Monthly Archives: November 2012

Dag 144: Finns Verkligen Intelligens?

Självskriverier

Idag ska jag arbeta med intelligens, och den idé jag skapat av mig själv såsom att vara en intelligent och smart person. Det hela började nog med att jag under min uppväxt flera gånger fick höra av mina föräldrar att jag var intelligent, och vissa av mina lärare brukade säga till mig att jag lärde mig snabbt, och att jag var duktig.

Nuförtiden kan jag se hur jag spelar ut denna punkt i mitt huvud, eftersom jag ibland tänker att ”jag är faktiskt ganska smart” – ”jag är nog över medelnivån vad det gäller smarthet”. Och när jag svarar på en fråga i skolan, eller skriver något arbete som jag sedan får ett bra betyg på – då känner jag mig själv väldigt intelligent, och jag fylls av en varm känsla i mitt bröst.

Den andra sidan av myntet – det vill säga den negativa polariteten av min definition och upplevelse av mig själv som intelligent – är att jag fruktar att bli sedd som dum. Och när jag svarar på frågor i skolan, och jag svarar fel – då brukar jag bli generad, och känna mig rädd inför att andra ska tycka att jag inte är särskilt smart ändå.

Att leva med definition av mig själv som intelligent är ytterst begränsande – eftersom jag lever i fruktan att inte bli sedd som intelligent – vilket gör att jag håller mig själv tillbaka – jag vågar inte ställa frågor när jag undrar någonting – och vågar inte visa inför andra att jag inte vet någonting – eftersom jag är rädd för att inte bli sedd som intelligent.

Nedan ska jag nu ta itu med denna definitionen av mig själv – och applicera självförlåtelse, och göra självåtaganden – för att sedan praktiskt ändra mig själv så att jag inte längre begränsas av denna idén av mig själv såsom att vara intelligent, eller av rädslan att bli sedd som ointelligent.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna rädsla, ångest, och nervositet inför att människor i min omgivning inte ska tycka att jag är intelligent – i rädslan att om andra inte tycker att jag är intelligent – att de då ska se ner på mig, och tycka att jag är mindre värd än vad de är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka bygga mitt egenvärde genom att få andra människor att tycka att jag är intelligent – och tro att desto mer människor som tycker att jag säger smarta, och bra saker – desto mer värd blir jag; istället för att se, inse och förstå att denna idén är fullständigt absurd – eftersom självklart blir jag inte mer värd bara för att andra ser på mig på ett annat sätt – utan jag är värd precis det samma hela tiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag måste hävda mig själv som intelligent, och att om jag inte gör det så kommer ingen att lägga märka till mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna rädsla och ångest inför att ingen ska lägga märke till mig, och inför att ingen ska bry mig om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit mig själv att genom att försöka visa mig själv vara intelligent – att försöka få andra att bry sig om mig så att jag kan känna mig älskad och omtyckt – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att bry mig om mig själv, och att älska mig själv; och att leva detta praktiskt genom att sluta att söka efter andras uppmärksamhet och istället tillåta och acceptera mig själv att fokusera på mig själv – att lära känna mig själv – och att utveckla mig själv genom självskriverier, och självförlåtelse – och göra sådana saker som jag tycker är roliga, och som ger mig någonting tillbaka i det att jag faktiskt växer – och blir en människa med integritet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att genom att försöka visa upp mig själv som intelligent för andra – få uppmärksamhet och erkännande – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge mig själv uppmärksamhet, och erkännande – och göra detta praktiskt genom att i varje ögonblick fråga mig själv – vem är jag i detta ögonblick? Hur är jag i detta ögonblick? Varför är jag i detta ögonblick? Och således lära känna detaljerna av och som mig själv – och därigenom möjliggöra för mig själv att förändra mig själv och skapa mig själv på ett sätt som jag vill vara – vilket är ett levande exempel av vad som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att genom att försöka visa mig själv intelligent inför andra – tävla och försöka vinna andras uppmärksamhet – och försöka bevisa mig själv såsom att vara mer insiktsfull, mer fylld av kunskap – och mer intellektuell än andra – så att jag känna mig själv överlägsen och bättre än andra; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det som driver mig att göra detta faktiskt är att jag känner mig underlägsen andra; och således åtar jag mig själv att sluta definiera, se och uppleva mig själv som underlägsen andra – och istället leva mig själv autentiskt här i varje ögonblick – och vara precis den jag är här utan att försöka vara varken mer eller mindre

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lära mig själv av djur – eftersom dessa inte tillåter sig själva att försöka vara någonting mer än vad de är – de är sig själva utan att oroa sig inför vad andra ska tycka, och utan att försöka få uppmärksamhet av andra genom att visa sig på styva linan – utan de uttrycker sig själv naturligt och avslappnat i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att om jag inte visar upp mig själv som intelligent inför andra – att jag då inte har någonting av värde kvar, och att jag inte längre är värd någonting – eftersom tydligen är allt som jag består av – allt som är av värde i och som mig själv – totalt beroende av att jag ska bli sedd såsom intelligent av andra; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå – att det inte behöver vara så – jag kan faktiskt besluta mig själv för att leva värde SOM MIG SJÄLV – och således inte längre vara beroende av att bli sedd av andra på något speciellt sätt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av att tävla mot andra med min intelligens – och att försöka få mer uppmärksamhet än vad andra får genom att visa mig själv som intelligent, smart, och insiktsfull; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv förlora tävlingen, och lämna walk-over – och helt enkelt istället för att tävla – lära känna mig själv, och ägna all den tid som jag tidigare använt för att tävla – att istället vara här med mig själv och lära känna mig själv, och min omgivning

Självåtaganden

När jag märker att jag känner rädsla, ångest, och nervositet inför att människor i min omgivning inte ska jag är intelligent – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att denna rädslan existerar inom mig själv eftersom jag tror att det är viktigt att andra ska se mig som intelligent, och att det finns något värde i det – men jag ser, inser och förstår att det inte finns det – eftersom det enda riktiga värdet som existerar är HÄR i och som detta ögonblick – såsom denna fysiska och riktiga verklighet som jag andas och lever; således åtar jag mig själv att sluta söka efter en illusorisk upplevelse av värde – och jag åtar mig själv att se, inse och förstå att värde finns HÄR – och att det inte är någonting jag behöver kämpa för att få – utan någonting som jag kan ge mig själv här i och som varje ögonblick

När jag märker att jag definierar mitt värde utifrån att jag tror att ändra människor tycker jag är intelligent, och smart; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att den upplevelse som dyker upp inom mig när jag tror att andra människor tycker jag är intelligent – inte är värde – utan är en emotionell/känslomässig upplevelse som inte har någonting med riktigt värde att göra; således åtar jag mig själv att istället för att söka efter en idé av värde – att istället tillåta och acceptera mig själv att leva värde HÄR – genom praktiskt värdesätta mig själv – min verklighet – min kropp – min omgivning – mina förhållanden och relationer – genom att bry mig om mig själv, och andra människor – och leva vad som är bäst för alla

När jag märker att jag försöker hävda mig själv som intelligent för att få andra att lägga märke till mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är fullständigt absurt att jag ska leva mitt liv i upplevelse, och handling av att konstant försöka få andra att lägga märke till mig – vad finns det för praktiskt nytta i det? Blir jag än mer nöjd, och tillfreds människa bara för att andra lägger märke till mig? Nej – självklart inte! Således åtar jag mig själv att sluta tävla med andra, och försöka vinna andras uppmärksamhet – och jag åtar mig själv att istället fokusera på mig själv, och lära känna mig själv – och göra detta praktiskt genom att ANDAS och att vara här med min kropp – här med min praktiska, och fysiska omgivning i varje ögonblick

När jag märker att jag försöker visa mig själv som intelligent inför andra – för att försöka få andra att bry sig om mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns endast en förklaring till varför jag vill att andra ska bry sig om mig – och det är därför att jag ännu inte tillåtit och accepterat mig själv att bry mig om, och uppskatta mig själv; således åtar jag mig själv att bry mig om, och uppskatta mig själv – och att leva detta praktiskt genom att fråga mig själv – vad vill jag göra med mitt liv? Hur vill jag uppleva mig själv? Hur vill jag ta hand om mig själv? Vad tycker jag är roligt att göra, och vad tycker jag är tråkigt att göra? Vad är det som jag faktiskt vill ägna mig själv åt i detta ögonblick? Och således åtar jag mig själv att utveckla självuppskattning – och sluta söka efter andra ska uppskatta mig

När jag märker att jag försöker genom att visa upp mig själv som intelligent få uppmärksamhet, och erkännande av andra – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att den enda anledningen till varför jag söker uppmärksamhet, och erkännande från andra – är därför att jag ännu inte gett detta till mig själv; således åtar jag mig själv att erkänna mig själv – genom att se att jag faktiskt är HÄR – och har förmågan att styra, och dirigera mig själv – att ta beslut, och att uppleva mig själv – och att jag inte behöver någon annans erkännande, eller uppmärksamhet för att göra detta; vidare åtar jag mig själv att leva uppmärksamhet – genom att vara uppmärksam på min omgivning – var uppmärksam och vaken i varje ögonblick och verkligen se vad som är här, och hur jag upplever mig själv – och vad det är jag lever i varje ögonblick

När jag märker att jag genom att försöka visa mig själv som intelligent inför andra – tävlar, och försöker vinna andras uppmärksamhet – för att på så vis känna mig själv överlägsen andra; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår – att den enda anledningen att jag söker efter att få känna mig överlägsen andra, är för att jag faktiskt känner mig själv underlägsen andra; således åtar jag mig själv att sluta känna mig själv varken underlägsen, eller överlägsen – och istället leva HÄR – i jämlikhet med och som min mänskliga fysiska kropp – och min omgivning – och inte separera mig själv från andra genom att tänka att ”de är mer än mig” – och att ”jag är mindre än dem” – utan istället andas och förbli här med och som min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag försöker vara någonting mer än mig själv såsom jag är i mitt naturliga tillstånd – avslappnad, och bekväm med mig själv; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att djur kan visa mig mycket om hur jag lever självuppriktighet, och hur jag kan uttrycka mig själv naturligt och utan att försöka vara varken mer eller mindre; således åtar jag mig själv att leva som ett djur här – det vill säga – att jag tillåter och accepterar mig själv att acceptera mitt naturliga jag utan att försöka förfina, eller förfula – utan helt enkelt bara vara mig själv i varje ögonblick – i förståelsen om att det finns inget bättre, och det finns inget sämre än mig själv

När jag märker att jag tänker att jag måste visa mig själv som intelligent inför andra, eftersom annars har jag tydligen ingenting kvar – eftersom allt jag tydligen består av är den känslan jag får när andra ger mig uppmärksamhet; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns SÅ MYCKET MER till mig själv, och till denna verkligheten än den futtiga och väldigt momentana upplevelsen av att känna mig positivt laddad för att jag tror att någon annan tycker jag är intelligent; således åtar jag mig själv att upptäcka vad som verkligen är HÄR i och som denna verklighet – och vem jag verkligen är – genom att släppa allt behov av att få bli någon i andras ögon

När jag märker att jag är tävlar med andra människor genom att försöka visa mig själv som mer intelligent än vad andra är; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att denna tävling kommer jag ALDRIG att vinna – eftersom jag inte kan vinna en tävling som inte har några vinnare – eftersom tävling existerar i mitt huvud och är en illusion, och någonting som jag skapat i separation från mig själv såsom min mänskliga fysiska kropp; således åtar jag mig själv att LEVA PÅ RIKTIGT – och att se att i verkligheten finns ingen tävling – det finns inget bättre, eller sämre – utan det finns bara HÄR – och i detta HÄR är det ingen som vinner – utan alla är helt enkelt bara HÄR

 

Dag 143: Gör Det Då!

Självskriverier

Idag har jag haft problem med att hålla fast vid mitt åtagande att sova enbart sex timmar per natt. Problemet ligger i att jag inte går upp direkt när min väckarklocka ringer, och att jag sedan när jag gått upp oftast går och lägger mig i soffan för att läsa någonting – vilket nästan alltid leder till att jag somnar, och inte får särskilt mycket läst.

Så – den punkt jag vill arbeta med idag är – hur – det kommer sig att jag inte stiger upp direkt på morgonen – och hur – det kommer sig att jag lägger mig soffan för att läsa. Detta hur har att göra med att jag inte gärna vill uppleva mig själv obekväm, vilket jag gör när jag förändrar mina sömnvanor, och när jag sätter mig själv i min stol – vid mitt skrivbord – direkt efter att jag vaknat på morgonen.

Istället för att gå igenom denna obekvämlighet tar jag beslutet att jag helt enkelt inte vill, och så gör jag om det som jag bestämt mig för att inte gör. Men – trägen vinner – det är bara att stå upp igen och placera nya självåtaganden att leva och korrigera mitt beteende.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vilja gå igenom det motstånd, och den obekvämlighet jag känner inför att vakna på morgonen – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra det till en vana att direkt ge upp, och sabotera mig själv så fort jag möter en punkt i min verklighet som är svår, eller obekväm att ta mig igenom

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vilja pressa mig själv fysiskt i att ändra mina fysiska beteenden – och känna att jag inte har den disciplin och den bestämdhet som krävs för att klara av och ändra mina fysiska beteenden; istället för att se, inse och förstå att det är bara jag som kan bestämma mig själv för att jag har den fysiska kraft, och styrka som behövs för att ändra mig själv – och att det bara är jag som kan disciplinera mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ifrågasätta mig själv när jag säger till mig själv på morgonen då jag vaknar att ”jag kan väll bara somna om, jag är ju så trött” – och således säga till mig själv istället att ”nej nu jävlar går jag upp – för då kommer jag få så mycket mer tid denna dagen – jag kommer vara mer stabil inom mig själv – och jag kommer få gjort det jag bestämt att jag ska göra”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vilja göra någonting som kräver disciplin, ansträngning, tålamod, och bestämdhet – utan bara vilja göra sådana saker som är enkla, som är lätta och som jag redan kan göra utan några problem; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att utmana mig själv att göra saker som jag tycker är svåra – att göra saker som jag tycker är obekväma – att göra saker som jag är rädd för – att göra saker som jag inte vill göra – och således expandera mig själv och växa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv övertala mig själv att inte göra någonting som jag tycker är svårt, och som jag är ovan med – och som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda som övertalningsmetod inom mig själv att ”jag inte kan” – ”det kommer säkert inte gå bra ändå” – ”jag kan ju vänta med att ändra denna punkten” – ”jag kan ju göra denna punkten någon annan gång” – istället för att säga ”NEJ – FUCK OFF TANKAR– NU GÖR JAG DETTA!

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte disciplinera mig själv, och vara hård mot mig själv i det att jag slutför, och gör klart det jag tar mig för – och jag går igenom mina beslut och manifesterar mina beslut till min fysiska verklighet; och således i fråga om sömn – så ändra jag mitt sömnbeteende såsom jag bestämt mig för att ändra mitt sömnbeteende

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vara ärlig mot mig själv och se, inse och förstå – att i de delar av mitt liv där jag sett att jag velat förändra mig själv, och bygga om mig själv – och jag vetat exakt hur jag skulle göra detta – har jag faktiskt aldrig gått igenom den obekvämlighet det innebär att ändra mitt fysiska beteende; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att den obekvämlighet jag upplever är rädsla inför det nya – rädsla inför att jag inte ska klara av det – rädsla inför att jag inte vet hur jag ska göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, och leva varje dag som en utmaning att leva mig själv som perfektion – och ta beslut som är bäst för mig, och bäst för alla andra i min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte stoppa mig själv när jag märker att jag medverkar i rättfärdigande tankar, och att jag börjar prata med mig själv för att få undvika någonting, eller inte behöva göra någonting; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att lyssna på dessa tankar, och låta mig själv styras av mitt obehag – och ta beslut utifrån mitt obehag – istället för att ta beslut HÄR – en och jämlik – och ta beslut utifrån sunt förnuft och utifrån vad som är bäst för mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som rättfärdiganden inom mig själv – som kommer upp när jag står inför en punkt att ändra mig själv – där jag således tänker till mig själv att ”jag kan ju vänta med att ändra mig” – ”jag är nog inte tillräckligt stark för att ändra mig just nu” – ”det blir nog bättre om jag väntar lite” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att detta endast är ett försök av mig att rättfärdiga mina rädslor – att rättfärdiga min ångest – och att rättfärdiga mina försök att inte ändra mig själv; och således åtar jag mig själv att driva mig själv igenom och inte lyssna på dessa tankar – utan rent faktiskt ändra på mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det finns absolut ingenting att vänta på – och att jag kan vänta på mig själv i en evighet, eftersom det är jag som bestämmer att jag ska vänta – istället för att jag faktiskt agerar och gör vad som måste göras

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte agera, och göra det som måste göras

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag ska kunna förändra mig själv utan att faktiskt GÖRA någonting – och i detta ser, inser och förstår jag att för att förändra mig själv måste jag GÖRA någonting – och rent PRAKTISKT styra min kropp – styra mina ord – och ändra mig själv

Självåtaganden

När jag vaknar på morgonen och jag känner motstånd, och obekvämlighet inför att gå upp – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag ska ändra mig själv – och ändra mina sömnvanor – måste jag ta ett beslut NU – och faktiskt gå upp ur sängen NU; således åtar jag mig själv att gå upp ur sängen i samma ögonblick som mitt alarm ringer, eller när jag vaknar av egen maskin

När jag märker att jag tänker att jag inte kan pressa mig själv fysiskt att ändra mina fysiska beteenden, eftersom jag tydligen inte har den disciplin och bestämdhet som krävs – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är jag som bestämmer om jag har den disciplin, eller bestämdhet som krävs – och att det är någonting jag bestämmer I DETTA ÖGONBLICK då jag står inför beslutet att ändra på mig själv; således åtar jag mig själv att leva bestämdhet, och disciplin – och att fysiskt ändra på mitt beteende och att fysiskt ändra sättet jag lever och uttrycker mig själv på

När jag märker att jag säger till mig själv då jag vaknar på morgonen – ”jag kan väll bara somna om, jag är ju så trött” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att detta är rättfärdigande – och att jag försöker styra mig själv bort från att faktiskt ändra mig själv; och således åtar jag mig själv att stå upp inom och som mig själv och att ändra mig själv – att säga ”fuck you rättfärdigande! Nu ändrar jag mig själv” – och sedan leva detta

När jag märker att jag inte vill göra någonting som kräver disciplin, ansträngning, tålamod och bestämdhet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår – att det är bara förprogrammering att jag inte vill göra det som krävs disciplin, ansträngning, tålamod, och bestämdhet – och att detta således inte är någonting jag behöver lägga värde vid, utan att jag kan ändra mig själv och helt enkelt göra det som måste göras; således åtar jag mig själv att göra det som måste göras – och att driva mig själv till att bli klar med mina projekt, och att så fort motstånd, eller obekvämlighet dyker upp inom mig – att då driva mig själv igenom denna upplevelse av och som mig själv

När jag märker att jag övertalar mig själv att inte göra någonting jag tycker är svårt, och som jag är ovan med – och som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag lever denna typ av rädsla, och nervositet inför att göra nya saker, så begränsar jag mig själv något fruktansvärt – således åtar jag mig själv att driva mig själv igenom obekvämlighet, och göra sådant jag tycker är svårt, och sådant som jag är ovan med – och helt enkelt göra det som krävs och det som måste göras

När jag märker att jag inte vill slutföra, eller göra klart någonting som jag tagit mig för – och att jag försöker maska mig ur detta genom att säga att jag är trött, jag inte orkar, och att jag inte kan – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag kan göra det jag mig beslutar mig för att göra, och det jag sedan rent faktiskt GÖR; således åtar jag mig själv att ta beslut – att disciplinera mig själv och sedan leva beslutet och driva mig själv igenom allt motstånd

När jag märker att jag ger efter inför obekvämlighet, eller motstånd – och inte går igenom de beslut jag tagit, och gör dessa beslut till verklighet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag åtar mig själv att göra mina beslut verklighet vad som än krävs – och att om jag ger efter inför obekvämlighet, och motstånd – att genast stå upp inom mig själv och börja gå igen – och att aldrig ge upp tills det att jag är klar

Jag åtar mig själv att stå upp varje morgon och se varje dag som en utmaning att leva mig själv som perfektion och vad som är bäst för alla – och att manifestera och skapa mig själv som det levande ordet i praktisk applikation

När jag märker att jag börjar prata inom mig själv på ett sätt där jag försöker undvika att göra det som krävs, och att undvika att göra det som jag har bestämt mig för att göra – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är NU jag MÅSTE STOPPA MIG SJÄLV – det NU ELLER ALDRIG – och således åtar jag mig själv att stoppa mig själv och att driva mig själv igenom allt motstånd, och all obekvämlighet – och göra det som är bäst för alla

När jag märker att jag står inför en punkt att förändra mig själv – och att jag börjar tänka att ”jag kan ju vänta lite” – ”jag behöver inte göra det just nu” – ”det finns ännu tid kvar” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inse och förstår att det är HÄR jag måste ändra på mig själv – det är HÄR – jag måste dirigera mig själv om jag någonsin vill kunna ändra mig själv, vilket jag naturligtvis vill; således åtar jag mig själv att HÄR göra beslutet och leva beslutet att ändra mig själv och säga ”FUCK YOU” till alla uppskjutandetankar som dyker upp inom mig

Jag åtar mig själv att sluta vänta på att någonting ska hända – och att se till att någonting händer – genom att jag rör min mun, mina ben, mina armar, och min kropp att förändras i och som varje ögonblick

Jag åtar mig själv att SKAPA och GÖRA förändring och att sluta hoppas att förändring kommer att dyka upp av sig självt – jag ser, inser och förstår att jag måste vara – och LEVA förändring – för att förändring skall kunna inträffa

Dag 142: Jag Håller Tyst För Säkerhetens Skull!

Självskriverier

Idag ska jag skriva om en tendens jag har att när en konflikt uppstår i min värld – att då istället för att dirigera konflikten – bli tyst, tveksam, och nervös att jag kanske har fel, eller kommer säga någonting som är fel. Och istället för att göra, eller säga någonting så håller jag istället tyst och bara lämnar över situationen till en annan, eftersom jag inte vill ha någon del i denna konflikt. Ett sådant beteende leder till konsekvensen att saker och ting bara händer i mitt liv utan att jag gör någonting för att styra, eller dirigera de saker som händer – så jag ska arbeta med just denna punkten att tala, och uttrycka mig själv i situationer och ögonblick som kräver det.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag hamnar i en konflikt, att då besluta mig själv för att inte tala med den andra människan – i rädslan och ångesten att någonting av det jag säger ska vara fel, och att någonting av det jag säger ska få den andra människan att bli ännu mer arg, och frustrerad på mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att uttrycka, och säga det som jag ser i ett ögonblick – i och som rädslan att det jag säger ska göra en annan människa arg, och frustrerad – och i rädslan att det jag säger kanske är fel och kommer anses av en annan att vara fel

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gömma mig själv från konflikter i tystnad, och försöka vänta ut konflikter genom att inte säga någonting, och genom att avvakta – i rädslan för att om jag pratar, och om jag uttrycker mig själv – så kommer jag inte veta vad jag ska säga, eller hur jag ska säga det – och jag därigenom att förlora konflikten

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tillämpa ”nu är jag tyst-karaktären” när jag hamnar i konflikter med andra människor såsom ett försök att vinna, och ha kontroll över situationen – och bli erkänd och ansedd som den som vann diskussionen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att tala och uttrycka mig själv i en konflikt i rädslan för att det jag ska säga ska kunna användas av en annan såsom ett argument för att jag har fel – och att jag därmed ska bli överbevisad, och att jag ska förlora konflikten

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla mig själv tillbaka när det är någonting jag vill säga – i rädslan och ångesten att det jag vill säga inte är självuppriktigt, och inte är klart och tydligt – att jag kommer göra bort mig själv när jag säger det jag vill säga; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att det är bättre att förtrycka, och hålla mig själv tillbaka än låta mig själv tala – för då kan jag i alla fall inte göra lika många misstag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att om jag säger fel, eller gör ett misstag – så är detta någonting jag måste fördöma mig själv för, och hålla på att tjata om i flera år framöver – och att det därför är någonting jag måste undvika vad som än händer

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att när jag tror att jag ”undviker att göra misstag” – så är vad jag faktiskt gör egentligen bara att jag håller mig själv tillbaka i fruktan och ångest – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det inte är någonting dåligt, eller negativt med att göra ett misstag – utan att ett misstag är ett misstag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag hamnar i en konflikt att tänka att ”jag vet inte vad jag ska säga?” – och ”jag vet inte hur jag ska hantera denna konflikt?” – och således intala mig själv att jag absolut inte är förmögen att hantera den situationen som dykt upp – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att driva mig själv till att säga inom mig själv att ”nu andas jag och hanterar denna konflikt i och som sunt förnuft – och sedan göra detta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte våga utmana mig själv när jag möter konflikter, att hantera konflikter så effektivt som möjligt – och vara så effektiv som möjligt i att finna en lösning som är bra för båda parter

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå hur pass mycket rädslan för att göra misstag begränsar mig, och håller mig tillbaka – och att jag faktiskt kan hantera konflikter men att jag inte tillåter mig själv att göra det eftersom jag är rädd för att förlora; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte släppa rädslan för att förlora, och rädslan för att göra misstag – och lita på mig själv när en konflikt uppstår, och hantera konflikten HÄR i och som andetaget

Självåtaganden

När jag märker att jag beslutar mig själv för att inte tala i en konfliktsituation, då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag inte talar, och inte aktivt dirigerar konflikten – så kommer detta få konsekvensen av att konflikten inte får någon lösning; således åtar jag mig själv att aktivt dirigera konflikten, och att presentera en lösning som fungerar för båda parter

När jag märker att jag håller mig själv tillbaka från att säga någonting, eftersom jag är rädd att det jag vill säga är fel – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att denna fruktan, och ångest inför att jag ska ha fel är fullständigt onödig – eftersom det inte är något farligt eller, dåligt att ha fel – eller göra ett misstag – varför då frukta det överhuvudtaget? Således åtar jag mig själv att uttrycka mig själv här och inte tillåta och acceptera mig själv att hålla tillbaka mig själv i och som fruktan att göra misstag, och fruktan att göra fel

När jag märker att jag i en konflikt inte säger någonting – och att jag håller mig själv tillbaka, och avvaktar – eftersom jag är rädd för att jag inte vet vad jag ska säga, eller hur jag ska säga det – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag inte äns försöker dirigera konflikten så kommer konflikten inte att få en lösning, och konsekvensen av det kommer bli att min värld inte är effektivt dirigerad och klarlagd i fråga om vad som faktiskt gäller – och hur man bäst kan leva så att alla blir tillfredställda; således åtar jag mig själv att kommunicera, och uttrycka mig själv i en konflikt – och inte hålla tillbaka mig själv i och som rädslan att ”jag inte vet” – och ”jag kan inte hantera denna konflikt” – och ”hur ska jag egentligen göra?” – utan jag litar på mig själv och uttrycker mig själv helt enkelt

När jag märker att jag använder ”nu är jag tyst karaktären” – för att på så vis vinna en konflikt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om en konflikt dyker upp, och jag vill vinna den – så kommer jag inte vara förmögen att dirigera konflikten i allas intresse, och föreslå en lösning som är bäst för alla; således åtar jag mig själv att sluta vilja vinna, och istället acceptera förlust – och därmed föreslå en lösning som är bäst för alla utan att känna att jag förlorar någon prestige, eller integritet

När jag märker att jag är rädd för att tala, och uttrycka mig själv i en konflikt – för att jag är rädd att det jag säger ska kunna bli använt mot mig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att så länge jag vill vinna i en konflikt – och ha rätt i en konflikt – så kommer där också finnar rädsla för att uttrycka mig själv inom mig själv; således åtar jag mig själv att inte vilja vinna konflikten, och att helt släppa alla förväntningar på hur saker och ting ska gå, och bara uttrycka mig själv här i och som andetaget – tala och kommunicera HÄR

När jag märker att jag håller mig själv tillbaka, eftersom jag är rädd för att det jag vill säga inte är självuppriktigt, och inte klart och tydligt; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att rädsla existera endast när jag har ett framtida mål – en bild av hur jag vill att saker och ting ska fortlöpa, men kan inte existera när jag endast är HÄR – och uttrycker mig själv utan något hopp, eller några förväntningar; således åtar jag mig själv att uttrycka mig själv HÄR – utan hopp, eller förväntningar – utan att vilja lyckas med någonting – utan istället för att dirigera konflikten utifrån utgångspunkten av att etablera och skapa vad som är bäst för alla – där alla är vinnare

När jag märker att jag är rädd för att göra fel – och att jag är rädd för detta eftersom jag tror att misstag och fel är en oerhört fatal händelse som måste bestraffas och smädas för flera år framåt; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att när jag gör ett misstag, eller ett fel så blir det till precis det jag gör det – och om jag fördömer mig själv för felet, och säger att det var ”dåligt” – och ”klumpigt” – och ”värdelöst” – då är det mitt val; men jag kan även hantera felet, och misstaget genom att säga att jag ska lära mig av det – och således bli mer effektiv till nästa gång; således åtar jag mig själv att förändra min upplevelse av mig själv när jag gör fel – och istället för att känna det som att fel och misstag är någonting jag ska bestraffa mig själv för; att istället se till att jag lär mig av fel och misstag

När jag märker att jag försöker ”undvika misstag” – och att jag rent faktiskt bara håller mig själv tillbaka i och som rädsla; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att ett misstag är inget att undvika – utan någonting att lära mig själv av, men för att kunna lära mig själv av misstaget måste jag faktiskt våga begå misstaget och göra fel; således åtar jag mig själv att tillåta och acceptera mig själv att göra misstag, och att göra fel – och att lära mig själv av dessa utan självfördömande, och utan några upplevelser

När jag hamnar i en konflikt, och jag märker att jag intalar mig själv att jag absolut inte är förmögen att hantera denna situation; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det jag säger i mitt huvud det blir även vad jag lever utåt; och således åtar jag mig själv att inte snacka skit i mitt huvud såsom att ”jag klarar inte detta” – och ”det är för svårt” – utan istället bara andas och förbli här som min kropp – och sedan hantera situationen en och jämlik och lita på mig själv

Jag åtar mig själv att när jag möter en konflikt – att utmana mig själv till att hantera den så effektivt som möjligt, och på ett sätt som tillfredställer alla indragna parter i konflikten – och alltså hitta den lösning som är bäst för alla

När jag märker att jag fryser till i en konflikt, och att jag upplever mig själv rädd, och nervös inför att förlora konflikten, eller göra ett misstag; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns INGENTING att vinna i en konflikt – och det finns INGENTING att förlora – utan allt som kan försvinna, eller vinnas är en subjektiv upplevelse av mig själv, men den har ingenting att göra med den faktiskt konflikten jag möter, och utgången av denna – utan denna upplevelse inträffar endast inom mig själv; således åtar jag mig själv att sluta frukta att jag inte ska vinna – och sluta frukta att jag inte vet hur jag ska hantera en konflikt – och sluta definiera mig själv i förhållande till upplevelsen av att vinna, eller förlora – och därmed hantera konflikten HÄR utan någon förhoppning, förväntning eller begär – utan istället tala, och ta beslut som jag ser är bäst för alla

Dag 141: Familj och Barndom

Självskriverier

Idag hade jag en upplevelse av tomhet, meningslöshet, och innehållslöshet – och den dök upp inom helt plötsligt. Det har varit lång tid sedan jag upplevde mig själv på det sättet, så jag blev litet förvånad – och undrade – var kommer detta ifrån? Vad är detta jag upplever?

Om jag tittar närmare på denna känslan så kan jag se att det är en hemlängtan – och en längtan efter att få vara barn igen, och att få gå i grundskolan – inte ha några ansvar, eller åtaganden utan bara göra precis det jag vill. Och nu befinner jag mig i en plats i livet där jag varje dag har saker och ting som måste slutföras, och hanteras – och det går inte att bara ge upp alltihopa och leka, eller vara med mig själv för en hel dag – eftersom då faller hela min värld samman; och det får ju naturligtvis inte hända.

Således ska jag arbeta med denna upplevelsen av att vilja komma tillbaka till ”säkerheten” – barndomen och mina uppväxtort.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att längta hem till min familj, och till där jag växte upp – och tänka att där jag växte upp och där jag har min familj – där är jag säker, och där har jag ett syfte och mening – och där kan jag känna mig själv hel

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna och uppleva mig själv hel och säker när jag är hemma hos min mamma – eller hemma hos min pappa – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig själv för hur det kommer bli om mina föräldrar inte längre är i livet – för hur jag kommer att uppleva mig själv – och för hur jag kommer att känna mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv ångestfylld, och nervös inför att inte längre ha mina föräldrar som jag kan prata med – ringa till – och åka hem till – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mina föräldrar som säkerhet, trygghet – och att känna det när jag inte är med mina föräldrar som att jag inte är trygg, eller säker – eller känna mig själv bekväm med mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna och uppleva det som att jag måste vara med mina föräldrar för att inte känna mig själv osäker, och otrygg – och att tänka att om jag inte har mina föräldrar så finns det inget innehåll i livet – det finns ingen mening att leva – och det finns inget syfte med att leva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna, och uppleva mig själv ensam och övergiven när jag inte är med mina föräldrar – och uppleva det som att jag inte har någonstans att ta vägen, och att jag inte har någonstans att vara mig själv – att koppla av och att bara njuta av ögonblicket här; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera min familj – min mamma – och min pappa – som min trygg, och säkerhet – i tron att jag inte kan ta hand om mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sakna mina barndomskompisar – och att tillåta och acceptera mig själv att medverka i och som barndomsminnen – och tankar om hur glad, tillfreds, och avkopplad jag var under mina uppväxtår – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att släppa min barndom – att sluta definiera mig själv i förhållande till min barndom – och att sluta tro att min barndom är någonting som jag måste hålla kvar vid och som definierar vem jag är inom och som mig själv

Självåtaganden

När jag märker att jag längtar hem till min familj och där jag växte upp – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag inte faktiskt längtar till min familj, eller till mitt barndomshem – utan jag längtar efter att få uppleva vissa känslomässiga reaktioner som jag kopplat, och definierat i förhållande till min familj – och mitt barndomshem; således åtar jag mig själv att släppa mitt begär efter att uppleva reaktioner inom och som mig själv, och sluta tro att så fort jag inte upplever känslor, eller reaktioner inom mig – att någonting då är fel – att jag är ”deprimerad” – eller inte har ett ”fullt” liv

När jag märker att jag upplever mig själv hel, och säker då jag är med min mamma, eller pappa – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag inte kan lita på denna känslan av ”helhet” – och att denna känslan av ”helhet” faktiskt inte är någon riktig helhet – utan just en känsla av ”helhet” – och således åtar jag mig själv att se, inse och förstå att helhet är här i och som varje ögonblick – när jag tillåter och accepterar mig själv att vara närvarande HÄR såsom HELA min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att känner mig själv ångestfylld, och nervös inför att inte längre ha mina föräldrar att prata med, och ring till – och åka hem till – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att denna rädslan indikerar att jag separerat mig själv från stabilitet, och självtrygghet – och att jag istället för att leva detta som mig själv HÄR – istället definierat detta i förhållande till mina föräldrar; således åtar jag mig själv att leva självtrygghet, och självständighet – och självförsörjande HÄR – genom att stå ansvarig för mina handlingar i mitt liv, och ta beslut på ett omsorgsfullt och moget sätt – genom att se vilka slags konsekvenser som mina handlingar får och om jag verkligen vill leva med sådana konsekvenser

När jag märker att jag tänker/känner att jag måste vara med mina föräldrar för att inte känna mig själv osäker, och otrygg – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka HIT – och jag ser, inser och förstår att denna osäkerhet, och otrygghet inte är en riktig upplevelse – utan är en fiktion i mitt sinne – och alltså inte någonting som verkligen existerar såsom en objektiv sanning; således åtar jag mig själv att förändra denna upplevelsen av mig själv genom att öva mig själv på att leva självsäkerhet, och självtrygghet – och göra detta praktiskt genom att se konsekvenserna i mina handlingar – och leva mig själv och utföra mina handlingar på ett sådant sätt som är stöttande för mig – och min verklighet som jag lever i

När jag märker att jag upplever mig själv ensam, och övergiven – därför att jag inte är med mina föräldrar – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att känslan av att känna mig själv ensam, och övergiven inte är riktig – utan är endast en upplevelse, och en idé – någonting som jag skapat genom att medverka i och som tankar, och genom att definiera mig själv utifrån den emotionella upplevelse som dyker upp inom mig; och således åtar jag mig själv att sluta definiera mig själv utifrån upplevelse av att känna mig ensam och övergiven – och istället andas igenom dessa upplevelser och ta mig själv tillbaka hit till min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag saknar mina barndomskompisar – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att saknaden efter min barndom, och mina barndomskompisar är en illusion – och någonting jag skapat i efterhand såsom en ”härlig känsla” av hur min barndom var – vilket inte speglar realiteten av hur jag upplevde min barndom – och även är en helt onödig upplevelse eftersom jag inte kan komma tillbaka till min barndom på något sätt; således åtar jag mig själv att leva här och låta mitt förflutna vara mitt förflutna – och släppa det helt – och istället låta mig själv till fullo ta del av och vara här i och som detta ögonblick – här som min mänskliga fysiska kropp

Dag 140: Betygssättning

Självskriverier

Idag hade gjorde jag en opponeringsuppgift i skolan. Den gick ut på att jag, och min grupp, skulle kommentera på en redovisning som gjordes av några andra i min klass. Min primära upplevelse i förhållande till hela denna situation var nervositet, och den grundande sig på att jag var orolig för vilket betyg jag skulle få av läraren.

Jag kunde också se att jag var nervös, och orolig för att jag sa var fel, att jag skulle missuppfatta någonting, glömma bort någonting, eller helt förlora överblicken på vad jag gjorde. Jag var alltså hela tiden orolig för att allt skulle gå åt helvete, istället för att göra opponeringen effektivt, och utan att ha min uppmärksamhet fokuserad på andra saker.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig själv, och vara nervös inför hur jag ska göra en uppgift jag ställs inför, istället för att göra uppgiften

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara orolig för att slutresultatet när jag ställs inför uppgift inte ska bli bra – istället för att jag fokuserar min uppmärksamhet på att göra uppgiften bra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att projicera mig själv in i framtiden när jag tar mig för en uppgift – och tänka, fundera, och fantisera över allting som kan gå fel – och allting som jag kan misslyckas med – istället för att jag istället fokuserar på vad det är jag gör – nämligen den uppgift som jag håller på med här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på ett slutresultat som inte finns, istället för att fokusera på uppgiften som jag håller på att arbeta med just nu i detta ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag gör en uppgift i skolan, eller på mitt arbete – att tänka på vad som kan hända om jag inte klarar av uppgiften, om jag misslyckas med den, eller om jag inte gör den så bra som jag tänkt mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva ett ögonblick i taget – att leva ett andetaget i taget – och sluta fokusera, och drömma mig själv bort i framtiden och försöka leva mitt liv här utifrån en illusorisk fantasi om hur framtiden kanske kommer se ut

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag omöjligt kan veta hur framtiden ser ut, och att det därför inte finns någon mening med att oroa mig själv över framtiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka beskydda mig själv mot en ”dålig framtid” – genom att använda rädsla och nervositet för att driva mig själv till att prestera bättre – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att driva mig själv, och motivera mig själv – och stoppa all rädsla, och nervositet; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur pass mycket jag skadar, och plågar min kropp genom att medverka i dessa upplevelser istället för att förbli här – en och jämlik med och som min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv när jag upplever nervositet, och ångest i förhållande till skolan, och tänka att ”nej, fan, nu hände det igen – att jag aldrig kan komma över detta” – istället för att se, inse och förstå att det är ingenting att fördöma mig själv för – utan att det istället visar att jag har mer dimensioner att undersöka, och arbeta med inom mig själv i förhållande till denna upplevelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra skolan till min gud och tro att det skolan, och lärare säger och tycker om mig är sanningen – och är det som definierar mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att de betyg man får i skolan säger ingenting om vem man är – utan säger endast någonting om hur effektiv man är på interagera viss utvald information och sedan repetera denna informationen på ett sätt som skolan tycker om

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från självtillit – självständighet – och självförtroende – genom att ge skolan makten att säga vem jag är, hur värdefull jag är, hur mycket jag får tycka om mig själv, och hur jag får uppleva mig själv; istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att stå oberoende och orubblig – fullständigt stabil inom och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att basera min identitet och min idé av och som mig själv på tanken att ”jag är duktig i skolan” – och tänka att jag måste upprätthålla denna idén annars är jag ingenting; istället för att se, inse och förstå att denna idén är inte vem jag är, och att jag inte kommer försvinna eller förlora mig själv om jag ger upp denna idén; eftersom jag fanns redan innan skolan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i skolsystemet från en utgångspunkt av att hävda mig själv, och söka upprättelse och erkännande – i tron att jag måste ha erkännande, och upprättelse utanför mig själv – annars är jag värdelös; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själva att upprätta en relation till mig själv, och att erkänna mig själv – och att praktiskt leva detta genom att verkligen lära känna mig själv, och hur jag fungerar inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda skolan som ett substitut för att försöka etablera egenvärde som mig själv – genom att försöka få så bra betyg som möjligt, och försöka få så många som möjligt att se mig som speciell och duktig på vad jag gör; istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att ge egenvärde till mig själv – att erkänna mig själv och tillåta och acceptera mig själv att sluta jaga efter uppmärksamhet av andra människor

Självåtaganden

När jag märker att jag oroar mig själv, och är nervös inför hur jag ska göra en uppgift jag ställs inför – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag oroar mig själv för hur jag ska göra uppgiften, så är jag ju inte HÄR och gör uppgiften – vilket betyder att konsekvensen blir att jag inte får uppgiften gjord; således åtar jag mig själv att fokusera på det jag gör HÄR och sluta lägga min uppmärksamhet vid sådana meningslösa saker som nervositet, och rädsla inför hur saker och ting ska gå – det är irrelevant – jag hanterar framtiden när framtiden är HÄR

När jag märker att jag oroar mig själv inför hur slutresultatet ska bli av en uppgift jag gör – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns absolut ingen mening med att oroa mig inför hur slutresultatet kommer att bli – eftersom detta inte på något sätt kommer förändra slutresultatet; således åtar jag mig själv att arbeta HÄR – och att leva i ögonblicket – och att se vad som behövs göras och inte behövs göras – HÄR – och inte fundera på vad som borde, eller inte borde göras för att en viss framtidsfantasi ska inträffa eller inte inträffa

När jag märker att jag projicerar mig själv in i framtiden när jag tar mig för en uppgift – och tänker, funderar och fantiserar över allting som kan gå fel – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns absolut ingen mening att oroa mig själv inför saker och ting som kan gå fel – om jag förstås inte gör det på ett konstruktivt sätt för att undvika att göra dessa misstag – men att bara oroa mig själv för att någonting kan gå fel är ju fullständigt meningslöst; således åtar jag mig själv att hantera de punkter jag ser här för att undvika fel som jag kan undvika – och helt släppa sådana punkter som bara är meningslöst grubbel på huruvida en viss punkt kan gå antingen bra eller dåligt

När jag märker att jag fokuserar på ett slutresultat som inte finns – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att när jag funderar på mitt slutresultat slösar jag ju bort tid som jag kunnat använda för att faktiskt skapa ett slutresultat – genom att arbeta på den uppgift jag håller på med; således åtar jag mig själv att sluta fundera på slutresultatet och istället arbeta med vad som är HÄR

När jag märker att jag istället för att göra en uppgift – istället tänker på vad som kanske kommer hända om jag inte klarar uppgiften, eller gör den så bra som jag tänkt mig – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är fullständigt irrelevant för den uppgift jag håller på med HÄR – vad som kanske kommer hända i framtiden om jag misslyckas med uppgiften; således åtar jag mig själv att fokusera på vad som är HÄR, och göra vad som är HÄR med min full uppmärksamhet – och ta tag i framtiden när framtiden är HÄR

När jag märker att jag oroar mig själv inför framtiden – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att framtiden är framtiden – någonting som jag inte vet om eller har någon särskilt stor kontroll över – således åtar jag mig själv att sluta tänka på framtiden för det mesta tänker är ändå helt irrelevant för vad som sen händer; således åtar jag mig själv att förbli HÄR – och leva HÄR – och låta framtiden komma till mig istället för att jag skapar en illusorisk framtid inom mig som jag sedan lever i

När jag märker att jag motiverar, och driver mig själv genom rädsla, ångest, och nervositet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag kan RÖRA MIG SJÄLV – och DRIVA MIG SJÄLV – och att rädsla, ångest, och nervositet är fullständigt onödiga upplevelser, eftersom allt jag behöver är att i ögonblicket se vad som måste göras – och sedan göra det – och det behövs ingen upplevelse för att klara av det; således åtar jag mig själv att sluta tänka, och att lita på mig själv HÄR i ögonblick i fråga om vad som måste göras – och när jag planerar inför hur jag ska strukturera min tid, och vad jag ska göra under dag – att då inte göra det från en utgångspunkt av rädsla, eller oro – utan vad som är praktiskt effektivt, och som behövs göras

När jag märker att jag fördömer mig själv för att jag upplever nervositet eller ångest i förhållande till en viss punkt i min verklighet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns absolut inget att döma mig själv för att jag upplever mig själv nervös, eller ångestfylld inför något – utan istället betyder det bara att det finns mer arbete att göra i förhållande till dessa punkter; således åtar jag mig själv att istället för att döma mig själv, att agera praktiskt – och finna en lösning på problemet – vilket hade varit att arbeta mer med självförlåtelse, och självskriverier i förhållande till dessa punkter

När jag märker att jag gör skolan till min god – och tror att det skolan, och läraren säger, och tycker om mig är sanningen om mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser, och förstår att skolan inte är min gud – skolan bestämmer inte vem jag är, hur jag är – vad jag är – utan det gör jag själv; således åtar jag mig själv att bestämma att jag är stabil – jag är här – och låter mig inte fluktuera upp och ner beroende på vilka slags betyg och omdömen jag får i skolan och av läraren

När jag märker att jag ger skolan makten att säga vem jag är – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag separerar mig själv från makten att bestämma vem jag är – då gör jag mitt liv till ett helvete eftersom jag hela tiden kommer vara beroende av andras tyckande och tänkande att definiera mig; således åtar jag mig själv att ta tillbaka min makt och bestämma vem jag är – genom att leva och uttrycka mig själv som det levande ordet i varje ögonblicket – vilket innebär att jag praktiskt bestämmer vem jag är – genom att praktiskt leva ett ord är som mig själv

När jag märker att jag tänker att ”jag är duktig i skolan” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag definierar mig själv såsom ”duktig i skolan” – så gör jag mig själv en slav till vad skolan tycker om mig – istället för att jag själv skapar och definierar mig själv; således åtar jag mig själv att sluta göra mig själv till en slav för vad andra tycker genom att skapa mig själv i varje ögonblick – genom att LEVA ORD PRAKTISKT och FYSISKT – HÄR

När jag märker att jag medverkar i skolsystemet från en utgångspunkt av att hävda mig själv, söka upprättelse och erkännande – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag söker efter upprättelse och erkännande utanför mig själv så gör jag mig själv en slav till eventualiteter – och ting jag inte har någon makt över – således gör jag mig själv maktlös; således åtar jag mig själv att erkänna mig själv – och att hävda mig själv inför mig själv – genom att utmana mig själv att gå utöver min bekvämlighetszon – och att lära känna mina inre accepterade begränsningar och att praktiskt förändra dessa

När jag märker att jag försöker använda skolan som ett substitut för att försöka etablera egenvärde – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag kommer aldrig kunna etablera egenvärde genom att försöka få andra att värdera mig – eftersom det rent principiellt är en helt bakvänd ordning – jag måste ju ge mig själv värde för att kunna etablera egenvärde; således åtar jag mig själv att leva egenvärde som mig själv – och göra detta praktiskt, fysiskt, och faktiskt – genom att inte tillåta och acceptera mig själv att fördöma mig själv och uppleva mig själv utifrån vilka slags betyg jag får i skolan – utan att förbli densamma inom och som mig själv oavsett vad

Dag 139: Våga Vara Mig Själv

Självskriverier

Idag kommer jag att fortsätta att arbeta med nervositet, och ängslan som jag känner inför vissa människor som jag träffar. Denna nervositet, och ängslan tar sig formen av att jag känner mig fysiskt obekväm, och spänd när jag rör mig själv bland människor. Jag har också märkt att när jag är med människor, att jag ibland misstänker att de på något sätt reagerar, eller tycker någonting om mig – och att jag på grund av detta blir nervös, och känner mig själv obekväm.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är med människor, pratar med människor, och rör mig själv bland människor – att känna mig nervös, och ångestfull då någon tittar på mig, eller då jag rör mig fysiskt nära någon människa – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva mig själv självmedveten, och som att jag är överdrivet uppmärksam på hur jag ser ut, och hur jag rör mig själv – och oroar mig själv inför hur andra tänker om hur jag rör mig, och hur jag ser ut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att människor ska tycka att jag är asocial, och otrevlig – eller att när jag rör mig själv runtomkring människor – att de tycker att jag rör mig konstigt, och att jag har en svag karaktär; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva med en konstant förhöjd uppmärksamhet där jag hela tiden försöker hålla koll på, och kontrollera människor i min omgivning – för att vara säker på att ingen tycker illa om mig, att ingen reagerar på vad jag gör, och att jag behåller mina förhållanden med människor på ett sådant sätt att jag aldrig hamnar i konflikt med andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att vara mig själv, och att vara bekväm med mig själv runt andra människor – i rädslan för att om jag tillåtit och accepterat mig själv att vara bekväm, och trygg med mig själv – och uttrycka mig själv i och som bekvämlighet och trygghet med mig själv – att andra då hade sett detta som en möjlighet att hitta någon svaghet i mig och attackera denna; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det andra säger till mig personligt – och när andra säger någonting om hur jag ser ut, eller talar, eller uttrycker mig själv – att tro att det är någonting personligt om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara orolig och rädd för att väcka uppmärksamhet hos andra, och att andra ska se mig som en pajas, och som en märklig, och utstött figur som ingen tycker om – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv, hålla mig själv tillbaka, och förtrycka mig själv, för att på så vis försöka säkerställa att alla människor i min omgivning tycker om mig – och ser mig som en hyvelns karl, som de gärna skulle vilja vara kompis med

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att så fort jag uppfattar det som att någon inte tycker om mig – att genast fördöma mig själv, och känna det som att jag inte duger, som att jag inte är tillräcklig, och att jag gjort något fel som jag endast kan ändra genom att få denna andra människan att tycka om och acceptera mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att offra, och kompromissa mig själv för att få andra att acceptera mig, och se mig som sin vän – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att acceptera mig själv – och se, och leva som min egen vän

Självåtaganden

När jag rör mig själv bland människor, och jag märker att jag är nervös, och känner mig obekväm, och att jag är överdrivet uppmärksam och medveten om hur jag rör mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att denna upplevelsen av och som mig själv är en konsekvens av att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera mig själv, och att vara bekväm och tillfreds i mitt eget skinn; således åtar jag mig själv att i detta ögonblick säga – ”JAG ÄR HÄR” –  ”JAG ÄR BEKVÄM MED SJÄLV” – ”JAG ACCEPTERAR MIG SJÄLV” – och leva detta genom att andas djupt in och ut, och slappna av med hela min kropp

När jag märker att jag lever i och som en förhöjd uppmärksamhet, där jag försöker hålla koll på vad andra människor gör, och hur andra människor ser mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag inser, ser och förstår att det finns ingen annan att anklaga än mig själv för den upplevelsen jag har, och att jag måste förändra mig själv – jag måste dirigera, och styra mig själv till förändring, för att jag faktiskt ska förändras; således åtar jag mig själv att sluta vara överdrivet hyperuppmärksam på andra människors reaktioner – och jag åtar mig själv att istället slappna av, att känna mitt andetag, mina fötter, och fingrar – och vara uppmärksam på mig själv HÄR i och som min kropp – såsom detaljerna av min kropp

När jag märker att jag upplever rädsla inför att slappna av, och vara bekväm med mig själv, och lugn i mitt eget skinn – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är bara jag som kan bestämma att jag ska vara bekväm med mig själv, och det är bara jag som kan bestämma mig själv för att jag är tillfreds med mig själv – ingen annan kan göra detta åt mig; således åtar jag mig själv att slappna av när jag är runtomkring människor, och när jag är med mig själv – genom att andas djupt, och här – medveten av och som detaljerna av min kropp

När jag märker att jag är rädd, och orolig inför att väcka uppmärksamhet hos andra, och att andra ska se mig som en pajas, och en märklig, utstött figur som ingen tycker om – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och jag för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att så länge jag bryr mig om vad andra tycker, och tänker kommer jag inte vara fri – och jag kommer inte vara tillfreds med mig själv – eftersom jag konstant kommer jaga efter andras erkännande och acceptans; och således åtar jag mig själv att sluta jaga och acceptera mig själv här – genom att förbli här i och som varje andetag och bygga en relation med och som mig själv såsom min mänskliga fysiska kropp – och se att självacceptans är här – självtillfredsställelse är här – jag är här

När jag märker att jag dömer mig själv, och känner det som att jag inte duger, eller är tillräcklig – eftersom jag tror att någon inte tycker om mig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är jag som ger värde till mina idéer och upplevelser om vad jag tror andra tycker om mig – det är mitt beslut – och således kan jag ändra på detta beslutet, och ändra på min upplevelse av och som mig själv; således åtar jag mig själv att besluta mig för att inte längre vara påverkad och kontrollerad av vad jag tror att andra tycker om mig – utan istället våga vara mig själv – våga vara självuppriktig – och våga vara naturlig, autentisk och bekväm med mig själv

Dag 138: Avundsjuka Och Att Vara Speciell

Självskriverier

Idag ska jag skriva om en reaktion av avundsjuka jag upplevde i förhållande till en person i min värld. Personen ifråga symboliserar för mig självförtroende, och popularitet – jag tror att personen är omtyckt, och gillad av många personer – eftersom detta är någonting jag har ett begär av att själv uppleva, och vara blir jag avundsjuk när jag ser denna person.

Nedan ska jag alltså göra självförlåtelse på denna punkten, samt korrigera punkt med självåtaganden.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja, och önska att jag vara beundrad av andra människor – och att andra människor kända till mig, och visst vem jag var – och tyckte om att vara i min närhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att andra människor ska ha en speciell relation till mig, och se mig som en omtyckt, och speciell människa som är mer unik, omtyckt, och älskad än vad andra människor är – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga efter uppmärksamhet, och jaga efter att få bli någon – istället för att acceptera mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att önska och vilja att jag var ansedd som viktig av människor, och att när jag närmade mig själv människor – att människor då tänkte att ”den där människan ser viktig, och speciell ut” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att slappna av, och att acceptera mig själv – och att sluta söka efter erkännande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja, och önska att jag hade en grupp människor som kallade mig sin vän – och som ansåg att jag stod dem nära, och som tyckte om mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig speciell, unik, och bättre än andra människor – när människor verkar tycka det är roligt att vara runtomkring mig, och verkar tycka om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara i ett behov av att konstakt bli erkänd och validerad av andra människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av känslan, och upplevelsen av att vara älskad och omtyckt – såsom en positiv upplevelse, och känsla av att vara förmer än andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att presentera mig själv utåt som om jag är perfekt, och har det perfekta livet – och är perfekt nöjd med mig själv – så att andra människor ska bli avundsjuka på mig, och önska att de levde mitt liv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mitt liv, och göra mitt leverne till en enda stor jakt på att få uppmärksamhet av andra, och på att få en plats i den sociala hierarkin där andra tycker att jag är viktig och unik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja sticka ut, och vilja bli ansedd av andra såsom att vara viktig, känd, uppmärksammad – och såsom att ha ett viktigt och spännande liv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa, och hålla mig själv tillbaka – i rädslan för att om jag uttryckt mig själv naturligt och avslappnat – så hade människor i min omgivning börjat ogilla mig, och se mig såsom en nörd som inte är något speciell, eller unik överhuvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa och underhålla en dröm inom och som inom och som mig själv av att ”nå toppen” – och av att ”bli den bästa” – och att ”få mest uppmärksamhet” – i tron att om jag lyckas nå till toppen, och få andra människor att känna igen och definiera mig som viktig – att jag då kommer bli nöjd med mig själv; istället för att se, inse och förstå att allt jag behöver göra är att acceptera mig själv och tillåta mig själv att vara nöjd med mig själv här

Självåtaganden

När jag märker att jag tänker att jag vill bli beundrad, och omtyckt av andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är fullständigt meningslöst att söka erkännande, och beröm hos andra – eftersom det inte ger mig något substantiellt utan att upplevelsen av att vara erkänd av andra kommer försvinna lika snabbt som den kom; och således åtar jag mig själv att acceptera och erkänna mig själv – och vara nöjd med mig själv – och alltså vara tillfreds med mig själv även om jag inte har någon att prata med – även om ingen ser mig som speciell eller unik

När jag märker att jag jagar efter att bli någon, jagar efter uppmärksamhet – och känner att jag måste göra, eller säga någonting för att generera någon slags uppmärksamhet av andra – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns INGENTING att jaga – utan att allt är här – och att jag kan helt enkelt ge mig själv uppmärksamhet, självacceptans – närhet – omvårdnad – och omtänksamhet – och således sluta jaga, och sluta försöka få andra att ge mig det; således åtar jag mig själv att bli självdriven, självständig, och egenskapad – och att jag inte tillåter och accepterar mig själv att jaga efter att någon annan ska definiera mig som speciell, eller duktig

När jag märker att jag önskar, och vill bli ansedd av andra människor som duktig, effektiv, och bra – och såsom att vara speciell och unik – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att allting finns här, och att jag inte behöver jaga någonting utanför mig själv – jag behöver inte jaga ett vänskapsförhållande – eftersom vänskap är någonting jag kan bygga upp inom och som mig själv – med mig själv – jag behöver inte jaga intimitet – eftersom intimitet är någonting jag kan bygga upp och skapa med och som mig själv; och således åtar jag mig själv att acceptera mig själv – att tycka om mig själv – att bry mig om mig själv – och att vara tillfredsställd med mig själv och sluta jaga erkännande och uppmärksamhet av andra

När jag märker att jag känner mig speciell, unik, och bättre än andra – när jag tycker mig själv ha andras uppmärksamhet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag konstant måste ha andras uppmärksamhet för att tro att jag duger, att jag då begränsar, och kompromissar mig själv något fruktansvärt – genom att jag hela tiden kommer vara orolig för att verkligen leva, i rädslan för hur andra kommer ta emot detta; och således åtar jag mig själv att leva ovillkorligt, leva utan att söka att få bli någon i andras ögon – och söka utan att försöka imponera och få något slags erkännande av andra – och jag åtar mig själv att istället erkänna mig själv, och att lära känna mig själv – genom att istället för att tänka, spendera varje ögonblick är med och som mig själv i och som andetaget

När jag märker att jag talar, rör mig själv, uttrycker mig själv från en utgångspunkt av att få kontakt med människor – för att känna mig själv speciell, omtyckt, och älskad – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår – att det är en fullständig kompromiss att söka erkännande av andra, eftersom jag ger upp mig själv såsom autentiskt uttryck – såsom integritet – och såsom förmågan att vara stabil, och trygg i mig själv; och således åtar jag mig själv att sluta ge upp mig själv för att få uppleva känslor av positivitet – och jag åtar jag mig själv att se, inse och förstå att dessa känslor, och upplevelser i grund och botten inte är riktiga utan endast illusoriska

När jag märker att jag presenterar, och uttrycker mig själv på ett sådant sätt att jag försöker få uppmärksamhet från andra, så att andra ska se och tycka om mig att jag är perfekt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns ingenting att vinna på att få andras uppmärksamhet – och min upplevelse av och som mig själv kan inte på något sätt förändras om andra människor tycker annorlunda om mig, utan att jag måste förändra och styra min upplevelse av och som mig själv; således åtar jag mig själv att sluta låtsas, och istället ta tag i och arbeta med de faktiska problem jag upplever inom och som mig själv i förhållande till min värld – och inte längre försöka undertrycka dessa problem, och upplevelser genom att få andra att se och definiera mig som perfekt

När jag märker att jag stressar, och uttrycker mig själv onaturligt, hetsigt, och att jag i detta känner mig stressad, och nervös – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag tillåter och accepterar mig själv att leva utifrån en känsla och energi att jag då inte uttrycker mig själv autentiskt – och att jag då inte är äkta – utan endast en kopia, och en idé som för en kort stund tar form i ett fysiskt uttryck men som är baserat på någonting som faktiskt inte är verkligt; och således åtar jag mig själv att sluta vara rädd för att andra ska tycka jag är tråkig, och ointressant om jag uttrycker mig själv avslappnat, bekvämt, och lugnt med mig själv – och inte stressar, och inte försöker vara någon annan än den jag är

När jag märker att jag drömmer, eller tänker på att ”nå toppen” och ”bli en av de bästa” och att ”lyckas” – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att detta begär att nå toppen endast är någonting jag skapat för att försöka slå tillbaka min upplevelse av och som mig själv såsom att känna mig underlägsen, och värdelös – och således ser jag att det inte är någon lösning att nå toppen eftersom detta inte behandlar, och ordnar upp den upplevelsen som är källan till mitt begär att nå toppen; således åtar jag mig själv att sluta tycka, och tänka om mig själv att jag är värdelös, och underlägsen – och istället åtar jag mig själv att se att jag är precis likadan som alla andra – att jag har precis samma värde, samma status, samma position som andra – nämligen att jag är HÄR i och som min mänskliga kropp – här såsom andetaget

Dag 137: Framtiden och Pengar

Självskriverier

Idag har jag medvetet tagit det lugnt i förhållande till mina studier, och när jag upplevt att jag börjat stressa – tänka på vad jag ska göra, hur mycket jag ska göra, när jag ska göra det – då har jag stoppat mig själv, tagit ett andetag – och sedan medvetet rört mig själv sakta, och lugnt med min kropp. Och gjort de saker som kommit upp här i detta ögonblick; t ex göra disken, gå ut med katterna, gå och göra en kopp kaffe. Och det har varit väldigt bekvämt att ha en sådan utgångspunkt gentemot mina studier.

Men jag märker fortfarande hur jag existerar i en jakt inom mig själv – och hur jag ibland kan förlora mig själv i ångest, nervositet, och tankar på framtiden – vad ska jag göra? Var ska jag jobba? Hur mycket pengar kommer jag tjäna? Kommer jag klara av mina studier? Så jag ska arbeta med denna tendensen av att projicera mig själv in i framtiden idag, och att sätta ett värde på hur bra det går för mig i mina studier.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att projicera mig själv in i framtiden, och tänka, och fundera på vilket slags jobb jag kommer få i framtiden – om det kommer gå bra, eller dåligt för mig i framtiden – om jag gör tillräckligt, eller inte gör tillräckligt i förhållande till mina studier, och hur detta kommer att influera min framtid – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att sluta oroa mig själv och istället LEVA HÄR

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att så fort jag kommit ut i arbetslivet, och klarat av min utbildning – att jag då kan sluta tänka på framtiden, och sluta planera hur jag ska göra, hur jag ska leva, vad jag ska göra, och vad jag inte ska göra – istället för att se, inse och förstå att detta bara är en ursäkt jag skapar inom och som mig själv så att jag inte ska behöva stoppa mig själv, och föra mig själv tillbaka hit och leva här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig nervös, och rädd för att mina studier inte ska gå bra – i rädslan, och ångesten att jag då inte kommer ha någon kontroll över min framtid – och veta exakt hur min framtid kommer att te sig, och vad jag kommer göra i min framtid – och om det kommer att gå bra, eller dåligt för mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta vara rädd för att inte ha kontroll, och istället leva här i självtillit i varje ögonblick – och lita på mig själv att jag kan hantera de ögonblick som dyker upp – och att jag kan hitta en effektiv riktning för mig själv när jag möter problem som jag inte tidigare har hanterat eller löst

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sätta ett värde på att det ska gå jättebra för mig i mina studier, i rädslan och ångesten att om det inte går jättebra för mig i mina studier – att mitt liv då kommer bli tråkigt, och intetsägande – och att jag kommer sluta mina dagar som arbetslös, och utan att ha någon makt eller kontroll i mitt liv i formen av pengar; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera makt, och kontroll i förhållande till pengar – istället för att tillåta och acceptera mig själv att leva, och uttrycka mig själv som makt och kontroll – genom att ta makten över mina upplevelser, och tankar – och stoppa dem – och genom att ta kontroll över mina upplevelser, och tankar – och inte låta dem styra mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna det som att framtiden är ett monster som kan äta upp mig om jag inte är beredd och konstant övervakar att jag har kontroll på framtiden, och att jag är förmögen att styra framtiden som jag vill att framtiden skall vara – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, och se mig själv såsom underlägsen framtiden – och tro, och tänka att framtiden är någonting som är mer än mig, och som jag måste skydda mig mot – och förbereda mig själv mot

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta, och känna ångest inför att bli arbetslös, och inför att inte ha några pengar – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka undvika att en sådan situation inträffar genom att bekämpa framtiden, och se till att jag alltid har kontroll, och att jag aldrig slappnar av, och slutar vaka över framtiden – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att faktiskt slappna av, att ta det lugnt och att låta mig själv helt enkelt andas – och inte hetsa upp mig själv inför framtiden utan gå in i framtiden ett andetag i taget – ett steg i taget – här

Självåtaganden

När jag märker att jag projicerar mig själv in i framtiden, och tänker och funderar på vilket jobb jag kommer få – och om det kommer gå bra, eller dåligt för mig i framtiden – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag i detta ögonblick tittar in i framtiden eftersom jag är rädd att förlora kontrollen, rädd att om jag inte vakar över min framtid genom att tänka, att jag då inte längre kommer kunna veta, och förbereda mig själv inför framtiden; således åtar jag mig själv att istället för att existera i förhållande till framtiden i och som en utgångspunkt av rädsla – att istället stå en och jämlik med framtiden – och gå in i framtiden ett andetag i taget – ett steg i taget

När jag märker att jag tänker att jag kan sluta tänka på framtiden först vid ett senare tillfälle – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inse och förstår att jag behöver inte nå någonstans, eller klara av någonting för att kunna sluta tänka på framtiden – utan det är någonting jag kan göra HÄR – med ett beslut här i och som mitt andetag; således åtar jag mig själv att sluta fundera och tänka på framtiden – att sluta att hålla fast i och som rädsla, ångest och nervositet – och föda, och nära denna genom att oroa mig för vad som komma skall – och jag åtar mig själv att istället leva här – ett ögonblick i taget – ett andetag i taget

När jag märker att jag känner mig nervös, och rädd inför att mina studier inte ska gå bra – och att jag därav inte kommer ha någon kontroll över min framtid – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att rädsla inför framtiden är irrationellt eftersom jag ändå kommer att dö vid en tidspunkt – utöver det är rädsla ypperligt begränsande, eftersom jag helt existerar i överlevnadsbeteende – istället för att ta beslut som är effektiva, och baserade på sunt förnuft – och vad som är bäst för alla; således åtar jag mig själv att sluta jaga min överlevnad, att sluta försöka få kontroll – och istället åtar jag mig själv att leva HÄR – och att transcendera min rädsla för döden, och i detta se att all rädsla endast tjänar till att begränsa och hålla mig själv tillbaka inom och som mig själv och således är fullständigt onödig

När jag märker att jag går in i en upplevelse av ångest och rädsla inför att jag inte kommer få tillräckligt bra betyg, och därmed inte få ett roligt jobb i framtiden – och därmed leva ett intetsägande, och ointressant liv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att så fort jag vill ha någonting, och tror att jag är beroende av min externa verklighet för att skapa en viss upplevelse inom och som mig själv – då skapar jag även rädslan för att förlora just detta någonting, eftersom är beroende av att min verklighet ger mig detta någonting; således åtar jag mig själv att sluta definiera, och skapa mig själv utifrån hur min externa verklighet ser ut – utifrån vad slags arbete, eller vad slags arbetsgivare jag har – och jag åtar mig själv att istället stabilisera mig själv här i och som mitt andetag och leva såsom ingenting, såsom odefinierbar i varje andetag – här

När jag märker att jag inom mig själv spanar utåt mot framtiden, och försöker planera, och övervaka min framtid genom att tänka hur jag måste leva, vad jag måste göra, vad jag måste säga – när jag måste göra någonting – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att denna tendens jag har att övervaka framtiden, och tänka på framtida beslut är rädsla – rädslan för att inte kunna överleva, och inte ha pengar och möjlighet att leva ett bekvämt och bekymmersfritt liv – och således åtar jag mig själv att sluta vara beroende av bekvämlighet, att sluta känna att jag måste ha detta system att bära upp mig, och genom att ge mig pengar – få mig att känna mig trygg, och stabil – och jag åtar mig själv att leva trygghet, och stabilitet såsom mig själv – genom att vara här i och som min mänskliga kropp – i den naturliga trygghet, och stabilitet som min kropp utgör – eftersom den alltid är densamma och aldrig ändras såsom mitt sinne gör

När jag märker att jag känner ångest, och rädsla inför att bli arbetslös, och inte ha några pengar – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att den enda anledningen till att jag fruktar att vara arbetslös, och fruktar att inte ha pengar är att jag fruktar att leva ett obekvämt, och oberäkneligt liv – där jag inte längre äger känslan av att kunna kontrollera och styra vad som händer i mitt liv; således åtar jag mig själv att släppa mitt begär att leva ett bekvämt liv, och släppa min rädsla att känna det som att jag kontrollerar och styr vad som händer i mitt liv – och jag åtar mig själv att istället möta varje ögonblick ny och fräsch – här – utan att hålla kvar vid något förflutet som jag försöker skydda, eller något begär som jag försöker hålla fast vid

Dag 136: Betyget Gör Mig Till Kung

Självskriverier

Idag ska jag arbeta med en punkt som brukar komma upp när jag är i skolan. När läraren frågar någonting, och jag sedan besvarar frågan – brukar jag om läraren inte genast säger att jag har rätt, utan börja göra ett utlägg om punkten jag besvarat – så spänner jag mig själv, och börjar andas mer ytligt. Mina ögon vidgas, och jag kan känna hur det spänner i mina ögonlock. Och det som händer är att jag i det ögonblicket fruktar att jag har haft fel, och att jag på grund av det har förlorat mitt ”värde” och min ”ära – och att jag gjort mig själv till åtlöje inför mina klasskamrater.

Nedan ska jag gå igenom denna punkten med självförlåtelse, och sedan göra självåtaganden så att jag sedan kan korrigera och ändra på denna punkten och inte längre existera i och som rädsla, och nervositet när jag svarar på frågor som min lärare ställer till mig.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sätta mitt egenvärde, och min självkänsla i förhållande till om jag har rätt, eller inte när jag svarar på en fråga i skolan – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv – att när jag besvarar frågan korrekt – att då känna mig stark, och överlägsen – och känna det som att jag är bättre än mina klasskamrater, och när jag besvarar frågan fel – att då gå in i en upplevelse av rädsla, nervositet och ångest – och känna det som att jag har gjort bort mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i förhållande till huruvida jag har rätt eller inte när läraren ställer en fråga till mig som jag sedan besvarar – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att besvara frågan utan att tänka att mitt egenvärde, och min självkänsla kommer förändras och styras av huruvida jag har rätt eller inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att när jag inte har rätt, och när jag inte vet svaret på en fråga som min lärare ställer till mig – att jag då är dålig, och underlägsen och mindre värd än mina klasskamrater, och att jag absolut inte under några omständigheter borde svara på en ny fråga, för då kanske samma sak kan hända igen – och jag kan ha fel – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att besvara frågor utan att hoppas att jag ska ha rätt, och utan att definiera mig själv i förhållande till huruvida jag har rätt eller inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé och en tro att elever som svarar rätt på frågor, och som får bra betyg – är bättre, och mer värde än elever som svarar fel på frågor och som inte får bra betyg – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd och känna ångest inför att bli en av de eleverna som svarar fel på frågor och som inte har bra betyg – i tron att mitt egenvärde styrs, och influeras av huruvida jag är duktig, eller dålig i skolan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga efter bra betyg utifrån en utgångspunkt att jag tror att om jag får bra betyg så blir jag en bättre och mer framgångsrik människa – istället för att se, inse och förstå att jag inte behöver definiera mig själv utifrån vad slags betyg jag får – och jag inte behöver ha någon slags upplevelse inom och som mig själv i förhållande till hur bra det gå för mig skolan – utan jag kan helt enkelt medverka här i skolan utifrån utgångspunkt av att ha roligt – och inte låta mig själv bli nervös för huruvida jag har fel på frågor eller inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att om man inte vet – och om man svarar fel på en fråga – så betyder detta att man gör bort sig, och att man är värdelös, och underlägsen – istället för att se, inse och förstå – att det inte betyder någonting överhuvudtaget att jag svarar fel på en fråga – utan att jag skapar betydelsen inom och som mig själv – och alltså är den upplevelsen jag har i förhållande till att besvara frågor i skolan inte en riktig – korrekt – och objektiv bild av verkligheten utan endast min förvrängda, och inre idé om vad det innebär att svara fel, eller rätt på frågor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tävla mot mina klasskamrater att ha mest rätt på de frågor min lärare ställer – i tron att desto mer frågor jag svarar rätt på desto mer framgångsrik, desto mer värdefull är jag – istället för att se, inse och förstå att det rent objektivt inte betyder någonting huruvida jag svarar rätt, eller fel på frågor – utan att jag skapar denna betydelsen inom mig själv, och jag skapar idén att jag är mer värd än mina klasskamrater när jag svarar rätt på frågor som läraren ställer

Självåtaganden

När jag märker att jag värderar mig själv – och upplever mig själv utifrån hur min lärares respons blir på en fråga jag besvarat – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och jag för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag genom att definiera mig själv utifrån min lärares respons i princip gör mig själv till en slav till en annan – och att jag begränsar, och förtrycker mig själv såsom självuttryck – eftersom jag inte vågar uttrycka mig själv i vissa fall, eftersom jag är rädd att inte få en positiv respons från min lärare; såldes åtar jag mig själv att inte definiera, och värdesätta mig själv utifrån min lärares respons på mina svar – och inte värdesätta, eller definiera mig själv utifrån vilka betyg jag får – utan istället svara på frågor ovillkorligt, utan ett begär, eller ett hopp om att ha rätt – och utan en rädsla, och ångest för att ha fel

När jag märker att jag känner mig själv upphetsad, och nervös inför att besvara en fråga – eller att jag känner mig upphetsad och nervös inför huruvida jag haft rätt på en fråga jag besvarat – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag i detta ögonblick separerar mig själv från mig själv genom att sätta mitt egenvärde, i och självtillit i vad jag tror att min lärare tycker om mig; och således åtar jag mig själv att besvara frågor ovillkorligt här och således inte vara bekymrad över vad min lärare tycker om mitt svar – eftersom jag inte definierar mig själv, eller placerar mitt egenvärde, och självtillit i förhållande till vad jag tror att min lärare tycker om mig

När jag märker att jag reagerar i självfördömande, ångest, och nervositet – och känner det som att jag gjort bort mig själv – när jag svarat på en fråga fel – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att anledningen till att jag reagerar som jag gör är för att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att mitt värde baseras på hur bra andra tycker om mig, och vad jag tror och misstänker att andra tycker om mig – och att jag tillåtit mig själv att tro, och tänka att min lärare är en auktoritet vars dom bestämmer vem jag är och hur jag ska uppleva mig själv; således åtar jag mig själv att sluta definiera mig själv i förhållande till vad jag tror att andra tycker om mig – och sluta fördöma mig själv så fort jag misstänker att någon kanske inte tycker om mig – tycker jag är duktig – tycker jag är effektiv – och istället åtar jag mig själv att i varje ögonblick andas och se, inse och förstå att det finns ingen annan än jag som kan påverka, och styra min upplevelse av mig själv – och således ger jag mig själv en upplevelse av att vara bekväm i mitt eget skinn – avkopplad, och avspänd inom och som mig själv

När jag märker att jag medverkar i och som en upplevelse, tanke, och idé att jag är bättre – eller sämre – beroende på om jag får ett bra, eller dåligt betyg skolan – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns absolut ingenting i min fysiska verklighet som tyder på att min upplevelse av mig själv måste förändras beroende på hur bra jag gör ifrån mig i skolan – utan vad jag upplever är alltså en subjektiv och självskapad upplevelse som rent faktiskt inte har någonting att göra med min skola, och med mina lärares omdöme om min prestation; således åtar jag mig själv att inte definiera mig själv, och inte skapa min upplevelse av mig själv utifrån vilken prestation jag gör i skolan – utan istället gå villkorslöst, utan hopp och förväntningar – och förbli den samme oavsett om jag får ett superbra betyg – eller ett helt värdelöst betyg

När jag märker att jag jagar efter ett bra betyg utifrån utgångspunkten att jag tror att ett bra betyg kommer göra mig till en bättre och mer framgångsrik människa – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att ett bra betyg betyder precis det som jag bestämmer att ett bra betyg ska betyda – och om jag inom mig själv bestämmer att ett betyg kommer influera, och styra vem jag är inom mig själv – så är det också så jag kommer att uppleva mig själv; således åtar jag mig själv att bestämma om – och välja att ett betyg inte på något sätt influerar eller styr min upplevelse av mig själv – och jag upplever mig själv densamma oavsett om jag får ett superbra betyg – eller jättedåligt betyg

När jag märker att jag tänker, och tror – att om jag inte vet svaret på en fråga – så betyder detta att man gjort bort sig, och att man är värdelös, och underlägsen – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att rent objektivt sätt betyder den omständigheten att man inte vet svaret på en fråga – ingenting – eftersom man förblir precis densamma före som efter man ”borde” ha besvarat frågan – man förblir här som sin kropp – och man andas precis likadant innan som efter – och kroppens hjärta slår precis likadant innan som efter; således åtar jag mig själv att stoppa den subjektiva upplevelsen, och idén att mitt värde – och min upplevelse av mig själv tydligen måste influeras av hur väl jag gör ifrån mig i skolan – och istället åtar jag mig själv att värdesätta mig själv – och ge mig själv erkännande, och kärlek – och således sluta söka detta utanför mig själv i skolan, hos lärare, och hos mina klasskamrater

När jag märker att jag tävlar mot mina klasskamrater i att ha rätt på mest frågor, i tron att jag då blir bättre, mer framgångsrik, och mer värd – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det värde som jag tror mig själv uppleva och bygga upp när jag har rätt och mina klasskamrater har fel – inte är ett riktigt värde – utan endast en subjektiv perceptuell tolkning av verkligheten som enbart existerar inom och som mig själv, och som således inte utgör ett riktigt och äkta värde; och således åtar jag mig själv att leva värde här – som mig själv – och göra egenvärde till något substantiellt som jag skapar och uttrycker som mig själv – och leva detta ord genom att göra saker för mig själv – och ta beslut för mig själv – som faktiskt gynnar mig, och gör mig själv mer effektiv och stabil inom och som mig själv

Dag 135: Barndomsminnen

Självskriverier

Idag ska jag arbeta med några specifika minnen som kommit upp ifrån min barndom. Dessa har framförallt att göra med hur jag uttryckta, och upplevde mig själv i min familj – och specifikt i förhållande till min lillebror.

Jag har ett antal minnen – i vilka jag i princip utnyttjat min lillebror både psykiskt, och fysiskt för att få känna mig överlägsen, och i kontroll. Och inte utnyttja i någon slags sexuell mening. Utan helt enkelt utnyttjat genom att jag använt min bror som en slags slagpåse när jag känt mig nere, eller upplevt mig själv emotionellt instabil. Jag har märkt att jag fortfarande håller kvar vid mycket ånger, och skam i förhållande till dessa minnen; så det är vad jag ska applicera självförlåtelse på idag – och sedan genom självåtaganden korrigera dessa punkter.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda en annan människa för att få utlopp för mina inre konflikter, och min inre upplevelse av mig själv såsom att känna mig underlägsen – och inte tillräckligt värd – genom att jag pratat och agerat på ett sådant sätt – att jag genom mina ord och mina handlingar försökt få en annan människa att känna sig underlägsen mig – så att jag kan känna mig själv överlägsen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda andra människor såsom mina slagpåsar – som jag kan säga vad jag vill till, och göra hur jag vill med – så att jag kan känna mig själv bättre inom mig själv – istället för att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta ansvar för det som pågår inom mig själv genom att skriva, applicera självförlåtelse, och korrigera mig själv i mitt beteende – och stoppa de inre tankar, och upplevelser som jag använt mig av för att agera ut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna och uppleva skam, skuld, och ånger för hur jag uttryckt mig själv i mitt förflutna – såsom att jag använt andra människor som mina slagpåsar, och som i princip marionettdockor – som jag kan göra vad jag vill med – så att jag kan känna mig själv bättre; istället för att se, inse och förstå – att alla mina handlingar, vartenda ord jag säger i närvaro av en annan människor – har en viss konsekvens – och kommer ligga till grund för den andra människans upplevelse av sig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara ansvarsfull med mina ord, och handlingar – och leva, tala, röra mig själv på ett sådant sätt att jag stöttar – och bygger upp andra människor – istället för att utnyttja och bryta ner andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ånger, skuld och skam över mitt förflutna – och över hur jag i min barndom inte brytt mig om någon annan än mig själv – och inte tagit hänsyn till någon annan än mina inre emotionella, och känslomässiga konflikter – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa mig själv fri från denna ånger, skuld och skam – och inse, se och förstå – att jag har faktiskt ändrat mig själv – och att jag idag inte är samma person som jag var i min barndom

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå – att jag som ett barn var en produkt av ett samhälle som inte på något sätt utbildar sina unga – som inte på något sätt lär ut till sina unga vad det innebär att leva med integritet och självrespekt – och hur man visar hänsyn, och omtanke gentemot andra; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att min barndom var i princip programmerad – och att jag sett utifrån ett visst perspektiv – inte hade något val i vem jag tillslut blev och levde som i min barndom – utan att jag var en produkt av min omgivning – och att jag i mitt beteende och leverne reflekterade hur min omgivning levde och existerade; i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå mitt ansvar i detta – vilket är att jag tillät och accepterade mig själv att bli influerad, och skapa mig själv utifrån min omgivning – istället för att fråga mig själv hur jag skulle vilja bli behandlad, och vilka sorts värden och principer som jag faktiskt vill leva – och som jag ser kan göra en skillnad – inte bara för mig utan för alla andra som lever tillsammans med mig

Självåtaganden

När jag märker att jag använder en annan människa för att få utlopp för vad som pågår inom mig – stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och jag för mig själv tillbaka hit; och jag inser, ser och förstår – att jag själv skulle ALDRIG vilja att någon använde mig för att få utlopp för sina inre upplevelser – utan jag skulle vilja bli behandlad och sedd för vem jag är – stöttad, erkänd, och assisterad att växa och uttrycka mig själv; således åtar jag mig själv att inte på något sätt använda andra människor – eller djur – eller någonting – som min slagpåse – utan istället inse det stora ansvar jag har i varje ögonblick då jag interagerar och medverkar här i denna världen – att varje ord jag säger har en konsekvens, att varje handling jag företar har en konsekvens – och att det är upp till mig att dirigera mig själv på ett sådant sätt att konsekvensen av mitt leverne blir vad som är bäst för alla

När jag märker att jag använder en annan människa som min slagpåse – för att jag känner mig obekväm, eller irriterad – stoppar jag mig själv genast – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är fullständigt oacceptabelt att agera ut – och att låta mina inre konflikter, och demoner bli andra människors problem – och således åtar jag mig själv att på alla sätt och vis ta ansvar för det som pågår inom mig själv – och i varje ögonblick då jag pratar, rör mig, och interagerar tillsammans med andra – att se till att jag är stabil, och klar inom och som mig själv – och inte uttrycker mig själv utifrån någon slags emotionell, eller känslomässig upplevelse

När jag interagerar, och kommunicerar med andra människor – och jag vill säga någonting, eller uttrycka någonting för att jag känner för det – stoppar jag mig själv, tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att mina ord har konsekvenser – och att det jag säger till andra människor kan influera människor på sätt som jag inte är medveten om – och således åtar jag mig själv att vara ansvarsfull och hänsynsfull med hur jag uttrycker mig själv, och rör mig själv bland andra människor – så att jag inte skapar onödiga konsekvenser – utan istället skapar en värld som är bäst för alla

När jag märker att jag upplever mig själv ångerfull, skuldfylld, och skamfylld över mitt förflutna – och över hur jag har levt och uttryckt mig själv i min barndom i förhållande till andra människor – stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det tjänar absolut ingenting till att känna ånger, skam och skuld för mitt förflutna – eftersom vad som har varit, har varit och det är ingenting jag kan göra åt det – men jag kan däremot ändra min upplevelse, och uttryck av mig själv här – och leva tillsammans med andra utifrån princip av att ge såsom du själv vill få – och behandla en annan såsom du själv vill bli behandlad; således åtar jag mig själv att sluta gräma mig själv över mitt förflutna – och istället se till att jag lever principen av vad som är bäst för alla – HÄR – i detta ögonblick – det enda ögonblick där jag har en möjlighet att faktiskt skapa en förändring och göra en skillnad

När jag märker att jag ångrar mig själv, känner skuld och skam över mitt förflutna – och min barndom – stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det är väldigt inskränkt att se mitt förflutna endast utifrån perspektivet av att ”jag var dum” – och ”jag var ett dåligt barn så nu måste jag ogilla mig själv” – eftersom det var så många dimensioner, och influenser som tillslut ledde till den produkt som vad jag som ett barn; och således åtar jag mig själv att sluta hålla fast vid ånger, skam och skuld över mitt förflutna och att se – att jag till viss del inte hade något val i vem jag blev – eftersom jag inte hade någon utbildning – inte hade någon förståelse – och inte hade någon insikt om vad jag gjorde, och hur jag levde – men samtidigt, inser, ser och förstår jag – att jag fortfarande var fullt ansvarig för vad jag gjorde – och tillät mig själv att bli – och att det faktiskt vilade på mig att utbilda mig själv – att ifrågasätta mitt beteende – att ifrågasätta vad jag tillät och accepterade mig själv att influeras av och styras av – och således åtar jag mig själv att istället för att ångra mig själv, och känna skuld och skam för att jag inte tog detta ansvar som ett barn – att istället ta detta ansvar här och nu – och se till att resten av mitt liv blir ett liv av och som självansvar – där jag beslutar vem jag är – och hur jag lever – och att jag lever utifrån principen om att ge såsom du vill få – och behandla en annan såsom du själv vill bli behandlad