Monthly Archives: January 2013

Dag 176: Jag Gör Aldrig Mer Än Vad Jag Precis Måste!

Självskriverier

Dagens punkt att skriva om blir – den intelligenta skolrebell-karaktären; och denna har jag observerat mig själv gå in idag när jag tillsammans med mina klasskamrater diskuterade hur vi skulle lösa ett visst skolprojekt som vi höll på med.

Det som hände var alltså följande – jag satt tillsammans med mina klasskamrater, och vi pratade om olika lösningar på det problemet vi hade fått att knäcka inför vårt seminarium. Diskussionen drog ut på tiden och jag började bli uttråkad – och kände att ”jag behöver inte lägga ner såhär mycket tid på detta” – ”det är här ju överdrivet!” – ”varför ska jag lägga ner så mycket uppmärksamhet på detaljer!” – och min generella upplevelse var att jag snabbt och ledigt ville ha projektet avklarat och endast göra det som läraren bad av vår grupp i den uppgiften vi arbetade.

Jag ville alltså göra det så lätt, och snabbt som möjligt – och absolut inte gräva ned mig i några ”onödiga” detaljer. Och detta är då dagens problem – för vad jag insåg i det ögonblicket var hur jag kompromissade en möjlighet, och en chans för mig att expandera mina kunskaper om det vi arbetade med – eftersom jag bara ville ha det gjort så snabbt, och så lätt som möjligt. I detta märkte jag hur jag såg mig själv som ”intelligent” eftersom jag tydligen ”förstod vad lärarna ville ha” – och baserade mitt arbete därefter. Detta är ju också en självbegränsande inställningen och jag skulle nog inte säga att den är särskilt intelligent – utan istället leder ju en sådan inställning till att jag bara lär mig precis vad lärarna vill att jag ska lära mig, och att jag inte utforskar ämnet som ligger framför mig på egen hand – vilket kanske skulle vara någonting jag faktiskt har användning av i mitt liv.

Jag kan se hur denna karaktär av att vilja ha saker gjort snabbt, och bara göra det minimala är en karaktär som jag hållit kvar i under hela min skoltid. Och jag har varit stolt över denna karaktär, eftersom tydligen har jag aldrig gett upp min ”integritet” till skolan – för jag ”lurade” skolan och gjorde bara precis vad som behövdes, och detta var då tydligen någonting som jag tyckte var intelligent. Men det är det ju inte – och istället för att jag vinner någonting, så förlorar jag någonting – när jag inte låter mig själv hänge mig själv åt projektet jag håller på med, verkligen gå in i det tillfullo – och göra det helt och fullt ut för att det är en möjlighet för mig att lära mig något, och expandera – och inte bara någonting som jag gör för att tillfredsställa lärarna i min skola.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera och se det som intelligent att inte lägga ner mycket tid på skolan, och att bara göra det minimala arbetet och ändå komma undan med det – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma arbetet som jag gör i skolan såsom tråkigt, och inte relevant för mitt liv – och därför någonting som jag bara kan skaka av mig och ge minimal uppmärksamhet

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att uppskatta de möjligheter som jag får i skolan att utveckla min förståelse, och kunskap om vissa ämnen – och tillåta och acceptera mig själv att hänge mig själv till att lära mig, utforska, och förstå dessa olika ämnen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i en karaktär av att vara en rebell där jag ”besegrar” skolan – genom att jag ger minimal uppmärksamhet till skolan, och absolut inte hänger eller åtar mig själv att göra ett arbete riktigt bra, eller riktigt effektivt i skolan – eftersom jag inte låter skolan ”ta mitt liv” – utan ”jag bestämmer” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att skolan är inte någon slags individ som jag kan kämpa mot, eller bli besegrad av – utan är istället ett system och att min upplevelse i detta system kommer att vara beroende av vem jag är i förhållande till detta systemet – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att omfamna skolsystemet – och låta mig själv uppskatta och ha roligt under min tid i skolsystemet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, och definiera det som ”häftigt” – ”coolt” – och ”tufft” att inte lägga ner någon tid på skolan – i tron att den som är seriös, och hängiven till skolan är en svag människa som inte har ett ”eget liv” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag genom att leva genom, och bära på en sådan inställning – endast försvagar, och håller mig själv tillbaka – och gör mig själv mindre effektiv, och mindre expansiv – och lär mig mindre om systemet och mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se hur jag kan gå i och som olika i system i världen på ett sätt så att jag expanderar och växer – lär mig mer, och blir mer effektiv – och således verkligen gör mitt liv till en lärande process där jag varje dag hänger mig själv till olika slags situationer, och omständigheter – såsom tillexempel att göra en uppgift i skolan – och på så vis tillåter och accepterar mig själv att expandera mig själv – växa – och lära känna systemet och mig själv mer intimt och nära

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara ödmjuk inför vad som är här i denna världen – och istället för att genast fördöma saker och ting som jag dagligdags interagerar med – istället se vad som är bra med den sak som jag möter, och se vad jag kan lära mig av saken – se hur den fungerar, vad som driver den – och vem jag är i förhållande till den; och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, och definiera mig själv som om ”jag redan vet allt” – och ”jag redan är färdig” – och således använda denna definition av mig själv för att skapa en upplevelse av mig själv av att vara överlägsen vad som finns i denna världen – istället för att stå en och jämlik med vad som är här och faktiskt lära känna vad som här – och lära mig av vad som är här

Och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att vad jag kan lära mig av skolsystemet – är förmågan att vara trägen, och hängiven till att utforska ett visst ämne mycket specifikt och detaljerat – och inte bara ge upp och nöja mig med att ha en översiktlig bild av det hela – utan istället driva mig själv till att faktiskt förstå vad det är jag håller på att undersöka – och vem jag är i förhållande till den punkt jag undersöker

Självåtaganden

När jag märker att jag ser mig själv som intelligent för att jag undviker att lägga ner tid på skolan, och jag undviker att arbeta, och att göra uppgifter i skolan specifikt, detaljerat, och precist – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka; och jag ser, inser och förstår att det finns inget intelligent, eller smart med att göra så lite som möjligt – och lägga ned så lite ansträngning som möjligt på en viss punkt – utan vad som rent faktiskt är smart, och intelligent – är att använda de ögonblick, och möjligheter som dyker upp i min vardag att utveckla min insikt om världen – och låta mig själv expandera min förståelse, och insikt om vad som är här

När jag märker att jag inte uppskattar de möjligheter jag får i skolan att lära mig saker, och expandera min förståelse om världen – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – i skolan har jag en möjlighet att lära mig mer om hur samhället, och världen fungerar – vilket jag kan använda i mitt liv för att bli mer effektiv, stark, självständig, och framgångsrik; således åtar jag mig själv att uppskatta och verkligen ta till vara på möjligheterna som ges i skolan att lära mig nya saker

När jag märker att jag går in i en rebellkaraktär – där jag känner att jag ”besegrar” skolan genom att göra så lite ansträngning som möjligt i förhållande till mina skolarbeten – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – denna idén om att det tydligen är något bra med att skita i skolan – är fullständigt absurd och den enda jag besegrar genom ett sådant beteende är faktiskt mig själv; således åtar jag mig själv att istället för att fördöma och ogilla skolan – att istället ta möjligheterna att lära mig i skolan, och expandera mitt vetande, och min kunskap om hur systemet fungerar

När jag märker att jag ser, och definierar det som ”häftigt” – ”coolt” – och ”tufft” att inte lägga ner någon tid på skolan – utan bara göra precis det som krävs för att göra lärarna nöjda med mitt arbete; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det kanske känns ”häftigt” – ”coolt” – och ”tufft” att inte lägga ner någon ansträngning på skolan – men rent praktiskt är det bara dumt – eftersom jag förlorar och avsäger mig själv möjligheter att lära mig nya saker; således åtar jag mig själv att ge mig själv gåvan att låta mig uppskatta skolan – och lära mig i skolan – och se skolan som en chans och möjlighet för mig att expandera min förståelse om hur världen fungerar

När jag märker att jag tar min vardag för given – att jag tar skolan för given – och att jag tar alla de dagliga omständigheter, och processer som jag tar del av för givna – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att alla dessa dagliga omständigheter faktiskt är min möjlighet att lära känna denna världen – som jag måste erkänna för mig själv att jag faktiskt inte göra; således åtar jag mig själv att vara ödmjuk och att uppskatta och se varje dag som en möjlighet för mig att lära känna vad som är här – såsom alla de olika uttryck och manifestationer som jag påträffar i min vardag

När jag märker att jag fördömer vad som är här i denna världen – och ser allt som ”dåligt” – och ”negativt” – och som om att jag är tvingad att vara i denna världen, och gå omkring här och leva – och att det absolut inte finns någonting att göra, eller lära mig själv av vad som är här; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – det är extremt begränsande att hålla kvar vid en idé att jag tydligen redan vet, och kan allt om hur denna världen fungerar – när det faktiskt inte alls är så – och att jag faktiskt genom att vara ödmjuk har en möjlighet att expandera mig själv, och lära känna vad som är här tillsammans med mig i denna verklighet; således åtar jag mig själv att leva ödmjukhet genom att sluta tro och tänka att jag redan vet och kan allting

När jag märker att jag dömer skolsystemet – och den specificitet och trägenhet som skolsystemet står för i fråga om vilka karaktärsdrag som skolsystemet innehar; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns mycket som jag kan lära mig själv av hur skolan fungerar, och hanterar problem – och undersöker saker och ting – och som jag kan applicera i mitt eget liv; således åtar jag mig själv att låta mig själv leva trägenhet, specificitet, precishet, och låta mig själv djupdyka i ämnen som kommer upp i min vardag utan att känna att jag därigenom förlorar tid – och slösar bort min tid – och att jag borde göra någonting annat istället

Dag 175: Göra Mig Till För Att Få Bli Omtyckt

Självskriverier

De senaste dagarna har jag tränat mig på att praktiskt förändra mig själv i ögonblick, och det har varit väldigt enkelt faktiskt. Den primära punkten som jag praktiskt arbetat med att förändra är min tendens att undvika att ta kontakt med nya människor, eftersom jag känner mig själv obekväm, rädd, eller nervös runtomkring nya människor – och denna punkt har jag arbetat med genom att helt enkelt ta kontakt med nya människor.

Så – idag hände det sig som så att jag tog kontakt med en kvinna och började prata med henne. Och samtidigt som jag gjorde det så andades jag, och observerade mig själv – och jag kunde märka en hel del intressanta beteenden av och hos mig själv som jag inte tidigare lagt märke till. Det som framförallt stod ut var att jag blev litet nervös, och jag började prata snabbare och mer hetsigt – och jag blev mer falskartad i sättet jag uttryckte mig själv på; vilket betyder att jag spelade mer än roll istället för att jag uttryckte mig själv naturligt och autentiskt här.

Det är intressant att jämföra hur jag upplever mig själv inombords, och hur jag använder min kropp när jag kommunicerar med män i jämförelse med kvinnor – för jag är faktiskt två helt olika personer. När jag är med män är jag mer stabil, lugn och bekväm inom mig själv – och när jag är med kvinnor är det som om att jag konstant står på mina tår för att försöka hitta sätt att vara på som ska kunna tillfredsställa kvinnan, och få henne att tycka om mig. När jag är med män bryr jag mig inte alls på samma sätt vad de tycker om mig.

Av vad jag kan se så grundar sig denna nervositet och stirrigheten jag känner runt kvinnor i punkten att jag känner mig själv underlägsen kvinnor, och ser mig själv såsom att vara ”i deras våld” så att säga; alltså jag tror att om en kvinna skulle ogilla mig, och säga att mig att hon inte vill prata med mig – att då detta skulle vara någon slags fatal förlust för min del som inte är reparerbar, och detta i sin tur har nog att göra med att jag under min uppväxt i förhållande till kvinnor har känt mig lite som en loser, och alltid tyckt att jag varit ”fel ute”.

Därför ska jag arbeta med denna punkten idag – och gå igenom den med självförlåtelse, självåtaganden – och sedan ska jag leva dessa praktiskt i min värld för att således ändra punkten.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös, och känna mig själv obekväm när jag interagerar med kvinnor – eftersom jag är rädd inför att bli avvisad – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att om jag blir avvisad – att detta då är någonting farligt, hemskt, och som kommer att förgöra mig fullständigt – och göra mig helt utskämd; istället för att se, inse och förstå att det inte är någonting farligt, eller dåligt att bli avvisad och att det inte behöver påverka mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna och uppleva mig själv beroende av att få erkännande av kvinnor i min verklighet av att jag är rolig, trevlig, och omtyckt – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig själv till, och att fejka mig själv – för att lyckas få erkännande från kvinnor i min värld – och för att få bli ansedd, och definierad av kvinnor i min värld såsom att vara en omtyckt människa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig skakig inombords när jag är i närheten av kvinnor, och uppleva det som om att hela min verklighet, och grunden för min existens kan bli bortryckt från mina fötter utan att jag kan göra någonting åt det, eller förhindra det – för när som helst kan tydligen en kvinna säga till mig att ”du är ful” – och ”jag tycker inte om dig” – och detta skulle då vara så himla hemskt att jag inte längre skulle veta vem jag är; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att – så himla hemskt skulle det faktiskt inte vara – utan jag gör det hela hemskt i mitt huvud och genom att medverka i emotionella reaktioner som kommer upp inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd, och nervös för att bli förödmjukad när jag är runt kvinnor, genom att någon kvinna ska säga till mig att ”du är ful” – eller att ”du inte passar in” – eller att ”du är konstig” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i mitt förflutna ta det personligt när kvinnor ”hackat” på mig och sagt dylika saker till mig – istället för att tillåta och acceptera mig själv att se, inse, och förstå att vad andra människor säger om mig är inte någonting som jag behöver ta personligt eller låta definiera vem jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av att få veta att kvinnor i min värld tycker om mig – i tron att om kvinnor inte tycker om mig så är det någonting fel på mig – och någonting jag gör är dåligt, och måste genast ändras på; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera min stabilitet, och min beslutsamhet, och självsäkerhet inom mig själv i förhållande till vad jag tror att kvinnor tycker och tänker om mig – i tron att jag kan bara vara stabil och effektiv när jag vet att kvinnor tycker om mig och ser mig som en normal, och effektiv manlig närvaro

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka förtröstan och stöd hos kvinnor i min verklighet – i tron att jag kan bara veta att jag är accepterad – och jag bara leva självacceptans när jag vet att människor i min omvärld – och då framförallt kvinnor – accepterar mig och ser mig som en naturlig och självklar del av sin vardag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter erkännande, och acceptans hos kvinnor i min omvärld – i tron att jag duger ingenting till förens någon kvinna i min värld har sagt till mig att vad jag gör är duktigt, och bra – och förtjänar ovationer; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv, och bygga mitt liv utifrån premissen om att jag måste bli älskad av kvinnor för att jag ska kunna älska mig själv – och således ta beslut, och leva på sådana sätt att jag ska kunna manipulera kvinnor till att tycka om mig – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att älska och tycka om mig själv, och inte längre söka efter – och försöka få erkännande från någon annan utan istället ge detta till mig själv

Självåtaganden

När jag märker att jag blir nervös, och känner mig själv obekväm när jag interagerar med kvinnor – eftersom jag är rädd för att bli avvisad; då stoppar jag mig själv, tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det faktiskt finns ingen relevant och rationell rädsla i förhållande till att bli avvisad – för skadar det mig att bli avvisad? Påverkar det mig att bli avvisad? Nej – det gör det inte – och således försöker jag skydda mig själv mot någonting som faktiskt inte är farligt; således åtar jag mig själv att uttrycka mig själv och inte längre hålla mig själv tillbaka i och som rädslan inför att bli avvisad

När jag märker att jag känner, och upplever att jag är beroende av att få erkännande av kvinnor i min verklighet; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag är självklart inte beroende av någon annan för att erkänna mig själv – det är någonting jag kan göra här genom att helt enkelt se att jag andas, och är här – således erkänner jag min egen existens för mig själv; därför åtar jag mig själv att erkänna min egen existens – och sluta söka efter att få och uppleva en känsla av att en annan erkänner och validerar min existens

När jag upplever mig själv skakig inombords då jag är i närheten av kvinnor – och upplever det som om att hela min verklighet, och grunden för min existens när som helst kan bli bortryckt under mina fötter; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – naturligtvis kan inte hela min existens försvinna, och jorden dras undan under mina fötter bara för att jag är i närheten av en kvinna; således åtar jag mig själv att föra mig själv tillbaka hit – och stå här på jorden – och andas igenom min upplevelse – och se att jorden inte försvinner

När jag märker att jag blir rädd, och nervös för att bli förödmjukad när jag är runt kvinnor, genom att någon kvinna ska säga till mig att ”du är ful” – eller att ”du inte passar in” – eller att ”du är konstig” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser, och förstår att – det spelar ingen roll vad en annan säger om mig för i slutändan är det jag som bestämmer vem jag är, och hur jag upplever mig själv; således åtar jag mig själv att bestämma att jag är tillräcklig oavsett vad en annan säger om mig – och att jag står stabil och tyst inom och som mig själv här

När jag märker att jag gör mig själv beroende av att vara säker på att kvinnor i min värld tycker om mig, och gillar mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – det är begränsande att vilja att alla ska tycka om mig, eftersom jag då inte uttrycker mig själv utan hela tiden är fast i rädslan för att jag inte ska vara korrekt, eller tillräcklig för andra; således åtar jag mig själv att andas och uttrycka mig själv ovillkorligt här oavsett vad andra måhända tycka om mig – jag åtar mig själv att inte längre frukta att vara ogillad

När jag märker att jag söker förtröstan och stöd hos kvinnor i min verklighet, i tron att jag kan bara veta att jag är accepterad, när andra människor accepterar mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – jag kan acceptera mig själv och behöver ingen annan att göra det åt mig; således åtar jag mig själv att acceptera, och tycka om mig själv här – och uppskatta mig själv

När jag märker att jag gör mig till inför kvinnor för att få deras omtanke, och erkännande – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – jag behöver inte göra mig till och manipulera andra människor att vara på ett visst sätt mot mig för att jag ska kunna leva och uttrycka omtanke och erkännande med och som mig själv – eftersom det är någonting som jag kan ge till mig själv här – och helt enkelt leva och uttrycka mig själv som oavsett vad det kan tänkas att andra tycker eller tänker om mig; således åtar jag mig själv att sluta vänta på att tycka om mig själv – och istället tycka mig själv i och som varje andetag här

Dag 174: Säkerhetsvakten Som Inte Skötte Sitt Jobb

Självskriverier

Idag ska jag skriva om ett minne som kommit upp inom mig ett antal gånger. Det har då att göra med mitt förflutna såsom en vakt inom säkerhetsbranschen. Mitt uppdrag var mycket enkelt – vakta bilar, registrera bilar, och lämna ut bilar. Utöver det var mitt uppdrag även att hålla mig vaken under nätterna, vilket definitivt var det svåraste med yrket.

Nåja, även fast jag var en i många avseenden fullständigt excellent vakt var det dock flera olika karaktärsdrag som jag saknade, vilket en riktigt ansenlig vakt innehar. Framförallt var jag dålig på att samarbeta med mina medanställda. Och det hände sig inte bättre än att jag lyckades skapa en mängd onödiga konflikter med diverse arbetskamrater. Det är bl.a. detta som jag idag känner skam över, och det är därför jag associerar minnet med min arbetstid som vakt i och som en upplevelse av skuld, och ånger.

Men det är ännu en sak som jag känner skam över från denna tid, och det är att jag faktiskt somnade flera gånger under mitt viktiga uppdrag att vakta bilar. Och jag upplever då skam eftersom jag känner det som om jag svek min arbetsgivare.

Dessa är punkterna som kommer upp inom mig när detta minne dyker upp. Alltså en mängd känslor av skam, ånger, och skuld – och där jag känner det som om att jag ”kunde ha gjort bättre ifrån mig” – när jag hade detta arbetet. Allt detta ska jag nu förlåta och lämna därhän – för som Jesus sade: ”låt de döda (minnen) begrava de döda (minnen)” = släpp ditt förflutna!

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna skam, och ånger när jag sagt någonting till en annan människa, som fått den andra människan att se ogillande på mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att associera mitt antagande att en annan människa ogillar mig med en upplevelse av och som skam och skuld – där jag genast känner och upplever att jag gjort dåligt ifrån mig, och borde gjort bättre ifrån mig – eftersom det tydligen är extremt viktigt – och att hela min personliga trygghet bygger på att en annan människa tycker om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna skam, och ånger över att min arbetsgivare litade på mig – och trodde att jag skulle vara ett vackert, och fint ansikte utåt för företaget – men att jag sedan började skapa konflikter med anställda, och var generellt asocial – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att detta inte handlar om min arbetsgivare, utan om mitt eget självfördömande mot mig själv – för att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in och bli en personlighet av att vara asocial istället för att leva här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv, och ångra mig själv för att jag tidigare i mitt liv utvecklat mig själv till att vara asocial och oförmögen att kommunicera, och uttrycka mig själv effektivt med människor i min värld – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv för att jag inte är ”normal” och för att jag inte är som ”alla andra” – eller i vart fall inte är såsom vad jag tror är normalt, och såsom alla andra är – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa mitt självfördömande, och istället för att fördöma mig själv – förlåta mig själv, och lära känna orsakerna inom mig själv till varför jag skapade mig själv som asocial – och således förstå mig själv istället för att vara hård mot mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och känna att jag på grund av att jag inte ansågs, och definierades som en ”normal” människa av mina arbetskamrater, utan att jag istället sågs som jobbig, och inte särskilt ”trevlig” – att tro att jag på grund av detta har ett skamfyllt förflutet, och att jag borde skämmas och ångra mig själv över hur jag uppförde mig själv, och hur jag uttryckte mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det hjälper ju intet att fördöma mig själv, eller se ner på mig själv – utan vad som hjälper är istället att jag förstår mig själv – och att jag ser, och inser hur jag skapade mig själv – och de konsekvenser som blev utflödet av mitt uttryck av mig själv som asocial

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna skam, och ånger över att min arbetsgivare inte tyckte att jag var värdig en anställning, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mitt värde i förhållande till om en arbetsgivare vill att jag ska vara anställd hos honom eller inte – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli påverkad, och styrd av vad min arbetsgivare tyckte om mig – och tro att mitt värde är fullständigt i händerna på min arbetsgivare, och om inte han tycker om mig så är jag ingenting överhuvudtaget

Självåtaganden

När jag märker att jag associerar vad jag tror att en annan människa tycker om mig såsom en upplevelse av skam och skuld – om nu denna andra människan tycker dåligt om mig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – det inte är någonting dåligt, eller skamfyllt, eller negativt med att en annan människa har en viss slags upplevelse i förhållande till mig – det betyder faktiskt ingenting; således åtar jag mig själv att andas och inte låta mig själv influeras av vad jag antar att en annan människa upplever i förhållande till mig

När jag märker att jag känner skuld, och skam för att jag tycker att jag moraliskt förpliktigat mig själv till en annan att stå för mitt ord, och vara en förtjänstfull människa i dennas värld – och att jag inte lyckats upprätthålla denna förpliktelsen – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att moraliska förpliktelser är illusioner, och existerar endast i mitt huvud – således är skam, och skuld för att jag inte upprätthållit sådana – också illusioner – således åtar jag mig själv att sluta att leva efter, och dirigera mig själv utifrån illusioner – och jag åtar mig själv att istället uttrycka och röra mig själv här – en och jämlik

När jag märker att jag upplever skam, och ånger för att jag tidigare under mitt liv utvecklat mig själv att existera såsom asocial – och inte särskilt kontakt-, och nåbar av andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är dumt att fördöma mig själv – för vem jag var förr i tiden – och hur jag upplevde, och rörde mig själv förr i tiden – var en konsekvens av mitt leverne och jag visste helt enkelt inte bättre då; således åtar jag mig själv att sluta titta bakåt – och istället se framåt – och se hur jag kan förbättra, och effektivisera mig själv här – istället för att se tillbaka på vad jag tycker jag gjort dåligt i mitt förflutna

När jag märker att jag känner och upplever skam, och ånger – för att jag tror att människor i mitt förflutna inte har sett mig som en normal, värdig, och aktningsvärd människa – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – vad andra tror om mig är irrelevant – för i grund och botten händer allt som jag upplever inom mig – och allt som jag tänker, och känner är faktiskt mitt eget förhållande med mig; således åtar jag mig själv att sluta fördöma mig själv, och sluta vara hård mot mig själv – och istället förlåta mig själv och släppa mitt förflutna

När jag märker att jag känner skam, och ånger över att jag i mitt förflutna inte sågs som en värdig anställd av min chef, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – i grund och botten är det irrelevant vad min chef tycker om mig, för att min upplevelse handlar om mig själv – och om hur jag separerat mig själv från värde och tänkt att endast pengar, endast en anställning kan ge mig ett värde; således åtar jag mig själv att sluta jaga ett värde utanför mig själv – och istället ge mig själv egenvärde här – i och som mitt andetag – en och jämlik

JesusWikipedia: Jesus ( 7–2 BC/BCE to 30–36 AD/CE), also referred to as Jesus of Nazareth, is the central figure of Christianity, whom the teachings of most Christian denominations hold to be the Son of God, and is regarded as a major Prophet in Islam.

Dag 173: Att Bli Sin Egen Kompis

Självskriverier

Idag var det dags att återvända till min skola och jag fick träffa mina klasskamrater. Och jag noterade ett par intressanta saker om mig själv i förhållande till mina klasskamrater. Det var framförallt en sak jag lade märke till, och det var hur jag först när jag kom till skolan var lugn, och avslappnad – jag hade inte så många tankar på vem jag skulle vara med, eller prata med – eller hur jag skulle prata och kommunicera; men sedan när jag träffade mina klasskamrater – då ändrade sig detta.

Och när jag då började kommunicera med människor så kunde jag märke hur jag ofta fann att jag inte hade någonting att säga – det finns liksom ingenting inuti i mig som jag kunde se som någonting jag skulle vilja säga i det ögonblicket – men ändå letade jag febrilt inom mig själv efter någonting som jag kunde säga. Och tillslut hittade jag någonting som jag kunde säga, och så sa jag det – utan att egentligen vara intresserad, eller särskilt engagerad i vad jag pratade om – istället sa jag någonting för att kunna fortsätta prata med mina klasskamrater.

Det var också intressant att när jag väl började prata med mina klasskamrater, att jag väldigt sällan sa vad jag tyckte om saker. Om den jag pratade så något i stil med ”ja, den där skådespelaren – han är ju så tråkig!” – då sade jag – oftast – ”ja, visst är han det!” – utan att jag egentligen tyckte det – eller sade jag ett mumlande ”mmm…”.

Så – det är intressant att se hur jag kompromissar mig själv för att få passa in bland andra. Det är väldigt konstigt att jag håller på med detta för jag tjänar verkligen ingenting på det. Hoppet, och längtan som driver mig att kompromissa mig själv är längtan efter att få en riktigt, riktigt bra kompis, och att få bli populär och ansedd av andra – men trots mina väldigt tappra försök har min dröm aldrig manifesterat sig – vilket tyder på att det är något högst felaktigt med mina uträkningar; att kompromissa mig själv skapar inte det jag vill ha.

Och vad är det då jag vill ha? Jo – en kompis, och en grupp människor som accepterar mig, tycker om mig, och erkänner mig – så varför ger jag inte detta till mig själv då? Jo – för att jag inte vetat att man kunde göra det! Men nu vet jag att det går att leva ord som mig själv, och således ska jag träna mig själv på att vara den där vännen till mig själv – genom att jag verkligen tillåter mig själv att hålla om mig själv, hjälpa mig själv, och bry mig om mig själv.

Så – idag ska jag arbeta med de punkter som jag nämnt ovan om hur jag ändrar mig bland människor för att få uppleva närhet, och känslan av att vara omtyckt.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är med andra människor, och jag inte vet vad jag ska säga – eller inte har någonting som jag vill säga – att då gå in i och som en panik, och en rädsla inom och som mig själv – och börja leta efter någonting relevant som jag kan säga; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv, och göra mig själv till för att på så vis försöka få andra människor att tycka om mig – och tycka att det är roligt att vara runtomkring mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är runtomkring människor, att bli orolig och nervös för att jag inte ”tar tillvara” på stunden tillräckligt mycket – genom att prata, interagera och kommunicera med människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv tänka, och tro att jag måste prata med människor för att kunna ”ta tillvara” på ögonblicket tillräckligt mycket; istället för att se, inse och förstå att det inte handlar om vad jag gör – utan om vem jag är i och som ögonblicket

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag träffar människor, att bli nervös, rädd, och ängslig för att jag inte ska göra bra ifrån mig, och alltså uttrycka mig själv på ett sådant sätt så att människor känner sig bekväma runtomkring mig – och tycker det är roligt att vara i min omgivning – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt när människor i min omgivning verkar reagera negativt, och inte ha positiv upplevelse runtomkring mig – och då tänka att ”det är mitt fel” – och ”jag måste ändra på mig själv så att det inte händer igen”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att vara tråkig och intetsägande när jag är runtomkring människor – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att människor pratar bakom min rygg när jag inte är i närheten, och säger att jag är tråkig, och intetsägande som en person – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig till – och verkligen försöka visa vilken rolig prick jag är, och hur oberäknelig och humoristisk jag kan vara – när jag är runt andra människor – så att ingen ska kunna säga någonting dåligt om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte slappna av och tillåta och acceptera mig själv att uttrycka mig naturligt och avslappnat när jag är runt andra människor – och att inte oroa mig själv för hur andra människor värderar mig, eller vad de tycker om mig – utan istället fokusera på att andas här i och som min mänskliga fysiska kropp – och att uttrycka mig själv utan att hålla tillbaka mig själv, utan att försöka ändra mig själv – och utan att försöka visa mig själv inför andra såsom någonting jag faktiskt inte är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spendera mitt liv att söka efter den där perfekta kompisen, den perfekta kompisgruppen – där jag kan uppleva mig själv accepterad, och uppskattad för vem jag är – och där jag kan känna det som att oavsett vad jag delar med mig själv av – så kommer dessa kompisar alltid att vara där för mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det jag känner att jag vill ifrån andra – är faktiskt vad jag vill ha från mig själv – och vad jag ännu inte tillåtit och accepterat mig själv att ge till mig själv; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att utveckla ett intimt och nära förhållande med mig själv – där jag accepterar mig själv, och alltid står vid min egen sida – och stöttar mig själv att vara effektiv och stabil i mitt leverne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att mitt sökande efter en kompis, eller en kompisgrupp där jag kan känna mig själv accepterad – är endast ett försök av mig att skapa ett substitut och ersätta mitt eget förhållande med mig själv – som är vad saknas; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att träna på att vara min egen vän, och min egen kompis – genom att leva, och uttrycka mig själv i mitt dagliga liv – på ett sådant sätt som är bäst för mig – och bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hoppas att någon utanför mig själv ska ge mig upplevelsen av att jag är hemma – att jag är accepterad – och att jag är tillräcklig – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fara runtomkring i världen, och söka överallt efter någonstans där jag kan känna mig hemma, och accepterad – istället för att se, inse och förstå – att det enda stället som finns där jag faktiskt kan känna mig hemma, och accepterad – är här med mig själv i och som varje andetag; och i detta förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att erkänna mig själv som detta hemmet – och leva självacceptans genom att sluta att fördöma mig själv för de olika upplevelserna, och tankarna jag har som kommer upp inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte acceptera mig själv såsom hem – och såsom stabilitet – och inse att det jag hela tiden letat efter utanför mig själv hela tiden har varit här som mig själv; och att det således inte finns någon anledningen att fortsätta leta, att fortsätta försöka hitta någon eller någonting som kan ge mig en känsla av att vara hemma – eftersom jag kan och har förmågan att ge mig själv ett hem – här som mig själv i och som varje andetag

Självåtaganden

När jag märker att då jag är med andra människor, och jag inte har någonting att säga, eller någonting jag vill säga – och jag då upplever rädsla, och ångest för att den andra människan ska tycka jag är tråkig eller obehaglig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser, och förstår att – om jag febrilt försöker hitta något vedertaget och accepterat samtalsämne bara för att få bli accepterad av en annan – då är detta faktiskt att kompromissa mig själv – och att förtrycka mitt ovillkorliga och naturliga uttryck av och som mig själv; således åtar jag mig själv att sluta försöka att hålla en ”normal” konversation – och jag åtar mig själv att istället uttrycka mig själv här i och som mitt andetag – en och jämlik

När jag märker, och ser att då jag är runtomkring människor – att jag blir orolig och nervös för att jag inte ”tar tillvara” på stunden tillräckligt mycket – genom att prata, interagera, och kommunicera med människor – då stoppar jag mig själv, och jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit till min kropp; och jag ser, inser och förstår att – det finns ingenting att ”ta tillvara” på – såsom någonting jag måste uppnå, eller klara av i ögonblicket – utan det enda som finns att göra är att fortsätta att andas – och röra mig själv i enhet och jämlikhet – och vara medveten om min kropp, och min omgivning – och vad som rent faktiskt och fysiskt händer – och inte göra ögonblicket till en mental sinnesupplevelse – utan istället se vad som verkligen är här och röra mig själv utifrån det; således åtar jag mig själv att sluta jäkta mig själv att försöka ”ta tillvara” på någonting – och istället åtar jag mig själv att leva – och ta tillvara på mig själv – genom att sluta att tänka, och uppleva – och istället vara här med och som min kropp en och jämlik

När jag märker att då jag träffar nya människor, eller bara människor överhuvudtaget, att jag då blir nervös, rädd och ängslig för att jag ”inte ska göra bra ifrån mig” – och alltså få andra människor att gilla mig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till min kropp; och jag ser, inser, och förstår att – det är absurt att jag vill att andra ska tycka om mig, och att jag kompromissar mig själv och gör mitt liv till ett helvete för att få uppmärksamhet av andra – istället för att jag bara åtar mig själv att gilla och tycka om mig själv; således åtar jag mig själv att sluta existera för att tillfredställa andra – och istället leva för att leva – uttrycka mig själv

När jag märker att jag upplever mig själv rädd för att vara tråkig, och intetsägande när jag är runtomkring människor; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till min kropp; och jag ser, inser och förstår att – vad spelar det för roll om någon känner att jag är skittråkig? Jag menar – vad betyder det rent faktiskt och praktiskt för mig? Jo – ingenting – för absolut ingenting i mitt liv kommer att ändra på sig, eller påverkas av att någon tycker jag är tråkig – varför det är en helt irrelevant och irrationell rädsla att hålla kvar vid; således åtar jag mig själv att vara bekväm i mig själv och uttrycka mig själv naturligt och autentiskt och sluta bekymra mig för att någon i detta ska uppfatta och se mig som tråkig

När jag märker att jag inte tillåter mig själv att slappna av, och uttrycka mig själv avslappnat och naturligt runt andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till min kropp; och jag ser, inser och förstår att – inget hemskt kan hända om jag slappnar av – för det är inte som om att jag är mer säker, och trygg när jag hela tiden går och är rädd – utan det enda som det leder till är att jag inte kan se vad som är här i min omgivning eftersom jag filtrerar allt genom ett lager av rädsla; således åtar jag mig själv att andas – och vara stabil här i och som min kropp – och låta mig själv slappna av och vara mig själv runt andra människor

När jag märker att jag söker efter den perfekta kompisen, eller den perfekta kompisgruppen – för att på så sätt försöka hitta ett hem, någonstans där jag kan känna mig accepterad och omtyckt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till min kropp; och jag ser, inser och förstår att det jag letar efter inte är någonting som jag kan hitta utanför mig själv – utan är någonting som jag måste skapa som mig själv; således åtar jag mig själv att skapa mig själv som min egen vän, mitt hem – där jag lever som mig själv självacceptans

När jag märker att jag söker kontakt med andra för att skapa ett substitut och ersätta mitt eget förhållande med mig själv – genom att ha ett förhållande med en annan; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till min kropp; och jag ser, inser och förstår att – jag kan aldrig uppnå det jag vill om jag inte ger det till mig själv – således kan ett förhållande aldrig tillfullo ge mig självacceptans – eller upplevelsens av att vara riktigt hemma i min egen kropp – eftersom detta är någonting som bara jag kan ge till mig själv; således åtar jag mig själv att ge detta till mig själv – och sluta försöka skapa ett substitut

När jag märker att jag söker mig själv utåt, och börjar titta utanför mig själv för att försöka ”hitta mig själv” – där jag antingen söker efter mig själv i någon människa, eller någon slags handling, eller utövning av någon slags aktivitet; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till min kropp – och jag ser, inser och förstår att – jag finns alltid här – och att det finns ingen mig att leta efter, eller försöka hitta utanför mig själv; således åtar jag mig själv att i varje ögonblick andas och vara här med min kropp – och förstå att detta är allt som finns – detta är vem jag är – det är således HÄR jag är

När jag märker att jag letar utanför mig själv efter att få känna mig hemma, och välkomnad – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka till min kropp; och jag ser, inser och förstår att – jag är hemmet som jag letat efter, och att jag har förmågan – och möjligheten att skapa mig själv såsom ett hem för mig själv – genom att ta bort alla självmissbrukande beteenden och tankar som jag accepterat som mig själv inom mig själv – och istället utveckla mig själv till att vara uppriktig mot mig själv – och stötta mig själv att växa, expandera, och bli mer effektiv i mitt liv – och i min process; således åtar jag mig själv att sluta hoppas att få hitta ett hem – och istället skapa mig själv som ett hem till mig själv – genom att skriva, applicera självförlåtelse – och stabilisera mig själv i och som mitt andetag i varje ögonblick

172: Omdefiniera Ord: “Extas”

I denna bloggen ska jag omdefiniera ett ord. Anledningen till varför jag gör detta är på grund av att vi som barn uppfostras att förstå och skapa definitioner av ord som inte är grundade i verkligheten – utan vi skapar istället känslomässiga, och emotionella kopplingar till ord – och istället för att leva dem praktiskt – så känner vi dem bara.

Ett bra exempel på detta är ordet kärlek – som för de allra flesta människor representerar en slags känsla – och någonting du måste ”känna” för en annan. Men de inte många frågar sig själv är hur man kan leva ordet kärlek praktiskt, fysiskt och som sig själv HÄR – utan att känna någonting – utan bara för att man bestämmer sig för att leva ordet kärlek här.

Således ska jag nu och i kommande bloggar omdefiniera ord, och ge ord en praktiskt och levnadsbar betydelse – så att jag inte längre existerar i separation från orden jag använder – och försöker att uppnå dem genom att skapa och generera någon slags känsla inom mig – utan att jag istället lever ord praktiskt här genom att jag helt enkelt bestämmer mig själv för att göra det i ett ögonblick.

Det första ordet som jag ska börja omdefiniera är ordet ”Extas”. Och för att förklara vad det är jag gör: först frågar jag mig själv vad det nuvarande accepterade definition av ordet är – alltså vad har samhället i stort definierat ordet extas som? Och detta är för att få en bakgrundsinformation, och förståelse om ordets innebörd.

Därefter lekar jag med hur ordet låter – för att därigenom försöka fånga och se själva kärnan av betydelsen i ordet – och se vad slags definition som kommer passa in i och göra ordet rättvisa. Men ibland kan man inte ge ett ord en definition enbart utifrån hur det låter, eftersom det ibland visar sig att ordet i sig självt är bedrägligt och har en begränsande innebörd. Då får man helt enkelt definiera om ordet och ge det en helt ny betydelse, oavsett av hur det låter – och ordet ”extas” är ett exempel på detta som du kommer se nedan.

Till sist ger jag ordet en ny definition – och denna nya definition får inte vara polariserad, och inte heller begränsad till att bara kunna bli uttryckt under vissa omständigheter, eller situationer – ordet ska kunna stå emot tidens tand och ha samma relevans även om vi befann oss på mars, eller om solen slocknat och alt mänskligt liv dött ut – men man ska fortfarande kunna leva ordet.

Ordet får som sagt inte heller vara polariserat – och detta återkommer jag till nedan.

Detta kan sammanfattas i att man ställer sig själv två frågor – 1) Kan ordet stå för evigt? 2) Är ordet polariserat?

Hur ordet är definierat i allmänhet

1. Intensiv glädje eller gillande

2. Ett stadium av känslomässig upplevelse så intensiv att man förs bortom rationella tankar, och självkontroll

3. Trans, frenesi, eller hänryckning associerad med mystisk eller profetisk upplysning

Leka med ordets ljud

X-fas
Extra-gas

Ordet är översatt till engelska ”ecstasy” – vilket låter som:
Extra-I-see
Exit-A-Sea

Ny definition av ordet

Såsom ordet förnärvarande brukas, och förstås – och vad som kan ses av ordets ljud – handlar det om att man blir, eller får någonting mer till sig självt – och att man för en kort stund blir någonting ”extra” – och en sådan definition av ordet är i polaritet – alltså det finns en positiv, och en negativ upplevelse av ordet – vilket således gör att en ny definition måste ges till ordet.

Om man definierar ett ord och därigenom polariserar det så skapar man upplevelser för sig själv där man kommer vara ”nere” och ”uppe” – och man kommer vara beroende av externa händelser för att få den där ”extra” upplevelsen – och således kommer man inte kunna leva och uttrycka ordet här som sig självt genom ett beslut – det är därför viktigt att inte tillåta att ordet är polariserat – utan att det förblir detsamma oavsett vad.

Den nya definitionen blir: ”Att hänge sig själv att leva fullständigt i ögonblicket och gå upp i och som självs uttryck och fysiska rörelse”

Dag 171: Vem Bestämmer Om Jag Är Tillräcklig?

Självskriverier

Idag skrev jag min tentamen, och var skitnervös. Och efter jag skrivit tentamen började jag titta på hur många misstag, och fel jag gjort – och hur dåligt jag tyckte det hade gått att skriva den.

Jag kan se i efterhand att en anledning till att jag skriver dåligt på tentamen är för att jag är för nervös, och för att jag hetsar mig igenom uppgifterna, och inte tillåter mig själv att ta mig själv tid att förstå vad det är uppgiften handlar om, och vad det är jag ska besvara, och hur det är jag ska besvara frågan. Detta är någonting jag ska träna på i nästkommande tentor, att vara stabil – att andas – och att arbeta metodiskt med min tentamen. Att läsa igenom uppgiften sakta, och sedan skriva på ett lösblad – en disposition över mitt svar – vad det är som jag ska ta upp, och hur jag ska besvara det – så att jag på så vis inte behöver missa viktiga uppgifter och ger felbedömningar.

Jag får nog säga att det gick ganska uselt – och i vanliga fall brukar jag tycka att det till viss del gått ganska bra, men nu gick det bara dåligt. Och det var som sagt för att jag stressade för mycket, och inte tog det lugnt. Men det är ju bra – för nu kan jag se att jag måste arbeta mer med denna punkten, och inte ta min tentamen så seriöst. Jag menar – själva anledningen till att jag sitter där och stressar bakom min tentamen är ju för att jag vill ha ett bra betyg, och om jag fruktar att inte få ett bra betyg – vad är det då jag skapar – jo min fruktan!

I vilket fall – hur jag än skriver tentamen, och vilket resultat jag än får på den, är den primära och viktiga punkten att arbeta med mina reaktioner, och upplevelser i förhållande till tentamen eftersom reaktioner såsom rädsla, och ångest i förhållande till någon punkt utanför mig – indikerar att jag existerar i separation och att jag inte lever till fullo utan är en slav.

Så – det viktiga är egentligen inte att jag skriver bra på min nästa tentamen – utan det viktiga är att jag är stabil, och säker i mig själv – att jag är tyst och inte upplever någon nervositet eller ängslan – och att jag skriver min tentamen i samma lugn, och självsäkerhet, som om jag hade skrivit den hemma hos mig utan någon tidspress, eller krav på ett bra betyg.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det jag är rädd för att förlora, är precis vad jag kommer att förlora – och om jag är rädd för att inte få bra betyg – är det precis vad som kommer att hända; och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av, och kontrollerad av rädslan för att inte få bra betyg – och tro att jag måste bevisa mig själv i skolan – och visa mig själv att jag ”duger” genom att få så bra betyg som möjligt. Och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv duga, och vara tillräcklig för mig själv oavsett vilket betyg jag får på min tentamen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta det influera, och ändra mig – vilket betyg jag får i skolan – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera såsom en slav i förhållande till skolan, och vilja att skolan såsom någon slags auktoritet – genom betyg – ska säga till mig att jag är duktig och att jag kan bli accepterad av systemet – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera mig själv – och att ge mig själv självacceptans, ge mig själv kärlek – och tillåta och acceptera mig själv att vara tillräcklig utan att för den sakens skull vara accepterad av skolsystemet såsom ett geni, och en duktig elev

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av att vilja bli erkänd, och känd – omtyckt – älskad – och sedd av skolsystemet – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, och se skolsystemet som min gud – som jag måste åtlyda, och som jag måste få erkännande av – och som jag måste klara av att tillfredställa – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att om jag inte klarar av att tillfredställa skolsystemet, och få lärarna att ge mig höga betyg – och att säga att jag är intelligent – att då tro att jag är värdelös, och att jag har misslyckats – och att mitt enda sätt att ta tillbaka denna äran på är att kämpa ännu hårdare i skolan och på alla sätt och vis försöka kämpa att uppnå erkännande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte släppa mig själv fri från begäret av att lyckas, och från begäret av att få erkännande av andra människor – och således tillåta och acceptera mig själv att slappna av, och vara tillfreds med mig själv även om jag i systemet ses som en medelmåtta vars betyg endast är halvbra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja uppnå kändisskap genom vilka betyg jag får i skolan, och bli ansedd – och erkänd av andra såsom att ha nått långt i karriären och skapat en bra situation för mig själv i arbetslivet – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från mig själv – och glömma bort mig själv här i andetaget – glömma bort att det finns så mycket mer till mig en endast vilka betyg jag får i skolan – och att hela mitt liv inte är över, och förstört bara för att jag inte lyckas att klara av en viss punkt i skolan med galans

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta skolan allvarligt – allvarligt såsom att jag är fruktansvärt rädd för att misslyckas och att inte bli erkänd, och accepterad av skolan såsom att vara en elev som har betyg och ett intellekt som är över medelmåttet – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att helt glömma bort mig själv – och glömma bort min kropp – glömma bort vad jag tycker är roligt, och vad jag uppskattar med mig själv här – och istället bara fokusera på att försöka uppnå erkännande av människor i min värld – och att bli sedd såsom att vara intelligent och en prestationsstark elev

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att viga mitt liv till att tjäna systemet – och existera som en robot som rör sig endast om det är någon som håller en morot framför mitt ansikte och säger – titta här en morot – jag ger dig bra betyg om går efter och försöker ta tag i denna moroten – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ifrågasätta varför jag ska viga mitt liv åt att försöka få erkännande av någon annan, istället för att jag bara erkänner mig själv – och ger mig själv de högsta betygen – och tillåter och accepterar mig själv att vara fullständigt nöjd med det faktum att jag inte är erkänd av systemet – och inte är en vinnare i systemet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga efter erkännande och bekräftelse av systemet – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att ge mig själv erkännande och bekräftelse – jag menar varför jagar jag, och försöker få någon annan att säga till mig att jag duger? Vad är det för meningen med det när jag bara kan säga till mig själv att – viktor – du duger – du är okej – du behöver inte prestera i systemet och bli ansedd som en vinnare – du är bra som du är och tillräcklig som du är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att aldrig stötta mig själv att acceptera mig själv, och att vara tillräcklig för mig själv – utan istället konstant känna, och uppleva det som om att jag måste jaga efter mitt erkännande där ute – och jag måste få tag i någon där ute som kan säga till mig att ”shit vad du är bra – jag ger dig högsta betyget” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se det helt absurda i att ge någon utanför mig själv makten att påverka vad jag tycker och känner om mig själv – bara utifrån en tentamensskrivelse, och ett betyg som inte på något sätt beaktar vem jag är som en människa – som hela mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att skolans betygsättning av mig inte betyder någonting, och inte säger någonting om vem jag är – hur värd jag är – och om jag är tillräcklig, eller inte – eftersom skolan är ett system som inte förstår värdet av liv – värdet av att alla fysiska uttryck och manifestationer är likvärdiga och inte kan jämföras mot varandra på basis av vissa ideal och definitioner

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att om jag inte får bra betyg i skolan så är inte detta ett misslyckande – istället är det ett praktiskt faktum – och jag kan därigenom felsöka vad i min applikation av mig själv som frammanat detta faktum – och därigenom korrigera mig själv – utan att för den sakens skull skapa en upplevelse i förhållande till punkten och känna mig själv som ett misslyckande, som underlägsen och värdelös

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att skolan är ett system som inte har vet vad liv innebär – det är ett system som jag inte kan lita på att definiera mig och säga till mig vem jag är – men det är ett system som jag måste lära mig själv att stå i och som – och vara effektiv inom – och således åtar jag mig själv att se min skolgång som en övning för mig själv att vara stabil, och tyst inom mig själv – och röra mig själv i betygssituationer – utan att reagera, och utan att skapa en upplevelse av detta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att om jag får bättre betyg så blir jag mer värd – och mitt liv blir mer fulländat, och totalt än vad det var tidigare – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge skolan, betyg, och lärare makten att göra mig fulländad och total – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att ge mig själv denna makten – och att sluta vara beroende av någon eller någonting annat för mig att leva och uttrycka mig själv såsom totalitet och fulländning här – vari jag inte behöver någonting mer – eller saknar någonting – eftersom jag är här tillfullo

Självåtagande

När jag märker att jag är rädd för att förlora någonting – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det jag är rädd för att förlora – kommer jag att förlora – är det verkligen någon mening att ens vara rädd för att förlora någonting då? Nej – och således åtar jag mig själv att stoppa mina rädslor – och att sluta definiera mig själv i förhållande till punkter i min värld – och sedan vara rädd för att förlora dessa punkter

När jag märker att de betyg jag får i skolan influerar och ändrar mig – och att jag ser skolan som en slags auktoritet som har behörighet att definiera mig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – skolan är ett system som består av människor som i sin tur inte har utvecklat eller skapat något sunt förnuft som liv – hur kan jag då tillåta mig själv att låta skolan säga till mig vem jag är? Det kan jag inte – och således åtar jag mig själv att sluta låta människor i min omvärld definiera och ge mig värde – och istället ger jag mig själv värde

När jag märker att jag rör mig själv i och som begäret, och beroendet av att få bli erkänd, känd, omtyckt, älskad – och sedd av skolsystemet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – det är begränsande att bygga upp mig själv på vad jag tror att en annan tycker om mig – och väldigt ostabilt – och att när som helst kan min grund ryckas undan under mina fötter eftersom jag inte definierat mig själv i förhållande till levande ord – som står tidens prov; således åtar jag mig själv att sluta låta mig själv vara styrd, och kontrollerad, och bestämd av system i separation från mig själv – och jag åtar mig själv att istället leva stabilitet – här i och som mitt andetag

När jag märker att jag håller kvar vid begäret av att få lyckas – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att begäret att lyckas är en illusion – och någonting som endast håller mig tillbaka, eftersom jag då inte kommer röra mig själv utan en belöning, och utan någonting som ger mig en positiv känsla – således åtar jag mig själv att inte vara beroende, och styrd av att begäret att lyckas – utan röra mig själv här – självmotiverat, och självstyrt i och som varje ögonblick

När jag märker att jag vill uppnå kändisskap, bli ansedd, och erkänd av andra såsom att ha nått långt i karriären – och att vara allmänt effektiv, och duktig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – riktigt värde, och riktig självbekvämlighet kommer inte från att andra tycker om mig – eller ser på mig med gillande ögon – utan kommer från att jag tycker om mig själv, accepterar mig själv – och låter mig själv vara tillfreds med mig själv oavsett vad slags position jag har i systemet; således åtar jag mig själv att sluta jaga efter det ultimata erkännandet – och istället börja leva för mig själv – här i och som varje andetag – utan att behöva eller vara beroende av någon belöning eller positiv upplevelse för att röra mig själv

När jag märker att jag tar skolan allvarligt från utgångspunkten av att jag är rädd för att misslyckas – och inte bli erkänd, och accepterad av skolan såsom att vara en elev som har betyg över medelmåttet; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att rädsla för att misslyckas är så jäkla dumt – vad tjänar denna rädsla för syfte annat än att hålla mig tillbaka och inte pröva mina vingar och försöka göra sådant som jag inte tidigare försökt göra? Således åtar jag mig själv att sluta frukta misslyckande – och istället omfamna misslyckande såsom en möjlighet för mig att bli en mer effektiv i mitt uttryck – och i min rörelse och applikation av mig själv

När jag märker att jag rör mig själv, och existerar och bygger mig själv i förhållande till en morot som någon slänger framför mitt ansikte och säger – titta på moroten! Du kan fånga den om du försöker! – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att konsekvensen av att jag är beroende av en morot för att röra mig själv, är att jag aldrig gör någonting för mig själv – och aldrig gör någonting som är bra, och som tjänar min expansion och uppbyggnad av mig själv – eftersom det kanske inte känns speciellt bra att göra en sådan sak; således åtar jag mig själv att sluta vara beroende, och kontrollerad av morötter som andra hänger framför mig – och istället röra mig själv självdisciplinerat, och utifrån principer – och veta varför jag gör vad det är jag gör

När jag märker att jag söker, och jagar efter erkännande och bekräftelse av systemet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag behöver inte jaga bekräftelse, eller söka bekräftelse – eftersom det är någonting som jag kan ge till mig själv här och nu – jag kan sluta försöka få det och istället bara ge det till mig själv – så himla enkelt och smärtfritt; och således åtar jag mig själv att ge till mig själv självbekräftelse – och erkännande – och att tillåta och acceptera mig själv att se att det inte är någonting fel på mig, och att det inte är någonting som saknas med mig – utan att jag faktiskt är helt okej

När jag märker att jag känner det som att jag måste uppnå någonting där ute, och jaga någonting i framtiden som kommer att ”göra mig till någon” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – det är en illusion, och en idé att jag måste bli någonting där ute – jag behöver verkligen inte nå någonting – eller skapa någonting av mig själv genom att bli någonting speciellt för andra – allt jag behöver är mig själv; således åtar jag mig själv att sluta jaga – och försöka att uppnå någonting – och istället leva här i och som varje ögonblick – och uppnå att andas här – och stoppa mina tankar, känslor, och reaktioner

När jag märker att jag tror att skolans betygsättning av mig betyder någonting, och säger någonting om vem jag är – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – nej – betygsättning betyder inget – det är bara en idé och en sorts tolkning av hur människor handskas med en viss typ av information – som sedan värdesätts och jämförs gentemot andra tolkningen av andra människors förmåga att ta upp och handskas med information; således åtar jag mig själv att sluta ta det personligt vilka betyg jag får – och endast se mina betyg som praktiska punkter – vilka kan vara effektiva, och viktiga i förhållande till att etablera vissa saker i min värd som kommer att gynna mig i min process – och således är betyg relevant från denna utgångspunkten

När jag märker att jag tänker, upplever, och känner – att om jag får ett dåligt betyg i skolan så är detta ett misslyckande – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – nej det är inget misslyckande – det är ett faktum – ett faktum som jag kan ändra på genom praktiska korrektioner – och således ingenting att känna någonting i förhållande till; således åtar jag mig själv att sluta känna – uppleva – tycka och tänka i förhållande till vad som händer i min värld – och istället se de praktiska effekterna, och därmed de praktiska lösningarna som jag kan applicera för att lösa problem jag möter i min vardag

När jag märker att jag tillåter skolan, lärare, och betyg att definiera och värdesätta vem jag är – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag inte kan lita på skolan att visa mig vem jag är – och hur värdefull jag är – utan detta är någonting som jag måste ge – förstå och skapa för och som mig själv; således åtar jag mig själv att på varje sätt jag kan göra mig själv fri från upplevelser i förhållande till vad som föregår utanför mig själv – och istället röra mig själv, och gå – EN och JÄMLIK med min fysiska verklighet och de punkter i vilka jag är involverade i min fysiska verklighet

När jag märker att jag tänker och tror att om jag får bättre betyg så blir jag värd mer, och mitt liv blir mer fulländat och totalt än det varit tidigare; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag ger mig själv värde – och jag skapar mig själv som fulländning och detta är inte någonting jag kan få från betyg, från skolan, från lärare, från vänner – från någonting utanför mig själv; således åtar jag mig själv att sluta söka efter mig själv utanför mig själv – och sluta försöka hitta mig själv utanför mig själv – och istället leva i varje andetag – och förstå att jag redan är hittad och funnen – HÄR

Dag 170: Praktisk Planering Istället För Drömmar

Självskriverier

Nu är det bara en dag kvar tills jag ska skriva min tentamen och jag börjar bli nervös. Denna nervositet hänger framförallt samman med mitt begär, och behov att prestera och få ett bra resultat på min tentamen. Och de tankar som kommer upp inom mig och som ligger till grund för min nervositet är att jag t.ex. får en jättesvår fråga på tentamen, och jag vet inte hur jag ska svara på den – eller att jag skriver ett helt felaktigt svar, eller att jag glömmer bort allt som jag har lärt mig.

Nervositeten hänger också samman med en dröm som jag skapat och närt under denna tid jag gått på universitet. Och det är att få göra tingstjänstgöring – vilket är någonting examinerade juriststudenter får göra om de har fått tillräckligt bra betyg – och man måste verkligen ha bra betyg för att få sitta ting.

När jag först började på juristlinjen var denna dröm inte särskilt stark, eftersom jag såg det som väldigt svårt att få så pass bra betyg – men när tiden gått, och jag faktiskt fått bra betyg på utbildningen hittills, har drömmen blivit mer verklig, och därför har jag också blivit mer rädd att förstöra min dröm genom att helt sabba mina chanser genom att få jättedåliga betyg.

Naturligtvis är det fullständigt begränsande att vara kontrollerad, och styrd av en dröm om att vilja ”lyckas” och bli någonting i framtiden – eftersom hela mitt liv kommer då vara styrt och kontrollerat av rädslan att misslyckas. Och om jag aldrig vågar misslyckas, hur ska jag då någonsin våga ta risker, och ta beslut som jag inte är helt säker på utgången av? Det kommer jag ju inte – och det är begränsande.

Så – självklart vill jag inte ha en dröm som jag är kontrollerad av – jag vill ha en plan om vad jag ska göra med min framtid, och veta hur jag ska nå dit – men jag vill inte vara kontrollerad av min plan. Utan min plan ska bara vara som en slags byggnadsställning som jag sätter upp för att ge mig själv riktning, och som jag sedan kan ta ned, eller flytta på – hur som passar mig bäst.

En annan sak som händer när jag oroar mig så mycket inför vilka betyg som jag får, och hur detta kommer ha effekt på min framtid – är att jag inte riktigt kan ta till mig det jag studerar – och jag kan inte låta mig själv ta möjligheten och verkligen på djupet utforska något ämne, och undersöka vad jag studerar – eftersom jag hela tiden är inriktad på vilket betyg som jag ska få – eller inte ska få.

Slutsatsen blir att drömmar är som sömmar som håller mig fast i rädslan att misslyckas – och istället för drömmar ska jag istället utveckla och leva efter praktiska planer som inte är emotionella eller känslomässiga i sin natur – utan praktiska.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa och nära en dröm om vem jag ska vara, och hur jag ska leva i framtiden – och vilka beslut jag ska ta i framtiden – och hur jag kommer känna mig själv när jag nått till den där punkten i framtiden som jag inbillat mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från detta ögonblicket, och från mitt andetag här – genom att försöka nå någon annanstans, i tron att ”jag finns där ute”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som den falska övertygelsen att ”jag finns där ute” – och om jag bara kämpar tillräckligt hårt, och verkligen viger mitt liv till att nå de drömmar som jag skapat för mig själv – då kommer jag nå det där framtida stadiet av att vara ”där framme” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det finns inget framtida stadium att nå – där jag tydligen äntligen kommer uppleva mig själv lugn och avslappnad – och detta kan jag se bara genom att titta tillbaka på mitt liv – för hur många prov har jag inte haft i mitt liv? Och hur nervös har jag inte varit på alla dessa prov? Men ändå hur bra det än gått för mig på dessa prov har det kommit ännu ett prov, och ännu ett prov – och således förstår jag att lösningen är inte att försöka nå mina drömmar – utan istället släppa alla drömmar och istället leva praktiskt och funktionellt här

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå den enkla sanningen att jag kommer en dag att dö – och vad spelade det då för roll att jag fick ett dåligt betyg på en tentamen någon gång i min ungdom? Är det ens någonting jag kommer bry mig om då, eller kommer jag istället att bry mig om hur jag levt – och hur jag verkligen tillåtit och accepterat mig själv att vara här tillsammans med denna fysiska verklighet – och leva mig själv utan rädsla – utan ångest och utan självfördömande – och självklart kommer jag enbart att se på VEM JAG ÄR HÄR – och inte se tillbaka på denna skittentamen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt, och kontrollerad av begäret att få en viss karriär, och att bli erkänd av andra människor såsom att ha ”lyckats” med mina studier, och nått någonstans i denna världen – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv, att kompromissa min förmåga att ta effektiva beslut – och att se var jag kan gå någonstans, och hur jag leva och röra mig själv i min värld – eftersom jag hela tiden är besatt av en enda dröm – en enda utväg – en enda sak – och således tillåter jag inte mig själv att vara öppen för nya möjligheter, vägar, och öppningar

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att göra en plan av hur jag ska röra mig själv i mitt liv – och vad jag ska göra – och vad jag ska fokusera på – och var jag ska nå – och varför jag ska nå dit – men inte tillåta och acceptera mig själv att bli emotionellt och känslomässigt fäst vid denna planen – i tron att om jag inte lyckas manifestera och realisera denna planen – att då tro att jag är värdelös och att jag har misslyckats; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att helt enkelt bara ändra riktning när jag ser att jag inte kan realisera en plan – och inte på något sätt ta det personligt att jag misslyckades med att manifestera en viss konsekvens

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta mitt liv personligt, att ta mina studier personligt, och att ta mina betyg personligt, och att ta min karriär personligt – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fästa mig själv emotionellt, och känslomässigt vid idén av och som mig själv såsom att vara ”duktig i skolan” – och såsom att vara ”intelligent” – och därför tro att jag konstant måste bevisa för mig själv, och andra att jag är duktig – och att jag har förmågan att få bra betyg på min utbildning

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta söka efter, och försöka att bevisa mig själv inför andra – och vara någonting som andra kan se upp till och definiera som en lyckad – effektiv – och bra människa – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på att andas – och att inte ta mitt liv på något sätt personligt – och att inte fästa mig vid någonting som sker i mitt liv i tron att vad som händer i mitt liv är viktigt för min emotionella upplevelse av mig själv – istället för att se, inse, och förstå att jag har förmågan att förlåta och släppa min emotionella upplevelse av mig själv – ta mig själv tillbaka hit – och leva här i och som andetaget – en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på att släppa alla reaktioner, och alla upplevelser gentemot mina studier – och således stå som ett exempel på att det är möjligt att vara helt lugn i förhållande till skolan, och att alla sorts emotioner i grund och botten är fullständigt onödiga och rent faktiskt inte tjänar till någonting annat än att begränsa och hålla tillbaka en själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig ryckas med i de upplevelser jag ser att andra har – såsom ångest, nervositet och rädsla – istället för att jag står stabil, tyst, och effektiv här i och som mitt andetag – en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stabilisera mig själv här i och som min mänskliga fysiska kropp – och se, inse och förstå att de emotioner, och känslor jag upplever – de är inte riktiga, och således är inte det av någon vikt vad slags betyg jag får på min tentamen – utan vad som är viktigt är att jag förlåter mina upplevelser, och släpper mig själv fri från all rädsla – och således tillåter och accepterar mig själv att stå upp här såsom en kraft att räknas med – såsom någon som inte längre tillåter och accepterar sig själv att hålla sig fast i rädsla, ångest, och osäkerhet – utan istället står upp här en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av ett begär att bevisa mig själv såsom att jag är ”duktig” inför andra – i tron att om inte andra tror om mig att jag är duktig, och effektiv i skolan – att jag då inte har någonting annat av mig själv att hålla fast vid – och att jag då är värdelös, eftersom jag tydligen inte har något annat värde av mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå värdet i att vara här – tillsammans, med och som denna (vär)l(d)en – VÅR – VÄRLD – denna fysiska verklighet som jag varje ögonblick har en möjlighet att lära känna, och existera i jämlikhet med

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att den rädsla jag upplever inför att inte kunna fullfölja min dröm om att få ha en viss speciell karriär – faktiskt är helt onödig i fråga om att faktiskt skapa denna karriären för mig själv – för vad hjälper det att vara rädd? Kommer jag klara av mer om jag är rädd? Nej – självklart inte – istället kommer jag bli en intellektuell krympling och inte klara av något av de proven jag skriver – eftersom jag inte är stabil – lugn och bekväm i mig själv

Självåtaganden

När jag märker att jag skapar, och medverkar i och som en dröm om hur jag ska vara i framtiden – om vem jag ska vara – och om vilken karriär jag ska ha – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att denna typen av drömmar – såsom en känslomässig upplevelse om hur jag vill att framtiden ska bli – är irrationella och tjänar endast till att ta mig bort från vad som är verkligt – såsom detta fysiska andetag här; således åtar jag mig själv att leva utan drömmar – och istället utifrån praktiska, och funktionella planer – om vad jag ska ta mig för i mitt liv, varför, och hur

När jag märker att jag medverkar i, och existerar inom och som den falska övertygelsen att ”jag finns där ute” – ”någonstans i framtiden bakom nästa krök” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att ”jag” – finns HÄR – i varje ögonblick – och att ”framtiden” – inte FINNS såsom den porträtteras i samhället – såsom en dröm som kan uppfyllas – framtiden är endast en konsekvens av vad som är HÄR – och således är framtiden alltid HÄR – och aldrig där ute; således åtar jag mig själv att leva här – och att skapa min framtid HÄR – och att leva mig själv in i min framtid en och jämlik genom och som min dagliga applikation av mig själv här

När jag märker att jag medverkar i, och går in i en upplevelse av ångest, och rädsla i förhållande till mina studier, och min framtid – och att jag inte ska kunna ”nå någonvart” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser, och förstår att det finns ingenstans att nå av relevans – det enda som är av relevans är att jag stoppar mitt sinne från att styra mig och att jag i detta skapar en värld som är bäst för alla; således åtar jag mig själv att sluta oroa mig själv, och låta min fokus vara lagd på saker och ting som är onödiga – och jag åtar mig själv att istället prioritera, och koncentrera mig på sådant som är viktigt och nödvändigt och skapa i detta livet

När jag märker att jag blir besatt, och kontrollerad av begäret och önskan av att få en viss sorts karriär, och i detta bli erkänd av människor såsom att ha ”lyckats” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att karriären får inte kontrollera mig – utan jag kontrollerar karriären – om jag tillåter mig själv att vara en slav till hopp, och drömmar så gör jag mig själv till en krympligt eftersom jag existerar i rädsla att förlora mina drömmar; således åtar jag mig själv att sluta ta mitt liv, mina planer, mina beslut – personligt – och istället leva, och göra det som jag ser fungerar – och är bäst för alla

När jag märker att jag upplever mig själv emotionellt, och känslomässigt involverad i någon slags plan som jag skapat – i förhållande till vad jag ska göra i mitt liv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – det som är relevant är vad jag praktiskt lever och inte hur jag känner för saker och ting – och således åtar jag mig själv att förhålla mig praktiskt och funktionellt gentemot mina planer och inte på något sätt involvera mig personligt i dem – såsom att jag skapar en känslomässig bindning till en viss plan i tron att om jag lyckas manifestera och realisera denna planen kommer jag att uppleva mig själv mer ”fulländad”

När jag märker att jag reagerar och upplever mig själv emotionellt – antingen genom rädsla, eller en positiv upplevelse av och som lycka – i förhållande till att jag antingen misslyckas, eller lyckas med mina studier – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att emotioner, och känslor är otroligt begränsande och håller mig fast i en idé av att jag på något sätt måste lyckas med någonting, och bli någonting – där borta i framtiden – för att jag ska kunna vara stabil här med och som mig själv; och således åtar jag mig själv att ta mig själv tillbaka här – och leva utan emotioner, och känslor – således utan begränsningar – och i varje ögonblick hålla mig själv öppen receptiv inför vad som är här

När jag märker att jag försöker, och söker efter att få bevisa mig själv inför andra – och att andra ska se mig som lyckad, effektiv, och en bra människa – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår hur irrelevant denna önskan är – och hur otroligt ytligt, och begränsat mitt liv blir om jag gör allting till att handla om vad andra tycker om mig – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva – och uttrycka mig själv; således åtar jag mig själv att leva, uttrycka mig själv, ha roligt och leva mitt liv för mig själv – och inte för att andra ska bli imponerade av mig och tycka jag är fantastisk och otrolig

När jag märker att jag inte fokuserar på att andas, och gå igenom de reaktioner som kommer upp inom mig – såsom rädsla, ångest, och nervositet i förhållande till mina studier – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att mitt primära ansvar är gentemot mig själv att träna mig själv till att leva och existera i och som stabilitet här i varje andetag – allt annat är i grund och botten irrelevant och utan någon substans, eller mening; således åtar jag mig själv att fokusera mig själv på att andas – på att förbli stabil, tyst, och effektiv i mitt dagliga leverne och inte gå in i emotioner och göra mitt liv till ett känslomässigt och stormande hav av emotioner och reaktioner

När jag märker att jag tänker, och tror – och agerar – som om mina emotioner, och personliga upplevelser är riktiga – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – mina reaktioner är enbart så riktiga som jag tillåter och accepterar dem att vara – och att jag ger dem liv genom vem jag är i förhållande till mina reaktioner; således åtar jag mig själv att förbli stabil och likgiltig i förhållande till mina reaktioner – att inte ge dem någon uppmärksamhet – utan att andas igenom dem och att konstant, och i varje ögonblick föra mig själv tillbaka hit till enkelheten av att andas i enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag blir besatt, och kontrollerad av ett begär att få bevisa mig inför andra såsom dukt – i tron att mitt enda värde kommer ifrån att andra ser mig som duktig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är otroligt begränsande att definiera och leva värde utifrån vad jag tror att andra tycker om mig; således åtar jag mig själv att leva värde en och jämlik HÄR – självständigt och utan att behöva någon annan som säger till mig att jag är värd någonting – eftersom värde är HÄR som mig – såsom den VÄRLDEN denna fysiska – och praktiska verklighet

När jag märker att jag följer en rädsla, och en upplevelse av ångest i förhållande till att jag inte ska kunna möjliggöra den karriär jag tänkt skapa för mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att min rädsla inte på något sätt kommer hjälpa, eller assistera mig att faktiskt manifestera, och skapa den karriär som jag planerat för mig själv; således åtar jag mig själv att sluta ge uppmärksamhet till rädsla – och istället leva praktiskt här i varje andetag – och göra det mesta av varje dag och fysiskt – röra mig själv i den riktning som jag planerat – utan att vara motiverad av rädsla