Dag 158: Tävlingskaraktären Del 3

Det här har jag tidigare skrivit om tävlingskaraktären:
Tävlingskaraktären Del 1
Tävlingskaraktären Del 2

Självskriverier

Syskonrivalitet – det blir dagens ämne. Igår var jag nämligen på besök hos min pappa, och tillsammans med mina syskon avverkade vi en liten måltid. Under måltidens gång började vi allesammans att samtala, och vi började dra in på ämnen såsom skolprestationer, universitetsstudier, och framtidsplaner – och då mina syskon delade med sig av några av sina prestationer märkte jag hur jag kände mig avundsjuk, och sedan upplevde jag mig i princip hopplös; såsom att jag tänkte ”Shit, jag kommer aldrig klara av att slå det där!”.

Det jag märkte efter middagen var hur jag faktiskt också använt viss information och kunskap som jag samlat på mig för att glänsa såsom en riktigt allmänbildad och intelligent man. Jag vill ju också framstå som ypperligt intelligent och bildad, och på så vis vinna och trumfa mina syskons prestationer. Det är intressant eftersom jag kan se samma beteendemönster hos min pappa – och såsom har sagts av Desteni är barn endast kopior av sina föräldrar, och därför är det ju enkelt att se att jag är precis likadan som min pappa – och mina syskon; vi delar alla samma genetiska arv.

Så idag ska jag fortsätta arbeta med tävlingskaraktären – fast idag ska jag rikta in mig på dimensionen som handlar om syskonrivalitet.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka utge mig själv inför andra såsom att ”ha koll” och ”ha all relevant kunskap” – för att på så vis få andra att se mig som otroligt intelligent, och allmänbildad – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka få andra att se mig som intelligent, så att de ska erkänna mig som en vinnare genom att säga till mig att ”gud vad intelligent du är” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att uttrycka och röra mig själv ovillkorligt här, och utan att försöka, eller ha någon slags behov eller begär efter att få bli sedd av andra såsom att vara smart eller intelligent

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja, och önska att jag kan överglänsa mina syskon genom att ha mer kunskap, och vara mer bildad än mina syskon – så att mina syskon ska känna sig underlägsen mig, så att jag kan känna, och definiera mig själv såsom överlägsen; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter, och ha ett behov, och ett begär av att mina föräldrar ska erkänna mig såsom att vara det mest intelligenta, lyckade, och framgångsrika barnet – i tron att detta då hade gjort mig mer värdefull

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka värde, och erkännande genom att försöka vinna över andra – och bevisa mig själv såsom att vara mer intelligent, mer stark, och mer bildad – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva och uttrycka mig själv HÄR – i enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp – och således sluta söka efter andras erkännande, och uppmärksamhet – eftersom jag faktiskt inte behöver något erkännande, eller någon uppmärksamhet för att rent fysiskt kunna uppskatta mig själv och de andetag jag lever här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se och uppleva mina syskon såsom överlägsna, och bättre än vad jag är – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i en tävlingskaraktär för att försöka vinna över mina syskon och på det sättet bevisa att jag visst inte är underlägsen och sämre än mina syskon – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag inte är underlägsen mina syskon till att börja – eftersom underlägsenhet, och överlägsenhet är en KÄNSLA – och en IDÉ – någonting som inte är en fysisk, och faktisk verklighet – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa känslan och behovet av att jag måste bevisa mig själv för att vara en jämlik – och istället leva jämlikhet här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det finns ingenting som jag kan vinna – det finns ingen som jag kan besegra – utan allt detta är endast känslor och upplevelser av och som sinnet och är sådana att de försvinner när jag inte medverkar i dem – och jag inte kan ta på dem, eller röra vid dem – de är således – INTE RIKTIGA – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att viga mitt liv åt upplevelser och känslor som i grund och botten inte är riktiga, och inte har något substantiellt värde överhuvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det genom historien har funnits människor som varit mer kapabla att insamla, och förstå kunskap än vad andra människor varit – men att dessa trots sin intelligens har dött och försvunnit – och att det inte finns någonting kvar av dem nu; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå det fullständigt meningslösa och triviala i att leva mitt liv för att bevisa mig själv som mer intelligent än andra – för vad leder det till? Jo – ingenting!

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att jag måste och behöver tävla för att få vara bekväm med mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att min karaktär är beroende av att andra människor ska se mig som en stark, och vinnande människa, och om jag inte lyckas hålla kvar vid denna idén om mig själv i förhållande till andra – att då tänka och tro att jag är misslyckad och sämre än vad andra är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag är beroende av att få andra människors positiva uppmärksamhet för att jag ska kunna uttrycka och röra mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fullständigt begränsa och hålla mig själv tillbaka i tron att jag måste ha att andra erkänner mig och ser mig som en vinnare för att jag ska kunna acceptera mig själv – och erkänna mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa idén och tron att jag måste ha att en annan människa känner sig underlägsen och sämre än mig för att jag ska kunna känna mig själv okay med mig själv – i tron att om ingen känner sig underlägsen eller sämre än mig så betyder detta att jag måste vara sämst, och att jag måste vara underlägsen andra – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag inte behöver känna mig varken under-, eller överlägsen – att jag inte behöver någon slags idé av mig själv att vara erkänd och definierad av andra eftersom jag är redan HÄR – såsom min mänskliga fysiska kropp och behöver alltså ingenting utöver det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att om jag inte lyckas skapa ett förhållande till andra människor, vari andra människor ser mig som en stark och vinnande individ – att då tänka att jag har misslyckats – och att jag är sämre än vad jag kunnat vara – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån vad jag tror att andra tycker om mig – och bli rädd, och känna ångest inför att jag håller på att misslyckas så fort det inte verkar som om andra människor upplever sig själva positivt runtomkring mig och ser mig som en stark, och vinnande människa

Självåtaganden

När jag märker att jag försöker utge mig själv inför andra såsom att ”ha koll” och ”ha all relevant kunskap” – för att på så vis få andra att se mig som intelligent och allmänbildad – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag inte behöver imponera på andra, jag behöver inte vara och inverka positivt på andra och få andra att se mig som någonting speciellt för att jag ska kunna acceptera mig själv; således åtar jag mig själv att acceptera mig själv – och att lugna mig själv – och förstå att jag inte behöver tävla eller visa mig själv på styva linan – jag förlorar ingenting om jag gör det

När jag märker att jag vill, och önskar att jag kan överglänsa mina syskon genom att ha mer kunskap – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns absolut ingenting att hämta i att ”vinna” över en annan – eftersom själva idén om att ”vinna” i sig självt är en illusion; således åtar jag mig själv att istället prata – och medverka HÄR tillsammans med mina syskon – en och jämlik – och att uttrycka mig själv, samt interagera utan att vilja – eller försöka bevisa mig själv såsom varken mer eller mindre

När jag märker att jag försöker bygga upp egenvärde och självförtroende genom att vinna över andra – och utge mig själv såsom att vara mer intelligent än andra – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag behöver inte vara, eller bli mer för att leva egenvärde, och självförtroende – jag behöver inte bli någonting som andra sedan kan erkänna som en aktningsvärd, och överlägsen individ; och således åtar jag mig själv att istället slappna av – att andas och att vara medveten HÄR om min mänskliga fysiska kropp – och sluta jaga – och sluta försöka bli någonting för andra människor – sluta upp att spela spelet och istället LEVA HÄR

När jag märker att jag går in en tävlingskaraktär för att bevisa att jag visst inte är underlägsen och sämre än mina syskon – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag inte är överlägsen mina syskon, och mina syskon inte är överlägsen mig – vi är ALLA HÄR såsom våra kroppar – en och jämlik; och således åtar jag mig själv att sluta att jag efter att få skapa en upplevelse av mig själv som faktiskt inte ens finns – och istället leva HÄR en och jämlik som min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att sluta jaga efter upplevelse – att sluta definiera mig själv utifrån upplevelser – att sluta se mig själv utifrån upplevelser – och att sluta tro att upplevelser på något sätt är riktiga – och jag åtar mig själv att se, inse och förstå att vad som är riktigt är HÄR såsom mitt andetag – såsom min mänskliga fysiska kropp – såsom vad jag kan uppleva – känna och röra vid – och vara med och faktiskt fysisk interaktion tillsammans med

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att det spelar ingen roll om andra människor ser mig som intelligent – stark – effektiv – eller överlägsen – för i slutändan kommer jag att DÖ – och ingenting kommer vara kvar av mig – vilket visar MENINGSLÖSHETEN i att söka efter att få vinna i detta livet – att vinna betyder ingenting

När jag märker att jag tror, och tänker att jag måste och behöver tävla för att få vara bekväm med mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – JAG BEHÖVER INTE – vinna – visa mig själv bra/duktig/effektiv – jag behöver inte vara den där trevliga människan som alla tycker om och dyrkar för att jag ska kunna vara bekväm här med mig själv; således åtar jag mig själv att leva bekvämlighet med mig själv i och som varje andetag och att sluta söka efter mig själv – utanför mig själv

När jag märker att jag tycker, tänker, och tror att jag är beroende av att få människors positiva uppmärksamhet för att jag ska kunna uttrycka mig själv, och röra mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och tar mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – NEJ – jag behöver inte någon annans erkännande för att röra mig själv – jag kan vara mitt eget drivmedel – och leva min beslut utan någon som helst extern stimuli; således åtar jag mig själv att leva mina beslut och åtaganden utan något som helst behov för och som extern stimuli för att röra mig själv framåt

När jag märker att jag tror och tänker att jag måste ha att en annan människa känner sig underlägsen och sämre än mig för att jag ska kunna uttrycka mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag behöver inte någon form av energi för att röra mig själv – och jag behöver inte att någon annan upplever någon som helst form av energi för att röra mig själv; således åtar jag mig själv att röra mig själv – att uttrycka mig själv – och att respektera mig själv genom att inte göra mig själv beroende av energi för att beslut och leva beslut

Jag åtar mig själv att bli min egen katalysator – och att på alla sätt och visa ta bort och förinta självbegränsning i det att jag inte längre är beroende av någon, eller någonting annat för att motivera mig själv – och röra mig själv framåt – och uttrycka mig själv

 

Advertisements