Dag 153: Mitt Rykte? Vad Var Det Du Tyckte?

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv bli kontrollerad, besatt och styrd av ilska, frustration, och tankar – och agera i och som denna besattheten – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se att mitt beteende har konsekvenser, och att när jag befinner mig i en sådan upplevelse av att vara besatt – att jag då inte tar andra människor i beaktande, och att jag inte ser hur mina handlingar influerar min värld, mig själv, och människor i min verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skämmas inför att jag i mitt förflutna uppvisat ett exempel inför andra av att vara skoningslös, och brutal – i det att jag fullständigt sket i andra människor och endast ville leva ut mina egna begär, tankar, upplevelser oavsett vad slags konsekvenser detta hade för andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd och känna ångest inför att mitt beteende har fått andra människor att se ner på mig, och se mig som omogen, och förlora respekt för mig – och definiera, samt se mig som en underlägsen varelse och i hemlighet prata om mig som om att jag inte är värd att bli kallad människa; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att andra människor ska tycka bra om mig, och se mig som ett exempel av och för godhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja, och önska att andra människor ska se mig, och känna mig som godhjärtad, trevlig, omtänksam – och en perfekt människa – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja presentera en falsk bild av mig själv inför andra, så att andra ska tycka om mig – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att vara äkta, och autentisk och inte söka efter andra människors erkännande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja vara sedd av andra såsom att vara perfekt, i rädslan för att bli sedd som en ond – dålig – och egoistisk människa; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att omfamna alla delar av och som mig själv, och se även de delar av mig som inte är positiva – utan som är mörka, och handlar om hur jag vill leva ut mina begär oavsett vad slags konsekvenser detta orsakar för andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara bekymrad, och engagerad i hur andra människor upplever mig – och vad andra människor tänker om; och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag interagerat, kommunicerat, och varit med andra människor – att i mitt huvud evaluera mig själv och ge mig ett betyg för hur ”normal” och ”trevlig” jag varit – och undra om jag gjort mig själv till åtlöje, eller inte – och om jag kommer fram till att jag gjort mig själv till ett åtlöje, att då fördöma mig själv och känna mig generad; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara mig själv med andra människor – att koppla av och tillåta och acceptera mig själv att uttrycka mig själv utan att försöka vara varken bättre, eller sämre än mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara mån om att andra ska få ett bra intryck av mig, och existera i och som en rädsla – och ångest inför att andra ska tycka att jag är konstig, obekväm, eller jobbig när jag är i närheten av dem – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka mig själv, hålla mig själv tillbaka, och vara rädd för att vara bekväm med mig själv – i rädslan för vad andra ska känna, och tycka om mig om jag är bekväm med mig själv och om jag tillåter och accepterar mig själv att uttrycka mig själv utan rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är med andra människor – att vara nervös, och rädd för att jag beter mig, eller uttrycker mig själv på ett sätt som är konstigt – och annorlunda – och att andra människor på grund av detta ska tycka att det är obekvämt att vara runtomkring mig eftersom jag inte beter mig såsom jag borde bete mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att denna rädslan bara tjänar till att hålla mig själv fångad i rädslan – och leva ett liv av isolation och är således inte till någon praktisk nytta alls

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara mån om mitt rykte, och vad jag tror att andra människor tycker om mig – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i förhållande till vad jag tror att andra människor tycker om mig, och vad jag tror att andra människor anser om mitt rykte, och anser om min person – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa min ångest, och rädsla inför att ha ett dåligt rykte, och ett dåligt anseende – och istället fokusera på att leva och uttrycka mig själv HÄR i och som andetaget – en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte fokusera på att uttrycka mig själv, och leva mig själv här en och jämlik såsom min mänskliga fysiska kropp – och således släppa mitt behov, och begär att få bli sedd som anständig, och normal av andra – eftersom det tar så mycket att frukta att jag inte passar in, att jag aldrig hinner leva om jag inte släpper denna rädslan

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fokusera den tid jag har här – de andetag jag har till mitt förfogande – på att verkligen leva, och uttrycka mig själv här i och som min mänskliga kropp – och göra det mesta av varje dag som jag har till mitt förfogande – och inte kompromissa, och förtrycka mig själv i rädslan för att jag inte kommer anses vara normal

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig själv för att mitt förflutna, såsom ögonblick i vilka jag inte uttryckt mig själv på ett sätt som är bäst för alla – är ihågkomna av andra, och att andra på grund av dessa ögonblick ser ner på mig – och ser mig såsom en underlägsen, och värdelös människa; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa mig själv fri från rädslan av vad andra kan tänkas tycka om mig, och istället fokusera, och koncentrera mig själv på att leva – och uttrycka mig själv – och ha roligt i och som de ögonblick jag går igenom här

Självåtaganden

När jag märker att jag bli besatt av någon slags upplevelse, såsom tankar, känslor, idéer – minnen – vad som helst – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag är inte sinnet – jag är inte de upplevelser som kommer upp inom mig, utan jag är HÄR – och kan styra och dirigera vad som kommer upp inom mig, och således ta beslutet att leva och uttrycka mig själv såsom vad som är bäst för alla; således åtar jag mig själv att leva och uttrycka mig själv som vad som är bäst för alla – och ta beslutet i ögonblicket då denna besatthet stiger upp inom mig – att stå HÄR – och dirigera mig själv genom upplevelsen

När jag märker att jag skäms inför hur jag uttryckt mig själv, och agerat i mitt förflutna – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns ingen mening, eller syfte att hålla kvar vid skam, genans, och ångest i förhållande till vad jag gjort i mitt förflutna – eftersom vad som är gjort, är gjort – således åtar jag mig själv att släppa mitt förflutna, och istället fokusera, och koncentrera mig själv på att leva HÄR

När jag märker att jag blir rädd, och känner ångest inför att människor på grund av hur jag uttrycker mig själv ser ner på mig, ser mig som omogen, och barnslig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns absolut inget praktiskt värde i att vara rädd för vad andra människor tycker om mig – det hjälper mig inte – det stärker mig inte – och det gör mig inte mer effektiv i och som min applikation; således åtar jag mig själv att sluta vara rädd för vad andra tänker om, och istället fokusera på att leva HÄR – effektivt och fullt ut i varje andetag

När jag märker att jag vill att andra människor ska se mig som godhjärtad, trevlig, och omtänksam – en perfekt människa – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att den enda anledning till att jag vill detta är för att jag är rädd för att andra ska se mig som negativ – och dålig – men vad är det att frukta med det? Inget förstås – och således åtar jag mig själv att sluta frukta att andra ska se mig som elak, osympatisk, och oförlåtande – och jag fokuserar istället på att leva, och uttrycka mig själv HÄR – i och som andetaget en och jämlik

När jag märker att jag vill att andra ska mig som perfekt – såsom att inte ha några brister, eller felaktigheter – och p.g.a. detta tycka om mig och bli imponerande av mig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det spelar ingen roll vad andra människor tycker, eller inte tycker om mig – för min upplevelse av mig själv blir ändå likadan när uppmärksamheten är borta – då är jag ensam med mig själv, och precis densamma som innan; således åtar jag mig själv att leva en-sam – alltså som en och samma – och vara en och samma oavsett var jag är, eller med vem jag är – eftersom jag inser, ser och förstår att de upplevelser av att känna mig omtyckt, eller illa omtyckt som jag får bland andra är momentana, och inte substantiella och varaktiga upplevelser

När jag märker att jag betygsätter mig själv i mitt huvud utifrån vad jag tror att andra människor tycker om mig, då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – det ger inte mig någonting att betygsätta mig själv i mitt huvud – varför ska jag ens göra det när jag istället helt enkelt kan vara tillfreds med mig själv oavsett hur andra uppfattar, eller känner om mig? Således åtar jag mig själv att sluta jäkta, och jaga för att försöka etablera mig själv med andra människor – och få ett bra betyg inom mig själv – och jag åtar mig själv att istället ta det lugnt, och andas – och vara här med och som min fysiska kropp – och ge uppmärksamhet och fokus till sådant som är viktigt, och relevant – nämligen min fysiska verklighet HÄR

När jag märker att jag är mån om hur andra ser mig, och att jag vill presentera mig själv på ett bra sätt – eftersom jag är rädd att andra ska tycka jag är konstig, obekväm, eller jobbig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är fullständigt begränsande att hela tiden oroa mig för hur andra upplever mig, istället för att jag uttrycker mig själv obehindrat och utan någon rädsla – ångest – eller underlägsenhet; således åtar jag mig själv att släppa mig själv fri och låta mig själv leva utan att vara konstant ångestfylld inför hur andra ska uppfatta mig – eftersom mitt liv är alldeles för kort för att bli bortslösat på sådana fullständigt irrelevanta upplevelser

När jag märker att jag – runt andra människor – blir nervös, och rädd för att jag beter mig, eller uttrycker mig själv på ett sätt som uppfattas som konstigt, och annorlunda – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att idén om konstig, och annorlunda baseras på idén om vad som är normalt – och båda dessa är kulturella uppfinningar och har alltså ingen substans, eller riktighet i sig själva – således kan man inte vara konstig, och inte heller normal – eftersom dessa idéer är fiktiva; således åtar jag mig själv att uttrycka mig själv ovillkorligt, och sluta oroa mig själv för att jag inte lever upp till fiktiva kulturella uppfinningar såsom att vara ”normal”

När jag märker att jag fruktar att jag har, eller kommer få ett dåligt rykte – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är med att frukta vad andra människor allmänt säger om mig – det är ju fullständigt meningslöst – jag menar – vem fan bryr sig? Om 1000 år är jag ändå död och ingen kommer ens att komma ihåg att jag någonsin funnits, så hur relevant är det egentligen? Således åtar jag mig själv att sluta oroa mig själv för dessa skitsaker och se mitt liv utifrån ett större perspektiv

Jag åtar mig själv att förena mig själv med min mänskliga fysiska kropp – och viga mitt liv, och mig själv till att i varje ögonblick vara här med min kropp – och således sluta leva i en fiktiv verklighet i mitt huvud som inte är av något värde, eller av någon substans överhuvudtaget

Jag åtar mig själv att använda den tid jag har till mitt förfogande HÄR – att leva – att lära känna min kropp – att lära känna min fysiska verklighet – och att verkligen dedicera mig själv till att verka för – och skapa någonting av substans – av verklighet – och riktighet – någonting som inte bara består av energi, och kommer försvinna i samma ögonblick som jag dör

Jag åtar mig själv att släppa mitt förflutna – att förstå att jag då inte visste vad jag vet nu – att jag gjorde vissa väldigt osmakliga misstag men att det inte är någonting jag kan hålla på att gnälla om en hel evighet – och således åtar jag mig själv att gå vidare och att fokusera på att LEVA och vara HÄR istället

 

Advertisements