Dag 144: Finns Verkligen Intelligens?

Självskriverier

Idag ska jag arbeta med intelligens, och den idé jag skapat av mig själv såsom att vara en intelligent och smart person. Det hela började nog med att jag under min uppväxt flera gånger fick höra av mina föräldrar att jag var intelligent, och vissa av mina lärare brukade säga till mig att jag lärde mig snabbt, och att jag var duktig.

Nuförtiden kan jag se hur jag spelar ut denna punkt i mitt huvud, eftersom jag ibland tänker att ”jag är faktiskt ganska smart” – ”jag är nog över medelnivån vad det gäller smarthet”. Och när jag svarar på en fråga i skolan, eller skriver något arbete som jag sedan får ett bra betyg på – då känner jag mig själv väldigt intelligent, och jag fylls av en varm känsla i mitt bröst.

Den andra sidan av myntet – det vill säga den negativa polariteten av min definition och upplevelse av mig själv som intelligent – är att jag fruktar att bli sedd som dum. Och när jag svarar på frågor i skolan, och jag svarar fel – då brukar jag bli generad, och känna mig rädd inför att andra ska tycka att jag inte är särskilt smart ändå.

Att leva med definition av mig själv som intelligent är ytterst begränsande – eftersom jag lever i fruktan att inte bli sedd som intelligent – vilket gör att jag håller mig själv tillbaka – jag vågar inte ställa frågor när jag undrar någonting – och vågar inte visa inför andra att jag inte vet någonting – eftersom jag är rädd för att inte bli sedd som intelligent.

Nedan ska jag nu ta itu med denna definitionen av mig själv – och applicera självförlåtelse, och göra självåtaganden – för att sedan praktiskt ändra mig själv så att jag inte längre begränsas av denna idén av mig själv såsom att vara intelligent, eller av rädslan att bli sedd som ointelligent.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna rädsla, ångest, och nervositet inför att människor i min omgivning inte ska tycka att jag är intelligent – i rädslan att om andra inte tycker att jag är intelligent – att de då ska se ner på mig, och tycka att jag är mindre värd än vad de är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka bygga mitt egenvärde genom att få andra människor att tycka att jag är intelligent – och tro att desto mer människor som tycker att jag säger smarta, och bra saker – desto mer värd blir jag; istället för att se, inse och förstå att denna idén är fullständigt absurd – eftersom självklart blir jag inte mer värd bara för att andra ser på mig på ett annat sätt – utan jag är värd precis det samma hela tiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag måste hävda mig själv som intelligent, och att om jag inte gör det så kommer ingen att lägga märka till mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna rädsla och ångest inför att ingen ska lägga märke till mig, och inför att ingen ska bry mig om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit mig själv att genom att försöka visa mig själv vara intelligent – att försöka få andra att bry sig om mig så att jag kan känna mig älskad och omtyckt – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att bry mig om mig själv, och att älska mig själv; och att leva detta praktiskt genom att sluta att söka efter andras uppmärksamhet och istället tillåta och acceptera mig själv att fokusera på mig själv – att lära känna mig själv – och att utveckla mig själv genom självskriverier, och självförlåtelse – och göra sådana saker som jag tycker är roliga, och som ger mig någonting tillbaka i det att jag faktiskt växer – och blir en människa med integritet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att genom att försöka visa upp mig själv som intelligent för andra – få uppmärksamhet och erkännande – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge mig själv uppmärksamhet, och erkännande – och göra detta praktiskt genom att i varje ögonblick fråga mig själv – vem är jag i detta ögonblick? Hur är jag i detta ögonblick? Varför är jag i detta ögonblick? Och således lära känna detaljerna av och som mig själv – och därigenom möjliggöra för mig själv att förändra mig själv och skapa mig själv på ett sätt som jag vill vara – vilket är ett levande exempel av vad som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att genom att försöka visa mig själv intelligent inför andra – tävla och försöka vinna andras uppmärksamhet – och försöka bevisa mig själv såsom att vara mer insiktsfull, mer fylld av kunskap – och mer intellektuell än andra – så att jag känna mig själv överlägsen och bättre än andra; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det som driver mig att göra detta faktiskt är att jag känner mig underlägsen andra; och således åtar jag mig själv att sluta definiera, se och uppleva mig själv som underlägsen andra – och istället leva mig själv autentiskt här i varje ögonblick – och vara precis den jag är här utan att försöka vara varken mer eller mindre

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lära mig själv av djur – eftersom dessa inte tillåter sig själva att försöka vara någonting mer än vad de är – de är sig själva utan att oroa sig inför vad andra ska tycka, och utan att försöka få uppmärksamhet av andra genom att visa sig på styva linan – utan de uttrycker sig själv naturligt och avslappnat i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att om jag inte visar upp mig själv som intelligent inför andra – att jag då inte har någonting av värde kvar, och att jag inte längre är värd någonting – eftersom tydligen är allt som jag består av – allt som är av värde i och som mig själv – totalt beroende av att jag ska bli sedd såsom intelligent av andra; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå – att det inte behöver vara så – jag kan faktiskt besluta mig själv för att leva värde SOM MIG SJÄLV – och således inte längre vara beroende av att bli sedd av andra på något speciellt sätt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av att tävla mot andra med min intelligens – och att försöka få mer uppmärksamhet än vad andra får genom att visa mig själv som intelligent, smart, och insiktsfull; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv förlora tävlingen, och lämna walk-over – och helt enkelt istället för att tävla – lära känna mig själv, och ägna all den tid som jag tidigare använt för att tävla – att istället vara här med mig själv och lära känna mig själv, och min omgivning

Självåtaganden

När jag märker att jag känner rädsla, ångest, och nervositet inför att människor i min omgivning inte ska jag är intelligent – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att denna rädslan existerar inom mig själv eftersom jag tror att det är viktigt att andra ska se mig som intelligent, och att det finns något värde i det – men jag ser, inser och förstår att det inte finns det – eftersom det enda riktiga värdet som existerar är HÄR i och som detta ögonblick – såsom denna fysiska och riktiga verklighet som jag andas och lever; således åtar jag mig själv att sluta söka efter en illusorisk upplevelse av värde – och jag åtar mig själv att se, inse och förstå att värde finns HÄR – och att det inte är någonting jag behöver kämpa för att få – utan någonting som jag kan ge mig själv här i och som varje ögonblick

När jag märker att jag definierar mitt värde utifrån att jag tror att ändra människor tycker jag är intelligent, och smart; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att den upplevelse som dyker upp inom mig när jag tror att andra människor tycker jag är intelligent – inte är värde – utan är en emotionell/känslomässig upplevelse som inte har någonting med riktigt värde att göra; således åtar jag mig själv att istället för att söka efter en idé av värde – att istället tillåta och acceptera mig själv att leva värde HÄR – genom praktiskt värdesätta mig själv – min verklighet – min kropp – min omgivning – mina förhållanden och relationer – genom att bry mig om mig själv, och andra människor – och leva vad som är bäst för alla

När jag märker att jag försöker hävda mig själv som intelligent för att få andra att lägga märke till mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är fullständigt absurt att jag ska leva mitt liv i upplevelse, och handling av att konstant försöka få andra att lägga märke till mig – vad finns det för praktiskt nytta i det? Blir jag än mer nöjd, och tillfreds människa bara för att andra lägger märke till mig? Nej – självklart inte! Således åtar jag mig själv att sluta tävla med andra, och försöka vinna andras uppmärksamhet – och jag åtar mig själv att istället fokusera på mig själv, och lära känna mig själv – och göra detta praktiskt genom att ANDAS och att vara här med min kropp – här med min praktiska, och fysiska omgivning i varje ögonblick

När jag märker att jag försöker visa mig själv som intelligent inför andra – för att försöka få andra att bry sig om mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns endast en förklaring till varför jag vill att andra ska bry sig om mig – och det är därför att jag ännu inte tillåtit och accepterat mig själv att bry mig om, och uppskatta mig själv; således åtar jag mig själv att bry mig om, och uppskatta mig själv – och att leva detta praktiskt genom att fråga mig själv – vad vill jag göra med mitt liv? Hur vill jag uppleva mig själv? Hur vill jag ta hand om mig själv? Vad tycker jag är roligt att göra, och vad tycker jag är tråkigt att göra? Vad är det som jag faktiskt vill ägna mig själv åt i detta ögonblick? Och således åtar jag mig själv att utveckla självuppskattning – och sluta söka efter andra ska uppskatta mig

När jag märker att jag försöker genom att visa upp mig själv som intelligent få uppmärksamhet, och erkännande av andra – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att den enda anledningen till varför jag söker uppmärksamhet, och erkännande från andra – är därför att jag ännu inte gett detta till mig själv; således åtar jag mig själv att erkänna mig själv – genom att se att jag faktiskt är HÄR – och har förmågan att styra, och dirigera mig själv – att ta beslut, och att uppleva mig själv – och att jag inte behöver någon annans erkännande, eller uppmärksamhet för att göra detta; vidare åtar jag mig själv att leva uppmärksamhet – genom att vara uppmärksam på min omgivning – var uppmärksam och vaken i varje ögonblick och verkligen se vad som är här, och hur jag upplever mig själv – och vad det är jag lever i varje ögonblick

När jag märker att jag genom att försöka visa mig själv som intelligent inför andra – tävlar, och försöker vinna andras uppmärksamhet – för att på så vis känna mig själv överlägsen andra; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår – att den enda anledningen att jag söker efter att få känna mig överlägsen andra, är för att jag faktiskt känner mig själv underlägsen andra; således åtar jag mig själv att sluta känna mig själv varken underlägsen, eller överlägsen – och istället leva HÄR – i jämlikhet med och som min mänskliga fysiska kropp – och min omgivning – och inte separera mig själv från andra genom att tänka att ”de är mer än mig” – och att ”jag är mindre än dem” – utan istället andas och förbli här med och som min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag försöker vara någonting mer än mig själv såsom jag är i mitt naturliga tillstånd – avslappnad, och bekväm med mig själv; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att djur kan visa mig mycket om hur jag lever självuppriktighet, och hur jag kan uttrycka mig själv naturligt och utan att försöka vara varken mer eller mindre; således åtar jag mig själv att leva som ett djur här – det vill säga – att jag tillåter och accepterar mig själv att acceptera mitt naturliga jag utan att försöka förfina, eller förfula – utan helt enkelt bara vara mig själv i varje ögonblick – i förståelsen om att det finns inget bättre, och det finns inget sämre än mig själv

När jag märker att jag tänker att jag måste visa mig själv som intelligent inför andra, eftersom annars har jag tydligen ingenting kvar – eftersom allt jag tydligen består av är den känslan jag får när andra ger mig uppmärksamhet; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns SÅ MYCKET MER till mig själv, och till denna verkligheten än den futtiga och väldigt momentana upplevelsen av att känna mig positivt laddad för att jag tror att någon annan tycker jag är intelligent; således åtar jag mig själv att upptäcka vad som verkligen är HÄR i och som denna verklighet – och vem jag verkligen är – genom att släppa allt behov av att få bli någon i andras ögon

När jag märker att jag är tävlar med andra människor genom att försöka visa mig själv som mer intelligent än vad andra är; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att denna tävling kommer jag ALDRIG att vinna – eftersom jag inte kan vinna en tävling som inte har några vinnare – eftersom tävling existerar i mitt huvud och är en illusion, och någonting som jag skapat i separation från mig själv såsom min mänskliga fysiska kropp; således åtar jag mig själv att LEVA PÅ RIKTIGT – och att se att i verkligheten finns ingen tävling – det finns inget bättre, eller sämre – utan det finns bara HÄR – och i detta HÄR är det ingen som vinner – utan alla är helt enkelt bara HÄR

 

Advertisements