Monthly Archives: March 2013

Dag 213: Socialitetskaraktären – Problem/Lösning/Belöning (Del 7)

Idag är det sju dagar sedan jag började skriva ut socialitetskaraktären – och idag ska jag sammanfatta och gå igenom vad jag har kommit fram till i mina skriverier, i min självförlåtelse, och mina självåtaganden. Detta ska jag göra i strukturen av problem/lösning/belöning.

Jag ska alltså visa vad som är problemet med socialitetskaraktären. Sedan visa på vad som är lösningen till dessa problem, och därefter vad belöningen är för att korrigera och ändra på dessa problem.

Problem

Problemet med att leva, och medverka i och som socialitetskaraktären är att jag inte är här med mig själv – och inte låter mig själv uppskatta min omgivning, uppskatta detta ögonblick här med min kropp – utan istället är jag inne i mitt sinne jagandes efter att få bli socialt erkänd.

Men jag blir aldrig socialt erkänd, i vart fall inte till den nivå jag önskar. Och om jag någonsin hamnar i en position av att bli accepterad av några människor, då känner jag det som om jag måste bli mer accepterad, mer erkänd, och mer omtyckt – alltså är socialitetskaraktären ett begär efter att få bli socialt accepterad som är otröstligt och som inte leder mig någon vart. Detta är ytterligare ett problem, att socialitetskaraktären inte leder mig framåt, till expansion, och till ett bättre jag – utan socialitetskaraktären leder mig endast i cirklar där jag söker efter samma sak om och om igen; att få bli accepterad, omtyckt och älskad.

Lösning

Lösningen på problemet är att ge mig själv acceptans, kärlek, och erkännande – och sluta söka efter det utanför mig själv. Således – är lösningen att vända min sökande efter andras erkännande – inåt mot mig själv – och istället börja söka efter mitt eget erkännande, vilket jag behagligt nog inte behöver söka efter – eftersom det är någonting jag kan ge till mig själv i varje andetag utifrån något så enkelt som ett beslut.

Lösningen är alltså inte att försöka bli accepterad – och kämpa ännu hårdare för att nå en stark social position – utan det är att ge upp denna kamp för social överlägsenhet, och istället lära känna mig själv – och vara som den där vännen till mig själv som jag alltid tyckt att jag inte haft.

Belöning

Belöningen av att applicera lösningen av att leva självkärlek, självacceptans, och själverkännande – är att jag äntligen kan slappna av, och låta mig själv leva i varje ögonblick – och vara medveten om varje liten detalj – och varje litet andetag – och äntligen sluta hoppas på att en dag ska allt bli ”perfekt” – och istället leva perfektion här med mig själv i varje andetag.

Belöningen är att jag tar tillbaka min makt att bestämma över hur jag ska uppleva mig själv – och att jag tar tillbaka min makt att älska, och tycka om mig själv – och vara tillfredställd och fullständigt nöjd med endast min kärlek – och mitt erkännande av mig själv.

Sammanfattande vlog

Till sist vill jag dela med mig av en vlog som jag gjort på engelska i vilken jag sammanfattar och går igenom de punkter som jag funnit då jag arbetat med socialitetskaraktären.

 

Enhanced by Zemanta

 

Advertisements

Dag 212: Socialitetskaraktären – Omdefiniera Ord (Del 6)

Nu då jag har gått igenom alla dimensioner i socialitetskaraktären är det dags att titta på de ord som varit prevalenta i denna karaktären – och omdefiniera dessa.

De ord som jag återkommande sett då jag arbetat med denna karaktären är vänskap, och trevlig – så dessa ord ska jag omdefiniera.

Vänskap

Nuvarande definition på ordet i världen

1. The quality or condition of being friends.

2. A friendly relationship: formed many new friendships over the summer.

3. Friendliness; good will: a policy of friendship toward other nations.

Hur jag har upplevt/förstått/levt ordet

Vänskap är någonting jag sätt som värdefullt i mitt liv – såsom någonting viktigt, och som gör mig till en mer respektabel, och erkänd människa. Så – därför har jag spenderat en stor del av mitt liv att söka efter vänskap – och få känna mig själv inkluderad av en viss människa, eller grupp av människor.

Det är intressant att jag aldrig tänkt på att vara vän med mig själv – och att etablera vänskap med mig själv – istället för att söka vänskap från andra människor. Detta är i vart fall någonting som jag missat – och istället har vänskap varit någonting som jag exklusivt sett kunnat ges till mig från andra människor – och jag har sett det som om att jag måste kämpa, och göra mig till för att få ta del av denna vänskap – och jag måste visa mig från ”min bästa sida”.

Vänskap har alltså för mig aldrig riktigt varit en sann vänskap – såsom en slags nära intimitet med en annan människa – utan istället har det varit en symbol för socialt värde.

Ljuda ordet

svenska:
Vän-skap
Väl-skapt
Värld-skapa
Vänlig-egenskap

engelska:
Friendship
Friend-ship
Find-ship
Freed-ship
Free-end-ship

Kreativt skrivande om ordet

Det ljud som jag tycker ringer mest sant om ordet vänskap är ”vänlig egenskap” – vilket då skulle betyda att man lever ordet vänskap genom att stå en och jämlik med en vänlig egenskap – och en vänlig egenskap i detta fallet hade varit att behandla en annan såsom man själv vill bli behandlad – att ge såsom man vill få – och således lever man då vänskap genom att ge till andra människor i ens omvärld precis såsom man själv skulle vilja att de skulle ge tillbaka.

Vänskap blir då inget som exklusivt kan ges av andra människor – utan är någonting som jag kan leva och uttrycka utan att någon annans tillstånd.

Slutgiltig definition

”Vänskap” = Att uttrycka sig själv med andra människor på sånt sätt att man ger såsom man vill få – man uttrycker en vänlig egenskap

Kontrollfrågor

Representerar min definition av ordet vad ordet betyder?

Ja

Är min definition av ordet fri från polaritet?

Ja

Kan jag stå vid min definition av ordet i evigheter?

Ja

Trevlig

Nuvarande definition på ordet i världen

1. Pleasing and agreeable in nature: had a nice time.

2. Having a pleasant or attractive appearance: a nice dress; a nice face.

3. Exhibiting courtesy and politeness: a nice gesture.

4. Of good character and reputation; respectable.

5. Overdelicate or fastidious; fussy.

6. Showing or requiring great precision or sensitive discernment; subtle: a nice distinction; a nice sense of style.

7. Done with delicacy and skill: a nice bit of craft.

8. Used as an intensive with and: nice and warm.

Hur jag har upplevt/förstått/levt ordet

När jag var liten kommer jag ihåg att min mamma brukade referera och bedöma människor med huruvida hon tyckte de var trevliga eller inte. En trevlig människa var en bra människa, och en som inte var trevlig, det var inte en bra människa. Det högsta betyget en människa kunde få var alltså att bli ansedd såsom trevlig av min mamma.

Jag har också anammat detta synsätt, och när jag ser på hur jag kommenterat människor som jag träffat i mitt liv, så kan jag se att jag gjort detta genom att bedöma dem som antingen ”trevliga” eller någonting annat.

Trevlig är alltså i mitt vokabulär för närvarande någonting som är bra – och eftersträvansvärt – och jag har känt mig positivt laddad när jag hört något kommentera eller omnämna mig såsom att vara trevlig – detta har jag tyckt om.

Ljuda ordet

svenska:
Trev-lig
Tre-liv
Trev-lid
Trevande-och-blid

engelska:
Nice
Mice
No-ice

Kreativt skrivande om ordet

Det står klart att ordets ljud tyder på att trevlig är någonting som beskriver en placid, passiv, och tillbakadragen personlighet – alltså – någon som inte står ut – utan som istället har bemästrat färdigheten att vara tilltalande, och omtyckt av alla människor. Och detta uppnås genom att helt enkelt hålla med alla människor, och vara tillmötesgående – och inte på något sätt säga, eller nämna någonting som andra inte skulle hålla med om.

Detta är alltså en ganska trist, och tråkig definition av ordet – och därför måste definitionen av trevlig för ändras – för just nu betyder att vara trevlig i princip att man är villig att kompromissa och förtrycka sig själv för att få andra att tycka om en.

Trevlig borde istället vara att man visade att man står upp för livet – vad som är bäst för alla – och man eftersträvar en värld som är givande, och gynnande för alla varelser i denna existens. Alltså att man står för livet – Till-liv.

Slutgiltig definition

”Trevlig” = Att stå för, agera, och leva på en daglig basis – utifrån en princip av att göra mot en annan såsom man själv vill ta emot

Kontrollfrågor

Representerar min definition av ordet vad ordet betyder?

Ja

Är min definition av ordet fri från polaritet?

Ja

Kan jag stå vid min definition av ordet i evigheter?

Ja

Enhanced by Zemanta

MamaMama-san, in Japan and East Asia, a woman in a position of authority

Dag 211: Socialitetskaraktären – Fysisk Upplevelse, och Konsekvens (Del 5)

Idag kommer jag att gå igenom dimensionerna fysisk upplevelse, och konsekvens.

7) Fysisk upplevelse

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in och som en fysisk upplevelse av mig själv av att uppleva en press i mitt solar plexus, och en upplevelse av att inte kunna sitta still – utan känna mig rastlös i min kropp – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att denna fysiska upplevelse indikerar att jag har gått in i, och blivit besatt av socialitetskaraktären – vari jag känner det som om att jag måste röra mig själv, och jag måste göra någonting – för att kunna känna mig själv tillräckligt accepterad, och omtyckt i den sociala grupp vari jag befinner mig

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterad mig själv att uppleva mig själv fysiskt pressad, och rastlös – som om jag inte kan koppla av och vila i min kropp för jag känner det som om att jag konstant måste röra mig själv till nästa ställe, till nästa plats – och som om att jag måste hitta nya relationer, nya sociala kontakter – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas på så sätt att jag slappnar av i min kropp – och att jag låter mig själv vara och uppleva mig själv bekväm i och som min fysiska upplevelse av mig själv – och jag inte ger någon uppmärksamhet till emotioner, tankar, och känslor – utan istället fokuserar på att andas och slappna av i och som min kropp

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i och som – och existera i en fysisk upplevelse av att känna det som om att jag inte kan sitta stilla – och som om att jag kommer förlora mig själv, och bli alltför pressad, och obekväm i min kropp – om jag sitter kvar, och inte medverkar i de tankar, och upplevelser som kommer upp inom mig – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att träna på att andas ut de upplevelser av att känna mig själv pressad som kommer upp inom mig – och koncentrera mig själv på att andas effektivt här med och som min mänskliga fysiska kropp – och inte skapa en upplevelse av mig själv av att känna det som om att jag inte kan vara här med min kropp

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå – att när jag upplever en press över mitt solar plexus, och en slags irritation i min kropp – som om att jag känner det som att jag måste röra mig för att kunna slappna av – då ser, inser och förstår jag att jag har gått in i socialitetskaraktären – och att denna fysiska upplevelse har sitt bränsle i att jag medverkar i vissa typer av tankar, och upplevelser – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på att andas här – och föra mig själv tillbaka till min mänskliga fysiska kropp – och inte medverka i upplevelser – utan istället medverka i och som min fysiska kropp – och min fysiska medverkan i denna världen

Självåtaganden
1. När jag märker att jag går in i, och medverkar i en fysisk upplevelse av mig själv att känna en press i mitt solar plexus, och en upplevelse av rastlöshet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att detta är tecken på att jag är besatt av socialitetskaraktären – och att jag inte låter mig själv uttrycka mig själv i enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp; således åtar jag mig själv att stoppa mig själv – att andas – och att istället uttrycka mig själv här i enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp – genom att vara avslappnad – lugn – och bekväm inom mig själv – och min kropp

2. När jag märker och ser att jag upplever mig själv fysiskt pressad, och rastlös, som om jag inte kan koppla av och vila i min kropp – för att jag känner det som om att jag måste röra mig själv till nästa plats – till nästa situation – till nästa utmaning – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – detta är ett tecken på att jag är besatt av socialitetskaraktären – och att jag således genom detta visar mig själv att jag har en möjlighet att här stoppa, och transcendera denna karaktär – genom att ändra min fysiska upplevelse av och som mig själv – således åtar jag mig själv att andas medvetet på ett sådant sätt att jag slappnar av i min kropp – och sjunker tillbaka i min kropp här

3. När jag märker att jag upplever mig själv pressad, och obekväm i min kropp – och hur jag vrider mitt huvud runtomkring mig för att titta på vad andra gör, och hur andra upplever sig själva – och jag känner det som om att jag måste ”göra någonting” för att kunna sluta uppleva mig själv såhär – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag är i detta ögonblick besatt av socialitetskaraktären – och att jag just nu låter mig själv styras och dirigeras, och motiveras av denna karaktären – och således åtar jag mig själv att stoppa mig själv – att andas och slappna av här med min kropp – och istället för att fokusera på vad som är runtomkring mig – istället fokusera på att andas här med och som min kropp i enhet och jämlikhet

4. När jag märker att jag börjar titta förstrött runtomkring mig, som om jag letar efter någonting som kan göra mig hel – och som kan göra så att jag känner mig själv mer viktig i ett ögonblick – och jag då börjar titta på andras sociala interaktioner – och börjar söka efter eventuella möjligheter att interagera med andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att detta är ett program av och som socialitetskaraktären – eftersom det inte är någonting som jag gör av min egen fria vilja – inget jag gör genom ett beslut – utan någonting som jag gör p.g.a. en upplevelse som kommer upp inom mig; således åtar jag mig själv att sluta medverka i denna fysiska upplevelsen – och istället åtar jag mig själv att dirigera mig själv fysiskt här – och vara specifik och exakt med min fysiska rörelser – och veta varför jag rör mig – hur jag rör mig – och när jag rör mig – och att träna mig själv på att stå som den direktiva principen bakom mina handlingar

8 ) Konsekvenser

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att en konsekvens av att medverka i och som socialitetskaraktären – är att jag överger mig själv – och att jag inte ger uppmärksamhet till mig själv – eftersom jag är upptagen med att leta efter andras uppmärksamhet, och försöka göra mig själv tillräckligt sedd, och hörd, för att få människor i min omgivning att acceptera mig som sin vän – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag överger mig själv – och får inget tillbaka – för de sociala relationer som jag etablerar i denna karaktären är ändå inte riktiga – utan driven av att jag förändrar mig själv för att få andra att tycka om mig

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att en konsekvens av socialitetskaraktären är att jag inte tillåter mig själv att vara mig själv och att skapa och etablera riktiga, substantiella, och genuina förhållanden med människor i min värld – för allt jag bryr mig om i denna karaktären är att få bli omtyckt – inte att faktiskt uttrycka mig själv – dela med mig av mig själv – och leva – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva – och att inte ge uppmärksamhet till att vara mig själv – och låta mig själv interagera i denna världen utan oro för vad andra känner eller tycker om mig

3. Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att en konsekvens av att jag medverkar, och lever utifrån socialitetskaraktären – är att jag inte tillåter mig själv att vara bekväm med mig själv, och leva i varje ögonblick – och låta varje ögonblick i mitt liv vara fullständigt – totalt – och komplett – och detta är eftersom jag i socialitetskaraktären låter mig själv leta efter och söka efter någonting mer – som är där ute – och där borta – någonstans vid horisonten – istället för att jag lever här – med och som min kropp – i enhet och jämlikhet

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att en konsekvens av att jag tillåter mig själv att medverka i och som socialitetskaraktären – är att jag inte låter mig själv leva tillfullo – och att jag istället för att leva – låter mig själv vänta på en dag då mina begär ska förverkligas – för att endast då – den dagen – kunna leva – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv leva varje dag – och låta varje dag vara den ultimata dagen – den dagen då jag ger mitt allt för att uttrycka mig själv – ha roligt – och gå min process här till liv till fullo – och således låta mig själv leva utan ånger

Självåtaganden
1. När jag märker att jag medverkar i och som socialitetskaraktären – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att en konsekvens av att medverka i socialitetskaraktären är att jag inte tillåter mig själv att ge mig själv uppmärksamhet – och att jag låter mig själv vara fejkad, och icke-genuin i relationer med andra människor – således åtar jag mig själv att sluta medverka i denna karaktären – och istället ge mig själv uppmärksamhet, och träna mig själv på att vara genuin och autentisk i interaktioner med andra människor

2. När jag märker att jag medverkar i och som socialitetskaraktären, då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att en konsekvens av att medverka i och som socialitetskaraktären är att jag inte låter mig själv etablera, och skapa riktiga, substantiella, och genuina förhållanden med människor i min värld – vilket naturligtvis är en förlust för min del och den andra människans del – och således åtar jag mig själv att sluta medverka i denna karaktären – och istället för att ha som utgångspunkt i skapandet av sociala relationer – att jag ska bli omtyckt – istället ha som utgångspunkt att jag ska uttrycka mig själv – vara mig själv – dela med mig av mig själv – och helt enkelt uttrycka mig själv avslappnat och självständigt här

3. När jag märker att jag medverkar i och som socialitetskaraktären, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att en konsekvens av att jag tillåter och accepterar mig själv att medverka i och som socialitetskaraktären – är att jag inte låter mig själv slappna av och leva varje ögonblick i mitt liv tillfullo – och leva mig själv komplett – totalt – fullständigt – här – eftersom jag i socialitetskaraktären hela tiden söker efter att få någonting mer – söker efter att få bli accepterad; således åtar jag mig själv att sluta medverka i och som socialitetskaraktären – och istället leva HÄR – i varje ögonblick – i varje andetag – tillfullo och utan att sakna någonting – och utan att försöka bli någonting mer än mig själv här

4. När jag märker att jag medverkar i och som socialitetskaraktären, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att en konsekvens av att medverka i och som socialitetskaraktären – är att jag inte låter mig själv leva här – idag – i detta ögonblick – utan att jag istället väntar på den illusoriska ultimata dagen – då mina begär ska bli tillfredställda och jag äntliga ska kunna känna mig själv tillräcklig för att vara tillfredställd med mig själv och leva; således åtar jag mig själv att inte medverka i denna karaktären – och istället öva mig själv på att leva tillfullo och totalt i varje ögonblick – i varje situation – i varje andetag – och sluta hoppas på, och vänta på den ultimata dagen – den ultimata dagen är alltid här – när jag bestämmer att den är här

Enhanced by Zemanta

Dag 210: Socialitetskaraktären – Sinnesskvaller, och Reaktion (Del 4)

Idag kommer jag att gå igenom dimensionerna sinnesskvaller och reaktioner.

5) Sinnesskvaller

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som sinneskvallret inom mig själv – som lyder: ”jag hoppas jag kan få någon att tycka om mig” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det finns saker som är viktigare än att bli omtyckt – faktiskt – att bli omtyckt är fullständigt irrelevant och gör ingenting för att förändra min upplevelse av mig själv – utan leder endast till en illusorisk och kortvarig känslomässig upplevelse som försvinner efter några minuter

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sinnesskvallra inom mig själv att ”jag vill inte bli sedd som en tråkig människa, för då kanske ingen tycker om mig” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det är självkomprometterande att ändra mig själv för att få andra att lägga märke till mig och tycka om mig – det är som att säga till mig själv att jag inte duger, och att jag måste ha andras uppmärksamhet för att kunna vara tillfredställd med mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och föra mig själv tillbaka hit – och stabilisera mig själv här i och som min mänskliga fysiska kropp

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som sinnesskvallret att ”jag vill inte bli utstött, jag måste se till att vara en del av gruppen” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv, förtrycka och hålla mig själv tillbaka – för att få känna mig själv som om jag är en del av gruppen – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas – och föra mig själv tillbaka hit – och låta mig själv leva utan att söka efter att vara en del av en grupp – utan istället vara en del med och som mig själv – som en helhet här

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som sinnesskvallret att – ”jag hoppas att jag kommer att få andra att se mig, och tycka att jag är trevlig att vara runtomkring” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå – att konsekvensen av att leva utifrån en sådan utgångspunkt är att jag inte låter mig själv stå stabil – stark – och självständig inom och som mig själv – utan att jag gör mig själv beroende av vad andra känner och upplever – och detta är naturligtvis ingenting som är bra för mig – eller som jag faktiskt vill uppleva

Självåtaganden
1. När jag märker att jag medverkar i och som sinnesskvallret inom mig själv att – ”jag hoppas jag kan få någon att tycka om mig” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att vad jag måste fokusera på är att tycka om mig själv – och inte att få andra att tycka om mig – och att tycka om mig själv är den enda punkten jag har makt över, och den enda punkten jag kan styra över – och den enda punkten jag kan ta med mig – och således åtar jag mig själv att hänge mig själv till att tycka om mig själv – och respektera mig själv – genom att stabilisera mig själv i och som min mänskliga fysiska kropp – och sluta jaga efter att få bli accepterad

2. När jag märker att jag medverkar i och som sinnesskvallret att ”jag vill inte bli sedd som en tråkig människa, för kanske ingen tycker om mig” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag kan inte styra över vad andra tycker om mig – och om andra tycker jag är tråkig – ja – då är det deras problem – och det blir endast mitt problem när jag låter mig själv beröras av detta faktum – således åtar jag mig själv att träna mig på att stå orubblig och stabil inom mig själv – och inte bli influerad av andras sinnesupplevelser vare sig de är positiva eller negativa

3. När jag märker att jag medverkar i sinnesskvallret att ”jag vill inte bli utstött, jag måste se till att vara en del av gruppen” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att gruppen är överskattad – om inte gruppen är en punkt som agerar utifrån en princip – där alla i gruppen är självmotiverade och självständiga individer – då är gruppen endast en gängmentalitet som är sammanfogad i rädsla – utan någon riktning – och således är gruppen inte av något substantiellt värde; således åtar jag mig själv att sluta jaga att få bli medlem i och accepterad av grupper – när det faktiskt inte är värt något

4. När jag märker att jag medverkar i och som sinnesskvallret – ”jag hoppas att jag kommer att få andra att se mig, och tycka att jag är trevlig att vara runtomkring” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att om jag endast existerar och lever utifrån en utgångspunkt av att få andra att tycka om mig – då kommer jag inte stå upp och prata sunt förnuft när jag ser missbruk och oacceptabla handlingar – utan jag kommer bara vara tyst och acceptera det för jag är rädd att bli utstött – således åtar jag mig själv att sluta söka efter stöd hos andra och istället utveckla mig själv som en individ – med självstyrka – självmotivation – och självriktning – som inte behöver någon annan att säga om jag gör rätt eller fel

6) Reaktion

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera i och som nervositet, och ångest – att jag inte kommer få vara en del av gruppen när jag är runtomkring människor – att jag inte kommer att få bli accepterad och erkänd såsom en normal och av gruppen godkänd människa – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att träna mig på att stå självständig – på att stå självdriven och orubblig inom mig själv – och inte låta mig själv ändras beroende på vilken omgivning jag befinner mig själv i – och beroende på vilka människor det är som jag interagerar med

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera med att känna mig själv värdelös, och underlägsen när jag är runtomkring människor – och känna det som om att det enda sättet jag kan uppnå värde på är att se till att jag blir accepterad av gruppen – och att jag blir integrerad i gruppen – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stoppa denna upplevelsen – att ta mig själv tillbaka hit – och respektera mig själv genom att sluta söka och kompromissa mig själv för att få bli omtyckt av andra – utan istället tycka om mig själv

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som reaktionen av att känna mig själv ensam, och utan att ha en nära, och substantiell kontakt med människor i min värld – förhållandelös – och jag förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag måste etablera förhållande med andra människor, och integrera mig själv i gruppen för att få bort denna upplevelsen – och känna mig själv bekväm med mig själv och som om att jag duger – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att helt enkelt bestämma att jag duger – att helt enkelt bestämma att jag är tillräcklig och att jag inte behöver göra någonting – eller vara någonting – för att acceptera mig själv här

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som reaktionen av att känna saknad när jag är runtomkring andra människor – och känna det som om att så länge jag inte pratar med någon – eller går i närheten av någon – eller är i närheten av någon – så saknar jag intimitet – saknar närhet – och saknar att få vara en del av gruppen – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att vad det är jag saknar – är mig själv – och vad jag inte gett till mig själv är egenvärde – och är att säga till mig själv att jag är tillräcklig som jag är och behöver ingen annan att säga att jag duger

Självåtaganden
1. När jag märker att jag reagerar i och som nervositet, och ångest – att jag inte kommer få vara en del av gruppen när jag är runtomkring människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – jag behöver inte existera i och som denna ångesten, och nervositeten – och jag behöver inte söka säkerhet, eller trygghet hos andra människor – eftersom jag kan leva trygghet och säkerhet här med mig själv – genom att vara säker på mig själv – genom att veta vem jag är i varje andetag – varför jag är här – och hur jag är här; således åtar jag mig själv att träna mig själv på att vara trygg i mig själv – lugn och säker – och veta vem jag är oavsett i vilken omgivning eller omständighet jag befinner mig själv i

2. När jag märker att jag reagerar med att känna mig själv värdelös, och underlägsen när jag är runtomkring människor – och känna det som om att det enda sättet jag kan uppnå värde på är att se till att jag bli accepterad av gruppen – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att värde är ingenting jag kan få av en grupp – det är ingenting som jag kan få genom att vara duktig för någon annan – utan värde är någonting som jag ger till mig själv – och som jag beslutar mig själv för att leva – således åtar jag mig själv att sluta söka efter värde – att se, inse och förstå att sökandet efter värde är faktiskt självmanipulation för att inte genast ta beslutet och leva värde här – således åtar jag mig själv att ta beslutet här – med och som mig själv och leva egenvärde

3. När jag märker att jag medverkar i och som reaktionen av att känna mig själv ensam, och utan att ha en nära, och substantiell kontakt med människor i min värld – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det jag söker efter – och känner att jag saknar – är mig själv – och är ett förtroende, och en tillit till mig själv – en substantiell relation med och som mig själv – således åtar jag mig själv att träna på att etablera en sådan relation med mig själv – och göra meningen med varje dag – att etablera och skapa en förtroendefull och givande relation med mig själv

4. När jag märker att jag medverkar i och som en reaktion av att känna saknad inom mig själv när jag är runtomkring andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det finns ingenting att sakna – för jag kan ge mig själv här det jag känner att jag saknar – genom att leva det ord jag upplever att jag saknar – såsom t.ex. kärlek, och acceptans – detta är ord som jag kan leva här – genom att t.ex. låta mig själv vara lugn och bekväm med mig själv – och helt enkelt vara mig själv och inte oroa mig själv för att jag uttrycker mig själv konstigt – felaktigt – eller på ett sätt så att andra inte tycker om mig – utan acceptera och tycka om mig själv istället

Enhanced by Zemanta

Dag 209: Socialitetskaraktären – Fantasi, och Tanke (Del 3)

Bloggserien fortsätter – och idag ska jag gå igenom fantasi, och tankedimensionen av socialitetskaraktären.

3) Fantasi

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fantisera, och drömma om att få vara socialt accepterad av alla människor i min värld – och få ha en nära, djup, och fantastisk relation med alla människor i min värld – där jag är omtyckt av personen i fråga – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv, tappa bort mig själv – och istället för att fokusera på mig själv här – istället för att fokusera på att leva och uttrycka mig själv – istället bli besatt av att få vara någon i andras ögon – istället för att helt enkelt vara mig själv här – och vara tillräcklig – fullständig – och hel med mig själv

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fantisera, och drömma om att få vara socialt omtyckt – och få ha en grupp människor som följer mig vart jag än går, och som anser mig vara deras bästa vän – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv, och förändra mig själv för att få bli omtyckt av andra människor – för att få bli ansedd, erkänd, och definierad av andra människor som att vara en ”nära vän” – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera mig själv ensam – och hel – fullständig – här med mig själv – utan att behöva ha någon som säger till mig att jag är tillräcklig

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som en fantasi av att jag är överlägsen människor i min värld, jag är den mest framstående – den största – och den mest högt utbildade – och alla vill vara min vän och min närmaste allierad – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att drömma om att detta ska bli verklighet – och känna, och tänka att om detta blir verklighet – då kommer jag äntligen kunna slappna av – jag kommer äntligen kunna känna mig nöjd med mig själv och inte längre uppleva det som om jag behöver kämpa för att ta mig någon vart i detta livet

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fantisera, och drömma om att få vara en supersocial människa – som har ett enormt socialt nätverk – och som på grund av detta är ansedd av människor såsom att vara mer värd än vad en normal människa är – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas – föra mig själv tillbaka hit – och se, inse och förstå – att det finns ingen människa som är mer värd än en annan – och det finns absolut inget som ger mig något högra värde om jag har ett stort socialt nätverk

Självåtaganden
1. När jag märker att jag fantiserar, och drömmer om att få vara socialt accepterad av alla människor i min värld – och få ha en nära, djup, och fantastisk relation med alla människor i min värld – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det finns inget vackert att hämta i en fantasi – för en fantasi är alltid en produkt av icke-verklighet – och är alltså ingenting som faktiskt existerar – således förstår jag att en fantasi verkar som om den har substans på grund av att jag kopplat en viss upplevelse till fantasin – men att denna känslomässiga upplevelsen faktiskt existerar inom mig redan – och har inget med den fysiska verkligheten att göra; således åtar jag mig själv att sluta fantisera om att få vara populär – och omtyckt – och istället fokusera på att uttrycka mig själv här med och som min kropp – vara autentisk och genuin i och som mitt uttryck av mig själv – och inte göra mig själv till för att få ha relationer och förhållanden med människor

2. När jag märker att jag drömmer och fantiserar om att få vara socialt omtyckt – och få ha en grupp människor som följer mig vart jag än går – och som anser mig vara deras bästa vän – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna fantasi är en punkt som håller mig fast i begär – och fast i en önskan om att få vara tillfredställande för andra – och som leder till att jag kompromissar och förändrar mig själv för att få passa in – således åtar jag mig själv att sluta fantisera om – och hoppas att få passa in – och istället åtar jag mig själv att vara bekväm med och som mig själv här – i min mänskliga fysiska kropp

3. När jag märker att jag medverkar i och som en fantasi av att jag är överlägsen människor i min värld – att jag är den mest framstående – den störste – och mest högt utbildade – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – detta begär leder mig inte någon vart – det är endast en fantasi som finns i mitt huvud och kommer aldrig bli, och aldrig vara någonting mer än just det – således åtar jag mig själv att sluta fantisera och istället leva praktiskt i och som varje andetag – här med min kropp

4. När jag märker att jag drömmer, och fantiserar om att få vara en supersocial människa – som har ett enormt socialt nätverk – och som på grund av detta är ansedd av människor såsom att vara mer värd än vad en normal människa är – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det är begränsande att vara definierad som någonting överhuvudtaget – för om jag är fast i en definition av mig själv – så kan jag inte välja att uttrycka mig själv såsom vad som är bäst för alla i och som varje andetag; således åtar jag mig själv att sluta försöka hitta och skapa en definition av och som mig själv – och jag åtar mig själv att istället uttrycka mig själv här – en och jämlik med och som min mänskliga fysiska kropp

4) Tanke

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som en tanke inom mig själv – av att se mig stå på ett berg – och stå framför en stor folkmassa – och bli applåderad och hurrad av denna folkmassa – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att röra mig själv utifrån, och försöka skapa min värld till att bli såsom denna tanken inom mig gestaltar – i tron att tanken som kommer upp inom mig är en slags sanning – och en förutsägelse om hur mitt liv kan bli om jag bara följer efter och ger mig själv hän till tanken

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som en tanke av att se mig själv vinna över andra människor – ha ett magnifikt intellekt och vara överlägsen andra i tal och skrift – och bli erkänd såsom överlägsen i av akademiker runtomkring i världen – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte sluta att försöka få erkännande av andra – sluta röra mig själv, och leva utifrån en utgångspunkt av att tro att om jag inte får erkännande av människor i min värld – och ger mig själv hän till att försöka få människor att älska mig – att tro att jag då är värdelös – istället för att se, inse och förstå – att värdelös är någonting som jag inte kan vara eftersom det är upplevelse och inte en faktiskt fysisk verklighet

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge mig själv hän till en tanke om att se mig själv vara uppsatt över andra människor – sitta på en tron och besvara andra människors frågor om livet – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha ett begär av att få vara ansedd såsom en unik – filosofisk – och transcendental – vis – människa – som människor kommer lång väg för att träffa och få råd av – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara nöjd med mig själv – och att erkänna mig själv – och vara tillfreds med mig själv och inte försöka bli eller vara någonting mer än enkelheten av och som mig själv här – såsom ett andetag i taget

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att de tankar som kommer upp inom mig – som visar en bild av mig som en stor – social – och erkänd människa – kommer aldrig att leda till någonting hur ofta jag än följer efter dessa tankar – hur ofta jag än skapar mig själv utifrån dessa tankar – på grund av den enkla anledningen att dessa tankar inte är riktiga och korrekta avbildningar av verkligheten – utan är endast en tolkning av verkligheten gjord i och som upplevelse – istället för att se verkligheten här – en och jämlik

Självåtaganden
1. När jag märker att jag medverkar i och som en tanke av att se mig själv stå på ett berg – framför en stor folkmassa – och bli applåderad och hurrad – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det finns inget av storhet – eller värde – i att få uppmärksamhet från en stor grupp människor – för fortfarande är jag densamma som jag alltid varit – min kropp är densamma – min upplevelse av mig själv är densamma – och inget har faktiskt förändrats – således åtar jag mig själv att föra mig själv tillbaka hit – och fokusera på mig själv och vem jag är i varje andetag – och inte huruvida jag är ansedd av andra såsom att vara speciell

2. När jag märker att jag medverkar, och rör mig själv utifrån en tanke av att se mig själv vinna över andra människor – ha ett magnifikt intellekt och ara överlägsen andra i tal och skrift – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag är inte överlägsen – jag är inte bättre än – jag är inte mer än någon annan – eftersom allt består av samma material – samma substans – och allt har samma grund; således åtar jag mig själv att sluta försöka bevisa mig själv inför andra – och istället fokuserar jag på att leva i varje andetag – andas här – och se till att jag enar mig med mitt ursprung såsom min mänskliga fysiska kropp

3. När jag märker att jag medverkar i och som, ger mig själv hän till en tanke om att se mig själv vara uppsatt över andra människor – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår – jag kan aldrig vara överlägsen en annan – för jag är och består av precis samma stoff som en annan – och således existerar samma möjligheter – samma grundläggande potential i alla former av substans som är här – och alla är jämlika i detta – således åtar jag mig själv att sluta tävla och istället ge fokus och uppmärksamhet till att leva – och etablera mig själv i min kropp – och stabilisera mig självs

4. När jag märker att jag följer efter en tanke inom mig – såsom en tanke som är en bild av mig såsom en stor – social – och erkänd människa – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det finns inget sådant som en ”stor” människa – jo – visserligen finns den praktiska punkten av en stor människa såsom någon som faktiskt är fysiskt stor – men den ”stora” människan i formen av att var överlägsen andra människor – detta finns inte och är endast en idé som existerar i huvudet hos människor; således åtar jag mig själv att sluta fokusera på idéer om mig själv och andra såsom att vara stora eller små – och istället fokusera på att leva med min kropp – och helt enkelt vara så stor som min kropp är här

Enhanced by Zemanta

Dag 208: Socialitetskaraktären – Rädsla, och Begär (Del 2)

Jag fortsätter idag att arbeta med socialitetskaraktären – och jag kommer nu att börja ta mig igenom de olika dimensioner som karaktären består av – applicera självförlåtelse, samt självåtaganden på de punkter som jag ser.

1) Rädsla

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd, och nervös för att jag inte duger – och för att jag inte är lika mycket värd som andra människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jämföra mig själv med andra människor, och jämföra människor mot varandra – och evaluera människor – och skapa en social hierarki inom mig själv – där jag fördömer människor utifrån hur mycket värde jag tycker de har i förhållande till varandra – och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället se, inse och förstå att alla är värda detsamma – att ingen är mer värd än en annan och att det således inte finns någon grund att frukta att förlora mitt värde som människa

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte passa in, och vara rädd för att bli sedd av majoriteten såsom att vara nördig, töntig, utanför, och av lägre socialt värde än andra människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge mig själv ett inbillat socialt värde genom att jämföra mig själv med andra människor – och skapa detta värde inom mig själv genom att jämföra mig själv med andra och analysera hur många sociala interaktioner jag har med andra – jämfört med andra människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tappa bort mig själv såsom självuttryck – såsom människa och varelse här – genom att försöka vara någonting jag inte är för att uppnå min idé av egenvärde

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte bli ansedd av människor i min värld såsom att jag passar in – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att önska, och ha ett begär av att passa in – och vara rädd för att om jag inte passar in – så kommer jag att bli ensam, och känna mig själv emotionellt sårad – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid en upplevelse av att känna mig emotionellt sårad när jag inte tycker mig själv vara accepterad och erkänd av majoriteten i en social konstellation

4. jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte vara accepterad av en social konstellation – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tillåtit mig själv att kompromissa mig själv – och förändra mig själv för att få passa in – och för att få känna mig själv accepterad av andra människor – istället för att jag tillåtit och accepterad mig själv att leva – uttrycka mig själv naturligt här – såsom mitt naturliga och vanliga uttryck av mig själv utan att försöka göra mig till – eller försöka få erkännande av människor i min värld

Självåtagande
1. När jag märker att jag upplever mig själv rädd och nervös för att jag inte duger, och för att jag inte är lika mycket värd som andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag är värd lika mycket som alla andra – att jag har mitt värde här med mig för att jag är en jämlik del av denna existens – i det att jag är fysisk och materiellt manifesterad här såsom en kropp – såsom fysiska molekyler och celler – vilket är detsamma för allt annat som existerar i denna världen; således åtar jag mig själv att sluta känna mig själv mindre värd, mindre betydelsefull – och se, inse och förstå att jag är här i enhet och jämlikhet precis som allt annat

2. När jag märker att jag upplever mig själv rädd för att jag inte ska passa in, och rädd för att bli sedd av majoriteten såsom att vara nördig, töntig, utanför, och av lägre socialt värde än andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att idén om den sociala hierarkin är just det – en idé och inte en fysisk verklighet – det är någonting man upplever – man känner sig underlägsen, man upplever sig själv mobbad, man upplever sig själv mindre värd – men det är inte en fysisk och faktiskt sanning; således åtar jag mig själv att sluta definiera mig själv utifrån denna mentala idén om en social hierarki – och istället fokusera på att leva – och uttryck mig själv här – med och som min kropp i varje andetag

3. När jag märker att jag blir rädd för att inte bli ansedd av människor i min värld såsom att jag passar in – i rädslan för att jag ska känna mig ensam, och emotionellt sårad – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – endast om jag medverkar i, och definierar mig själv utifrån energi såsom sinnet – finns det ett behov av att passa in, och ett behov av att undvika att känna mig sårad och ensam – eftersom känslor och upplevelser av energi kan endast existera i och som sinnet; således åtar jag mig själv att sluta begränsa mig själv genom att existera i och som sinnet – och istället leva här med och som min mänskliga fysiska kropp – i och som varje andetag

4. När jag märker att jag upplever mig själv rädd för att inte vara accepterad av en social konstellation – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår hur lite det faktiskt betyder för mig, och mitt liv – huruvida jag är accepterad och erkänd av en social konstellation – jag kan ju se tillbaka på mitt liv – och där se att de sociala förhållanden jag under mina skolår kämpat så hårt för att bevara inte längre finns – detta betyder alltså att de sociala konstellationer som jag ger så mycket energi och tanke nu är precis likadana och kommer inte finnas kvar i mitt liv, och vara av något värde för mig – således åtar jag mig själv att sluta lägga energi på att försöka bevara relationer som jag ändå inte kommer hålla kvar vid – och istället lägga min uppmärksamhet på att bevara och uttrycka mig själv effektivt i de relationer som jag faktiskt ser är av värde – substans – och som kommer ha en effekt på mig och mitt liv – vilket inte utgörs av de sociala konstellationer jag möter i skolan, och på arbetet – i alla fall till en väldigt stor del är det så

2) Begär

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa och nära ett begär av att få vara den personen som är mest känd, mest omtyckt, och mest populär – den personen som ha de mest omtyckta, mest populära, och mest accepterade människorna som vänner – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå – att konsekvensen av att leva på ett sådant sätt är att jag kompromissar mig själv som mitt naturliga uttryck av och som mig själv – eftersom jag inte låter mig själv vara med de människor som jag faktiskt tycker om att vara med – och jag inte låter mig själv göra de saker jag tycker om att göra – eftersom jag istället gör, och är med människor för att få känna mig själv speciell

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att nära, och skapa ett begär av att vilja vara den personen i en social konstellation som har det högsta värdet – d.v.s. vara ansedd av människor i min omgivning såsom att vara den bästa – den mest speciella – och den mest accepterade individen av alla människor i en social konstellation – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå – att konsekvensen av att leva på detta sätt – av att ha en önskan och ett begär av att få uppleva mig själv på detta vis – är att jag inte tillåter mig själv att vara mig själv – att vara naturlig och inte tillgjord – eftersom jag hela tiden försöker få andra att tycka om mig

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa, och nära ett begär av att få vara i centrum av allas uppmärksamhet – och önska, och vilja att få ha någon att prata med konstant – och önska att människor skulle vilja prata med mig, och ha det som sin högsta önskan att få inleda en relation med mig – och få kalla sig själva mina kompisar – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå hur detta begär har en baksida – baksidan är att jag måste ändra mig själv, förtrycka mig själv, och skapa mig själv såsom en bild – och inte visa vem jag är på riktigt – eftersom då kan jag aldrig uppnå och förverkliga mitt begär

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa, och nära ett begär av att få ha mest uppmärksamhet – och få bli erkänd som en socialt segrande, och betydelsefull individ – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka mig själv, hålla mig själv tillbaka, och vara rädd för att vara mig själv – för att försöka uppnå denna drömmen och materialisera mitt begär – och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara tillfreds med mig själv – att uppskatta de människor som faktiskt är i min värld och som jag har naturliga och avslappnade relationer – för att på så vis tillåta mig själv att leva här och sluta jaga efter att få uppnå ett begär som inte är riktigt till att börja med

Självåtaganden
1. När jag märker att jag skapar, när, och medverkar i och som ett begär att få vara den personen som är mest känd, mest omtyckt, och mest populär – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att detta begär leder inte till något annat än fejkade relationer med andra människor som inte har någon substans – eftersom jag inte tillåter och accepterar mig själv att vara mig själv med andra människor utan istället emulerar och fejkar mig själv för att få en viss respons och reaktion från andra människor; således åtar jag mig själv att vara mig själv – att acceptera mig själv och att inte försöka uppnå en roll, och en position hos andra människor av att vara erkänd och högt uppsatt – men samtidigt inte frukta att ta kontakt med nya människor – och etablera nya relationer – och prata med människor – men inte låta denna process definiera mig – och ge mig en upplevelse av att vara värdefull

2. När jag märker att jag när, skapar, eller medverkar i och som ett bär av att vilja vara den person i en social konstellation som har det högsta sociala värdet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att idén om att ha ett socialt värde – är enbart en idé och är inte en faktiskt och fysisk sanning – det är en subjektiv upplevelse – som skapas av subjektiva kulturella definitioner – av vad man definierar och anser vara socialt värde – således åtar jag mig själv att sluta jaga efter denna abstrakta och mentala upplevelse – och istället åtar jag mig själv att leva här med och som min kropp – och använda varje andetag till att uttrycka mig själv en och jämlik – med och som min mänskliga fysiska kropp här

3. När jag märker att jag medverkar i och som, och när ett begär av att få vara i centrum av allas uppmärksamhet – och önska, och vilja att få ha någon att prata med konstant – och att människor vill prata med mig, och vill få kalla sig själv min kompis – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår – att detta begär är irrationellt – och bygger på en känsla av tomhet – av att jag känner mig värdelös, och ensam för mig själv och som om att jag måste ha människor runtomkring som konstant ger mig uppmärksamhet för att jag inte ska känna mig själv värdelös; således åtar jag mig själv att sluta känna mig tom – och värdelös – sluta känna mig ensam – och istället fokusera på att leva och vara här med min mänskliga fysiska kropp i och som varje andetag – och se, förstå, och inse – att jag är här – med mig själv i varje andetag – och således är jag faktiskt aldrig ensam

4. När jag märker att jag skapar, när, och medverkar i och som ett begär av att få ha mest uppmärksamhet – och få bli erkänd som en socialt segrande och betydelsefull individ – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det finns inget sådant som att segra socialt – det är endast en subjektiv upplevelse som är mental – alltså existerar enbart inom mig – och den är alltså inte riktig – och således ingenting att kämpa för – eller försöka uppnå – således åtar jag mig själv att leva här i verkligheten – och endast beakta – och följa – och kämpa för punkter som jag kan se är verkliga eftersom jag kan ta på dem – röra vid dem – och konfirmera deras existens här för mig själv

Enhanced by Zemanta

Dag 207: Socialitetskaraktären – Självskriverier (Del 1)

Idag ska jag börja skriva om en ny karaktär – och veckans karaktär blir socialitetskaraktären.

Jag har lagt märke till att denna karaktär kommer upp när jag är i skolan, eller befinner mig själv i situationer där jag är bland människor. Det jag har upptäckt att jag brukar göra, är att jag analyserar, och evaluerar alla människor runtomkring mig – jag sätter ett värde på dem – och inom mig själv så skapar jag en hierarkisk trappa – där jag tycker att vissa individer är viktigare än andra, och att för att bli populär och omtyckt i gruppen – måste jag interagera med vissa specifika individer i gruppen.

Jag kan spåra denna karaktären tillbaka till grundskolan. De minnen som kommer upp inom mig är från femte, och sjätte klass. Det var då jag började försöka ta mig in i vissa kompiskonstellationer för att jag tänkte att dessa var värda mer än de kompiskonstellationer jag befann mig i. Jag hade nämligen en del nära vänner under den tiden i mitt liv som jag hade mycket gemensamt med, och som jag tyckte om att umgås med – men detta var inte tillräckligt tyckte jag – jag ville vara med de människor som jag definierade som ”coola” och ”häftiga” – även fast dessa människor inte var särskilt bra sällskap för mig.

Det är intressant när jag tittar tillbaka, att se hur jag begränsande mig själv i min intressen, och i mina relationer till mina riktiga kompisar, för att försöka skapa kompisrelationer med de människor jag tyckte var värde mer. Jag kommer ihåg speciellt en tid då jag och mina riktiga kompisar blev väldigt intresserad av game-boy, och spelet pókemon. Jag tyckte faktiskt om det spelet väldigt mycket, och vi brukade spela mot varandra – och låta vara pókemon slåss mot varandra.

En dag så blev det tal om att vi skulle ta med våra gameboy till skolan, och spela under rasterna. Detta gjorde vi – men när jag väl befann mig i skolan så översköljdes jag av genans, och jag kände mig töntig, och fånig, för att jag tyckte om att spela gameboy, och jag ville inte visa att jag var en del av gruppen som tyckte om att spela gameboy, eftersom jag inte ville att någon skulle se ner på mig som omogen, eller töntig.

Det är fascinerande när jag tittar tillbaka att se hur många bra relationer med människor som jag inte uppskattat, eller tillåtit mig själv att se, eftersom jag definierade människan som jag hade en bra relation med som ”inte tillräckligt bra” – ”inte tillräckligt högt uppsatt i den sociala hierarkin” – och så på grund av det så tillät jag mig själv aldrig att vara bekväm med de människor som jag delade intressen med, och som jag tyckte det var roligt att umgås med.

Och denna karaktär kan jag se spela ut sig själv fortfarande när jag befinner mig bland människor, för jag har vissa människor i min värld som jag genuint uppskattar att vara med – som jag har roligt med – och tycker det är roligt, och intressant att prata med – men det är som om att jag inte tycker att dessa människor är ”tillräckliga” – för jag borde ju ha ett förhållande, och vara med de där andra människorna – de där människorna som är populära, som är omtyckta, och som verkar ha allt under sådan bra kontroll. Och på grund av det så tillåter jag inte mig själv att uppskatta de människor som är i min värld, och som jag har effektiva relationer med.

Det är som om att jag alltid känner det som om att jag inte har tillräckligt i mitt liv – jag känner det som om att jag ”inte är tillräckligt social” – eller – ”inte har tillräckligt många vänner” – eller ” – ”inte pratar med tillräckligt många människor” – och så går jag omkring och är litet smått otillfredsställd med mig själv, och känner det som om jag aldrig når till den där punkten av att vara riktigt tillfreds med mig själv – vilket inte är så konstigt för jag låter mig själv inte vara tillfreds med mig själv.

Socialitetskaraktären är alltså strävan efter att nå uppåt, och vidare i en imaginär social hierarki – och hur jag ändrar mig för att få bli uppskattad, erkänd, sedd, och omtyckt av människor som jag egentligen inte har något gemensamt med – och som jag egentligen inte fungerar speciellt bra tillsammans med. Det är någonting jag märkt – att de människor som jag känner att ”jag verkligen vill vara med” – allt som oftast har jag inte speciellt roligt med dessa människor, och det finns inget gemensamt mellan mig och den andra människan – ganska fascinerande att jag ändå söker mig till denna typ av människor, och flyr bort från de i min värld som jag kan prata obehindrat med, och ha roliga, intressanta, och flytande diskussioner med. Det är som om att jag lever ut ett beteende av att inte vara nöjd med vem jag är, och att jag vill helst vara någonting annat än mig själv – för att jag tror, och tycker att jag inte är tillräckligt bra, såsom jag är naturligt här.

Detta drar upp linjerna för karaktären bra – och dagens blogg för sluta här – den kommande veckan kommer jag med dessa skriverier som stöd att gå igenom alla de åtta dimensioner som en mental beteendekaraktär består av – nämligen
1) Rädsla 2) Begär 3) Fantasi 4) Tanke 5) Sinnesskvaller 6) Reaktion 7) Fysisk upplevelse 8 ) Konsekvens.

I slutet av veckan – på söndag – kommer jag summera karaktären i strukturen problem – lösning – belöning – och jag kommer även att göra en vlog – och dela med mig av min process med karaktären ifråga.

Följ med på resan.

Enhanced by Zemanta