Monthly Archives: September 2012

Dag 105: Jag Vinner!!!

En punkt som jag märkt kommer upp ofta inom och som mig själv är ”vinnar-punkten” – detta är en tendens jag har att när jag pratar med andra – att göra det hela till en tävling där jag antingen försöker bevisa mig själv, eller försvara mig själv – allt för att vinna, eller i vart fall att undvika att förlora.

När jag märker att jag förlorar – eller i vart fall när jag känner att jag förlorat – så går jag in i anklagelse mot andra den, eller de människor som jag tycker, och känner det som om de vunnit. Det är intressant hur jag begränsar mig själv i och som denna upplevelse – eftersom jag existerar fullständigt för att vinna, och i detta glömmer jag helt bort att uttrycka mig själv – och att glädja mig åt mig själv i ögonblicket. Och ursäkten jag använder för att kunna hålla kvar vid denna karaktär är att ”det är andra som gör så att jag tävlar, jag är inte så här egentligen” – men det stämmer inte – för det är jag som väljer att tävla och ingen annan.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag kan förlora när jag pratar med andra människor – istället för att se, inse och förstå att jag kan enbart förlora när jag tillåtit och accepterat mig själv att interagera, och tala utifrån en utgångspunkt – en idé av att jag tävlar mot andra människor – istället för att se, inse och förstå att det finns ingen tävling – tävlingen är en illusion som jag skapat i mitt huvud; och således åtar jag mig själv att varje gång jag märker att jag tävlar med andra människor – att ta mig själv tillbaka hit och återvända till min fysiska kropp – och denna fysiska verklighet HÄR – där det således inte finns någon tävling utan bara fysiskt uttryck här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ursäkta mig själv varför jag existerar i och som en tävlingskaraktär – genom att tänka att det är andra som får mig att börja tävla – det är andra som får mig att må dåligt – det är andra som gör att jag känner mig som en förlorare – istället för att se, inse och förstå att det är jag som har skapat denna energin av att känna mig som en förlorare – och att det är jag som försatt mig själv i en position inom och som mig själv av att tro att jag måste vinna, och av att tro att jag måste tävla; och således åtar jag mig själv att sluta tävla med andra människor – och varje gång då jag märker att jag går in i och som en karaktär av att tävla – att genast ta mig själv tillbaka hit och leva – uttrycka – röra mig själv – fysiska och praktiskt här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att för att jag ska känna mig själv som en förlorare – så måste jag ha accepterat att jag tävlar med andra människor – och jag måste ha accepterat att andra människor antingen är bättre, eller sämre än mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva jämlikhet här – att se att det inte finns bättre, och sämre människor – det finns inte kungar, och drottningar – utan alla är vi samma, och likadana – fysiska människor som pratar, skiter, och äter här; och således åtar jag mig själv att sluta definiera och se människor såsom att antingen vara överlägsna, eller underlägsna mig – och istället gå, och uttrycka mig själv här – i enhet och jämlikhet i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se det enkla faktum att jag skapar mitt eget helvete – och att jag skapar min egen himmel och mitt eget paradis – och att jag alltid får precis det jag väljer att få; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att välja att sluta tävla – att välja att sluta se mitt liv som en tävling, och en kamp där jag måste upprätta mig själv – och visa var jag står någonstans – och visa vad jag går för – och visa vad jag kan; och således åtar jag mig själv att acceptera mig själv här – och sluta kämpa för att andra ska se mig som en vinnare

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur mycket jag komplicerar mitt liv – hur mycket jag komplicerar interaktioner i mitt liv – genom att jag tror att jag kan förlora – genom att jag tror att alla interaktioner, och kommunikationer är en tävling där jag måste få gehör för mina idéer och upplevelser, och visa utåt att jag är vinnaren – att jag har rätt – och att andra borde acceptera och förstå att jag är en vinnare; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa mitt begär att vilja vinna – och således i alla situationer, och interaktioner – tala naturligt, och avslappnat här – och alltså inte hela tiden vaka över mina ord – inte säga saker och ting för att kunna besegra en annan och få min vilja fram – utan istället tala och uttrycka mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att all konflikt jag tycker mig själv uppleva i mitt liv i grund och botten härstammar från att jag vill tävla – från att jag tror mig själv tävla med andra människor; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta att tävla – att släppa mitt begär att vinna, och min rädsla att förlora – och se, inse och förstå att ingenting kommer hända med mig om jag gör det – jag kommer inte förlora någonting – jag kommer inte gå under – ingenting kommer att förändras eftersom det inte finns någon tävling – det finns ingenting att förlora, och det finns ingenting att vinna; och således åtar jag mig själv att leva tävlingsfri – att leva jämförelsefri – att leva i varje ögonblick utan att definiera människor och interaktioner som antingen positiva, eller negativa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när jag tävlar med andra människor så försätter jag mig själv i en position inom mig själv där jag inte är kapabel att leva – och uttrycka mig själv – eftersom jag är fast i en viss energi, och tro mig själv vara beroende av att fullfölja denna tävling för att på så vis kunna gå ifrån situationen med hedern i behåll; istället för att se, inse och förstå att denna heder är fullständigt skitsnack – det finns ingen heder att tala om som jag måste försvara mot andra människors inbillade påhopp – det finns ingen tävling som jag måste fullfölja; och således åtar jag mig själv att när jag märker att jag går in i en tävling med andra människor att medvetet förlora – att helt enkelt ge upp och sluta tävla – och istället andas, och uppskatta ögonblicket med mig själv här – fysiskt och praktiskt – genom att uppleva hur luften rör vid min kropp, och hur jag känner och upplever mig själv rent fysiskt

Dag 104: Rättvisa – Och Att Bry Sig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt, och kontrollerad av en idé av rättvisa – varigenom jag vill att allting i min värld ska vara rättvist – att jag ska göra precis lika mycket som andra, och att andra ska göra precis lika mycket som mig – i fråga om att ta hand om dagliga ansvar i hushållet; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att denna idé om rättvisa är baserad på en idé av att jag förlorar, och minskar i värde – om jag gör mer arbete än vad andra gör

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jämföra hur mycket som jag gör i fråga om att ta hand om saker, och ta ansvar för saker i mitt dagliga leverne – och när jag upptäcker att någon annan gör mindre än vad jag gör – att bli arg, och frustrerad och känna mig åsidosatt – och i detta börja planera inom mig själv för hur jag ska kunna få en annan människa att göra lika mycket som jag; istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att göra och ta hand om mitt ansvar utifrån en utgångspunkt av vad som är bäst för alla – och inte göra det för att jag känner att ”jag måste” – utan att jag gör det för att jag ser att det är vad som praktiskt behövs och måste göras

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jämföra hur mycket jag gör, eller inte gör med andra – och antingen existera i och som rädsla, och ångest för att andra tycker att jag gör för lite – eller existera i ilska och frustration för att jag tycker att andra gör för lite

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av en idé av rättvisa, och tänka att jag måste få andra att gå igenom exakt samma upplevelser som jag – och offra sig själva på samma sätt som jag – i tron att om jag inte får detta och att alla blir precis likadana – i det att alla lever på samma sätt – att jag då inte kan koppla av, och sluta tänka på att jag känner det som att andra har ett lättare liv än vad jag har

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja ha rättskipning – och vara besatt av idéer om rätt och fel – korrekt och inkorrekt – och skapa lagar och regler inom och som mig själv – för att på så vis skydda mina idéer om att allting måste alltid vara rättvist, och att man ska ”jobba” för att få någonting – och offra sig för att få någonting; istället för att se, inse och förstå att det finns ett annat sätt att leva – nämligen att jag ger som jag vill få – och att jag ger ovillkorligt utan att förvänta mig någonting tillbaka

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förvänta mig, och vilja få någonting tillbaka för allt jag ger – att vilja ha någonting i utbyte – och genom att jag existerar i och som denna idé – hela tiden kontrollera inom mig själv så att jag ger precis så mycket som jag anser att andra ger mig – i tron att om jag ger mer än vad jag anser att en annan ger – att jag då förlorar och mister mitt värde, i tron att mitt värde är baserat på hur mycket jag får i förhållande till hur mycket jag ger; istället för att se, inse och förstå att jag kan ge här utan att få – och fortfarande vara stabil och densamma inom och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att om jag ska ändra mig själv till att inte längre vara besatt av självintresse, emotioner, känslor och tankar – och att jag ska leva vad som är bäst för alla – att tänka, och tycka att jag vill att andra ska göra det först – eftersom annars kommer ju andra att tjäna mer än vad jag gör, och kunna leva ut alla sina begär, och önskningar emedan jag står upp inom och som mig själv och stoppar allt detta; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa denna idén om rättvisa och stå upp inom och som mig själv – och förändra mig själv – och göra det som behövs utan att jag håller mig själv tillbaka och begränsar mig själv i och som en idé av rättvisa

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att vad jag lever och visar utåt mot andra människor är ett exempel för andra – och det är så normer skapas – att någon konsistent och konsekvent lever ett exempel och skapar en norm för hur man ska bete sig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara den första som står upp och lever såsom exemplet av att ge såsom man vill få – och alltså skapa en norm i och som denna världen att ett sådant beteende är ett korrekt beteende

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av det beteende som är promulgerat och uppvisat i vårt samhälle såsom ett normalt beteende – såsom tendensen av att endast bry sig om sig själv och skita i allt och alla andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att den enda anledningen till varför jag hedrar självintresse är på grund av att jag lärt mig att hedra självintresse framför liv – eftersom det är det enda jag sett människor göra i mitt liv; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stå upp inom och som mig själv och leva ett exempel att det finns ett annat sätt att leva på – det finns ett annat sätt att uttrycka sig själv på – och det är att leva här – i och som andetaget – och inte längre vara besatt av självintresse

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att bry mig själv om andra människor – utan att endast bry mig om mig själv – och om mina inre upplevelser, och tankar

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se att denna världen, och dess invånare inte är separerade från mig – utan att jag faktiskt delar denna världen med andra människor – som är minst lika verkliga som jag – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli fullständigt egoistiskt – där jag vill att min upplevelse ska hedras, och min idé av mig själv ska hedras – men fullständigt skiter i vad för slags konsekvenser detta har för andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mitt liv som en möjlighet för mig att leva ut och uppleva mina begär – istället för att se mitt liv som en möjlighet att bry mig själv om mig själv – och att bry mig själv om andra – och att verkligen lära känna, och skapa ett intimt förhållande med vad som är här – såsom andra människor – djurjorden – min kropp

Jag åtar mig själv att bry mig själv om mig själv – att göra det till min första punkt inom och som mig själv att verkligen bry mig om mig själv – och att utforska vad det innebär att bry mig om mig själv – och att bry mig om andra – och att se, inse och förstå att det finns så många andra människor – så många andra uttryck här som har sina liv, och upplevelser – som jag fullständigt ignorerat eftersom jag alltid enbart brytt mig om mig själv

Jag åtar mig själv att sluta jämföra mig själv med andra människor i fråga om hur mycket, eller hur litet jag har gjort i förhållande till andra – i fråga om att ta ansvar för hushåll, och andra praktiska punkter som har att göra om att göra mitt och andra leverne möjligt; och när denna punkt kommer upp inom mig själv andas jag – och jag tar mig själv tillbaka hit – och jag lever stadgandet – att jag ger ovillkorligt här som mig själv – jag ger utan att förvänta mig att få någonting tillbaka

Jag åtar mig själv att ge såsom jag vill få – och inse, se och förstå att det kommer vara svårt att förändra mig själv från att leva såsom självintresse, till att ge såsom jag vill få – och att det därför är någonting som jag måste träna på i varje ögonblick – och verkligen vara uppmärksam på när jag vill agera utifrån bara mig utan att ta andra i beaktande – och när så sker – att jag stoppar mig själv och förändrar mig själv till att ge såsom jag vill få

Jag åtar mig själv att lära känna andra människor på riktigt – och inte bara lära känna andra människor utifrån en utgångspunkt av att jag ska känna mig mer populär och omtyckt – utan att verkligen lära känna andra människor – verkligen se andra människor – lyssna på andra människor – och göra detsamma med alla andra uttryck som är här – och därmed sluta vara egoistisk och endast bry mig om mig själv

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå – att även fast det verkar som att jag vinner någonting på att endast bry mig om mig själv – så är det inte så – eftersom det är så himla mycket missar genom att endast bry mig om mig själv – jag missar att se andra människor, att vara med andra människor – att vara med min omgivning – att vara med djur – och skapa ett intimt och nära förhållande med vad som är här – där jag inte längre hela tiden går före – utan där jag ser till allas bästa i varje ögonblick

Dag 103: Är Du Ute Efter Att Skada Mig?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förändra mig själv när jag är runt människor – och gå in i och existera såsom ”jag är rädd för vad andra tycker om mig”-karaktären – och i detta förtrycka, och hålla mig själv tillbaka – och uppleva mig själv allmänt obekväm inom och som min mänskliga fysiska kropp – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva och uttrycka mig själv här i full acceptans av och som mig själv – en och jämlik som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara så himla rädd för vad andra tror och tycker om mig – istället för att se, inse och förstå att det är fan ingen som kommer ihåg vad jag gör, och säger ändå – eftersom alla andra är precis som jag – och existerar endast i sina upplevelser av sig själva, och är oroade för vad andra tycker om dem

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skämmas, och fördöma mig själv när jag märker att jag reagerar i rädsla och nervositet runt andra människor – och jämföra mig själv med människor som jag uppfattar inte ha någon nervositet över huvudtaget – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta distrahera mig själv med självfördömanden och istället ta tag i grovjobbet att andra mig själv – och sluta existera i och som rädsla, och nervositet runt andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli stel, och trist – från perspektivet att jag ofta när jag interagerar med andra människor håller mig själv tillbaka, och utåt försöker visa en mogen och ansvarsfull människa av och som mig själv – som inte har några upplevelser – som är fullständigt normal på alla sätt och vis; istället för att tillåta och acceptera mig själv att uttrycka mig själv här såsom lekfullhet – och sluta vara så rädd för att andra inte ska tycka om mig, för att andra ska bli arga på mig – jag menar så jävla mycket onödiga rädslor som förstör min upplevelse av mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förstöra mitt liv, och att förstöra mig själv genom att göra mig besatt av rädslor – besatt av att vilja bli omtyckt av andra – besatt av att vilja göra ett bra intryck hos andra – besatt av att vilja bli sedd av andra – och därför hela tiden vara rädd för vad andra tycker och ser hos mig – eftersom tydligen är mitt hela allt totalt beroende av vad andra människor tycker, och känner om mig; istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att ta tillbaka min makt – och sluta vara så förbannat rädd – utan istället andas effektivt – vara och uttrycka mig själv ledig och lugn i och som min kropp – och sluta spänna mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag diskuterar och pratar med andra människor – att skapa en tendens av och som mig själv att hela tiden hålla med och ge människor en positiv respons – så att jag ska kunna säkerställa att de inte på något vis kommer tycka illa om mig, eller se mig som någonting negativt; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig glad och lycklig så fort jag tror att någon tycker om mig, och gillar att vara med mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig fulländad och fullständig när jag tror att andra människor tycker om mig – och det verkar som att jag får det bekräftat utifrån

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att vara seriös, för att vara riktig inför andra människor – eftersom detta skulle betyda att jag inte alltid håller med alla människor – och alla människor inte kommer tycka om mig, eftersom jag inte längre kan existera som en social kameleont som kan rör sig i alla sociala sammanhang och prata med alla typer av människor; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva modet att vara självuppriktig mot mig själv i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att längta efter att få gå till skolan när jag är hemma – eftersom jag längtar efter att kunna försätta mig själv i en situation där jag kan få uppmärksamhet av människor, och där jag kan bli sedd – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att se mig själv – och uppmärksamma mig själv – och verkligen ge mig själv allt det där jag jagat efter i hela mitt liv – någon som accepterar och tycker om mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stå upp inom och som mig själv som den där personen jag alltid önskat skulle bli min kompis – såsom någon som bryr sig om mig, och tycker om att vara med mig – och som kravlöst lär känna mig, och pratar med mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ha lika roligt med mig själv, och vara lika tillfreds med mig själv som när jag är med andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av och som idén om att vara populär – och ge upp mig själv – ge upp min integritet och min respekt mot mig själv för att få erhålla andra människors kärlek – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att älska mig själv – och att ta mig själv tillbaka till mig själv – att stå som min egen fasta och stabila punkt här i varje ögonblick – och alltså när jag är med andra människor att leva denna fasta och stabila punkt som mig själv, och alltså inte tillåta och acceptera mig själv att förändra mig själv när jag är med människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte släppa mig själv fri från rädsla – från att vara tveksam – från att leva mig själv i och som osäkerhet och i konstant sökande efter någon annan att erkänna mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att erkänna mig själv – och att vara tillfreds med detta – att erkänna mig själv inom min musik, inom min dagliga rutiner, inom och som mitt skolarbete – och i detta tillåta och acceptera mig själv att mig själv, och vara nöjd med de sakerna jag gör effektivt – och alltså sluta eftersöka att få någon annan i min värld som kan säga att jag är tillräcklig

Jag åtar mig själv att när jag märker att jag är rädd för andra människor i och som en social situation – att andas, att ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit – och använda mitt andetag för att slappna av i min kropp – och inse att det finns ingenting jag måste lyckas med, det finns ingen jag måste få att tycka om mig – det är fullständigt lugnt att slappna av

Jag åtar mig själv att slappna av och vara lugn – stabil – och tyst inom och som mig själv när jag är med andra människor – och när jag märker att jag reagerar och jag börjar ändra mig själv – och går in i den sociala karaktären – att jag genast stoppar mig själv – tar ett djupt andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv även att leva detta i och som varje andetag

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att den rädsla jag upplever för och som andra människor, situationer, och upplevelser inte är någonting naturligt – och inte är någonting som behöver fortsätta att vara kvar inom och som mig själv; eftersom det är fullständigt möjligt att ta bort dessa punkterna inom och som mig själv genom självförlåtelse, och självskriverier

Jag åtar mig själv att när jag reagerar bland andra människor i situationer där det kan vara svårt och komplicerat att tala självförlåtelse högt rakt ut – att prata tyst inom och som mig själv

Jag åtar mig själv att ge mig fan på och faktiskt transcendera denna rädsla – och vara fullständigt ärlig mot mig själv var jag fortfarande är rädd så att jag kan arbeta med och ta bort rädslan

Dag 102: Men Är Jag Inte Bäst?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att undvika att kommunicera, och interagera med andra människor eftersom jag ser mig själv som dålig på det där med ”sociala relationer” – och eftersom jag ser mig själv som allmänt illa omtyckt – och i detta skapa idéer och tankar i mitt huvud om hur jag skulle misslyckas med att prata och interagera med andra – och helt bli utanför; istället för att se, inse, och förstå att självklart – om jag interagerar från en utgångspunkt av att vilja bli omtyckt så kommer jag att misslyckas – eftersom jag aldrig kan bli omtyckt av alla – därför slutar jag att försöka med det och interagerar istället för och som mig själv här – för att jag tycker det är roligt, och intressant att prata med andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag närmar mig själv andra människor – och vill interagera, eller kommunicera – att se det som om jag på något sätt stör dessa människors gemenskap, och om jag skulle fråga vad de pratar om – eller om jag kan vara med – att jag då skulle utgöra ett jobbigt störningsmoment – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv från att lära känna nya människor, och från att skapa nya relationer – eftersom jag i grund och botten är extremt rädd för att bli avvisad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se det som att jag är till besvär, och att jag är jobbig, och störande när jag kommer och pratar med andra människor – istället för att gå och prata med andra människor utan att oroa mig för vad de tycker och tänker om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå till vilken grad jag har kompromissat och förlorat mig själv i och som rädsla – och hur mycket jag missat genom att existera i och som denna rädsla – och i detta inser, och förstår jag att det är faktiskt roligt att prata, och interagera med andra människor – men att jag helt berövat mig själv denna möjligheten eftersom jag ansett att det varit viktigare att vara rädd och obekväm

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte viljesätta mig själv att trycka mig själv igenom min rädsla och ångest att prata med andra människor, att initiera kontakt med nya människor, och att öppna upp relationer – och att inte göra detta från en utgångspunkt av att jag vill bli populär, eller att jag vill bli omtyckt – utan göra det från en utgångspunkt av att ha roligt att lära känna nya människor – och ha roligt att kommunicera, och uttrycka mig själv tillsammans och med andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se mig själv tillräckligt värdig att kommunicera med andra människor – och vara väldigt rädd för att på något sätt bli avvisad, bortkörd, eller illa omtyckt – istället för att se, inse och förstå hur förbannat tråkigt man kan göra sitt liv genom att hela tiden vara rädd för diverse irrationella saker – och i detta inser, ser och förstår jag att mitt liv är för kort för att jag ska springa omkring och vara rädd hela tiden – och att det är mycket bättre att jag utnyttjar min tid här genom att utan rädsla utforska denna världen – utforska mig själv och de olika manifestationer som finns här – varav människor är en

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv, och ogilla mig själv för att jag isolerat mig själv – och skapat mig själv såsom en personlighet av att vara blyg, och tillbakadragen – istället för att helt enkelt lära mig av mitt förflutna, och istället för att fördöma mig själv – förstå mig själv – och se, inse och förstå att jag inte isolerade mig själv på grund av isolation i sig självt – utan på grund av rädsla – och därmed tillåta och acceptera mig själv att HÄR arbeta med och transcendera all rädsla som existerar inom och som mig själv för att således aldrig mer existera i och som isolation

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att synas av andra människor – och därför gömma mig själv, och röra mig själv så lite som möjligt i min värld – interagera med så få människor som möjligt – så att jag ska kunna skapa och kontrollera min omvärld på det sättet att ingen någonsin ser mig, eller känner igen mig – och därför aldrig kan tänka några negativa tankar om mig – eller säga några negativa saker om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv för att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå till vilken grad jag separerat mig själv in i isolation, och rädsla – och till vilken grad jag i viss min blivit psykotisk och galen i mina försök att förneka det faktum att jag är rädd som fan för att visa mig själv – och för att helt enkelt vara här tillsammans, och med andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv och skämmas över mina smått psykotiska eskapader – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att skratta åt mig själv och i detta leva ödmjukhet – och se att – det jag inte så på den tiden såg jag inte då – vilket betyder att det kan finnas mycket om mig själv jag inte ser nu; och således förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa idéer om och som mig själv att jag är klar – färdig – istället för att gå min process tills det att ingenting kommer upp inom mig längre

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte skratta åt min isolation och på sättet jag levt i mitt liv fram till nu – och skratta åt hur dumt mitt beslut varit att ge mig själv över till rädsla, och inre monologer – istället för leva och uttrycka mig själv här – i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stå en och jämlik såsom min smått psykotiska eskapader – och således inte fördöma mig själv – utan se exakt hur jag skapade, samt varför jag skapade min personlighet såsom psykos – och därmed placera mig själv i en position av att assistera, och stötta andra människor som även de gjort misstaget av att tänka sig själv in i en psykos

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att så länge jag envisas med att hålla kvar vid mitt förflutna såsom saker och ting jag anser att jag misslyckats med – att jag då inte kommer kunna röra mig själv framåt – ta nya steg – expandera mig själv och se vad jag är kapabel till – eftersom jag hela tiden tänker på vad jag inte borde gjort; således slutar jag tänka på vad jag inte borde gjort – och vänder istället min uppmärksamhet till en lösning – alltså – hur bör jag leva här i varje ögonblick för att verkligen leva till fullo och uttrycka mig själv här till fullo

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att jag inte är sämre än någon annan på det där med ”sociala relationer” – och att det egentligen bara är en ursäkt så att jag inte ska behöva möta min rädsla för att bli avvisad, och bortkörd – när jag tar steget att faktiskt interagera, och kommunicera med människor som jag inte vanligtvis kommunicerar och interagerar med – och således åtar jag mig själv att; när jag ser att jag befinner mig i och som rädsla för att kommunicera, och interagera med andra – och jag ser att det är någonting jag skulle vilja göra – att jag då rör mig själv fysiskt och praktiskt till att göra just det – och inte väntar på att bli inbjuden – utan istället bjuder in mig själv

Jag åtar mig själv att bjuda in mig själv i situationer – och ge mig själv tillåtelse, och tillfälle att uttrycka mig själv – dela med mig av mig själv – och ha roligt – och i detta sluta att existera i och som en personlighet, och idé av mig själv av att jag är överlägsen, och bättre än andra – och av att jag tydligen är ”klar”, och ”färdig” med min process

Jag åtar mig själv att när jag märker att jag är rädd för att störa andra människor, och tränga mig på – att genast stoppa mig själv – att ta ett djupt andetag – och sedan möta min rädsla

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att alla människor är rädda för att vara illa omtyckta, och jag ser att detta är en av de mest begränsande rädslor som finns – eftersom man förtrycker, och håller sig själv tillbaka – man isolerar, och bygger murar runt sig själv – i tron att det tydligen är viktigt att alla ska tycka om en

Jag åtar mig själv att acceptera mig själv genom att när jag initierar kontant med andra människor – och när jag medverkar med andra människor – att istället för att se mig såsom att vara där genom en annan människas goda vilja – att jag är där och pratar, eller vad jag nu gör – för att jag vill vara där – och för att jag inte är rädd för att bli ogillad, eller för att någon ska tycka jag är jobbig – jag är här – och jag accepterar mig själv – och jag uttrycker mig själv

Jag åtar mig själv att uppskatta mig själv – och även om alla andra hatar mig – att förbli stabil, och tyst inom och som mig själv – och tillåta mig själv att uppskatta mitt eget sällskap – och vara nöjd med mig själv

Jag åtar mig själv att när jag känner mig rädd för att avbryta andra människor – och för att ta för stor plats – och för att gå emellan någonting viktigt – att genast stoppa mig själv, ta ett djupt andetag – och sedan bjuda in mig själv i diskussionen – och prata – interagera, och kommunicera – utan rädsla eller ångest

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att rädsla har gjort mitt liv så förbannat ensidigt – och att jag egentligen aldrig har levt, och aldrig har rört mig själv på något sätt ovillkorligt, och utan nervositet i och som mig själv – eftersom jag hela tiden varit oroad för vad andra tycker om mig

Jag åtar mig själv att inte se det som att människor ger mig värde – och tillstånd att kommunicera och uttrycka mig själv – utan istället se, och förstå det som så att jag ger mig själv värde och tillstånd att uttrycka mig själv och kommunicera

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att jakten på att bli älskad – är den mest självbegränsande jakten som finns – vari jag på alla möjliga sätt helt kompromissat mig själv för att tydligen därav nå någon slags lycka – men i detta förstår jag att lyckan är jävligt bedräglig och är egentligen bara lidande

Jag åtar mig själv att sluta känna, och uppleva mig själv så förbannat underlägsen andra människor – och istället kommunicera, uttrycka mig själv, och vara tillsammans med människor – en och jämlik – och inse att ingen är värd mer än mig – ingen är bättre än mig – ingen är överlägsen mig – vi är alla gjorda av samma jord

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå – att den förmågan jag har att isolera mig själv som jag upptäcker om mig själv nu – inte är någonting nytt – utan någonting jag gjort under hela mitt liv när jag träffat nya människor – och anledningen har alltid varit att jag känner mig själv underlägsen nya människor; och i detta åtar jag mig själv att sluta känna, och uppleva mig själv som underlägsen andra, och nya människor – och när jag märker att jag gör detta – att ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit – och kommunicera, interagera, och leva här – en och jämlik – jämbördig med alla andra här

Jag åtar mig själv att sluta vara så rädd för att synas – att sluta vara rädd för att vara sedd som en av de där ”sjukt konstiga människorna” som ingen tycker om och ingen förstår sig på – och jag åtar mig själv att se, inse och förstå – att endast de som tillåter sig själv att inte bry sig om de begränsande idéer om vad som är normalt, och onormalt i denna världen kan verkligen vara fria inom och som sig själva

Jag åtar mig själv att sluta vara rädd för skvaller – och när jag märker att jag är rädd för att säga, eller uttrycka någonting – i rädslan för vad andra då ska tycka om mig – att genast stoppa mig själv – att ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit – och tillåta mig själv säga, skriva, uttrycka det där som jag tyckte var konstigt, och vad rädd för hur andra skulle uppfatta

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att idén om själv som jag skapat att jag är stabil, och trygg i mig själv är en lögn – och enbart en ursäkt så att jag inte ska ifrågasätta och ta mig själv ur min självskapade isolation

Jag åtar mig själv att vara ödmjuk, och att skratta åt förflutna misstag – va fan är det att oroa sig själv för? Vad som är gjort är gjort – och att tro att jag måste ändra det är bara ett slöseri med tid

Jag åtar mig själv att vara ödmjuk och inte skapa idéer om mig själv – utan istället se mig själv för vem jag är

Jag åtar mig själv – att när jag märker att jag grämer mig själv för hur jag varit, och uttryckt mig själv i mitt förflutna – att genast stoppa mig själv – att ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit – och istället för att tänka på det som varit – leva och utveckla mig själv HÄR

Dag 101: I Jakten På Popularitet!

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av att vara omtyckt, igenkänd, och sedd – och kompromissa, samt sabotera mig själv för att få andra att se mig och tycka om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte respektera mig själv, och värdesätta mig själv – utan tro att jag måste ha andra som gör det åt mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge upp mig själv för att andra ska lägga märke till mig, och tycka om mig – istället för att jag lever och uttrycker mig själv här – och inte existerar i och som ett beroende av att andra ska älska mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag tror att andra verkar tycka om mig – att uppleva mig själv positivt laddad och känna det som att ”jag lyckats” – och ”jag klarade det” – och sedan existera i rädsla, och ångest för att jag ska förlora andra människors igenkännande av mig; istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att respektera mig själv – och sluta söka efter uppmärksamhet och igenkännande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli påverkad av att andra människor verkar ha många förhållanden, och relationer – så många vänner, och kompisar – och känna det som att jag inte är tillräcklig – eftersom det inte verkar som att tillräckligt många känner igen, och ser mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa med mig själv för att andra människor ska skratta, och tycka om mig – och tro att så fort någon inte tycker om mig – att jag är misslyckad, och värdelös, och att det måste vara något fel med mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva modet att vara ensam – och inte försöka klänga mig själv fast vid andra människor i hoppet om att bli accepterad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva modet att vara självständig – och inte vara beroende av att andra människor ska tycka om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när någon retar mig, eller verkar ogilla mig – eller tycka att jag är svag på något sätt – att känna mig generad, och underlägsen – och oroa mig själv för att jag inte är tillräckligt omtyckt och älskad – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att respektera mig själv och leva självständighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara beroende av att vara socialt erkänd och accepterad – och så fort jag inte verkar vara det – att börja oroa mig själv, att känna mig ensam, och obekväm – och i mitt huvud börja tänka hur jag ska kunna bli socialt accepterad och bli erkänd bland människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterad mig själv att ha som en dröm, och försöka förverkliga denna drömmen – att få vara populär och omtyckt av massa människor – och känna mig själv otillräcklig, och underlägsen när jag inte existerar i och som denna drömmen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna och uppleva mig själv otillräcklig när jag är ensam

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att andra människor ska tycka om mig, och i princip göra vad som helst för att andra människor ska tycka om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att värdesätta mig själv, och poängsätta mig själv utifrån hur omtyckt jag tror att jag är av andra människor – och tänka att om många människor känner till mig, och tycker om mig så betyder det att jag är mer värd än om ingen tyckt om mig eller känt igen mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter erkännande av andra människor – i tron att jag är värdelös

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jämföra mig själv med människor som jag tycker är populära – och tänka att jag är värdelös i jämförelse med dessa människor – och att jag genast måste ändra på mig själv, och hur jag lever – så att även jag kan uppleva, och känna mig själv omtyckt och populär

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter uppmärksamhet och erkännande – och kompromissa mitt förhållande med mig själv för att få andra att lägga märke till mig och tycka om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att människor som är populära har någonting som inte jag har – och är mer värdefulla än vad jag är – och att jag därför måste hitta på och göra någonting – vad som helst för att få det erkännande jag tydligen förtjänar och måste ha av andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara beroende av att andra ser mig som tillräcklig för att jag ska veta, och uttrycka mig själv som – och existera i och som vetskapen är att jag är tillräcklig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter tillräcklighet där ute – att söka efter någon, eller några människor som kan säga till mig att jag är tillräcklig – och att jag är bra nog – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att ge detta till mig själv och sluta söka

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte sluta söka efter mig själv därute – och istället ge mig själv till mig själv i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lära mig själv att slappna av och vara nöjd med mig själv – och istället för att vilja uppnå en idé av mig själv som populär – att istället uppskatta mig själv här – och uppskatta att vara här i detta ögonblick – och leva här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spendera mitt liv att söka efter mer, att försöka bli bättre – att försöka uppnå resultat och nå mål – istället för att leva HÄR och uppskatta att vara HÄR och uppskatta mig själv HÄR

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva för framtiden – istället för att leva med och som mig själv HÄR

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag en dag kommer lyckas med vad jag inom mig själv bestämt kommer göra mig lycklig och tillfredställd – att bli populär – istället för att se, inse och förstå att jag kommer aldrig att nå ett tillstånd av att vara tillfreds med mig själv genom att söka därute – utan jag kommer bara nå och leva tillfredställelse som mig själv – genom att medvetet och aktivt göra ett beslut i varje ögonblick att sluta söka, och sluta leta – och istället leva, och uppskatta mig själv här

Jag åtar mig själv att sluta söka efter att få bli populär – att sluta söka efter att få bli omtyckt – och när jag märker att jag gör detta – genom att jag tänker på hur jag skulle kunna göra för att få kontakt med andra människor för att skapa fler sociala relationer – eller när jag jämför mig med människor som jag tycker är populära, och därigenom tycker/känner att jag inte är lika populär eller lyckad – och i detta åtar jag mig själv att vara tillfreds med mig själv och sluta jämföra mig själv med andra – sluta vilja vara som andra – och istället lära känna, och vara mig själv

Jag åtar mig själv att vara tillfreds med mig själv – och sluta söka efter upplyftning, och uppfyllelse därute – och istället leva det här med och som mig själv – en och jämlik

Jag åtar mig själv att leva för och som mig själv – och sluta kompromissa mig själv för att få andra att tycka om mig – se saker som jag – eller lära känna mig – och när jag märker att jag kompromissar mig själv stoppar jag mig själv genast – jag tar ett djupt andetag och jag slutar – och interagerar istället här som mig själv

Jag åtar mig själv att inte söka efter förhållanden – söka efter människor som kan tycka om mig – söka efter att vinna genom att lära känna så många människor som möjligt och därmed i andras ögon bli sedd såsom en speciell – och hedersvärd människa – och när jag märker att jag söker efter förhållanden – att jag genast stoppar mig själv – tar ett djupt andetag och för mig själv tillbaka hit – och slutar söka – och istället hittar mig själv här

Dag 100: Konflikträdsla

I hundra dagar har jag nu skrivit självförlåtelse, och självkorrigerande åtaganden – och effekten av detta märker jag tydligt i hur jag upplever mig själv. Jag är mycket mer stabil, och tyst inom mig själv – jag har inte alls lika många tankar, och upplevelser som när jag började, och jag kan mycket ofta – då upplevelser eller tankar kommer upp inom mig – korrigera mig själv omedelbart.

Jag känner mig mycket mer avslappnad, och lugn – och jag märker att jag är mycket lugnare i hur jag går min process; jag går lite varje dag – en liten punkt korrigerar jag, och sedan nästa dag ytterligare en – jag går tålamod, och låter min process och självförändring ta den tid som behövs. Jag har insett att det inte är någon tävling, och att jag inte behöver bli klar så snabbt som möjligt, eftersom min process är någonting jag går för resten av mitt liv.

Till de som läser denna bloggen, och som ännu inte själva börjat skriva, kan jag bara rekommendera att börja så snart som möjligt – att var eller varannan dag sätta sig ned och gå igenom vad man upplever inom sig själv är någonting som skapar stabilitet, och lugn, och är en gåva som alla borde ge till sig själva.

Idag ska jag arbeta med konflikträdsla, och hur jag upplever mig själv inom och som konflikt, eftersom det är en punkt som kommit i mig själv idag:

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när en annan människa är arg på mig, att gå in i ångest, och nervositet – och inom mig själv försöka hitta lösningar, och sätt jag kan vara på, och uttrycka mig själv på för att lugna ner den andra människan, och därmed försöka få bort konflikten

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag reagerar i fruktan, och ångest då en annan människa är arg eller frustrerad – att vara rädd för att vad jag upplever inom och som mig själv ska synas utåt, i rädslan för att människan som är arg ska se detta, och anmärka på detta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna och uppleva mig själv underlägsen när någon är arg på mig – och uppleva mig själv såsom att jag måste skydda mig själv, och hitta lösningar så att jag ska kunna fly undan vad jag upplever att denna människa gör mot mig – såsom att attackera mig, och ”skada mig” – istället för att se, inse och förstå att ilska i sig självt inte är farligt, och kan inte påverka mig om jag inte tillåter och accepterar att ilskan påverkar mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att människor ska bli arga, i fruktan, och ångesten inför att bli illa omtyckt – istället för att tillåta och acceptera mig själv att se, inse och förstå att det är inget farligt med att vara illa omtyckt, och det kan inte påverka mig om jag inte tillåter och accepterar mig själv att låta det påverka mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när någon blir arg eller frustrerad i min omgivning, att automatiskt reagera i ångest och rädsla – och automatiskt inom mig själv börja tänka hur jag kan ta mig ur denna situation, och vad jag borde göra, och hur jag borde agera – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att andas, att vara lugn, och att helt enkelt fortsätta att leva, och uttrycka mig själv här – en och jämlik som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när en konflikt inträffar i min verklighet – och någon blir arg – att genast reagera och vilja vinna konflikten, och vilja få den andra människan att känna sig underlägsen mig; istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att dirigera konflikten på ett sådant sätt som är bäst för alla parter – där alla tas i beaktande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att koppla ihop en upplevelse av obehag, och rädsla gentemot höga ljud – och därmed när någon skriker, eller beter sig oberäkneligt, och våldsamt i min värld, att genast uppleva mig själv rädd, och nervös – och inte riktigt veta vad jag ska göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och nervositet så fort jag inte vet exakt vad andra människor ska göra, och hur andra människor kommer att agera mot mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att människor utan förvarning gör mig illa, eller försöker såra mig – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att lita på mig själv här, och stå stabil oavsett vad en annan säger, eller uttrycker – således inte vara rädd för vad som är oberäkneligt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skämmas, och känna mig förödmjukad när någon tittar på mig och härmar på ett ironiskt sätt – och i detta visar genom sitt kroppsspråk att de inte tycker om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, och vara generad inför att uttrycka, och röra mig själv på ett sådant sätt i denna världen som kommer skapa uppmärksamhet hos andra människor – där andra människor tittar på mig, och frågar mig va fan det är jag egentligen håller på med; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka, och hålla mig själv tillbaka – i rädslan för att andra ska tycka jag är konstig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag upplever mig hotad av en människa – att i mitt huvud börja analysera, och prata om denna människan – för att på så vis försöka skapa en upplevelse av mig själv av att vara överlägsen den andra människan, och i kontroll över situationen – istället för att tillåta och acceptera mig själv att inte känna mig själv hotad, och underlägsen – utan istället andas, och stå kvar här en och jämlik med min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i mitt huvud försöka återuppbygga en energi av lugn, genom att prata inom mig själv om situationen jag befinner mig själv i – och därmed existera inom mig själv såsom en analytiker, och en sorts beteendeforskare – och göra detta för att skapa en upplevelse inom mig själv av att vara överlägsen, och bättre än andra människor, så att jag inte ska känna mig rädd och underlägsen – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva här, och uttrycka mig själv här, och inte existera varken som överlägsen, eller underlägsen, utan istället leva, och uttrycka mig själv här en och jämlik som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv, att när någon härmar mig, retar mig, eller anmärker någonting om mig – att automatiskt gå in i självfördömande, i självkritik, och börja fundera, och undra om den där människan som sa detta faktiskt har rätt – istället för att tillåta och acceptera mig själv att inte definiera mig själv utifrån vad andra känner och tycker, utan istället bli kvar här såsom min mänskliga fysiska kropp – en och jämlik

Jag åtar mig själv att när en annan blir arg på mig, och jag går in i nervositet, ångest, och rädsla – att genast stoppa mig själv, att ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit – och viljesätta mig själv att inte tänka, och inte hantera situationen från en utgångspunkt av och som energi – utan kvarbli här och helt enkelt se vad som är bäst för alla och leva utifrån detta

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att ilska inte är någonting farligt – det är inte någonting jag måste gömma mig ifrån, det är inte någonting jag måste bekämpa, och det är inte någonting jag måste kväsa – ilska kan helt enkelt inte påverka mig om jag inte tillåter och accepterar att ilska kan påverka mig; således – när jag upplever mig själv underlägsen när någon är arg på mig – stoppar jag mig själv genast, jag tar ett djupt andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att leva och uttrycka mig själv HÄR en och jämlik som min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att inte frukta att vara illa omtyckt, och att se, inse och förstå att om jag hela tiden strävar efter, och på olika sätt försöker få andra människor att tycka om mig, att det är självbegränsande och håller mig tillbaka – eftersom jag aldrig är riktig, jag är aldrig här som mig själv – och kommer alltså aldrig skapa några riktiga relationer med människor eftersom jag hela tiden låtsas vara någon som jag inte är – och således åtar jag mig själv att leva och uttrycka mig själv här utan att kompromissa mig själv, eller försöka göra mig själv till

Jag åtar mig själv att när jag finner mig själv i en konflikt – att inte använda mitt huvud för att hantera konflikten, att inte tänka, och skapa idéer och tankar i mitt huvud om hur jag borde hantera konflikten – och istället åtar jag mig själv att lita på mig själv när en konflikt uppstår, och hantera konflikten här – en och jämlik som min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att när en annan människa reagerar på mig i ilska, och frustration – och det uppstår en konflikt – att då inte själv gå in i ilska, och frustration, och uppleva det som att jag måste vinna konflikten och få mitt perspektiv framfört, och istället åtar jag mig själv att inte reagera – att kvarstå här som mitt andetag, och röra mig själv i enhet och jämlikhet, och fokusera på att skapa en lösning som gynnar båda parter – som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att inte längre frukta oberäknelighet, och frukta att jag inte vet exakt vad som kommer hända i framtiden, eller hur andra människor kommer vara gentemot – och istället åtar jag mig själv att leva och lita på mig själv i här i varje ögonblick – och alltså inte vara rädd för att en människa utan att jag är förberedd ska bli arg på mig – eftersom jag vet att jag kommer stå stabil, och direktiv även i en sådan situation; således – när jag märker att jag blir rädd och känner ångest för att jag inte kan beräkna hur någon kommer agera – så stoppar jag mig själv, jag tar ett djupt andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att lita på mig själv oavsett vilken situation jag befinner mig

Jag åtar mig själv att inte känna och uppleva ångest och nervositet så fort jag inte vet exakt vad andra människor ska göra, eller hur andra människa ska agera mot mig – jag åtar mig själv att lita på mig själv oavsett hur människor är, och förbli stabil och lugn här i och som mitt andetag – och hantera alla situationer oavsett hur människor uttrycker, och upplever sig själv – här i och som mitt andetag – i enhet och jämlikhet där jag ser vad som är bäst för alla och agerar därutifrån

Jag åtar mig själv att inte känna mig generad och förödmjukad när någon härmar mig, eller retar, eller på ett retsamt, och konfronterade sätt påpekar någonting om mig; och istället åtar jag mig själv att inse, se och förstå att ingenting som andra gör, eller säger kan påverka eller styra mig – om jag inte tillåter och accepterar mig själv att bli styrd, och påverkad inom och som mig själv; och således – när någon påpekar, eller säger någonting om mig – och jag känner mig konfronterad, och förödmjukad – att genast stoppa mig själv – att ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit till andetaget och leva, och uttrycka mig själv här – en och jämlik som min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att sluta förtrycka och hålla mig själv tillbaka runt andra människor, och därmed åtar jag mig själv att inte vilja och önska att andra människor ska tycka om, och hålla med mig om vad jag säger, och gör – eftersom jag uttrycker och rör mig själv för och som mig själv, och inte för att andra ska tycka om mig, och acceptera mig; således – när jag märker att jag tvekar, är rädd och generad inför att uttrycka mig själv – stoppar jag mig själv – jag tar ett djupt andetag och jag tillåter och accepterar mig själv att uttrycka mig själv här – avslappnat, och lugnt – i insikten om att det inte är något farligt när andra människor ser mig som konstig

Jag åtar mig själv att sluta mentalt prata i mitt huvud om hur andra människor är sämre än mig, och lägre stående än mig, och inte lika insiktsfulla och klara över vad som är viktigt i livet, när jag känner mig förödmjukad, och förnedrad av en annan – och jag åtar mig själv att istället se, inse och förstå att anledningen till att jag vill tänka och existera i och som denna typen av tankar är för att jag tillåter och accepterar mig själv att ta saker och ting personligt; och således åtar jag mig själv att inte längre ta saker och ting personligt – och när jag reagerar i att känna mig förnedrad, och förödmjukad – att genast stoppa mig själv, ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit – och andas – och inte uppleva situationen på något sätt såsom personlig

Jag åtar mig själv att inse, se och förstå att så fort jag har tankar i mitt huvud där jag försöker höja upp mig över andra, så betyder detta att jag upplever mig själv som underlägsen och försöker kompensera mig själv genom att tänka tankar där jag analyserar, och försöker hitta brister, och fel hos andra; således åtar jag mig själv att stoppa min upplevelse av mig själv såsom underlägsen – och när jag märker att jag går in i denna upplevelse såsom att vara underlägsen – att genast stoppa mig själv – att ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit – och istället uttrycka mig själv här – en och jämlik med min mänskliga fysiska kropp i full självtillit

Jag åtar mig själv att inte definiera mig själv utifrån, och tänka om mig själv utifrån vad andra säger om mig, vad andra tycker om mig, utan jag åtar mig själv att förbli HÄR – en och jämlik med min mänskliga fysiska kropp; och således när någon säger någonting om mig, och jag börjar tänka på det – att genast stoppa mig själv – ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit – och att istället leva mig själv här såsom självtillit – en och jämlik som min mänskliga fysiska kropp