Dag 179: Kampen Om Uppmärksamheten

Självskriverier

Dagens punkt blir precis som igår – avundsjuka – eftersom detta är den mest störande, och obekväma upplevelsen jag haft under min dag.

Så – situationen som utspelades var följande: jag satt i klassrummet tillsammans med mina klasskamrater och läraren ställde en fråga. Jag visste inte svaret på frågan, men det gjorde någon annan. Efter att denna annan svarat rätt på frågan utstötte läraren att han var ”otroligt duktig” eller någonting i den stilen – och sa att ”ingen annan elev har svarat rätt” – och det var detta som fick mig att uppleva avundsjuka.

Varför?

Jo – eftersom jag gärna skulle vilja vara den där superintelligenta eleven som är så otroligt smart att ingen riktigt vet vad han menar när han pratar. Han pratar i gåtor eftersom han är fullständig övermänniska. Det är min hemliga dröm om hur jag gärna skulle vilja att andra människor såg, och tyckte om mig.

Anledningen till varför jag bär på denna önskan och drömmen är därför att jag känner mig alldeles för ”vanlig” – ”normal” – och ”alldaglig” då jag inte har någon uppmärksamhet riktad mot mig. Jag är ju bara mig själv och ingenting mer, och hur skulle jag kunna vara tillfredsställd med det?

Nedan kommer jag göra självförlåtelse på dessa punkter, och sedan applicera självåtaganden som jag sedan praktiskt kommer att leva för att korrigera denna punkten.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i hemlighet, och i tysthet se och definiera mig själv som ”inte tillräcklig” – och ”alldeles för vanlig” – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna och uppleva det som om det är någonting jag saknar, och någonting som jag inte har – som andra tydligen har – som jag måste kämpa, strida, och slåss för att kunna manifestera

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sakna någonting – och känna det som om att det är någonting inom mig som inte står rätt till, och jag kan bara gör det ”rätt” inom mig själv om jag lyckas få uppmärksamhet och bli sedd, och definierad som en utmärkt och fantastisk elev

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tävla med andra om att bli sedd som intelligent, och smart – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att jag bara kan acceptera mig själv – och finna ro, och frid inom mig själv – om jag vet att andra tycker om mig, och tycker att jag är smart, intelligent, och duktig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka göra mig själv hel, och fylla ut tomrummet inom mig själv – genom att få uppmärksamhet från människor i min värld – speciellt mina lärare – och försöka bli ansedd av dem såsom att vara speciell, unik, och bättre än vad andra elever är – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att om jag inte lyckas få denna uppmärksamhet så är jag ingenting – och mitt liv är ingenting värt – och det finns ingenting att leva för

Självåtaganden

När jag märker att jag ser, och definierar mig själv som ”inte tillräcklig” – och ”alldeles för vanlig” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att dessa tankarna har sin utgångspunkt i jämförelse – och i att jag jämför mig själv med andra människor i tron att andra är bättre än vad jag är, och att jag måste uppnå någonting för att vara jämlik; således åtar jag mig själv att acceptera mig själv – och leva mig själv här utan att försöka vara någonting mer än mig själv

När jag märker att jag känner det som om jag saknar någonting inom mig själv, och det enda som kan utfylla denna saknaden är uppmärksamhet ifrån andra; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – problemet är inte saknad av någonting, och att jag har för lite uppmärksamhet ifrån andra – utan problemet är att jag definierat mig själv utifrån en upplevelse istället för att leva, och stå här med min fysiska kropp; således åtar jag mig själv att leva HÄR med och som min mänskliga fysiska – sluta sakna, och söka – och istället börja leva

När jag märker att jag tävlar med andra om att bli sedd som mest intelligent, och smart – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna tävlingen är meningslös och ger mig ingenting – även om jag vinner så är det bara en känsla som jag innehar för ett kort tag och ingenting mer; således åtar jag mig själv att sluta tävla – och istället fokusera på att leva – på att andas här med och som min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag rör mig själv utifrån en utgångspunkt av att jag vill växa, och uppleva mig själv som ”mer än” – genom att få uppmärksamhet, och bli sedd av andra – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – jag är HÄR – således finns det ingenting att växa upp till – det finns ingenting att bli DÄR FRAMME – utan det enda som är relevant är min applikation av och som mig själv i och som just detta andetag; således åtar jag mig själv att leva – och stå upp HÄR – i och som detta andetaget – HÄR

Advertisements