Dag 177: Röd i Ansiktet

Självskriverier

Skolan är en plats där jag stött på otroligt många av mina egna inre hemligheter, och genom att gå i skolan – och se vad slags upplevelser som kommer upp inom mig i skolan har jag kunnat öppna upp en helt ny värld av och som mig själv. Dagens punkt som jag ska behandla kom upp då jag befann mig själv i skolan.

Situationen var följande: jag befann mig i skolan på ett seminarium. Och på dagens seminarium var det sagt att vi (klassen) skulle behandla ett par rättsfall. Seminariet började med att läraren ställde en fråga ut i klassen, och ingen svarade – själv visste jag svaret – men jag ville inte svara eftersom jag brukar svara så ofta, och jag vill ge några andra chansen att svara. Men – ingen verkade vilja så svara och därför tog jag hand om den saken. Och det är här jag ska ta upp den första punkten – nämligen rädslan inför att svara i klassen – jag bär fortfarande en sådan rädsla inom mig – och den härstammar från rädslan att ha fel, och säga någonting som är ”dumt” och som mina klasskamrater kommer skratta åt och säga är ett konstigt, och ogenomtänkt svar.

Även fast jag hade denna rädsla inom mig – som leder till en slags tvekan, och nervositet precis innan jag svarar på en fråga – så gjorde jag det – och läraren tyckte mitt svar var bra. På grund av detta kände jag mig själv litet stolt, och speciell – och lite bättre än mina klasskamrater.

Senare under seminariet ställde läraren ytterligare fråga, och då beslutade jag mig för att återigen svara. Denna gång svarade jag dock fel – och genast fylldes jag med skam, ångest, och genans – usch vad dum jag tyckte jag var – och det kändes som att alla mina klasskamrater tittade på mig och inom sig själva tänkte att ”fyfan vad korkad han är!”

Det är otroligt begränsande att vara rädd för att svara fel, och att skämmas, och känna mig själv generad när jag svarar fel – varför ska jag skämmas för det? Vad är det för fel med att inte svara rätt på en viss fråga? Det finns absolut ingen rationell, och logisk förklaring till varför jag borde skämmas för att inte ha viss kunskap som läraren vill att jag ska ha – utan detta är endast en inlärd kulturell psykologisk mekanism – att tydligen så är det skamfyllt att inte svara rätt, att inte veta alla svaren – och att inte fullständigt briljera med en mängd nyvunnen kunskap på alla möjliga sätt och vis.

Denna skam, och genansen är primärt vad jag ska arbeta med idag – eftersom det är just den som jag är så rädd för att uppleva – att andra ska se mig som ”dum!” – och det är på grund av detta som jag många gånger kompromissar, och håller mig själv tillbaka – eftersom jag är rädd för att andra ska se mig som dum!

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skämmas och känna mig själv generad när jag svarar fel på frågor – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig bli kulturellt indoktrinerad i att tro att det är någonting dåligt, och skamfyllt att inte ha kunskap och kunnande om saker och ting som testas och prövas i skolan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en polaritet när jag är i skolan – där jag när jag svarar på en fråga och får ett positivt genmäle från läraren känner mig själv speciell, och överlägsen mina klasskamrater – och när jag får ett negativt genmäle – att jag då känner skam, ångest, och underlägsenhet – och som om alla mina klasskamrater tittar på mig och det felet jag har gjort

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att denna punkten av att känna mig speciell när läraren säger att jag har rätt, och underlägsen, och skamfylld när läraren säger att jag har fel – är otroligt självbegränsande – och leder i grund och botten till att jag endast säger, och uttrycker sådant som jag vet kommer mottas positivt av människor i min värld – och således håller mig själv tillbaka från att säga sådant som jag vill säga, eller behöver säga och kommunicera för att vara effektiv i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det är begränsande att se och definiera mig själv som ”duktig i skolan” eftersom jag då existerar i och som en polaritet inom mig själv i förhållande till att vara ”dålig i skolan” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i förhållande till vad för betyg jag får, och vad lärarna säger om mig – och tro att jag måste bli ansedd såsom att vara duktig, och effektiv för annars drar jag skam över mig själv – och jag kommer bli generad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv genom att existera i polariteten inom och som mig själv av att jag antingen är duktig och lyckad – och har gjort bra ifrån mig – eller att jag är dålig, korkad, och har gjort dåligt ifrån mig – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skämmas, och känna mig generad när jag är ”dålig” – alltså när jag inte får de perfekta betygen, eller har exakt rätt såsom jag ”borde ha rätt” i skolan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det finns en rationell och logisk upplevelse som heter ”att vara generad” – och tro att det någonsin finns en situation som i sig självt kan göra mig ”generad” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att – nej – det finns ingen situation som i sig självt kan göra mig generad – eftersom genans är en upplevelse jag skapat inom och som mig själv genom att härma andra, och genom att tänka – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att helt enkelt förlåta mig själv för att jag tillåtit mig själv att vara styrd, och begränsas av genans istället för att bara se, inse och förstå att genans rent faktiskt inte existerar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att konsekvensen av att hålla kvar vid genans, och skam såsom verkliga, och beaktansvärda upplevelser – är att jag fullständigt begränsar mig själv, och gör mig själv till en slav åt de situationer jag hamnar – och där jag håller mig själv tillbaka, och förtrycker mig själv – och säger så lite som möjligt, och gör så lite som möjligt – bara så jag ska kunna vara säker på att ingen människa i min omvärld på något sätt tycker illa om mig och ser mig som ”dum” – och såsom att jag är generande – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv säga ”fuck you genans – jag låter inte denna upplevelsen styra vem och hur jag är – och vad jag säger, inte säger, gör eller inte gör i detta ögonblick – för det bestämmer istället jag själv” – och således sluta ge makt åt en upplevelse av genans och istället ge mig själv makten att styra och dirigera mig själv

Självåtaganden

När jag märker att jag skäms, och känner mig själv generad när jag svarar fel på frågor i skolan – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – den här punkten att skämmas när man svarar fel är fullständigt korkad – för hur ska man någonsin kunna lära sig rätt om man aldrig vågar svara fel – och fråga om man inte förstår? Således åtar jag mig själv att sluta att skämmas – och sluta att känna mig generad när jag inte vet, eller när jag inte svarar rätt i skolan – och jag åtar mig själv att istället andas och låta mig själv lära mig utan självfördömande

När jag märker att jag i skolan går in i och existerar utifrån en polaritet – att jag känner mig själv duktig, och positivt laddad när jag svarar rätt – och dålig, skamsen, och nervös när jag svarar fel på en fråga – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – det inte finns någonting bra med att svara rätt, eller någonting dåligt med att svara  fel – utan utbildning handlar om att integrera viss kunskap för att kunna använda denna praktiskt vid ett senare tillfälle – och inte om att ha rätt, eller inte ha fel; således åtar jag mig själv att sluta skapa personliga upplevelser i förhållande till den kunskap jag lär mig i skolan – och istället bara lära mig själv den här

När jag märker att jag endast säger sådant som jag är säker på kommer mottas positivt av människor i min värld, och därigenom håller tillbaka mig själv från att tala och uttrycka andra viktiga och relevanta punkter – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – de är begränsande och självkomprometterande att bara säga vad jag vet andra kommer tycka om – för det betyder jag undanhåller sådant som faktiskt är viktigt och relevant; således åtar jag mig själv att säga allt det som jag ser är viktigt att jag ska säga – och som praktiskt kommer leda till ett mer effektivt liv för mig och andra

När jag märker att jag ser, definierar, och känner om mig själv att ”jag är duktig i skolan” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka – och jag ser, inser och förstår att om jag definierar mig själv utifrån min externa verklighet – då skapar jag ett stort hål i min värld som jag kan falla ned i – för vad händer om min lärare plötsligt säger till mig att jag är en dålig elev? Då försvinner min definition av mig själv – och jag går in i en slags rädsla, och känsla av att jag är sämst; således åtar jag mig själv att inte ge mig själv en definition i och som polaritet – utan istället se, inse och förstå att jag är HÄR – jag är denna fysiska verklighet här – och alltså varken dålig, eller bra – negativ eller positiv utan HÄR

När jag märker att jag antingen har en positiv eller negativ upplevelse av och som mig själv i förhållande till skolan – då stoppar jag mig själv, tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – jag kan inte känna mig duktig i skolan, utan att också känna mig dålig i skolan – och att således all energi existerar i och som polaritet – varför det är begränsande att tro att man är duktig i skolan, och även begränsande att tro att man är dålig i skolan; således åtar jag mig själv att leva och uttrycka mig själv här en och jämlik med och som min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag upplever mig själv generad, och skamsen och jag tror att det är situationen i sig självt som skapar min upplevelse av mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – sanningen är att upplevelsen av att känna mig generad är en kulturell myt – någonting som programmerats in i mig genom att jag observerat och härmat min omgivning; således slutar jag att definiera mig själv som generad – och tro att situationer kan göra mig själv generad – eftersom jag ser att det är jag som bestämmer vem jag är – och inte min kulturella programmering

När jag märker att jag agerar utifrån en rädsla för att bli generad, eller att jag håller kvar vid en upplevelse av och som mig själv av att känna mig generad och bortgjord – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – om jag rör mig själv utifrån rädslan att bli generad – då begränsar jag mig själv och tar beslut utifrån någonting som faktiskt är en illusion – och illusionen är således att tro att genans faktiskt utgör en riktig upplevelse som jag måste ta i beaktande då jag rör mig själv i och som mitt liv; således åtar jag mig själv att sluta beakta genans såsom en riktig, och värdefull upplevelse som jag måste beakta då jag tar beslut och lever mig själv i och som min värld

Advertisements