Dag 182: Självmedvetenhet

Självskriverier

Så – dagens punkt får återigen bli social ångest, och obekvämlighet – eftersom det är detta som till viss del dominerat min dag. Eller i vart fall så kan jag fortfarande känna av hur det kryper upp en olustig känsla inom mig när jag är runtomkring människor, och hur jag ofta då jag går ifrån en situation – funderar och tänker huruvida jag gjorde bra, eller dåligt ifrån mig.

Jag har tidigare in min blogg skrivit om social ångest i närheten av tjejer, och jag tänker fortsätta med det idag – eftersom det är just vid tillfällen då jag har kontakt med tjejer – under vissa specifika omständigheter – som jag har en tendens att gå in i och låta mig själv bli överväldigad av nervositet och ångest. En sådan situation är t.ex. när jag går nedför en korridor – och jag där möter en grupp med kvinnor som står och pratar med varandra och ibland vrider sina huvud för att spana utåt – och då ser mig. Och rädslan som dyker upp inom mig i ett sådant ögonblick har att göra med att jag är rädd för vad de tycker, eller tänker om mig – och i grund och botten har detta att göra med att jag är rädd för att bli avvisad.

En annan typisk situation då denna rädsla dyker upp – fast då också när jag är med män – är att jag går in i ett rum och då möter en stor mängd människor som alla tittar på mig – t.ex. att jag kommer försent till en lektion, och alla andra har redan satt sig – och när jag kommer in genom entrén tittar alla på mig – då blir jag obekväm och nervös av samma anledning – jag undrar ”vad tänker, och tycker de om mig?” – och i grund och botten är jag också här – rädd för att bli avvisad – retad, eller hånad på något sätt.

Det blir alltså denna punkt som jag kommer arbeta med idag – rädslan för att bli hånad/avvisad/illa omtyckt

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna rädsla, och ångest när jag möter människor i min vardag – att jag utan förvarning ska bli hånad, eller skrattad åt – och att någonting ska tycka jag är löjlig, eller underlägsen – och på något sätt är en svag, och mindervärdig människa – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är bland andra människor i stilla undra i mitt sinne – ”vad är det de tänker om mig?” – och i detta var konstant upptagen med att försöka få andra att tänka positiva tankar om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag går nedför en korridor, och någon annan ser mig – och med sina ögon spanar in mig – att genast bli rädd, och känna ångest inför att denna människan fördömer mig, och tycker illa om mig – och skapar någon slags idé och plan i sitt huvud om att avvisa mig eftersom jag tydligen inte är godkänd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utveckla och skapa en subtil, men konstant närvarande självmedvetenhet runt andra människor – där jag håller kvar vid en ångest att jag plötsligt ska bli överfallen, och attackerad – och på något sätt förlora social aktning hos andra människor, eftersom jag kommer bli retad, och hackad på

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, nervositet och rädsla inför att utan förvarning höra någon annan kalla mig för någonting ”dumt” – och ”elakt” – för att försöka såra mig, och göra så att jag känner mig dålig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utveckla en tendens av att runt andra människor konstant vara på vakt, och hålla mig själv tillbaka – i rädslan för att oförväntat, och oförberett bli attackerad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en rädsla för att vara med andra människor – i rädslan att jag ska bli mobbad, eller retad – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar på minnen från min barndom där jag blev retad, och  mobbad för hur min dialekt lät – och hur min kropp såg ut – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta detta personligt istället för att se, inse och förstå att det andra gör och säger aldrig handlar om mig – utan handlar om vem och hur andra är inom och som sig själva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna, och uppleva mig själv utsatt när jag är runtomkring människor – som om att jag närsomhelst kan bli fullständigt bortgjord, och förintad – och att jag därför måste vara väldigt försiktig och vaksam så att jag inte under några omständigheter lämnar ut mig själv som svag eller sårbar till andra och därmed gör mig själv till ett mål för någon annans ilska eller hat

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv rädd och ångestfylld inför att vara sårbar, och öppen inför andra människor – i rädslan att om jag visat mig själv som jag verkligen är – utan att försöka göra mig själv till på något sätt – utan att försöka skapa någon slags bild av mig själv såsom att jag är stark och stabil – att då tro att jag kan bli skadad, och förintad – och fullständigt bortgjord – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att jag kan inte bli skadad, bortgjord, eller förintad av en annan människa – utan detta är upplevelser som jag skapat och byggt inom mig själv – och som jag sedan valt att definiera mig själv utifrån

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det finns ingenting av mig själv att skydda runt andra människor – eftersom jag inte kan bli skadad eller förintad – om någon säger någonting om mig – så är ju inte dessa orden i sig själva skadliga – utan det jag upplever som skadligt är just den emotionella upplevelsen jag kopplat i förhållande till dessa orden; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta ta vad andra människor säger personligt – och sluta definiera mig själv utifrån vad andra människor säger – och istället leva ett andetag i taget – här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det är inget farligt om någon skulle säga något ”negativt” om mig – det är ingenting som jag behöver ta åt mig av – ingenting som jag behöver ta personligt – och ingenting som behöver definiera vem och hur jag är i ögonblicket

Självåtaganden

När jag märker att jag runt andra människor blir rädd – och nervös för att jag utan förvarning ska bli hånad, retad eller skrattad åt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det finns ingenting att frukta, och vara rädd för – fruktan är endast en missbedömning av verkligheten och indikerar att jag inte förstår de mest basala och primära fysiska lagar som är här – varav en lag är att – en annan människas ord kan inte påverka mig psykiskt; således åtar jag mig själv att sluta att vara påverkad av vad andra säger – och istället leva utan fruktan här

När jag märker att jag blir rädd, och nervös då någon stint, och intensivt tittar på mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns ingenting farligt med att möta en annan människas ögon – det finns inget farligt med att visa och öppna upp mig själv – och låta mig själv vara sårbar och orädd; således åtar jag mig själv att vara öppen och sluta gömma mig själv i och som rädsla

När jag märker att jag existerar i och som en konstant, och subtil självmedvetenhet – såsom att jag när som ska bli överfallen, och attackerad – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att även om jag bli överfallen – så har det inte hjälpt att vara rädd för det – således hjälper rädsla, och självmedvetenhet inte till någonting; således åtar jag mig själv att sluta frukta hur andra människor kanske kommer vara mot mig och istället leva och uttrycka mig själv här i detta ögonblicket

När jag märker att jag går in i en rädsla för att andra ska hacka på mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka – och jag ser, inser och förstår att – vad en annan säger till mig är aldrig personligt – det handlar aldrig om mig – eftersom jag inte är definierad av ett fördömande, eller en upplevelse av ilska, och frustration – således åtar jag mig själv att inte låta mig vara och bli påverkad av vad andra säger och tycker utan istället vara stabil och leva obekymrat här

När jag märker att jag känner mig rädd, och obekväm inför att vara med andra människor – och att jag är rädd för att bli mobbad, eller retad – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – jag behöver inte låta vad en annan säger påverka mig – och således behöver mobbning och retning inte influera mig och vem jag är – således åtar jag mig själv att vara stabil och göra min grej utan att låta andras ord och uttryck påverka mig

När jag märker att jag känner mig utsatt runt människor, och som om att jag närsomhelst kan bli bortgjord, och förintad – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – denna upplevelsen är just det – en upplevelse – och inte en korrekt avbildning av verkligheten – för jag kan ju inte i ett ögonblick bli förintad – och jag är därför inte utsatt; således åtar jag mig själv att sluta känna mig utsatt och istället andas – och låta mig själv leva här

När jag märker att jag upplever, och känner mig själv rädd inför att vara öppen, och sårbar med andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår – att eftersom ingenting kan skada mig – alltså rent psykiskt – finns det ju heller ingen anledning att inte vara öppen, eller sårbar – för jag bestämmer vad jag ska uppleva, och hur – således åtar jag mig själv att släppa min ångest, och rädsla – och istället ta mig själv tillbaka hit och andas

När jag märker att jag tror, och känner det som om att jag måste skydda mig själv mot andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det finns ingenting att skydda sig mot – eftersom ingenting kan påverka mig – styra mig – och skapa min upplevelse av mig själv förutom jag – alltså finns det inget hot att avstyra; således åtar jag mig själv att sluta att försöka skydda mig själv och istället andas och leva med och som min mänskliga fysiska kropp – HÄR

När jag märker att känner det som om det är farligt, och jobbigt att någon ska säga, eller göra någonting som jag upplever som negativt mot mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det finns inget negativt att frukta – och det finns ingen upplevelse som jag måste undvika genom att se till att andra människor tycker om och trivs med mig – utan jag kan bara andas och vara här – och gå min dag utan att skapa ett stort drama; således åtar jag mig själv att leva och uttrycka mig själv här – utan rädsla för vad som kanske kommer hända

Advertisements