Monthly Archives: February 2013

Dag 183: Bara Jag Inte Gör Någon Arg På Mig…

Självskriverier

Igår var jag på mitt arbete där jag sysselsätter mig med att köra taxi. Den primära upplevelsen jag hade, eller den upplevelse som störde, och irriterade mig mest var en liten krypande rädsla, och ängslighet inför att på något sätt göra människor arga, irriterade, och frustrerade.

Låt mig ge ett exempel: jag kunde t.ex. sitta i min taxibil – och kunden hade precis betalat och var på väg ut ur bilen. I det ögonblicket börjar jag uppleva en rädsla för att kunden kanske kommer vinka adjö till mig, eller säga någonting till mig, och eftersom jag har mitt huvud vänt mot min ”taxiinstrument” kommer jag inte kunna se om kunden skulle engagera sig i ett sådant företag. Vad kommer då kunden tycka om mig? Kommer kunden bli besviken med min service? Kommer kunden tycka att jag är ovänlig, och kall? Så rädslan handlar alltså om att kunden kommer uppleva någon slags negativ emotion som är riktad mot mig på grund av hur jag har agerat.

Naturligtvis ansvarar alla människor för sina egna upplevelser av sig själva – och om någon blir arg för att jag inte vinkar adjö till dem på ett sätt som de förväntat sig – då är detta deras egen punkt att arbeta med, och ta ansvar för. Därför ska jag idag arbeta med denna rädslan, så att jag i framtiden kan sitta bekvämt i min taxi, och ta hand om mina taxibestyr när kunden beger sig ut ur bilen.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att genom hur jag uttrycker och rör mig själv få en annan människa att känna sig avvisad, och ovälkommen – och på grund av detta bli arg, och irriterad på mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det är inget farligt att en människa skulle bli arg, och irriterad på mig – det är ingenting som måste eller behövs undvikas – utan det är helt enkelt en punkt som jag inte behöver frukta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva rädsla och ångest inför att göra människor ledsna, eller få människor att känna sig själva avvisade – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera och se mig själv såsom en ”god” och ”snäll” människa som är vänlig, och som alltid får människor att känna sig positiva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att i andra människors ögon bli sedd såsom elak, ohövlig, vresig, och taktlös – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att människor inte ska få en positiv upplevelse av mig, och att de inte ska känna det som om att det är trevligt, roligt, och närande att vara runtomkring mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera och se mig själv som en positiv människa, och tänka att om jag inte kan få människor i min omvärld att uppleva sig själva positiva – då har jag misslyckats, och då är jag inte längre en positiv människa – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att förlora denna definition och iden av mig själv att jag är en positiv, trevlig, och medgörlig människa som är mycket omtyckt och älskad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att bli sedd såsom en negativ, tråkig, och förstörande människa – såsom någon som inte är rolig att vara med, som inte är rolig att prata med, som inte är rolig att vara i samma ögonblick tillsammans med – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att önska, och vilja att människor ska uppleva, och definiera mig som positiv – rolig – trevlig – och gemytlig – i tron att det är dåligt att vara någonting annat

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv osäker, och nervös, när jag inte kan vara helt säker på att andra människor tycker om mig – och gillar att vara i min omgivning – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka hitta stabilitet, och hitta trygghet inom och som mig själv genom att försäkra mig själv om att andra människor älskar mig – tycker om mig – och gillar att vara tillsammans med mig i min omgivning

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se det som ett misslyckande från min sida om någon människa i min värld upplever en emotion, och känner sig arg, eller irriterad – och genast ta denna upplevelse den andra människan har personligt, genom att tänka att det är jag som har skapat denna upplevelse – det har jag som har gjort denna upplevelsen i den andra människan genom att jag inte har varit tillräckligt trevlig, gemytlig, och tillmötesgående

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta vad andra människor upplever personligt – och tänka att jag har någonting personligt att göra med hur en annan människa känner sig om jag skulle missa att en annan människa vinkar adjö till mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att – nej – jag har ingenting att göra med de tankar, och de upplevelser som stiger upp i den andra människan – jag menar – jag håller ju på att kontrollera mina taxiinstrument – hur kan jag samtidigt var inuti den andra människan och kontrollera en emotionell upplevelse? Det går inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte sluta oroa mig själv för vad andra människor tycker, och tänker om mig – och istället acceptera mig själv här – och låta mig själv leva stabilitet, trygghet, och självsäkerhet – och inte låta hela min upplevelse av mig själv förändras, och styras av vilken slags emotionell upplevelse människor runtomkring mig befinner sig själva i

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas igenom rädslan som kommer upp inom mig, att göra andra människor arga och otillfreds med mig – och se, inse och förstå att rädslan är inte riktig – den är endast så pass riktigt som jag gör den – den är endast så pass stark, och besättande som jag gör den – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och att inte ge någon uppmärksamhet till denna rädslan – utan leva som om jag inte hade haft någon rädsla – leva obekymrat, och totalt här – med och som min mänskliga fysiska kropp

Självåtagande

När jag märker att jag blir rädd för att jag ska röra, eller uttrycka mig själv på något sätt som kommer få en annan människa att bli arg, eller irriterad på mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – vad en annan människa upplever som ilska är inget personligt mot mig, och ilska i sig självt är inget farligt, och inget som kan skada mig – att någon blir arg på mig är alltså ingenting som jag måste undvika, eller frukta; således åtar jag mig själv att andas och vara stabil – och uttrycka mig själv såsom stabilitet inom och som mig själv oavsett vad slags upplevelse andra har

När jag märker att jag upplever rädsla, och ångest inför att göra människor ledsna, eller få människor att känna sig avvisade – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – vad en annan människa har för slags emotionell upplevelse har ingenting att göra med mig, och är ingenting som jag ansvarar över – det jag ansvarar över är att jag är stabil, och effektiv i mitt uttryck av och som mig själv här – och att jag inte låter mig själv bli besatt av emotioner, och känslor – således åtar jag mig själv att stabilisera mig själv och att se att detta är mitt ansvar – och inte vad slags emotionella upplevelser andra har

När jag märker att jag blir rädd för att människor inte ska få en positiv upplevelse av mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det finns ingen anledning att frukta att andra människor inte ska uppleva mig positivt eftersom det är ingen praktiskt och faktiskt punkt som inverkar och styr mig i mitt liv – dessutom är det begränsande att låta mig själv frukta en sådan punkt – således åtar jag mig själv att inte frukta att människa ska uppleva mig negativt – utan istället andas och hantera ögonblicket en och jämlik här som min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag blir rädd, och känner mig nervös inför att förlora definitionen av och som mig själv såsom att vara en positiv, och trevlig människa – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna definition av mig själv är inte vem jag är – det är endast en mental skapelse som jag inte kommer sakna om jag släpper den – det är således absurt och irrationellt att vara rädd för att förlora denna definitionen av och som mig själv; således åtar jag mig själv att stå upp och leva som mig själv och inte vara rädd för att förlora definitionen av mig själv som positiv och trevlig

När jag märker att blir rädd för att bli sedd såsom en negativ, tråkig, och förstörande människa – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det är irrationellt att frukta att inte bli ansedd att vara en positiv människa – för jag vet ju vem jag är inom mig själv, och hur, och varför jag uttrycker mig själv som jag gör – och det är ju inte för att vara negativ – utan helt enkelt för att det är ett naturligt uttryck av och som mig själv när jag är stabil, lugn, och tyst inom och som mig själv; således åtar jag mig själv att sluta ge uppmärksamhet till hur andra människor upplever mig – och istället ge fokus och uppmärksamhet till att leva med och som min mänskliga fysiska kropp här

När jag märker att jag känner mig själv osäker och nervös, därför att jag inte är helt säker på att andra människor tycker om mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår hur begränsande detta beteende är – för ska jag behöva vara säker på att jag är omtyckt för att kunna vara stabil och trygg inom och som mig själv? Det är ju otroligt begränsande och dumt – och således åtar jag mig själv att öva på att uttrycka mig själv och förbli densamma oavsett vad slags emotionella eller känslomässiga upplevelser andra människor i min värld har och upplever

När jag märker att jag ser det som ett misslyckande från min sida att någon i min värld har en emotionell upplevelse, och att jag därmed tar det hela personligt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – det är ingenting personligt och handlar inte någonting om mig hur andra människor upplever sig själva, och det är inte mitt ansvar att se till att andra människor känner sig positiva, glad, och tillfredställda – och att jag därför inte är misslyckad om andra människor inte har denna upplevelsen av att vara positiv, glad, och tillfredställd – således åtar jag mig själv att uttrycka mig själv med och som min mänskliga fysiska kropp här – sluta tänka – och därför inte längre ta någonting personligt – eftersom jag andas, och är här – och detta är mitt primära ansvar

När jag märker att jag tar vad andra människor upplever personligt – eller att jag tar vad jag själv upplever personligt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det är aldrig personligt – utan upplevelsen av att någonting är personligt är egentligen bara en slags emotionell känsla av skuld som jag definierar mig själv gentemot och tror är jag – men om jag andas så kan jag se att det finns bara mitt andetag här – och min kropp – och således ingenting som antyder på att vad som sker i detta ögonblick är personligt; således åtar jag mig själv att andas – och vara här med min kropp – och att leva varje ögonblick och varje situation fysiskt och praktiskt – här utifrån – en och jämlik med och som min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag oroar mig själv för vad andra människor tycker, och tänker om mig – då stoppar jag mig själv genast, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det finns absolut ingen godtagbar anledning till varför jag ska frukta vad andra tycker och tänker – om jag gör det är det som om jag att jag accepterar mig själv som en slav till andras tankar istället för att jag tillåter mig själv att verkligen leva – vilket är fullständigt oacceptabelt; således åtar jag mig själv att verkligen leva – och leva i varje andetag – och inte oroa mig själv eller skapa några slags upplevelser i förhållande till vad jag tror att andra tycker eller tänker om mig

När jag märker att jag tar rädsla, och ångest som kommer upp inom mig – i förhållande till vad andra människor upplever – på allvar och definierar mig själv utifrån dessa upplevelser – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – dessa upplevelser är inte jag – på det viset att jag kan andas igenom dessa upplevelser och inte vara kontrollerad eller styrd av dessa upplevelser – således åtar jag mig själv att göra just detta – andas igenom dem – och stabilisera mig själv här en och jämlik med och som min mänskliga fysiska kropp

Dag 182: Självmedvetenhet

Självskriverier

Så – dagens punkt får återigen bli social ångest, och obekvämlighet – eftersom det är detta som till viss del dominerat min dag. Eller i vart fall så kan jag fortfarande känna av hur det kryper upp en olustig känsla inom mig när jag är runtomkring människor, och hur jag ofta då jag går ifrån en situation – funderar och tänker huruvida jag gjorde bra, eller dåligt ifrån mig.

Jag har tidigare in min blogg skrivit om social ångest i närheten av tjejer, och jag tänker fortsätta med det idag – eftersom det är just vid tillfällen då jag har kontakt med tjejer – under vissa specifika omständigheter – som jag har en tendens att gå in i och låta mig själv bli överväldigad av nervositet och ångest. En sådan situation är t.ex. när jag går nedför en korridor – och jag där möter en grupp med kvinnor som står och pratar med varandra och ibland vrider sina huvud för att spana utåt – och då ser mig. Och rädslan som dyker upp inom mig i ett sådant ögonblick har att göra med att jag är rädd för vad de tycker, eller tänker om mig – och i grund och botten har detta att göra med att jag är rädd för att bli avvisad.

En annan typisk situation då denna rädsla dyker upp – fast då också när jag är med män – är att jag går in i ett rum och då möter en stor mängd människor som alla tittar på mig – t.ex. att jag kommer försent till en lektion, och alla andra har redan satt sig – och när jag kommer in genom entrén tittar alla på mig – då blir jag obekväm och nervös av samma anledning – jag undrar ”vad tänker, och tycker de om mig?” – och i grund och botten är jag också här – rädd för att bli avvisad – retad, eller hånad på något sätt.

Det blir alltså denna punkt som jag kommer arbeta med idag – rädslan för att bli hånad/avvisad/illa omtyckt

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna rädsla, och ångest när jag möter människor i min vardag – att jag utan förvarning ska bli hånad, eller skrattad åt – och att någonting ska tycka jag är löjlig, eller underlägsen – och på något sätt är en svag, och mindervärdig människa – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är bland andra människor i stilla undra i mitt sinne – ”vad är det de tänker om mig?” – och i detta var konstant upptagen med att försöka få andra att tänka positiva tankar om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag går nedför en korridor, och någon annan ser mig – och med sina ögon spanar in mig – att genast bli rädd, och känna ångest inför att denna människan fördömer mig, och tycker illa om mig – och skapar någon slags idé och plan i sitt huvud om att avvisa mig eftersom jag tydligen inte är godkänd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utveckla och skapa en subtil, men konstant närvarande självmedvetenhet runt andra människor – där jag håller kvar vid en ångest att jag plötsligt ska bli överfallen, och attackerad – och på något sätt förlora social aktning hos andra människor, eftersom jag kommer bli retad, och hackad på

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, nervositet och rädsla inför att utan förvarning höra någon annan kalla mig för någonting ”dumt” – och ”elakt” – för att försöka såra mig, och göra så att jag känner mig dålig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utveckla en tendens av att runt andra människor konstant vara på vakt, och hålla mig själv tillbaka – i rädslan för att oförväntat, och oförberett bli attackerad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en rädsla för att vara med andra människor – i rädslan att jag ska bli mobbad, eller retad – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar på minnen från min barndom där jag blev retad, och  mobbad för hur min dialekt lät – och hur min kropp såg ut – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta detta personligt istället för att se, inse och förstå att det andra gör och säger aldrig handlar om mig – utan handlar om vem och hur andra är inom och som sig själva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna, och uppleva mig själv utsatt när jag är runtomkring människor – som om att jag närsomhelst kan bli fullständigt bortgjord, och förintad – och att jag därför måste vara väldigt försiktig och vaksam så att jag inte under några omständigheter lämnar ut mig själv som svag eller sårbar till andra och därmed gör mig själv till ett mål för någon annans ilska eller hat

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv rädd och ångestfylld inför att vara sårbar, och öppen inför andra människor – i rädslan att om jag visat mig själv som jag verkligen är – utan att försöka göra mig själv till på något sätt – utan att försöka skapa någon slags bild av mig själv såsom att jag är stark och stabil – att då tro att jag kan bli skadad, och förintad – och fullständigt bortgjord – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att jag kan inte bli skadad, bortgjord, eller förintad av en annan människa – utan detta är upplevelser som jag skapat och byggt inom mig själv – och som jag sedan valt att definiera mig själv utifrån

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det finns ingenting av mig själv att skydda runt andra människor – eftersom jag inte kan bli skadad eller förintad – om någon säger någonting om mig – så är ju inte dessa orden i sig själva skadliga – utan det jag upplever som skadligt är just den emotionella upplevelsen jag kopplat i förhållande till dessa orden; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta ta vad andra människor säger personligt – och sluta definiera mig själv utifrån vad andra människor säger – och istället leva ett andetag i taget – här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det är inget farligt om någon skulle säga något ”negativt” om mig – det är ingenting som jag behöver ta åt mig av – ingenting som jag behöver ta personligt – och ingenting som behöver definiera vem och hur jag är i ögonblicket

Självåtaganden

När jag märker att jag runt andra människor blir rädd – och nervös för att jag utan förvarning ska bli hånad, retad eller skrattad åt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det finns ingenting att frukta, och vara rädd för – fruktan är endast en missbedömning av verkligheten och indikerar att jag inte förstår de mest basala och primära fysiska lagar som är här – varav en lag är att – en annan människas ord kan inte påverka mig psykiskt; således åtar jag mig själv att sluta att vara påverkad av vad andra säger – och istället leva utan fruktan här

När jag märker att jag blir rädd, och nervös då någon stint, och intensivt tittar på mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns ingenting farligt med att möta en annan människas ögon – det finns inget farligt med att visa och öppna upp mig själv – och låta mig själv vara sårbar och orädd; således åtar jag mig själv att vara öppen och sluta gömma mig själv i och som rädsla

När jag märker att jag existerar i och som en konstant, och subtil självmedvetenhet – såsom att jag när som ska bli överfallen, och attackerad – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att även om jag bli överfallen – så har det inte hjälpt att vara rädd för det – således hjälper rädsla, och självmedvetenhet inte till någonting; således åtar jag mig själv att sluta frukta hur andra människor kanske kommer vara mot mig och istället leva och uttrycka mig själv här i detta ögonblicket

När jag märker att jag går in i en rädsla för att andra ska hacka på mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka – och jag ser, inser och förstår att – vad en annan säger till mig är aldrig personligt – det handlar aldrig om mig – eftersom jag inte är definierad av ett fördömande, eller en upplevelse av ilska, och frustration – således åtar jag mig själv att inte låta mig vara och bli påverkad av vad andra säger och tycker utan istället vara stabil och leva obekymrat här

När jag märker att jag känner mig rädd, och obekväm inför att vara med andra människor – och att jag är rädd för att bli mobbad, eller retad – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – jag behöver inte låta vad en annan säger påverka mig – och således behöver mobbning och retning inte influera mig och vem jag är – således åtar jag mig själv att vara stabil och göra min grej utan att låta andras ord och uttryck påverka mig

När jag märker att jag känner mig utsatt runt människor, och som om att jag närsomhelst kan bli bortgjord, och förintad – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – denna upplevelsen är just det – en upplevelse – och inte en korrekt avbildning av verkligheten – för jag kan ju inte i ett ögonblick bli förintad – och jag är därför inte utsatt; således åtar jag mig själv att sluta känna mig utsatt och istället andas – och låta mig själv leva här

När jag märker att jag upplever, och känner mig själv rädd inför att vara öppen, och sårbar med andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår – att eftersom ingenting kan skada mig – alltså rent psykiskt – finns det ju heller ingen anledning att inte vara öppen, eller sårbar – för jag bestämmer vad jag ska uppleva, och hur – således åtar jag mig själv att släppa min ångest, och rädsla – och istället ta mig själv tillbaka hit och andas

När jag märker att jag tror, och känner det som om att jag måste skydda mig själv mot andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det finns ingenting att skydda sig mot – eftersom ingenting kan påverka mig – styra mig – och skapa min upplevelse av mig själv förutom jag – alltså finns det inget hot att avstyra; således åtar jag mig själv att sluta att försöka skydda mig själv och istället andas och leva med och som min mänskliga fysiska kropp – HÄR

När jag märker att känner det som om det är farligt, och jobbigt att någon ska säga, eller göra någonting som jag upplever som negativt mot mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det finns inget negativt att frukta – och det finns ingen upplevelse som jag måste undvika genom att se till att andra människor tycker om och trivs med mig – utan jag kan bara andas och vara här – och gå min dag utan att skapa ett stort drama; således åtar jag mig själv att leva och uttrycka mig själv här – utan rädsla för vad som kanske kommer hända

Dag 181: Rädd För Att Inte Ha Någonting Att Säga

Självskriverier

Den primära punkt som jag mött idag har varit en slags panik-, och ångestkänsla som dykt upp i vissa sociala situationer – när jag inte vetat vad jag skulle säga, eller inte vetat hur personen/personerna som jag umgås med kommer att svara på vad det är jag har sagt någonting.

Oftast så har det gått till som så att jag har sagt någonting – och sedan har den andra personen svarat, och därefter har jag inte vetat vad jag skulle säga – och rädslan har då stigit upp inom mig att ”jag undrar vad denna andra person tänker eller upplever på grund av att jag står tyst och inte vet vad jag ska säga?”.

Detta är en upplevelse som är väldigt talande för den karaktär jag accepterat mig själv som i större delen av mitt liv – nämligen – söka-efter-erkännande-karaktären. Och denna karaktär har jag levt ut på ett sådant sätt att jag placerat mig själv i alla möjliga komprometterande situationer endast för att få uppleva mig själv accepterad och erkänd. Och fortfarande när jag tar kontakt, och initierar kommunikation med människor så har jag en underliggande, och väldigt subtil känsla av att jag är den som är underlägsen, och det är jag som får någonting av den andra människan – och det är alltså jag som har någonting att förlora om denna andra människa inte skulle tycka om mig – och därför måste jag göra allt i min makt för att se till att denna andra människa fortsätter att tycka om mig.

Hela denna karaktär, och alla dess olika dimensioner har sin grund i ett faktum – och det är att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att erkänna, värdesätta, och acceptera mig själv – utan jag har istället sökt detta utanför mig själv. Och detta är således någonting som jag ska arbeta med idag och korrigera.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gripas av, och uppleva en känsla av panik, och ångest när jag inte vet vad jag ska säga – då jag kommunicerar och interagerar med människor i min värld – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att det är någonting dåligt att inte alltid ha någonting att säga, och att mitt värde är styrt av att den andra människan känner att den har en trevlig tid då den spenderar tid med mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva, och gå in i en känsla av ångest, och panik när jag inte vet vad jag ska säga – istället för att bara andas, ta det lugnt – och helt enkelt inse att jag inte har någonting att säga och att det inte är någonting dåligt, eller negativt – utan bara hur saker och ting är; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att helt enkelt luta mig tillbaka och inte tala när jag inte har någonting att tala och kommunicera om

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka tvinga mig själv att kommunicera även fast det inte finns någonting jag vill kommunicera om – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa, och medverka i och som en idé att det är ”bra att vara social” – och att ”det är bra att kunna prata med många människor” – i tron att desto mer människor jag kan prata med, och skapa kontakt med – desto mer stabil kommer jag bli, och desto mer kommer jag kunna förverkliga mig själv – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att andas och sluta söka efter mig själv i interaktion, och kommunikation med andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv slappna av när jag inte har någonting att kommunicera om, och inte göra en stor grej av att jag inte har någonting att säga – utan istället låta mig själv vara tyst, och inte kommunicera – och alltså släppa punkt av att känna det som om att jag bara ”måste” kommunicera, uttrycka mig själv – och på något sätt göra mig själv sedd eller hörd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte sluta vara rädd för att inte vara andra människor tillfreds – och se, inse och förstå att om en annan människa upplever någon slags otillfredsställande gentemot mig – så handlar inte detta om mig – och det är ingenting personligt – eftersom det handlar om vad den andra människan accepterar inom sig själv såsom tankar och upplevelser

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt när jag tycker mig själv se att andra människor runtomkring mig inte tycker om att vara med mig, och inte tycker det är roligt att prata, och kommunicera med mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tycka att för att kunna tycka om mig själv – måste jag vara en ”populär” människa – och tydligen ha en ”positiv” inverkan och effekt på människor – och få människor i min omgivning att bli glada och känna det som om deras dag är fantastisk och positiv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte acceptera mig själv som en jämlik med människor i min värld – och således inte tro att jag måste tjäna människor i min värld och få dem att uppleva sig själva positiva, och glada för att jag ska kunna vara stabil inom och som mig själv – utan istället se, inse och förstå – att stabilitet är någonting som jag kan leva och uttrycka som mig själv – här – och ge till mig själv oavsett vad någon annan tycker eller känner gentemot mig

Självåtaganden

När jag märker att jag grips av en känsla av panik och ångest när jag inte vet vad jag ska säga till andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – det är ingen som helst farligt, eller dåligt att inte säga någonting – när jag inte har någonting att säga – utan det är fullständigt naturligt och någonting som jag inte behöver känna ångest eller fruktan för; således åtar jag mig själv att när jag inte har någonting att säga – att då inte säga någonting – och inte försöka pressa mig själv att prata bara för att jag tror att det är någonting som jag borde göra

När jag märker att jag tror, och tänker att jag måste säga någonting när jag är med andra människor – annars är jag tydligen inte tillräckligt social, och trevlig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna idén om att vara ”socialt trevlig” – är en absurd, och verklighetsfrämmande idé som i grunden bygger på att jag ska kompromissa och förtrycka mig själv för att försöka passa in; således åtar jag mig själv att sluta försöka passa in och istället uttrycka mig själv ovillkorligt – här – en och jämlik med och som mitt andetag

När jag märker att jag försöker tvinga mig själv till att prata även fast jag inte vill, eller har någonting att säga – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det finns ingen anledningen till varför jag borde tvinga mig själv att prata när jag inte vill, eller har någon vettig anledning att göra det – det är ju bara en automatisk idé som kommer upp inom och ingenting annat; således åtar jag mig själv att sluta tvinga mig själv att göra sådant som jag inte vill göra – om jag inte ser att det är bäst för mig att göra denna saken

När jag märker att jag gör en stor grej av att jag inte har någonting att säga, och att jag febrilt inom mig själv försöker komma på, eller konstruera någonting jag kan prata om och säga till andra – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det är okej att inte ha någonting att säga, och det är helt i sin ordning att vara tyst, och andas när detta är vad som existerar inom mig – jag behöver inte vara någonting mer än mig själv; således åtar jag mig själv att andas och sluta tänka för att försöka komma på någonting att säga – och istället uttrycka mig själv när någonting kommer inom och som mig själv som jag faktiskt vill säga – eller som jag ser är en sak som är bra att säga i beaktande av någon annans process

När jag märker att jag är rädd för att inte göra människor tillfreds – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – denna rädslan för att inte vara tillfredställande är också den helt onödig – för vad skadar det egentligen att människor inte är glada vid att se mig, och tillfreds med mig – jo – ingenting – och således åtar jag mig själv att sluta försöka manipulera andra människor till att tycka om mig – och jag åtar mig själv att istället leva och uttrycka mig själv en och jämlik med och som min mänskliga fysiska kropp

När jag tar det personligt att andra människor inte verkar tycka det är trevligt, eller roligt att vara runtomkring mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – varför ska jag oroa mig själv, och ta det personligt vad andra tycker om mig? Jag menar – huvudsaken och det viktiga är ju att jag tycker om att vara med mig själv, och vad andra upplever är i slutändan deras eget problem – eftersom de har skapat det – och det har ingenting att göra med mig; således åtar jag mig själv att tycka om mig själv – och inte vara rädd för att vara mig själv

När jag märker att jag inte ser, och uttrycker mig själv som en jämlik med människor i min värld – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – jag är inte underlägsen andra, det finns inget jag saknar som jag måste hämta i en annan – utan jag kan ge mig själv acceptans, och fullständighet här – jag kan tycka om mig själv och inte behöva få erkännande av en annan att jag är tillräcklig; således åtar jag mig själv att stå upp som en jämlik med andra och ge mig själv acceptans och erkännande – och uttrycka mig själv här utan att söka efter att en annan ska acceptera och erkänna sättet som jag uttrycker mig själv på som korrekt och tillfredsställande

Dag 180: Morgonstund Har Bly i Mun

Självskriverier

Ett mönster som jag har lagt märke till är att jag på morgonkvisten alltid är litet smått förbannad, och irriterad – när jag vaknar upp, och börjar min dag – det är för det mesta vid denna tidpunkt som jag brukar blir irriterad på saker och ting. Det kan vara min partner, mina katter, det kan vara skolarbetet jag håller på med – eller kan det handla om hur min dag ser ut; den gemensamma nämnaren är att det brukar ske på morgonen.

Så – vad är det då som händer på morgonen, och varför är jag så lättirriterad? Ja – en punkt som jag ser är att jag känner mig irriterad över att behöva gå upp och ”ta tag i mina åtaganden” – och att jag helst hade velat ”bara sova”. Jag ser det alltså som ett tråkigt, och invalidiserande jobb att gå upp på morgonen och börja min dag. Och jag känner ofta en viss subtil känsla av ångest när jag reser mig upp på morgonen – som om jag upplever morgonen som ett slags lugn före stormen – före slaget – och före jag ska gå upp och slåss igenom mitt liv och bekämpa alla saker och ting som sker inom, och utom mig. Så – det är intressant – att jag ser morgonen som någonting ogästvänligt, och otacksamt som kommer och rycker mig bort från min ljuvliga sömn. Det är dock egentligen tvärtom – för det är ju en gåva att få vakna upp med en funktionell kropp, och med alla möjligheter att göra någonting med min dag för att stötta mig själv – och människor i denna världen i sin helhet – så istället för någonting att fasa över borde ju morgonen vara någonting att längta efter.

Punkten jag ska arbeta med idag är alltså morgonkaraktären.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, definiera, och uppleva morgonen som någonting otroligt jobbigt, och tråkigt som jag ”måste ta mig själv igenom” – och som är en ”plåga” – eftersom jag måste gå upp och ta tag i min åtaganden, och se till att min värld fungerar – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se det som någonting negativt, och dåligt – och tråkigt att ta tag i och hantera mina ansvar och åtaganden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva motstånd, och en känsla av obekvämlighet inför att gå upp på morgonen – och tänka att ”det är mycket skönare att stanna kvar i sängen” – och att ”jag vill inte upp och möta mitt liv, och leva mig själv” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas och vara tacksam för det faktum att jag har möjlighet att gå upp och leva min dag – att vara här tillsammans med och som min kropp och gå min process – och korrigera min punkter – och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge mig själv en stund på morgonen att applicera självförlåtelse – duscha – och ta hand om min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva morgonen såsom ett otroligt svårt prov som jag måste kämpa mig själv igenom – eftersom tydligen är det ”ett helvete” att vakna upp – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kopiera mina föräldrars attityder mot att sova, och vakna upp – och således tro att är mer skönt, och mer bekvämt – och mer levnadsvänligt att sova ut under långa timmar i sängen istället för att gå upp direkt och möta min dag

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det motstånd som jag skapat inom mig själv mot att vakna upp på morgonen, är någonting som jag kan ta bort – och jag kan förändra min upplevelse av mig själv vad det gäller att vakna upp – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ändra på min upplevelse inom och som mig själv i förhållande till att vakna på morgonen – och istället för att långsamt dra mig själv upp ur sängen som om jag går till min egen avrättning – att istället bestämt, och definierat – sätta mig upp – gå upp ur sängen – och ta an min morgonrutin, och se till mina åtaganden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att allting faktiskt är omvänt – och att upplevelsen av att vakna faktiskt är att födas och att möta en ny dag – och är således en upplevelse och ett uttryck av tacksamhet, och glädje för en ny möjlighet att uttrycka och röra själv här – och skapa och dirigera själv här

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att göra morgonen till en rolig, och givande tillställning – i vilken jag effektivt dirigerar mig själv och rör mig själv – och gör saker med mig själv som jag vet är effektiva, och som jag vet leder till att jag upplever mig själv mer närvarande, och stabil i och som min mänskliga fysiska kropp

Självåtaganden

När jag märker att jag ser och definierar morgonen som någonting jobbigt, och tråkigt – och som någonting jag ”måste ta mig själv igenom” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att morgonen, och min upplevelse av mig själv på morgonen är vad jag gör den till; således åtar jag mig själv att skapa och göra morgonen till en trevlig, och givande tillställning – där jag ger mig själv tid att duscha, ta hand om min kropp – dricka kaffe, och göra någonting lätt, och avslappnande

När jag märker att jag upplever en känsla av motstånd, och obekvämlighet inför att gå upp på morgonen – och jag tänker att ”det är mycket skönare att stanna kvar i sängen” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är enbart en praktisk och fysisk punkt att gå upp på morgonen ur sängen – och den är varken jobbig, eller obekväm – utan handlar bara om att jag ska röra min kropp från punkt A till punkt B; således åtar jag mig själv att andas och att röra på mig själv – och leva

När jag märker att jag upplever min morgon som ett ”otroligt svårt prov” – som jag måste ”kämpa mig igenom” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår – att min morgon är inget svårt prov, och det behöver inte vara något jobbigt att vakna – utan det kan vara så enkelt som att när jag vaknar, då tar jag ett andetag och jag reser mig upp ur min säng och påbörjar min dag – och sedan är allting bra med det; således åtar jag mig själv att när jag vaknar – att helt enkelt gå upp och påbörja min dag och sluta lura mig själv att det är jobbigt, och något fasansfullt att mig själv upp ur sängen

Jag åtar mig själv att ändra på min upplevelse av mig själv på morgonen – och ta den makt jag har att ändra mig själv, och min upplevelse av mig själv – och göra min morgon till ett ögonblick som jag tycker om och uppskattar – där jag ger mig själv det som är bäst för mig – och gör min morgon till en verkligt trevlig händelse

När jag märker att jag tänker, och tror att morgonen är en hemsk stund, och ungefär som att dö – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att morgonen är faktiskt ett ögonblick för mig att ta ett beslut att stå upp inom mig själv och leva – och gå upp på en gång och ha roligt med mig själv, och vara tacksam för mig själv; och att det faktiskt är ett ögonblick i vilket jag återföds, och inte ett ögonblick i vilket jag dör; således åtar jag mig själv att göra min upplevelse av mig själv på morgonen trevlig, och bekväm – genom att duscha, applicera självförlåtelse, och andas effektivt när jag vaknar

När jag märker att jag gör morgonen till en tråkig, och jobbig upplevelse – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det är jag som skapar min upplevelse av mig själv – och det är jag som skapar min morgon att vara såsom jag upplever min morgon, och således kan jag även ändra på min upplevelse av mig själv och min morgon; således åtar jag mig själv att ändra på min upplevelse av mig själv – och göra min morgon rolig, och gemytlig

Dag 179: Kampen Om Uppmärksamheten

Självskriverier

Dagens punkt blir precis som igår – avundsjuka – eftersom detta är den mest störande, och obekväma upplevelsen jag haft under min dag.

Så – situationen som utspelades var följande: jag satt i klassrummet tillsammans med mina klasskamrater och läraren ställde en fråga. Jag visste inte svaret på frågan, men det gjorde någon annan. Efter att denna annan svarat rätt på frågan utstötte läraren att han var ”otroligt duktig” eller någonting i den stilen – och sa att ”ingen annan elev har svarat rätt” – och det var detta som fick mig att uppleva avundsjuka.

Varför?

Jo – eftersom jag gärna skulle vilja vara den där superintelligenta eleven som är så otroligt smart att ingen riktigt vet vad han menar när han pratar. Han pratar i gåtor eftersom han är fullständig övermänniska. Det är min hemliga dröm om hur jag gärna skulle vilja att andra människor såg, och tyckte om mig.

Anledningen till varför jag bär på denna önskan och drömmen är därför att jag känner mig alldeles för ”vanlig” – ”normal” – och ”alldaglig” då jag inte har någon uppmärksamhet riktad mot mig. Jag är ju bara mig själv och ingenting mer, och hur skulle jag kunna vara tillfredsställd med det?

Nedan kommer jag göra självförlåtelse på dessa punkter, och sedan applicera självåtaganden som jag sedan praktiskt kommer att leva för att korrigera denna punkten.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i hemlighet, och i tysthet se och definiera mig själv som ”inte tillräcklig” – och ”alldeles för vanlig” – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna och uppleva det som om det är någonting jag saknar, och någonting som jag inte har – som andra tydligen har – som jag måste kämpa, strida, och slåss för att kunna manifestera

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sakna någonting – och känna det som om att det är någonting inom mig som inte står rätt till, och jag kan bara gör det ”rätt” inom mig själv om jag lyckas få uppmärksamhet och bli sedd, och definierad som en utmärkt och fantastisk elev

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tävla med andra om att bli sedd som intelligent, och smart – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att jag bara kan acceptera mig själv – och finna ro, och frid inom mig själv – om jag vet att andra tycker om mig, och tycker att jag är smart, intelligent, och duktig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka göra mig själv hel, och fylla ut tomrummet inom mig själv – genom att få uppmärksamhet från människor i min värld – speciellt mina lärare – och försöka bli ansedd av dem såsom att vara speciell, unik, och bättre än vad andra elever är – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att om jag inte lyckas få denna uppmärksamhet så är jag ingenting – och mitt liv är ingenting värt – och det finns ingenting att leva för

Självåtaganden

När jag märker att jag ser, och definierar mig själv som ”inte tillräcklig” – och ”alldeles för vanlig” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att dessa tankarna har sin utgångspunkt i jämförelse – och i att jag jämför mig själv med andra människor i tron att andra är bättre än vad jag är, och att jag måste uppnå någonting för att vara jämlik; således åtar jag mig själv att acceptera mig själv – och leva mig själv här utan att försöka vara någonting mer än mig själv

När jag märker att jag känner det som om jag saknar någonting inom mig själv, och det enda som kan utfylla denna saknaden är uppmärksamhet ifrån andra; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – problemet är inte saknad av någonting, och att jag har för lite uppmärksamhet ifrån andra – utan problemet är att jag definierat mig själv utifrån en upplevelse istället för att leva, och stå här med min fysiska kropp; således åtar jag mig själv att leva HÄR med och som min mänskliga fysiska – sluta sakna, och söka – och istället börja leva

När jag märker att jag tävlar med andra om att bli sedd som mest intelligent, och smart – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna tävlingen är meningslös och ger mig ingenting – även om jag vinner så är det bara en känsla som jag innehar för ett kort tag och ingenting mer; således åtar jag mig själv att sluta tävla – och istället fokusera på att leva – på att andas här med och som min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag rör mig själv utifrån en utgångspunkt av att jag vill växa, och uppleva mig själv som ”mer än” – genom att få uppmärksamhet, och bli sedd av andra – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – jag är HÄR – således finns det ingenting att växa upp till – det finns ingenting att bli DÄR FRAMME – utan det enda som är relevant är min applikation av och som mig själv i och som just detta andetag; således åtar jag mig själv att leva – och stå upp HÄR – i och som detta andetaget – HÄR

Dag 178: Om Inte Jag Får Vinna Vill Jag Inte Vara Med!

Självskriverier

Idag blir det en specifik punkt som jag ska gå in i – och det är avundsjuka, samt irritation.

Så – vad var det som hände idag? Jo – jag befann mig i följande situation: jag spelade gitarr och sjöng med mina vänner – vi brukar göra detta varje söndag. Det hände sig så att vi spelade en ny låt som jag inte hade så lätt få kläm, och jag gjorde flera misstag.

Tillslut sa en av mina vänner att kanske någon annan skulle sjunga, eftersom någon annan verkade kunna låten bättre än jag. När detta skedde blev jag genast avundsjuk på personen som blivit utnämnd att vara bättre än sjunga än jag, och jag kände mig också underlägsen, och litet värdelös för att jag tydligen inte var ansedd som bra på att sjunga. Vidare märkte jag att jag kände mig obekväm inför att ha denna upplevelsen inom och som mig själv, eftersom jag ogillade att visa vad jag kände – vilket var avundsjuka, och att alla då skulle se att jag var avundsjuk, och upplevde mig själv underlägsen.

Det var en ganska intressant upplevelse att se hur jag inom mig själv kämpade frenetiskt för att dölja vad jag upplevde, eftersom jag inte ville ”smitta” andra med min upplevelse – detta är någonting som jag utvecklat sedan jag blivit äldre, för när jag var ung då brydde jag mig inte om att andra såg vad jag upplevde. I ögonblicket då jag märkte att jag existerade inom och som denna konflikt, då sa jag till mig själv – vafan ska jag vara rädd för att visa vad det är jag verkligen känner? Vad har jag att förlora? Och så slutade jag kämpa mot upplevelsen av avundsjuka som jag hade, och jag lät mig bara andas och föra mig själv tillbaka hit – vilket var väldigt avslappnande.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mitt gitarrspelande, och mitt sjungande vara beroende av att andra ska tycka att det låter bra – och att andra ska uppmärksamma mig som duktig och ge mig erkännande såsom att vara en fantastisk och effektiv individ som gör saker och ting ”så himla bra” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när andra människor inte verkar tycka, och känna att jag gör saker och ting ”så himla bra” – att bli avundsjuk, och att inte längre vilja hålla med vad jag gör – för vad spelar det för roll om inte andra tycker om vad jag gör?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja vinna över andra människor när jag gör någonting – och i fråga om att t.ex. påbörja att lära mig en ny färdighet – att låta det första jag beaktar i ett sådant projekt vara – ”kan jag bli bra på detta? Kan jag vinna?” – och i detta förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att träna på – och öva mig själv på att göra saker och ting för och som mig själv och utan att vara beroende av någon annans positiva affirmation – och att någon annan står bakom min rygg och hejar på mig och säger ”gud vad du är duktig!”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tävla mot människor i min värld om att få vara den mest talangfulla, den mest intelligenta, den mest framgångsrika människan som finns – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att genast inom mig själv gå in en upplevelse av underlägsenhet, och avundsjuka när det verkar som om någon annan är bättre än mig – någon annan är mer talangfull än jag – någon annan är mer intelligent än vad jag är; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ägna mitt liv åt att jaga bekräftelse, och jag erkännande – och stöd från människor i min värld – i det att människor säger till mig att ”jag gud Viktor! Du är verkligen bäst!”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga efter att få bli ansedd såsom att vara en vinnare och att vara bäst – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, och lägga märke till mig själv här – och att det faktiskt finns andra saker att göra, att utforska, och att gå in – som inte handlar om att vinna, och att känna mig själv som om jag är bäst

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att denna tävlingen är fullständigt meningslös – eftersom jag ändå aldrig kommer att gå i mål – för hur mycket jag än kämpar, och hur mycket jag än känner det som om att jag vinner – så kommer det ändå nya tillfällen där jag återigen måste bevisa mig själv som en vinnare – och kämpa, och ge mitt allt för att bli ansedd och definierad som en vinnare

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och ta ett andetag – och låta mig själv leva utan att bry mig om huruvida jag vinner eller förlorar – och bara uttrycka mig själv avkopplat och fullständigt i och som detta ögonblick utan någon som helst fruktan för att saker och ting kommer att gå dåligt och jag kommer förlora

Självåtaganden

När jag märker att jag i och som mitt uttryck av mig själv i fråga om någonting jag gör – såsom att spela gitarr, sjunga, eller svara på frågor i skolan – är beroende av att andra ska tycka jag är duktig, och erkänna mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att beroende till andra är slaveri – och att jag i ett sådant stadium av mig själv är fullständigt död eftersom jag inte lever och uttrycker mig själv ovillkorligt utan endast så pass mycket, eller litet så att jag vet att andra ska erkänna mig; således åtar jag mig själv att öva mig själv på att prata, och uttrycka mig själv oavsett vad andra verkar tycka, eller uppleva i förhållande till vad jag säger, eller uttrycker

När jag märker att jag vill vinna över andra människor – och jag tvekar att göra någonting nytt, eller ta mig an en viss punkt eftersom jag är rädd för att jag inte kommer vinna – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – begäret efter att vinna är begränsande – för jag kommer aldrig våga göra någonting där jag riskerar att förlora – kommer aldrig våga gå utöver mina begränsningar där jag inte längre kan vara säker på utfallet eftersom jag då kanske förlorar; således åtar jag mig själv att gå bortom att vinna, och att förlora – och istället uttrycka mig själv ovillkorligt – utan rädsla – utan begär – här som mitt andetag – i varje ögonblick

När jag märker att jag tävlar med människor i min värld om att få vara den mest talangfulla, intelligenta, eller framgångsrika människan – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag slutar försöka marknadsföra mig själv till andra genom beteende och ord – för att få andra att avguda mig och se mig som överlägsen och bäst – och jag åtar mig själv att istället uttrycka mig själv här med och som min mänskliga fysiska kropp – utan att försöka marknadsföra mig själv – utan att vilka, eller försöka bli någonting som jag tror andra kommer se upp till

När jag märker att jag rör mig själv utifrån en utgångspunkt av att vilja bli ansedd som en vinnare, och vara bäst – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det finns inget sådant som att vara ”bäst” – utan det är en idé som marknadsfört i vår värld baserat på misstaget att tro att människor överhuvudtaget kan jämföras med varandra; således åtar jag mig själv att sluta försöka jämföra mig själv med andra, och vara någonting som jag tror är ”bra” för att på så vis känna mig överlägsen andra – utan istället uttrycka mig själv avkopplat och ledigt i och som varje ögonblick – här

När jag märker att jag håller tillbaka mig själv eftersom jag är rädd för att förlora – rädd för att göra bort mig – och rädd för att inte bli ansedd av andra såsom en vinnare – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är alltid begränsande att vilja ha ut någonting speciellt från ett visst ögonblick – att vilja att någon annan ska vara på ett visst sätt för att jag ska känna mig bekväm och lugn inom mig själv; således åtar jag mig själv att sluta försöka få andra att se mig som en vinnare – och jag åtar mig själv att istället andas och uttrycka mig själv här – bekväm och lugn med mig själv – och utan att söka efter någonting mer – för jag ser att det finns ingenting mer att få

Dag 177: Röd i Ansiktet

Självskriverier

Skolan är en plats där jag stött på otroligt många av mina egna inre hemligheter, och genom att gå i skolan – och se vad slags upplevelser som kommer upp inom mig i skolan har jag kunnat öppna upp en helt ny värld av och som mig själv. Dagens punkt som jag ska behandla kom upp då jag befann mig själv i skolan.

Situationen var följande: jag befann mig i skolan på ett seminarium. Och på dagens seminarium var det sagt att vi (klassen) skulle behandla ett par rättsfall. Seminariet började med att läraren ställde en fråga ut i klassen, och ingen svarade – själv visste jag svaret – men jag ville inte svara eftersom jag brukar svara så ofta, och jag vill ge några andra chansen att svara. Men – ingen verkade vilja så svara och därför tog jag hand om den saken. Och det är här jag ska ta upp den första punkten – nämligen rädslan inför att svara i klassen – jag bär fortfarande en sådan rädsla inom mig – och den härstammar från rädslan att ha fel, och säga någonting som är ”dumt” och som mina klasskamrater kommer skratta åt och säga är ett konstigt, och ogenomtänkt svar.

Även fast jag hade denna rädsla inom mig – som leder till en slags tvekan, och nervositet precis innan jag svarar på en fråga – så gjorde jag det – och läraren tyckte mitt svar var bra. På grund av detta kände jag mig själv litet stolt, och speciell – och lite bättre än mina klasskamrater.

Senare under seminariet ställde läraren ytterligare fråga, och då beslutade jag mig för att återigen svara. Denna gång svarade jag dock fel – och genast fylldes jag med skam, ångest, och genans – usch vad dum jag tyckte jag var – och det kändes som att alla mina klasskamrater tittade på mig och inom sig själva tänkte att ”fyfan vad korkad han är!”

Det är otroligt begränsande att vara rädd för att svara fel, och att skämmas, och känna mig själv generad när jag svarar fel – varför ska jag skämmas för det? Vad är det för fel med att inte svara rätt på en viss fråga? Det finns absolut ingen rationell, och logisk förklaring till varför jag borde skämmas för att inte ha viss kunskap som läraren vill att jag ska ha – utan detta är endast en inlärd kulturell psykologisk mekanism – att tydligen så är det skamfyllt att inte svara rätt, att inte veta alla svaren – och att inte fullständigt briljera med en mängd nyvunnen kunskap på alla möjliga sätt och vis.

Denna skam, och genansen är primärt vad jag ska arbeta med idag – eftersom det är just den som jag är så rädd för att uppleva – att andra ska se mig som ”dum!” – och det är på grund av detta som jag många gånger kompromissar, och håller mig själv tillbaka – eftersom jag är rädd för att andra ska se mig som dum!

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skämmas och känna mig själv generad när jag svarar fel på frågor – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig bli kulturellt indoktrinerad i att tro att det är någonting dåligt, och skamfyllt att inte ha kunskap och kunnande om saker och ting som testas och prövas i skolan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en polaritet när jag är i skolan – där jag när jag svarar på en fråga och får ett positivt genmäle från läraren känner mig själv speciell, och överlägsen mina klasskamrater – och när jag får ett negativt genmäle – att jag då känner skam, ångest, och underlägsenhet – och som om alla mina klasskamrater tittar på mig och det felet jag har gjort

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att denna punkten av att känna mig speciell när läraren säger att jag har rätt, och underlägsen, och skamfylld när läraren säger att jag har fel – är otroligt självbegränsande – och leder i grund och botten till att jag endast säger, och uttrycker sådant som jag vet kommer mottas positivt av människor i min värld – och således håller mig själv tillbaka från att säga sådant som jag vill säga, eller behöver säga och kommunicera för att vara effektiv i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det är begränsande att se och definiera mig själv som ”duktig i skolan” eftersom jag då existerar i och som en polaritet inom mig själv i förhållande till att vara ”dålig i skolan” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i förhållande till vad för betyg jag får, och vad lärarna säger om mig – och tro att jag måste bli ansedd såsom att vara duktig, och effektiv för annars drar jag skam över mig själv – och jag kommer bli generad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv genom att existera i polariteten inom och som mig själv av att jag antingen är duktig och lyckad – och har gjort bra ifrån mig – eller att jag är dålig, korkad, och har gjort dåligt ifrån mig – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skämmas, och känna mig generad när jag är ”dålig” – alltså när jag inte får de perfekta betygen, eller har exakt rätt såsom jag ”borde ha rätt” i skolan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det finns en rationell och logisk upplevelse som heter ”att vara generad” – och tro att det någonsin finns en situation som i sig självt kan göra mig ”generad” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att – nej – det finns ingen situation som i sig självt kan göra mig generad – eftersom genans är en upplevelse jag skapat inom och som mig själv genom att härma andra, och genom att tänka – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att helt enkelt förlåta mig själv för att jag tillåtit mig själv att vara styrd, och begränsas av genans istället för att bara se, inse och förstå att genans rent faktiskt inte existerar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att konsekvensen av att hålla kvar vid genans, och skam såsom verkliga, och beaktansvärda upplevelser – är att jag fullständigt begränsar mig själv, och gör mig själv till en slav åt de situationer jag hamnar – och där jag håller mig själv tillbaka, och förtrycker mig själv – och säger så lite som möjligt, och gör så lite som möjligt – bara så jag ska kunna vara säker på att ingen människa i min omvärld på något sätt tycker illa om mig och ser mig som ”dum” – och såsom att jag är generande – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv säga ”fuck you genans – jag låter inte denna upplevelsen styra vem och hur jag är – och vad jag säger, inte säger, gör eller inte gör i detta ögonblick – för det bestämmer istället jag själv” – och således sluta ge makt åt en upplevelse av genans och istället ge mig själv makten att styra och dirigera mig själv

Självåtaganden

När jag märker att jag skäms, och känner mig själv generad när jag svarar fel på frågor i skolan – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – den här punkten att skämmas när man svarar fel är fullständigt korkad – för hur ska man någonsin kunna lära sig rätt om man aldrig vågar svara fel – och fråga om man inte förstår? Således åtar jag mig själv att sluta att skämmas – och sluta att känna mig generad när jag inte vet, eller när jag inte svarar rätt i skolan – och jag åtar mig själv att istället andas och låta mig själv lära mig utan självfördömande

När jag märker att jag i skolan går in i och existerar utifrån en polaritet – att jag känner mig själv duktig, och positivt laddad när jag svarar rätt – och dålig, skamsen, och nervös när jag svarar fel på en fråga – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – det inte finns någonting bra med att svara rätt, eller någonting dåligt med att svara  fel – utan utbildning handlar om att integrera viss kunskap för att kunna använda denna praktiskt vid ett senare tillfälle – och inte om att ha rätt, eller inte ha fel; således åtar jag mig själv att sluta skapa personliga upplevelser i förhållande till den kunskap jag lär mig i skolan – och istället bara lära mig själv den här

När jag märker att jag endast säger sådant som jag är säker på kommer mottas positivt av människor i min värld, och därigenom håller tillbaka mig själv från att tala och uttrycka andra viktiga och relevanta punkter – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – de är begränsande och självkomprometterande att bara säga vad jag vet andra kommer tycka om – för det betyder jag undanhåller sådant som faktiskt är viktigt och relevant; således åtar jag mig själv att säga allt det som jag ser är viktigt att jag ska säga – och som praktiskt kommer leda till ett mer effektivt liv för mig och andra

När jag märker att jag ser, definierar, och känner om mig själv att ”jag är duktig i skolan” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka – och jag ser, inser och förstår att om jag definierar mig själv utifrån min externa verklighet – då skapar jag ett stort hål i min värld som jag kan falla ned i – för vad händer om min lärare plötsligt säger till mig att jag är en dålig elev? Då försvinner min definition av mig själv – och jag går in i en slags rädsla, och känsla av att jag är sämst; således åtar jag mig själv att inte ge mig själv en definition i och som polaritet – utan istället se, inse och förstå att jag är HÄR – jag är denna fysiska verklighet här – och alltså varken dålig, eller bra – negativ eller positiv utan HÄR

När jag märker att jag antingen har en positiv eller negativ upplevelse av och som mig själv i förhållande till skolan – då stoppar jag mig själv, tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – jag kan inte känna mig duktig i skolan, utan att också känna mig dålig i skolan – och att således all energi existerar i och som polaritet – varför det är begränsande att tro att man är duktig i skolan, och även begränsande att tro att man är dålig i skolan; således åtar jag mig själv att leva och uttrycka mig själv här en och jämlik med och som min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag upplever mig själv generad, och skamsen och jag tror att det är situationen i sig självt som skapar min upplevelse av mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – sanningen är att upplevelsen av att känna mig generad är en kulturell myt – någonting som programmerats in i mig genom att jag observerat och härmat min omgivning; således slutar jag att definiera mig själv som generad – och tro att situationer kan göra mig själv generad – eftersom jag ser att det är jag som bestämmer vem jag är – och inte min kulturella programmering

När jag märker att jag agerar utifrån en rädsla för att bli generad, eller att jag håller kvar vid en upplevelse av och som mig själv av att känna mig generad och bortgjord – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – om jag rör mig själv utifrån rädslan att bli generad – då begränsar jag mig själv och tar beslut utifrån någonting som faktiskt är en illusion – och illusionen är således att tro att genans faktiskt utgör en riktig upplevelse som jag måste ta i beaktande då jag rör mig själv i och som mitt liv; således åtar jag mig själv att sluta beakta genans såsom en riktig, och värdefull upplevelse som jag måste beakta då jag tar beslut och lever mig själv i och som min värld