Monthly Archives: July 2013

Dag 269: Vill Vara Viktig

bunnydealpu4En punkt som jag lagt märke till är hur jag ofta vill betrakta mig själv som väldigt viktig, och jag kan se hur detta tar sig i formen av ett slags mentalt inre snack där jag tittar på människor, och händelser i min värld och sedan ser mig själv som ansvarig för dessa, som om jag har skapat dem, och som om att jag ligger bakom dem. Det är en slags inflation jag skapar inom mig själv, där jag höjer mig själv till skyarna, och betraktar mig själv som någon slags superhjälte, som världen absolut inte hade klarat sig själv utan.

Jag kan se hur denna idé om mig själv hänger samman med punkten om sökande efter uppmärksamhet, och erkännande – jag vill liksom vara någon för andra, och jag nöjer mig inte med att vara någon för mig själv. Det är intressant för jag är ju trots allt den personen som behöver mig själv mest, jag menar – om jag inte är här och ger mig själv uppmärksamhet, vem gör då det? Jo – mitt sinne tar helt enkelt hand om mitt dagliga deltagande och gör saker och ting åt mig. Därför ska jag idag arbeta med denna punkt som är en slags egocentrism, där jag precis som små barn betraktar min omvärld som om allting handlar om mig, istället för att se, inse, och förstå att det finns så många mer dimensioner i verkligheten än just mig själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som egocentrism, där jag ser mig själv som viktig, speciell, och unik – och som någonting mer än vad andra är – och där jag föreställer mig att jag har en stark influens på andra människor, och att jag avgör andra människors upplevelser, och liv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, och se mig själv utifrån hur jag tror att andra människor ser, och upplever mig – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på andra, och fokusera på förhållanden utanför mig själv, istället för att fokusera, och ge uppmärksamhet till mig själv – och se till att jag korrigerar mitt leverne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja vara viktig, unik, och speciell – och ha något slags unikt, och speciellt syfte som står över andra människor – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det är mitt öde att vara speciell, och unik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jämföra mig själv med andra människor i förhållande till hur mycket jag i förhållande till andra kan influera, och vara någon slags synlig symbol för att vara speciell – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på att bli någonting för andra, istället för att bli och vara någonting för mig själv – och bry mig om mig själv, och fokusera på att ta hand om mig själv – och inte låta mig själv styras av, och vara besatt av att ha någon slags position i andra människors tankar, utan att jag istället är här med och som mig själv i varje andetag och fokuserar på att uttrycka mig själv i och som självuppriktighet i och som varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid en idé om att jag är värdelös, och oduglig – och att jag för att kunna korrigera denna upplevelse, och idén inom mig själv måste ha andras erkännande, och uppmärksamhet, och att jag måste vara någonting för andra människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mitt liv till ett sökande efter en slags upphöjd position, en popularitet, där jag känner mig själv speciell, och unik – istället för att se, inse, och förstå – att när jag söker efter denna illusion så försummar jag mitt eget förhållande med mig själv, och jag försummar mina beslut, och mitt leverne – för allt jag gör handlar om att bli erkänd av andra istället för att låta mig själv leva här i enhet och jämlikhet och faktiskt leva för mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det inte finns något värde i att leva för mig själv, och att jag måste ha andras erkännande, och uppmärksamhet för att det ska vara någon mening att leva – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att livet hittar jag i relationer, och förhållanden, att livet hittar jag utanför mig själv genom att känna det som om att jag tillhör någon slags grupp, som om att jag har min plats, och jag har en position i denna världen där jag vet att jag är erkänd av andra människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försumma mitt förhållande med mig själv, och helt glömma bort mig själv, och bli fokuserad på vad andra tycker, och känner om mig, istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva och uttrycka mig själv i och som enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp här i varje andetag, i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva ett utanförskap, och som om att jag konstant måste bevisa mig själv för att hitta tillhörighet, och för att känna mig själv bekväm med mig själv, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera mig själv som skaparen, och såsom att jag kan ge mig själv tillhörighet, och att jag kan sluta jaga efter erkännande, sluta känna mig själv utanför, sluta känna det som om att jag saknar någonting, och istället acceptera mig själv här i enhet och jämlikhet med och som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att genom att bedra mig själv, försöka emulera mig själv inför andra människor till att verka speciell, och unik, för att på så vis känna mig accepterad, och få uppmärksamhet av andra – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället för att fokusera på andra, fokusera på mig själv – och fokusera på att helt enkelt vara här med min kropp, i mitt andetag, och förstå att det är allt jag behöver, jag behöver ingen slags positiv energi där jag känner mig tillhörig, eller accepterad, utan allt jag behöver är att vara här med och som min mänskliga fysiska kropp, och leva andetag, för andetag, och röra mig ögonblick, för ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att en av mina primära svagheter genom mitt liv har varit att jag inte vågat vara mig själv, utan att jag alltid sökt efter någon annan att säga till mig att jag är okej, att jag är acceptabel, att jag är tillräcklig, och att jag genom detta kompromissat mig själv i många delar, och dimensioner av mig själv, för att jag istället för att vara och hänge mig själv till mig själv – hängett mig till att vara en person som jag tror att andra skulle kunna tycka om

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte våga vara genuin, och autentisk, i rädslan för att om jag lever mig själv genuint, och autentiskt så kommer ingen längre att tycka om mig, och jag kommer bli helt ensam i min värld, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att det inte är något dåligt, eller negativt att vara ensam, och att motsatsen innebär att jag säljer mig själv som en prostituerad för att känna mig själv tillhörig, och accepterad – jag menar – är det verkligen någonting jag vill? Är en sådan tillhörighet ens en äkta tillhörighet med tanke på att jag är fejkad, och låtsas i mitt uttryck av mig själv? Således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att en fejkad tillhörighet, och gemenskap inte är värt någonting – men att ett riktigt, och substantiellt förhållande med mig själv verkligen är värt någonting – och är någonting som jag kan ta med även efter detta livet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att värdesätta gemenskap över mig själv, och i detta tro att jag inte kan leva, och utveckla en gemenskap med och som mig själv, utan tro att det är någonting som jag måste få från andra människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att jag kan ge gemenskap, och tillhörighet till mig själv – genom att utveckla ett sådant stabilt, och fullständigt förhållande med mig själv att oavsett i vilken situation jag befinner mig själv i så står jag stabil, här, i enhet och jämlikhet – och att ingenting rör mig utan att jag rör mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ge mig själv gåvan att vara tillfredsställd med mig själv, och att vara bekväm med mig själv, och att vara tillräcklig med och som mig själv, och att därmed sluta söka, och istället utveckla mig själv till att vara genuin och autentisk i mitt uttryck, och att när jag interagerar med andra människor så gör jag detta utifrån en utgångspunkt av att jag är stabil, jag är här, jag är trygg i mig själv, och jag står orubblig i och som mitt förhållande med mig själv – som är en överenskommelse som jag skapat genom arbete, och genom disciplin, hängivenhet, och tålamod

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mitt förhållande med mig själv som begränsat, och tro att jag måste ha någon annan som ger mitt liv värde, och som ger mitt förhållande med mig själv substans, och syfte – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att värdesätta mig själv, att erkänna mig själv, och att göra min inre värld till en himmel så att säga – där jag är fullständigt bekväm med mig själv eftersom jag utvecklat ett förhållande med mig själv där jag verkligen känner mig själv, och där jag behandlar mig själv såsom vad som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge mig själv gåvan att skapa min upplevelse av mig själv såsom hur jag vill uppleva mig själv – och att se, att jag behöver inte andra för att t.ex. uppleva mig själv tillhörig, eller värdefull – för jag menar detta är ord, och därför kan jag praktiskt etablera och leva dessa orden i mitt dagliga liv – och t.ex. leva värdefull genom att låta mig själv värdesätta varje andetag, och ögonblick med mig själv – genom att vara medveten om mig själv HÄR, och verkligen öva mig själv på, och göra min förmåga att vara närvarande här med mig själv tillfullo – helt perfekt

Självåtaganden

När jag märker att jag fokuserar på hur jag tror att andra upplever och ser mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att vad andra känner, eller upplever är inte relevant för mitt förhållande med mig själv, utan är endast en slags flykt från mig själv – således åtar jag mig själv att fokusera på, och ge mig själv uppmärksamhet – och sluta fly ifrån mig själv genom att försöka definiera mig själv i förhållande till andra, och istället förstå att det enda sanna, och stabila förhållandet jag kan etablera är det med mig själv

När jag märker att jag vill ha något slags unikt, eller speciellt syfte, så att jag kan känna mig själv förmer än andra – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag vill detta endast för att undertrycka min upplevelse av mig själv såsom underlägsenhet, och att vara värdelös – men detta är ingen lösning – således åtar jag mig själv att förändra problemet vid sitt ursprung – genom att låta mig själv värdesätta mig själv, vara tillfreds med mig själv, och förstå att jag är tillräcklig och behöver ingen annan för att acceptera mig själv

När jag märker att jag har min uppmärksamhet utanför mig själv, och att jag tittar, och tänker på hur andra kan tänkas influeras, och påverkas av min närvaro, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att genom ett sådant leverne försummar jag mitt förhållande med mig själv, för min primära prioritet är mitt förhållande med mig själv och inte vad andra tycker, eller tänker om mig – således åtar jag mig själv att vara HÄR med mig själv och fokusera på mig själv – och leva för och som mig själv och inte för att tillfredsställa eller bli erkänd av andra

När jag märker att jag tar beslut, att jag tänker, och funderar utifrån en utgångspunkt av att vilja bli erkänd, sedd, och uppmärksammad av andra – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur denna levnadsutgångspunkt är destruktiv, och gör så att jag försummar, och glömmer mitt förhållande med mig själv – och gör så att jag inte lever utan lever för andra – således åtar jag mig själv att öva mig själv på att vara uppriktig mot mig själv och att se till att jag lever för mig själv och inte för andras skull – att jag tar beslut för att jag ser att de är sunt förnuft, och bäst för alla – och inte för att jag vill bli omtyckt, och älskad av andra

När jag märker att jag söker efter tillhörighet, jag söker efter att få bli älskad, igenkänd, och omtyckt – i tron att jag är alldeles för värdelös när jag är själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur denna levnadsutgångspunkt är destruktiv, och att jag försummar mitt förhållande med mig själv genom att leva på detta sätt – för jag låter inte mig själv faktiskt utforska, vara här, lära känna mig själv, och lära känna andra – för jag oroar mig konstant över hur andra uppfattar mig, och om jag är tillhörande eller inte – således åtar jag mig själv att sluta söka efter tillhörighet, och istället tillhöra mig själv här i och som varje andetag – att tillhöra denna fysiska existens i enhet och jämlikhet – och inte söka efter tillhörighet utan istället stå som denna punkt i varje ögonblick

När jag märker att jag söker efter tillhörighet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag har förmågan att skapa mitt förhållande med mig själv, och att jag inte behöver någon slags extern stimuli för att acceptera, och älska mig själv – och sluta jaga efter acceptans – således åtar jag mig själv att andas och vara här med mig själv och förstå att jag behöver ingen, eller ingenting mer för att fullgöra mig själv

När jag märker att jag emulerar, och ändrar mitt uttryck, och att jag inte är genuin och autentisk, och att jag gör detta för att bli erkänd, och bli sedd såsom att vara speciell av andra – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår hur jag genom att förändra mig själv när jag är bland andra människor kompromissar mig själv, och inte låter mig själv faktiskt leva – för istället lever jag för att få uppmärksamhet av andra människor; således åtar jag mig själv att leva för mig själv – och att öva mig själv på att uttrycka mig själv ovillkorligt, genuint, och autentiskt i varje ögonblick

När jag märker att jag istället för att vara mig själv försöker ändra mig själv till att vara någon som jag tror att andra skulle kunna tycka om, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag behöver inte ha någon som tycker om mig för jag kan tycka om mig själv, jag är skaparen och jag kan således ge till mig själv det jag önskar, och det jag vill – således åtar jag mig själv att tycka om mig själv – och att leva detta praktiskt genom att uppskatta det faktum att jag är här i denna kroppen och har förmågan att uttrycka, och röra mig själv, och leva här – och interagera med min omgivning, och uppleva denna fysiska verklighet i och som varje andetag

När jag märker att jag är rädd för att vara genuin, och autentisk, eftersom jag är rädd för att ingen kommer tycka om mig, eller ge mig uppmärksamhet om jag är genuin, och autentisk, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag genom att leva utifrån denna utgångspunkt begränsar mig själv, och att jag fruktar någonting som faktiskt inte har någon relevans för mitt fysiska leverne utan det är endast ett hjärnspöke, och att jag förtrycker mig själv för ett hjärnspökes skull – således åtar jag mig själv att ändra mig själv och att våga vara genuin, och autentisk – och vara mig själv – och istället för att vilja att andra ska tycka om mig, istället låta mig själv tycka om mig själv, och gilla att vara här med och som mig själv

När jag märker att jag tänker att jag måste ha andra människor som tycker om mig, för jag kan inte tycka om mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att detta endast är en ursäkt för att jag inte ska utveckla ett effektivt förhållande med mig själv, utan att jag ska förbli i ett ineffektivt, och destruktivt förhållande med mig själv – således åtar jag mig själv att sluta söka efter andras gillande, och istället öva mig själv på att tycka om mig själv rent praktiskt här – genom att t.ex. uppskatta det faktum att jag lagar en näringsrik lunch till mig själv, eller uppskatta det faktum att jag sitter och sjunger med mig själv, och helt enkelt har roligt och uppskattar mitt eget uttryck, och min egen rörelse av och som mig själv här

Jag åtar mig själv att ge mig själv gåvan att tycka om mig själv, att vara tillfreds med mig själv, att älska mig själv, och att uppskatta mig själv – och således sluta söka efter att andra ska ge mig detta

Jag åtar mig själv att värdesätta mig själv, att erkänna mig själv, att uppmärksamma mig själv, och att ge fokus till mitt förhållande till mig själv – och att således skapa mig själv till att vara det jag alltid velat för mig själv – en bekväm människa som är nöjd med sig själv och inte söker efter någon annan

Jag åtar mig själv att leva orden egenvärde, tillhörighet, bekvämlighet, uppmärksamhet, erkännande, gillande, och att skapa mitt förhållande till mig själv att vara baserat på dessa orden – och därmed sluta söka utanför mig själv efter någon, eller något som jag kan ge mig en upplevelse av dessa ord

Enhanced by Zemanta
Advertisements

Dag 268: Att Vara Lugn Som En Katt

katt-sover-pa-ryggEn punkt som jag lagt märke till är hur jag blir irriterad, och frustrerad när mina katter kommer och ställer sig framför mig när jag sitter och läser, eller gör någonting annat. Alltså när jag är koncentrerad, eller fokuserad på något slags projekt – katterna har en talang att komma just vid så att säga ”fel tillfälle” – och just då vill de bli klappade, eller de vill ha mat, eller uppmärksamhet.

Och jag vet att denna irritation uppstår eftersom jag befinner i mig tillstånd av stress, och att jag vill ha saker och ting gjorda snabbt, hastigt, och just exakt nu. Katterna är verkligen duktiga på att istället vara otroligt makliga, och lugna – de verkar ha all tid i världen att helt hänge sig att vara katter, och så vill de att jag ska komma med och leka med dem.

Så, därför ska jag arbeta mer med denna punkt om att jag går in i stress, och en önskan om att saker och ting ska gå snabbt, och jag ska vara så produktiv, och snabb som möjligt, och ändra detta så att jag istället gör saker och ting ett andetag i taget, utan att vilja bli klar, utan att vilja att det ska gå snabbt, utan att jag helt enkelt gör vad som är här i ögonblicket, och lever i ögonblicket tillfullo, och utan att ha något imaginärt mål som jag måste uppnå så snabbt som möjligt.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag arbetar med ett projekt, eller tar hand om ett ansvar i min värld, eller gör någonting som kräver koncentration, och uppmärksamhet – att då gå in i ett tillstånd av stress, brådska, och jäkt – och känna det som om att jag måste bli klar NU – jag måste få så mycket gjort som möjligt, på så kort tid som möjligt – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv andas, och röra mig själv andetag, för andetag, och röra mig själv här med och som min kropp och vara i ögonblicket, och låta mig själv uppskatta vad som är här i detta ögonblicket och inte försöka hinna med mer än vad jag gör och lever i detta ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en tendens att inbilla mig hur jag blir klar med saker och ting innan jag ens har påbörjat saken i fråga, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja vara, och göra mer än att vara här i ett andetag – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, och definiera andetaget såsom att vara begränsande, och att när jag andas, och saktar ner mig själv att jag då inte får så mycket gjort som jag borde få gjort – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att helt enkelt ta den tiden jag behöver, ge mig själv utrymme, lugn, och tålamod att gå igenom punkten som jag arbetar med utan att vilja göra det snabbare, eller bli klar fortare

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fastna i stadie av att vara konstant stressad, och konstant söka efter att få bli mer produktiv, och få mer, och mer saker gjorda – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv i andetaget genom att istället leva i mitt sinne, och röra mig själv utifrån en stressenergi, och en slags känsla av att jag inte är tillräckligt som jag är, utan att jag måste bli mer, få mer gjort, vara mer, och expandera mig själv snabbare, och fortare

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli enerverad, och irriterad när saker och ting inte går snabbt, och fort – och utan avbrott – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli fullständigt beroende av stressenergi för att få saker och ting gjorda, och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället öva mig på att göra en sak i taget, och hänge mig tillfullo åt den enda saken som jag gör, och sluta att i mitt sinne projicera mig själv in i nästa sak som jag ska göra, och tänka att jag måste bli klar så fort som möjligt med det jag gör just nu för annars förlorar jag tydligen min tid, och då betyder det att jag gör någon slags förlust

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att när jag stressar, och när jag försöker få saker och ting gjorda så snabbt som möjligt, så kompromissar jag mig själv, och vad det är jag gör just nu – och låter inte mig själv hänge mig själv, och verkligen ge mig själv tid att gå in i mitt projekt, och det jag håller med tillfullo – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid stress i tron att jag får ut någonting av stress, och att stress ger mig en fördel i livet för att jag kan klara av fler saker, och vara mer produktiv – istället för att se, inse, och förstå att det enda jag gör är att jag kompromissar min närvaro i detta ögonblick, och istället för att leva existerar i mitt sinne där jag försöker göra så många saker som möjligt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att missa någonting roligt, och inte få ta del av någonting som jag hade tyckt om att ta del av, om jag inte rör mig i och som denna stressenergin, och försöker få så många saker gjorda som jag bara kan, och så snabbt som möjligt – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att medvetet ändra denna punkten genom att när jag gör någonting, att då verkligen sakta ner mig själv inombords, och ge mig själv hän till just den punkten jag håller på med, och göra den så noga, specifikt, och exakt som möjligt – och här med vad jag gör oavsett vad det är – oavsett om t.ex. diskar, eller skriver en blogg, eller lyssnar på en intervju

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra det till en vana att använda stressenergi när jag tar tag i, och tar itu med mina ansvar, och projekt som tagit mig an att dagligen hänge mig själv åt – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta, och känna ångest inför att släppa denna energin i rädslan att jag då inte kommer vara motiverad längre, och att jag då inte längre kommer att göra någonting överhuvudtaget, och att jag endast kommer att luta mig själv tillbaka, och låta mig gå in i en slags apati och lathet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att jag behöver ingen energi för att motivera mig själv, jag behöver ingen stress för att röra mig själv, jag menar – allt jag behöver göra är att helt enkelt besluta mig för att göra någonting, och sedan göra det – svårare än så är det inte – och när jag då gör den saken som jag beslutat mig för – då behöver jag inte heller medverka inom och som någon slags stressenergi utan jag kan istället helt enkelt andas och röra min mänskliga fysiska kropp, och få det gjort som jag planerat att göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv sakta ner inombords, och sakta ner mig själv när jag tar itu med projekt, och ansvar i min värld, och att se att den tidsstress som jag existerar inom inte behövs, och inte gör någon nytta – även om jag stressar så får jag inte mer gjort, för jag menar – stress har ingenting att göra med min praktiska, och fysiska applikation här – utan vad som faktiskt gör att jag får saker, och ting gjorda, det är ju att jag helt enkelt bestämmer för att göra någonting, och sedan genom praktisk fysisk applikation tar tag i punkten och gör det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa ett förhållande med energi, och tro att energi på något sätt hjälper mig i mitt dagliga liv, och det är enbart genom energi såsom t.ex. stress som jag lyckas överleva, och lyckas ta mig igenom min dag – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att detta inte på något sätt stämmer, och att det faktiskt är min kropp som möjliggör mitt liv – och att jag inte behöver någonting mer än min kropp för att ta mig igenom min dag och göra vad som måste göras – det behövs ingen energi, ingen stress, ingen ångest – utan bara ett beslut att ”nu gör jag detta” – och sedan gör jag det helt enkelt

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lära mig av mina katter, och hur de är väldigt avslappnade och lugna, och att de låter sig själva ta tid att stanna och lukta på saker och ting, stanna och lyssna, undersöka vissa slags saker i deras omvärld, och att de liksom inte har något mål som de stressar att klara av – och att när de t.ex. ska gå ut – så går de makligt mot dörren, kanske sätter sig ner lite, luktar, lyssnar, och sedan lugnt går ut – de är inte besatta av att komma ut och helt enkelt springer mot dörren, och missar allt som är i deras omgivning

Så jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att applicera detta i mitt eget liv, och låta mig själv ha tålamod, vara lugn, och vara uppmärksam på min omgivning, och sluta stressa, och försöka nå någonstans så snabbt som möjligt – och jag ser, inser, och förstår att denna idén om att jag måste nå någonstans så snabbt som möjligt är en illusion för oavsett var jag befinner, eller vad jag än klarar av så är jag HÄR i och som detta ögonblick, och således finns bara HÄR så att säga

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge mig själv tid, och utrymme att vara tålmodig med sakerna jag håller på med i mitt dagliga liv – såsom t.ex. att skriva denna bloggen – att låta mig själv göra detta i en lugn, och maklig takt – där jag inte tänker hela tiden på när jag ska bli klar med min blogg, och vad jag ska göra när jag blir klar – utan att jag skriver min blogg, och det får ta den tiden det tar – och om jag inte blir klar idag kan jag fortsätta en annan dag – jag menar det finns ingen anledning att stressa med dessa punkterna, utan jag har möjlighet att ge mig själv tid – och då är det någonting som jag borde göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att stress gör mig starkare, och ger mig en bättre förmåga att hantera, och strukturera tid – istället för att se, inse, och förstå att färdigheten att strukturera, och planera min tid väl är en fysisk färdighet – och har ingenting med stress att göra, har ingenting med ångest att göra – utan är någonting som jag gör här i ett andetag då jag tittar på min dag, och bestämmer mig själv för vad det är jag behöver, och vill göra under min dag – således är det en illusion att tro att stress på något sätt kompletterar min karaktär, och gör mig bättre än vad jag hade varit utan stress

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i ett tillstånd av att vilja ha saker och ting gjorda nu på en gång, och att jag vill vara så produktiv som möjligt, och så snabb som möjligt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att när jag går in i detta tillstånd så kompromissar min närvaro, och min uppmärksamhet här i detta ögonblick – vilket faktiskt leder till att jag blir mindre effektiv, och mindre produktiv; således åtar jag mig själv att ta det lugnt, och ge mig själv tid, och ro att göra någonting i ett avslappnat, och tidlöst tillstånd

När jag märker att jag inbillar mig själv att jag är klar med någonting, eller jag gjort framsteg, och varit produktiv under min dag – utan att jag ens påbörjat någonting – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag menar denna tanken är baserad på stress, och en slags ångest om att jag vill hinna med så mycket som möjligt, vilket resulterar i att jag inte låter mig själv leva, och vara här med min fysiska kropp, och ta del av min fysiska omgivning; således åtar jag mig själv att sluta med detta och istället öva mig på att leva varje ögonblick, varje andetag tillfullo och utan att befinna på någon annan plats i mitt sinne

När jag märker att jag går in i ett tillstånd av att försöka bli mer produktiv, försöka få mer, och mer gjort – och vara mer, och mer effektiv utifrån en utgångspunkt av stress, och ångest – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur jag begränsar mig själv, och min upplevelse av mig själv i livet genom att leva i denna stresskaraktär, för allting handlar om att nå någonstans istället för att leva tillfullo i varje ögonblick, och således åtar jag mig själv att öva på att leva, och vara här tillfullo – och inse att sann förnöjsamhet kan endast existera här – och att det hela tiden finns roliga saker att lägga märke till, och ta del av i min omgivning men som jag missar för att jag är stressad

När jag märker att jag går in i ett tillstånd av att bli stressad, och enerverad, och frustrerad för att jag känner det som att saker inte går tillräckligt snabbt, och fort – och att det är för många avbrott – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att det är helt onödigt att försätta mig själv i ett sådant tillstånd för saker och ting går inte snabbare, eller fortare, eller blir mer effektivt gjorda bara för att jag reagerar, utan de går istället saktare, och jag blir mindre effektiv i vad det är jag gör; således åtar jag mig själv att vara här med vad jag håller med – att gå ett andetag i taget – ett steg i taget – och sluta försöka hoppa flera steg i förväg

När jag märker att jag stressar med någonting, att jag rör mig hastigt, ryckigt, och att jag forcerar mig själv framåt i en slags andnöd – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att det hjälper mig inte, och det gagnar mig inte att vara stressad, jag menar det finns så mycket i livet att glädjas åt som jag förbiser och glömmer bort, och inte lägger märke till för att jag är så fokuserad på att ”nå dit” – således åtar jag mig själv att medvetet sakta mig själv ned – att bli saktare, och lugnare i mina rörelser när jag gör någonting – och inte vilja bli klar så snabbt som möjligt, utan istället göra vad det är jag gör – och göra detta effektivt, specifikt, och perfekt

När jag märker att jag är rädd för att släppa taget om min stressenergi, och att jag vill hålla kvar vid den i tron att den på något sätt hjälper mig att uppleva mer, att vara mer delaktig, och effektiv i mitt liv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur det är precis tvärtom – att när jag stressar då missar jag livet – för livet är HÄR i varje ögonblick och det kommer aldrig att vara där borta – där borta är sinnet och sinnet är endast ett system av energi och inte liv; således åtar jag mig själv att leva varje ögonblick tillfullo – och förstå att det enda jag kan missa är att leva här, och det missar jag genom att tänka, och vara i mitt sinne

När jag märker att jag går in i och som en fruktan, och ångest för att om jag släpper denna stressenergi, och denna ångest, och nervositet som jag för närvarande rör mig själv genom – att jag då kommer bli apatisk, lat, och inte göra någonting längre i mitt liv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att detta är ett fundamentalt missförstånd i fråga om vad som möjliggör att jag får saker, och ting gjorde – för det handlar inte om stress utan vad som möjliggör att jag är produktiv är min kropp, och att jag helt enkelt rör mig själv med min kropp och fysiskt tar tag i saker som kräver direktion, och riktning; således åtar jag mig själv att stoppa min stress, och rädsla och istället se att det är min kropp som gör det möjligt för mig att leva, och vara effektiv, och produktiv, och inte stress

När jag märker att jag inte vågar släppa vid stressenergin för att jag är rädd för att jag då inte kommer vara tillräckligt motiverad, eller driven att få saker och ting gjorda – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur detta inte stämmer för jag menar jag kan motivera mig själv genom att ta ett beslut, genom att bara göra någonting utan att ha någon energi som säger att ”gör det där” – jag menar – allt som jag faktiskt behöver är att jag tar ett beslut och sedan agerar jag; således åtar jag mig själv att sluta att dyrka stress som någon slags magisk princip som gör allting åt mig – och att förstå att det är min kropp som möjliggör för mig att göra saker och ting

När jag märker att jag tror att det är stress som möjliggör för mig att få saker, och ting gjorda – och att det är stress som gör att jag överlever, som gör att jag kan ta mig själv igenom min dag – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att det är JAG som min fysiska närvaro HÄR som gör det möjligt för mig att leva, alltså inte stress, inte energier, inte upplevelser; således åtar jag mig själv att hänga mig själv till att leva praktiskt, och fysiskt här i varje ögonblick och att sluta tro att energier har någonting med att leva att göra – för de har det inte

Jag åtar mig själv att lära mig av mina katter, och se hur mina katter lever utan stress, och därmed låter sig själva interagera med omgivningen, och vara medvetna om sig själv, sina kroppar, och undersöka och ta del av vad som är här

Jag åtar mig själv att leva lugn, tålamod, och röra mig själv i och som mitt andetag och sluta att röra mig själv genom stress, och genom ett mål att vara så produktiv som möjligt

Jag åtar mig själv att ge mig själv tid, och utrymme att gå mina ansvar, och projekt med den tid jag behöver för att göra det hela bra, och effektivt

När jag märker att jag tänker, och tror att stress gör mig starkare, och kompletterar min karaktär, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att det är en stor fet lögn att tro att stress gör mig bättre, starkare, eller mer effektiv – för stress i sig självt har ingenting att göra med min faktiska färdighet att hantera fysiska, och praktiska punkter effektivt, och dedikerat; således åtar jag mig själv att sluta hedra stress och istället hedra mig själv som min fysiska kropp genom att andas effektivt och föra mig själv tillbaka hit varje gång jag märker att jag medverkar i och som sinnet

Enhanced by Zemanta

Dag 267: Söker Efter Samtycke

istock_000007411702xlarge-resized-600Idag ska jag skriva om en tendens jag har om att söka efter andras samtycke, eller gillande innan jag gör någonting, eller säger någonting – och vad jag märkt är att denna karaktär, eller mental beteendet sitter väldigt djupt inom mig – det är en slags primär karaktär som jag levt i mitt liv.

Jag satt nämligen på jobbet idag – i min taxi – och applicerade självförlåtelse på denna punkt, och vad jag kunde se var att jag genom mitt liv varit väldigt rädd, och ängslig inför att ta ett eget beslut – och att jag därför sökt gillande från vissa människor i min värld. Det som är intressant är att dessa vissa specifika människor har skiftat under tidernas lopp men att den inre punkten som detta system utgår ifrån inte har ändrats utan fortfarande är samma begränsande, och livsdödande system.

Varför vill jag att andra ska gilla, och samtycka till de beslut jag tar, och på det sättet jag lever? Jo det är enkelt – för då behöver jag inte ta ansvar, och då behöver jag inte stå till svars om mitt beslut, eller min handling skulle bli ”fel” utan jag kan genast peka på den andra människan och säga att – ”jamen titta där! Det var den där kille som sa hur jag skulle göra och inte jag!” – så det är en slags perfekt ursäkt för att fly ifrån att ta ansvar över mitt liv, och att förstå att mitt liv trots allt är mitt ansvar.

Jag menar – i grund och botten är hela denna punkt helt illusorisk, för även om någon gillar mitt beslut, så är det i slutändan jag som måste leva med de konsekvenser som beslutet medför, och det är jag som måste driva genom beslutet i denna fysiska verklighet – så jag menar – det är fascinerande att jag håller kvar vid denna punkt i tron att den på något sätt hjälper mig, när faktum är att själva de fysiska aspekterna av att ta ett beslut, eller uttrycka en viss handling kommer vara precis de samma som innan.

Jag ser att denna punkt utgår ifrån idén om att jag är underlägsen, och värdelös, och på något sätt kan jag helt enkelt inte lita på mig själv – jag menar detta är idén som jag håller fast vid, och använder för att rättfärdiga varför jag inte ska kunna ta beslut, och leva, utan att söka efter någon erkännande, eller gillande – självklart är detta ett uselt rättfärdigande, och det är lätt att se igenom det – för rent fysiskt är jag precis densamma som alla andra – jag är inte underlägsen, och jag är inte mer värdelös än någon annan – jag är en s.k. normal människa och fullt kapabel att leva mitt liv självständigt, och det finns därför ingen ursäkt att hålla kvar vid denna typ av beteende.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att jag är underlägsen, och värdelös på grund av min födsel, och tro att det inte är någonting som jag kan göra åt eftersom det är min natur att vara underlägsen, och således är det enda jag kan göra att söka gillande, och samtycke från andra för att i vart fall minska på denna upplevelse av underlägsenhet; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur detta är en lögn jag använder för att inte ta ansvar för mig själv och göra det som jag ser är bäst för mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja undvika att ta ansvar i mitt liv, och stå till svars för vad som händer i mitt liv – i rädslan inför att göra någonting ”fel” – och jag därefter kommer bli besviken, och arg på mig själv – och börja anklaga mig själv inom mig själv för att jag gjorde detta felet – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och förstå att detta bara är ursäkter, och rättfärdigande för att jag inte ska ta ansvar över mig själv, och stå till svars för mitt leverne – och att det inte finns någon enda valid anledning till varför jag inte ska stå upp inom mig själv och förstå att mitt liv är mitt ansvar, och vad jag gör i mitt liv är jag ansvarig över

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att även om det känns som att jag inte är ansvarig över mitt liv, för att jag i mitt sinne skjutit över detta ansvar på någon annan, så kvarstår faktum att jag trots allt är ansvarig över mitt liv, att jag trots allt är ansvarig över vad som händer inom mig – och att detta är ett faktum och inte någonting som jag kan fly undan oavsett hur jag känner mig själv om saken i fråga

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa ursäkten att ”jag inte är tillräckligt stark, eller mogen för att kunna vara ansvarig över mitt liv” – såsom ett sätt för mig att fly undan självansvar, och tillräknelighet – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att det är uppenbart att detta är en illusion, och en lögn – och någonting som jag säger till mig själv för att inte behöva förstå, och inse faktum att mitt liv trots allt ligger i mina händer, och att jag är den punkten i mitt liv som avgör hur mitt liv kommer att te sig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att andas, och föra mig själv tillbaka hit – och låta mig själv se att det inte är något farligt, eller jobbigt att ta ansvar för mitt liv, och att tillräknelighet inte är någonting hemskt, eller negativt – utan att det bara handlar om att förstå att jag är den direktiva principen i mitt liv – och att jag därför inte kan anklaga, eller skjuta över ansvaret på någon annan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att det inte är något svårt, eller obekvämt att ta ansvar över mitt liv – jag menar faktum är att det är befriande för plötsligt är jag kapabel att välja hur jag ska leva mitt liv, och de besluten jag tar blir mina egna – och jag kan därför göra vad jag vill göra, och vad jag ser är bäst för mig att göra, och jag behöver ha någon som ser gillande på vad jag gör, eller samtycker med mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att befria mig själv genom att stå upp inombords i och som självansvar, och självtillräknelighet – och hålla mig själv tillräknelig för vad jag gör i mitt liv, och i detta driva, och pressa mig själv till att nå en högre grad av effektivitet i mitt liv – där jag lever på ett sätt så att jag verkligen är stolt över mig själv, och att jag vet att jag skapat mig själv såsom det ultimata uttrycket av och som liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte pressa mig själv till att ta ansvar för alla mina handlingar, alla mina ord, alla mina tankar, och inre mentala beteenden – och således ta ansvar för riktningen i mitt liv, och stå som den direktiva principen i mitt liv – och således vara tillräknelig för det som sker i mitt liv, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stå upp och sluta söka efter samtycke från andra – utan istället utveckla självtillit och låta mig själv stå vid mina beslut ovillkorligen – och inte frukta att misslyckas, eller att göra fel beslut

Självåtaganden

När jag märker att jag tänker att jag inte behöver vara tillräknelig, eller ta ansvar för mig själv, och mitt liv, för jag tydligen är inneboende underlägsen – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att detta är endast en ursäkt jag använder för att inte behöva gå igenom den rädsla jag upplever för att faktiskt vara tillräknelig för mitt liv, och för mig själv – och således åtar jag mig själv att pressa mig själv igenom denna rädsla och låta mig själv vara tillräknelig för vad som sker inom mig själv, och mitt liv – och därmed ta ansvar för mig själv

När jag märker att jag inte vill ta ansvar över mig själv, och ta beslut, för jag är rädd att jag ska göra någonting fel, och ”misslyckas” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att misslyckande är inget att frukta, för när jag misslyckas kan jag lära mig och korrigera misstaget; således åtar jag mig själv att ta ansvar över mina beslut, och inte låta mig själv frukta misslyckanden – utan när misslyckande uppstår istället söka efter, och applicera en lösning

När jag märker att det känns som om att jag inte är tillräknelig, eller ansvarig över mitt liv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag är alltid ansvarig oavsett hur det känns, och alltså kan jag inte lita på vad jag känner utan endast vad som är fakta; således åtar jag mig själv att leva utifrån fakta – och faktum är att jag bestämmer hur jag ska leva, och därmed är jag även ansvarig över mig själv och mitt liv

När jag märker att jag tänker, och tror att det är något farligt, obekvämt, och jobbigt att ta ansvar över mig själv, mitt liv, och vara tillräknelig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att det inte är någonting negativt, eller dåligt att ta ansvar över mig själv – och att om jag har någon upplevelse i förhållande till detta så är upplevelsen en illusion för det fysiska uttrycket att ta ansvar för mig själv är enkelt, och smärtfritt; således åtar jag mig själv att ta ansvar för mitt liv, och mig själv – och vara tillräknelig – och ha roligt i att vara detta – och se att det ger mig frihet att leva för jag är nu inte längre beroende av andras erkännande, och samtycke

När jag märker att jag tänker att jag inte kan vara ansvarig över mig själv, för att jag aldrig gjort det innan, och jag vet inte hur jag ska göra – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att hela denna punkten om att det tydligen är så ofattbart svårt att ta ansvar över mig själv är helt absurt inflaterat – och att det inte är på något sätt så jobbigt, eller farligt, eller svårt som jag inbillar mig själv; således åtar jag mig själv att sluta tänka och att helt enkelt ta ansvar för mig själv, och vara tillräknelig – och inse att jag klarar detta

När jag märker att jag är rädd för att ta ett beslut för att jag vet inte vad en annan tycker, eller känner om mitt beslut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag behöver inte erkännande, eller samtycke – jag behöver ingen som säger till mig att jag gör rätt utan allt jag behöver är helt enkelt att titta på punkten i sunt förnuft, sedan ta ett beslut, och det är klart – svårare än så är det inte; således åtar jag mig själv att ta beslut, och leva – och sluta att ge efter inför fruktan att någonting ska gå fel

Enhanced by Zemanta

Dag 266: Uppspelthet, och Sökandet Efter Erkännande

I min förra blogg behandlade jag sinnesfenomenet uppspelthet – och vad jag fann var att min uppspelthet grundar sig i ett behov att bli erkänd, och accepterad – och framförallt SEDD – och att när jag står inför en sådan punkt så reagerar jag i en positiv upplevelse av att – ”Yes! Jag kommer att bli sedd”.

Idag fortsätter jag med en annan dimension av denna punkt, nämligen den negativa dimensionen – alltså min upplevelse av mig själv när jag inte blir sedd. Vad jag upptäckt under mina undersökningar av mitt sinne är dock att just reaktionen jag har när jag inte känner mig sedd, eller bekräftad är inte själv utflödespunkten – eller skapelsepunkten – utan skapelsepunkten ligger långt innan själva reaktionen.

Av vad jag kan se i mig själv finns det inte någon direkt skapelsepunkt i form av en tanke, eller mentalt sinnessnack – utan istället är skapelsepunkten ett slags konstant sökande inom mig själv av att få bli accepterad, och omtyckt – och jag kan se att själva grundproblemet har att göra med egenvärde, och självrespekt – och att dessa orden är något jag måste arbeta med ännu mer för att verkligen kunna etablera, och skapa dessa orden som mig själv i enhet och jämlikhet. Jag menar – jag måste ju säga att sedan jag började min process har det blivit OTROLIGT mycket bättre, men, som sagt – det är viktigt att inte missa de där små reaktionerna som kommer upp, och tro att man är ”klar” bara för att man har mindre reaktioner inom sig själv – nej – alltså antingen är man helt klar med punkten och då existerar ingenting längre inom en – eller så arbetar man fortfarande med punkten och då finns det fortfarande reaktioner.

Hur är det då jag söker efter erkännande, och acceptans av andra? Jo – rent praktiskt kan jag se att jag gör detta i ett antal relationer i min omvärld genom att vara duktig, intelligent, och rolig – och i princip är min taktik för att få acceptans att jag gör så att andra tycker om mig, och ser upp till mig – och sedan kan jag känna mig själv riktigt nöjd med mig själv – för när jag är accepterad av andra, ja, då är tydligen allt okej inom mig själv.

Konsekvensen av att leva på detta sätt är att jag i många delar av mitt liv skapat ett leverne som inte är för mig – alltså det är inte jag som aktivt valt att gå just den punkten för att jag sett det varit bra för mig, eller för att jag velat göra det – utan jag gör det för hur jag antar, och tänker att andra kommer att reagera.

En praktisk applikation som jag ser att jag kan leva för att korrigera detta system är att fråga mig själv när jag gör någonting – varför gör jag detta? Och om jag märker att jag gör någonting för någon annan – att jag då ändrar vem jag är i punkten till att göra det för mig själv, eller att jag helt enkelt slutar med punkten om jag märker att det inte finns något värde i att fortsätta överhuvudtaget.

Så, jag menar – jag kan t.ex. fråga mig själv när jag står inför att handla, agera, tala, eller göra någonting – ”hade jag gjort detta även om ingen hade brytt sig?” – och om jag då ser att – ja – jag hade gjort detta även om ingen brytt sig då vet jag att det är en självuppriktig rörelse, och någonting jag gör såsom ett självdrivet beslut; detta utesluter dock inte att jag kan göra saker, och ting för att andra ska se vad jag gör – vad som är viktigt är dock att jag inte är definierad i min rörelse av att andra ser vad jag gör – utan att jag agerar utifrån sunt förnuft – jag ser ”aha, detta behövs göras” – och sedan gör jag det – och det är någonting jag hade gjort oavsett vad slags respons jag fått från andra människor för jag ser att det är sunt förnuft, och bäst för alla.

Så – detta ska jag träna mig själv på att leva – att se till att jag inte göra någonting för att få uppmärksamhet av andra, och när jag märker att så är fallet – att i det ögonblicket ändra mig själv – för jag menar det är i just ögonblicket då jag agerar i hoppet om att få erkännande som jag skapar den framtida reaktionen av antingen positivitet, eller negativitet beroende på vilken respons jag får.

Ett åtagande som jag ser att jag kan leva är – ”jag åtar mig själv att leva för mig, och som mig själv – och leva sunt förnuft, och vad som är bäst för alla – och sluta söka uppmärksamhet från andra” – och uttrycka detta åtagande när jag märker att jag rör mig utifrån en utgångspunkt av att försöka få uppmärksamhet – och sedan leva åtagandet i och som praktiskt leverne här.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att andra människor ska erkänna mig för vem jag är, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mig som underlägsen av födseln, att se, och tro att det är någon slags nedärvd sjukdom jag har att jag upplever mig själv underlägsen, och att det enda sättet för mig att nå någon slags balans, och komma tillbaka till en nivå av att inte uppleva mig själv underlägsen är genom att få andra att se, och erkänna mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att jag har skapat denna upplevelse av underlägsenhet inom mig, genom att jag klankar ner på mig själv inombords, och att jag aldrig tillåter mig själv att vara nöjd med mig själv när jag presterat, eller gjort någonting – och att jag alltid känner det som om att jag borde göra mer, och det borde vara bättre; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att jag söker hos andra – vilket är acceptans, och erkännande – det är ju uppenbarligen det som jag ännu inte gett till mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv praktiskt leva erkännande, och acceptans – genom att t.ex. erkänna det faktum att jag nu gått processen i ett antal år och ändrat på många punkter inom mig själv, och att detta är någonting jag kan vara stolt över, och tillfreds över; och att utöver detta låta mig själv acceptera det faktum att jag fortfarande tänker, att jag fortfarande har reaktioner – och förstå att det är inget dåligt – utan bara visar mig att jag har mer punkter att arbeta med, och att min process inte ännu är i sådant stadium att jag är helt tyst inom mig själv – jag menar – det är därför det kallas för en process – det tar tid att förändra mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå hur denna punkten av att söka efter erkännande hos andra har gjort att jag inte låtit mig själv ta beslut utifrån mitt eget sunda förnuft, och att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att etablera en punkt inom mig själv – såsom att när jag står inför att göra någonting – fråga mig själv om detta är vad jag vill göra, och om detta verkligen är punkt som jag vill sträva efter – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv lita på mig själv, och att låta mig själv vara den där stabila punkten av självtillit som jag letat efter, och förstå få från andra människor i min omvärld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv lita på mig själv i fråga om att ta beslut som är stora, och viktiga – och som kommer att ha en stark effekt på mig, och min värld – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag ännu inte är mogen att lita på mig själv, att jag ännu inte är tillräckligt stark, eller smart för att lita på mig själv och att detta är någonting jag först kan göra i framtiden – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, och förstå att framtiden kommer aldrig att uppenbara sig – eftersom framtiden existerar i mitt sinne; lösningen är således att framtiden HIT till DETTA ögonblick – och låta mig själv lita mig själv – och när jag finner mig själv oförmögen att lita på mig själv i fråga om ett beslut jag tar – att då skriva om det, och göra en pro’s och con’s lista – och se exakt vad det beslutet jag tar innebär för mig på en praktiskt basis

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att självtillit är någonting som dyker upp av sig själv, och att det bara kommer hända en vacker, istället för att se, inse, och förstå, att självtillit är någonting jag utvecklar, och någonting som jag måste etablera genom hårt arbete, och genom dedikerad självförändring – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta denna självförändring som jag vill ska inträffa i framtiden – HIT – till detta ögonblick – och låta mig själv leva det som jag så länga drömt – nämligen att få acceptera mig själv, och lita på mig själv – jag menar – vad väntar jag på egentligen – jo mig själv!

Självåtaganden

När jag märker att jag inte låter mig själv acceptera mig själv, eller lita på mig själv – och att jag söker efter detta hos andra – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och ser, inser, och förstår att självtillit, och självacceptans är någonting jag måste skapa för egen motor och är ingenting som bara kommer hända – och därför måste jag öva mig själv, praktisera, och träna på att lita på, och acceptera mig själv – och göra detta genom att helt enkelt fråga mig själv i ögonblick – ”vem är jag här?” – ”vad vill jag?” – och sedan leva detta – och således etablera självuppriktighet – och i detta dirigera denna självuppriktighet till att stå i samklang med principen om vad som är bäst för alla – så att min självuppriktighet är vad som är bäst för alla och inte egenintresse såsom ego

När jag märker att jag inte litar på mig själv för att jag tror att jag inte klarar det, och att jag måste vänta för att jag ska växa, och bli starkare innan jag kan lita på mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – det är jag som bestämmer när jag ska lita på mig själv – och därför åtar jag mig själv att bestämma mig för att börja träna på att lita på mig själv nu – genom att låta mig själv börja ta viktiga beslut i mitt liv utan att söka efter erkännande, eller acceptans från andra – och att leva mitt liv för mig själv och inte för att tillfredsställa andra människor

Enhanced by Zemanta

Dag 265: Uppspelthet

tumblr_lmzrd3i3Qa1qgtqb0o1_r1_1280För några dagar sedan öppnades en möjlighet för mig att tala publikt inför en del människor, och gentemot detta reagerade jag i upphetsning, och uppspelthet – jag blev helt enkelt positivt laddad under ett tag. Jag märkte hur detta skedde inom mig men kända mig i ögonblicket som om ”det var för svårt att ändra” – och att min upphetsning var ”naturlig” – alltså som om att upphetsningen var en slags normal del av att vara människa.

Anledningen till att jag senare lät mig själv vara ärlig mot mig själv gällande denna punkt var för att jag senare på kvällen, efter mitt framträdande, blev väldigt trött, och i princip kollapsade i soffan – och jag han inte ta mig för alla mina ansvar, och de saker jag brukar göra innan jag går och lägger mig, för jag helt enkelt bara somnade väldigt snabbt, och hastigt.

I vanliga fall brukar jag inte somna så hastigt, utan jag brukar vara stabil och gå och lägga mig vid en och samma tid varje dag – och det funkar bra för mig – då får jag de saker gjorde som jag måste göra, och går sedan och lägger mig när jag börjar bli trött. Men alltså – så blev det inte just denna dag.

Av vad jag kan se består min upphetsning, och uppspelthet i en slags glädje över att jag kommer att få uppmärksamhet – människor kommer att se mig, människor kommer att höra mig – och detta betyder att jag får uppmärksamhet, och detta är någonting som jag värdesatt inom mig själv såsom att vara positivt. Ett liknande förhållande har jag tidigare haft med musik, och jag brukade göra mig själv uppspelt och energiserad, fylld med positivitet när jag spelade, eller stod inför att spela musik inför andra; och detta resulterade nästan alltid i att jag senare på kvällen helt enkelt däckade, eftersom jag hade varit så pass mycket uppåt, att den naturliga konsekvensen nu var att ”gå nedåt” så att säga.

Så – själva grundproblemet är hur jag har värdesatt, och låtit mig själv bli beroende av uppmärksamhet – jag menar – jag kan se att denna punkt av uppmärksamhet har två sidor – den har en positiv sida; såsom den jag precis har beskrivit här – och den har också en negativ sida – som består av en fruktan att blir retad, mobbad, och hackad på – och alltså få en slags ”negativ uppmärksamhet”.

Drömmen är att få framställa mig själv som perfekt, och få allas erkännande, och kärlek – och den stora fruktan är att göra ett misstag, och bli verbalt lynchad av en stor folkgrupp. Och detta förklarar ju även varför det oftast är så att jag blir nervös när jag ska tala inför en stor grupp människor – för innerst inne bär jag på den där önskan om att få bli accepterad, och rädslan inför motsatsen – att inte bli accepterad! Tydligen är detta något så otroligt fruktansvärt.

En annan intressant aspekt av denna punkten är att – en konsekvens blir att jag aldrig gör saker FÖR MIG – eftersom konstant spelar antingen den negativa, eller positiva punkten ut sig inom mig – vilken alltid består i vad andra människor känner, upplever, eller tänker om mig – och aldrig om mig själv. Jag menar – i grund och botten bryr jag ju inte om mig själv utan bara om hur andra uppfattar mig, vilket naturligtvis är en fullständigt oacceptabel utgångspunkt att leva utifrån; så därför ska jag ägna denna bloggen åt att förlåta, och skapa korrigerande åtaganden så att jag kan stoppa, och förändra denna tendensen jag skapat.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hetsa upp mig själv, och bli uppspelt, och positivt energiserad inför möjligheten, och den förväntningen att framträda inför andra människor, och tala inför andra människor – och i detta förlåter jag mig själv att tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa med min närvaro här, och missa andetag, och leva i ett slags uppåttjack – där jag rör mig häftigare, rör mig snabbare, och skrattar nervöst då, och då

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte förbli stabil, och tyst här i och som varje ögonblick, genom att jag andas effektivt, och inte rör mig själv utifrån en energi, utan ser till att jag rör mig andetag för andetag; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge ett högre värde till att få uppmärksamhet, än att vara här med mig själv – och tro att uppmärksamhet från andra människor gör mig mer än vad jag är när jag är med mig själv – istället för att se, inse, och förstå att detta är en illusion – och faktiskt en inflation som jag skapar inom mig själv – och att jag inflaterar en positiv upplevelse inom mig själv i tron att jag blir viktigare när jag har uppmärksamhet från andra – istället för att se, inse, och förstå att jag är densamma oavsett vem jag är med – d.v.s. i min fysiska konstitution såsom min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att när jag har uppmärksamhet från andra så är detta någonting positivt, och någonting bra, och någonting som gör mig till mer än vad jag var innan – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att detta inte stämmer, utan att jag är faktiskt rent fysisk densamma som jag alltid varit, och mitt värde varken ökar, eller minskar – eftersom min kropp är densamma som den var innan jag hade uppmärksamhet; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv gå in i en illusion av att uppleva mig själv uppspelt, och uppjagad – istället för att röra mig själv andetag för andetag – ett steg framåt i taget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta uppmärksamhet från andra människor ändra vem jag är – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv annorlunda, att röra mig själv annorlunda, att tänka annorlunda, och att uppleva mig själv annorlunda när jag har andra människors uppmärksamhet, i tron att mitt värde ökar, och jag blir mer viktig, mer värdefull när jag har andra människors uppmärksamhet; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att röra mig andetag, för andetag, och inte placera, och röra mig själv utifrån en upplevelse – för en upplevelse – oavsett vilken slags polaritet den har – positiv eller negativ – är i grund och botten ett slags missbruk mot mig själv – där jag för mig själv bort från mitt ursprung såsom min mänskliga fysiska kropp och in i en illusion som inte existerar annat än i mitt sinne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att när jag ändrar mig för att jag får uppmärksamhet, så innebär detta att jag i princip överger mig själv – och mitt eget uttryck – för att kunna imponera på, och få andras erkännande – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att värdesätta, och erkänna mig själv, och låta mig själv gå dessa punkter av publika framträdanden utan att jag ändrar mig, och utan att jag gör det för att få bli accepterad – utan att jag istället gör det som mig själv här – att jag är stabil, klar, och specifik – och att jag inte ändrar mig på något sätt inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bära vid, och hålla kvar vid en idé om mig själv om att jag är värdelös, och att det är någonting fel med mig – och att det enda sättet som jag kan uppnå en slags stabilitet inom mig själv är genom att få uppmärksamhet, och erkännande från andra – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att – nej – ingenting är fel med mig – utan vad som är fel är att jag överger mig själv såsom mitt naturliga, och ovillkorliga, och naturella uttryck här – för att få känna mig själv accepterad, och erkänd av andra människor – det är ett stort fel och en slags sjukdom som till varje pris måste utrotas; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att utrota denna sjukdom, genom att när jag märker att jag går in i denna positiva upplevelse av att känna mig själv uppspelt, och uppjagad – att jag då andas effektivt, och för mig själv tillbaka hit – och stabiliseras mig själv i min kropp – och uttrycker, och rör mig själv för, och som mig själv – HÄR – i och som enhet och jämlikhet med och som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte disciplinera mig själv till att när jag märker att jag börjar söka efter andras uppmärksamhet, och när jag börjar ändra mig själv, och göra mig själv till för att få andra att reagera på min närvaro, att jag då stoppar mig själv – att jag erkänner för mig själv vad det är jag håller på med – och andas, och tar mig själv tillbaka hit – och låter mig själv uppleva, och leva ögonblicket med, och som mig själv – och uttrycka mig själv naturligt, avkopplat, och bekvämt utan att göra mig själv till

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig själv till för att få andra människor att uppmärksamma mig, och att erkänna mig, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att respektera, och värdesätta mig själv mer, och se att det är ett slags missbruk mot mig själv att söka efter andras erkännande, och att söka efter andras uppmärksamhet, och att jag genom att göra detta i princip förtrycker, och håller tillbaka mitt naturliga, avkopplade, och bekväma, självuppriktiga uttryck inom och som mig själv – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att tillämpa, och leva självrespekt, och egenvärde – att se att jag har ett värde men att det är jag som måste ge detta till mig, och att det inte bara kommer att dyka av sig själv utan att jag aktivt måste skapa, erkänna, och definiera det värde jag har – genom mitt praktiska leverne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ändra mitt praktiska leverne på ett sådant sätt att jag står stabil oavsett om jag uppträder publikt eller om jag är ensam – och att jag är densamma – för jag vet – att jag värdesätter mig själv, och att detta inte är någonting jag uppnår genom att få andra att tycka om mig

Självåtaganden

När jag märker att jag går in ett slags uppåttjack, eftersom jag står inför möjligheten, eller den framtida händelsen, att uppträda, eller prata inför andra människor; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag går in i denna typ av uppåttjack, och uppspelthet eftersom jag i princip äter, och när mig själv på andras uppmärksamhet, i tron att detta gör mig till speciell, och mer än andra; således åtar jag mig själv att andas och stabilisera mig själv här – och inte spela med i uppåttjacket – utan istället vara med min kropp här – och slappna av – och låta mig själv uppträda inför andra människor naturligt, avslappnat – och helt enkelt vara mig själv

När jag märker att jag ger uppmärksamhet från andra ett inflaterat värde, och tror att denna punkten på något sätt gör mig till mer, gör mig till bättre, och ger mig ett högre värde; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – uppmärksamhet från andra ändrar inte min fysiska konstitution på annat sätt än att jag blir besatt av en energi – men jag menar rent praktiskt gör uppmärksamhet inget med mig och har därför inget inneboende värde i sig självt; således åtar jag mig själv att istället ge uppmärksamhet, och värde åt sådant som har ett praktiskt och bevisbart värde – såsom mig själv här – min kropp – min direkta fysiska omgivning – sådana punkter som är här och stödjer mig i mitt dagliga uttryck i min värld

När jag märker att jag går in i en illusion av att känna mig uppspelt, uppjagad, och upphetsad, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – denna punkten av att känna mig själv mer än tidigare, för att jag står inför att uttrycka mig själv inför andra – det är en falsk punkt som är baserat på en falsk idé om att jag blir mer när jag har uppmärksamhet från andra – när detta inte stämmer för i grund och botten är jag densamma, och när energin försvinner efter mitt framträdande är jag återigen som jag var innan; således åtar jag mig själv att öva mig själv på att vara densamma oavsett om jag är med andra, eller mig själv – och inte låta mig själv gå in i en uppspelthet, eller upphetsning

När jag märker att jag låter uppmärksamhet från andra människor ändra vem jag är, och att jag börjar göra mig själv till, och försöka vara mer ”häftig” och ”rolig” för att på så vis få ännu mer uppmärksamhet från andra, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag i princip missbrukar mig själv genom att göra på detta sätt – för jag låter inte mig själv leva som, och för mig själv – utan lever för att tillfredsställa, och få andas erkännande – som jag inte ens praktiskt eller fysiskt behöver för att kunna vara effektiv i mitt dagliga leverne; således åtar jag mig själv att röra mig själv andetag för andetag – och öva mig själv på att vara mig själv – vara ovillkorlig, vara naturlig, och inte försöka vara någonting jag i praktiken inte är

När jag märker att jag blir uppspelt, och uppjagad för jag får uppmärksamhet av andra, och att jag söker denna uppmärksamhet i tron att någonting är fel med mig – fundamentalt fel och endast kan rättas till genom att få andra att erkänna mig som tillräcklig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att ingenting är fundamentalt fel med mig, men vad som är fel är att jag låter mitt sinne ta med mig på en åktur i energier istället för att jag stabiliserar mig själv här, och lever i och som mitt andetag i enhet och jämlikhet; således åtar jag mig själv att leva här i och som stabilitet – och manifestera denna punkt genom andas och slappna av i min kropp och föra mig tillbaka till det inre lugn som jag brukar befinna mig själv inom

Jag åtar mig själv att disciplinera mig själv till att vara mig själv när jag är bland andra människor, och oavsett om jag får uppmärksamhet eller inte – att andas, och stabilisera mig själv här – och uttrycka mig själv naturligt, och autentiskt utan att göra mig själv till

När jag märker att jag gör mig själv till för andra, för att som jag upplever det stabilisera min relation till den andra människan, och få denna andra personen att tycka om mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur jag i detta ögonblick kompromissar mig själv, och gör mig själv mindre än vad jag egentligen är – eftersom jag lever inte den autencitet, och uppriktighet som kännetecknar vem jag är när jag står stabil, och bekväm här med och som min kropp; således åtar jag mig själv att sluta att söka efter andras erkännande – och istället stabilisera mig själv här med och som mitt andetag – och uttryck mig själv naturligt, bekvämt, och avslappnat med och som min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att värdesätta, och respektera mig själv genom att sluta söka efter andras uppmärksamhet, och erkännande, och istället stabilisera mig själv här i och som mitt andetag i varje ögonblick

Enhanced by Zemanta

Dag 264: Inflation

urlI dagligt tal hör ordet inflation hemma inom ekonomin – och innebär att produkter, eller tjänster blir dyrare, och kostar mer att köpa. Det kan också innebära att penningmängden i samhället ökar, och därför höjs priser på produkter eftersom värdet på pengar urvattnas. I denna blogg ska jag dock titta på fenomenet inflation utifrån en annan utgångspunkt – nämligen hur inflation har påverkat mig i mitt liv.

Inflation är nämligen ingenting som enbart är associerat med pengar – nej – inflation går att hänföra till allting som vi gör inom oss själva när vi ger någon slags punkt i vår värld ett högre värde, eller ett annat värde en vad punkten verkligen är värd. T.ex. vi kanske inflaterar sport i vår värld – för vi känner att vi ”älskar sport” – och så skapar vi alla slags upplevelser, och känslor i förhållande till sport och låter detta intresset helt ta över oss, och vi blir besatta av denna enda punkten. Det är ett exempel på inflation – vi gör någonting till mer än vad det är – och jag menar – jag kan se hur jag gjort detta i mitt liv med hundratals olika punkter.

En av de punkter som jag förstorat upp något alldeles fenomenalt i mitt liv har varit musik. Musik blev för mig ett slags svar på allting, så länge man spelade musik – då var allting bra – och då skulle allting lösa sig i livet. Jag avgudade duktiga musiker, och såg dem som något slags utomjordiskt, och esoteriskt fenomen – och på något sätt trodde jag att musiker dolde någon hemlighet om hur man lever ett effektivt liv; därför spenderade jag otaliga timmar, och dagar åt att fantisera om att få bli en känd musiker – om att få stå på scen och sjunga inför människor – och att få bli erkänd som en duktig musiker. Tack vare detta komprometterade jag många andra viktiga punkter i mitt liv – såsom mitt skolarbete, mina andra intressen, och min framtid – eftersom allt jag tänkte på, och allt jag ville var att ”bli en musiker” – och i detta såg jag inte att verkligheten är någonting helt annat än den jag tänkt upp i mitt sinne. Det är verkligen inte lätt för musiker att kunna leva på sin musik, och det är en väldigt liten andel musiker som blir publikt kända – resten av musikerna oavsett hur duktiga de är – får sitta hemma och göra sin musik, och ha något lågavlönat arbete vid sidan av för att kunna klara sig; det är realiteten av att vara musiker i dagens samhälle.

En annan punkt som jag inflaterat något enormt är sex, och förhållanden – jag menar – under ett tag i mitt liv var jag som besatt av denna punkt – och jag gjorde allting jag kunde för att göra mig attraktiv inför det andra könet, för att kunna snärja en kvinna – och sedan få uppleva det så omtalade samlaget. Lustigt, att när jag väl lyckades med detta konststycke så var realiteten av sex, och förhållanden så mycket mindre än vad jag i mitt huvud tänkte mig att det skulle vara. Och det är detta som är specifikt med just inflation – man gör någonting till mer än vad det är, och man blundar inför verkligheten av vad punkten i realiteten är.

Jag menar – hur många saker bygger inte på inflation i vårt samhälle? I princip ALLTING! Vi inflaterar produkter genom reklam, vi inflaterar drömmar, och fantasier genom filmer, teater, och böcker – vi inflaterar idéer om hur livet borde vara genom filosofier, och vi inflaterar vikten av kunskap, och intelligens genom att övervärdera utbildning; allt detta leder till att vi får ett samhälle som består av drömmar – av en upplevelse av verkligheten – men inte av verkligheten i sig självt.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inflatera punkter i min verklighet genom att tänka på dem, genom att skapa upplevelser i förhållande till dem, genom att definiera mig själv i förhållande till dem – genom att tänka, och tro att dessa punkter ”skapar mig” och ”gör mig” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra saker och ting till större än vad de faktiskt är och således missa att leva i verkligheten – HÄR

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inflatera mitt sinne, genom att skapa en idé inom mig själv – och tro att jag klarar att utan att tänka, utan att jag måste konstant tänka i varje ögonblick – och om jag inte gör detta – ja då kommer jag helt enkelt inte att kunna leva längre; istället för att se, inse, och förstå att detta stämmer inte – jag menar även om jag slutar att tänka kommer jag ju fortfarande kunna röra min kropp, kunna bestämma för saker, kunna se, och uppleva saker – så jag menar – behöver man verkligen tänka? Och svaret är – nej

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inflatera vikten av sinnesrörelser såsom känslor, och emotioner – och tro att när jag har en upplevelse av känslor, och emotioner – att detta då på något sätt betyder någonting för mig, och att jag måste ta dessa rörelser inom mig i beaktande – eftersom tydligen är de viktiga; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur jag har inflaterat sinnesrörelser till att vara någonting de inte är – för faktum är att jag behöver inte sinnesrörelser inom mig för att kunna ta beslut, för att kunna leva, och för att kunna röra mig själv – jag menar – allt jag behöver är ju faktiskt JAG – och att jag är medvetande, vaken, och alert här – och klar att ta beslut och röra mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inflatera en idé inom mig själv om att jag inte kan förändra mig själv, om att det är hopplöst att försöka förändra mig själv, om att det inte går att förändra den mänskliga naturen – och därför är det inte ens lönt att jag försöker; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att denna idé är inflaterat – för i realiteten kan jag förändra mig själv, jag menar – jag kan ta ett beslut och leva detta beslut – och det är endast för att jag inflaterat och gjort denna idé till större än vad den är som jag nu faktiskt tror att jag inte kan ändra mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inflatera en idé, och upplevelse inom mig om att jag är hjälplös gentemot vad som pågår inom mig, och tro att det som pågår inom mig är en alldeles för stark naturkraft som jag endast kan hantera genom att på olika sätt försöka förtrycka; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att detta är en inflaterat idé av verkligheten; för sanningen är att jag är inte hjälplös mot vad som pågår inom mig – för jag har verktygen att kunna hjälpa mig själv med, jag har expertisen, och allt jag behöver göra är helt enkelt att sätta mig ner, och faktiskt börja hjälpa mig själv – och inte avvakta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inflatera idén inom mig själv om att jag är värdelös, och att jag måste söka efter andras uppmärksamhet, och erkännande för att vara värd någonting – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att det är uppenbart att denna idé inte bygger på någon saklig, och bevisbar punkt – utan att det bara är någonting som jag tagit ur det blå och sedan inflaterat inom mig själv, och gjort, och skapat till att vara ”värsta grejen”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inflatera de problem, och svårigheter jag har i min dagliga applikation – och göra problem till problem i sig själva genom att tänka på dem, genom att förstora dem inom mig själv, och göra dem till dessa oöverstigliga hinder som jag tydligen inte kan göra någonting åt, och som jag bara måste klaga på inom mig själv; så jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inflatera de negativa punkter inom mig själv för att på så vis kunna ha ett slags bevis mot mig själv att tänka att jag faktiskt är värdelös, för se på alla dessa negativa saker i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inflatera de punkter inom mig själv som jag inte är nöjd med, och som jag tycker skulle kunna bli mer effektiva, och vara bättre – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda detta som ett medel för att trycka ned mig själv, och för att mobba mig själv – så att jag ska kunna få utlopp för mitt beroende av att känna mig plågad inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att när jag tänker på någonting – då inflaterar jag detta någonting – och gör detta något till mer än vad det faktiskt är – det är som om att jag lägger till en ny innebörd till saken genom att tänka på den – istället för att leva mitt liv utan inflation och se allt för vad det är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se allt för vad det är – alltså varken inflaterat, eller deflaterat – utan helt enkelt se saker utan en åsikt om sakerna; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur jag kan leva, och uttrycka denna punkt av att se saker som de är – vilket är någonting jag kan göra genom att andas, och inte tillåta mig själv att när interagerar i och som denna världen – tänka på vad det är jag gör, eller interagerar mot – utan istället leva DIREKT här

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att när jag lever DIREKT här – då finns det ingen inflation – då finns det ingen deflation – utan då finns bara vad som är direkt här, och vad jag direkt observera, och se – alltså objektiva data – objektiva fakta; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att viljesätta mig själv att se vad som är här direkt – alltså se den fysiska realiteten av vad som är här utan att försköna eller förfula

Självåtaganden

När jag märker att jag inflaterar punkter i min värld, genom att tänka på dem, och tänka att de är mer än vad de är; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att när jag gör någonting i mitt sinne till mer än vad det är – då missar jag verkligheten, och jag gör mig själv ineffektiv i mitt leverne, eftersom allt som existerar är min upplevelse och inte vad som faktiskt är här i realiteten

När jag märker att jag inflaterar en idé i mitt sinne om att jag kan inte leva, om jag inte tänker – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag inflaterar denna tanken – och tanken i sig självt inte har någon fysisk bäring – den betyder inget – utan det är jag som ger den betydelse genom att inflatera den, genom att åter, och återigen tänka tanken; således åtar jag mig själv att förstå att jag inte behöver tänka för att leva – och således ta bort denna idén och sluta inflatera den inom mig själv

När jag märker att jag inflaterar sinnesrörelser, genom att tänka, och tro att sinnesrörelser är någonting jag behöver, och måste ha för att kunna leva – och utan sinnesrörelser blir jag en zombie, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag blir ingen zombie genom att sluta medverka i och som sinnesrörelser, utan allt som händer är helt enkelt att jag inte upplever sinnesrörelser längre; således åtar jag mig själv att sluta inflatera denna märkliga idé och istället fokusera på att leva här i varje ögonblick – genom att andas här

När jag märker att jag inflaterar en idé inom mig själv att ”jag kan inte förändra mig” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag kan visst förändra mig – jag menar det är bara att ta ett beslut, och sedan leva detta beslut – den enda anledningen till varför jag tror att det inte skulle vara möjligt är därför att jag inflaterat denna idé inom mig genom att tänka den om, och om igen; således åtar jag mig själv att LEVA här – och bevisligen ändra mig själv – och se att vad som är här är på riktigt, och inte i mina inflaterade idéer

När jag märker att jag inflaterar en idé inom mig själv, om att jag är hjälplös gentemot vad som pågår inom mig – och att jag gör detta genom att repetera inom mig själv tanken att – det som pågår inom mig pågår utom min kontroll; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag menar – detta är en inflaterad åsikt inom mig själv – någonting som jag gjort riktigt genom att övertyga mig själv om dess riktighet genom att tänka – och att därför är saken inte i sig själv riktig; således åtar jag mig själv att sluta försöka övertyga mig själv om att jag inte kan ändra mig själv – och istället stå upp i varje andetag och bevisa för mig själv att jag kan styra, och förändra vad som pågår inom mig

När jag märker att jag inflaterar en idé inom mig själv om jag är värdelös, och att jag gör detta genom att gå igenom mitt förflutna och ta upp minnen inom mig själv där jag tycker att jag betedde mig dåligt, och sedan repetera dessa inom mig för att på så vis fördöma mig själv; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag behöver inte hålla kvar denna idé – jag menar – det är en inflaterad idé vilket betyder att den i grund och botten inte existerar – utan att jag har gjort den riktig genom att ljuga för mig själv – vilket är grunden i inflation – lögner; således åtar jag mig själv att se vad som är riktigt här – och att förstå att jag har ett egenvärde och att det är detta som är riktigt; således åtar jag mig själv att leva detta egenvärde och stoppa mig själv från att inflatera en känsla av att vara värdelös

När jag märker att jag inflaterar problem inom mig själv, genom att tänka på mina problem, genom att dra upp dem inom mig gång på gång, och förstora dem inom mig själv utom all rimlig proportion – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag menar visserligen har jag problem, men att dessa skulle vara så enorma som jag vill få det till det stämmer inte – det är inflation; således åtar jag mig själv att se mina problem utan att förstora dem – och förändra min problem till lösningar istället för att göra min problem till ett nytt problem

När jag märker att jag inflaterar, förstorar, och zoomar in på punkter som jag inte är nöjd med i min applikation av mig själv, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att denna inflation är en typ av mobbning – där jag drar upp saker som jag inte tycker är bra gång på gång för att därmed kunna bryta ner mig själv; istället för att förstå att om jag tar bort inflationen så är mina problem inte så stora som jag vill få dem till; således åtar jag mig själv att se vad jag inte är nöjd med i mig själv utan inflation – utan upplevelse – utan bara se det och sedan bara klar med det

När jag märker att jag tänker, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att allt tänkande är inflation – det är så inflation skapas, vilket är separation från verkligheten och skapandet av en drömverklighet som är förstorad; således åtar jag mig själv att sluta skapa inflation – sluta tänka – och träna mig på att leva, och se saker och ting DIREKT

När jag märker att jag inte agerar direkt, eller lever direkt – utan istället inflaterar min verklighet, och min upplevelse av mig själv genom att tänka – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att när jag tänker då förlorar jag allt sunt förnuft – och all insikt om denna verklighet och vad det är som faktiskt pågår här – för jag är förlorad i en egenskapad version av verklighet som jag inflaterat genom att tänka; således åtar jag mig själv att SE DIREKT här – och träna detta genom att andas och stoppa tankar, och upplevelser – och se HÄR

Jag åtar mig själv att träna mig på, och göra perfekt min förmåga att – se saker och ting DIREKT – HÄR – se OBJEKTIVA FAKTA och stoppa mig själv från att se saker och ting utifrån åsikter – åsikter är inte verkliga – men fakta, och data är exakta matematiska punkter som står i direkt samband med verkligheten här

Enhanced by Zemanta

Dag 263: Jag Vittnar – Här Är Mitt Vittnesmål

Jag är Viktor Persson från Uppsala, Sverige, och jag föddes i Stockholm, Sverige år 1987. Jag avslutade mina gymnasiestudier år 2006, och jag började mina universitetsstudier år 2011 – och min studieinriktning är juridik. Jag anslöt mig till Destenis forskningslag genom Stiftelsen för ett Jämlikt Liv i slutet av år 2008, och det var även då jag började mina undersökningar om hur sinnet fungerar, och vad det innebär att leva.

Jag började gå min process, och jag har besökt bondgården i Sydafrika som är Destenis ursprung, och utigenom min process har jag fört en loggbok om min förståelse om processen, och dess praktiska innebörd.

Längden på mitt första besök till bondgården i Sydafrika var 6 månader, och det andra var 1 månad. Genom att besöka bondgården och människorna som bor där, har jag lärt mig att livet inte behöver vara en kamp utan att det kan vara underhållande, och tillfredställande. Det finns alltid nya utmaningar att ta sig an, och nya punkter av självexpansion att utforska; livet stagnerar aldrig såtillvida man inte värdesätter rädsla mer än självexpansion. Jag har vidare lärt mig värdet av disciplin, konsistens, principiellt leverne, och levande ideal – och jag har förstått att förändring bara kan bli en levande verklighet genom praktisk tillämpning i denna fysiska verklighet – inte genom att tänka på det.

I min process av att föra en loggbok, och undersöka Destenis Material har jag blivit mer: emotionellt stabil, bestämd, självsäker, beslutsam, stark, självständig. Och jag har beslutat mig för, och påbörjat att studera juridik – vilket är någonting som jag inte hade gjort om jag inte varit involverad i Destenis forskningslag. Min medverkan i Desteni har aldrig varit motiverad av pengar – utan min motivation har istället hämtats från att vilja lära mig destenimaterialet p.g.a. av dess sanning, tyngd, och oöverträffade värde; Desteni är alltså inte ett pyramidspel!

Genom att tillämpa, och använda mig av Destenis verktyg de senaste 5 åren har jag:

Transcenderat apati; Nu bryr jag mig om vilken riktning mitt liv har, min framtid, och mitt välmående, och välmåendet hos dem tillsammans med vilka jag delar min värld.

Transcenderat social-ångest; Nu tycker jag om att prata, och umgås med människor i mitt liv, och att lära känna nya människor – jag ser nu på expansionen av mitt sociala nätverk som någonting spännande, och givande – istället för någonting som jag fruktar.

Lärt mig hur världen fungerar; Jag är mer ödmjuk, och jag har förstått att jag vet väldigt lite om hur världen fungerar, och p.g.a. detta har börjat undersöka världen för att på så vis få en förståelse om hur världen fungerar; jag har därför lärt mig JÄTTE MYCKET – och detta är därför att jag nu bryr mig om själv, och min effektivitet i denna världen, och det genomslag jag dagligen har på andra människor i min omvärld.

Transcenderat begäret efter att få vara känd; Jag söker inte längre efter kändisskap, och mitt liv kretsar inte längre runt att ”bli någonting” med min musik – istället har jag gett mig själv ett nytt syfte; att bli det bästa jag kan bli i detta livet – och att göra denna världen/jorden till den bästa den kan bli.

Utvecklat självdisciplin; Jag är nu mycket disciplinerad – och jag kan effektivt strukturera min dag – och prioritera mina dagliga ansvar, och uppgifter – vilket tillåter mig att vara mycket produktiv, effektiv, och en funktionell människa – och på grund av detta kan jag arbeta med flera projekt samtidigt utan att detta kompromissar min närvaro, eller stabilitet.

Utvecklat självsäkerhet; Jag är nu bekväm med mig själv då jag är ensam – jag söker inte längre efter vänskap; istället utvecklar jag kontakter, och förhållanden med andra människor utan en hemlig agenda att få känna mig själv accepterad – jag är nu förmögen att ta beslut, och genomföra dessa utan att behöva erkännande, eller stöd från någon annan att jag gör ”rätt sak” – och jag har lärt mig att tänka kritiskt, och beakta fysiska prioriteter – därför är jag kapabel att ta effektiva beslut, och lita på mina beslut.

Lärt mig engelska; Jag är nu mycket effektiv i användandet av det engelska språket – både i tal, och skrift – allt på grund av att jag konsekvent fört en loggbok över mina undersökningar av Destenimaterialet.

Utvecklat effektiva kommunikationsfärdigheter; Jag är nu förmögen att uttrycka mig själv med mer klarhet, och självtillit – och framföra punkter med stor lätthet – jag har t.ex. flera gånger fått återkoppling av mina lärare att min kommunikation är klar, koncis, och att människor förstår mig när jag pratar – och jag ser detta som ett klart tecken på att mina kommunikationsfärdigheter blivit mycket mer effektiva.

Utvecklat själviakttagelse- och självkorrektionsfärdigheter; När någonting händer i min värld som jag har en reaktion gentemot – är jag inte längre ett hjälplöst offer i förhållande till mina reaktioner – jag är kapabel att omedelbart hantera, gå igenom, och korrigera reaktionen – och mitt leverne – genom att använda verktygen självskriverier, självförlåtelse, självåtaganden, och levandet av självkorrektionen – därmed litar jag nu på mig själv att jag kommer kunna gå igenom detta liv effektivt utan att falla; eftersom jag vet att jag har verktygen för att göra mitt liv effektivt, och jag är en expert i användandet av dem.

Utvecklat mina läsfärdigheter; Jag är nu en effektiv läsare – detta eftersom jag de senaste 5 åren spenderat otaliga timmar att läsa Destenimaterialet – och även utvecklat mitt ordförråd, och mina skrivfärdigheter genom att föra en loggbok – därför är jag nu förmögen att läsa de flesta sorters litteratur snabbt, och med effektiv förståelse – vilket tillåter mig att vara mycket effektiv i världssystemet.

Utvecklat förhållande- och relationsfärdigheter; Innan Desteni var jag inte effektiv i kommunikations- och intimitetsutveckling i nära relationer – sedan jag började mina undersökningar inom Desteni har jag börjat utveckla denna punkt – och för närvarande är jag i ett förhållande där jag har lyckats etablera effektiv kommunikation, och även att uttrycka mig själv mer intimt – detta har tillåtit mig att uppleva ett funktionellt, och tillfredsställande förhållande med en annan.

Lärt mig att förlåta; före Desteni anklagade jag vuxenvärlden för mitt misslyckande som människa – framförallt mina föräldrar; sedan Desteni har jag förlåtit mina föräldrar, och etablerat ett tillfredsställande, och funktionellt förhållande med dem som är emotionellt stabilt, och förmånligt för båda parter.

Utvecklat ett förhållande med min mänskliga fysiska kropp; Nu bryr jag mig om vilket mat jag äter – och jag bryr mig om hur min kropp mår, och jag har en förmåga att förstå när det är någonting jag äter som skapar obalans i min fysiska kropp – och genom detta kan jag korrigera punkten; alltså har jag utvecklat effektiv fysisk kommunikation med min kropp som har tillåtit mig att leva ett mer hälsosamt, vaket, och tillfredsställande liv.

Således – detta är mitt vittnesmål – detta är vad jag har upplevt, gått igenom, och förstått under mina 5 år med Desteni; Och detta bevisar att Desteni inte är svindleri, eller ett trick – Detta är inte hörsägen utan min egen upplevelse – därför är detta beviset jag visar får någon som är intresserad av att veta vad Desteni är, och vilka effekterna av att medverka i Desteni är – här är svaret – Jag är svaret.

Enhanced by Zemanta