Dag 267: Söker Efter Samtycke

istock_000007411702xlarge-resized-600Idag ska jag skriva om en tendens jag har om att söka efter andras samtycke, eller gillande innan jag gör någonting, eller säger någonting – och vad jag märkt är att denna karaktär, eller mental beteendet sitter väldigt djupt inom mig – det är en slags primär karaktär som jag levt i mitt liv.

Jag satt nämligen på jobbet idag – i min taxi – och applicerade självförlåtelse på denna punkt, och vad jag kunde se var att jag genom mitt liv varit väldigt rädd, och ängslig inför att ta ett eget beslut – och att jag därför sökt gillande från vissa människor i min värld. Det som är intressant är att dessa vissa specifika människor har skiftat under tidernas lopp men att den inre punkten som detta system utgår ifrån inte har ändrats utan fortfarande är samma begränsande, och livsdödande system.

Varför vill jag att andra ska gilla, och samtycka till de beslut jag tar, och på det sättet jag lever? Jo det är enkelt – för då behöver jag inte ta ansvar, och då behöver jag inte stå till svars om mitt beslut, eller min handling skulle bli ”fel” utan jag kan genast peka på den andra människan och säga att – ”jamen titta där! Det var den där kille som sa hur jag skulle göra och inte jag!” – så det är en slags perfekt ursäkt för att fly ifrån att ta ansvar över mitt liv, och att förstå att mitt liv trots allt är mitt ansvar.

Jag menar – i grund och botten är hela denna punkt helt illusorisk, för även om någon gillar mitt beslut, så är det i slutändan jag som måste leva med de konsekvenser som beslutet medför, och det är jag som måste driva genom beslutet i denna fysiska verklighet – så jag menar – det är fascinerande att jag håller kvar vid denna punkt i tron att den på något sätt hjälper mig, när faktum är att själva de fysiska aspekterna av att ta ett beslut, eller uttrycka en viss handling kommer vara precis de samma som innan.

Jag ser att denna punkt utgår ifrån idén om att jag är underlägsen, och värdelös, och på något sätt kan jag helt enkelt inte lita på mig själv – jag menar detta är idén som jag håller fast vid, och använder för att rättfärdiga varför jag inte ska kunna ta beslut, och leva, utan att söka efter någon erkännande, eller gillande – självklart är detta ett uselt rättfärdigande, och det är lätt att se igenom det – för rent fysiskt är jag precis densamma som alla andra – jag är inte underlägsen, och jag är inte mer värdelös än någon annan – jag är en s.k. normal människa och fullt kapabel att leva mitt liv självständigt, och det finns därför ingen ursäkt att hålla kvar vid denna typ av beteende.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att jag är underlägsen, och värdelös på grund av min födsel, och tro att det inte är någonting som jag kan göra åt eftersom det är min natur att vara underlägsen, och således är det enda jag kan göra att söka gillande, och samtycke från andra för att i vart fall minska på denna upplevelse av underlägsenhet; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur detta är en lögn jag använder för att inte ta ansvar för mig själv och göra det som jag ser är bäst för mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja undvika att ta ansvar i mitt liv, och stå till svars för vad som händer i mitt liv – i rädslan inför att göra någonting ”fel” – och jag därefter kommer bli besviken, och arg på mig själv – och börja anklaga mig själv inom mig själv för att jag gjorde detta felet – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och förstå att detta bara är ursäkter, och rättfärdigande för att jag inte ska ta ansvar över mig själv, och stå till svars för mitt leverne – och att det inte finns någon enda valid anledning till varför jag inte ska stå upp inom mig själv och förstå att mitt liv är mitt ansvar, och vad jag gör i mitt liv är jag ansvarig över

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att även om det känns som att jag inte är ansvarig över mitt liv, för att jag i mitt sinne skjutit över detta ansvar på någon annan, så kvarstår faktum att jag trots allt är ansvarig över mitt liv, att jag trots allt är ansvarig över vad som händer inom mig – och att detta är ett faktum och inte någonting som jag kan fly undan oavsett hur jag känner mig själv om saken i fråga

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa ursäkten att ”jag inte är tillräckligt stark, eller mogen för att kunna vara ansvarig över mitt liv” – såsom ett sätt för mig att fly undan självansvar, och tillräknelighet – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att det är uppenbart att detta är en illusion, och en lögn – och någonting som jag säger till mig själv för att inte behöva förstå, och inse faktum att mitt liv trots allt ligger i mina händer, och att jag är den punkten i mitt liv som avgör hur mitt liv kommer att te sig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att andas, och föra mig själv tillbaka hit – och låta mig själv se att det inte är något farligt, eller jobbigt att ta ansvar för mitt liv, och att tillräknelighet inte är någonting hemskt, eller negativt – utan att det bara handlar om att förstå att jag är den direktiva principen i mitt liv – och att jag därför inte kan anklaga, eller skjuta över ansvaret på någon annan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att det inte är något svårt, eller obekvämt att ta ansvar över mitt liv – jag menar faktum är att det är befriande för plötsligt är jag kapabel att välja hur jag ska leva mitt liv, och de besluten jag tar blir mina egna – och jag kan därför göra vad jag vill göra, och vad jag ser är bäst för mig att göra, och jag behöver ha någon som ser gillande på vad jag gör, eller samtycker med mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att befria mig själv genom att stå upp inombords i och som självansvar, och självtillräknelighet – och hålla mig själv tillräknelig för vad jag gör i mitt liv, och i detta driva, och pressa mig själv till att nå en högre grad av effektivitet i mitt liv – där jag lever på ett sätt så att jag verkligen är stolt över mig själv, och att jag vet att jag skapat mig själv såsom det ultimata uttrycket av och som liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte pressa mig själv till att ta ansvar för alla mina handlingar, alla mina ord, alla mina tankar, och inre mentala beteenden – och således ta ansvar för riktningen i mitt liv, och stå som den direktiva principen i mitt liv – och således vara tillräknelig för det som sker i mitt liv, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stå upp och sluta söka efter samtycke från andra – utan istället utveckla självtillit och låta mig själv stå vid mina beslut ovillkorligen – och inte frukta att misslyckas, eller att göra fel beslut

Självåtaganden

När jag märker att jag tänker att jag inte behöver vara tillräknelig, eller ta ansvar för mig själv, och mitt liv, för jag tydligen är inneboende underlägsen – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att detta är endast en ursäkt jag använder för att inte behöva gå igenom den rädsla jag upplever för att faktiskt vara tillräknelig för mitt liv, och för mig själv – och således åtar jag mig själv att pressa mig själv igenom denna rädsla och låta mig själv vara tillräknelig för vad som sker inom mig själv, och mitt liv – och därmed ta ansvar för mig själv

När jag märker att jag inte vill ta ansvar över mig själv, och ta beslut, för jag är rädd att jag ska göra någonting fel, och ”misslyckas” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att misslyckande är inget att frukta, för när jag misslyckas kan jag lära mig och korrigera misstaget; således åtar jag mig själv att ta ansvar över mina beslut, och inte låta mig själv frukta misslyckanden – utan när misslyckande uppstår istället söka efter, och applicera en lösning

När jag märker att det känns som om att jag inte är tillräknelig, eller ansvarig över mitt liv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag är alltid ansvarig oavsett hur det känns, och alltså kan jag inte lita på vad jag känner utan endast vad som är fakta; således åtar jag mig själv att leva utifrån fakta – och faktum är att jag bestämmer hur jag ska leva, och därmed är jag även ansvarig över mig själv och mitt liv

När jag märker att jag tänker, och tror att det är något farligt, obekvämt, och jobbigt att ta ansvar över mig själv, mitt liv, och vara tillräknelig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att det inte är någonting negativt, eller dåligt att ta ansvar över mig själv – och att om jag har någon upplevelse i förhållande till detta så är upplevelsen en illusion för det fysiska uttrycket att ta ansvar för mig själv är enkelt, och smärtfritt; således åtar jag mig själv att ta ansvar för mitt liv, och mig själv – och vara tillräknelig – och ha roligt i att vara detta – och se att det ger mig frihet att leva för jag är nu inte längre beroende av andras erkännande, och samtycke

När jag märker att jag tänker att jag inte kan vara ansvarig över mig själv, för att jag aldrig gjort det innan, och jag vet inte hur jag ska göra – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att hela denna punkten om att det tydligen är så ofattbart svårt att ta ansvar över mig själv är helt absurt inflaterat – och att det inte är på något sätt så jobbigt, eller farligt, eller svårt som jag inbillar mig själv; således åtar jag mig själv att sluta tänka och att helt enkelt ta ansvar för mig själv, och vara tillräknelig – och inse att jag klarar detta

När jag märker att jag är rädd för att ta ett beslut för att jag vet inte vad en annan tycker, eller känner om mitt beslut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag behöver inte erkännande, eller samtycke – jag behöver ingen som säger till mig att jag gör rätt utan allt jag behöver är helt enkelt att titta på punkten i sunt förnuft, sedan ta ett beslut, och det är klart – svårare än så är det inte; således åtar jag mig själv att ta beslut, och leva – och sluta att ge efter inför fruktan att någonting ska gå fel

Enhanced by Zemanta
Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s