Dag 176: Jag Gör Aldrig Mer Än Vad Jag Precis Måste!

Självskriverier

Dagens punkt att skriva om blir – den intelligenta skolrebell-karaktären; och denna har jag observerat mig själv gå in idag när jag tillsammans med mina klasskamrater diskuterade hur vi skulle lösa ett visst skolprojekt som vi höll på med.

Det som hände var alltså följande – jag satt tillsammans med mina klasskamrater, och vi pratade om olika lösningar på det problemet vi hade fått att knäcka inför vårt seminarium. Diskussionen drog ut på tiden och jag började bli uttråkad – och kände att ”jag behöver inte lägga ner såhär mycket tid på detta” – ”det är här ju överdrivet!” – ”varför ska jag lägga ner så mycket uppmärksamhet på detaljer!” – och min generella upplevelse var att jag snabbt och ledigt ville ha projektet avklarat och endast göra det som läraren bad av vår grupp i den uppgiften vi arbetade.

Jag ville alltså göra det så lätt, och snabbt som möjligt – och absolut inte gräva ned mig i några ”onödiga” detaljer. Och detta är då dagens problem – för vad jag insåg i det ögonblicket var hur jag kompromissade en möjlighet, och en chans för mig att expandera mina kunskaper om det vi arbetade med – eftersom jag bara ville ha det gjort så snabbt, och så lätt som möjligt. I detta märkte jag hur jag såg mig själv som ”intelligent” eftersom jag tydligen ”förstod vad lärarna ville ha” – och baserade mitt arbete därefter. Detta är ju också en självbegränsande inställningen och jag skulle nog inte säga att den är särskilt intelligent – utan istället leder ju en sådan inställning till att jag bara lär mig precis vad lärarna vill att jag ska lära mig, och att jag inte utforskar ämnet som ligger framför mig på egen hand – vilket kanske skulle vara någonting jag faktiskt har användning av i mitt liv.

Jag kan se hur denna karaktär av att vilja ha saker gjort snabbt, och bara göra det minimala är en karaktär som jag hållit kvar i under hela min skoltid. Och jag har varit stolt över denna karaktär, eftersom tydligen har jag aldrig gett upp min ”integritet” till skolan – för jag ”lurade” skolan och gjorde bara precis vad som behövdes, och detta var då tydligen någonting som jag tyckte var intelligent. Men det är det ju inte – och istället för att jag vinner någonting, så förlorar jag någonting – när jag inte låter mig själv hänge mig själv åt projektet jag håller på med, verkligen gå in i det tillfullo – och göra det helt och fullt ut för att det är en möjlighet för mig att lära mig något, och expandera – och inte bara någonting som jag gör för att tillfredsställa lärarna i min skola.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera och se det som intelligent att inte lägga ner mycket tid på skolan, och att bara göra det minimala arbetet och ändå komma undan med det – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma arbetet som jag gör i skolan såsom tråkigt, och inte relevant för mitt liv – och därför någonting som jag bara kan skaka av mig och ge minimal uppmärksamhet

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att uppskatta de möjligheter som jag får i skolan att utveckla min förståelse, och kunskap om vissa ämnen – och tillåta och acceptera mig själv att hänge mig själv till att lära mig, utforska, och förstå dessa olika ämnen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i en karaktär av att vara en rebell där jag ”besegrar” skolan – genom att jag ger minimal uppmärksamhet till skolan, och absolut inte hänger eller åtar mig själv att göra ett arbete riktigt bra, eller riktigt effektivt i skolan – eftersom jag inte låter skolan ”ta mitt liv” – utan ”jag bestämmer” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att skolan är inte någon slags individ som jag kan kämpa mot, eller bli besegrad av – utan är istället ett system och att min upplevelse i detta system kommer att vara beroende av vem jag är i förhållande till detta systemet – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att omfamna skolsystemet – och låta mig själv uppskatta och ha roligt under min tid i skolsystemet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, och definiera det som ”häftigt” – ”coolt” – och ”tufft” att inte lägga ner någon tid på skolan – i tron att den som är seriös, och hängiven till skolan är en svag människa som inte har ett ”eget liv” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag genom att leva genom, och bära på en sådan inställning – endast försvagar, och håller mig själv tillbaka – och gör mig själv mindre effektiv, och mindre expansiv – och lär mig mindre om systemet och mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se hur jag kan gå i och som olika i system i världen på ett sätt så att jag expanderar och växer – lär mig mer, och blir mer effektiv – och således verkligen gör mitt liv till en lärande process där jag varje dag hänger mig själv till olika slags situationer, och omständigheter – såsom tillexempel att göra en uppgift i skolan – och på så vis tillåter och accepterar mig själv att expandera mig själv – växa – och lära känna systemet och mig själv mer intimt och nära

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara ödmjuk inför vad som är här i denna världen – och istället för att genast fördöma saker och ting som jag dagligdags interagerar med – istället se vad som är bra med den sak som jag möter, och se vad jag kan lära mig av saken – se hur den fungerar, vad som driver den – och vem jag är i förhållande till den; och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, och definiera mig själv som om ”jag redan vet allt” – och ”jag redan är färdig” – och således använda denna definition av mig själv för att skapa en upplevelse av mig själv av att vara överlägsen vad som finns i denna världen – istället för att stå en och jämlik med vad som är här och faktiskt lära känna vad som här – och lära mig av vad som är här

Och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att vad jag kan lära mig av skolsystemet – är förmågan att vara trägen, och hängiven till att utforska ett visst ämne mycket specifikt och detaljerat – och inte bara ge upp och nöja mig med att ha en översiktlig bild av det hela – utan istället driva mig själv till att faktiskt förstå vad det är jag håller på att undersöka – och vem jag är i förhållande till den punkt jag undersöker

Självåtaganden

När jag märker att jag ser mig själv som intelligent för att jag undviker att lägga ner tid på skolan, och jag undviker att arbeta, och att göra uppgifter i skolan specifikt, detaljerat, och precist – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka; och jag ser, inser och förstår att det finns inget intelligent, eller smart med att göra så lite som möjligt – och lägga ned så lite ansträngning som möjligt på en viss punkt – utan vad som rent faktiskt är smart, och intelligent – är att använda de ögonblick, och möjligheter som dyker upp i min vardag att utveckla min insikt om världen – och låta mig själv expandera min förståelse, och insikt om vad som är här

När jag märker att jag inte uppskattar de möjligheter jag får i skolan att lära mig saker, och expandera min förståelse om världen – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – i skolan har jag en möjlighet att lära mig mer om hur samhället, och världen fungerar – vilket jag kan använda i mitt liv för att bli mer effektiv, stark, självständig, och framgångsrik; således åtar jag mig själv att uppskatta och verkligen ta till vara på möjligheterna som ges i skolan att lära mig nya saker

När jag märker att jag går in i en rebellkaraktär – där jag känner att jag ”besegrar” skolan genom att göra så lite ansträngning som möjligt i förhållande till mina skolarbeten – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – denna idén om att det tydligen är något bra med att skita i skolan – är fullständigt absurd och den enda jag besegrar genom ett sådant beteende är faktiskt mig själv; således åtar jag mig själv att istället för att fördöma och ogilla skolan – att istället ta möjligheterna att lära mig i skolan, och expandera mitt vetande, och min kunskap om hur systemet fungerar

När jag märker att jag ser, och definierar det som ”häftigt” – ”coolt” – och ”tufft” att inte lägga ner någon tid på skolan – utan bara göra precis det som krävs för att göra lärarna nöjda med mitt arbete; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det kanske känns ”häftigt” – ”coolt” – och ”tufft” att inte lägga ner någon ansträngning på skolan – men rent praktiskt är det bara dumt – eftersom jag förlorar och avsäger mig själv möjligheter att lära mig nya saker; således åtar jag mig själv att ge mig själv gåvan att låta mig uppskatta skolan – och lära mig i skolan – och se skolan som en chans och möjlighet för mig att expandera min förståelse om hur världen fungerar

När jag märker att jag tar min vardag för given – att jag tar skolan för given – och att jag tar alla de dagliga omständigheter, och processer som jag tar del av för givna – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att alla dessa dagliga omständigheter faktiskt är min möjlighet att lära känna denna världen – som jag måste erkänna för mig själv att jag faktiskt inte göra; således åtar jag mig själv att vara ödmjuk och att uppskatta och se varje dag som en möjlighet för mig att lära känna vad som är här – såsom alla de olika uttryck och manifestationer som jag påträffar i min vardag

När jag märker att jag fördömer vad som är här i denna världen – och ser allt som ”dåligt” – och ”negativt” – och som om att jag är tvingad att vara i denna världen, och gå omkring här och leva – och att det absolut inte finns någonting att göra, eller lära mig själv av vad som är här; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – det är extremt begränsande att hålla kvar vid en idé att jag tydligen redan vet, och kan allt om hur denna världen fungerar – när det faktiskt inte alls är så – och att jag faktiskt genom att vara ödmjuk har en möjlighet att expandera mig själv, och lära känna vad som är här tillsammans med mig i denna verklighet; således åtar jag mig själv att leva ödmjukhet genom att sluta tro och tänka att jag redan vet och kan allting

När jag märker att jag dömer skolsystemet – och den specificitet och trägenhet som skolsystemet står för i fråga om vilka karaktärsdrag som skolsystemet innehar; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns mycket som jag kan lära mig själv av hur skolan fungerar, och hanterar problem – och undersöker saker och ting – och som jag kan applicera i mitt eget liv; således åtar jag mig själv att låta mig själv leva trägenhet, specificitet, precishet, och låta mig själv djupdyka i ämnen som kommer upp i min vardag utan att känna att jag därigenom förlorar tid – och slösar bort min tid – och att jag borde göra någonting annat istället

Advertisements