Dag 138: Avundsjuka Och Att Vara Speciell

Självskriverier

Idag ska jag skriva om en reaktion av avundsjuka jag upplevde i förhållande till en person i min värld. Personen ifråga symboliserar för mig självförtroende, och popularitet – jag tror att personen är omtyckt, och gillad av många personer – eftersom detta är någonting jag har ett begär av att själv uppleva, och vara blir jag avundsjuk när jag ser denna person.

Nedan ska jag alltså göra självförlåtelse på denna punkten, samt korrigera punkt med självåtaganden.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja, och önska att jag vara beundrad av andra människor – och att andra människor kända till mig, och visst vem jag var – och tyckte om att vara i min närhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att andra människor ska ha en speciell relation till mig, och se mig som en omtyckt, och speciell människa som är mer unik, omtyckt, och älskad än vad andra människor är – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga efter uppmärksamhet, och jaga efter att få bli någon – istället för att acceptera mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att önska och vilja att jag var ansedd som viktig av människor, och att när jag närmade mig själv människor – att människor då tänkte att ”den där människan ser viktig, och speciell ut” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att slappna av, och att acceptera mig själv – och att sluta söka efter erkännande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja, och önska att jag hade en grupp människor som kallade mig sin vän – och som ansåg att jag stod dem nära, och som tyckte om mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig speciell, unik, och bättre än andra människor – när människor verkar tycka det är roligt att vara runtomkring mig, och verkar tycka om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara i ett behov av att konstakt bli erkänd och validerad av andra människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av känslan, och upplevelsen av att vara älskad och omtyckt – såsom en positiv upplevelse, och känsla av att vara förmer än andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att presentera mig själv utåt som om jag är perfekt, och har det perfekta livet – och är perfekt nöjd med mig själv – så att andra människor ska bli avundsjuka på mig, och önska att de levde mitt liv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mitt liv, och göra mitt leverne till en enda stor jakt på att få uppmärksamhet av andra, och på att få en plats i den sociala hierarkin där andra tycker att jag är viktig och unik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja sticka ut, och vilja bli ansedd av andra såsom att vara viktig, känd, uppmärksammad – och såsom att ha ett viktigt och spännande liv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa, och hålla mig själv tillbaka – i rädslan för att om jag uttryckt mig själv naturligt och avslappnat – så hade människor i min omgivning börjat ogilla mig, och se mig såsom en nörd som inte är något speciell, eller unik överhuvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa och underhålla en dröm inom och som inom och som mig själv av att ”nå toppen” – och av att ”bli den bästa” – och att ”få mest uppmärksamhet” – i tron att om jag lyckas nå till toppen, och få andra människor att känna igen och definiera mig som viktig – att jag då kommer bli nöjd med mig själv; istället för att se, inse och förstå att allt jag behöver göra är att acceptera mig själv och tillåta mig själv att vara nöjd med mig själv här

Självåtaganden

När jag märker att jag tänker att jag vill bli beundrad, och omtyckt av andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är fullständigt meningslöst att söka erkännande, och beröm hos andra – eftersom det inte ger mig något substantiellt utan att upplevelsen av att vara erkänd av andra kommer försvinna lika snabbt som den kom; och således åtar jag mig själv att acceptera och erkänna mig själv – och vara nöjd med mig själv – och alltså vara tillfreds med mig själv även om jag inte har någon att prata med – även om ingen ser mig som speciell eller unik

När jag märker att jag jagar efter att bli någon, jagar efter uppmärksamhet – och känner att jag måste göra, eller säga någonting för att generera någon slags uppmärksamhet av andra – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns INGENTING att jaga – utan att allt är här – och att jag kan helt enkelt ge mig själv uppmärksamhet, självacceptans – närhet – omvårdnad – och omtänksamhet – och således sluta jaga, och sluta försöka få andra att ge mig det; således åtar jag mig själv att bli självdriven, självständig, och egenskapad – och att jag inte tillåter och accepterar mig själv att jaga efter att någon annan ska definiera mig som speciell, eller duktig

När jag märker att jag önskar, och vill bli ansedd av andra människor som duktig, effektiv, och bra – och såsom att vara speciell och unik – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att allting finns här, och att jag inte behöver jaga någonting utanför mig själv – jag behöver inte jaga ett vänskapsförhållande – eftersom vänskap är någonting jag kan bygga upp inom och som mig själv – med mig själv – jag behöver inte jaga intimitet – eftersom intimitet är någonting jag kan bygga upp och skapa med och som mig själv; och således åtar jag mig själv att acceptera mig själv – att tycka om mig själv – att bry mig om mig själv – och att vara tillfredsställd med mig själv och sluta jaga erkännande och uppmärksamhet av andra

När jag märker att jag känner mig speciell, unik, och bättre än andra – när jag tycker mig själv ha andras uppmärksamhet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag konstant måste ha andras uppmärksamhet för att tro att jag duger, att jag då begränsar, och kompromissar mig själv något fruktansvärt – genom att jag hela tiden kommer vara orolig för att verkligen leva, i rädslan för hur andra kommer ta emot detta; och således åtar jag mig själv att leva ovillkorligt, leva utan att söka att få bli någon i andras ögon – och söka utan att försöka imponera och få något slags erkännande av andra – och jag åtar mig själv att istället erkänna mig själv, och att lära känna mig själv – genom att istället för att tänka, spendera varje ögonblick är med och som mig själv i och som andetaget

När jag märker att jag talar, rör mig själv, uttrycker mig själv från en utgångspunkt av att få kontakt med människor – för att känna mig själv speciell, omtyckt, och älskad – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår – att det är en fullständig kompromiss att söka erkännande av andra, eftersom jag ger upp mig själv såsom autentiskt uttryck – såsom integritet – och såsom förmågan att vara stabil, och trygg i mig själv; och således åtar jag mig själv att sluta ge upp mig själv för att få uppleva känslor av positivitet – och jag åtar jag mig själv att se, inse och förstå att dessa känslor, och upplevelser i grund och botten inte är riktiga utan endast illusoriska

När jag märker att jag presenterar, och uttrycker mig själv på ett sådant sätt att jag försöker få uppmärksamhet från andra, så att andra ska se och tycka om mig att jag är perfekt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns ingenting att vinna på att få andras uppmärksamhet – och min upplevelse av och som mig själv kan inte på något sätt förändras om andra människor tycker annorlunda om mig, utan att jag måste förändra och styra min upplevelse av och som mig själv; således åtar jag mig själv att sluta låtsas, och istället ta tag i och arbeta med de faktiska problem jag upplever inom och som mig själv i förhållande till min värld – och inte längre försöka undertrycka dessa problem, och upplevelser genom att få andra att se och definiera mig som perfekt

När jag märker att jag stressar, och uttrycker mig själv onaturligt, hetsigt, och att jag i detta känner mig stressad, och nervös – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag tillåter och accepterar mig själv att leva utifrån en känsla och energi att jag då inte uttrycker mig själv autentiskt – och att jag då inte är äkta – utan endast en kopia, och en idé som för en kort stund tar form i ett fysiskt uttryck men som är baserat på någonting som faktiskt inte är verkligt; och således åtar jag mig själv att sluta vara rädd för att andra ska tycka jag är tråkig, och ointressant om jag uttrycker mig själv avslappnat, bekvämt, och lugnt med mig själv – och inte stressar, och inte försöker vara någon annan än den jag är

När jag märker att jag drömmer, eller tänker på att ”nå toppen” och ”bli en av de bästa” och att ”lyckas” – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att detta begär att nå toppen endast är någonting jag skapat för att försöka slå tillbaka min upplevelse av och som mig själv såsom att känna mig underlägsen, och värdelös – och således ser jag att det inte är någon lösning att nå toppen eftersom detta inte behandlar, och ordnar upp den upplevelsen som är källan till mitt begär att nå toppen; således åtar jag mig själv att sluta tycka, och tänka om mig själv att jag är värdelös, och underlägsen – och istället åtar jag mig själv att se att jag är precis likadan som alla andra – att jag har precis samma värde, samma status, samma position som andra – nämligen att jag är HÄR i och som min mänskliga kropp – här såsom andetaget