Dag 166: Generalen i Mitt Huvud

Självskriverier

Igår var jag i skolan, och jag märkte redan innan jag hade anlänt till mitt klassrum att en knappt bemärklig nervositet började ta form inom mig. Och jag märkte hur jag började fundera, och tänka på vilka jag skulle träffa i min klass, och på om jag kanske skulle ta kontakt med någon i min klass eller inte, och om jag skulle prata med någon, om någon skulle uppmärksamma mig, eller om ingen skulle lägga märke till mig.

Alltså – i grund och botten så förberedde jag mig redan inför att möta mina klasskamrater, och inom mig själv lade upp strategier, och taktiker för att hantera diverse ögonblick – händelser, och situationer – allt i rädsla, och ångest för att jag kanske skulle bli avvisad, eller utfryst.

Det är intressant att se hur lättpåverkad jag är i sociala situationer, och hur små händelser som får mig att reagera. I min barndom har det varit samma sak, och en konsekvens av detta är att jag oftast hållit mig i bakgrunden i alla sociala situationer, och inte försökt göra mig själv uppmärksammad, eller sedd på något sett. Jag har istället hållit mig till den lilla grupp vänner som jag känt mig säker, och trygg med, och försökt undvika kontakt med andra människor i rädslan för att någonting oväntat och obekvämt skulle hända om jag skulle våga mig till att interagera och kommunicera med dem – och inte längre gömma mig för andras uppmärksamhet.

Denna punkt ska jag som sagt jobba med idag – genom att applicera självförlåtelse, och självåtaganden.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att innan jag hamnar i en social situation – att fundera på, tänka på, och försöka inbilla mig hur den sociala situationen kommer se – vad människor kommer att säga till mig, hur jag kommer att reagera – vad andra människor kommer att känna, och vad jag borde göra; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att koppla av, och koppla bort mig själv – och tillåta och acceptera mig själv att inte oroa mig själv inför de sociala situationer jag möter – utan gå igenom dem utan någon slags upplevelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att innan jag träffar människor, pratar med människor, eller beger mig in en social situation, att uppleva mig själv ångestfylld, rädd, och nervös inför att någonting kommer att gå fel – och att någonting kommer att hända som jag inte riktigt kan kontrollera, och styra – och att jag därför kommer att hamna i en situation som är fullständigt okontrollerbar – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha ett behov, och ett begär inför att kontrollera, och styra situationer för att veta hur, och vad jag ska göra i dem – istället för att tillåta och acceptera mig själv att slappna av och lita på mig själv att jag kan gå igenom och hantera situationen effektivt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé om mig själv att ”jag är dålig med människor” – och ”jag är dålig på att vara social” – och att ”ingen vill nog ha med mig att göra ändå” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället slappna av, att ta ett andetag – och se inse, och förstå att jag inte är dålig – jag är inte naturligt värdelös på att vara social – utan att allt jag behöver göra är att slappna av, ta ett andetag och lita på mig själv här – och vara naturligt och bekväm med mig själv och inte försöka kontrollera situationen i rädslan för att jag annars kommer bli misshandlad, och missbrukad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna, och uppleva ångest, nervositet och rädsla inför att mitt liv kommer att braka ihop, och inte längre fungera som det ska – om jag slutar att planera, och skapa strategier i mitt huvud om hur jag ska vara, och hur jag ska bete mig när jag är med människor runtomkring mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag inte kan lita på mig själv, och att det inte finns någonting inom mig värt att lita på – och att det därför är bättre för mig om jag fortsätter att leva och existera i rädsla, och nervositet; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag – att andas in – och andas ut – och släppa taget om denna självbegränsande idén och upplevelsen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inom mig själv – i mitt huvud – existera såsom en general i ett krig – där jag skapar strategier, och taktiker – och där jag räknar på, och försöker lista ut hur andra ska bete sig – och vilka motstrategier jag då kan implementera om någon i min omgivning beter sig på ett speciellt sätt så att jag då fortfarande ska kunna behålla övertaget, och vara effektiv och kontrollen i ögonblicket; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur begränsande, och självmissbrukande det är att konstant existera i mitt huvud och fundera på vad andra ska göra – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva – och att i varje ögonblick uttrycka mig själv – en och jämlik tillsammans med och som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag är säkrare i mitt huvud, och att jag är säkrare genom att fortsätta att planera, tänka, och skapa planer i mitt huvud om hur jag borde leva – om vad jag borde säga – om hur jag borde handla när jag är med andra människor – eftersom om jag inte längre håller på och tänker, planerar, och inbillar mig saker – vad skulle då hända? Jag skulle ju inte längre ha någon kontroll! Och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att kontrollbehov alltid är baserat på rädsla, och ångest – som i sin tur alltid är baserat på rädslan inför det okända, och att bli tagen på sängen – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lita på mig själv och leva HÄR en och jämlik med och som mitt andetag istället för att frukta, och känna ångest inför vad som kanske kommer hända om jag släpper taget om min rädsla

Självåtaganden

När jag märker att jag innan jag hamnar i en social situation – funderar, tänker på, och inbillar mig hur denna situationen kommer te sig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det enda som gör att jag planerar såhär i mitt huvud är att jag är rädd för att förlora kontrollen över mig själv, och över det ögonblick i vilket jag befinner mig själv i – eftersom jag är rädd för hur jag skulle uppleva mig själv i en situation som jag inte har kontroll över; således åtar jag mig själv att släppa kontrollen och stadga inom och som mig själv att jag litar på mig själv – och att jag möter det okända och andas igenom rädslan för att inte ha kontroll

När jag märker att jag innan jag träffar människor, uppleva mig själv ångestfylld, rädd, och nervös inför att någonting kommer att gå fel – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att idén om rätt, och fel är begräsande – eftersom denna idén gör att jag hela tiden kommer existera i en polaritet och frukta att leva fullt ut eftersom kanske kommer jag hamna i den negativa delen av polariteten – vilken är ”fel”; således åtar jag mig själv att andas och att släppa all kontroll – och istället lita på mig själv här – i och som detta andetaget

När jag märker att jag medverkar mentalt baktaleri att ”jag är dålig med människor – och ”jag är dålig på att vara social” – och ”ingen vill nog ha med mig att göra ändå” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser, och förstår att detta baktaleri uppkommer från en idé om att jag tror att jag måste vara accepterad av andra innan jag kan uttrycka mig själv ovillkorligt, och utan rädsla; således åtar jag mig själv att ta bort denna idén – och att uttrycka mig själv utan rädsla, nervositet och ångest – ovillkorligt och utan att förtrycka, och missbruka mig själv genom självbesegrande tankar

När jag märker att jag känner fruktan, och ångest inför att mitt liv kommer att braka ihop, och inte längre fungera som det ska – om jag slutar att planera, och skapa strategier i mitt huvud – om hur jag ska vara, och hur jag borde bete mig när jag är runt människor; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – mitt liv kommer inte braka ihop – eftersom jag fortfarande är här när jag släpper denna rädsla – här som min fysiska kropp och fullt kapabel att ta hand om mig själv och min verklighet; således åtar jag mig själv att sluta vara rädd, och tänka på hur jag ska bete mig när jag är runt människor – och istället fokusera på mitt andetag – och på att leva här i enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag existerar såsom en militärgeneral inom mig själv, där jag planerar, skapar strategier, och taktiker, om hur jag ska bete mig mot andra – och om hur andra kanske kommer att bete sig mot mig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag inte behöver denna generalen i mitt huvud – eftersom det går fullständigt utmärkt att leva HÄR – ett andetag i taget – och utan att vara rädd för vad andra ska göra mot mig – utan istället agera, och leva här när punkter öppnar upp sig i och som min värld; således åtar jag mig själv att föra mig själv tillbaka hit – och att leva som mitt andetag – och varje gång denna typ av militära taktiker dyker upp i mitt huvud – att stoppa dem och istället leva HÄR en och jämlik med och som min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag tänker och tror att jag kommer förbli säkrare, och tryggare om jag forstätter använda mitt huvud för att planera hur jag vara i ögonblick tillsammans med andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – allt som pågår i mitt huvud i form av planer, och taktiker är baserat på rädsla – och är i grunden självbegränsande – således åtar jag mig själv att sluta att begränsa mig själv och istället leva HÄR i och som varje andetag – med och som min mänskliga fysiska kropp och utan att använda mitt huvud för att försöka lista ut saker och ting

Advertisements