Dag 256: Saker och Ting Kan Gå Snett

En specifik tanke som brukar komma upp inom mig då, och då – speciellt när jag tagit mig an ett nytt projekt, eller påbörjat någonting nytt i min värld – är ett uttalande som grundar sig i ångest, och rädslan för att misslyckas, och det brukar låta någonting såhär ungefär: ”nu har jag tagit an mig själv för mycket!” – ”tänk om jag inte klarar detta!” – ”nu kanske allt går åt skogen ändå!”.

Så, denna typ av tanke kommer alltså upp inom mig, och kommer i sällskap av en upplevelse av stress, och malande ångest – och jag känner mig inombords cementerad, och fast – som om jag förlorat all möjlighet att ta beslut, hitta lösningar, och röra mig effektivt i min verklighet – och allt som existerar är bara denna malande upplevelsen av ångest.

grodorimunnenVar kommer då denna upplevelse ifrån? När började den? Här kommer minnen från min barndom upp, och då speciellt från tiden då jag spelade ishockey. Jag var hockeymålvakt, och det jag avskydde mest av allting det var matcher. På matcherna kände jag det som om jag var ansvarig för lagets framgång, och inför varje match upplevde jag mig själv mycket nervös, och ångestfylld inför att jag skulle klanta mig själv, och göra någonting fel. Och flera gånger under min hockeykarriär gjorde jag sådana där fel som jag absolut inte ville göra, och efteråt var jag hård mot mig själv för att jag tyckte att jag misslyckats.

I grund och botten är det en slags prestationsångest, för den baseras på en önskan om att prestera ett bra resultat, men samtidigt finns där en fruktan inombords inför att prestera ett dåligt resultat – och så dras jag inombords mellan dessa två polariteten. Mellan å ena sidan begär/hopp, och å andra sidan rädsla/ångest.

När jag nu ser tillbaka på min tid som hockeymålvakt kan jag se att jag faktiskt tyckte om att vara målvakt enbart för spelets skull. Jag hade inget genuint begär efter att få vinna, och det var inte därför jag från början började spela hockey – men tillslut hade det där begäret att få vinna, och rädslan inför att förlora helt besatt mig, och de var det enda jag kunde tänka på när jag spelade matcher. Det är intressant att se tillbaka, och fråga mig själv frågan: hur mycket annorlunda hade jag inte upplevt mig själv om jag slutat upp med denna prestationsångest, och slutat ha överambitiösa förväntningar på mig själv? Hade jag kunnat uppskatta sporten mer då? Svaret är helt klart ja.

Samma punkt som jag förr mötte i hockeyn möter jag nu när jag tar mig an nya projekt. Det finns fortfarande en tendens av att skapa inom mig själv orealistiska förväntningar, och prestationsångest – en känsla av att om jag inte presterar så pass bra som jag hoppats, som jag drömt – då är jag misslyckad, och mitt liv likaså. Men frågan är – hur mycket annorlunda kunde jag inte uppleva mitt liv, och de projekt jag tar mig an, om jag slutat att angripa nya projekt, och verksamheter från denna utgångspunkt? Och istället fokuserat på att ha roligt, och göra projektet så bra som jag kan – och sedan inte oroa mig själv för att jag inte ska prestera upp till någon nivå jag inbillat mig själv att jag måste nå upp till. Svaret är att jag hade varit mycket mer avkopplad, och att jag kunnat ta mig an nya verksamheter, och projekt, och tycka det var roligt, nöjsamt, och utvecklande – istället för en plåga som jag måste ta mig igenom för att kunna prestera ett bra resultat.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa orealistiska förväntningar på mig själv, och existera inom och som en prestationsångest – där jag känner det som om att jag måste prestera, jag måste lyckas, jag måste vara bäst, och jag får absolut inte under några omständigheter vara s.k. dålig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja prestera för att andra ska tycka att jag är duktig, och för att jag ska få höra positiv kritik om mig själv, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att min prestation inte är riktig, eller sanningsenlig – eftersom jag gör den för någon annan – jag gör den för att få bli accepterad, för att få känna mig tillhörande – för att få känna mig som en del av en grupp – istället för att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå punkten av att ta mig an, och gå ett nytt projekt – för mig själv utan att tänka på vad andra tycker, och tänker om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hela tiden bära på en börda inom mig själv såsom tron, och idén att jag måste stå upp till de förväntningar jag tror, och misstänker att andra har på mig, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett djupt andetag, och stabilisera mig själv, och föra mig själv tillbaka hit – och se, inse och förstå att den ångesten jag upplever, och den känsla av en press, att jag måste prestera och visa mig från min bästa, och mest framgångsrika vy, den är inte riktig – utan det är en upplevelse som är artificiellt skapat, och alltså inte en sann, äkta, fysisk upplevelse.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att pressa mig själv inom mig själv att lyckas, och vara framgångsrik, och bättre än vad andra är – för att på så vis kunna stå upp till förväntningar som jag antar, och misstänker att andra har om mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag, och att låta mig själv andas fri från press, fri från förväntningar, och fri från all slags artificiella upplevelser – för att på så vis låta mig själv verkligen i enhet, och jämlikhet, koppla av – och vara/uppleva mig själv här med och som min mänskliga fysiska kropp

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i prestationsångest, och att jag börjar skapa förväntningar på mig själv inombords – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att denna prestationsångest, och dessa förväntningar inte är ”jag” – utan är mitt sinne som försöker spela mig ett spratt, och göra det så att jag inte är fullständigt närvarande, och stabil, här i detta ögonblick, med och som min mänskliga fysiska kropp; således åtar jag mig själv att leva från ögonblick till ögonblick – från andetag till andetag – och sluta ha förväntningar på mig själv, och sluta ha en dröm om hur jag ska prestera – och istället prestera här i varje ögonblick

När jag märker att jag går in i och som en rädsla, och ångest för att misslyckas, och att jag inom mig själv börjar prata om hur saker och ting kan gå snett; då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – rädslan för att misslyckas, och prestationsångest kan endast existera där det finns en dröm – ett hopp – ett begär – alltså en positiv reaktion – och således åtar jag mig själv att släppa hoppet inom mig själv att lyckas, och istället gå punkten här utan hopp, utan begär, och utan någon sorts framtidstro – för att på vis inte generera någon som helst upplevelse inom

Enhanced by Zemanta
Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s