Dag 134: Den Eviga Förloraren

Självskriverier

Idag ska jag skriva om begäret att hävda mig själv. Detta begär dyker upp i ögonblick när det är någonting som jag har sagt, eller gjort – som jag hoppas ska vara och bli uppfattat som korrekt av andra – men sedan visar det sig att vad jag sa inte var korrekt, och inte heller uppfattas så av andra. Då blir jag arg – jag spänner mig själv, och känner det som att jag misslyckats fatalt – och att jag helst inte borde öppna munnen och säga någonting igen överhuvudtaget.

Detta ska jag korrigera – och stoppa genom att applicera självförlåtelse samt självkorrigerande åtaganden.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja hävda mig själv, och visa mig själv inför andra såsom att kunna saker och ting – veta saker och ting – och ha stor erfarenhet om saker och ting – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det gör mig mer värdefull, och viktig om jag har mycket kunskap om omvärlden – och om jag kan rabbla upp en mängd olika faktum och vara korrekt i all min kunskap; istället för att se, inse och förstå att denna färdighet – inte har någonting att göra med egenvärde, eller självstabilitet – utan endast är en sorts ego-boost – som jag tillåtit och accepterat mig själv att tro är en integral och viktig del av vem jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka erkännande av andra människor genom att prata om saker och ting – som jag hoppas att när jag pratar om detta – att de ska erkänna mig såsom att vara intelligent, och smart – och tycka att jag är bra och nyttig att lyssna på – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att så fort jag har fel – så fort jag inte vet – eller så fort någon annan vet mer än mig – att genast reagera och uppleva mig själv som en förlorare, och som att jag har gjort bort mig själv och inte längre kan medverka i och som denna världen – eftersom jag helt enkelt gjort ett stort misstag; istället för att se, inse och förstå – att detta misstag endast existerar i mitt huvud – såsom en idé och en projektion – och faktiskt inte existerar på riktigt – för på riktigt är jag här såsom min mänskliga fysiska kropp – här såsom mitt andetag – och det finns ingen objektiv och korrekt – synbar – upplevelse av att jag faktiskt misslyckats eller gjort mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag inte har rätt – eller när jag inte vet – att definiera, och se mig själv som ett misslyckande – och som underlägsen andra människor – och som att jag gjort bort mig själv, och förlorat den där bilden – och idén av mig själv som jag försökte visa utåt av att jag är en speciell och cool människa – som alltid har rätt – och som alltid vet – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i förhållande till en bild – och att skapa mig själv i förhållande till en bild – och att tro att jag måste ha en bild av mig såsom att jag har rätt – för att jag ska kunna vara nöjd med mig själv och stabil inom och som mig själv

Självåtaganden

När jag märker att jag rabblar upp information, och diverse faktum – och kunskap – och jag i detta definierar mig själv som denna färdigheten genom att tänka ”shit vad jag är bra” – och ”kolla vad andra tycker jag är duktig” – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det jag upplever i förhållande till min färdighet inte är en riktig – korrekt – och objektiv bild av verkligheten utan endast är en subjektiv idé jag skapat inom och som mig själv i förhållande till att rabbla upp kunskap, och information, och diverse faktum – och således åtar jag mig själv att inte definiera mig själv i förhållande till vad jag gör – och hur jag gör det – att inte tänka att bara för att jag kan rabbla upp denna informationen är jag bättre än andra – utan istället förbli här såsom min kropp – såsom mitt andetag – en och jämlik

När jag märker att jag tänker att jag är ett misslyckande – och att jag är dålig, och underlägsen – för att jag gjort ett visst misstag – sagt fel information, eller inte kunnat rabbla upp viss kunskap – då stoppar jag mig själv, tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att denna upplevelse inom mig själv av att vara misslyckad inte är en korrekt och objektiv bild av verkligheten – det är en idé, en fiktion – någonting som jag skapat i mitt huvud och VALT att vara verklighet; således åtar jag mig själv att VÄLJA OM och att leva HÄR en och jämlik med mitt andetag – där om jag gör ett misstag – om jag säger fel information – att jag inte skapar en upplevelse av mig själv på grund av detta utan helt enkelt förblir här – och INTE gör ett stort problem av det hela

När jag märker att jag tänker, och upplever att jag är ett misslyckande – och underlägsen andra människor – eftersom andra nu inte längre tror att jag är cool, och speciell – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag INTE är en bild – jag är mer än en bild – nämligen en fysisk varelse här – som andas och finns PÅ RIKTIGT i varje ögonblick – varför det är helt absurt att sabotera min upplevelse av mig själv på grund av jag i ett föregående ögonblick inte kunde presentera en sådan bild av mig själv som jag hoppats kunnat presentera; således åtar jag mig själv att inte sätta något värde på hur jag uppfattas utåt – och på vilken sorts bild jag antar, och tror att andra ser om mig – eftersom jag är MER än en bild – nämligen en fysisk och interaktiv människa – här i och som varje ögonblick – och således åtar jag mig själv att istället för att oroa mig själv för hur bilder uppfattas av andra – att istället leva och uttrycka mig själv hur – FULLT UT – i och som varje ögonblick

Advertisements