Dag 123: Att Skriva Uppsats

Självskriverier

Idag har jag ägnat min dag åt att skriva en promemoria – alltså en slags uppsats. Som vanligt har jag upplevt mycket ångest, och rädsla inför att jag lagt upp mitt arbete på fel sätt, att det är någonting som jag inte förstått, eller att det är någonting som jag gjort fel. Och istället för att skriva min uppsats har mycket av min tid gått åt att oroa mig själv.

Denna nervositet brukar göra att jag skriver mycket sämre uppsatser än vad jag är kapabel till, eftersom jag istället för att skriva min uppsats, och göra det på ett sätt som jag finner givande, och effektivt – istället oroar mig själv för vad läraren vill ha ut av min uppsats, och för vad slags betyg jag kommer få. Och därigenom begränsar jag mig själv, och hamnar i en slags limbo – där jag egentligen redan vet vad jag vill skriva, och hur jag vill skriva det – men jag vågar inte riktigt, eftersom jag inte vet hur läraren kommer uppfatta det jag skriver.

Jag märker att detta är en vanlig punkt bland mina klasskamrater, att de tycker att de som de skrivit, eller tänkt på är dåligt, och så ändrar de sig själva. Jag minns den första uppsatsen jag skrev, där ändrade jag alltihopa bara några dagar innan inlämningen och lyckades på så sätt effektivt förstöra hela mitt arbete, och den röda tråd som löpte genom mina skriverier, och allt blev istället hackigt, och utan någon gemensam nämnare.

Denna gång när jag skriver min uppsats vill jag alltså ta det lugnt, och jag vill framförallt sitta och skriva – och samtidigt göra redigeringar, och fundera på hur jag bäst kan strukturera mitt arbete. Men inte gå in i en slags panik, eller ångest där jag känner och tycker att allt som skriver är fel. Nej, det är inte fel – och om det är någonting jag märker är fel så är det ju inget att oroa sig för – det är bara en punkt att ta i beaktande och sedan ändra denna punkt.

En punkt som också kommer upp inom mig när jag sitter och skriver är att jag inte kommer att klara det – att jag inte kommer hitta någon bra struktur – att jag inte kommer veta hur jag ska lägga upp det – och att mitt arbete inte kommer bli bra, och det kommer inte bli färdigt. Och detta leder till att jag hela tiden går och tänker, och funderar på mitt arbete, och undrar över vad jag kan göra bättre, och vad som är dåligt, och vad jag måste ändra på. Istället för att arbeta med min uppsats när jag sitter vid den, och sedan helt släppa projektet när jag inte arbetar med min uppsats – vilket är ett väldigt mycket mer bekvämt sätt att uppleva mig själv på.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig själv och vara rädd för att jag kommer skriva fel, för att jag inte kommer förstå vad det är jag ska skriva om, och hur jag ska lägga upp mitt skrivprojekt, och om läraren kommer tycka om eller ogilla vad jag skrivit – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att koppla av, och istället ha roligt när jag skriver mitt projekt, och verkligen engagera mig själv – och tillåta mig själv att fundera, och tänka till, och skapa min egen uppfattning om hur saker och ting fungerar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att figurativt talat lamslå mig själv i rädslan för att inte lyckas – genom att jag istället för att sitta och skriva och faktiskt göra min uppsatts klar – istället sitter och funderar på huruvida jag gör fel, och huruvida det är någonting jag inte förstår, och det är någonting som jag inte gör tillräckligt bra

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ha roligt med mina studier, och använda den tiden som jag studerar att faktiskt utveckla mig själv, och min kännedom om juridiken, genom att ställa mig själv frågor, och svara på dessa – och således inte låta allting handla om vilka betyg jag ska få i slutändan, utan att jag faktiskt tycker det är roligt att lära mig någonting nytt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig själv för att jag inte kommer klara av att skriva min uppsats, och att jag kommer misslyckas – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte släppa min rädsla för att misslyckas, och istället skriva min uppsats såsom ett uttryck av och som mig själv – och verkligen ägna min uppsats till att undersöka en viss del av svensk juridik, och ställa mig själv frågor – och utöka min förståelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hetsa mig själv inom mig själv genom att medverka i rädsla, och ångest inför att jag inte har tillräckligt med tid att skriva min uppsats, och inför att jag inte har förberett mig själv tillräckligt väl för att kunna skriva min uppsats, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att slappna av, och lita på mig själv – och helt enkelt arbeta med min uppsats tills det att jag är nöjd med den

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att arbeta med min uppsats från en utgångspunkt av att vara rädd för vad min lärare ska tycka om den – istället för att jag arbetar med min uppsats från utgångspunkt av att skriva en effektiv, klarsynt, och engagerande artikel om ett visst ämne, på ett sätt som jag tycker är roligt och givande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att betygen är inte allt i fråga om att studera ett visst ämne i skolan, utan vad som är viktigt är att jag faktiskt lär mig någonting, och att jag tillåter och accepterar mig själv att utveckla mig själv i och som mina studier – vilket jag endast kan göra om jag tillåter och accepterar mig själv att gå för och som mig själv här, och inte för att uppnå ett visst betyg

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hetsa upp mig själv med att oroa mig själv för att jag inte har tillräckligt med tid för att skriva min uppsats, och uppleva ångest och rädsla för att jag inte kommer kunna formulera min uppsats tillräckligt bra, och få min uppsats till att vara såsom jag vill ha den – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att skriva min uppsats här – ett andetag i taget – och inte göra en stor grej av de hela – utan istället – bara göra det

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att när jag skriver min uppsats – och jag märker att jag blir rädd för att göra fel, skriva fel, och inte förstå det som jag ska första – att genast stoppa mig själv – att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och i detta åtar jag mig själv att ta det lugnt, och ha tålamod med mig själv – och skriva min uppsats här lugnt och stilla i och som mitt andetag och låta det ta den tiden det tar

Jag åtar mig själv att inte längre lamslå mig själv i och som rädslan för att inte lyckas – och istället åtar jag mig själv att ha roligt i och som mina studier, och göra mina studier prestigelöst, och utan några förväntningar eller förhoppningar – eftersom jag inser, ser och förstår – att alla typer av förväntningar, och förhoppningar enbart tjänar till att generera ångest, och rädsla inom mig själv – att jag inte ska nå dessa förväntningar och förhoppningar

Jag åtar mig själv att ha roligt när jag studerar, och tillåta och acceptera mig själv att göra exkurser, och fundera på hur, och varför lagen är uppbyggd som den är – och således inte vara besatt av rädsla, och ångest för att inte lyckas och att inte skriva en bra uppsats

Jag åtar mig själv att sluta oroa mig själv för att jag glömt någonting, för att jag missat någonting, eller för att jag gör någonting fel när jag skriver min uppsats – och istället åtar jag mig själv att vara medveten här i och som andetaget – och att skriva min uppsats här med mina fingrar, och med min fulla medvetenhet – och således inte skriva i och som rädsla, nervositet och ångest

Jag åtar mig själv att – när jag märker att jag arbetar med min uppsats från en utgångspunkt av att vara rädd för vad min lärare ska tycka om den, och för vad slags betyg jag kommer få på den – att genast stoppa mig själv – att ta ett djupt andetag och för mig själv tillbaka hit – och i detta åtar jag mig själv att helt enkelt, och utan några krusiduller – skriva min uppsats – göra det klart – och sedan vara färdigt med det hela och gå vidare till nästa punkt

Jag åtar mig själv att sluta söka efter, och försöka uppnå ett visst slags betyg – och ett visst slags mottagande av min lärare – och istället fokuserar jag på att göra uppgiften till min yttersta förmåga – och med min yttersta medvetenhet – där således uppsatsen blir ett uttryck av och som mig själv som jag skapar för och som mig själv och inte för att tillfredställa någon annan

Jag åtar mig själv att skriva min uppsats ett andetag i taget – en bokstav i taget – en sida i taget – och att sluta projicera mig själv in i framtiden om hur jag tycker min uppsats borde bli, och vad jag tycker den borde handla om – och istället slappna av och ha roligt när jag skriver min uppsats – och inse, se och förstå – att jag inte behöver göra mitt uppsatsskrivande till en allvarlig, och ångestinjicerande situation – utan till någonting där jag har roligt, och helt enkelt tar det lugnt samtidigt som jag skriver min uppsats

Advertisements