Dag 181: Rädd För Att Inte Ha Någonting Att Säga

Självskriverier

Den primära punkt som jag mött idag har varit en slags panik-, och ångestkänsla som dykt upp i vissa sociala situationer – när jag inte vetat vad jag skulle säga, eller inte vetat hur personen/personerna som jag umgås med kommer att svara på vad det är jag har sagt någonting.

Oftast så har det gått till som så att jag har sagt någonting – och sedan har den andra personen svarat, och därefter har jag inte vetat vad jag skulle säga – och rädslan har då stigit upp inom mig att ”jag undrar vad denna andra person tänker eller upplever på grund av att jag står tyst och inte vet vad jag ska säga?”.

Detta är en upplevelse som är väldigt talande för den karaktär jag accepterat mig själv som i större delen av mitt liv – nämligen – söka-efter-erkännande-karaktären. Och denna karaktär har jag levt ut på ett sådant sätt att jag placerat mig själv i alla möjliga komprometterande situationer endast för att få uppleva mig själv accepterad och erkänd. Och fortfarande när jag tar kontakt, och initierar kommunikation med människor så har jag en underliggande, och väldigt subtil känsla av att jag är den som är underlägsen, och det är jag som får någonting av den andra människan – och det är alltså jag som har någonting att förlora om denna andra människa inte skulle tycka om mig – och därför måste jag göra allt i min makt för att se till att denna andra människa fortsätter att tycka om mig.

Hela denna karaktär, och alla dess olika dimensioner har sin grund i ett faktum – och det är att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att erkänna, värdesätta, och acceptera mig själv – utan jag har istället sökt detta utanför mig själv. Och detta är således någonting som jag ska arbeta med idag och korrigera.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gripas av, och uppleva en känsla av panik, och ångest när jag inte vet vad jag ska säga – då jag kommunicerar och interagerar med människor i min värld – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att det är någonting dåligt att inte alltid ha någonting att säga, och att mitt värde är styrt av att den andra människan känner att den har en trevlig tid då den spenderar tid med mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva, och gå in i en känsla av ångest, och panik när jag inte vet vad jag ska säga – istället för att bara andas, ta det lugnt – och helt enkelt inse att jag inte har någonting att säga och att det inte är någonting dåligt, eller negativt – utan bara hur saker och ting är; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att helt enkelt luta mig tillbaka och inte tala när jag inte har någonting att tala och kommunicera om

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka tvinga mig själv att kommunicera även fast det inte finns någonting jag vill kommunicera om – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa, och medverka i och som en idé att det är ”bra att vara social” – och att ”det är bra att kunna prata med många människor” – i tron att desto mer människor jag kan prata med, och skapa kontakt med – desto mer stabil kommer jag bli, och desto mer kommer jag kunna förverkliga mig själv – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att andas och sluta söka efter mig själv i interaktion, och kommunikation med andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv slappna av när jag inte har någonting att kommunicera om, och inte göra en stor grej av att jag inte har någonting att säga – utan istället låta mig själv vara tyst, och inte kommunicera – och alltså släppa punkt av att känna det som om att jag bara ”måste” kommunicera, uttrycka mig själv – och på något sätt göra mig själv sedd eller hörd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte sluta vara rädd för att inte vara andra människor tillfreds – och se, inse och förstå att om en annan människa upplever någon slags otillfredsställande gentemot mig – så handlar inte detta om mig – och det är ingenting personligt – eftersom det handlar om vad den andra människan accepterar inom sig själv såsom tankar och upplevelser

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt när jag tycker mig själv se att andra människor runtomkring mig inte tycker om att vara med mig, och inte tycker det är roligt att prata, och kommunicera med mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tycka att för att kunna tycka om mig själv – måste jag vara en ”populär” människa – och tydligen ha en ”positiv” inverkan och effekt på människor – och få människor i min omgivning att bli glada och känna det som om deras dag är fantastisk och positiv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte acceptera mig själv som en jämlik med människor i min värld – och således inte tro att jag måste tjäna människor i min värld och få dem att uppleva sig själva positiva, och glada för att jag ska kunna vara stabil inom och som mig själv – utan istället se, inse och förstå – att stabilitet är någonting som jag kan leva och uttrycka som mig själv – här – och ge till mig själv oavsett vad någon annan tycker eller känner gentemot mig

Självåtaganden

När jag märker att jag grips av en känsla av panik och ångest när jag inte vet vad jag ska säga till andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – det är ingen som helst farligt, eller dåligt att inte säga någonting – när jag inte har någonting att säga – utan det är fullständigt naturligt och någonting som jag inte behöver känna ångest eller fruktan för; således åtar jag mig själv att när jag inte har någonting att säga – att då inte säga någonting – och inte försöka pressa mig själv att prata bara för att jag tror att det är någonting som jag borde göra

När jag märker att jag tror, och tänker att jag måste säga någonting när jag är med andra människor – annars är jag tydligen inte tillräckligt social, och trevlig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna idén om att vara ”socialt trevlig” – är en absurd, och verklighetsfrämmande idé som i grunden bygger på att jag ska kompromissa och förtrycka mig själv för att försöka passa in; således åtar jag mig själv att sluta försöka passa in och istället uttrycka mig själv ovillkorligt – här – en och jämlik med och som mitt andetag

När jag märker att jag försöker tvinga mig själv till att prata även fast jag inte vill, eller har någonting att säga – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det finns ingen anledningen till varför jag borde tvinga mig själv att prata när jag inte vill, eller har någon vettig anledning att göra det – det är ju bara en automatisk idé som kommer upp inom och ingenting annat; således åtar jag mig själv att sluta tvinga mig själv att göra sådant som jag inte vill göra – om jag inte ser att det är bäst för mig att göra denna saken

När jag märker att jag gör en stor grej av att jag inte har någonting att säga, och att jag febrilt inom mig själv försöker komma på, eller konstruera någonting jag kan prata om och säga till andra – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det är okej att inte ha någonting att säga, och det är helt i sin ordning att vara tyst, och andas när detta är vad som existerar inom mig – jag behöver inte vara någonting mer än mig själv; således åtar jag mig själv att andas och sluta tänka för att försöka komma på någonting att säga – och istället uttrycka mig själv när någonting kommer inom och som mig själv som jag faktiskt vill säga – eller som jag ser är en sak som är bra att säga i beaktande av någon annans process

När jag märker att jag är rädd för att inte göra människor tillfreds – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – denna rädslan för att inte vara tillfredställande är också den helt onödig – för vad skadar det egentligen att människor inte är glada vid att se mig, och tillfreds med mig – jo – ingenting – och således åtar jag mig själv att sluta försöka manipulera andra människor till att tycka om mig – och jag åtar mig själv att istället leva och uttrycka mig själv en och jämlik med och som min mänskliga fysiska kropp

När jag tar det personligt att andra människor inte verkar tycka det är trevligt, eller roligt att vara runtomkring mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – varför ska jag oroa mig själv, och ta det personligt vad andra tycker om mig? Jag menar – huvudsaken och det viktiga är ju att jag tycker om att vara med mig själv, och vad andra upplever är i slutändan deras eget problem – eftersom de har skapat det – och det har ingenting att göra med mig; således åtar jag mig själv att tycka om mig själv – och inte vara rädd för att vara mig själv

När jag märker att jag inte ser, och uttrycker mig själv som en jämlik med människor i min värld – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – jag är inte underlägsen andra, det finns inget jag saknar som jag måste hämta i en annan – utan jag kan ge mig själv acceptans, och fullständighet här – jag kan tycka om mig själv och inte behöva få erkännande av en annan att jag är tillräcklig; således åtar jag mig själv att stå upp som en jämlik med andra och ge mig själv acceptans och erkännande – och uttrycka mig själv här utan att söka efter att en annan ska acceptera och erkänna sättet som jag uttrycker mig själv på som korrekt och tillfredsställande

Advertisements