Monthly Archives: December 2012

Dag 160: Jag Kan Inte Förlora Mig Själv

Självskriverier

När människor ger mig saker, eller uppskattar mig – eller sammanfattat – gör någonting mot mig som jag blir glad över. Då blir jag ofta rädd för dem, och börjar känna mig obekväm i deras närvaro. Och detta har att göra med att jag är rädd för att de ska ta ifrån mig det där de gav mig. Därför blir får jag svårt för att uttrycka och röra mig själv naturligt, och avkopplat runtomkring dessa människor, eftersom jag blir nervös att någonting jag gör eller säger ska ändra deras inställning gentemot mig, och att de ska börja se på mig med oblida ögon.

Detta har jag märkt händer när jag får dricks av en kund då jag kör taxi, när jag får presenter av mina föräldrar på julen, eller då människor i min omgivning helt enkelt beslutar sig för att ge någonting till mig.

Självklart är det oacceptabelt att existera och leva på ett sådant här sätt, eftersom jag begränsar och håller mig själv tillbaka – och förtrycker mig själv såsom naturligt och autentiskt självuttryck.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva mig själv obekväm, nervös och rädd runtomkring människor när dessa ger mig någonting, eller är vänliga mot mig, eftersom jag blir rädd att jag ska göra, eller säga någonting som kommer göra att denna människan blir arg på mig och tar bort det jag upplevde och kände att de gav till mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig själv beroende av att andra människor ska ge mig omtanke, och uppmärksamhet – och bli livrädd när någon människa i min omgivning faktiskt ger mig detta – eftersom jag genast blir rädd för att förlora det jag upplever att den andra människan ger till mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte existera, och medverka såsom en och jämlik med andra människor i min värld och omgivning – där jag således inte vill ha, och inte har ett begär inför att andra människor ska ge mig någonting som jag annars tror mig själv sakna – utan jag ger allt till mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna fruktan, nervositet och ångest inför att förlora min positiva position i människors ögon, och istället bli ansedd och definierad av människor i min värld såsom att vara negativ – och inte ha något värde – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att önska, och ha ett begär om att andra människor ska ta hand om mig – och stabilisera mig – och ge mig en säker och stabil grund i denna världen istället för att jag ger detta till mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ge till mig själv vänskap, och omtanke – och således inte försöka hämta detta utifrån, och inte vara rädd för att förlora detta när jag upplever det som om att en annan ger mig vänskap och omtanke – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från min mänskliga fysiska kropp, och istället för att utveckla mig själv praktiskt att stå – leva – och uttrycka mig själv såsom vänskap, och omtanke – att istället söka efter dessa uttryck utanför mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag aldrig kan hitta ett substitut för mig själv – alltså en annan människa som kan ge mig allt det jag upplever att jag inte har – och allt det jag upplever att jag saknar, och att jag måste ha att en annan ger till mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas och ta mig själv tillbaka till min kropp – och leva ord som mig själv HÄR en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att en annan kan ta någonting ifrån mig – och att jag därför måste vara snäll, och medveten om hur jag pratar och beter mig mot andra människor – så att de alltid ska få en positiv och glad upplevelse av mig så att de aldrig någonsin ska tänka på att ta någonting bort ifrån mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta mig själv tillbaka till mitt andetag, och min kropp – och leva HÄR en och jämlik – och se, inse och förstå att jag aldrig kan förlora någonting av och som mig själv eftersom jag är HÄR

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att om en annan ser mig som värdelös, att tro att jag då är värdelös – och att den upplevelsen jag tror att en annan människa har om mig – måste – definiera mig fullständigt – istället för att se, inse och förstå att det behöver inte vara såhär – jag behöver inte uppleva mig själv obekväm, och nervös inför att människor ska ogilla mig – utan jag kan helt enkelt stoppa mig själv, ta ett andetag – och föra mig själv tillbaka hit – och således inte längre vara beroende av energier för att leva och röra mig själv här

Självåtaganden

När jag märker att jag känner mig själv obekväm, rädd och nervös när någon ger någonting till mig – eller jag upplever att någon är vänlig och snäll mot mig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är inte något farligt om andra inte längre ger mig saker, eller är snälla och vänliga mot mig – och således inget att frukta; därför åtar jag mig själv att sluta frukta att andra människor inte ska vara snälla mot mig, och jag åtar mig själv att istället leva och uttrycka mig själv i och som bekvämlighet med min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag blir livrädd när någon människa i min omgivning ger mig omtanke, och uppmärksamhet – eftersom jag är rädd för att de ska sluta med detta; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns inget farligt, eller dåligt med att andra människor inte ger mig vad jag upplever såsom omtanke, och uppmärksamhet – eftersom jag kan ge detta till mig själv; således åtar jag mig själv att ge mig själv omtanke, och uppmärksamhet – och sluta söka efter detta i separation från mig själv utanför mig själv

När jag märker att jag känner fruktan, nervositet och ångest inför att förlora min positiva position i människors ögon – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att hur jag blir sedd av andra människor inte kan påverka mig om jag inte tillåter och accepterar det; således åtar jag mig själv att sluta vara beroende av hur jag tror att andra människor ser mig – och jag åtar mig själv att istället leva självförtroende, och självvärde i och som varje andetag – här

Jag åtar mig själv att ge till mig själv vänskap och omtanke genom att leva vänskap praktiskt på det sättet att jag gör mot och till mig själv det som jag vet är bäst för mig själv – även om det inte det jag känner för – och att jag tillåter och accepterar mig själv att vara intim och öppen med mig själv om vad jag upplever och går igenom inom mig själv – och således inte fördöma mig själv, och försöka låtsas att jag är någonting mer eller mindre än vad jag faktiskt är

Jag åtar mig själv att leva omtanke till mig själv genom att tänka på vad som är bra för mig – och om hur jag upplever mig själv – att fråga mig själv vilken mat som är bäst för mig, och endast äta sådan mat som jag bevisligen sett gynnar min kropp effektivt – och att även fråga mig själv i varje ögonblick hur jag upplever mig själv och vad jag kan göra för mig själv för att min upplevelse och applikation av mig själv ska bli mer effektiv, och givande

När jag märker att jag försöker hitta ett substitut för mig själv – utanför mig själv i någon, eller någonting annat – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag kommer aldrig hitta mig själv utanför mig själv – jag kommer aldrig kunna bli tillfredställd genom att hitta någonting som jag saknar utanför mig själv, eftersom den punkten i slutändan kommer försvinna; och således åtar jag mig själv att etablera och skapa mig själv praktiskt såsom de ord och applikation jag vill uppleva som mig själv

När jag märker att jag tänker, och upplever att en annan kan ta någonting från mig – då stoppar jag mig själv, tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att en annan aldrig kan ta någonting från mig, utan vad jag upplever såsom att någon tar någonting från mig – är egentligen en emotionell reaktion av att känna mig underlägsen, och sämre än andra människor; och således åtar jag mig själv att sluta att frukta att förlora delar av och som mig själv och istället stå här i och som min mänskliga fysiska kropp – genom att andas och vara medveten om detaljerna av och som min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag tror att om en annan ser mig som värdelös, att tro att jag då är värdelös – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag skapar vad jag upplever inom mig och att det således är irrelevant vad en annan känner, tänker, eller tycker om mig; således åtar jag mig själv att leva värde som mig själv här – genom att förbli avkopplad, avslappnad och bekväm med mig själv och interagera med min omgivning utan att känna fruktan eller ångest för vad andra tycker om mig

Advertisements

Dag 159: Förhastade Slutsatser

Självskriverier

Idag hände en intressant sak. Jag har fått åka tillsammans med min arbetskompis till arbetet några gånger och det har funkat jättebra. Men just idag fungerade det inte alls, och jag stod ensam vid garaget och väntade på min arbetskompis. När han inte kom beslutade jag mig för att ringa till honom. Han svarade, och sa att han hade åkt till arbetet tidigare. I det ögonblicket blev jag arg, och frustrerad och sa till honom att nästa gång kunde han ringa till mig och säga till innan han åkte tidigare, för annars hamnar ju jag i problem.

Därför fick jag ta bussen till arbetet och kom en halvtimme försent. Och under min bussfärd satt jag och knåpade ihop diverse konspirationsteorier om varför min arbetskompis inte hade sagt till mig att han hade åkt tidigare. Jag tänkte att min arbetskompis var oansvarig, och opålitlig, och att han brydde sig mer om sin familj än dem utanför sin familj – och jag tänkte att han verkligen inte hade någon som helst omtanke för mig; och alltså tänkte jag i princip ”gud vad han har behandlat mig orättvist!”.

Sedan träffade jag min arbetskompis på arbetet, och han sade till mig att han trott att jag skulle ta bussen, och att det var därför han inte ringt mig. Jag förstod att på grund av vissa händelser som inträffat, att detta antagligen var sant – och att min arbetskompis helt enkelt inte förstått att jag skulle följa med.

Av detta kan man då lära sig hur DUMT det är att dra slutsatser i ens huvud innan man har all information på bordet – innan man faktiskt vet om vad det är som har hänt. Och det är denna punkt jag ska arbeta med idag.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att dra förhastade slutsatser i mitt huvud om vad jag tror att andra tänker, och tycker om mig – och om varför människor gör vissa saker – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anta att ”människor är ute efter mig” – och att ”de vill mig illa” – och så fort någonting händer i min värld där det verkar som om någon medvetet försökt skada mig – att genast tänka att ”ja den där personen vill mig illa” – när jag faktiskt inte ens vet vad som hänt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att dra förhastade slutsatser i mitt sinne om vad som händer i min verklighet, om hur människor är, om varför händelser sker, och om vad människor tycker om mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte stoppa dessa tankarna, och istället ta reda på vad som verkligen har hänt genom att fråga de involverade människorna och således inte skapa förhastade slutsatser inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att ”jag vet vad andra människor känner, och tänker” – och att ”jag vet vad som händer i alla ögonblick” – istället för att se, inse och förstå att denna vetskap till största delen består av slutsatser som jag dragit utifrån hur jag känner om människor och situationer, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att driva, och pusha mig själv att endast dra slutsatser utifrån sådan praktisk information som jag kan kontrollera är korrekt genom att fråga en annan människa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att lita på mitt sinne att ge mig korrekt information om vad andra människor tänker, känner, upplever, och om varför vissa situationer spelar ut sig själva som de gör – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas effektivt, och att stå upp i och som varje ögonblick och inte tillåta och acceptera mig själv att försöka tolka min omgivning utifrån minnen, och information som redan existerar inom mig själv – utan istället se varje nytt ögonblick med nya ögon

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förvänta att människor ska ljuga inför mig, och försöka vilseleda mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att befinna mig en konstant upplevelse av nervositet, och rädsla för att en annan människa ska skada mig – och det inte finns någonting som jag kan göra för att hindra eller stoppa detta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att min arbetskamrat inte är ansvarig nog, och inte bryr sig om mig – utan bara skiter i mig – eftersom jag tror mig själv veta varför han inte dök upp och körde mig till arbetet – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att dra förhastade slutsatser, eftersom jag faktiskt aldrig frågat min arbetskamrat varför han inte dök upp – utan bara utgått från att min arbetskamrat gjort detta för att han vill mig illa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mig själv som intellektuellt och mentalt överlägsen människor i min värld – och när jag kommer in en situation att då tänka, och uppleva att ”jag vet vad som pågår här” – ”jag har en korrekt känsla om vad människor verkligen tänker, och vill och hur människor rör sig – jag vet!” – istället för att se, inse och förstå att jag faktiskt inte vet någonting – och att jag endast tror mig själv veta eftersom jag jämför detta ögonblick med minnen av tidigare ögonblick och utifrån detta drar slutsatser

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att dra slutsatser om vad som händer HÄR i och som detta ögonblick genom att titta tillbaka på minnen, idéer, fantasier, och upplevelser som jag haft i mitt förflutna – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag inte kan lita på mina tidigare upplevelser på något sätt skulle avspegla och ge mig någon slags korrekt bild av vad som sker i detta ögonblick – eftersom detta är ett HELT NYTT ögonblick som jag aldrig har varit i tidigare

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte öva mig själv på att tänka som en forskare inom och som mig själv – det vill säga att jag ska kräva en trovärdig källa för information som kommer upp inom mig – så om tillexempel min arbetskamrat inte dyker upp på morgonen – och en tanke då kommer upp att ”gud vad han är oansvarig, han bryr sig inte om mig” – att då för att jag ska lägga detta påståendet till grund för vem jag är – att kräva att det finns en trovärdig källa till detta påståendet om att jag faktiskt sett, hört, min arbetskamrat uttrycka sig själv i ord, och beteende på ett sätt som är oansvarigt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag känner människor utan att jag kommunicerat, interagerat, eller närmat mig dem – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa förhastade slutsatser om människor, och tro mig veta vilka de är eftersom jag jämfört de med människor som jag träffat i mitt förflutna och skapat en idé – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att interagera, och lära känna människor på nytt – och verkligen genom riktig, och fysisk interaktion med en annan lära känna denna människan och inte bara skapa en idé och en upplevelse av att jag känner en annan människa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag inte kan lita på mitt sinne och den informationen som kommer upp inom mig i form av tankar eftersom den är baserad på en UPPLEVELSE och om hur jag KÄNNER mig i förhållande till vad som händer, och inte utifrån en objektiv och friktionslös bild av verkligheten där varje medverkande utan fördömande tas i beaktande och själv ursprunget till situationen därutifrån kan läsas; och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra det till en vana att lyssna på den skiten som kommer upp inom mig i form av tankar i tron att den på något sätt kan ge mig någon slags inblick och förståelse om hur min verklighet fungerar

Självåtaganden

När jag märker att jag drar förhastade slutsatser i mitt huvud om vad jag tror att andra tänker, och tycker om mig – genom att utifrån minnen, och upplevelser från mitt förflutna tolka min verklighet; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag inte på något sätt kan lita på att mina subjektiva tolkningar av förflutna händelser på något sätt kan hjälpa mig att förstå och se vad som pågår här i min verklighet, och vad människor tycker, och tänker; således åtar jag mig själv att se varje ögonblick med nya ögon och utan att tillåta och acceptera gammal och förlegad information att störa mig i mitt seende

När jag märker att jag drar förhastade slutsatser om vad som sker i min verklighet, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och om det finns möjlighet till det åtar jag mig själv att ta reda på vad som faktiskt har hänt genom att fråga de involverade människorna – och sedan om det faktiskt finns ett problem – att då diskutera problemet och finna en lösning som funkar för alla involverade parter

När jag märker att jag tror mig själv förstå vad andra tänker, och tycker – eftersom jag jämför detta ögonblick med mitt förflutna; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag inte kan förstå någonting genom att använda gammal kunskap, och minnen – eftersom de inte har någonting att göra med vad som är här; således åtar jag mig själv att andas effektivt i varje ögonblick och hantera varje situation utan att jämföra vad som är här med tidigare ögonblick, minnen och upplevelser

När jag märker att jag litar på att det som kommer upp inom mig själv i form av tankar, och mentalt baktaleri faktiskt stämmer överens med verkligheten, och ger mig en korrekt bild av vad som är här – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag omöjligt kan veta vad som händer – vad som sker – och vad som pågår här – genom att lyssna på mitt sinne – eftersom mitt sinne består av information, och upplevelser som är INOM MIG och således inte har någonting att göra med vad som är här såsom min externa verklighet i och som detta ögonblick; således åtar jag mig själv att ifrågasätta vad som kommer upp inom mig själv och istället se min verklighet med nya och fräscha ögon och inte dra några slutsatser förens jag faktiskt är säker på att det jag ser är korrekt

När jag märker att jag befinner mig i en upplevelse av att förvänta mig att människor ska ljuga inför mig, och försöka vilseleda mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag inte kan lita på denna upplevelsen eftersom den består av minnen, och saker och ting andra sagt till mig om att jag inte kan lita på andra människor – och att jag således inte ser vad som faktiskt är HÄR framför mina ögon; således åtar jag mig själv att sluta projicera, och inbilla mig själv saker och ting om min verklighet – och istället se vad som är HÄR direkt och utan att först tolka vad som är här

När jag märker att jag tror mig själv veta varför situationer inträffat, varför människor gjort som de gjort, och varför människor gör som de gör – men utan att jag faktiskt har frågat människorna – eller kollat upp så att den information jag har är korrekt; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag inte kan säga att jag vet något om någonting när jag bara känner, eller tycker, eller upplever att något är på ett visst sätt – utan det enda som är godtagbart är att jag faktiskt vet – och är fullständigt SÄKER på min sak

När jag märker att jag ser, och upplever mig själv som intellektuellt och mentalt överlägsen människor i min värld – och jag tänker att ”jag vet vad som pågår här” – ”jag har en korrekt känsla om vad människor verkligen tänker, och vill, och hur människor rör sig – jag vet!” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att naturligtvis vet jag inte ett skit eftersom jag inte kan lita på sådant jag TYCKER och TÄNKER eftersom det inte handlar om verkligheten utan enbart är sådant som kommer upp inom mig; således åtar jag mig själv att istället för att tolka verkligheten, att istället stå och leva en och jämlik med och som verkligheten – och interagera, förflytta, prata, och dra slutsatser en och jämlik – genom att SE ovillkorligt och utan en upplevelse vad som är HÄR

När jag märker att jag litar på tankar, upplevelser, fantasier, minnen, idéer, såsom att de säger någonting relevant om vem jag är – och om min verklighet; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns INGENTING att lita på i dessa upplevelser – eftersom de inte består av och kommer från verkligheten utan istället har sitt hem i en subjektiv fantasiverklighet där det inte finns några fysiska lagar och kan därför inte användas till att beskriva denna fysiska verklighet; således åtar jag mig själv att istället leva en och jämlik med denna fysiska verklighet – och endast använda information från denna fysiska verklighet för att förstå och lära känna denna verklighet bestående av fysiska lagar

När jag märker att jag bara godtar vad som kommer upp inom mig själv i formen av tankar, upplevelser, och fantasier – såsom att vara en korrekt avbildning och förståelse om min verklighet; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag kan inte lita på mitt sinne eller någonting av mitt sinne – jag kan bara lita på vad jag faktiskt kan SE och röra vid HÄR i detta ögonblick; således åtar jag mig själv att lita på mig själv HÄR såsom min mänskliga fysiska kropp och såsom som är fysiskt här i och som detta ögonblick HÄR

När jag märker att jag tror mig själv känna en människa eftersom jag har en viss upplevelse av den människan, och jag tycker mig kunna känna igen den där människans ”sort” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag faktiskt inte känner en människa förens jag förstår och har fullt insikt om hur den människan fysiskt beter sig, och rör sig – varför – och hur – i situationer; och att bara att ha en känsla om en människa inte betyder att jag känner människan i fråga; således åtar jag mig själv att lära känna människor genom att ovillkorligt observera dem HÄR utan fördömanden – utan tankar – och utan upplevelser – och att ovillkorligt kommunicera, och interagera med människor – utan tankar, utan upplevelser och utan känslor – bara fysisk interaktion HÄR

När jag märker att jag litar på upplevelser, tankar, och annan information som kommer upp inom mig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det enda som jag kan lita på är information som är DIREKT här – som fungerar och är etablerad genom fysiska lagar som jag kan kontrollera validiteten av; och således åtar jag mig själv att inte låta mig själv luras av mitt sinne att tro att verkligheten går att förstå genom upplevelser – utan istället se, inse och förstå att jag kan bara förstå vad som är HÄR – genom att stå en och jämlik med vad som är här

 

Dag 158: Tävlingskaraktären Del 3

Det här har jag tidigare skrivit om tävlingskaraktären:
Tävlingskaraktären Del 1
Tävlingskaraktären Del 2

Självskriverier

Syskonrivalitet – det blir dagens ämne. Igår var jag nämligen på besök hos min pappa, och tillsammans med mina syskon avverkade vi en liten måltid. Under måltidens gång började vi allesammans att samtala, och vi började dra in på ämnen såsom skolprestationer, universitetsstudier, och framtidsplaner – och då mina syskon delade med sig av några av sina prestationer märkte jag hur jag kände mig avundsjuk, och sedan upplevde jag mig i princip hopplös; såsom att jag tänkte ”Shit, jag kommer aldrig klara av att slå det där!”.

Det jag märkte efter middagen var hur jag faktiskt också använt viss information och kunskap som jag samlat på mig för att glänsa såsom en riktigt allmänbildad och intelligent man. Jag vill ju också framstå som ypperligt intelligent och bildad, och på så vis vinna och trumfa mina syskons prestationer. Det är intressant eftersom jag kan se samma beteendemönster hos min pappa – och såsom har sagts av Desteni är barn endast kopior av sina föräldrar, och därför är det ju enkelt att se att jag är precis likadan som min pappa – och mina syskon; vi delar alla samma genetiska arv.

Så idag ska jag fortsätta arbeta med tävlingskaraktären – fast idag ska jag rikta in mig på dimensionen som handlar om syskonrivalitet.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka utge mig själv inför andra såsom att ”ha koll” och ”ha all relevant kunskap” – för att på så vis få andra att se mig som otroligt intelligent, och allmänbildad – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka få andra att se mig som intelligent, så att de ska erkänna mig som en vinnare genom att säga till mig att ”gud vad intelligent du är” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att uttrycka och röra mig själv ovillkorligt här, och utan att försöka, eller ha någon slags behov eller begär efter att få bli sedd av andra såsom att vara smart eller intelligent

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja, och önska att jag kan överglänsa mina syskon genom att ha mer kunskap, och vara mer bildad än mina syskon – så att mina syskon ska känna sig underlägsen mig, så att jag kan känna, och definiera mig själv såsom överlägsen; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter, och ha ett behov, och ett begär av att mina föräldrar ska erkänna mig såsom att vara det mest intelligenta, lyckade, och framgångsrika barnet – i tron att detta då hade gjort mig mer värdefull

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka värde, och erkännande genom att försöka vinna över andra – och bevisa mig själv såsom att vara mer intelligent, mer stark, och mer bildad – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva och uttrycka mig själv HÄR – i enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp – och således sluta söka efter andras erkännande, och uppmärksamhet – eftersom jag faktiskt inte behöver något erkännande, eller någon uppmärksamhet för att rent fysiskt kunna uppskatta mig själv och de andetag jag lever här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se och uppleva mina syskon såsom överlägsna, och bättre än vad jag är – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i en tävlingskaraktär för att försöka vinna över mina syskon och på det sättet bevisa att jag visst inte är underlägsen och sämre än mina syskon – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag inte är underlägsen mina syskon till att börja – eftersom underlägsenhet, och överlägsenhet är en KÄNSLA – och en IDÉ – någonting som inte är en fysisk, och faktisk verklighet – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa känslan och behovet av att jag måste bevisa mig själv för att vara en jämlik – och istället leva jämlikhet här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det finns ingenting som jag kan vinna – det finns ingen som jag kan besegra – utan allt detta är endast känslor och upplevelser av och som sinnet och är sådana att de försvinner när jag inte medverkar i dem – och jag inte kan ta på dem, eller röra vid dem – de är således – INTE RIKTIGA – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att viga mitt liv åt upplevelser och känslor som i grund och botten inte är riktiga, och inte har något substantiellt värde överhuvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det genom historien har funnits människor som varit mer kapabla att insamla, och förstå kunskap än vad andra människor varit – men att dessa trots sin intelligens har dött och försvunnit – och att det inte finns någonting kvar av dem nu; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå det fullständigt meningslösa och triviala i att leva mitt liv för att bevisa mig själv som mer intelligent än andra – för vad leder det till? Jo – ingenting!

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att jag måste och behöver tävla för att få vara bekväm med mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att min karaktär är beroende av att andra människor ska se mig som en stark, och vinnande människa, och om jag inte lyckas hålla kvar vid denna idén om mig själv i förhållande till andra – att då tänka och tro att jag är misslyckad och sämre än vad andra är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag är beroende av att få andra människors positiva uppmärksamhet för att jag ska kunna uttrycka och röra mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fullständigt begränsa och hålla mig själv tillbaka i tron att jag måste ha att andra erkänner mig och ser mig som en vinnare för att jag ska kunna acceptera mig själv – och erkänna mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa idén och tron att jag måste ha att en annan människa känner sig underlägsen och sämre än mig för att jag ska kunna känna mig själv okay med mig själv – i tron att om ingen känner sig underlägsen eller sämre än mig så betyder detta att jag måste vara sämst, och att jag måste vara underlägsen andra – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag inte behöver känna mig varken under-, eller överlägsen – att jag inte behöver någon slags idé av mig själv att vara erkänd och definierad av andra eftersom jag är redan HÄR – såsom min mänskliga fysiska kropp och behöver alltså ingenting utöver det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att om jag inte lyckas skapa ett förhållande till andra människor, vari andra människor ser mig som en stark och vinnande individ – att då tänka att jag har misslyckats – och att jag är sämre än vad jag kunnat vara – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån vad jag tror att andra tycker om mig – och bli rädd, och känna ångest inför att jag håller på att misslyckas så fort det inte verkar som om andra människor upplever sig själva positivt runtomkring mig och ser mig som en stark, och vinnande människa

Självåtaganden

När jag märker att jag försöker utge mig själv inför andra såsom att ”ha koll” och ”ha all relevant kunskap” – för att på så vis få andra att se mig som intelligent och allmänbildad – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag inte behöver imponera på andra, jag behöver inte vara och inverka positivt på andra och få andra att se mig som någonting speciellt för att jag ska kunna acceptera mig själv; således åtar jag mig själv att acceptera mig själv – och att lugna mig själv – och förstå att jag inte behöver tävla eller visa mig själv på styva linan – jag förlorar ingenting om jag gör det

När jag märker att jag vill, och önskar att jag kan överglänsa mina syskon genom att ha mer kunskap – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns absolut ingenting att hämta i att ”vinna” över en annan – eftersom själva idén om att ”vinna” i sig självt är en illusion; således åtar jag mig själv att istället prata – och medverka HÄR tillsammans med mina syskon – en och jämlik – och att uttrycka mig själv, samt interagera utan att vilja – eller försöka bevisa mig själv såsom varken mer eller mindre

När jag märker att jag försöker bygga upp egenvärde och självförtroende genom att vinna över andra – och utge mig själv såsom att vara mer intelligent än andra – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag behöver inte vara, eller bli mer för att leva egenvärde, och självförtroende – jag behöver inte bli någonting som andra sedan kan erkänna som en aktningsvärd, och överlägsen individ; och således åtar jag mig själv att istället slappna av – att andas och att vara medveten HÄR om min mänskliga fysiska kropp – och sluta jaga – och sluta försöka bli någonting för andra människor – sluta upp att spela spelet och istället LEVA HÄR

När jag märker att jag går in en tävlingskaraktär för att bevisa att jag visst inte är underlägsen och sämre än mina syskon – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag inte är överlägsen mina syskon, och mina syskon inte är överlägsen mig – vi är ALLA HÄR såsom våra kroppar – en och jämlik; och således åtar jag mig själv att sluta att jag efter att få skapa en upplevelse av mig själv som faktiskt inte ens finns – och istället leva HÄR en och jämlik som min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att sluta jaga efter upplevelse – att sluta definiera mig själv utifrån upplevelser – att sluta se mig själv utifrån upplevelser – och att sluta tro att upplevelser på något sätt är riktiga – och jag åtar mig själv att se, inse och förstå att vad som är riktigt är HÄR såsom mitt andetag – såsom min mänskliga fysiska kropp – såsom vad jag kan uppleva – känna och röra vid – och vara med och faktiskt fysisk interaktion tillsammans med

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att det spelar ingen roll om andra människor ser mig som intelligent – stark – effektiv – eller överlägsen – för i slutändan kommer jag att DÖ – och ingenting kommer vara kvar av mig – vilket visar MENINGSLÖSHETEN i att söka efter att få vinna i detta livet – att vinna betyder ingenting

När jag märker att jag tror, och tänker att jag måste och behöver tävla för att få vara bekväm med mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – JAG BEHÖVER INTE – vinna – visa mig själv bra/duktig/effektiv – jag behöver inte vara den där trevliga människan som alla tycker om och dyrkar för att jag ska kunna vara bekväm här med mig själv; således åtar jag mig själv att leva bekvämlighet med mig själv i och som varje andetag och att sluta söka efter mig själv – utanför mig själv

När jag märker att jag tycker, tänker, och tror att jag är beroende av att få människors positiva uppmärksamhet för att jag ska kunna uttrycka mig själv, och röra mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och tar mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – NEJ – jag behöver inte någon annans erkännande för att röra mig själv – jag kan vara mitt eget drivmedel – och leva min beslut utan någon som helst extern stimuli; således åtar jag mig själv att leva mina beslut och åtaganden utan något som helst behov för och som extern stimuli för att röra mig själv framåt

När jag märker att jag tror och tänker att jag måste ha att en annan människa känner sig underlägsen och sämre än mig för att jag ska kunna uttrycka mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag behöver inte någon form av energi för att röra mig själv – och jag behöver inte att någon annan upplever någon som helst form av energi för att röra mig själv; således åtar jag mig själv att röra mig själv – att uttrycka mig själv – och att respektera mig själv genom att inte göra mig själv beroende av energi för att beslut och leva beslut

Jag åtar mig själv att bli min egen katalysator – och att på alla sätt och visa ta bort och förinta självbegränsning i det att jag inte längre är beroende av någon, eller någonting annat för att motivera mig själv – och röra mig själv framåt – och uttrycka mig själv

 

Dag 157: Tävlingskaraktären Del 2

Tidigare har jag skrivit detta om tävlingskaraktären:
Dag 151: Tävlingskaraktären Del 1

Självskriverier

Igår var det julafton och jag samt min familj satte oss ner och spelade ett spel tillsammans. Och den primära upplevelsen jag hade när detta hände var upphetsning och okontrollerat skratt när jag vann, eller jag tyckte att någon annan var sämre än vad jag var – samt en känsla av underlägsenhet, och sorg när jag kände det som om jag inte vann. Så – hela min upplevelse av mig själv var fullständigt kontrollerad och styrd av tävlingskaraktären.

Det är intressant att i dessa typer av ögonblick – då man spelar sociala sällskapsspel och normen i sällskapet är att vara tävlingsinriktad – att då istället andas, och endast fokusera på andetaget – eftersom det blir en så stor skillnad hur man upplever sig själv, och hur man medverkar i situationen. Jag gjorde detta några få gånger igår under spelets gång, och vid de tillfällena var det som om all tävlingsinstinkt försvann, och istället kunde jag njuta av de fysiskt roliga, och stöttande aspekterna av spelet utan att känna att jag var tvungen att vinna. Och vid dessa tillfällen ändrades även hela mitt uttryck, och jag var istället mycket lugnare, och rörde mig inte lika hetsigt, och hade inte samma okontrollerade och högljudda skratt.

Så – idag ska jag arbeta med dessa punkter – och förlåta dem – så att jag kan placera mig själv i tävlingssituationer utan att för den sakens skull känna ett behov för att tävla.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag spelar ett spel med andra människor – att bli helt besatt av att vinna – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att om jag inte vinner, och om jag inte lyckas skrapa ihop lika många poäng/ägodelar som andra – att jag då inte kommer kunna fortsätta leva och ha min heder i behåll; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid en sådan begränsad idé och upplevelse såsom heder – och att tro att jag har någonting jag måste vakta över, och vaka över gentemot andra och som jag kan bli av med om jag inte tillräckligt strikt och hårt försvarar min rätt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av att vinna – och tillåta och acceptera mig själv att polarisera min upplevelse av och som mig själv i förhållande till att tävla – såsom att antingen existera som att bara ledsen/underlägsen/känna mig som en förlorare – eller att känna mig positiv/glad/såsom en vinnare; och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att interagera, kommunicera, och spela spelet HÄR – en och jämlik utan att använda mig av och som denna polariserade upplevelsen av mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i tävlingskaraktären när jag spelar sällskapsspel – och när jag tävlar på något sätt – och tro att jag måste hävda mig själv, och visa gentemot de andra människor som jag spelar spelet mot att jag kan vinna – och att jag kan vara bättre än vad de andra är – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av upplevelsen av att vinna – och upplevelsen av att känna mig smartare, och bättre än vad andra än

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av och som tävlingskaraktären – och tänka, och tro att utan tävlingskaraktären – utan att polarisera min upplevelse av och som mig själv såsom att antingen vara positiv eller negativ när jag spelar spel – att mitt liv, och min upplevelse av och som mig själv kommer bli torftig och tråkig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur begränsade energiupplevelser av och som sinnet faktiskt är – och att de inte alls erbjuder någon slags fantastisk och färgrik dimension till livet utan att de endast består små fjuttiga upplevelser som bränner ut sig själva då och då

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte när jag spelar spel, och tävlar – fokusera på mitt andetag – och andas igenom de upplevelser som kommer upp inom mig själv där jag känner, och upplever att jag vill tävla mot andra – och att jag vill vinna mot andra – och att jag vill visa mig själv på styva linan och försöka övertyga andra om jag är den som är bäst, mest effektiv, starkast och smartast; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se det korkade och det dumma i att försöka övertyga andra om att jag är bäst – för vad hjälper det mig egentligen vad andra tycker om mig? Jag förblir ju fortfarande densamma – och har samma skicklighet, och effektivitet som innan – och således åtar jag mig själv att förstå att tävlingskaraktären inte har någon som helst praktiskt värde i mitt liv – och inte betyder någonting överhuvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att slösa bort mitt liv – och att slösa bort min tid, och de ögonblick i vilka jag interagerar med andra – genom att tänka på hur jag ska vinna – genom att röra mig själv utifrån utgångspunkten om att jag vill vinna – genom att försöka övertyga andra om att jag faktiskt vinner – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att andas och att förbli HÄR med och som min mänskliga fysiska kropp, och inte oroa mig själv för hur det kommer gå i fråga om vem som kommer vinna eller förlora spelet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att glömma bort det faktum att det finns en HEL verklighet HÄR – såsom en fysisk verklighet som jag inte kan vara medveten om när hela min sinnebild formas av och upptas av behovet, och begäret att vinna – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa tävlingskaraktären, och istället tillåta och acceptera mig själv att upptäcka och se vad som finns HÄR bakom denna ridån av energi

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte upptäcka vad som finns bakom ridån av energi i form av begäret att tävla; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fortsätta att ge uppmärksamhet till upplevelsen och begäret av att vilja vinna – och att fortsätta att ge värde till tanken att jag bli bättre, och mer om jag vinner – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag blir inte bättre om jag vinner – och jag blir inte sämre om jag förlorar – utan jag förblir precis den samma som jag var innan – och detta eftersom att vinna, och förlora endast har att göra med upplevelser och har ingenting att göra med vad som faktiskt är HÄR – med vad som denna verklighet faktiskt består såsom att det är en praktiskt och fysiska verklighet i vilka energier faktiskt inte spelar någon roll överhuvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att överge mig själv såsom ovillkorligt och avslappnat uttryck av och som mig själv – genom att bli fullständigt besatt av begäret, och önskan om att vinna – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå det fullständigt meningslösa i att uppleva mig själv som en vinnare – eftersom det är en energi som existerar inom mig för bara några sekunder, och sedan i nästa andetag är upplevelsen borta och allt är precis som vanligt igen – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se det irrationella i att viga mitt liv åt att få uppleva en så kort, oberäknelig och momentan upplevelse – det är just fullständigt idiotiskt

Självåtaganden

När jag märker att jag blir besatt av att vinna – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag genom att vara besatt av att vinna helt ignorerar och glömmer bort det faktum att det finns en fysisk verklighet HÄR – som jag inte tar del av eller medverkar i en och jämlik eftersom jag är helt förlorad i mitt huvud och i mina upplevelser; således åtar jag mig själv att släppa min besatthet och att ta mig själv tillbaka HIT – och att leva HÄR en och jämlik med och som min mänskliga fysiska kropp – och tala och uttrycka mig själv naturligt HÄR

När jag märker att jag polariserar min upplevelse av och som mig själv då jag medverkar i en tävling – eller ett spel – eller liknande – genom att känna mig positiv/glad/uppåt när jag vinner och ledsen/sur/neråt när jag förlorar – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag genom att skapa min upplevelse av och som mig själv till att bli och vara en berg och dalbana – helt kompromissar min applikation av och som mig själv här såsom andetag – och medveten om mig själv såsom min fysiska kropp; således åtar jag mig själv att stoppa mig själv från att existera som denna emotionella berg och dalbanan – och istället leva, och uttrycka mig själv HÄR – en och jämlik med och som min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag går in en tävlingskaraktär – och ändrar mitt sätt att vara – och talar mer högljutt, och blir mån om att försvara mig själv, och hävda mig själv inför andra; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag i detta ögonblick kompromissar mig själv såsom att leva här – en och jämlik med min mänskliga fysiska kropp – och att jag ger upp mig själv som närvaro här i detta ögonblick; således åtar jag mig själv att ta mig själv tillbaka hit – och röra mig själv mer lugnt – att prata utan att hävda mig själv – utan att röra mig ryckigt och snabbt – utan istället såsom jag brukar röra mig själv – avslappnat, och avkopplat

När jag märker att jag fruktar att släppa taget om min tävlingskaraktär – för att jag tror att om jag släpper taget om min tävlingskaraktär så kommer mitt liv att bli tråkigt, och torftigt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att idén att emotioner, och upplevelser på något sätt utfyller och färglägger mitt liv – är helt absurd – eftersom emotioner, och känslor rent praktiskt inte bidrar till någonting i mitt liv och är väldigt momentana och oberäkneliga – alltså i praktiken helt värdelösa; således åtar jag mig själv att sluta frukta att släppa taget om emotioner, och känslor – att istället ta mig själv tillbaka HIT – och leva HÄR – såsom mitt andetag utan att ha någon form av upplevelse inom mig själv

När jag märker att jag går in en upplevelse av att tävla – och att jag måste vinna, och bevisa mig själv inför andra – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att lösningen att komma ur min upplevelse är att ANDAS effektivt; således åtar jag mig själv att fokusera på mitt andetag – och andas effektivt och således stoppa min upplevelse av och som mig själv

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå – att det spelar ingen roll vad andra tycker om mig – för jag förblir praktiskt/fysiskt densamma – och blir varken bättre eller sämre; således är upplevelsen av att vinna och vara bäst – i praktiken – helt värdelös

Jag åtar mig själv att använda de ögonblick som står till mitt förfogande – de andetag jag har möjlighet att nyttja i detta livet att leva mig själv till fullo HÄR – såsom mitt andetag och att amalgamera, och föra mig själv samman med min fysiska kropp

Jag åtar mig själv att inte slösa bort mitt liv på att hedra mitt sinne, och upplevelser av och som emotioner och känslor – utan jag åtar mig själv att istället viga mitt liv åt att leva – och att uttrycka samt röra mig själv här i och som min mänskliga fysiska kropp; och jag åtar mig själv således att göra mitt liv fullständigt FYSISKT och ta bort, samt förinta alla former av separation inom mig själv i formen av upplevelser, tankar, känslor, och idéer som inte är HÄR en och jämlik som min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att upptäcka och utforska den fysiska verklighet som finns HÄR i och som varje ögonblick och som ligger öppen för mig att se – och interagera med; och således åtar jag mig själv att sluta ge upp mig själv till förmån för energier, och upplevelser och istället fokusera mitt liv på att ge till mig själv gåvan av att leva på RIKTIGT här – i och som denna fysiska verklighet

Jag åtar mig själv att upptäcka vad som finns bakom ridån av energi i formen av begäret att tävla – och jag åtar mig själv att göra detta genom att i ögonblicket då denna tävlingskaraktär dyker upp inom mig – att andas och fokusera på min mänskliga fysiska kropp – och således föra mig själv tillbaka hit och röra mig själv igenom energin och upplevelsen som dyker upp inom mig

När jag märker att jag inte längre är avslappnad, och att jag inte längre uttrycker mig själv ovillkorligt – HÄR en och jämlik som min mänskliga fysiska kropp – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är HÄR som jag måste ta ett beslut att föra mig själv tillbaka och att stoppa min upplevelse – och att bara jag kan göra detta för mig själv – bara jag kan skapa mig själv såsom jag vill uppleva och leva mig själv; således åtar jag mig själv att andas effektivt – och att föra mig själv tillbaka hit – och att leva mig själv såsom avslappning, och att vara bekväm med mig själv – genom att stoppa tävlingskaraktären i formen av idén av att det finns någonting mer än mig själv att få genom att hävda mig själv mot andra

 

Dag 156: Den Kollektiva Hypnosen

Självskriverier

Någonting som jag har märkt att jag ofta gör är att jag tar efter människor i min värld. Jag härmar hur de pratar med varandra, jag härmar vad de pratar om – när jag hör att de är oroade över någonting, eller irriterade över någonting är detta också någonting som jag brukar ta efter. Det är inte som att jag gör det på något väl synligt sett, utan det sker mycket subtilt.

Ett exempel som jag kan ge är från igår när jag åkte tåg. Jag stod med en mängd människor på perrongen, och tågade rullade sakta in och stannade till – och eftersom tåget var långt och min vagn hade stannat längre ner på perrongen var jag tvungen att förflytta mig. Det jag märkte när denna kollektiva förflyttning ägde rum, eftersom det var fler människor än jag som hade sin vagn antingen längre upp, eller längre ner på perrongen i förhållande till var de själva stod – var att jag upplevde mig själv nervös, och hetsig. Detta trots att jag visste att tåget inte skulle köra vidare förens alla passagerare var ombord, och att jag hade en plats inne på tåget – vilket gjorde det totalt onödigt för mig att stressa och försöka hinna först.

Min slutsats till varför jag upplevde mig själv stressad, och varför jag rörde mig själv litet mer okontrollerat, och ryckigt – var att andra människors upplevelse av sig själva influerade mig. För jag kunde se att folket runtomkring mig var stressade, och rörde sig snabbt – fokuserat – och kände en press att tåget på något sett skulle köra ifrån dem utan att de skulle kunna följa med. Och detta blev då någonting som influerade mig och min upplevelse av mig själv.

Fascinerande – och denna typ av ”överföring” av upplevelser har jag börjat upptäcka existera på många mer ställen i min värld. Och hur jag faktiskt skapar upplevelser av mig själv som är totalt onödiga, som jag aldrig hade skapat om det inte varit för att jag tittar på hur andra upplever sig själva och sedan kopierar deras upplevelse, och uttryck.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kopiera hur andra människor upplever sig själva – och låta min upplevelse av och som mig själv bli, och vara influerad av hur andra människor upplever sig själva; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att i varje ögonblick fråga mig själv – varför gör jag detta? – varför upplever jag mig själv såhär? För att på så vis alltid vara säker på varför jag gör någonting – på att jag har en praktiskt och logisk anledning bakom mina handlingar och att jag inte göra någonting bara för att jag känner att jag måste göra det – eller fruktar att om jag inte gör det – att jag då kommer att förlora mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att existera, och leva mig själv självständigt från hur andra människor upplever sig själva – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att leva mitt liv – och ta beslut om vad jag ska göra med mitt liv – utifrån en utgångspunkt som är unik i den meningen att ingen annan människa som jag känner agerar utifrån en liknande utgångspunkt – i rädslan och ångesten att om jag inte konformerar mig själv till hur andra lever, och försöker efterlikna hur och varför andra rör sig – att jag då kommer göra misstag, och eftersom jag är ensam – kanske jag kommer ha fel, och göra någonting som tydligen ”inte är rätt”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att den stora massan av människor alltid har rätt, alltid vet mer än mig – och alltid tar rätt beslut – och jag förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att därmed sätta min tillit till den stora massan med människor istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att lita på mig själv – och att i varje ögonblick se till att jag tar och lever mig själv utifrån sunt förnuft – såsom vad som är bäst för alla – och inte bara blint litar på att vad någon säger till mig är okay, och acceptabelt bara för att en annan säger det till mig

Jag förlåter mig själv at jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att ifrågasätta andra människor – för att ifrågasätta situationer, traditioner, ”den mänskliga naturen” – och såsom människor i alla tider har uppfattat ”livet” och vad det innebär att leva – i tron att jag inte har rätt, och inte heller kan ifrågasätta det mänskliga kollektivistiska uppfattningen om vad det innebär att leva – i tron att jag som en enda människa är alldeles för dum, och inkapabel för att göra någon skillnad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé, och en tanke inom mig själv att bara för någon är en s.k. auktoritet inom ett visst ämne – att den människan därför vet vad det innebär att leva vad som är bäst för alla – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att blint ta för givet vad andra säger och gör bara för att de står i en auktoritetsposition – i rädslan för att om jag skulle ifrågasätta den information som kommer in i min värld – och börja ta egna beslut – och titta med sunt förnuft på huruvida viss information är vad som är bäst för alla, eller inte – att jag då skulle börja ta fel – och göra fel – och inte ta korrekt beslut – och inte agera på ett sådant sätt som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta självständighet – i rädslan för att jag inte är lika stark själv som jag hade varit om jag hade haft stöd från flertalet människor och att alla dessa tyckt precis detsamma som jag – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från styrka – separera mig själv från självtillit – separera mig själv från självauktoritet – och tro att detta är ord jag inte kan leva som mig själv om jag inte har andra som säger att jag har rätt – och att jag gör rätt; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag självklart kan leva självtillit – självauktoritet – och styrka som mig själv oavsett vad andra gör, eller tycker – eftersom det är ett beslut som JAG GER TILL MIG SJÄLV

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ifrågasätta de principer, ideologier, och de anledningar som läggs till grund för beslut som tas av människor – i tron att alla människor trots allt vill vad som är bäst för de själva och andra – och trots allt borde veta vad som är bäst – och att jag antagligen har fel i vad det är jag ser, eller säger och således inte borde tycka någonting överhuvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället för att utveckla mina egna normer, min egen moral, min egen uppfattning om hur denna världen fungerar – och vad som är bäst för alla; att istället bara kopiera från min omgivning vad alla andra säger, och tycker att överhuvudtaget ifrågasätta om det som andra säger faktiskt är bäst – faktiskt är bra – och faktiskt är sunt förnuft

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i interaktion, och kommunikation med andra människor – att säga JA – eller hålla med en annan – utan att först se på punkten, och titta huruvida jag faktiskt håller med människan i fråga – eller om jag ser en lösning, och ett annat perspektiv som är bättre – och mer effektivt – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv i rädslan för att andra människa ska ogilla mig, och inte tycka om mig och se mig som en ”vän” – om jag inte gör mitt allt för att framträdda som en lättsam, och medgörlig människa

Självåtaganden

När jag märker att jag gör någonting helt automatiskt – bara för att andra människor gör samma sak; då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår hur dumt det är att göra någonting bara för att andra gör det – eftersom jag i sådana fall inte har någon aning om huruvida det jag lever faktiskt är bäst för alla, eller någonting som faktiskt är till skada för andra; och således åtar jag mig själv att ifrågasätta de handlingar, och uttryck som ses som normala och brukliga inom det mänskliga släktet – och således se till att alla mina beslut och handlingar är självdrivna – och självskapade i det att jag vet vad det är jag gör – och varför – och att jag inte gör någonting helt automatiskt bara för att andra gör det

När jag märker att jag är rädd för att stå såsom självständig och egenhändig i mitt liv – i det att jag tar beslut som jag ser är bäst för alla oavsett vad slags beslut andra tar – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är ingenting farligt med att inte göra som alla andra gör – det är ingenting som kan skada mig, eller göra mig illa utan det är enbart en rädsla för att jag kommer göra fel – och misslyckas vilken i sig självt inte är valid; således åtar jag mig själv att ta beslut, och att leva utifrån vad jag ser är bäst för alla – oavsett huruvida andra gör det eller inte

När jag märker att jag tar ett beslut, och lever på ett sätt bara för att den stora massa människor gör det; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att bara för att många människor gör samma sak betyder inte detta att det som dessa människor gör är bäst för alla – vilket är solklart om man tittar på hur världen ser ut – således åtar jag mig själv att sluta handla som andra gör och istället ifrågasätta den mänskliga naturen – och leva på ett sådant sätt – ta beslut på ett sådant sätt om jag ser är bäst för alla

När jag märker att jag är rädd för att ifrågasätta människor, situationer, traditioner, och den så kallade mänskliga naturen – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att den anledningen till att jag är rädd för att ifrågasätta de ideal som efterlevs i vår nuvarande värld – är på grund av att jag är rädd för att ha fel – och är rädd för att jag inte vet vad som är rätt; och således åtar jag mig själv att ifrågasätta de ideal som promulgeras och per automatik anses vara korrekta ideal och levnadssätt och sluta frukta att jag kanske kommer ha fel när jag gör se – rädslan för att ha fel är irrelevant och stöttar inte mig på något sätt att leva effektivt här i och som andetaget

När jag märker att jag blint litar på, och följer, och härmar en annan bara för att denne är en auktoritet i ett visst ämne – eller i vart fall påstår sig vara det; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag bara blint litar på andra människor utan att själva ifrågasätta vad andras agerande leder till – då placerar jag mig själv i en situation där jag inte längre styr mig själv, och således inte är i kontroll över huruvida jag med mina handlingar skapar en värld som är bäst för alla – eftersom jag bara gör det andra säger till mig; således åtar jag mig själv att sluta att blint lita på andra – och att istället ifrågasätta all information genom att se vad effekten av informationen är och huruvida den är bäst för alla eller inte

När jag märker att jag fruktar att leva självständighet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är inget att frukta att ha fel – och att inte göra rätt – och att misslyckas – det är inget skamfyllt att inte förstå; således åtar jag mig själv att sluta vara rädd för att stå upp inom och som mig själv som självständighet och ifrågasätta de ideal, och besluts som tas och levs i denna världen – och således istället pusha mig själv och andra att leva vad som är bäst för alla på alla sätt och vis – och ifrågasätta all information som kommer in i min verklighet utifrån utgångspunkten huruvida denna information är vad som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att sluta att hoppas att världen, människor, och denna existens automatiskt ska ändra sig själv till det bättre – eftersom att ”vi lär oss” – och jag åtar mig själv att istället ta ansvar och ifrågasätta vad som är här och visa att det finns mer effektiva sätt att leva, och uttrycka sig själv på som inte gör så att andra tar skada

När jag märker att jag kopierar information från andra – utan att först titta inom mig själv för att se att informationen faktiskt är bäst för alla – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och jag för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att problemet som vi människor skapat i denna världen – har sin grund i att vi bara accepterar vad som sägs till oss utan att själva tänka oss för vad det som sägs till oss faktiskt innebär på en praktisk nivå; således åtar jag mig själv att inte bara acceptera allt som sägs utan att själv undersöka, och ifrågasätta vad visas; och att fråga mig själv om jag verkligen vill ha effekten av den information som ges till mig

När jag märker att jag automatiskt säger ja till en annan människa utan att först tänka efter, eller om jag säger ja för att inte behöva ta en konflikt när jag inte håller – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser, och förstår att jag gör ingen en tjänst genom att bara acceptera information, åsikter, och uttalanden av andra som ”okay” – i rädslan för konflikten, samt i rädslan för att stå upp och ifrågasätta information, beslut, och handlanden av andra; och således åtar jag mig själv att stå upp och inte acceptera någonting mindre än vad som är bäst för alla – och inte lägga mig ned och ge upp i rädslan för att konflikter kommer uppstå – utan istället pusha för att etablera det som jag ser fungerar bäst – och ger det bästa resultatet för alla involverade

 

Dag 155: Du Ska Göra Mig Hel!

Självskriverier

På senaste tiden har jag känt mig arg och frustrerad – irriterad; och anledningen till detta är att jag accepterar mentalt skvaller i förhållande till vissa punkter i mitt liv, och dessa har framförallt att göra med begär.

Ett av mina begär är att leva ett roligt, och äventyrsfullt liv – där saker och ting händer varje dag – nya saker som jag inte visste skulle hända i förväg. Och så blir jag på detta sätt dragen genom min dag och får hela tiden möta än mer otroliga, och roliga upplevelser. Eftersom detta inte är så som min vardag ser ut har jag en tendens att känna att det är någonting som saknas, och fattas i min värld – det är helt enkelt någonting som inte är rätt; och detta i sin tur leder till att jag blir frustrerad och irriterad eftersom tydligen lever jag inte mitt liv ”till fullo” – där ”till fullo” innebär att jag upplever, och dagligen går igenom en mängd olika och fascinerande upplevelser och energier.

Så – det är dags att ta mig själv tillbaka till verkligheten – dags att ta mig själv tillbaka till min vardag och låta mig själv uppskatta enkelheten i att bara vara här – andas – och ta hand om mina dagliga bestyr på ett sätt som är bäst för alla.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit mig själv att hålla kvar vid ett hopp, och en dröm om att mitt liv ska bli någonting mer – om att jag ska bli någonting mer i denna världen, och att jag ska få genomleva ett liv där jag är speciell, och sedd som unik – och annorlunda av andra – och att jag har ett liv som andra ser upp till och gärna skulle vilja leva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sakna min barndom, och känna mig irriterad och frustrerad över att jag blivit vuxen – och tvingats ta ansvar över mitt liv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tycka att det är tråkigt att ta ansvar över mitt liv, och att jag hellre skulle vilja göra någonting som jag tycker är upphetsande, och exalterande – och fullständigt glädjeberusande – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte acceptera mig själv här såsom enkelheten i ett andetag – såsom att uppskatta, och vara nöjd med mig själv här i och som min mänskliga kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället för att uppskatta, lära känna, och skapa ett intimt förhållande med min kropp här – med mig själv här – genom att leva, och röra mig själv i och som andetaget i varje ögonblick – att istället tänka att mitt liv inte är tillräckligt, att mitt liv inte är fantastiskt nog, roligt nog, och givande nog – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leta efter mig själv utanför mig själv – genom att leta efter fullständighet – leta efter att få uppleva mig själv fantastiskt – leta efter att få uppleva äventyr såsom en punkt utanför mig själv – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva och uttrycka mig själv som dessa ord HÄR – i och som andetaget – en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mitt liv till en process av att söka efter någonting mer än mig själv och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa och manifestera en tro, och en idé inom och som mig själv att det finns någonting mer än mig där ute – någonting mer magnifikt – någonting mer otroligt – någonting mer fantastiskt som jag måste ta del av, och som jag måste uppleva – och som jag måste bli ett med – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att se, inse och förstå att alla dessa idéer och upplevelser är just idéer och upplevelser och är inte på riktigt – eftersom vad som är på riktigt är HÄR – med mig – en och jämlik – här såsom min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att projicera delar av mig själv som jag vill uppleva och leva – såsom glädje, frihet, och självuttryck – utanför mig själv – genom att tänka att jag bara kan uppnå dessa uttryck av och som mig själv genom att få något slags externt stimuli – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta tag i mitt liv – och ta tag i mig själv – och skapa mig själv såsom de uttryck jag vill leva och uppleva mig själv som

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mitt liv till ett stort sökande efter någonting mer – och hela tiden känna det som om att det är någonting essentiellt och otroligt viktigt som saknas i mitt liv som jag på något sätt måste hitta, och måste ta del av – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att det där som jag tror mig själv sakna – det finns inte utanför mig – utan det är ju MIG SJÄLV som jag saknar – det är mig själv som jag inte tillåtit och accepterat att leva och uttrycka mig själv – och verkligen vara och lära känna denna fysiska verklighet HÄR en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa lögnen, och medverka i lögnen att det finns någonting mer där ute som jag måste hitta – och tänka att innan jag har hittat denna sak där ute så kan jag inte leva – och jag kan inte uttrycka mig själv – och jag kan inte uppleva mig själv – eftersom tydligen är jag bara halv – eftersom den andra halvan av mig själv tydligen är där ute någonstans – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta mig själv tillbaka hit till andetaget, och se, inse och förstå att HELA JAG – är faktiskt HÄR – och att det jag måste göra är att LEVA denna insikt – genom att i varje ögonblick vara här med HELA mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka få min omvärld att ändra sig så att jag kan uppleva mig själv annorlunda – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att – min upplevelse av och som mig själv inte har med min omvärld att göra – utan min upplevelse av och som mig själv har med MIG att göra – och hur jag existerar och lever inom mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ansvar för mig själv på alla sätt och vis – och se till att jag lever på ett sådant sätt så att jag är nöjd med mig själv – så att jag lever och uttrycker mig själv till fullo – och inte börjar leta efter någon annan att tillfredställa mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att titta på denna världen såsom någonting som är separat från mig själv – och tänka att för att uppleva mig själv som HEL – så måste jag konsumera och ta del av så mycket som möjligt i denna världen; istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att se, inse och förstå – att min idé om att världen är delad – alltså existerar i separation från mig – är just en idé – eftersom jag bevisligen är fysisk och består av samma materiell som denna världen – och således inte saknar någonting som denna världen utanför mig tydligen har – således åtar jag mig själv att leva denna insikt om att jag är HEL här i och som mitt andetag – en och jämlik

Självåtaganden

När jag märker att jag hoppas på någonting mer – och att jag drömmer om att mitt liv ska bli någonting bättre, eller större – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att denna idén är endast en taktik för mig att inte se att det är JAG som är den gemensamma nämnaren i min värld, och att det således inte finns någonting mer, eller bättre att hämta utanför mig själv; således åtar jag mig själv att leva och uttrycka mig själv såsom att vara tillfredsställd med mig själv – och att vara nöjd med mig själv

När jag märker att jag saknar min barndom, känner mig irriterad, och frustrerad över att jag blivit vuxen och tvingats ta ansvar över mitt liv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att den idén jag har om vad min barndom var – är just en idé och ingenting som faktiskt existerar eller finns i verklighet; således åtar jag mig själv att sluta sakna, och sluta vilja uppleva en idé och jag åtar mig själv att istället leva och uttrycka mig själv HÄR i och som varje andetag

Jag åtar mig själv att väcka mig själv till liv – och att sluta söka efter liv utanför mig själv – och jag åtar mig själv att göra detta genom att dedicera mig själv till mig själv – och hänge mig själv till att varje dag gå min process dedicerat – hängivet – och oförtröttligt tills detta är klart och jag åtar står här i och som varje andetag stabil – och effektiv i min kropp

När jag märker att jag letar efter någonting utanför mig själv – eftersom jag tycker mitt liv är för vardagligt, för tråkigt, för repetativt och förutsebart – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att endast sinnet – såsom en existens av att definiera mig själv i förhållande till externt stimuli – letar efter, och definierar sig själv utifrån vad som pågår i ens värld; och således åtar jag mig själv att sluta definiera mig själv utifrån, sluta relatera mig själv i förhållande till det som pågår i min värld – och stå orubblig, och oföränderlig inom och som mig själv oavsett vad slags punkter jag möter i min värld

När jag märker att jag rör mig själv utifrån utgångspunkten om att jag ska hitta någonting mer där ute, om att jag ska lyckas få ta del av någon speciell upplevelse, eller någon slags fantastisk insikt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att denna idén om att det finns mer utanför mig själv är endast en ursäkt för att jag inte ska behöva möta, och lära känna mig själv HÄR – såsom fullständig stabilitet och tystnad – såsom tidlöshet; och således åtar jag mig själv att ta mig själv tillbaka hit, och medvetet möta mig själv i och som varje andetag – och medvetet dirigera mig själv till att stå upp inom och som mig själv i mitt andetag och sluta leta efter någonting mer utanför mig själv

När jag märker att jag tänker att jag ”måste dit där för att uppleva frihet” – eller ”jag måste träffa den där människan för att bli glad” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag har underskattat min skapande makt något fatalt – i tron att jag måste ha någon annan, eller någonting annat att generera upplevelser i mig för att jag ska kunna leva mig själv som ord; således åtar jag mig själv att leva ord självmotiverat, och självdirigerat – och således göra mig själv till motorn av och som mig själv i varje ögonblick – där jag står i och som denna världen utan att vilja ha någonting, och utan att frukta att förlora någonting – fullt förmögen att dirigera mig själv i den riktning jag ser är bäst för alla

När jag märker att jag känner, och upplever att någonting saknas i mitt liv – och att jag måste UT och leta upp det där som jag tycker saknas inom mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det enda som saknas är JAG – såsom att andas, interagera, och leva HÄR en och jämlik med min mänskliga fysiska kropp; således åtar jag mig själv att sluta söka utanför mig själv och istället HITTA mig själv HÄR – och se att det jag letat efter i hela mitt liv hela tiden varit HÄR med och som mig själv

När jag märker att jag känner, och tänker om mig själv att jag är halv, och att någonting essentiellt saknas inom mig som jag måste ut och leta efter – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – jag bestämmer att jag är halv – det är mitt beslut att uppleva mig själv som halv vilket betyder att jag kan bestämma att – jag är HEL – jag är HÄR och jag slutar därmed att söka efter någonting mer utanför mig själv; således åtar jag mig själv att besluta mig själv för att leva HÄR i och som varje andetag – för att sluta försöka uppnå någon slags sanning, och medvetenhet genom att bli någonting i andras ögon – och jag åtar mig själv att istället bli mig själv

När jag märker att jag försöker ändra min omvärld, för att ändra min upplevelse av och som mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag kommer ALDRIG kunna ändra mig själv genom att ändra min omvärld – för problemet i fråga om min upplevelse av mig själv är MIG SJÄLV och inte min omvärld; således åtar jag mig själv att fokusera på mig själv – och att arbeta med mig själv – och att ändra mig själv

När jag märker att jag tittar på min omvärld såsom någonting som är separat ifrån mig – såsom någonting jag måste konsumera och få att ge mig uppmärksamhet för att jag ska kunna uppleva mig själv på vissa specifika sätt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att denna idén om att jag måste få min omvärld att ge mig en upplevelse är fullständigt självbegränsande, och betyder att jag i princip är en slav till omständigheter; således åtar jag mig själv att ändra mig själv – och att skapa mig själv som det levande ordet och stå direktiv bakom och som mina upplevelser

 

Dag 154: Jag Är Den Trevliga Typen

Självskriverier

Idag upplevde jag mig själv ganska ostabil, och emotionell. Det som kom upp inom mig flera gånger var rädsla, och nervositet inför hur andra uppfattar mig/ser mig – och inför vad andra tänker om mig; så det är väldigt likt de upplevelser jag arbetat med innan – vilket visar att jag måste gå djupare i min självförlåtelse för att lokalisera och släppa denna punkten.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös, och rädd när jag tror att andra inte är intresserade av vad jag säger – eller gör – och att andra tycker att jag är tråkig, eller ointressant när jag pratar – och att de helst skulle vilja att jag inte uttryckte mig själv alls

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös, och känna mig själv ängslig när jag pratar med andra – i rädslan och ångesten för att jag säger, gör, eller agerar på något sett som kommer få en annan att känna sig själv utanför – samt frustrerad och irriterad på mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, och rädsla inför att agera, eller uttrycka mig själv på ett sådant sätt att en annan uppfattar mig som om att jag ignorerar denne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara nervös inför hur andra uppfattar mig, och när jag uttrycker mig själv – vara rädd för att uttrycka mig själv utan att först göra en beräkning inom mig själv hur det kan tänkas att andra människor kommer uppfatta, och känna om mig beroende på vad jag säger eller uttrycker

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, och nervositet inför att slappna av när jag är med andra människor – och inför att sluta oroa mig själv inför vad andra människor känner, upplever, tycker eller tänker om mig – i rädslan för att om jag slutar oroa mig, och slutar att försöka att ta reda på – och vara steget före i det att jag alltid ser till att andra människor gillar mig, och har en positiv upplevelse runtomkring mig; att andra då kommer ogilla mig och se på mig med oblida ögon och tycka att jag är en negativ människa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara besatt av att fundera på, och känna efter – och tänka på hur andra människor kan tänkas reagera, och uppleva mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla mig själv tillbaka – och vara rädd för att uttrycka mig själv ovillkorligt, och utan att tänka efter – i rädslan för att detta kommer göra så att andra människor ser ner på mig, och börjar ogilla att vara runtomkring och tillsammans med mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att en annan människa ska bli arg, eller frustrerad på mig – och skapa mig själv såsom en karaktär/personlighet som alltid har kontroll på omgivningen genom att jag alltid utstrålar en positiv, givmild, och trevlig karaktär som alltid tar alla människors behov, och upplevelser i beaktande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna rädsla och ångest inför att uppfattas av andra såsom att vara otrevlig, missgynnsam, och ointresserad – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv, och hålla mig själv tillbaka – och förändra mitt uttryck av och som mig själv – för att vara säker på att andra människor alltid kommer tycka om mig, och alltid kommer känna att jag är en trevlig – positiv och närande människa att vara runtomkring

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte längre bry mig om hur mitt uttryck av och som mig själv kan influera, och styra andra människor – alltså inte längre oroa mig själv för att andra människor kan ta illa upp, känna sig träffade, och sårade – om jag uttrycker mig själv naturligt och avslappnat här i och som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att värdera mig själv utifrån hur mycket jag tror andra människor tycker om mig – och hur mycket jag tror att andra människor värderar det som en positiv och trevlig upplevelse att vara i närheten utav mig – att interagera, och prata och kommunicera med mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig beroende av vad jag tror att andra tycker och känner om mig – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att uttrycka, och röra mig själv ovillkorligt – och inte göra mig själv beroende till någon annan människas upplevelse av sig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag inte är värd någonting – och att det är någonting som är fel med mig – när andra människor inte ger mig någon uppmärksamhet av den formen att de ler åt mig, och att de talar med ljusa och positiva röster – såsom att de låter glada för att träffa mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig beroende av vad andra människor tycker om mig, eller rättare sagt – vad jag tror att andra människor tycker om mig – för att jag ska uttrycka mig själv, röra mig själv, och interagera här ovillkorligt – och glädja mig åt mig själv i och som ögonblicket

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara känslig inför kritik, och känslig inför vad jag tror att andra människor tycker om mig – och om det verkar som om någon inte gillar mig, eller tycker det är roligt att vara med mig – att genast ta det personligt, och känna det som om detta är ett personligt misslyckande från min sida – eftersom jag tydligen borde få denna människan att tycka om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se det som ett misslyckande från min sida när människor inte verkar känna och uppleva sig själva bekväma, lugna, och glada runtomkring mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja ta an rollen – och karaktären av att vara den ”trevliga typen” – som står i mitten av all uppmärksamhet och är igenkänd och uppskattad av alla – i tron att om jag hade kunnat vara den där typen i mitten av all uppmärksamhet – att jag då hade kunnat uppskatta mig själv mer, och känna det som om att mitt liv var bättre – och mer givande än vad jag upplever det som nu

Självåtaganden

När jag märker att jag blir nervös, och rädd därför att jag tror – och känner att andra inte är intresserade av mig när jag uttrycker mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns absolut ingenting rationellt i att frukta att andra inte är intresserade av mig – eftersom det är ingenting som kan skada, eller påverka mig; således åtar jag mig själv att helt enkelt fortsätta att uttrycka mig själv – och att inte ta någon notis om denna rädslan – att helt enkelt bara gå igenom den och släppa den

När jag märker att jag blir nervös, och ängslig inför att någonting jag gör, säger, eller uttrycker får någon att känna sig ignorerad, utfryst, eller utanför – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att hur andra upplever sig själva är inte mitt problem – och att känna sig utfryst, eller utmobbad – eller dylikt är en egenskapad upplevelse som inte har någonting att göra med någon annan än själv; således åtar jag mig själv att uttrycka mig själv här i och som självuppriktighet, och stabilitet – och helt enkelt förbli densamma och sluta oroa mig för hur mitt uttryck influerar och påverkar andra i min värld

När jag märker att jag är nervös inför att uttrycka mig själv ovillkorligt, och utan att tänka efter – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag tillåter och accepterar mig själv att oroa mig – och vara räd inför hur andra uppfattar mig så kommer mitt liv bli VÄLDIGT tråkigt – och framförallt fyllt av självkompromiss; sålådes åtar jag mig själv att uttrycka mig själv ovillkorligt och inte på förväg försöka planera hur jag vill att andra ska uppleva mitt uttryck av och som mig själv – utan bara uttrycka mig utan någon i förväg skapad plan

När jag märker att jag känner mig rädd inför att slappna av, koppla av och bara vara mig själv – i rädslan för andra då inte längre kommer tycka om mig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är ju inte på något sätt värt att offra mig själv såsom naturligt självuttryck för att andra ska tycka om mig – utan jag är värd att få vara mig själv och att få uppleva mig själv bekväm med mig själv; således åtar jag mig själv att andas, och att stå stabil i och som min kropp – och att vara i denna världen, men inte av denna världen – och alltså inte låta mig själv bli borttappad och uppjagad av förhållanden, och diverse dramatiska problem – utan istället förbli här såsom andetaget lugn och stilla

När jag märker att jag funderar på, och undrar över hur andra människor kommer uppfatta mig – och se på mig – och hur andra människor uppfattar och ser på mig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns absolut inget substantiellt värde att hämta i att få andra att tycka om mig – eftersom en dag kommer jag att DÖ – och då kommer alla förhållanden jag skapat genom att vara snäll att försvinna – och jag kommer inte vara någonting eftersom hela mig själv vara uppbyggd av en fejk personlighet av att jag är snäll; således åtar jag mig själv att i varje ögonblick träna mig själv på att vara mig själv – och leva autencitet – och egenvärde – genom att uttrycka mig själv här som mitt andetag och sluta söka efter andra att acceptera och tycka om mig

När jag märker att jag är rädd för att inte ha kontroll över min omgivning – och att jag försöker kontrollera min omgivning genom att utstråla en positiv, givmild, och trevlig karaktär – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns inget att frukta i att släppa kontroll – det värsta som kan hända är att jag DÖR vilket ändå kommer att hända – det är oundvikligt – så varför då frukta detta? Således åtar jag mig själv att leva här och släppa behovet av att försöka kontrollera min värld i och som rädslan för att om jag inte gör detta så kommer jag att dö – och istället åtar jag mig själv att leva självförtroende, och självtillit här – och hantera de situationer som dyker upp utifrån en utgångspunkt av att skapa och manifestera det som är bäst för alla

När jag märker att jag upplever rädsla och ångest inför att uppfattas av andra såsom att vara otrevlig, missgynnsam, och ointresserad – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag baserar mitt uttryck av mig själv på basis av att andra ska tycka om mig, och gilla vad jag säger – så kommer jag kompromissa mig själv – och således förstår jag att för att verkligen vara kraftfull och ha effekt i detta livet så måste jag stå upp inom och som mig själv – ENSAM – och oavsett vad slags respons jag tilldrar mig utifrån; således åtar jag mig själv att leva, och gå detta livet utan att låta mig motiveras, eller styras av vad andra tycker – eller inte tycker om mig – och således leva egenvärde – och självmotivation

När jag märker att jag är rädd för att inte längre hålla kvar vid min rädsla inför att uttrycka mig själv ovillkorligt – och utan att ”tänka efter” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att denna oron jag har inför att andra upplever sig själva negativt runt mig om jag tillåter mig själv att släppa loss, och vara mig själv – är fullständigt onödig, och fungerar endast att hålla mig själv tillbaka och nertryckt inom och som mig själv; således åtar jag mig själv att stå upp inom och som mig själv och att leva utan rädsla – utan nervositet – och utan att vara rädd för hur andra upplever sig själva när jag uttrycker mig själv

När jag märker att jag värderar mig själv positivt – och ser på mig själv såsom en bra och värdefull människa för att andra verkar tycka om att interagera, kommunicera, och vara med mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag tillåter och accepterar mig själv att definiera, och se mig själv utifrån vad jag tror att andra tycker om mig – då begränsar jag mig själv något ofattbart – och jag gör mig själv i princip en slav till andra människor; således åtar jag mig själv att sluta definiera, och se mig själv utifrån vad jag tror – att andra tror och tycker om mig – och istället uttrycka och röra mig själv HÄR i och som mitt andetag – en och jämlik

När jag märker att jag baserar mitt värde – hur bra jag är – hur duktig jag är – och hur lyckad jag är – utifrån hur jag känner det som om andra bemöter mig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att så länge min upplevelse av mig själv på något sätt är i förhållande till en annan – då är jag en slav – och således åtar jag mig själv att inte definiera mig själv i förhållande till en annans upplevelse av sig själv utan istället uttrycka mig själv ovillkorligt – och utan rädsla – i varje ögonblick

När jag märker att jag tar det personligt – eftersom jag tror att en annan inte tycker om att vara med mig, eller kritiserar mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag begränsar mig själv något ofattbart när jag tillåter och accepterar mig själv att ta saker och ting personligt – eftersom jag tror att det andra människor säger, upplever och gör i och som upplevelser och emotioner handlar om mig – när det rent faktiskt handlar om de själva – och vem de är inom och som sig själva; således åtar jag mig själv att sluta vara rädd – och känslig inför hur andra upplever sig själva – och istället öva mig själv på att stå stabil och orubblig här i och som andetaget

När jag märker att jag känner och upplever det som om att jag misslyckas, när andra människor inte verkar uppleva sig själva lugna, bekväma, och glada runtomkring mig – och jag inte verkar vara i centrum för allas uppmärksamhet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – varför ska jag se det som ett misslyckande så fort alla inte verkar ha en emotionellt positiv upplevelse runtomkring mig? Vad finns det för sunt förnuft i en sådan idé? Jo just det – ingen överhuvudtaget; således åtar jag mig själv att sluta tro att jag måste vara en husslav till andras emotionella upplevelser – och jag åtar mig själv att istället stå och uttrycka mig själv stabil och orubblig inom och som mig själv – här såsom andetaget