Monthly Archives: October 2012

130: Oskrivna Regler Och Rädsla

Självskriverier

Igår när jag var ute och körde taxi lyckades jag med att plocka upp fel kund, och istället för att plocka upp den kunden jag hade i uppdrag att köra, plockade jag upp en kund som en annan chaufför hade i uppdrag att köra.

När detta uppdagades blev jag genast nervös, och rädd, och tankar om att förlora mitt arbete, eller att jag skulle bli bestraffad åkte förbi i mitt huvud. Jag kände, och tyckte även att det var ett misslyckande från min sida att jag inte tagit rätt kund, och att jag borde ha koncentrerat mig själv mer, och gjort det.

Lite samma upplevelse kan jag också ha i trafiken, när det verkar som andra människor blir arg, eller uppretade på sättet jag kör. Då upplever jag också mig själv rädd, och börjar tänka på att sättet som jag körde på var dåligt, ett misslyckande, och att jag borde kört på ett annorlunda och mer effektivt sätt.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, och nervositet när andra blir arga på mig – eller när jag gjort någonting som jag tycker är fel, och dåligt – och bli rädd att jag ska bli bestraffad, eller att någon ska skrika, och gasta åt mig riktigt högt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla inför att få reprimander – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att så fort jag gjort något fel, att genast uppleva mig själv rädd, nervös och ängslig, och börja fundera på vad som kan hända mig i framtiden på grund av detta misstag jag gjort

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, nervositet och rädsla inför att göra misstag – och inför att inte vara effektiv i att ta beslut som andra människor tycker är rätt – i rädslan att andra människor ska bli arga på mig, och ska undvika mig eftersom de tycker jag är värdelös, och inte har något syfte i deras liv – eftersom jag hela tiden gör saker och ting fel

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara oroad för att andra människor inte ska tycka att jag är duktig, effektiv, disciplinerad, och korrekt i allt jag gör – i rädslan att människor ska bli arga på mig, och tycka att någon annan är bättre än vad jag är – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i detta frukta, och känna ångest för att människor ska börja prata bakom min rygg – och ska tycka att jag är en dålig och värdelös människa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla inför att mitt beteende, och såsom jag uttrycker mig själv ska få andra människor att reagera, och börja prata om mig i hemlighet – och prata om mig genom att säga att jag är korkad, dum, att jag inte kan någonting, att jag är ineffektiv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att samtidigt hoppas på motsatsen – och vilja, och önska att människor ska prata om mig såsom att jag är effektiv, stark, intelligent, har framåtanda, och är duktig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån andra människors reaktioner, tankar, upplevelser – och tro att det är viktigt att jag hela tiden tänker på att vara i god dager hos andra människor – och röra mig, prata, och uttrycka mig själv på ett sådant sätt att andra människor får en positiv reaktion och upplevelse när de är i min närhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att människor i min omvärld ska reagera positivt på mig – i tron att om människor reagerar i någon slags negativ upplevelse gentemot mig, att detta då beror på mig – och att det beror på att jag är värdelös, och att jag borde leva på ett annat sätt – istället för att se, inse och förstå att min upplevelse av och som mig själv är definierad, och skapad av mig själv – vilket andras negativa upplevelse av sig själva också är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara orolig, rädd och nervös för att jag inte följer oskrivna sociala regler, och för att jag inte i varje ögonblick agerar på ett sådant sätt att andra människor känner sig positiva runtomkring mig, och som att jag är en tillitsfull, och laglydig människa – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera i rädsla, nervositet och ångest så fort jag bryter någon slags social norm, eller gör någonting som andra beaktar som dåligt, och negativt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, rädsla, och nervositet inför att bli utsatt för bestraffning – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, och rädsla inför att bli utstött ur samhället, och sedd, och definierad som en utböling som inte hör hemma i samhället bland alla andra normala människor – eftersom jag inte kan följa reglerna korrekt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, rädsla, och nervositet inför att jag inte kan följa reglerna i mitt vardagliga liv – såsom sociala normer, eller lagar – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera i ångest, nervositet och rädsla så fort jag av misstag råkar bryta mot någon sådan lag eller regel – och genast gå in i fruktan för vad det är som kommer hända med mig, och för vad andra människor kommer tycka och tänka om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla inför konflikter, och inför att jag ska bli påhoppad, och attackerad av människor, eftersom de är arga och frustrerade för att jag inte effektivt följt någon slags oskriven social regel

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, rädsla, och nervositet – när jag tycker det verkar som att någon är frustrerad på mig, och tycker att jag har begått ett misstag – och detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när någon är frustrerad, att genast ta det personligt, och uppleva det som att det är något slags personligt fel som jag gör, vilket är anledningen till varför den andra människan reagerar – istället för att se, inse och förstå att det endast handlar om hur den andra människan reagerar inom sig själv, utifrån vad denna människan definierat såsom korrekt, inkorrekt, och beslutat sig att bli arg på

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt när andra är arga, och tänka att det måste vara någonting som jag har gjort fel, som är grunden till varför den andra människan är arg, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och uppleva, att jag genast måste göra någonting som får den andra människan att bli glad, och känna sig själv tillfreds, så att jag kan ta tillbaka min synd – och återbetala det onda jag tydligen gjort mot den andra människan

Självåtaganden

När jag tycker mig själv se att någon blir arg på mig, och jag reagerar i ångest, och nervositet – stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag inser, ser och förstår att min reaktion har sin grund i att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för oberäknelighet, och rädd för just uttrycket av och som ilska – således åtar jag mig själv att i detta ögonblick andas, och stå stabil i och som min kropp – och inte gå in i eller skapa någon upplevelse eller reaktion av ögonblicket

När jag gör ett misstag som andra människor sagt till mig att jag inte får göra – och som jag vet att andra människor kanske kommer bli arga om de får reda på, och jag därmed reagerar i ångest, nervositet, och rädsla inför att få en reprimand – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag inser, ser och förstår att min upplevelse och reaktion av mig själv har sin grund i att jag tillåter och accepterar mig själv att ta en reprimand personligt, och att se andras ilska såsom någonting som definierar mig, och säger till mig vem jag är; således åtar jag mig själv att inte ta en reprimand personligt, och inte se en reprimand, eller någons ilska – såsom någonting som säger någonting om mig – utan jag ser istället att det är den andra människans inre värld som reprimanden och ilskan kommer från och inte någonting som har att göra med vem jag är

När jag ska ta ett beslut som jag vet kommer inverka på andra människor, och om jag gör fel beslut ha effekter som inte kommer vara uppskattade av människor i min omgivning – och jag börjar uppleva ångest, rädsla, och nervositet för att göra fel beslut – stoppar jag mig själv genast, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag inser, ser och förstår att min upplevelse är baserad på rädslan för att en annan ska bli arg på mig – i tron att ilska är någonting farligt, som jag måste undvika och försvara mig själv mot, när det faktiskt är fullständigt ofarlig; således åtar jag mig själv att ta ett beslut utan rädsla, och ångest för hur andra ska reagera på mitt beslut – i förståelsen om att om en annan är arg och frustrerad har detta ingenting att göra med vem jag är inom och som mig själv

När jag märker att jag är oroad för att andra människor inte ska tycka att jag är bra på någonting jag gör, eftersom jag är rädd för att de ska tycka att någon annan är bättre – stoppar jag mig själv genast, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag inser, ser och förstår att denna rädslan, och ångesten är baserad på en idé, och tro inom mig själv att jag måste bevisa mig själv inför andra för att kunna leva, och uppleva mig själv såsom stabilitet här; således åtar jag mig själv att inte söka efter andras erkännande, och inte försöka bevisa att jag är tillräcklig för någon annan – utan jag åtar mig själv att istället bevisa mig själv här för och som mig själv – en och jämlik

När jag märker att jag är rädd, nervös, och upplever mig själv underlägsen andra människor, eftersom jag fruktar att de ska tycka att jag är ineffektiv, korkad och dum, och prata bakom min rygg senare om hur lite de tycker om mig – stoppar jag mig själv genast, jag tar ett djupt andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag inser, ser och förstår att denna upplevelsen inom och som mig själv är baserad, och grundad utifrån en tro att vad andra människor tycker och känner om mig är viktigt, och är någonting jag konstant måste vara medveten om – i tron att hela mitt egenvärde är baserat på vad andra människor tycker om mig; således åtar jag mig själv att i varje ögonblick sluta att definiera mig själv utifrån vad jag tror att andra människor tycker om mig, och jag åtar mig själv att istället leva och uttrycka mig själv här – i och som självtillit

När jag märker att jag inom mig själv definierar mig själv utifrån andra människors reaktioner, tankar och upplevelser, och att jag försöker forma mig själv – och uttrycka mig själv utifrån dessa upplevelserna – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag inser, ser och förstår att min upplevelse – och applikation – är skapad utifrån en idé att andra människor är överlägsna och bättre än mig – och att hela min varelse är i ett konstant behov av att ha andra människors affirmation för att kunna fungera normalt; således åtar jag mig själv att leva och uttrycka mig själv här i och som andetaget – och inte söka efter erkännande av andra människor, och inte definiera mig själv utifrån andra människor

När jag märker att jag reagerar genom att uppleva mig själv i och som negativitet, när andra människor blir arga på mig – och jag tänker att andra människor blir arga på mig för att jag är värdelös, och urusel – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag inser, ser och förstår att det faktum att någon annan är arg inte säger någonting om vem jag är inom och som mig själv, och inte betyder att jag är värdelös eller urusel; således åtar jag mig själv att andas – och att vara densamma inom och som mig själv oavsett vad slags reaktion någon annan har och lever som dem själva

När jag märker att jag reagerar i ångest, nervositet, och rädsla för att jag inte följer oskrivna sociala regler – och för att jag därigenom får andra människor att inte känna sig positiva och glada runtomkring mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna rädslan, och ångesten som kommer upp inom mig är baserad, och grundad på en idé av mig själv såsom underlägsen i jämförelse med andra människor – och en tro att jag måste ha andra människors erkännande för att kunna fungera effektivt i och som denna världen; således åtar jag mig själv att stå upp här i och som varje ögonblick – och leva som mitt andetag – vilket innebär att jag förblir densamma – här – tyst och stabil – oavsett vad slags respons jag möter utifrån

När jag märker att rädsla dyker upp inom mig själv för att bli utstött ur samhället, och sedd, och definierad som en utböling som inte hör hemma i samhället bland andra normala människor – stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att denna upplevelse grundar sig själv i en tron att jag måste ha andra människor bakom mig – som backar upp min persona, och karaktär såsom att vara ”okej” och ”normal” – och om jag inte har denna typ av uppbackning – att jag då är värdelös, och fullständigt urusel; således åtar jag mig själv att istället för förvänta mig, och önska mig uppbackning av andra – att istället i och som varje ögonblick backa upp mig själv genom att andas effektivt här i och som min kropp – och inte skapa en upplevelse av och som mig själv av att vara underlägsen när jag tror, och misstänker att andra människor ser ner på mig

När jag märker att jag råkar bryta mot någon oskriven, eller skriven regel – och jag i detta reagerar i ångest, nervositet, och rädsla – stoppar jag mig själv genast, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag inser, ser och förstår att det är fullständigt onödigt att låta rädsla existera inom och som mig själv, eftersom rädsla inte på något sätt hjälper mig att leva – dirigera – och styra mig själv effektivt här i och som varje ögonblick; således åtar jag mig själv att dirigera mig själv här – och hantera de ögonblick som dyker upp här genom att andas, och förbli stabil inom och som mig själv – och uttrycka mig själv utan någon slags emotionell upplevelse

När jag märker att rädsla kommer upp inom mig inför att jag ska hamna i en konflikt, inför att jag ska bli påhoppad, eller inkörd i ett hörn – stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det i realiteten inte finns någonting att frukta, eller vara rädd för vad det gäller en konflikt, eller att bli påhoppad, eller att bli inkörd i ett hörn – eftersom när jag är här som andetaget finns ingenting att förlora, och ingenting att vinna – utan endast mig själv här som min kropp, och jag talar här som min kropp en och jämlik; således åtar jag mig själv att andas, och vara stabil här i och som mitt andetag – och inte frukta, eller försöka undvika konflikten – utan helt enkelt lita på mig själv här som andetaget, och att jag kommer effektivt, och utan några krussiduller att dirigera konflikten

När en annan blir arg, och frustrerad – och jag märker att jag tar detta personligt genom att reagera, uppleva skuld, och uppleva mig själv underlägsen den andra människan – stoppar jag mig själv genast, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och i detta ser, inser och förstår jag att det finns absolut ingenting att ta personligt, eftersom inget av den ilskan som den andra människan känner handlar, eller är om mig – således finns det ingenting att kämpa för, eller slåss för, eller försvara mig mot – eftersom ingenting i grund och botten handlar om mig; således åtar jag mig själv att förbli stabil här i och som andetaget – att stoppa alla tankar inom mig som inseminerar att jag på något sätt blivit degraderad, eller missbrukad – och jag åtar mig själv att stå upp och uttrycka mig själv här som min kropp en och jämlik

När jag märker att jag tar det personligt att någon annan är arg, och att jag därför genast måste göra någonting som får den andra människan att bli glad, och tillfreds – stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag inser, ser och förstår att det finns ingenting som jag behöver, eller inte behöver göra – eftersom ilskan, och frustrationen den andra människan upplever inte är formulerad, och skapad av mig – utan av den andra människan – och således åtar jag mig själv att helt enkelt förbli här – stabil – och tyst i och som mitt andetag – och röra mig själv här som min kropp i och som självtillit och utan att på något sätt tro att jag måste eller bör göra andra människor positiva och ta dem ut från deras negativa upplevelser

Advertisements

Dag 129: Att Skratta Obehindrat

Självskriverier

Idag har jag bemärkt hur jag i vissa ögonblick när jag skrattar upplever mig själv obekväm – jag spänner min kropp, och känner ångest komma upp i mitt bröst – detta händer framförallt i ögonblick när det även är någon annan som skrattar.

Anledningen till varför jag reagerar i ångest är för att jag är rädd att om jag slutar skratta, eller om jag skrattar åt någonting som den andra personen inte tycker är roligt, att denna då ska tycka illa om mig. Så i grund och botten är jag rädd för att inte bli omtyckt.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag skrattar, att då vara orolig och nervös för att andra inte ska tycka det jag skrattar åt är roligt, eller att jag inte ska tycka det andra skrattar åt är roligt – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att skratta ovillkorligt, och vara avkopplad i min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när någon annan säger någonting som de själva skrattar åt – att då i det ögonblicket känna det som att även jag måste skratta åt vad de skrattar åt, eftersom annars kanske de tror att jag verkar ovänlig, eller ointresserad av dem – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spänna mig själv, och inom mig själv uppleva ångest, och nervositet för att jag inte ska bli omtyckt av den andra människan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att relatera skratt till ångest, och nervositet – och göra det till en automatisk reaktion inom och som mig själv – att när jag skrattar – att då uppleva ångest

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva mig själv obekväm när andra skrattar i min omgivning – i rädslan att dessa människor skrattar åt mig, åt någonting som jag gjort fel – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt när andra skrattar, och genast tänka att det är jag som har gjort någonting genant, eller skamligt – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att andas, slappna av och föra mig själv tillbaka hit till andetaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara obekväm med att skratta avslappnat, och högljutt tillsammans med människor – eftersom jag tänker, och tror att mitt skratt låter konstigt, och är onaturligt – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera mig själv som mitt skratt – och skratta obehindrat, och ovillkorligt – och utan att vara nervös för hur jag kommer att bli uppfattad av andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag tror, och antar att andra drar ett skämt – att tro att de då vill att jag ska skratta åt dem, och tycka deras skämt är roligt – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, och nervositet inför att om jag inte skrattar åt en annans skämt – eller vad jag tror är en annans skämt – att de då kommer tycka illa om mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte slappna av, och låta mitt skratt komma naturligt, eller inte alls – och inte vara orolig för huruvida andra tycker att jag borde skratta, eller inte borde skratta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva en ångest, och en press när andra skrattar åt någonting som jag har sagt – eftersom jag känner, och upplever att jag måste fortsätta att vara rolig, och säga saker som andra kan skratta åt – i tron att om jag inte är rolig, och säger saker som andra skrattar åt – att jag då är misslyckad, värdelös, och mindre värd än vad jag hade varit om jag hade haft någonting mer roligt att säga – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att skämta, och skoja med andra naturligt, och utan att ha ett bakomliggande syfte att vara rolig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara mån om, och känna ett behov av att andra människor ska tycka bra om mig – och att andra människor när de är i min omgivning ska se, och definiera mig såsom en positiv människa – som sprider ett positivt ljus överallt – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv – att när jag är med andra människor – att slappna av och vara mig själv, och inte försöka visa någonting som jag inte är – och inte försöka bevisa mig själv såsom en ovanligt omtyckt, och populär människa – utan istället helt enkelt ta det lugnt och vara mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas när jag skrattar – och när jag märker att jag reagerar i ångest, och nervositet – att då inte oroa mig själv för att andra ska se denna ångest och nervositeten – och för att andra ska definiera mig som underlägsen, eftersom jag upplever diverse emotionella reaktioner – utan istället uttrycka mig själv här – en och jämlik – och andas lugnt, och djupt – och på så vis ta mig själv tillbaka till stabilitet – och tystnad här såsom min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag befinner mig i sociala sammanhang tillsammans med andra människor – att istället för att vara avslappnad, lugn och stabil inom och som mig själv – att börja oroa mig själv för att jag inte är tillräckligt sedd, tillräckligt hörd, och tillräckligt omtyckt – och genom att medverka i denna typen av tankar – skapa en ångest, och nervositet inom mig själv, och tänka att ”jag måste göra någonting” för att på så vis skapa fler kontakter – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att slappna av, att ta ett djupt andetag och att interagera med andra människor HÄR – utan att ha några krav på mig själv om hur mycket uppmärksamhet jag ska få, hur många människor jag måste prata med, vilka människor jag måste prata med – utan istället helt enkelt vara lugn och bekväm inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte öva mig själv på att i varje ögonblick vara lugn, och bekväm med mig själv – och att andas effektivt, och varje gång jag märker nervositet – och ångest dyka upp inom mig – att då stoppa mig själv, att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit till andetaget – och att applicera mig själv här såsom min mänskliga fysiska kropp en och jämlik, och således sluta att jag efter att försöka vara någon annan – försöka få erkännande – försöka bli sedd – och istället acceptera mig själv och vara nöjd med mig själv och sluta jaga begär som ändå inte är på riktigt

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att när jag skrattar, och när andra skrattar – att sluta oroa mig själv för vad andra tycker om hur jag skrattar, och för vad jag tror att andra tycker om hur jag skrattar – och istället åtar jag mig själv att vara här i och som ögonblicket av skratta – en och jämlik med min mänskliga fysiska kropp – och således sluta förstöra ögonblicket av skratt genom att tänka, och medverka i och som emotionella upplevelser

När en annan skrattar, och jag märker att jag inom mig själv börjar tänka att ”jag måste skratta när en annan skrattar, för annars kanske den andra tycker illa om mig” – då stoppar jag mig själv, och andas – och jag inser att jag i detta ögonblick kompromissar mig själv att existera i och som nervositet, och ångest, inför vad andra ska tycka om mig – istället för att uttrycka mig själv här ovillkorligt – och således åtar jag mig själv att uttrycka mig själv här ovillkorligt, och sluta vara orolig, rädd och nervös för huruvida någon möjligen kommer tycka illa om mig för att jag inte skrattar när jag tror att de skämtar om någonting

Jag åtar mig själv att inte uppleva, och definiera skratt såsom ångestfyllt och obekvämt – och när jag skrattar åtar jag mig själv således att koppla av, och att andas djupt och effektivt, och att stoppa alla tankar, och upplevelser inom mig själv

Jag åtar mig själv – att när jag skrattar med andra människor, högljutt och obehindrat – och jag inom mig själv märker att självfördömanden kommer upp inom mig där jag definierar mitt skratt såsom konstigt, och onaturligt – att då genast stoppa mig själv, och ta ett andetag – och i detta föra mig själv tillbaka hit – och jag inser att jag i detta ögonblick medverkar i och som en ångest, och nervositet baserad på självfördömande som har till konsekvens att jag förtrycker mig själv – således åtar jag mig själv att stoppa dessa självfördömande upplevelserna, och tankarna – genom att andas effektivt här – och jag åtar mig själv att istället uttrycka mig själv obehindrat, utan rädsla, och utan någon typ av nervositet – och förtryckande av och som mig själv

Jag åtar mig själv att – när en annan drar ett skämt – och jag märker att tankar kommer upp inom mig själv om hur jag oroar mig för att om jag inte skrattar, eller erkänner den andra människan som rolig, och trevlig – genom att t.ex. le – att denna då kommer tro att jag är avvisande inställd, och att jag inte är en vänlig människa, och den andra då inte kommer tycka om mig – att genast stoppa mig själv, att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och jag inser att jag i detta ögonblick medverkar i och som självfördömande, och ångest – som har till konsekvens att jag förtrycker mig själv, och kompromissar mig själv med grunden i att jag inte kan acceptera mig själv utan att veta att en annan tycker om mig; och således åtar jag mig själv att acceptera mig själv, och erkänna mig själv som tillräcklig, och god nog – och därmed ge upp mitt sökande efter att ”få bli någon” och ”vara någon” i detta livet – och istället tillåta och acceptera mig själv att vara mig själv

Jag åtar mig själv att när jag skojar, och uttrycker mig själv genom ord som andra sedan skrattar åt, och tycker är roliga – och jag då märker att jag börjar oroa mig själv, och tänka att ”de kanske inte kommer tycka jag är något rolig mer efter detta” – att genast stoppa mig själv, att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – jag ser, inser och förstår att dessa tankar, och rädslor som kommer upp inom mig har sin grund i att jag inte tillåter och accepterar mig själv att acceptera mig själv, och att leva egenvärde som själv – således åtar jag mig själv att leva egenvärde, självtillräcklighet, och självacceptans – och således inte oroa mig själv för att andra inte kommer tycka att jag är rolig mer

Jag åtar mig själv – att när jag befinner mig i sociala sammanhang – och då börjar tänka, och uppleva det som om att jag måste visa mig själv på mitt yttersta, och jag måste ge ett sken av att jag är lycklig, jag är effektiv, rolig, och populär – i tron att om inte andra tycker, och tror att jag är detta – då är jag värdelös – att genast stoppa mig själv, att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – jag ser, inser och förstår att denna upplevelsen, och tanken har sin grund i att jag inte tillåter och accepterar mig själv att acceptera mig själv, och värdesätta mig själv – således åtar jag mig själv i det ögonblick acceptera mig själv, och leva egenvärde – genom att uttrycka mig själv naturligt och utan att försöka vara någonting jag inte är – och helt enkelt vara mig själv

Jag åtar mig själv att när jag skrattar – och jag märker att diverse reaktioner kommer upp inom mig av ångest, rädsla, och nervositet – och att jag i då blir nervös, och rädd för att andra ska se dessa reaktionerna och fördöma mig – att genast stoppa mig själv, att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och i detta åtar jag mig själv att lugna ner mig själv, och att komma tillbaka till min kropp – eftersom jag inser att vad jag gör att är att jag hetsar upp mig själv i rädsla, och ångest – eftersom jag är orolig för vad andra tycker om mig – således åtar jag mig själv att sluta oroa mig själv för vad andra tycker om mig och istället vara här avslappnad, och lugn med och som min kropp – såsom mitt andetag – här

Jag åtar mig själv – att när jag är i sociala sammanhang, och jag märker att tankar börjar komma upp inom mig där jag oroar mig själv för att jag inte pratar med tillräckligt många – för att jag inte gör mig själv tillräckligt sedd – för att jag inte har tillräckligt med kontakter, kompisar, och för att jag inte gör tillräckligt mycket – att stoppa mig själv, ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och jag ser att vad jag gör är att jag existerar i och som en rädsla för att inte vara accepterad, och omtyckt av andra – och att jag baserar mitt egenvärde på huruvida jag tror mig själv vara accepterad och omtyckt av andra – således åtar jag mig själv att leva egenvärde, och självacceptans här – genom att röra mig själv med andra, kommunicera med andra, interagera med andra – ovillkorligt – här som mitt andetag – där jag inte söker efter att få bli någon – utan att jag istället tillåter mig själv att vara någon – som mig själv – här i varje andetag

Jag åtar mig själv att öva mig själv på att i varje ögonblick fokusera på – och hänge mig själv till det som är relevant, och viktigt – vilket är att på alla sätt och vis stoppa mig själv såsom sinnet – och föra mig själv tillbaka hit till denna fysiska verklighet – och i detta leva och uttrycka mig själv en och jämlik med min mänskliga fysiska kropp – fullständigt tyst, och stabil inom och som mig själv i varje ögonblick

Dag 128: Grupptryck

Självskriverier

Idag var jag i skolan, och våran klass blev introducerade till en ny lärare – i och med detta ville läraren att vi alla skulle presentera oss själva, och ge en kort beskrivning av vilka vi var.

Jag reagerade i nervositet, och ångest när läraren sa detta, och jag kunde märka hur mitt hjärta började slå hårdare, och snabbare. Det är intressant att jag blir såhär nervös inför att tala inför andra människor – vad är det som detta beror på?

Vad jag kan se så är det för att jag i grund och botten är väldigt mån om att andra människor ska tycka bra om mig, de ska tycka att jag är intressant, och rolig – och om de inte tycker så om mig så blir jag nervös, och obekväm och tror att jag har sagt eller gjort någonting fel. Ungefär från och med att jag började sjätte klass i grundskolan har jag känt mig litet utstött, och underlig i jämförelse med andra – vilket tagit sig själv uttryck i att jag ofta sökt mig själv till människor som jag trott kunde göra mig mer omtyckt och populär – och jag har spenderat mycket tid på att tänka på vilka människor jag borde umgås med för att bli omtyckt, och hur jag kan bli mer populär.

En fullständigt onödig tankebana som inte tjänar någonting annat till än att skapa ångest, nervositet, och underlägsenhet – samt framförallt – att jag inte kan uppskatta detta ögonblick här – eftersom jag konstant tänker på vad jag ska klara av, och göra i nästa ögonblick.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös, ängslig, och rädd när jag ska tala inför min klass – eller inför människor som jag inte känner – och genast börja undra om jag kommer säga någonting som andra människor inte tycker låter bra, eller om andra människor på grund av det jag säger inte kommer att tycka om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mig själv i förhållande till andra människor såsom underlig, och underlägsen, och definiera mig själv såsom att sakna någonting i förhållande till andra – och tro att jag därmed måste slåss, och kämpa för att visa att jag duger i andras ögon

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna, uppleva, och tycka att jag inte duger – om inte andra människor verkar tycka att jag duger

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att andra människor ska tycka att jag har fel, och inte erkänna mig såsom att vara en normal, lättsam och trevlig människa om jag släpper all min rädsla och står upp i varje andetag utan att leva för att bli erkänd av andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte vara en del av en grupp, och inte vara erkänd av gruppen såsom att ha rätt uppfattning i fråga om en viss sak – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att lita på gruppens omdöme, i tron att bara för att fler människor inte tycker som jag – så betyder detta per automatik att jag har fel

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka, kompromissa, och hålla mig själv tillbaka i rädslan för att bli stigmatiserad och sedd av en grupp såsom en utböling

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som rädslan för att bli stigmatiserad och ansedd såsom korkad, dum, idiotisk, knäpp, underlig, konstig, onormal, äcklig – sammanfattat: ansedd såsom att ha något slags negativt värde i förhållande till andra; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att offra mig själv, och mitt liv – för att få bli ansedd, och definierad av andra såsom att ha ett positivt värde

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva mig själv underlägsen människor som verkar vara populära, och omtyckta – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro – att jag för att kunna uppleva mig själv såsom en jämlik bland andra människor – också måste vara populär, och omtyckt, och andra människors erkännande såsom att vara en normal, lättsam, trevlig, och rolig människa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa mig själv såsom någon som behöver gruppens stöd för att kunna fungera, och existera utan rädsla – i tron att om jag inte har gruppens stöd – att jag då är underlägsen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som rädslan att bli avvisad och nedvärderad av andra – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv – att när jag är med andra – att inom mig själv existera i och som en konstant medvetenhet av andra människor – där jag hela tiden försöker leta efter ledtrådar huruvida andra accepterar, eller avvisar mig – huruvida andra tycker att jag är en trevlig människa att vara runtomkring, eller huruvida andra tycker att jag är en jobbig och otrevlig människa att vara runtomkring

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, och se mig själv såsom underlägsen gruppen – och se mig själv såsom att i förhållande till gruppen vara beroende – och tro att för att jag ska kunna erkänna mig själv, ge mig själv mening – och leva självförtroende, och självvärde – att jag då måste ha gruppens erkännande och vara sedd som en populär och omtyckt människa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv – genom att tro att jag måste söka efter socialt erkännande hos andra för att kunna erkänna mig själv, och för att kunna stå stabil inom och som mig själv och inte reagera i förhållande till de situationer jag möter

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, och se emotionella upplevelser av rädsla och nervositet såsom korrekta, och naturliga upplevelser som inte kan undvikas – utan som är en naturlig del av människan och dennes biologi och därför inte kan stoppas, eller transcenderas – istället för att se, inse och förstå att rädsla, ångest, nervositet, ängslan, och underlägsenhet är alla upplevelser skapade av mig och som därför också kan stoppas av mig genom disciplinerad, hängiven, målmedveten applikation – att i varje ögonblick då jag märker att tankar kommer upp inom mig som har en inneboende natur av att vara baserade i rädsla, att då stoppa mig själv, ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit till andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte när jag pratar inför min klass – öva mig själv på att stå fullständigt stabil – trygg – och säker inom mig själv – och varje gång då en tanke, eller upplevelse kommer upp inom – att genast stoppa denna och ta mig själv tillbaka hit till andetaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter socialt erkännande i tron att om jag inte har socialt erkännande så betyder detta att jag är värdelös och saknar någonting – och att jag i förhållande till andra människor är underlägsen

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera mig själv – och vara stabil, trygg och lugn med mig själv oavsett huruvida jag har socialt erkännande eller inte – och således inse, se och förstå det överdrivna värde som jag placerat på socialt erkännande – eftersom jag faktiskt – rent praktiskt – inte behöver inte sådant erkännande för att röra mig själv – uttrycka mig själv – fungera och motivera mig själv i och som denna världen

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att när jag talar inför andra människor – att när jag interagerar med andra människor – att stoppa alla upplevelser och tankar som kommer upp inom mig – genom att andas, och föra mig själv tillbaka hit varje gång en sådan punkt rör sig inom mig; och således åtar jag mig själv att sluta söka erkännande av andra – och istället erkänna mig själv och således skapa frid inom och som mig själv genom att jag slutar att leta efter att bli omtyckt – och istället tycker om mig själv

Jag åtar mig själv att sluta definiera mig själv i förhållande till andra såsom att vara underlig, och underlägsen – och jag åtar mig själv att i och med detta sluta jämföra mig själv med andra människor, och sluta kommentera mig själv i förhållande till andra människor – och således åtar jag mig själv att erkänna mig själv som tillräcklig, och god nog – och således slappna av och vara nöjd med mig själv oavsett vad andra tycker om mig

Jag åtar mig själv att erkänna mig själv såsom tillräcklig, och god nog – oavsett vad andra tycker om mig

Jag åtar mig själv att gå min process att stoppa all min rädsla, ångest, och nervositet – i och som hängivenhet, målmedvetenhet, och självdisciplin – och således utvisa alla slags komprometterande upplevelser inom mig och skapa mig själv såsom att vara stabil – trygg – och självsäker i och som varje ögonblick

Jag åtar mig själv att inte se mig själv  såsom underlägsen och sämre än en grupp med människor – och således åtar jag mig själv att sluta söka efter att få bli accepterad och erkänd av en grupp med människor – och istället åtar jag mig själv att existera, och uttrycka mig själv här i och som varje ögonblick såsom stabil – trygg i mig själv – effektiv – och fokuserad – och inte förlora mig själv i sökandet efter att få bli erkänd av andra människor

Jag åtar mig själv att inte bli fruktad att bli stigmatiserad – och att inte tro att bara för att någon säger någonting som jag uppfattar vara avvisande, eller negativt – till mig – att jag för den sakens skull måste definiera, och skapa min upplevelse av och som mig själv i förhållande till vad jag ansett att den andra människan sagt om mig

Jag åtar mig själv att sluta offra mig själv för att få bli ansedd såsom att ha ett positivt värde av andra – och i detta åtar jag mig själv att sluta definiera mig själv utifrån den respons jag får av andra – att sluta skapa mig själv utifrån den respons jag får av andra – att sluta värdera mig själv utifrån den respons jag får av andra – att sluta begränsa mig själv utifrån den respons jag får av andra – utan istället stå stabil, och trygg inom och som mig själv i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att sluta försöka uppnå en position hos andra människor av att vara ansedd och definierad såsom populär, omtyckt, och rolig – och istället åtar jag mig själv att fokusera på att vara självuppriktig i varje ögonblick – och stabilisera mig själv här – och assistera mig själv att i varje ögonblick andas effektivt – slappna av – och stoppa rädslor, och tankar som kommer upp inom mig

Jag åtar mig själv att sluta söka efter, och sluta begära att ha gruppens stöd och erkännande – och istället åtar jag mig själv att oavsett hur andra ser mig – att andas igenom de reaktioner som kommer upp inom mig såsom rädsla, ångest, och nervositet – och stå stabil här i och som min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att sluta medverka i och som min tendens av att inom mig själv konstant söka efter hur andra människor uppfattar mig – vad andra människor känner om mig – vad andra människor tänker om mig – vad andra människor tycker om mig – och istället åtar jag mig själv att ta mig själv tillbaka hit och stå stabil och trygg i mig själv i och som varje andetag – och uttrycka mig själv ovillkorligt utan att vara rädd för hur mitt uttryck av och som mig själv kommer att uppfattas av andra

Jag åtar mig själv att inte se, och definiera mig själv såsom underlägsen gruppen – och jag åtar mig själv att se, inse och förstå att jag inte behöver kopiera, och ta efter gruppens värderingar om jag ser att dessa värderingar inte är bäst för alla – och således åtar jag mig själv att leva självständighet, karaktärsfasthet, och orubblighet – i det att jag står fullständigt stabil och trygg i och som mig själv oavsett vad slags omgivning jag befinner mig själv i

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att jag inte behöver ha gruppens stöd för att stå stabil inom och som mig själv – utan att detta är någonting som jag kan ge mig själv i varje ögonblick – genom att stoppa all slags upplevelse – alla slags självkomprometterande tankar – och istället stå upp här i och som mitt andetag och leva såsom min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att det finns ingenting sådant som en mänsklig natur – som tydligen är mig övermäktig och någonting jag inte kan styra över eller ha kontroll över – och således åtar jag mig själv att se, inse och förstå att allt som jag upplever inom mig själv kan transcenderas – stoppas – och tas bort – och att jag därmed kan återskapa mig själv såsom en människa som är fullständigt stabil, trygg, och lugn med sig själv

Jag åtar mig själv att då jag pratar med min klass – då jag pratar med klasskamrater – att öva mig själv på att stå stabil inom och som mig själv – och att inte tillåta och acceptera mig själv att börja tänka, och fundera på hur andra uppfattar mig – eller inte uppfattar mig – och således åtar jag mig själv att tillåta och acceptera mig själv att uttrycka mig ovillkorligt – utan självfördömande – rädsla – och självförintande tankar

Jag åtar mig själv att sluta söka efter socialt erkännande – i tron att om jag inte äger socialt erkännande – att jag då är värdelös och underlägsen andra – och istället åtar jag mig själv att leva och uttrycka mig själv i varje ögonblick fullständigt orubblig, och karaktärsfast – i det att jag står i och som integritet – i och som stabilitet – tyst och direktiv inom och som mig själv i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att jag inte behöver socialt erkännande – eftersom jag kan röra mig själv genom mitt eget beslut – motivera mig själv – stå stabil inom och som mig själv oavsett vad slags respons eller stimulus jag står inför – och således åtar jag mig själv att sluta jaga efter att få bli en del av en grupp – och jag åtar mig själv att istället stå stabil inom och som mig själv och uttrycka mig själv här såsom mitt andetag

Dag 127: Att Göra Eller Inte Göra – Det Är Frågan

Självskriverier

Idag ska jag skriva om min tendens att skjuta upp saker och ting. Jag har märkt att jag ofta använder ursäkten att ”jag har inte tillräckligt med tid” – och utifrån denna ursäkt skiter jag i att göra viktiga saker och ting som måste göras nu på en gång. Utifrån denna tanken ”jag har inte tillräckligt med tid” – tillåter jag också mig själv att ackumulera en upplevelse av stress, och nervositet – och som i sin tur leder till att jag blir arg, och frustrerad när jag känner det som att jag inte hinner med allting jag vill göra.

Idag har jag övat mig på att göra saker på en gång, och det som är fascinerande är att när jag gör saker på en gång, utan att skjuta upp – utan att vänta – och tänka ”jag gör det sen, eftersom jag inte har tillräckligt med tid” – det är att det helt plötsligt verkar finnas ett överflöd med tid, och allt som jag behöver ha gjort. Det har jag redan gjort.

Sedan har jag också en ytterligare punkt som hör ihop med denna, och det handlar om självdisciplin – för jag har märkt att när jag måste göra vissa saker som kräver koncentration, och en insats – då gör jag dessa på ett sätt så att jag inte behöver vara så koncentrerad, och så att det inte behöver vara så jobbigt.

Ett praktexempel på detta är att när jag ska studera – så föredrar jag att göra det i min soffa i en liggande position, eftersom jag inte tycker det är lika obekvämt som att sitta upp – vilket kräver en insats – och när jag sitter upp märker jag också att jag naturligt har lättare för att koncentrera mig själv – och detta är ju vad jag vill undvika, och därför dras jag bort till min soffa där utrymme finns att bara ligga, och vara bekväm.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skjuta upp saker och ting som är viktiga genom att använda ursäkten att jag inte har tid, och att jag har viktigare saker att göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att stressa upp mig själv, och bli nervös, och frustrerad genom att tänka att ”jag inte har tillräckligt med tid” – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att strukturera min tid, och sedan göra det som jag bestämt i tur och ordning tills det att jag är klar

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att disciplinera mig själv med hur jag använder min tid, och när något kräver en insats av mig – att då göra det med en gång och inte skjuta upp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ett motstånd mot att leva självdisciplin och att placera mig själv i situationer där jag måste koncentrera mig, och göra något genom vilket jag inte kan få någon stimulans – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av att känna mig själv bekväm, och av att få stimulans

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte disciplinera mig själv till att studera sittandes i min stol, och använda min säng, och soffan för aktiviteter som är avkopplande – som tillexempel att titta på en film, att vila, eller sova – och således inte kompromissa mig själv i mina studier genom att hellre vilja uppleva mig själv bekväm, än att effektivt göra, och slutföra mina studier

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vara ärlig mot mig själv och se att när jag känner en lust, och ett behov inför att gå och lägga mig i min säng när jag ska skriva, eller ta tag i något projekt, eller ansvar – att detta begär alltid har sin grund i att jag känner ett motstånd mot det jag ska göra, och att jag vet om att om jag lägger mig i sängen så behöver jag inte koncentrera mig själv lika mycket, och jag kan lika gärna somna bort och bara skita i vad jag gör

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag har en tendens att somna så fort jag lägger mig ner i någon bekväm position vilket inte gör en sådan bekväm position till en ideal position för att t.ex. göra min studier, eller skriva, eller ta tag i andra sorters ansvar som görs mycket mer effektivt i en sittandes position

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av en upplevelse av att ligga ner – av att koppla av – och av att inte anstränga mig fysiskt – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera fysisk ansträngning såsom obekvämt, jobbigt, och någonting som jag tycker illa om – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att inte se, inse och förstå att det är inte den fysiska upplevelsen jag känner ett motstånd gentemot, utan att det är mot att leva koncentration, och självdisciplin – och att göra saker och ting som behövs göras utan att skjuta upp på obestämd tid

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skjuta upp viktiga saker som måste göras på obestämd tid, och att ursäkta mig själv att jag gör det genom att tänka att ”jag är så stressad, eftersom jag har så mycket andra saker att göra, att jag omöjligt kan hinna att göra det där nu” – istället för att se, inse, och förstå att detta enbart är en ursäkt för mig att fly undan en uppgift som jag inte tycker är rolig eller givande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv bli motiverad i min rörelse, och i mina beslut av hur jag upplever det jag gör – och därmed känna det som att jag måste bli stimulerad, och motiverad av det jag tar mig själv för – istället för att jag motiverar, och stimulerar, och rör mig själv såsom ett beslut jag tar utan någon slags energi

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av diverse olika upplevelser för att röra mig själv framåt – såsom upplevelsen av att ”jag tycker detta är roligt” – eller ”jag tycker detta är givande – eller ”jag tycker detta är stimulerande” – eller ”jag tycker detta är intressant” – istället för att jag rör mig själv en och jämlik såsom ett beslut jag tar här utan någon slags energi eller behov för en upplevelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när jag gör saker HÄR – utan att tänka på om jag ska göra dem, eller hur jag ska göra dem – eller varför jag ska göra dem – eller om det finns andra saker jag borde göra istället – att jag då får mycket mer gjort, och att jag faktiskt har tillräckligt med tid för att få allting som jag behöver ha gjort – gjort

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att när jag märker att det finns någonting jag behöver göra – och att jag då tänker att ”jag inte har tid, eftersom jag har viktigare saker att göra” – att då genast stoppa mig själv, att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och sedan göra det som behövs göras utan att skjuta upp

Jag åtar mig själv att när jag märker att jag stressar upp mig själv, blir nervös, och frustrerad genom att jag tänker att ”jag inte har tillräckligt med tid” – att genast stoppa mig själv, att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och sedan göra det som behövs göras – lugnt och metodiskt – var sak för sig – tills det att jag är klar – UTAN ATT STRESSA – och i detta åtar jag mig själv att se, inse och förstå att stress är fullkomligt onödigt och endast tjänar till ett kompromissa mig själv

Jag åtar mig själv att öva mig själv på att leva självdisciplin – genom att forcera upplevelser av motstånd, och motvilja – när det är någonting jag behöver göra – som jag inte riktigt känner för att göra – och således göra det som jag inte känner för att göra, oavsett hur jag känner

Jag åtar mig själv att disciplinera mig själv till att bli effektiv med min tid, och se till att de beslut jag tar i förhållande till tid är självdirigerade och gjorda utifrån sunt förnuft – och inte utifrån begär, och lust – såsom att ”jag vill” – ”jag känner för” – ”det där hade varit skönt”

Jag åtar mig själv att när jag märker att jag gärna vill gå till min säng, eller till soffan och ligga där – eftersom jag tänker, och upplever att ”det där hade varit så himla skönt” – ”jag hade verkligen kunnat koppla av där” – att då genast stoppa mig själv – att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och sedan slutföra vad det är jag gör, och forcera den obekväma upplevelsen och känslan jag har – det motstånd jag känner gentemot att göra det jag gör

Jag åtar mig själv att disciplinera mig själv till att göra aktiviteter som bäst görs sittandes – sittandes – och att göra aktiviteter som bäst görs liggandes – liggandes – och således inte röra mig själv utifrån ett begär av att uppleva mig själv avkopplad, och bekväm

Jag åtar mig själv att när jag känner en lust, och ett begär gentemot att gå och lägga mig i soffan – eftersom det är någonting jag gör som jag tycker är ansträngande, och jobbigt – att då inte gå och lägga mig i soffan, eller sängen – utan istället slutföra vad det är jag håller på med

Jag åtar mig själv att vara ärlig mot mig själv och se, inse och förstå att när jag lägger mig i soffan, eller sängen för att göra någonting – att jag då oftast somnar och inte får gjort det jag faktiskt vill göra – och således åtar jag mig själv att göra det som krävs och att göra det på ett sätt så att jag inte somnar – vilket innebär att jag måste sitta upp i en stol för att göra det som krävs

Jag åtar mig själv att sluta vara beroende av att sova, av att ligga ner, och av att uppleva mig själv bekväm – och istället disciplinera mig själv till att orka vara fysiskt aktiv under en hel dag utan att känna det som att det är för jobbigt, och att jag inte klarar av det – och således åtar jag mig själv att steg, för steg ta och forcera min motvilja gentemot att sitta upp i min stol sent på kvällen – och göra aktiviteter som kräver ansträngning, och koncentration i min stol – och inte liggandes

Jag åtar mig själv att när jag märker att jag skjuter upp någonting genom att tänka att ”jag är så stressad, eftersom jag har så mycket andra saker att göra, att jag omöjligt kan hinna att göra det där nu” – att då genast stoppa mig själv, att ta ett andetag, och sedan göra det jag vill skjuta upp – och sluta jäkta, och vara stressad

Jag åtar mig själv att träna på, och öva mig själv på att ta beslut utan att vara känslomässigt, eller emotionellt motiverad – och således ta beslut som är sunt förnuft utan att jag känner att jag vill, eller inte vill ta dessa beslut

Jag åtar mig själv att när jag känner att jag inte vill göra någonting – eftersom jag upplever att det inte finns någon upplevelse att hämta i det eftersom jag inte känner att ”jag tycker detta är roligt” – eller ”jag tycker detta är intressant” – eller ”jag tycker detta är stimulerande” – att genast stoppa mig själv, att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och sedan göra det som måste göras utan att behöva någon slags energi, eller upplevelse som ett drivmedel – och således åtar jag mig själv att vara och leva såsom mitt eget drivmedel

Jag åtar mig själv att göra saker och ting HÄR i detta andetaget – i detta ögonblick – då de öppnar upp sig framför mig – och således hantera ögonblick, för ögonblick med den tid som är här till mitt förfogande – och i detta åtar jag mig själv att se, inse och förstå att tidsbrist manifesterar sig när jag inte är disciplinerad att ta tag i och hantera de punkter som öppnar upp sig i min värld – på en gång och utan att vänta – således åtar jag mig själv att sluta att vänta och istället agera

Dag 126: Ondskan Som Inte Finns

Självskriverier

Jag har märkt hur jag ibland har en vissa bakomliggande anledning till varför jag inte vill, eller vill göra vissa saker – men att jag ser dessa anledningar som dåliga, och inte moraliskt rättfärdigade; därför om någon frågar mig hur jag vill göra någonting så säger jag att det är för en annan anledning än den det faktiskt är – och i de flesta fall gör jag detta eftersom jag är medveten om att den bakomliggande anledningen jag har inte praktiskt godtagbar, utan istället är byggd på någon slags upplevelse.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att erkänna för mig själv vad slags bakomliggande anledningar jag har att fatta vissa beslut, för att om jag varit ärlig mot mig själv hade jag insett att dessa anledningar är fullständigt oacceptabla och någonting som jag inte kan basera ett beslut utifrån

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga mina karaktärer genom att inte vilja se att jag i ögonblick faktiskt existerar som en karaktär, och att de beslut jag vill ta – och sättet jag vill leva på faktiskt inte är bäst för alla utan enbart har sin grund i att jag vill uppleva en viss sorts sak, utan att överhuvudtaget beakta vad slags konsekvenser detta får för andra i min verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte viljesätta mig själv att stå upp inom och som mig själv i varje andetag, och därigenom se till att de beslut jag tar är bäst för alla – och inte har sin grund i någon slags emotionell upplevelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta beslut i och som emotionella upplevelser, så att jag därmed ska känna det som att min emotionella upplevelse är korrekt, och rättfärdigad – istället för att se, inse och förstå att min emotionella upplevelse, och mina beslut – alltid tar sin grund i någon slags tanke som kommer upp inom mig som jag väljer att följa efter istället för ögonblickligen stoppa mig själv – ta mig själv tillbaka hit – och sedan viljesätta mig själv att ta ett beslut som är baserat på en praktisk anledning som jag verkligen kan stå bakom

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte utveckla integritet att i varje ögonblick stoppa mig själv från att vilja, och önska ta beslut för att hedra mitt självintresse, och istället ta beslut som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja dölja för mig själv utifrån vilka slags anledningar jag agerar – istället för att viljesätta mig själv att vara direkt, och rakt på sak med mig själv – och att genast i ögonblicket se, inse och förstå varför jag handlat, och agerat på ett visst sätt – även ifall detta innebär att jag då ser att vad jag gjort faktiskt var kort sagt ont

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd, och nervös inför att se ondskan inom och som mig själv – i tron att om jag ser att jag faktiskt är ond i hur jag tar beslut, och agerar i min värld – att jag då har begått något slags hemskt brott som jag inte kan bli förlåten för – istället för att se, inse och förstå att själva nyckeln till att verkligen kunna förlåta mig själv är att erkänna för mig själv vad slags beslut jag tar, och vilka bakomliggande avsikter jag har i mitt leverne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vara stark, och trygg i mig själv – och således tillåta mig själv att se mig själv för det som jag verkligen lever och existerar som – och inte försöka dölja mig själv bakom genomskinliga rättfärdiganden och ursäkter

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att den enda lösningen som existerar, om jag verkligen vill ändra mig själv – är att jag lär känna vem jag är – både det goda, och det onda – för att därigenom förändra mig själv till att istället för att vara god, eller ond – istället vara praktiskt lagd, och ta mina beslut, och leve utifrån en praktiskt rationell utgångspunkt – där mitt mål är att i varje ögonblick leva principen av vad som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att om jag undviker det onda inom mig, att det då kommer försvinna av sig självt – och att jag kommer förändras bara genom att vänta ut det onda, och inte ge någon uppmärksamhet till det onda – istället för att se, inse och förstå att jag måste möta mig själv såsom jag verkligen är – rakt på – utan några ursäkter, rättfärdiganden, eller försök att slingra mig själv undan – och således åtar jag mig själv att ta ansvar för mig själv och i detta viljesätta mig själv att ändra mig själv på riktigt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det inte finns en enda människa som kan kallas god, eftersom alla går omkring i och som hemligheter – och således inser, ser och förstår jag att det inte finns någonting som gör mig till en sämre, eller dåligare människa i jämförelse med andra, om jag erkänner för mig själv vad som faktiskt pågår inom mig själv; utan istället ser jag, att erkännande av allt inom mig är nyckeln till att återskapa mig själv – och göra mig själv till en människa med integritet och fasthet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att ingenting av det som pågår inom mig är för hemskt för att kunna bemötas, utan att känslan av att någonting är för hemskt för att bemötas endast är en ursäkt så att jag ska slippa se mig själv – och således åtar jag mig själv att i varje ögonblick se mig själv – se mina tankar – se mina avsikter – se mina beteenden – och möta konsekvenserna – och gå igenom konsekvenserna tills det att jag är renad, och färdig – och ingenting längre existerar inom mig som är skadligt för mig eller andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, och förstå fakta – att denna världen är en reflektion av vad jag existerar som inom mig själv – och världen aldrig kommer ändras innan jag tar itu med världen inom mig själv, och gör allt i min makt för att rena mig själv – och för att disciplinera mig själv till att inte existera i och som ondska – utan istället stå och leva en och jämlik med och som principen av vad som är bäst för alla

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att se vem jag är i varje ögonblick – att se vilka avsikter jag har bakom beslut, att se vad jag tänker, och att se hur mina handlingar influerar dem som är runtomkring, samt även mig själv; och i detta åtar jag mig själv att när jag ser att jag handlar utifrån en utgångspunkt som inte är bäst för alla, eller när jag ser att jag medverkar i och som tankar inom mig som inte är bäst för alla – att genast stoppa mig själv, att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit till denna fysiska verklighet – och korrigera mig själv genom att ändra min inre verklighet till att vara i samklang med vad som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att sluta leva, och existera enbart för mitt eget höga nöjes skull – och istället åtar jag mig själv att leva med integritet, och att öva mig själv på att verkligen bry mig om mig själv samt andra – och inte ta beslut enbart för att få ackumulera vissa emotionella upplevelser inom och som mig själv

Jag åtar mig själv att när jag märker att jag har en emotionell, eller känslomässig upplevelse inom mig själv – att inte ta ett beslut utifrån denna upplevelse – utan istället andas, och fokusera på mina fötter, och fingerspetsar, och ta mig själv tillbaka hit till denna fysiska verklighet – och stabilisera mig själv här – och sedan agera, och ta ett beslut utifrån vad som är praktiskt verifierbart bäst för alla

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att det är oacceptabelt att ta beslut utifrån emotionella upplevelser eftersom de alltid leder till lidande, och skada – där jag genom att jag inte ser vad som faktiskt är här – eftersom jag endast ser min emotionella upplevelse – tar ett beslut eftersom det känns bra – istället för att jag tar ett beslut som är effektivt, praktiskt, och bäst för alla

Jag åtar mig själv att utveckla integritet som mig själv – genom att inte ta beslut för att de känns bra, och för att jag hellre vill ta ett beslut för att det är lättare, än ett beslut som faktiskt är effektivt och bra – och således åtar jag mig själv att se till allas bästa i varje ögonblick, och verkligen erkänna människor som mina jämlikar – genom att behandla andra såsom jag själv vill bli behandlad

Jag åtar mig själv att vara direkt, och rakt på sak med mig själv – och se exakt vad jag gör och varför, även om detta betyder att vem jag har blivit, och existerar som inte kan definieras med något annat ord än ondska – således åtar jag mig själv att se den ondskan jag existerar som eftersom jag endast då kan ändra mig själv till att leva vad som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att nyckeln till att förlåta mig själv är att först och främst tillåta och acceptera mig själv att se mig själv – och att lära känna mig själv – eftersom endast då kan min självförlåtelse vara riktig, och inte baserad på en lögn

Jag åtar mig själv att leva styrka, och självtrygghet – genom att se hur jag lever, utan att fördöma mig själv eller bli uppskärrad – utan helt enkelt se för att sedan i nästa ögonblick korrigera mig själv

Jag åtar mig själv att inte bara vilja se det goda av mig själv – och det som känna bra – utan även se allt det skit jag har inom mig, och det skit jag hittills tillåtit mig själv att leva i mitt liv – för att därigenom ge mig själv möjligheten att förlåta, och korrigera mig själv

Jag åtar mig själv att inte vänta ut vad som pågår inom mig själv i tron att det då kommer försvinna – utan jag inser, ser och förstår att om jag vill förändra någonting inom mig själv måste jag aktivt göra detta – och varje dag se till att jag tar stora steg framåt mot det slutgiltiga målet att vara fullkomligt stabil och klar inom och som mig själv i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att erkänna, och lära känna mina inre hemligheter – och att disciplinerat, konsekvent, och tålmodigt arbeta med dessa hemligheter med självförlåtelse, självskriverier, och självåtaganden, och självkorrigering – för att således stoppa mig själv från att existera som och ha dessa hemligheter inom mig själv

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att någonting känns jobbigt, och hemskt att se – endast om jag tillåter och accepterar mig själv att uppleva mig själv obekväm, och såsom den punkt jag möter är hemsk – således åtar jag mig att sluta skapa onödiga upplevelser i förhållande till det jag möter inom mig själv – och istället se direkt utan onödiga avvägar och upplevelser hur det är jag existerar och lever

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att världen inte kommer ändras förrän jag ändras – och förrän ingenting existerar inom mig som kan åsamka en annan skada – och således åtar jag mig själv att göra det till mitt syfte, och mitt mål i livet – att rena mig själv från allt inre skräp, och återskapa mig själv såsom en människa med pondus, integritet, ryggrad, och fasthet

Dag 125: Jag Är Ett Misslyckande

Självskriverier

Jag har idag färdigställt min uppsats, och när jag gjorde det märkte jag hur det fanns ångest, och nervositet inom mig. Jag var orolig att det var någonting jag missat, någonting jag inte förstått, någonting som jag gjort fel, och att läraren som rättar min uppsats därför skulle ge mig ett dåligt betyg.

Jag har upplevt denna ångest och nervositet i stort sett till alla delar av min utbildning, eftersom jag skapat en press på mig själv att alltid få de högsta betygen. Om jag inte får de högsta betygen då känner jag mig som ett misslyckande, och märker hur mina tankar går bakåt i tiden och börjar evaluera vad det var som jag gjorde fel, hur jag borde bättre mig själv – och tusan med att jag inte kan vrida tillbaka tiden och göra om allting.

Denna ångest, och rädslan är fullkomligt onödig, och kommer inte hjälpa mig att få ett bättre betyg. För att vara säker på att det inte finns några misstag i min uppsats kan jag istället praktiskt titta igenom min uppsats en gång, och inte vara rädd för att missa någonting. Och sedan om jag missar någonting så är det ingenting att döma mig själv för, utan istället öva mig själv till att nästa gång vara än mer uppmärksam på hur jag skrivit min uppsats.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fästa ett värde vid vilket betyg jag kommer ges för min uppsats, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv önska, och vilja – att när läraren läser min uppsatts – att denna ska tänka att jag är intelligent, effektiv, och att jag är duktig på att analysera diverse ämnen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån vilket betyg jag får, och tänka när jag får ett dåligt betyg, att detta måste vara för att jag är en dålig och värdelös människa – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma, och hata mig själv när jag inte lyckas bra i skolan – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att inte skapa en upplevelse i förhållande till vilka betyg jag får – utan istället praktiskt korrigera mig själv till att bli mer effektiv i skolan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva en ångest, rädsla och nervositet att jag inte har planerat min tid i förhållande till mina studier tillräckligt bra, och att jag på grund av detta i framtiden kommer att träffa på svårigheter, och att jag kommer misslyckas med mina studier – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lita på mig själv, och göra min studier här – ett andetag i taget – och min planera min tid utifrån vad jag ser behöver göras, och inte göra en stor grej av det hela

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en misstro mot min egen förmåga, och uppleva och tänka att jag är värdelös, och att jag inte klarar någonting – och i detta devalvera mig själv och skapa misstro inom mig själv – istället för att se, inse och förstå att jag visst klarar av min skola effektivt, och att jag har tillräcklig förmåga att göra vad som måste göras – men det enda är att jag inte tillåter mig själv att se detta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv lita på mig själv, och vara trygg i mig själv – och ha självförtroende – i tron att jag är värdelös, och inte värd någonting sådant – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en självbild av och som mig själv att jag är värdelös, underlägsen, och att jag saknar någonting i förhållande till andra människor – och därav försöka jaga erkännande av andra människor – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att acceptera mig själv, och älska mig själv – och uppskatta mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte uppskatta mig själv, och värdesätta mig själv – utan tro att det är någonting gravt fel med mig, och att detta fel bara väntas på att uppdagas av människor i min värld, och att jag därför i varje ögonblick måste fokusera på att gömma mig själv – och se till att ingen kan upptäcka att jag faktiskt är felaktig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att detta är en illusion – och att det finns ingenting sådant som att jag är felaktig, och värdelös, och att jag därav måste gömma mig själv – utan det är någonting som jag skapar inom och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vad jag än tar mig för – att alltid existera i och som en upplevelse av mig själv att det jag tar mig för är någonting jag inte kommer klara av, och någonting jag inte kommer göra bra – utan att jag kommer misslyckas med det jag gör, och jag kommer att bli retad, och mobbad av andra såsom att vara ett misslyckande – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, och se mig själv som ett misslyckande, som levt ett misslyckat liv, som tagit misslyckade beslut – och som på det hela taget är misslyckad – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att släppa det förflutna, och stå upp inom mig själv och helt enkelt ändra mig själv – och inte längre uppleva, och definiera mig själv såsom ett misslyckande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte gå in i nya projekt, och utmaningar med självförtroende, motivation, engagemang, och glädje – och inte oroa mig själv för huruvida jag kommer misslyckas, eller inte misslyckas utan helt enkelt bara göra det – bara uttrycka mig själv och sluta tänka så jävla mycket

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka så jävla mycket på onödiga saker, och därigenom handikappa mig själv till att inte vara effektiv vad det gäller att ta tag i och gå igenom projekt i min värld – eftersom jag hela tiden tänker på hur dålig jag tydligen är, och hur stor sannolikheten är att jag kommer misslyckas, och hur jag inte ens borde försöka – och hur jag bara slösar bort min tid eftersom det i slutändan kommer visa sig att jag har helt fel. Och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag faktiskt har förmåga att förstå, och att det inte gör någonting om jag misslyckas – det är endast en möjlighet för mig att korrigera mig själv till nästa gång då jag ska göra om ett liknande projekt

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att inte tänka när jag skriver min uppsats – att varken hoppas eller tänka att det kommer gå bra, eller gå dåligt – och istället åtar jag mig själv att andas när jag skriver min uppsats, och göra min uppsats utan några tankar – tills det att jag är klar och jag fullt ut hängett mig själv till att skriva min uppsats att vara fullständigt perfekt

Jag åtar mig själv att inte definiera mig själv utifrån hur jag lyckas i skolan, utifrån vad slags betyg jag får i skolan, och utifrån hur jag är sedd av andra människor i skolan – och istället åtar jag mig själv att för min egen skull öva mig själv på att skapa min medverkan i skolan till att vara perfekt på alla sätt och vis, men för den sakens skull inte tillåta och acceptera mig själv att tro att då jag inte får de bästa betyg, och då jag inte är lika bra som någon annan – att detta definierar helheten av vem jag är, och att det är någonting fruktansvärt fel på mig

Jag åtar mig själv att sluta existera i och som ångest att någonting kommer att gå fel med mina studier, och att jag kommer på något sätt misslyckas, och inte klara av att effektivt strukturera mina studier, och göra det som krävs för att jag vid terminens slut ska ha en effektiv kunskap om hela det ämne jag läser – och i detta åtar jag mig själv att rent praktiskt strukturera min tid, och se till att jag läser det som krävs läsas, och förstår det som det krävs att jag förstår, och därutöver inte gör en stor sak av det hela

Jag åtar mig själv att sluta tänka, och tro att jag är misslyckad, och värdelös, och att jag inte klarar någonting – och jag åter mig själv att sluta att devalvera mig själv, och trycka ner mig själv inom mig själv, och istället åtar jag mig själv att i varje ögonblick andas, och effektivt stötta mig själv genom helt och fullt ut vara här i och som mitt andetag

Jag åtar mig själv att sluta ha en självbild av och som mig själv såsom att vara en misslyckad, och värdelös människa – som tydligen är sämre än alla andra, och inte klarar av någonting överhuvudtaget – och istället åtar jag mig själv att leva och uttrycka mig själv HÄR – i och som andetaget – och inse, se och förstå att det finns ingen annan än mig själv som skapar denna idén, och självbilden av mig själv – och således åtar jag mig själv att öva mig själv på att leva ordet självacceptans, självtillit, och självförtroende – och sluta trycka ner mig själv

Jag åtar mig själv att – när jag märker att jag trycker ner mig själv inom mig själv genom att tänka att jag är värdelös, och misslyckad – att genast stoppa mig själv – att ta ett djupt andetag och ta mig själv tillbaka hit – och i detta åtar jag mig själv att lita på mig själv, och acceptera mig själv – och att sluta vara så jäkla hård mot mig själv när saker och ting inte går som planerat

Jag åtar mig själv att uppskatta och värdesätta mig själv – och inte tro att det är någonting som är gravt fel med mig som bara väntas att uppdagas av andra människor – och således åtar jag mig själv att rent praktiskt älska mig själv genom att tillåta och acceptera mig själv att då nya projekt öppnar upp sig i min värld, att gå in i dessa med engagemang, motivation, och glädje – och helt enkelt ha roligt när jag arbetar

Jag åtar mig själv att sluta tänka, och tro att vad jag än gör så kommer jag att misslyckas, att vad jag än gör så kommer saker och ting att gå fel, och slutändan kommer jag att vara besviken på mig själv – och i detta åtar jag mig själv att verkligen leva i varje andetag genom att inte hacka på mig själv, utan istället uppskatta den möjlighet som är här att göra någonting – och ta mig an nya projekt och möjligheter utan att hålla i en tyngd såsom att tro att jag kommer misslyckas vad jag än gör

Jag åtar mig själv att sluta definiera, och se mig själv som ett misslyckande – och sluta tro att mitt liv är ett misslyckande, att alla mina beslut är misslyckande, att allt jag tar mig för är ett misslyckande – och att ingenting jag gör är tillräckligt bra – och i detta åtar jag mig själv att leva här – i och som andetaget – och istället för att hacka på mig själv – ha roligt och fullt ut uppskatta detta ögonblicket vari det finns en möjlighet för mig att andas, att röra mig själv och utforska mig själv

Jag åtar mig själv att gå in i projekt och utmaningar med självförtroende, motivation, engagemang och glädje – och sluta vara så jäkla seriös med allting i tron att när jag är rädd för att inte klara av någonting så gör detta mig mer effektiv, och bättre

Jag åtar mig själv att sluta tänka på hur jag kanske kommer misslyckas med någonting, på hur jag kanske kommer göra ett fel, på hur jag kanske kommer glömma någonting – och istället åtar jag mig själv att fokusera på vad det är jag gör, och göra det jag gör effektivt, precist, och fullt ut – och därmed inte förminska mig själv genom att existera i och som tankar som är fullständigt irrelevanta och onödiga för det jag håller på med i och som min praktiska verklighet

Dag 124: Oantastbar

Självskriverier

Idag har jag varit i skolan, och där stötte jag på en intressant upplevelse. Jag gick i korridoren, och såg en person som jag kände igen – jag hann inte hälsa på personen eftersom jag inte direkt kände igen personen – och efter detta tyckte jag det var som om personen undvek mig, och inte ville ha någon kontakt med mig, eftersom jag inte hälsade första gången vi sågs.

Denna korta interaktion skapade en del mentalt skvaller inom mig, och jag märkte hur jag flera gånger tänkte på om jag ”förstört mina chanser” med denna person eftersom jag tydligen varit så ”ohövlig”. Jag märkte även att jag inom mig själv tänkte att ”denna person måste se mig som helt konstig”.

Av vad jag kan se härstammar hela denna upplevelse utifrån utgångspunkten av att vara rädd för att inte bli accepterad, och att söka att bli accepterad av andra människor – och när jag inte tror mig själv bli det – hur jag genast börjar fördöma mig själv, och fundera om jag gör någonting fel – och hur jag borde ändra mig själv – och vad jag borde säga nästa gång vi ses; istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva självförtroende, och självkänsla och egenvärde, och vara säker och trygg i mig själv oavsett hur andra reagerar på mig.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd och känna ångest för att jag inte står på god fot med människor, och att människor bakom min rygg tycker illa om mig, och pratar om mig som att jag är en jobbig, och dålig människa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd, och känna ångest inför att inte gör ett bra intryck på människor i min värld, i rädslan, och ångesten att människor då inte kommer tycka om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara orolig för att jag ska säga, eller göra någonting fel när jag är med människor, så att människor kommer att tycka illa om mig – och inte längre kommer vilja vara runtomkring mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv, och hålla mig själv tillbaka för att på så sätt vara säker att jag står på god fot med alla människor i min verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se det som någonting fel, och dåligt om inte alla människor tycker om mig – och om jag tycker mig själv se att någon inte tycker om mig – att genast börja fundera på, och undra om det är jag som har gjort någonting fel – och om det är jag som har missat någonting – och om det är någonting som jag borde ha gjort, som jag inte har gjort – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att andas, att slappna av och att ta det lugnt runtomkring människor och inte oroa mig själv för vad andra tycker om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att leva, och uttrycka mig själv såsom lättsam och bekymmersfri runtomkring människor – i rädslan för att jag då inte kommer vara tillräckligt vaksam, och kontrollerad – och därmed säga någonting som kommer göra att en annan människa tycker illa om mig, och inte vill vara med mig – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att sluta definiera och uppleva mig själv utifrån hur jag tror att andra människor känner om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka erkännande, och trygghet hos andra människor – och så fort en annan människa erkänner min närvaro såsom positiv – genom att vinka till mig, eller le åt mig – att genast reagera inom och som mig själv och känna det som att jag är ”hemma” – och som att jag är ”trygg” – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att uppleva, och leva mig själv såsom avslappnad och trygg oavsett vad jag tror att andra känner, eller tycker om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att ta kontakt med människor, prata med människor, och göra mig själv sedd av andra människor – i rädslan, och ångesten för att jag ska säga eller göra något fel – och därigenom bli ogillad av andra människor – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att uttrycka och leva mig själv här i och som andetaget – och inte oroa mig själv för vad andra tycker

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är med andra människor – att inom mig själv analysera situationen från en utgångspunkt av rädsla – och konstant tänka på huruvida andra människor på något sätt upplever sig själva störda, eller irriterade av mig – och i detta hela tiden vara aktsam på om det är någonting jag måste säga, eller göra för att på så vis korrigera andra människors upplevelse av mig och se till att de inte ogillar, eller tycker illa om mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte slappna av – andas – och röra mig här såsom min mänskliga fysiska kropp i enhet och jämlikhet – och således inte försöka lista ut vad andra människor kan tänkas känna eller uppleva om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte slappna av när jag är med andra människor, och därmed sluta definiera mig själv i enlighet med andra människor – och istället stå stabil, och trygg i mig själv utan att vara rädd och nervös för vad slags värde jag har i andra människors ögon

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att konstant analysera, och värdesätta mig själv inom mig själv – utifrån hur mycket jag tror att andra människor tycker om mig, och gillar att vara i min närhet – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att uttrycka mig själv ovillkorligt, och röra mig själv här utan att söka efter stabilitet, och trygghet utanför mig själv genom att försöka få andra människor att tycka om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte utveckla trygghet, och självkänsla här såsom mig själv – och således tillåta och acceptera mig själv att vara säker på mig själv, och säker på mitt värde av och som mig själv – och därmed inte fluktuera i min upplevelse av mig själv i förhållande till vad jag tror att andra människor tycker eller tänker om mig

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att sluta oroa mig själv, och vara rädd för att jag inte står på god fot med andra människor – och när jag märker att sådan oro kommer upp inom mig – att genast stoppa mig själv, ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och i detta tillåta och acceptera mig själv att slappna av, och att vara tillfreds med mig själv

Jag åtar mig själv att sluta oroa mig själv för att jag inte gör ett bra intryck på människor i min värld – och istället åtar jag mig själv att uttrycka mig själv ovillkorligt med andra människor – och inte förtrycka och hålla mig själv tillbaka för att jag tror att andra människor kommer tycka illa om mig om jag tillåter och accepterar mig själv att uttrycka mig själv ovillkorligt

Jag åtar mig själv att inte definiera mig själv utifrån huruvida någon ser mig som sin vän eller inte – eller huruvida någon tycker, och upplever att det är roligt att vara med mig – och således åtar jag mig själv att stå stabil inom mig själv – trygg inom mig själv – lugn i vetskapen om att det inte gör någonting om en annan tycker illa om mig, eftersom det inte har någonting med mig att göra ändå

Jag åtar mig själv att sluta vara rädd, och nervös för att det är någonting som jag gör fel – eller säger fel – när jag tycker det verkar som om någon inte tycker om mig – och i detta åtar jag mig själv att sluta ta det personligt vad andra människor tycker, och upplever – och istället stå stabil inom och som mig själv i vetskapen av att alla människors upplevelsers alltid handlar om dem själva

Jag åtar mig själv att leva, och uttrycka mig själv i och som lättsamhet, och bekymmersfrihet – och tillåta mig själv att släppa mig själv fri – och inte konstant vara rädd för att jag ska göra ett negativt intryck på människor runtomkring mig, och på att människor ska bli irriterade på mig, och i tysthet tycka att jag är konstig, eller dum – och således åtar jag mig själv att leva självtillit, och självförtroende – och inte kompromissa mig själv i och som rädslan att jag ska bli ogillad

Jag åtar mig själv att sluta definiera, och uppleva mig själv utifrån huruvida andra vinkar, eller ler åt mig – och i detta åtar jag mig själv att sluta söka efter att få andra att gilla mig och tycka om mig – och se mig såsom en ”trevlig prick” – och således åtar jag mig själv att stå stabil inom och som mig själv och sluta kompromissa mig själv för att få känna mig älskad och uppmärksammad av andra

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att jag inte behöver ha att andra människor tycker om mig – och ser mig som sin vän – för att jag ska uppleva mig själv som stabil, och trygg inom och som mig själv – jag behöver inte ha en grupp med människor som erkänner min närvaro med igenkännande utan allt jag behöver är mig själv här såsom andetaget – en och jämlik – och i detta åtar jag mig själv att stå en och jämlik med och som min kropp som inte behöver någon slags interaktion för att fungera effektivt, och inte behöver bli sedd, eller erkänd för att varje dag fungera, och sköta sina uppgifter – outtröttligt och disciplinerat

Jag åtar mig själv att när jag är med andra människor – att stoppa det tankar som kommer upp inom mig som utlöses av hur andra människor rör sig runtomkring mig – och som fungerar som varningssignaler inom mig som säger till mig när jag kanske gör någonting som upprör eller irriterar en annan människa – och istället åtar jag mig själv att leva i och som självtillit – utan dessa tankarna – och röra mig själv här såsom andetaget och sluta att fundera, och tänka på vad andra möjligtvis känner, eller inte känner om mig

Jag åtar mig själv att träna på att vara fullständigt avslappnad i och som min kropp när jag är med andra människor – genom att andas effektivt, och i medvetenhet av hela min kropp här

Jag åtar mig själv att uttrycka mig själv ovillkorligt runt människor – och inse, se och förstå att den största begränsningen alltid är rädsla – eftersom rädsla håller mig tillbaka, och göra mig isolerad och oförmögen att uppskatta, och lära känna denna fysiska verklighet – eftersom jag i och som rädsla existerar i en sorts överlevnadsläge – där allt runtomkring mig är ett hot som jag måste avvika, och se till att det inte skadar mig

Jag åtar mig själv att utveckla självkänsla, och trygghet i och som mig själv som står oantastbar – i det att jag står fullständigt trygg, och stabil i mig själv oavsett i vilken situation jag befinner mig själv i – och oavsett vad andra säger, eller tycker – jag står tyst och stilla inom och som mig själv – här såsom mitt andetag en och jämlik