Monthly Archives: February 2013

Dag 189: Tillmötesgående-karaktären

Problem

När jag befinner mig bland andra människor kan jag ibland bli väldigt engagerad i hur jag antar att andra människor verkar uppfatta mig, och detta kan distrahera mig och göra mig rädd och nervös.

Ett skolexempel är följande – jag beger mig in i en situation bland människor och där finns några som jag träffat tidigare. De verkar inte lägga märke till mig, och då börjar jag bli nervös för om jag ska säga hej till dem, eller inte – och om jag inte gör det – kommer de då att tycka att jag är ovänlig, och inte längre vilja vara runtomkring mig?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara nervös, och rädd för att jag inte ska kunna läsa av andras reaktioner, och i varje ögonblick vara socialt tillmötesgående och få andra människor att känna sig själva glada, och omhändertagna runtomkring mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fokusera, och tänka på vad andra känner och tycker – vad andra tror och tänker – istället för att fokusera på mig själv – och på att leva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se det som mitt uppdrag, och som en del av min karaktär att alltid vara uppmuntrade och ge människor runtomkring mig en trevlig upplevelse – där de känner sig sedda, uppmärksammade, och väl bemötta – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag agerat, och levt på ett sådant sätt att någon skrattat – eller spruckit upp i ett leende runtomkring mig – att då känna mig själv positiv, och tänka att ”det där det gjorde jag verkligen bra!”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera kontakter med andra människor såsom ett spel – någonting som jag måste prestera i och visa mig själv som en vinnare i – så att jag därmed ska kunna få andra att lägga märke till mig, känna igen mig, och börja tycka om mig – så att jag ska kunna bygga ett varumärke med mig själv i min omvärld och på vis bygga upp ett kontaktnät som jag kan använda mig av för att överleva – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas och ta mig själv tillbaka och interagera med andra utan någon baktanke – och utan någon idé om vad jag måste göra för att ”prestera”

Lösning

Lösningen på detta problem är att sluta planera och försöka förbereda mig själv och hur jag ska leva – och sluta tänka på vad jag borde göra, och vad jag inte borde göra – och istället bara leva och uttrycka mig själv runtomkring människor – och låta mig själv ha roligt.

När jag går in i en dylik situation ska jag alltså andas och inte låta mig själv bli rädd – utan lita på mig själv och röra mig själv – och om jag går förbi personen och säger hej – då gör jag det – men det finns ingenting som säger att jag måste göra det – utan det är helt enkelt någonting som sker som ett uttryck av mig själv utan att jag förbereder någonting. Och oavsett vilket svar jag får tillbaka så förblir jag stabil inom och som mig själv.

Lösningen är alltså att jag slutar leva för att få bli omtyckt av andra – och att jag istället lever för och som mig själv här.

När jag märker att jag upplever mig själv nervös och rädd för att jag inte ska kunna läsa andras reaktioner – och vara socialt tillmötesgående – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det finns inget faktiskt jag kan förlora genom att inte skapa ett anseende hos andra av att vara en positiv människa – utan jag kommer fortfarande vara kvar här även om andra inte tycker om mig; således åtar jag mig själv att sluta oroa mig själv för vad andra tycker om mig och istället koncentrera mig själv – och fokusera på att leva och uttrycka mig själv här

När jag märker att jag tänker, och tycker att det är mitt uppdrag – och att det ingår i min karaktär att alltid vara uppmuntrande – och ge människor runtomkring mig en trevlig upplevelse – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det är inte mitt uppdrag att vara någonting för andra – utan det är mitt uppdrag att leva och vara mig själv; således åtar jag mig själv att fokusera på att leva och uttrycka mig själv här och inte oroa mig själv för vad jag borde vara, eller inte borde vara

När jag märker att jag ser interaktionen med andra människor som ett spel – som jag måste prestera i och visa mig själv som en vinnare i – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det finns inget spel – och det finns ingenting jag måste bevisa för att kunna älska mig själv – det finns ingenting jag måste vinna för att älska mig själv – utan jag kan således låta mig själv förlora och istället fokusera på att interagera med andra människor här såsom mitt andetag – i enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp

Belöningen

Belöningen med att ändra mig själv – och börja leva för mig själv istället för andra är att jag i dessa situationer blir stabil – och att jag istället för att oroa mig själv för vad andra tycker om mig istället kan fokusera på att uttrycka mig själv, och ha roligt – och ta tillvara på detta ögonblick här i denna fysiska verklighet – detta andetag jag har här tillsammans med mig själv.

Dag 188: Ta Saker Och Ting Personligt

Problem

Ibland tar jag saker och ting personligt – och idag har jag framförallt tagit en sak personligt – och det var när jag interagera med en människa, och jag upplevde det som om denna menade att jag var oerfaren, och underlägsen.

Då detta sades, och uttrycktes reagerade jag i att uppleva ilska inom mig – och jag upplevde ett behov av att vilja försvara mig själv och säga någonting för att övertyga den andra människan om jag absolut inte var oerfaren och underlägsen – och samtidigt kände jag mig själv nedtryckt och underlägsen. Och jag upplevde det som om det som sades faktiskt var korrekt, och utgjorde en korrekt uppfattning om mig – och var således någonting jag var tvungen att försvara mig själv mot.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt, och känna mig själv sårad – när jag upplever det som om att någon ser ner på mig, och tycker att jag har fel – och inte uttrycker mig ”så som jag borde göra” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka skydda mig själv, och försöka försvara mig själv från att bli sedd på detta felaktiga sättet genom att försöka säga någonting tillbaka, eller ”slå tillbaka”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och uppleva att andra människor har genom sina ord makt över mig, och de kan styra och kontrollera mig – därför är det viktigt att jag tar kontroll över andra människor, och alltid är här och övervakar vad som pågår – så att jag när som helst kan attackera tillbaka och försöka återta kontroll över någon annan människa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas och föra mig själv tillbaka hit – och låta mig själv se, inse och förstå att ingenting är personligt – och att vad jag upplever det som att en annan säger om mig – det handlar inte om mig utan det handlar om vem den andra människan är inom och som sig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt när jag upplever det som om att en annan uttrycker att denna inte tycker min hjälp är meningsfull, eller att mitt uttryck är omtyckt, och behövt – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sätta värde på at andra ska tycka att jag är meningsfull och att det jag säger är omtyckt och behövt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara beroende av att känna det som att jag är positivt behövd, och som om att jag har ett speciellt förhållande med människor i min värld där jag är omtyckt, älskad, och högt aktad – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig sårad, och ta det personligt när jag känner det som om människor i min värld inte aktar mig, och inte anser att jag på något sätt är speciell

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara beroende av att andra ska känna, uppleva, och definiera mig som behövlig – och om jag inte tycker att andra ser mig som behövlig – att då ta det personligt, och bli ledsen – och känna mig själv sårad och tillintetgjord inom och som mig själv

Lösning

Vad är då lösningen på detta problem? Jo – att sluta ta saker och ting personligt – och sluta försöka skapa ett värde av mig själv genom att känna mig behövd för andra människor.

Självåtaganden

När jag märker att jag tar det personligt, och känner mig sårad, när jag upplever som om att någon ser ner på mig  – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – oavsett vad en annan känner, eller tycker om mig – så kan inte detta influera mig om inte jag tar det personligt och låter det influera mig; således åtar jag mig själv att andas och att inte ta saker som pågår i min värld personligt – utan istället uttrycka mig själv här – med och som mitt andetag en och jämlik

När jag märker att jag tänker, och upplever att andra människor genom sina ord har makt över och kan styra över mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att ingen har makt över mig förutom jag själv – eftersom det är jag som bestämmer vilka upplevelser, tankar, känslor, och ord som ska existera inom mig – således åtar jag mig själv att erkänna denna makten för och till mig själv genom att leva makt en och jämlik – och därmed ta ansvar för och dirigera de olika upplevelserna som kommer upp inom mig

När jag märker att jag reagerar på vad en annan säger, och att jag tar det personligt genom att tänka – att det som sägs handlar om mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det en annan säger om mig inte är personligt – och det är inte någonting att känna mig själv dålig, eller dum för att det sägs; således åtar jag mig själv att andas – och att förbli här en och jämlik med och som min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag tar det personligt, och reagerar inom mig själv genom att känna mig sårad och attackerad – då det verkar som om någon inte vill ha min hjälp, och inte tycker min närvaro är behövlig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – min upplevelse av och som mig själv inte är en riktig och fysisk – faktiskt upplevelse – utan är någonting som jag skapat genom att ha en förhoppning på att den andra personen ska acceptera mig; således åtar jag mig själv att sluta hoppas, och vilja, och önska att bli accepterad – och istället leva här – en och jämlik i och som varje andetag – och alltså acceptera mig själv – erkänna mig själv – och röra mig själv utan någon extern motivation

När jag märker att jag upplever ett behov, och ett sug inom mig själv efter att få känna mig själv positivt behövd – och som om att jag har ett speciellt förhållande med människor i min värld – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag behöver ingen sådan upplevelse för att kunna leva och röra mig själv fullständigt här i och som varje andetag – och leva utan någon ånger att jag inte uttryckt och rört mig själv effektiv och helhjärtat i och som varje andetag här

Belöningen

Vad är då belöningen med att stoppa denna typ av upplevelse och beteende? Jo – det är att jag blir stabil och inte längre emotionellt uppjagad när människor, och situationer inte går som jag hoppas att de ska gå. Jag kan således istället för att oroa mig själv, och skapa upplevelser inom mig själv utifrån vad jag tror att andra känner om mig – istället fokusera och ge uppmärksamhet på att leva och uttrycka mig själv helt och fullt ut i varje andetag.

Konst var gjord av:

Rozelle de Lange
Facebook: http://www.facebook.com/home.php?
Youtube:
http://www.youtube.com/user/Rozelledelange
Blogs:
http://equalmoneyexposesego.blogspot.com/
http://rozelledelangeblog.blogspot.com/

Dag 187: Att Sluta Vara Rädd För Att Bli Avvisad

Självskriverier

Att prata inför människor, och att ta kontakt med människor – samt att ha förhållanden med människor är fortfarande någonting som gör mig ångestfylld. Idag satt jag på en lektion, och talade högt ut inför klassen – jag svarade på en fråga från läraren – och bara av att göra denna lilla saken blev jag väldigt nervös och obekväm – mitt hjärta började slå hårdare och min kropp stelnade till.

Jag har också lagt märke till att – ofta innan jag svarar på en fråga, eller säger någonting högt i klassen – att det finns en liten subtil ångest, och nervositet att det som jag ska säga är felaktigt – och att jag kommer att misslyckas och nämna fel information till läraren.

Vad beror då detta på? Ja – som jag behandlat i tidigare bloggar härstammar min rädsla, och ångest från av att jag tillåtit mig själv att definiera mig själv, och mitt värde i förhållande till andra människor – och att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter andra människors erkännande, och bekräftelse – och inte känt mig stabil, eller bekväm inom mig själv om jag inte lyckats få denna bekräftelse.

Ännu en punkt som jag har upplevt idag som är liknande de som jag nämnt ovan har att göra med att ta kontakt med människor – och här utspelade sig en situation då jag närmade mig en viss person och sa hej – men denna person svarade inte på mitt ”hej” och i det ögonblicket kände jag mig generad, skamsen, och samtidigt nervös. Här går det att se att det är exakt samma punkt som är orsaken till min upplevelse som i situationen då jag svarar på frågor i klassrummet. Den stora rädslan är rädslan att bli avvisad, eftersom detta då betyder att jag inte kan anse mig själv vara bekräftad och accepterad.

Det är ju otroligt tråkigt och jobbigt att hela tiden vara nervös, och undra vad andra känner om mig – och om jag kommer att bli accepterad eller avvisad när jag pratar med människor. Därför kommer jag fortsätta arbeta med denna punkt idag.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara beroende av att känna, och uppleva det som om andra människor har tyckt att vad jag sagt eller gjort varit trevligt, givande, och roligt – och att dessa människor accepterat mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara beroende av att andra människor ska erkänna, och bekräfta mig – och ge mig en upplevelse av att känna mig välkommen, och emottagen för att jag ska röra mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte initiera kontakt, och motivera mig själv att agera – förens andra visar att de accepterar, och bekräftar mig – och anser att det jag gör, och sättet jag rör mig själv på är bra – och korrekt – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte stå som min egen stabilitet och röra mig själv i och som sunt förnuft – och sluta vara beroende, eller låta mig själv bli influerad av vad andra verkar tycka och känna

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att idén om att det är dåligt att bli ogillad, eller avvisad – är en kulturell och inprogrammerad punkt – det finns således inget rent fysiskt och faktiskt dåligt, och negativt med att bli avvisad – eller ogillad – och således är inte fruktan inför att bli avvisad och ogillad på något sett rationell – utan den är irrationell

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga, och försvara min nervositet, och ångest inför att uttrycka mig själv med och bland andra människor genom att tänka att ”alla andra också verkar uppleva denna rädslan” – och att det därför är ”helt normalt att känna denna rädslan” – och att det således inte är någonting jag behöver ändra på, eller ge någon extra uppmärksamhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och uppleva att jag inte behöver göra någonting åt rädslan inför att bli avvisad – eftersom det är en naturlig del av att vara människa att uppleva en sådan rädsla – och att det således inte är någonting jag kan göra åt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka den rädslan, och nervositeten jag upplever runt andra människor genom att ”spela cool” – och genom att inte försöka låtsas om vad det är jag upplever – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag inte kommer kunna transcendera och ta mig själv igenom denna upplevelsen om jag inte erkänner den för mig själv, och faktiskt driver mig själv att arbeta med punkten – och ger mig själv modet att andas igenom, och gå igenom de punkter av rädsla som kommer upp i min dagliga medverkan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det inte är någonting skamfyllt eller dåligt med att uppleva rädsla, och nervositet inför att tala inför, ta kontakt med, och uttrycka mig själv andra människor – och det är således inget jag behöver gömma för mig själv, och förtrycka – utan någonting som jag kan ta upp och titta på och arbeta med utan någon som helst skam, ångest, eller nervositet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka försvara, rättfärdiga, och ursäkta min rädsla inför att tala, ta kontakt med, och interagera med andra människor – genom att säga inom mig själv att ”jag upplever ingen rädsla – jag är förbi det där nu!” – istället för att se, inse och förstå att – nej – jag är ännu inte förbi att inte uppleva rädsla runtomkring människor – jag har visserligen gjort stora förändringar i mitt liv – och lyckats transcendera vissa punkter men fortfarande finns det mycket arbete kvar att göra innan jag helt kan säga att jag inte upplever någon som helst rädsla, ångest, eller nervositet runtomkring människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte öva mig själv på att vara stabil när jag uttrycker mig själv – att stabilisera mig själv i och som min mänskliga fysiska kropp – och att andas med min kropp och tala med och som hela min kropp – och således ge uppmärksamhet till mig själv såsom fysisk stabilitet och inte fokusera och ge uppmärksamhet till rädsla, tankar, och upplevelser som kommer upp inom mig

Självåtagande

När jag märker att jag tror mig själv behöva andra människors ”värme” och bekräftelse – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag behöver inte andra människors värme, eller bekräftelse för att vara stabil inom och som mig själv – och röra mig själv i enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp – och leva ord som mig själv – och driva mig själv igenom punkter av och som rädsla, underlägsenhet, och nervositet; således åtar jag mig själv att driva mig själv igenom mitt beroende till andra människor – och öva mig själv på att stå stabil inom och som min mänskliga fysiska kropp – här

När jag märker att jag håller mig själv tillbaka från att tala, och uttrycka mig själv – eller initiera kontakt och närma mig själv en viss situation – och att jag väntar på att någon ska ge mig godkännande att leva, och agera; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och jag för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att om jag väntar på att andra ska ge mig godkännande för mig att uttrycka mig själv – då gör jag mig själv till en slav, och väldigt begränsad – således åtar jag mig själv att ge mig själv godkännande – och motivera mig själv att röra mig själv – uttrycka mig själv – och medverka i och som denna världen

När jag märker att jag tar rädslan för att bli avvisad personligt – och att jag tror att det finns någonting jag faktiskt kan förlora genom att bli avvisad – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – nej – det finns ingenting att ta personligt, och det finns ingenting av mig själv som jag kan förlora genom att bli avvisad – eftersom allt jag upplever en inprogrammerad kulturell idé – således åtar jag mig själv att driva mig själv igenom min rädsla för att bli avvisad – och att ta risker – och låta mig själv leva ett mer äventyrligt – och expansivt liv – genom att ta kontakt med mitt eget godkännande – och utifrån min egen motivation

När jag märker att jag rättfärdigar och försvarar min egen nervositet, ångest, och rädsla inför att bli avvisad – genom att inom mig själv säga att ”men alla andra upplever ju samma sak som jag!” – då stoppar jag mig själv, tar ett djupt andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det är ingen giltig ursäkt att bara för att andra upplever samma sak som jag gör – att jag på grund av detta ska begränsa och hålla mig själv tillbaka inom och som mig själv – således åtar jag mig själv att sluta jämföra mig själv med andra, och använda andra såsom ett exempel för att hålla mig själv tillbaka i en viss punkt av självbegränsning

När jag märker att jag rättfärdigar rädslan för att bli avvisad genom att tänka att ”det är inget att göra åt, eftersom det är en del av att vara människa att känna mig rädd och nervös inför att bli avvisad” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – jag har skapat rädslan inom mig – och jag kan således också ta bort den – och det finns därför alltid någonting att göra åt mina inre upplevelser; således åtar jag mig själv att korrigera mina inre upplevelser – och att sluta ge efter inför rädslan att bli avvisad och istället driva mig själv igenom obekvämligheten inför att leva, och uttrycka mig själv

När jag märker att jag försöker förtrycka rädslan för att bli avvisad, och inte accepterad inom mig själv – genom att ”spela cool” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det inte hjälper att spela cool eftersom min upplevelse fortfarande förblir densamma – således måste jag göra någonting som hjälper vilket är att erkänna min upplevelse och sedan arbeta med den genom självförlåtelse och självåtaganden – således åtar jag mig själv att sluta låtsas, och istället erkänna vad som pågår inom mig

När jag märker att jag upplever skam, och känner mig underlägsen, och fördömer mig själv för att jag upplever rädsla, och nervositet inför att tala inför, ta kontakt med, och uttrycka mig själv inför andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns ingenting dåligt, eller negativt, eller skamfyllt med att ha en upplevelse av rädsla inom mig – det är ingenting personligt utan endast en punkt som är inprogrammerad genom min tillåtelse – således åtar jag mig själv att se och erkänna vad som pågår inom mig själv utan någon reaktion

När jag märker att jag försöker försvara, rättfärdiga, och ursäkta min rädsla inför att tala, ta kontakt med, och interagera med andra människor – genom att säga inom mig själv att ”jag upplever ingen rädsla – jag är förbi det där nu!” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det leder ingenstans att försöka gömma, och ignorera vad som pågår inom mig – utan det enda som faktiskt kommer göra en skillnad är att jag erkänner mina problem för mig själv och sedan aktivt arbetar med att korrigera och ändra dessa

När jag märker att jag inte är stabil, lugn, och avslappnad i min kropp då jag uttrycker och rör mig själv i min värld bland andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag i detta ögonblick kan träna mig själv på att stabilisera mig själv, och att inte låta mig själv gå in och uppleva mig själv ostabil – således åtar jag mig själv att träna mig själv på att leva stabilitet – och att andas – och att föra mig själv tillbaka hit – och leva andetag för andetag – här som min kropp en och jämlik

Dag 186: Utseende och Egenvärde

Självskriverier

Jag fortsätter med utseendekaraktären – och hur jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, och skapa min upplevelse av mig själv i förhållande till hur jag ser mig själv i spegeln.

Ett par gånger under min uppväxt har jag fått höra att jag varit vacker, söt, eller snygg – och varje gång har detta haft en mycket stor effekt på mig. Jag har upplevt mig själv väldigt positiv, glad, och känt mig allmänt accepterad – och upphöjd. Men min primära upplevelse av mig själv under mina uppväxt år har varit att jag inte känt mig tillräckligt snygg, eller söt – och som om att jag alltid saknade någonting i fråga om mitt utseende. Och detta har lett mig till att känna mig självmedveten och obekväm runtomkring människor, och framförallt runtomkring kvinnor.

Ett exempel på hur denna upplevelse kunde te sig, och hur levde ut denna upplevelse är att när jag var liten – och gick på en fest – så upplevde jag mig själv då jag gick in på denna fest, och träffade de människorna som var där – självmedveten, och osäker – och som om alla titta på mig och tyckte att jag inte såg tillräcklig ut. Alltid var det någonting jag var orolig för – antingen såg jag för ung ut, för spinkig, för tjock, eller var det någonting med mina kläder – men alltid och oavsett var jag var så var det alltid någonting som jag tyckte var fel med mitt utseende, och som gjorde att jag inte riktigt kunde koppla av och bara vara mig själv.

Jag märker fortfarande hur jag i mitt beteende har en tendens att leta efter misstag, och rätta till små saker i hur mina kläder sitter. Det är sådana småsaker som bara jag lägger märke till, men om jag ställer mig själv och tittar på mig i spegeln så kommer jag genast att leta upp och korrigera sådana saker – och tycka att det är mycket viktigt att en sådan punkt är korrigerad. Det kan t.ex. röra sig om att mina jeans inte ligger över mina skor utan istället innanför – eller att min jacka inte är knäppt, och stängd på rätt sätt.

Det blir alltså denna punkten jag arbetar med idag – och målet är för mig att bli fullständigt bekväm och tillfreds med min kropp och sluta oroa mig själv för hur andra ser mig, och sluta känna mig självmedveten, och nervös för att mina kläder inte sitter på rätt sätt på min kropp.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna det som om att någonting hela tiden är fel med mitt utseende, och som om att någonting inte är som det ska vara – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är runtomkring människor – att hela tiden oroa mig själv, och känna mig nervös inför att jag inte ska bli accepterat för hur jag ser ut – utan att jag ska bli retad, och mobbad för mitt utseende

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli självmedveten i fråga om hur jag ser ut, och bli orolig, och nervös för att någon tycker jag ser ful, och äcklig ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja, och önska att få bli sedd som sexuellt attraktiv – och ha människor att tycka att jag ifråga om utseende är positiv – och är ett utmärkt exempel på hur man ”borde” se ut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka erkännande, och bekräftelse från andra att jag ser bra ut, och att mitt utseende är acceptabelt – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att endast känna mig bekväm med mig själv, lugn, och tillfreds när jag vet att andra människor tycker jag ser bra ut eftersom de har sagt det till mig, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte acceptera mig själv ovillkorligt och låta mig själv leva – och uttrycka mig själv – utan att behöva ha andras erkännande och bekräftelse att jag ser tillräckligt bra ut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag närmar mig en grupp människor, och när jag är bland människor – att ha en liten subtil men konstant upplevelse inom mig själv av att känna mig uttittad och nervös inför hur andra ser mig, och min kropp – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte acceptera min kropp, och inte vara bekväm med min kropp – och att inte tillåta och acceptera mig själv att älska och uppskatta min kropp ovillkorligt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att om någon säger att någonting med min kropp är fult, eller konstigt – att detta då är en personlig attack mot mig, och någonting som jag måste känna mig dålig över – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att – nej – jag behöver inte känna mig själv personligt attackerad, eller hatad, eller illa omtyckt – och jag behöver inte bli självmedveten ifråga om hur min kropp ser ut – utan jag kan helt enkelt acceptera mig själv och inte ta andras ord personligt på något sätt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta efter min mamma – och tänka att det är otroligt viktigt vilken slags kropp jag har – och att det är viktigt att jag ”ser bra ut” i förhållande till standarder som är skapade i samhället om hur en kropp ska se ut för att ”se bra ut” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ifrågasätta denna punkten, och att tillåta och acceptera mig själv att leva, och uttrycka mig själv utan att vara beroende av att min kropp ska se ut på ett visst sätt – och att se att jag är fullt förmögen att leva och uttrycka mig själv oavsett hur jag ser ut – och att utseendet faktiskt inte spelar så stor roll

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begå misstaget att tro att hur jag ser ut definierar vem jag är – och definierar min upplevelse av och som mig själv – istället för att se, inse och förstå att hur jag ser ut – är endast – hur jag ser ut – och ingenting mer än så – alla människor har ett utseende och mer än så är det inte med det – utseende är en fysisk punkt av hur kroppen är formad men inget mer än så – att koppla upplevelser, emotioner, åsikter, och tankar till kroppens utseende är att skapa en lögn – för kroppen i sig självt har inga sådana egenskaper utan är bara sig själv såsom en kropp här

Självåtagande

När jag märker att jag känner det som om någonting är fel med mitt utseende – och jag oroar mig själv inför hur andra ser mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det finns ingenting att oroa sig för – för oavsett hur andra ser mig kan inte detta influera mig om jag inte tillåter det – och således tillåter jag helt enkelt inte mig själv att bli influerad; således åtar jag mig själv att sluta bli influerad av andra och istället vara bekväm med mig själv här

När jag märker att jag upplever mig själv självmedveten, nervös, och obekväm inför att någon kommer se mig som ful, eller äcklig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – bara jag kan ge mig själv tillstånd att leva och vara bekväm med mig själv och att ingen annan kan göra detta för mig – inte ens mitt utseende; således åtar jag mig själv att skita i hur jag ser och uttrycka mig själv utan hämningar, utan begränsningar, och utan någon nervositet

När jag märker att jag söker erkännande och bekräftelse från andra att jag ser bra ut, och att mitt utseende är acceptabelt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – jag behöver inte bli accepterad, och få erkännande för hur jag ser ut för att kunna acceptera mig själv här – vara tillfreds med mig själv – och helt enkelt vara lugn och bekväm i min egen kropp; således åtar jag mig själv att sluta söka efter erkännande och istället vara bekväm med mig själv här – i och med min kropp här i varje andetag

När jag närmar mig själv människor, och märker att jag har denna lilla subtila emotionen inom mig av att jag inte är riktigt bekväm med min kropp – och med mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det är ett beslut att vara bekväm med mig själv som jag bara kan leva i varje andetag – genom att ta ett andetag in – och andas ut – och i detta låta mig själv slappna av och sjunka tillbaka i min kropp – och verkligen ge mig själv ett ögonblick av att vara fullständigt här; således åtar jag mig själv att jag mig själv ett ögonblick av att vara fullständigt här och avslappnad – genom att andas effektivt – slappna av och föra mig själv tillbaka hit

När jag märker att jag känner, och upplever det som en personlig attack mot mig – och att jag känner mig sårad, och ledsen – när någon säger att min kropp ser konstig, ful, eller äcklig ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår – att om någon säger någonting om min kropp så är det aldrig personligt – utan alla ser endast sig själva och sina egna självfördömanden – och kroppsliga osäkerheter; således åtar jag mig själv att sluta ta saker och ting personligt och istället fokusera mig själv på att stabilisera mig själv här i och som min kropp

När jag märker att jag känner och upplever det som om att det är otroligt viktigt vad slags kropp jag har, och hur jag ser ut – och att jag ser ut precis såsom samhället definierar att en perfekt och snygg kropp ska se ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det är inte viktigt hur jag ser ut – utan vad som är viktigt är vem jag är, och hur jag existerar inom och som mig själv – och varför jag lever – varför jag rör mig själv – vad som motiverar och styr mitt liv; således åtar jag mig själv att leva på ett sätt som är bäst för mig – och bäst för alla – och göra detta istället för utseende mitt primära fokus i livet

När jag märker att jag tänker, och tror att hur jag ser ut definierar vem jag är – och hur jag upplever mig själv inom mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det är jag som definierar mig själv – det är jag som beslutar hur jag upplever mig själv och inte mitt utseende; således åtar jag mig själv att besluta mig själv för att acceptera mig själv – acceptera min kropp – acceptera mitt utseende – och vara bekväm med och som mig själv i och som min mänskliga fysiska kropp

Dag 185: Bekräftelsebehov

Självskriverier

Sökande efter att få bli bekräftad på diverse olika sätt – detta blir dagens tema – och hur gör jag då detta? Jo, jag har lagt märke till att det finns ett flertal olika dimensioner till denna punkt – det finns alltså många olika sätt som jag söker att bli bekräftad inom – men i stort sett kan man se att det finns två primära dimensioner – och dessa är pengar, och sex.

Jag har märkt att de ställen i mitt liv där jag ofta upplever reaktioner såsom rädsla, och underlägsenhet – och den motsatta reaktionen av att känna mig duktig och som en vinnare – det är inom dessa två punkter – och i idag har jag observerat mig själv gå in och se hur jag uttryckt mig själv utifrån ett begär av att få bli bekräftad utifrån dimensionen av sex/utseende/sexualitet.

Och i grund och botten kan man sammanfatta den punkt som jag idag lagt märkte till – är att hur jag i konversationer, och interaktioner med människor ibland evaluerar mig själv utifrån hur jag tror att andra rankar, och definierar mig ifråga om sexualitet – t.ex. – jag kan tänka ”den personen tycker nog jag är snygg, och skulle nog vilja vara i ett förhållande med mig” – detta är den positiv evaluation av mig själv och jag kommer då att uppleva mig själv stolt, och positiv – och det motsatta händer om jag evaluerar mig själv negativt istället.

Detta är naturligtvis ett ytterst begränsande, och ytligt sätt att leva på – som gör min upplevelse av mig själv till en konstant berg- och dalbana som går upp och ner beroende på hur jag tror att andra ser mig – därför ska jag applicera självförlåtelse på denna punkt och ta bort den från mitt liv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att basera mitt egenvärde, och min självkänsla på huruvida andra människor verkar tycka jag är attraktiv, och anser mig som en potentiell partner som de hade velat vara med – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tävla med andra människor om att bli ansedd som en vacker, och attraktiv människa – och om att ha så många potentiella partners som möjligt i tron att detta gör mig mer värdefull

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att basera min självkänsla av och som mig själv på huruvida andra människor skulle vilja vara i ett förhållande med mig eller inte – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och uppleva – när det är någon som inte vill vara i ett förhållande med mig – att jag är värdelös, att jag är dålig, och att jag saknar någonting

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli, och uppleva mig själv avundsjuk, och känna mig själv sårad och ledsen när jag tror att det är någon som inte vill vara i ett förhållande med mig – och detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera min stabilitet av och som mig själv på punkten, och på situationen att någon säger till mig att jag ser bra ut – och att jag är ett förstahandsval vad det gäller partner

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte acceptera mig själv ovillkorligt, utan istället jämföra mig själv med andra människor – jämföra mig själv med människor som är i förhållanden, och som har en partner – och tänka att jag är inte lika mycket värd som dessa människor, och det enda sättet jag kan öka mitt värde på är genom att själv skaffa en partner och se till att även jag blir en del av det där gänget där alla har en sexuell partner

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas, och föra mig själv tillbaka hit – och se, inse och förstå att jag inte behöver ha ett speciellt anseende, eller av andra människor vara sedd på ett speciellt sätt – för att jag ska kunna leva självkänsla som mig själv, vara tillfreds med mig själv och vara stabil inom och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas, och ta mig själv tillbaka hit till mitt andetag – och gå här – i och som mitt andetag en och jämlik och inte längre vara rädd för vad andra människor tycker om mig, och inte längre låta mig själv känna mig underlägsen – nervös – och obekväm om jag inte är ansedd som en sexuellt attraktiv och vacker människa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån hur jag tror att andra känner om mig, och uppfattar mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig stabil, och trygg i mig själv när jag tror att någon tycker om mig – och ser mig som en eventuell partner – och känna mig själv ostabil, och otrygg, sårad, och ledsen – när jag tror att någon inte ser och definierar mig som en eventuell partner

Självåtagande

När jag märker att jag baserar mitt värde, min självkänsla, och min upplevelse av och som mig själv på huruvida jag tror att andra tycker om mig eller inte – ser mig som attraktiv, eller som en potentiell partner – eller inte – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – jag är inte denna upplevelsen av att känna mig speciell när jag tror andra tycker jag ser bra ut, och jag är inte heller upplevelsen av att känna mig underlägsen, och sårad när jag tror att andra inte tycker jag ser bra ut; således åtar jag mig själv att sluta definiera mig själv utifrån utseende, och hur jag tror andra reagerar på mitt utseende – och jag åtar mig själv att istället leva och uttrycka mig själv HÄR – i och som varje andetag – en och jämlik

När jag märker att jag baserar min självkänsla av och som mig själv på huruvida jag tolkar det som om andra människor vill vara i ett förhållande med mig eller inte – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det är begränsande att dirigera, och styra mig själv utifrån en upplevelse, och utifrån något så löst och abstrakt som utseende – således åtar jag mig själv att istället basera mig själv HÄR – i och som varje andetag – och skapa min stabilitet som mig själv och utan att relatera denna till någonting utanför mig själv

När jag märker att jag upplever mig själv sårad, och avundsjuk – eftersom jag tror att någon föredrar att vara i ett förhållande med någon annan istället för med mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag är mer än bara en upplevelse vars enda syfte är att relatera till andra människor – och därigenom antingen uppleva sig självt negativt eller positivt – utan jag kan leva här en och jämlik som denna fysiska existens och således vara stabil – således åtar jag mig själv att leva stabilitet och sluta försöka få bekräftelse av andra genom att få andra att tycka och känna det som att jag är en bra eventuell partner

När jag märker att jag jämför mig själv med andra människor – och inom mig själv funderar på huruvida jag ser bäst ut, eller den andra människan ser bäst ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att INGEN ser bäst ut – utan alla SER UT – alla är HÄR – unika och individuella i sina fysiska uttryck av och som sig själv och således finns det ingen objektiv möjlighet att jämföra mig själv med någon annan; således åtar jag mig själv att sluta jämföra mig själv och istället slappna av och tillåta och acceptera mig själv att vara mig själv

När jag märker att jag kämpar för att få bli sedd av andra på ett speciellt sätt – för att få ett visst anseende, och bli definierad av andra på ett speciellt sätt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och jag för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – denna idén med att vara speciell är fullständigt absurd – för i grund och botten är alla speciella och alla unika och individuella – hur kan någon då vara ”mer speciell” – alla är ju redan speciella; således åtar jag mig själv att sluta försöka vara någonting jag redan är – och istället fokusera och ge uppmärksamhet till att leva och uttrycka mig själv här med och som min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag inte andas effektivt eftersom jag är uppe i mitt huvud och håller på att tänka på om jag är attraktiv, om jag passar in, om jag är tillräckligt värd, eller duktig – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det finns ingenting av värde att hämta i mitt huvud – utan jag missar ju faktiskt själva livet genom att inte vara här i och som min kropp och ge fokus och uppmärksamhet till att röra mig själv här och faktiskt leva – således åtar jag mig själv att ta mig själv tillbaka till min kropp och leva – andas – och uttrycka mig själv här

När jag märker att jag definierar mig själv utifrån hur jag tror att andra känner om mig, och uppfattar mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – jag vet inte ens hur andra människor känner om mig, eftersom jag är ju fullt upptagen med att skapa en upplevelse inom mig själv av att vara rädd och nervös inför att andra ska tycka illa om mig – således är det jävligt dumt att leva mig själv utifrån ett antagande som faktiskt inte ens stämmer överens med verkligheten; således åtar jag mig själv att sluta göra antaganden och istället leva här i och som mitt andetag – DIREKT och HÄR – utan att på något sätt tänka innan jag lever och agerar

Dag 184: Bekväm Med Mig Själv

Självskriverier

Dagens ämne blir utseende och hur jag tillåter och accepterar mig själv att begränsa mig själv utifrån hur jag antar att andra ser mig, och utifrån hur jag ser mig själv.

Denna punkt av att definiera mig själv utifrån mitt utseende är något som jag framförallt blir varse om i skolan, och detta då när jag går omkring bland andra människor – pratar – interagerar – och helt enkelt gör min vardagliga och vanliga åtaganden. T.ex. har jag lagt märke till hur jag ofta då någon tittar på mig genast gör ett antagande inom mig själv ifråga om varför den personen tittade på mig – antingen brukar jag säga inom mig själv att ”ja, den där personen tittade på mig på grund av att jag var snygg” – eller brukar jag säga ”å nej, den där personen verkar ju inte alls tycka jag är speciellt snygg” – och beroende på hur jag tolkar andras ansiktsuttryck – och beroende på om jag drar slutsatsen att någon ser mig som snygg, eller inte – kommer jag uppleva mig själv som att ha självförtroende, eller känna mig riktigt dålig. Som om att jag inte har någonting, och ”ingenting fungerar för mig” – eftersom jag inte lyckats få en person att titta på mig och tycka att jag har en vacker och ”snygg” kropp.

Detta är ju naturligtvis otroligt begränsande, och jobbigt – att hela tiden gå omkring och tänka på, och oroa mig själv för vad andra tycker om mig. Det intressanta är att jag även har ett liknande beteende mot människor i min värld – så alltså när jag tittar på någon brukar jag se hur mina tankar far i riktningen av att evaluera och bedöma den andra människans kropp – och antingen se den som ”snygg” eller ”ful”.

Hela denna punkt av att bedöma mig själv, och andra i min värld utifrån utseende är som sagt – begränsande – för vad leder det till? Jo – att jag fokuserar på utseende istället för att se människor för vilka de är – och istället för att se mig själv för vem jag är. Istället för att se djupet i varje människa såsom en helt egen individ så ser jag bara ett utseende och dömer därefter – det är inte ett acceptabelt sätt att leva på – så nedan ska jag applicera självförlåtelse på dessa punkter och ta bort dessa tankar och upplevelser jag har i förhållande till utseende, och sedan applicera självkorrigerande åtaganden som jag sedan kan leva istället.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv bli uppfostrad, och indoktrinerad i att definiera och se mig själv utifrån hur jag ser ut – och att se andra människor utifrån hur de ser ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lära känna mig själv på djupet och se, inse och förstå att det finns mer till mig – och mer till andra människor – än vad utseendet ger sken av

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv skapa min upplevelse av och som mig själv utifrån hur jag tror att andra ser och definierar mig – och på så vis känna självförtroende om någon tittar på mig och verkar tänka att jag ser bra ut – och känna motsatsen – nämligen att jag inte har något värde – om någon tittar på mig och verkar tycka att jag inte ser bra ut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara oroad och nervös inför att människor i min omvärld tycker att någonting är fel med mitt utseende, och tycker att jag saknar någonting – eller tycker att min kropp på något sätt är lustig, eller konstig – och inte är formad på ett sådant sätt som en ”normal” kropp borde vara formad på

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att basera mitt självförtroende, basera min stabilitet inom och som mig själv, på att jag tror, och tolkar det som om människor i min omvärld tycker jag ser bra ut, och gillar att vara med mig – gillar att prata och interagera mig – och tycker att jag ser bra ut – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att således gå omkring i min värld och hela tiden vara uppmärksam på hur andra tittar på mig, hur andra rör sig i min omgivning, och konstant ha andra människor under uppsikt så att jag alltid ska veta om andra tycker jag ser bra ut, eller att jag ser ful ut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv såsom värdefull, och uppleva mig själv såsom självförtroende, när någon tittar på mig – och jag tolkar blicken och ansiktsuttrycket med vilket någon tittar på mig som om den personen tycker jag ser bra ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att hela tiden leva mig själv som självförtroende och inte tillåta och acceptera mig själv att hålla mig själv tillbaka, och vara rädd för att visa, och uttrycka mig själv runt andra människor – eftersom jag är rädd för att de ska tycka att min kropp är ful

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att endast vara bekväm med att visa mig själv, och uttrycka mig själv inför andra människor – när jag är säker på att andra människor tycker att jag ser normal ut, och har en någorlunda acceptabel kropp – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara bekväm med mig själv hela tiden, och ha självförtroende hela tiden – och inte låta mig självförtroende till mig själv vara begränsat och kontrollerat av vad jag tror att andra tror och tycker om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd, och nervös inför att röra mig själv bland andra människor – där jag kan bli sedd – eftersom jag är rädd för att någon ska tycka eller tänka att min kropp inte är särskilt elegant, eller vacker – utan istället klumpig, felformad, och ful

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en idé inom mig själv av att jag bara kan vara lycklig, och bekväm med mig själv om jag har en kropp som andra tycker ser snygg ut, och vacker – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det finns ingen regel om att jag inte kan vara bekväm med mig själv, och lycklig med mig själv – om jag har en kropp som enligt samhällets normer är ”ful” – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och föra mig själv tillbaka hit – och låta mig själv vara avslappnad, och bekväm med och som min mänskliga fysiska kropp – oavsett hur jag ser ut

Självåtaganden

När jag märker att jag ser på mig själv, och på andra människor utifrån hur de ser ut – och jag värderar mig själv eller andra människan utifrån utseendet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att utseendet säger ingenting om människan – om varelsen som är bakom bilden – således åtar jag mig själv att sluta fokusera på det ytliga – och istället se djupet i mig själv och i människorna jag omger mig själv med varje dag

När jag märker att jag skapar min upplevelse av och som mig själv utifrån hur jag tror och misstänker att andra ser mig – såsom antingen att jag upplever mig själv som självförtroende, eller att jag upplever mig själv som värdelös; då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – jag behöver inte vara begränsad och styrd av mitt utseende, och av hur jag tror att andra ser mig – och jag behöver således inte skifta och gå ner och upp i hur jag upplever mig själv – utan jag kan vara stabil här med och som mig själv i varje andetag; således åtar jag mig själv att föra mig själv tillbaka hit – och vara stabil – och tyst inom och som mig själva – och leva här i och som andetaget – och inte definiera mig själv utifrån hur jag ser ut

När jag märker att jag upplever mig själv oroad och nervös inför att människor i min omvärld tycker att någonting är fel med mitt utseende – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det är onödigt och meningslöst att oroa mig själv inför hur andra ser mig, och att jag faktiskt slösar bort mina andetag här – som jag istället hade kunnat använda till att leva och uttrycka mig själv här; således åtar jag mig själv att sluta oroa mig själv inför hur jag ser ut och istället leva här

När jag märker att jag baserar min stabilitet och trygghet inom mig själv på hur jag ser ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – jag kan leva stabilitet och trygghet som mig själv ovillkorligt och utan att min stabilitet och trygghet är beroende av någonting – således åtar jag mig själv att leva stabilitet och trygghet som mig själv utan att låta detta influeras av hur jag ser ut

När jag märker att jag definierar och upplever mig själv som värdefull, och såsom att ha självförtroende – för att jag tror att någon tittar på mig, och tycker jag ser snygg ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det är begränsande att definiera mig själv utifrån hur jag tror andra ser mig – eftersom detta är en väldigt ostabil punkt som kan ändra från ögonblick till ögonblick – således åtar jag mig själv att inte definiera mig själv överhuvudtaget – utan leva andetag för andetag utan att skapa en definition av mig själv

När jag märker att jag inte tillåter mig själv att vara bekväm med mig själv, och uttrycka mig själv ovillkorligt, och utan rädsla – därför att jag är rädd för hur andra ser min kropp – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – det är begränsande att definiera mig själv utifrån min kropp, och att jag kan uttrycka mig själv ovillkorligt, och i fullständig bekvämlighet med mig själv oavsett hur jag ser ut; således åtar jag mig själv att vara fullständigt lugn, och bekväm med min kropp – och uttrycka mig själv i och som mitt andetag och inte oroa mig själv inför hur andra ser mig

När jag märker att jag är rädd för att röra mig själv inför andra människor, visa upp mig själv inför andra människor, därför att jag är rädd för hur andra ska se min kropp – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – jag behöver inte vara rädd för att visa upp min kropp, och jag behöver inte oroa mig själv för vad andra tycker om min kropp – det finns ingen regel, eller lag som säger att rädsla för hur andra ska se mig är en evig, och korrekt upplevelse som jag måste hålla kvar vid; således åtar jag mig själv att uttrycka mig själv obehindrat, fritt, och avslappnat – oavsett hur jag ser ut, och oavsett vad andra tycker eller inte tycker om mig

När jag märker att jag tror, och tänker att jag inte kan vara bekväm med mig själv, och tillfreds med mig själv, om jag inte har en ”bildperfekt kropp” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att detta är en idé som inte stämmer överens med verkligheten – för vem är det som bestämmer att jag inte kan vara tillfreds med mig själv, och bekväm beroende på hur min kropp ser ut? Det är ju jag! Det är ingen universell, och objektiv sanning att jag inte skulle kunna vara bekväm och tillfredställd med mig själv om min kropp är ful – således åtar jag mig själv att vara bekväm, och tillfreds med mig själv oavsett hur jag ser ut – och sluta döma mig själv utifrån vad det är jag ser i spegeln – och utifrån hur jag tror att andra reagerar och ser på min kropp

Dag 183: Bara Jag Inte Gör Någon Arg På Mig…

Självskriverier

Igår var jag på mitt arbete där jag sysselsätter mig med att köra taxi. Den primära upplevelsen jag hade, eller den upplevelse som störde, och irriterade mig mest var en liten krypande rädsla, och ängslighet inför att på något sätt göra människor arga, irriterade, och frustrerade.

Låt mig ge ett exempel: jag kunde t.ex. sitta i min taxibil – och kunden hade precis betalat och var på väg ut ur bilen. I det ögonblicket börjar jag uppleva en rädsla för att kunden kanske kommer vinka adjö till mig, eller säga någonting till mig, och eftersom jag har mitt huvud vänt mot min ”taxiinstrument” kommer jag inte kunna se om kunden skulle engagera sig i ett sådant företag. Vad kommer då kunden tycka om mig? Kommer kunden bli besviken med min service? Kommer kunden tycka att jag är ovänlig, och kall? Så rädslan handlar alltså om att kunden kommer uppleva någon slags negativ emotion som är riktad mot mig på grund av hur jag har agerat.

Naturligtvis ansvarar alla människor för sina egna upplevelser av sig själva – och om någon blir arg för att jag inte vinkar adjö till dem på ett sätt som de förväntat sig – då är detta deras egen punkt att arbeta med, och ta ansvar för. Därför ska jag idag arbeta med denna rädslan, så att jag i framtiden kan sitta bekvämt i min taxi, och ta hand om mina taxibestyr när kunden beger sig ut ur bilen.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att genom hur jag uttrycker och rör mig själv få en annan människa att känna sig avvisad, och ovälkommen – och på grund av detta bli arg, och irriterad på mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det är inget farligt att en människa skulle bli arg, och irriterad på mig – det är ingenting som måste eller behövs undvikas – utan det är helt enkelt en punkt som jag inte behöver frukta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva rädsla och ångest inför att göra människor ledsna, eller få människor att känna sig själva avvisade – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera och se mig själv såsom en ”god” och ”snäll” människa som är vänlig, och som alltid får människor att känna sig positiva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att i andra människors ögon bli sedd såsom elak, ohövlig, vresig, och taktlös – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att människor inte ska få en positiv upplevelse av mig, och att de inte ska känna det som om att det är trevligt, roligt, och närande att vara runtomkring mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera och se mig själv som en positiv människa, och tänka att om jag inte kan få människor i min omvärld att uppleva sig själva positiva – då har jag misslyckats, och då är jag inte längre en positiv människa – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att förlora denna definition och iden av mig själv att jag är en positiv, trevlig, och medgörlig människa som är mycket omtyckt och älskad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att bli sedd såsom en negativ, tråkig, och förstörande människa – såsom någon som inte är rolig att vara med, som inte är rolig att prata med, som inte är rolig att vara i samma ögonblick tillsammans med – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att önska, och vilja att människor ska uppleva, och definiera mig som positiv – rolig – trevlig – och gemytlig – i tron att det är dåligt att vara någonting annat

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv osäker, och nervös, när jag inte kan vara helt säker på att andra människor tycker om mig – och gillar att vara i min omgivning – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka hitta stabilitet, och hitta trygghet inom och som mig själv genom att försäkra mig själv om att andra människor älskar mig – tycker om mig – och gillar att vara tillsammans med mig i min omgivning

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se det som ett misslyckande från min sida om någon människa i min värld upplever en emotion, och känner sig arg, eller irriterad – och genast ta denna upplevelse den andra människan har personligt, genom att tänka att det är jag som har skapat denna upplevelse – det har jag som har gjort denna upplevelsen i den andra människan genom att jag inte har varit tillräckligt trevlig, gemytlig, och tillmötesgående

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta vad andra människor upplever personligt – och tänka att jag har någonting personligt att göra med hur en annan människa känner sig om jag skulle missa att en annan människa vinkar adjö till mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att – nej – jag har ingenting att göra med de tankar, och de upplevelser som stiger upp i den andra människan – jag menar – jag håller ju på att kontrollera mina taxiinstrument – hur kan jag samtidigt var inuti den andra människan och kontrollera en emotionell upplevelse? Det går inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte sluta oroa mig själv för vad andra människor tycker, och tänker om mig – och istället acceptera mig själv här – och låta mig själv leva stabilitet, trygghet, och självsäkerhet – och inte låta hela min upplevelse av mig själv förändras, och styras av vilken slags emotionell upplevelse människor runtomkring mig befinner sig själva i

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas igenom rädslan som kommer upp inom mig, att göra andra människor arga och otillfreds med mig – och se, inse och förstå att rädslan är inte riktig – den är endast så pass riktigt som jag gör den – den är endast så pass stark, och besättande som jag gör den – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och att inte ge någon uppmärksamhet till denna rädslan – utan leva som om jag inte hade haft någon rädsla – leva obekymrat, och totalt här – med och som min mänskliga fysiska kropp

Självåtagande

När jag märker att jag blir rädd för att jag ska röra, eller uttrycka mig själv på något sätt som kommer få en annan människa att bli arg, eller irriterad på mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – vad en annan människa upplever som ilska är inget personligt mot mig, och ilska i sig självt är inget farligt, och inget som kan skada mig – att någon blir arg på mig är alltså ingenting som jag måste undvika, eller frukta; således åtar jag mig själv att andas och vara stabil – och uttrycka mig själv såsom stabilitet inom och som mig själv oavsett vad slags upplevelse andra har

När jag märker att jag upplever rädsla, och ångest inför att göra människor ledsna, eller få människor att känna sig avvisade – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – vad en annan människa har för slags emotionell upplevelse har ingenting att göra med mig, och är ingenting som jag ansvarar över – det jag ansvarar över är att jag är stabil, och effektiv i mitt uttryck av och som mig själv här – och att jag inte låter mig själv bli besatt av emotioner, och känslor – således åtar jag mig själv att stabilisera mig själv och att se att detta är mitt ansvar – och inte vad slags emotionella upplevelser andra har

När jag märker att jag blir rädd för att människor inte ska få en positiv upplevelse av mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det finns ingen anledning att frukta att andra människor inte ska uppleva mig positivt eftersom det är ingen praktiskt och faktiskt punkt som inverkar och styr mig i mitt liv – dessutom är det begränsande att låta mig själv frukta en sådan punkt – således åtar jag mig själv att inte frukta att människa ska uppleva mig negativt – utan istället andas och hantera ögonblicket en och jämlik här som min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag blir rädd, och känner mig nervös inför att förlora definitionen av och som mig själv såsom att vara en positiv, och trevlig människa – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna definition av mig själv är inte vem jag är – det är endast en mental skapelse som jag inte kommer sakna om jag släpper den – det är således absurt och irrationellt att vara rädd för att förlora denna definitionen av och som mig själv; således åtar jag mig själv att stå upp och leva som mig själv och inte vara rädd för att förlora definitionen av mig själv som positiv och trevlig

När jag märker att blir rädd för att bli sedd såsom en negativ, tråkig, och förstörande människa – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det är irrationellt att frukta att inte bli ansedd att vara en positiv människa – för jag vet ju vem jag är inom mig själv, och hur, och varför jag uttrycker mig själv som jag gör – och det är ju inte för att vara negativ – utan helt enkelt för att det är ett naturligt uttryck av och som mig själv när jag är stabil, lugn, och tyst inom och som mig själv; således åtar jag mig själv att sluta ge uppmärksamhet till hur andra människor upplever mig – och istället ge fokus och uppmärksamhet till att leva med och som min mänskliga fysiska kropp här

När jag märker att jag känner mig själv osäker och nervös, därför att jag inte är helt säker på att andra människor tycker om mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår hur begränsande detta beteende är – för ska jag behöva vara säker på att jag är omtyckt för att kunna vara stabil och trygg inom och som mig själv? Det är ju otroligt begränsande och dumt – och således åtar jag mig själv att öva på att uttrycka mig själv och förbli densamma oavsett vad slags emotionella eller känslomässiga upplevelser andra människor i min värld har och upplever

När jag märker att jag ser det som ett misslyckande från min sida att någon i min värld har en emotionell upplevelse, och att jag därmed tar det hela personligt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – det är ingenting personligt och handlar inte någonting om mig hur andra människor upplever sig själva, och det är inte mitt ansvar att se till att andra människor känner sig positiva, glad, och tillfredställda – och att jag därför inte är misslyckad om andra människor inte har denna upplevelsen av att vara positiv, glad, och tillfredställd – således åtar jag mig själv att uttrycka mig själv med och som min mänskliga fysiska kropp här – sluta tänka – och därför inte längre ta någonting personligt – eftersom jag andas, och är här – och detta är mitt primära ansvar

När jag märker att jag tar vad andra människor upplever personligt – eller att jag tar vad jag själv upplever personligt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det är aldrig personligt – utan upplevelsen av att någonting är personligt är egentligen bara en slags emotionell känsla av skuld som jag definierar mig själv gentemot och tror är jag – men om jag andas så kan jag se att det finns bara mitt andetag här – och min kropp – och således ingenting som antyder på att vad som sker i detta ögonblick är personligt; således åtar jag mig själv att andas – och vara här med min kropp – och att leva varje ögonblick och varje situation fysiskt och praktiskt – här utifrån – en och jämlik med och som min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag oroar mig själv för vad andra människor tycker, och tänker om mig – då stoppar jag mig själv genast, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det finns absolut ingen godtagbar anledning till varför jag ska frukta vad andra tycker och tänker – om jag gör det är det som om jag att jag accepterar mig själv som en slav till andras tankar istället för att jag tillåter mig själv att verkligen leva – vilket är fullständigt oacceptabelt; således åtar jag mig själv att verkligen leva – och leva i varje andetag – och inte oroa mig själv eller skapa några slags upplevelser i förhållande till vad jag tror att andra tycker eller tänker om mig

När jag märker att jag tar rädsla, och ångest som kommer upp inom mig – i förhållande till vad andra människor upplever – på allvar och definierar mig själv utifrån dessa upplevelser – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – dessa upplevelser är inte jag – på det viset att jag kan andas igenom dessa upplevelser och inte vara kontrollerad eller styrd av dessa upplevelser – således åtar jag mig själv att göra just detta – andas igenom dem – och stabilisera mig själv här en och jämlik med och som min mänskliga fysiska kropp

Dag 182: Självmedvetenhet

Självskriverier

Så – dagens punkt får återigen bli social ångest, och obekvämlighet – eftersom det är detta som till viss del dominerat min dag. Eller i vart fall så kan jag fortfarande känna av hur det kryper upp en olustig känsla inom mig när jag är runtomkring människor, och hur jag ofta då jag går ifrån en situation – funderar och tänker huruvida jag gjorde bra, eller dåligt ifrån mig.

Jag har tidigare in min blogg skrivit om social ångest i närheten av tjejer, och jag tänker fortsätta med det idag – eftersom det är just vid tillfällen då jag har kontakt med tjejer – under vissa specifika omständigheter – som jag har en tendens att gå in i och låta mig själv bli överväldigad av nervositet och ångest. En sådan situation är t.ex. när jag går nedför en korridor – och jag där möter en grupp med kvinnor som står och pratar med varandra och ibland vrider sina huvud för att spana utåt – och då ser mig. Och rädslan som dyker upp inom mig i ett sådant ögonblick har att göra med att jag är rädd för vad de tycker, eller tänker om mig – och i grund och botten har detta att göra med att jag är rädd för att bli avvisad.

En annan typisk situation då denna rädsla dyker upp – fast då också när jag är med män – är att jag går in i ett rum och då möter en stor mängd människor som alla tittar på mig – t.ex. att jag kommer försent till en lektion, och alla andra har redan satt sig – och när jag kommer in genom entrén tittar alla på mig – då blir jag obekväm och nervös av samma anledning – jag undrar ”vad tänker, och tycker de om mig?” – och i grund och botten är jag också här – rädd för att bli avvisad – retad, eller hånad på något sätt.

Det blir alltså denna punkt som jag kommer arbeta med idag – rädslan för att bli hånad/avvisad/illa omtyckt

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna rädsla, och ångest när jag möter människor i min vardag – att jag utan förvarning ska bli hånad, eller skrattad åt – och att någonting ska tycka jag är löjlig, eller underlägsen – och på något sätt är en svag, och mindervärdig människa – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är bland andra människor i stilla undra i mitt sinne – ”vad är det de tänker om mig?” – och i detta var konstant upptagen med att försöka få andra att tänka positiva tankar om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag går nedför en korridor, och någon annan ser mig – och med sina ögon spanar in mig – att genast bli rädd, och känna ångest inför att denna människan fördömer mig, och tycker illa om mig – och skapar någon slags idé och plan i sitt huvud om att avvisa mig eftersom jag tydligen inte är godkänd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utveckla och skapa en subtil, men konstant närvarande självmedvetenhet runt andra människor – där jag håller kvar vid en ångest att jag plötsligt ska bli överfallen, och attackerad – och på något sätt förlora social aktning hos andra människor, eftersom jag kommer bli retad, och hackad på

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, nervositet och rädsla inför att utan förvarning höra någon annan kalla mig för någonting ”dumt” – och ”elakt” – för att försöka såra mig, och göra så att jag känner mig dålig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utveckla en tendens av att runt andra människor konstant vara på vakt, och hålla mig själv tillbaka – i rädslan för att oförväntat, och oförberett bli attackerad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en rädsla för att vara med andra människor – i rädslan att jag ska bli mobbad, eller retad – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar på minnen från min barndom där jag blev retad, och  mobbad för hur min dialekt lät – och hur min kropp såg ut – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta detta personligt istället för att se, inse och förstå att det andra gör och säger aldrig handlar om mig – utan handlar om vem och hur andra är inom och som sig själva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna, och uppleva mig själv utsatt när jag är runtomkring människor – som om att jag närsomhelst kan bli fullständigt bortgjord, och förintad – och att jag därför måste vara väldigt försiktig och vaksam så att jag inte under några omständigheter lämnar ut mig själv som svag eller sårbar till andra och därmed gör mig själv till ett mål för någon annans ilska eller hat

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv rädd och ångestfylld inför att vara sårbar, och öppen inför andra människor – i rädslan att om jag visat mig själv som jag verkligen är – utan att försöka göra mig själv till på något sätt – utan att försöka skapa någon slags bild av mig själv såsom att jag är stark och stabil – att då tro att jag kan bli skadad, och förintad – och fullständigt bortgjord – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att jag kan inte bli skadad, bortgjord, eller förintad av en annan människa – utan detta är upplevelser som jag skapat och byggt inom mig själv – och som jag sedan valt att definiera mig själv utifrån

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det finns ingenting av mig själv att skydda runt andra människor – eftersom jag inte kan bli skadad eller förintad – om någon säger någonting om mig – så är ju inte dessa orden i sig själva skadliga – utan det jag upplever som skadligt är just den emotionella upplevelsen jag kopplat i förhållande till dessa orden; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta ta vad andra människor säger personligt – och sluta definiera mig själv utifrån vad andra människor säger – och istället leva ett andetag i taget – här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det är inget farligt om någon skulle säga något ”negativt” om mig – det är ingenting som jag behöver ta åt mig av – ingenting som jag behöver ta personligt – och ingenting som behöver definiera vem och hur jag är i ögonblicket

Självåtaganden

När jag märker att jag runt andra människor blir rädd – och nervös för att jag utan förvarning ska bli hånad, retad eller skrattad åt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det finns ingenting att frukta, och vara rädd för – fruktan är endast en missbedömning av verkligheten och indikerar att jag inte förstår de mest basala och primära fysiska lagar som är här – varav en lag är att – en annan människas ord kan inte påverka mig psykiskt; således åtar jag mig själv att sluta att vara påverkad av vad andra säger – och istället leva utan fruktan här

När jag märker att jag blir rädd, och nervös då någon stint, och intensivt tittar på mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns ingenting farligt med att möta en annan människas ögon – det finns inget farligt med att visa och öppna upp mig själv – och låta mig själv vara sårbar och orädd; således åtar jag mig själv att vara öppen och sluta gömma mig själv i och som rädsla

När jag märker att jag existerar i och som en konstant, och subtil självmedvetenhet – såsom att jag när som ska bli överfallen, och attackerad – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att även om jag bli överfallen – så har det inte hjälpt att vara rädd för det – således hjälper rädsla, och självmedvetenhet inte till någonting; således åtar jag mig själv att sluta frukta hur andra människor kanske kommer vara mot mig och istället leva och uttrycka mig själv här i detta ögonblicket

När jag märker att jag går in i en rädsla för att andra ska hacka på mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka – och jag ser, inser och förstår att – vad en annan säger till mig är aldrig personligt – det handlar aldrig om mig – eftersom jag inte är definierad av ett fördömande, eller en upplevelse av ilska, och frustration – således åtar jag mig själv att inte låta mig vara och bli påverkad av vad andra säger och tycker utan istället vara stabil och leva obekymrat här

När jag märker att jag känner mig rädd, och obekväm inför att vara med andra människor – och att jag är rädd för att bli mobbad, eller retad – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – jag behöver inte låta vad en annan säger påverka mig – och således behöver mobbning och retning inte influera mig och vem jag är – således åtar jag mig själv att vara stabil och göra min grej utan att låta andras ord och uttryck påverka mig

När jag märker att jag känner mig utsatt runt människor, och som om att jag närsomhelst kan bli bortgjord, och förintad – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – denna upplevelsen är just det – en upplevelse – och inte en korrekt avbildning av verkligheten – för jag kan ju inte i ett ögonblick bli förintad – och jag är därför inte utsatt; således åtar jag mig själv att sluta känna mig utsatt och istället andas – och låta mig själv leva här

När jag märker att jag upplever, och känner mig själv rädd inför att vara öppen, och sårbar med andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår – att eftersom ingenting kan skada mig – alltså rent psykiskt – finns det ju heller ingen anledning att inte vara öppen, eller sårbar – för jag bestämmer vad jag ska uppleva, och hur – således åtar jag mig själv att släppa min ångest, och rädsla – och istället ta mig själv tillbaka hit och andas

När jag märker att jag tror, och känner det som om att jag måste skydda mig själv mot andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det finns ingenting att skydda sig mot – eftersom ingenting kan påverka mig – styra mig – och skapa min upplevelse av mig själv förutom jag – alltså finns det inget hot att avstyra; således åtar jag mig själv att sluta att försöka skydda mig själv och istället andas och leva med och som min mänskliga fysiska kropp – HÄR

När jag märker att känner det som om det är farligt, och jobbigt att någon ska säga, eller göra någonting som jag upplever som negativt mot mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det finns inget negativt att frukta – och det finns ingen upplevelse som jag måste undvika genom att se till att andra människor tycker om och trivs med mig – utan jag kan bara andas och vara här – och gå min dag utan att skapa ett stort drama; således åtar jag mig själv att leva och uttrycka mig själv här – utan rädsla för vad som kanske kommer hända

Dag 181: Rädd För Att Inte Ha Någonting Att Säga

Självskriverier

Den primära punkt som jag mött idag har varit en slags panik-, och ångestkänsla som dykt upp i vissa sociala situationer – när jag inte vetat vad jag skulle säga, eller inte vetat hur personen/personerna som jag umgås med kommer att svara på vad det är jag har sagt någonting.

Oftast så har det gått till som så att jag har sagt någonting – och sedan har den andra personen svarat, och därefter har jag inte vetat vad jag skulle säga – och rädslan har då stigit upp inom mig att ”jag undrar vad denna andra person tänker eller upplever på grund av att jag står tyst och inte vet vad jag ska säga?”.

Detta är en upplevelse som är väldigt talande för den karaktär jag accepterat mig själv som i större delen av mitt liv – nämligen – söka-efter-erkännande-karaktären. Och denna karaktär har jag levt ut på ett sådant sätt att jag placerat mig själv i alla möjliga komprometterande situationer endast för att få uppleva mig själv accepterad och erkänd. Och fortfarande när jag tar kontakt, och initierar kommunikation med människor så har jag en underliggande, och väldigt subtil känsla av att jag är den som är underlägsen, och det är jag som får någonting av den andra människan – och det är alltså jag som har någonting att förlora om denna andra människa inte skulle tycka om mig – och därför måste jag göra allt i min makt för att se till att denna andra människa fortsätter att tycka om mig.

Hela denna karaktär, och alla dess olika dimensioner har sin grund i ett faktum – och det är att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att erkänna, värdesätta, och acceptera mig själv – utan jag har istället sökt detta utanför mig själv. Och detta är således någonting som jag ska arbeta med idag och korrigera.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gripas av, och uppleva en känsla av panik, och ångest när jag inte vet vad jag ska säga – då jag kommunicerar och interagerar med människor i min värld – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att det är någonting dåligt att inte alltid ha någonting att säga, och att mitt värde är styrt av att den andra människan känner att den har en trevlig tid då den spenderar tid med mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva, och gå in i en känsla av ångest, och panik när jag inte vet vad jag ska säga – istället för att bara andas, ta det lugnt – och helt enkelt inse att jag inte har någonting att säga och att det inte är någonting dåligt, eller negativt – utan bara hur saker och ting är; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att helt enkelt luta mig tillbaka och inte tala när jag inte har någonting att tala och kommunicera om

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka tvinga mig själv att kommunicera även fast det inte finns någonting jag vill kommunicera om – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa, och medverka i och som en idé att det är ”bra att vara social” – och att ”det är bra att kunna prata med många människor” – i tron att desto mer människor jag kan prata med, och skapa kontakt med – desto mer stabil kommer jag bli, och desto mer kommer jag kunna förverkliga mig själv – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att andas och sluta söka efter mig själv i interaktion, och kommunikation med andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv slappna av när jag inte har någonting att kommunicera om, och inte göra en stor grej av att jag inte har någonting att säga – utan istället låta mig själv vara tyst, och inte kommunicera – och alltså släppa punkt av att känna det som om att jag bara ”måste” kommunicera, uttrycka mig själv – och på något sätt göra mig själv sedd eller hörd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte sluta vara rädd för att inte vara andra människor tillfreds – och se, inse och förstå att om en annan människa upplever någon slags otillfredsställande gentemot mig – så handlar inte detta om mig – och det är ingenting personligt – eftersom det handlar om vad den andra människan accepterar inom sig själv såsom tankar och upplevelser

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt när jag tycker mig själv se att andra människor runtomkring mig inte tycker om att vara med mig, och inte tycker det är roligt att prata, och kommunicera med mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tycka att för att kunna tycka om mig själv – måste jag vara en ”populär” människa – och tydligen ha en ”positiv” inverkan och effekt på människor – och få människor i min omgivning att bli glada och känna det som om deras dag är fantastisk och positiv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte acceptera mig själv som en jämlik med människor i min värld – och således inte tro att jag måste tjäna människor i min värld och få dem att uppleva sig själva positiva, och glada för att jag ska kunna vara stabil inom och som mig själv – utan istället se, inse och förstå – att stabilitet är någonting som jag kan leva och uttrycka som mig själv – här – och ge till mig själv oavsett vad någon annan tycker eller känner gentemot mig

Självåtaganden

När jag märker att jag grips av en känsla av panik och ångest när jag inte vet vad jag ska säga till andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – det är ingen som helst farligt, eller dåligt att inte säga någonting – när jag inte har någonting att säga – utan det är fullständigt naturligt och någonting som jag inte behöver känna ångest eller fruktan för; således åtar jag mig själv att när jag inte har någonting att säga – att då inte säga någonting – och inte försöka pressa mig själv att prata bara för att jag tror att det är någonting som jag borde göra

När jag märker att jag tror, och tänker att jag måste säga någonting när jag är med andra människor – annars är jag tydligen inte tillräckligt social, och trevlig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna idén om att vara ”socialt trevlig” – är en absurd, och verklighetsfrämmande idé som i grunden bygger på att jag ska kompromissa och förtrycka mig själv för att försöka passa in; således åtar jag mig själv att sluta försöka passa in och istället uttrycka mig själv ovillkorligt – här – en och jämlik med och som mitt andetag

När jag märker att jag försöker tvinga mig själv till att prata även fast jag inte vill, eller har någonting att säga – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det finns ingen anledningen till varför jag borde tvinga mig själv att prata när jag inte vill, eller har någon vettig anledning att göra det – det är ju bara en automatisk idé som kommer upp inom och ingenting annat; således åtar jag mig själv att sluta tvinga mig själv att göra sådant som jag inte vill göra – om jag inte ser att det är bäst för mig att göra denna saken

När jag märker att jag gör en stor grej av att jag inte har någonting att säga, och att jag febrilt inom mig själv försöker komma på, eller konstruera någonting jag kan prata om och säga till andra – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det är okej att inte ha någonting att säga, och det är helt i sin ordning att vara tyst, och andas när detta är vad som existerar inom mig – jag behöver inte vara någonting mer än mig själv; således åtar jag mig själv att andas och sluta tänka för att försöka komma på någonting att säga – och istället uttrycka mig själv när någonting kommer inom och som mig själv som jag faktiskt vill säga – eller som jag ser är en sak som är bra att säga i beaktande av någon annans process

När jag märker att jag är rädd för att inte göra människor tillfreds – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – denna rädslan för att inte vara tillfredställande är också den helt onödig – för vad skadar det egentligen att människor inte är glada vid att se mig, och tillfreds med mig – jo – ingenting – och således åtar jag mig själv att sluta försöka manipulera andra människor till att tycka om mig – och jag åtar mig själv att istället leva och uttrycka mig själv en och jämlik med och som min mänskliga fysiska kropp

När jag tar det personligt att andra människor inte verkar tycka det är trevligt, eller roligt att vara runtomkring mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – varför ska jag oroa mig själv, och ta det personligt vad andra tycker om mig? Jag menar – huvudsaken och det viktiga är ju att jag tycker om att vara med mig själv, och vad andra upplever är i slutändan deras eget problem – eftersom de har skapat det – och det har ingenting att göra med mig; således åtar jag mig själv att tycka om mig själv – och inte vara rädd för att vara mig själv

När jag märker att jag inte ser, och uttrycker mig själv som en jämlik med människor i min värld – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – jag är inte underlägsen andra, det finns inget jag saknar som jag måste hämta i en annan – utan jag kan ge mig själv acceptans, och fullständighet här – jag kan tycka om mig själv och inte behöva få erkännande av en annan att jag är tillräcklig; således åtar jag mig själv att stå upp som en jämlik med andra och ge mig själv acceptans och erkännande – och uttrycka mig själv här utan att söka efter att en annan ska acceptera och erkänna sättet som jag uttrycker mig själv på som korrekt och tillfredsställande