig själv tillbaka – man isolerar, och bygger murar runt sig själv – i tron att det tydligen är viktigt att alla ska tycka om en

Jag åtar mig själv att acceptera mig själv genom att när jag initierar kontant med andra människor – och när jag medverkar med andra människor – att istället för att se mig såsom att vara där genom en annan människas goda vilja – att jag är där och pratar, eller vad jag nu gör – för att jag vill vara där – och för att jag inte är rädd för att bli ogillad, eller för att någon ska tycka jag är jobbig – jag är här – och jag accepterar mig själv – och jag uttrycker mig själv

Jag åtar mig själv att uppskatta mig själv – och även om alla andra hatar mig – att förbli stabil, och tyst inom och som mig själv – och tillåta mig själv att uppskatta mitt eget sällskap – och vara nöjd med mig själv

Jag åtar mig själv att när jag känner mig rädd för att avbryta andra människor – och för att ta för stor plats – och för att gå emellan någonting viktigt – att genast stoppa mig själv, ta ett djupt andetag – och sedan bjuda in mig själv i diskussionen – och prata – interagera, och kommunicera – utan rädsla eller ångest

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att rädsla har gjort mitt liv så förbannat ensidigt – och att jag egentligen aldrig har levt, och aldrig har rört mig själv på något sätt ovillkorligt, och utan nervositet i och som mig själv – eftersom jag hela tiden varit oroad för vad andra tycker om mig

Jag åtar mig själv att inte se det som att människor ger mig värde – och tillstånd att kommunicera och uttrycka mig själv – utan istället se, och förstå det som så att jag ger mig själv värde och tillstånd att uttrycka mig själv och kommunicera

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att jakten på att bli älskad – är den mest självbegränsande jakten som finns – vari jag på alla möjliga sätt helt kompromissat mig själv för att tydligen därav nå någon slags lycka – men i detta förstår jag att lyckan är jävligt bedräglig och är egentligen bara lidande

Jag åtar mig själv att sluta känna, och uppleva mig själv så förbannat underlägsen andra människor – och istället kommunicera, uttrycka mig själv, och vara tillsammans med människor – en och jämlik – och inse att ingen är värd mer än mig – ingen är bättre än mig – ingen är överlägsen mig – vi är alla gjorda av samma jord

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå – att den förmågan jag har att isolera mig själv som jag upptäcker om mig själv nu – inte är någonting nytt – utan någonting jag gjort under hela mitt liv när jag träffat nya människor – och anledningen har alltid varit att jag känner mig själv underlägsen nya människor; och i detta åtar jag mig själv att sluta känna, och uppleva mig själv som underlägsen andra, och nya människor – och när jag märker att jag gör detta – att ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit – och kommunicera, interagera, och leva här – en och jämlik – jämbördig med alla andra här

Jag åtar mig själv att sluta vara så rädd för att synas – att sluta vara rädd för att vara sedd som en av de där ”sjukt konstiga människorna” som ingen tycker om och ingen förstår sig på – och jag åtar mig själv att se, inse och förstå – att endast de som tillåter sig själv att inte bry sig om de begränsande idéer om vad som är normalt, och onormalt i denna världen kan verkligen vara fria inom och som sig själva

Jag åtar mig själv att sluta vara rädd för skvaller – och när jag märker att jag är rädd för att säga, eller uttrycka någonting – i rädslan för vad andra då ska tycka om mig – att genast stoppa mig själv – att ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit – och tillåta mig själv säga, skriva, uttrycka det där som jag tyckte var konstigt, och vad rädd för hur andra skulle uppfatta

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att idén om själv som jag skapat att jag är stabil, och trygg i mig själv är en lögn – och enbart en ursäkt så att jag inte ska ifrågasätta och ta mig själv ur min självskapade isolation

Jag åtar mig själv att vara ödmjuk, och att skratta åt förflutna misstag – va fan är det att oroa sig själv för? Vad som är gjort är gjort – och att tro att jag måste ändra det är bara ett slöseri med tid

Jag åtar mig själv att vara ödmjuk och inte skapa idéer om mig själv – utan istället se mig själv för vem jag är

Jag åtar mig själv – att när jag märker att jag grämer mig själv för hur jag varit, och uttryckt mig själv i mitt förflutna – att genast stoppa mig själv – att ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit – och istället för att tänka på det som varit – leva och utveckla mig själv HÄR

Advertisements