Dag 120: Jag Ska Bara

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga mina begränsningar, och ursäkta mig själv att jag fortfarande tillåter och accepterar mig själv att existera inom och som begränsning – och även fast jag ser vad det är jag gör mot mig själv – att inte låtsas om som att jag ser och förstår vad det är jag gör mot mig själv så att jag inte ska behöva ändra mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka fly undan och undvika att möta mig själv, och att möta min dag – genom att ta tag i och gå ut mina dagliga prioriteringar och rutiner – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället för att göra det jag planerat att göra, och att göra det som behövs göras – att leta efter ursäkter, och rättfärdiganden till varför jag borde få ge upp – och inte följa igenom med mina beslut och åtaganden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag upplever motstånd gentemot att göra någonting som jag bestämt mig själv för att göra – att då uppleva och känna det som att jag måste hedra och ge efter gentemot detta motstånd, och att det inte finns någonting jag kan göra – och att inom detta tänka och tro att jag inte kan förändra mig själv, eftersom motståndet jag upplever är för starkt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli en expert på att ljuga inför mig själv, och att övertyga mig själv att jag inte tar en viss handling utifrån en utgångspunkt av att jag känner motstånd gentemot den specifika handlingen, utan att jag gör det för att ”jag har en annan punkt att ta hand om” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vara fullständigt ärlig mot mig själv i varje ögonblick, och i varje andetag – och därigenom tillåta och acceptera mig själv att verkligen se, inse och förstå – varför jag gör saker som jag gör dem, och när jag agerar utifrån en utgångspunkt som är destruktiv, och dålig för mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga mina begränsningar, och karaktärsbrister – genom att tänka att jag inte kan förändra mig själv eftersom det är för svårt, och att jag tydligen är för svag för att ändra mig själv – och att jag därför måste fortsätta leva som jag levt hittills – istället för att se, inse och förstå att detta är en ursäkt jag använder för att inte ändra mig själv, och att jag visst – faktiskt – har möjlighet att ändra mig själv och att stå upp inom och som mig själv och verkligen fysiskt förändra mina handlingsmönster – men att jag helt enkelt inte gör det eftersom jag inte känner för det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i apati, självfördömande, och ”ge upp-karaktären” – för att undvika att möta mig själv – och således istället för att jag genast rör mig själv till att ta ansvar över mig själv och min verklighet, och möta mig själv – och för en kort stund uppleva ett litet obehag inom mig själv som sedan går över – att ge upp och lägga mig ned och säga att det är för svårt, och att det är för jobbigt – istället för att se, inse och förstå att jag aldrig ens har försökt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte disciplinera mig själv till att inte ge efter till motstånd, och till mitt begär att undvika att ta ansvar för mig själv – och för mitt leverne – utan istället varje dag – trycka mig själv igenom mitt motstånd och göra det som måste göras – läsa det som måste läsa – dirigera mig själv i de punkter som måste dirigeras – och således sluta begränsa och hålla mig själv tillbaka i ”ge upp”-karaktären

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte omedelbart när jag ser en punkt i min verklighet som kräver direktion, att omedelbart röra mig själv och dirigera punkten – och således inte tillåta och acceptera mig själv att vänta, och att använda ursäkter och rättfärdiganden till varför jag tydligen inte behöver dirigera denna punkten – och till varför det tydligen är okej att jag slipper att dirigera denna punkten och att jag istället kan vänta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med att tag i punkter i min värld, istället för att dirigera punkter med en gång – och utan att skjuta upp det tillfället där jag ändå måste ta tag i punkten – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lära mig att hantera tid effektivt – genom att göra det som måste göras – en punkt, efter en punkt – tills det att jag är färdig och jag har gjort det som behövs göras och att jag därmed är fullständigt klar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda ursäkten att ”jag har inte tillräckligt med tid” – för att på så vis fly undan ansvar, och åtaganden som jag möter i min verklighet – istället för att se, inse och förstå – att jag verkar alltid ha tillräckligt med tid för att titta på en film, eller göra någonting som jag tycker är roligt, men att jag aldrig verkar ha tillräckligt med tid för att göra sådant som jag tycker är ansträngande, och jobbigt – men som trots detta ändå behövs göras

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att jag använder ursäkten att ”jag har inte tillräckligt med tid” – för att manipulera mig själv att inte direkt ta ansvar för mig själv i de punkter jag möter i min verklighet

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att sluta skjuta upp saker och ting in i framtiden utan istället göra dem här – i och som detta ögonblick – och när jag märker att jag skjuter upp någonting som behövs göras här – och att jag tänker att jag ”inte har tillräckligt med tid” – för att göra det som jag måste göra; då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att göra det som måste göras – och inte längre skjuta upp saker i framtiden utan istället agera här

Jag åtar mig själv att sluta skjuta upp saker och ting jag behöver göra in i framtiden för att jag inte tycker om att göra dem, eller för att jag inte känner för att göra dem, eller för att jag är rädd att göra dem – och således åtar jag mig själv att göra saker som behövs göras – HÄR – i och som detta ögonblick och få saken färdig, klar och dirigerad och sedan fortsätta till nästa punkt

Jag åtar mig själv att när jag märker att jag ser vad det är jag gör mot mig själv i ett ögonblick – fast jag låtsas inom och som mig själv som att jag inte vet – att i det ögonblicket stoppa mig själv, ta ett andetag, och föra mig själv tillbaka hit – och i detta åtar jag mig själv att genast förändra mig själv, och att göra det som jag ser att jag undviker, eller inte vill kännas vid

Jag åtar mig själv att hålla fast vid mina beslut, åtaganden och ansvar – och framförallt ge dessa all min uppmärksamhet innan jag gör någonting jag tycker är roligt, eller uppfriskande – eller – nöjesfullt – och således åtar jag mig själv att hantera och dirigera de punkter som är viktiga först – och sedan om det finns tid över – göra någonting som jag tycker är nöjesfullt och roligt

Jag åtar mig själv att när jag upplever motstånd gentemot att ta tag i mina prioritering, ansvar och åtaganden – att stoppa mig själv – att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och göra det som måste göras – och inte längre skjuta upp att göra det – utan att istället trycka mig själv igenom mitt motstånd och helt enkelt göra det – och alltså inser, ser och förstår jag att nyckelordet är ”att göra det”

Jag åtar mig själv att istället för att vara en expert på att ljuga inför mig själv, att istället bli en expert på att vara sanningsenlig mot mig själv – och således i och som varje ögonblick vara säker på varför jag gör någonting, eller varför jag inte gör någonting – och inom och som mig själv hela tiden vara på det klara med varför jag tar beslut; och således åtar jag mig själv att när jag tar ett beslut utifrån att jag känner ett motstånd, och en motvilja mot att röra mig själv – eller göra någonting – att då genast stoppa mig själv – att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och sedan göra det som behövs och måste göras

Jag åtar mig själv att sluta ursäkta mig själv, och manipulera mig själv att jag inte kan förändra mig själv – genom att tänka, och tro att jag är för svag, och att det är för svårt för mig att hantera, och förändra vissa ingrodda handlingsmönster jag skapat – och i detta åtar jag mig själv att se, inse och förstå att det finns ingen ursäkt att inte ändra på mig själv – och att visserligen kan det vara jobbigt, och svårt – men det är inte som att det på något sätt är omöjligt; och således åtar jag mig själv – att när jag ser att jag inte vill ändra mig själv i ett ögonblick – att genast stoppa mig själv – att ta ett andetag – och förändra mig själv – och ta tag i mitt liv och göra det som måste göras

Jag åtar mig själv att absolut inte under några omständigheter använda apati, eller ”ge upp”-karaktären för att fly undan mig själv, och undvika att ta ansvar för mig själv; och således – när jag märker att jag gör detta – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag stadgar inom mig själv att jag faktiskt inte är en jäkla slav till apati, eller tendensen att ge upp – utan jag klarar att trycka mig själv igenom denna svårighet jag upplever – och således gör jag det – ”bara gör det” är nyckelordet

Jag åtar mig själv att disciplinera mig själv till att först och främst använda min tid till att göra det som jag måste göra – och sekundärt använda min tid till sådan jag tycker är roligt att göra; och således – när jag märker att jag upplever motvilja, och motstånd mot att göra någonting specifikt – att då stoppa mig själv från att ge något slags värde till denna upplevelsen av motvilja, och istället i och som ögonblicket – pusha mig själv igenom upplevelsen och göra det som måste göras

Jag åtar mig själv att sluta skjuta upp ögonblicket då jag måste hantera, och ta tag i en viss punkt – och istället göra det HÄR – i och som detta ögonblicket – och således inte längre vänta på att punkten måste få mig att agera, utan istället agera och dirigera punkten här – och således åtar jag mig själv att applicera principen av att handla, och ta ett beslut direkt – och att inte skjuta upp saker och ting på framtiden; och således – när jag märker att jag skjuter upp saker, och att jag väntar med att göra saker och ting som jag mycket enkelt kan göra här – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag gör det som måste göras och slutar vänta, skjuta upp, och undvika att ta ansvar för mig själv

Jag åtar mig själv att när jag inom mig själv tänker att ”jag inte har tillräckligt med tid” och använder det som en ursäkt att inte ta tag i och effektivt dirigera punkter i min värld – att genast stoppa mig själv – att ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit – och i detta åtar jag mig själv att inse, se och förstå att jag faktiskt har tillräckligt med tid – eftersom jag alltid har tid att titta på filmer, eller göra saker jag tycker är roliga – men tydligen har jag aldrig tid att göra sådana saker jag tycker är tråkiga, men som jag måste göra

Jag åtar mig själv att inse, se och förstå – att när jag gör saker och ting direkt här utan att skjuta upp och vänta – att jag då kommer att ha all den tid jag behöver för att göra det som jag måste göra – eftersom jag gör det HÄR – och HÄR finns tid

Titta Även in Detta!

Advertisements