Dag 268: Att Vara Lugn Som En Katt

katt-sover-pa-ryggEn punkt som jag lagt märke till är hur jag blir irriterad, och frustrerad när mina katter kommer och ställer sig framför mig när jag sitter och läser, eller gör någonting annat. Alltså när jag är koncentrerad, eller fokuserad på något slags projekt – katterna har en talang att komma just vid så att säga ”fel tillfälle” – och just då vill de bli klappade, eller de vill ha mat, eller uppmärksamhet.

Och jag vet att denna irritation uppstår eftersom jag befinner i mig tillstånd av stress, och att jag vill ha saker och ting gjorda snabbt, hastigt, och just exakt nu. Katterna är verkligen duktiga på att istället vara otroligt makliga, och lugna – de verkar ha all tid i världen att helt hänge sig att vara katter, och så vill de att jag ska komma med och leka med dem.

Så, därför ska jag arbeta mer med denna punkt om att jag går in i stress, och en önskan om att saker och ting ska gå snabbt, och jag ska vara så produktiv, och snabb som möjligt, och ändra detta så att jag istället gör saker och ting ett andetag i taget, utan att vilja bli klar, utan att vilja att det ska gå snabbt, utan att jag helt enkelt gör vad som är här i ögonblicket, och lever i ögonblicket tillfullo, och utan att ha något imaginärt mål som jag måste uppnå så snabbt som möjligt.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag arbetar med ett projekt, eller tar hand om ett ansvar i min värld, eller gör någonting som kräver koncentration, och uppmärksamhet – att då gå in i ett tillstånd av stress, brådska, och jäkt – och känna det som om att jag måste bli klar NU – jag måste få så mycket gjort som möjligt, på så kort tid som möjligt – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv andas, och röra mig själv andetag, för andetag, och röra mig själv här med och som min kropp och vara i ögonblicket, och låta mig själv uppskatta vad som är här i detta ögonblicket och inte försöka hinna med mer än vad jag gör och lever i detta ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en tendens att inbilla mig hur jag blir klar med saker och ting innan jag ens har påbörjat saken i fråga, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja vara, och göra mer än att vara här i ett andetag – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, och definiera andetaget såsom att vara begränsande, och att när jag andas, och saktar ner mig själv att jag då inte får så mycket gjort som jag borde få gjort – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att helt enkelt ta den tiden jag behöver, ge mig själv utrymme, lugn, och tålamod att gå igenom punkten som jag arbetar med utan att vilja göra det snabbare, eller bli klar fortare

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fastna i stadie av att vara konstant stressad, och konstant söka efter att få bli mer produktiv, och få mer, och mer saker gjorda – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv i andetaget genom att istället leva i mitt sinne, och röra mig själv utifrån en stressenergi, och en slags känsla av att jag inte är tillräckligt som jag är, utan att jag måste bli mer, få mer gjort, vara mer, och expandera mig själv snabbare, och fortare

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli enerverad, och irriterad när saker och ting inte går snabbt, och fort – och utan avbrott – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli fullständigt beroende av stressenergi för att få saker och ting gjorda, och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället öva mig på att göra en sak i taget, och hänge mig tillfullo åt den enda saken som jag gör, och sluta att i mitt sinne projicera mig själv in i nästa sak som jag ska göra, och tänka att jag måste bli klar så fort som möjligt med det jag gör just nu för annars förlorar jag tydligen min tid, och då betyder det att jag gör någon slags förlust

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att när jag stressar, och när jag försöker få saker och ting gjorda så snabbt som möjligt, så kompromissar jag mig själv, och vad det är jag gör just nu – och låter inte mig själv hänge mig själv, och verkligen ge mig själv tid att gå in i mitt projekt, och det jag håller med tillfullo – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid stress i tron att jag får ut någonting av stress, och att stress ger mig en fördel i livet för att jag kan klara av fler saker, och vara mer produktiv – istället för att se, inse, och förstå att det enda jag gör är att jag kompromissar min närvaro i detta ögonblick, och istället för att leva existerar i mitt sinne där jag försöker göra så många saker som möjligt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att missa någonting roligt, och inte få ta del av någonting som jag hade tyckt om att ta del av, om jag inte rör mig i och som denna stressenergin, och försöker få så många saker gjorda som jag bara kan, och så snabbt som möjligt – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att medvetet ändra denna punkten genom att när jag gör någonting, att då verkligen sakta ner mig själv inombords, och ge mig själv hän till just den punkten jag håller på med, och göra den så noga, specifikt, och exakt som möjligt – och här med vad jag gör oavsett vad det är – oavsett om t.ex. diskar, eller skriver en blogg, eller lyssnar på en intervju

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra det till en vana att använda stressenergi när jag tar tag i, och tar itu med mina ansvar, och projekt som tagit mig an att dagligen hänge mig själv åt – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta, och känna ångest inför att släppa denna energin i rädslan att jag då inte kommer vara motiverad längre, och att jag då inte längre kommer att göra någonting överhuvudtaget, och att jag endast kommer att luta mig själv tillbaka, och låta mig gå in i en slags apati och lathet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att jag behöver ingen energi för att motivera mig själv, jag behöver ingen stress för att röra mig själv, jag menar – allt jag behöver göra är att helt enkelt besluta mig för att göra någonting, och sedan göra det – svårare än så är det inte – och när jag då gör den saken som jag beslutat mig för – då behöver jag inte heller medverka inom och som någon slags stressenergi utan jag kan istället helt enkelt andas och röra min mänskliga fysiska kropp, och få det gjort som jag planerat att göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv sakta ner inombords, och sakta ner mig själv när jag tar itu med projekt, och ansvar i min värld, och att se att den tidsstress som jag existerar inom inte behövs, och inte gör någon nytta – även om jag stressar så får jag inte mer gjort, för jag menar – stress har ingenting att göra med min praktiska, och fysiska applikation här – utan vad som faktiskt gör att jag får saker, och ting gjorda, det är ju att jag helt enkelt bestämmer för att göra någonting, och sedan genom praktisk fysisk applikation tar tag i punkten och gör det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa ett förhållande med energi, och tro att energi på något sätt hjälper mig i mitt dagliga liv, och det är enbart genom energi såsom t.ex. stress som jag lyckas överleva, och lyckas ta mig igenom min dag – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att detta inte på något sätt stämmer, och att det faktiskt är min kropp som möjliggör mitt liv – och att jag inte behöver någonting mer än min kropp för att ta mig igenom min dag och göra vad som måste göras – det behövs ingen energi, ingen stress, ingen ångest – utan bara ett beslut att ”nu gör jag detta” – och sedan gör jag det helt enkelt

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lära mig av mina katter, och hur de är väldigt avslappnade och lugna, och att de låter sig själva ta tid att stanna och lukta på saker och ting, stanna och lyssna, undersöka vissa slags saker i deras omvärld, och att de liksom inte har något mål som de stressar att klara av – och att när de t.ex. ska gå ut – så går de makligt mot dörren, kanske sätter sig ner lite, luktar, lyssnar, och sedan lugnt går ut – de är inte besatta av att komma ut och helt enkelt springer mot dörren, och missar allt som är i deras omgivning

Så jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att applicera detta i mitt eget liv, och låta mig själv ha tålamod, vara lugn, och vara uppmärksam på min omgivning, och sluta stressa, och försöka nå någonstans så snabbt som möjligt – och jag ser, inser, och förstår att denna idén om att jag måste nå någonstans så snabbt som möjligt är en illusion för oavsett var jag befinner, eller vad jag än klarar av så är jag HÄR i och som detta ögonblick, och således finns bara HÄR så att säga

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge mig själv tid, och utrymme att vara tålmodig med sakerna jag håller på med i mitt dagliga liv – såsom t.ex. att skriva denna bloggen – att låta mig själv göra detta i en lugn, och maklig takt – där jag inte tänker hela tiden på när jag ska bli klar med min blogg, och vad jag ska göra när jag blir klar – utan att jag skriver min blogg, och det får ta den tiden det tar – och om jag inte blir klar idag kan jag fortsätta en annan dag – jag menar det finns ingen anledning att stressa med dessa punkterna, utan jag har möjlighet att ge mig själv tid – och då är det någonting som jag borde göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att stress gör mig starkare, och ger mig en bättre förmåga att hantera, och strukturera tid – istället för att se, inse, och förstå att färdigheten att strukturera, och planera min tid väl är en fysisk färdighet – och har ingenting med stress att göra, har ingenting med ångest att göra – utan är någonting som jag gör här i ett andetag då jag tittar på min dag, och bestämmer mig själv för vad det är jag behöver, och vill göra under min dag – således är det en illusion att tro att stress på något sätt kompletterar min karaktär, och gör mig bättre än vad jag hade varit utan stress

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i ett tillstånd av att vilja ha saker och ting gjorda nu på en gång, och att jag vill vara så produktiv som möjligt, och så snabb som möjligt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att när jag går in i detta tillstånd så kompromissar min närvaro, och min uppmärksamhet här i detta ögonblick – vilket faktiskt leder till att jag blir mindre effektiv, och mindre produktiv; således åtar jag mig själv att ta det lugnt, och ge mig själv tid, och ro att göra någonting i ett avslappnat, och tidlöst tillstånd

När jag märker att jag inbillar mig själv att jag är klar med någonting, eller jag gjort framsteg, och varit produktiv under min dag – utan att jag ens påbörjat någonting – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag menar denna tanken är baserad på stress, och en slags ångest om att jag vill hinna med så mycket som möjligt, vilket resulterar i att jag inte låter mig själv leva, och vara här med min fysiska kropp, och ta del av min fysiska omgivning; således åtar jag mig själv att sluta med detta och istället öva mig på att leva varje ögonblick, varje andetag tillfullo och utan att befinna på någon annan plats i mitt sinne

När jag märker att jag går in i ett tillstånd av att försöka bli mer produktiv, försöka få mer, och mer gjort – och vara mer, och mer effektiv utifrån en utgångspunkt av stress, och ångest – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur jag begränsar mig själv, och min upplevelse av mig själv i livet genom att leva i denna stresskaraktär, för allting handlar om att nå någonstans istället för att leva tillfullo i varje ögonblick, och således åtar jag mig själv att öva på att leva, och vara här tillfullo – och inse att sann förnöjsamhet kan endast existera här – och att det hela tiden finns roliga saker att lägga märke till, och ta del av i min omgivning men som jag missar för att jag är stressad

När jag märker att jag går in i ett tillstånd av att bli stressad, och enerverad, och frustrerad för att jag känner det som att saker inte går tillräckligt snabbt, och fort – och att det är för många avbrott – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att det är helt onödigt att försätta mig själv i ett sådant tillstånd för saker och ting går inte snabbare, eller fortare, eller blir mer effektivt gjorda bara för att jag reagerar, utan de går istället saktare, och jag blir mindre effektiv i vad det är jag gör; således åtar jag mig själv att vara här med vad jag håller med – att gå ett andetag i taget – ett steg i taget – och sluta försöka hoppa flera steg i förväg

När jag märker att jag stressar med någonting, att jag rör mig hastigt, ryckigt, och att jag forcerar mig själv framåt i en slags andnöd – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att det hjälper mig inte, och det gagnar mig inte att vara stressad, jag menar det finns så mycket i livet att glädjas åt som jag förbiser och glömmer bort, och inte lägger märke till för att jag är så fokuserad på att ”nå dit” – således åtar jag mig själv att medvetet sakta mig själv ned – att bli saktare, och lugnare i mina rörelser när jag gör någonting – och inte vilja bli klar så snabbt som möjligt, utan istället göra vad det är jag gör – och göra detta effektivt, specifikt, och perfekt

När jag märker att jag är rädd för att släppa taget om min stressenergi, och att jag vill hålla kvar vid den i tron att den på något sätt hjälper mig att uppleva mer, att vara mer delaktig, och effektiv i mitt liv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur det är precis tvärtom – att när jag stressar då missar jag livet – för livet är HÄR i varje ögonblick och det kommer aldrig att vara där borta – där borta är sinnet och sinnet är endast ett system av energi och inte liv; således åtar jag mig själv att leva varje ögonblick tillfullo – och förstå att det enda jag kan missa är att leva här, och det missar jag genom att tänka, och vara i mitt sinne

När jag märker att jag går in i och som en fruktan, och ångest för att om jag släpper denna stressenergi, och denna ångest, och nervositet som jag för närvarande rör mig själv genom – att jag då kommer bli apatisk, lat, och inte göra någonting längre i mitt liv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att detta är ett fundamentalt missförstånd i fråga om vad som möjliggör att jag får saker, och ting gjorde – för det handlar inte om stress utan vad som möjliggör att jag är produktiv är min kropp, och att jag helt enkelt rör mig själv med min kropp och fysiskt tar tag i saker som kräver direktion, och riktning; således åtar jag mig själv att stoppa min stress, och rädsla och istället se att det är min kropp som gör det möjligt för mig att leva, och vara effektiv, och produktiv, och inte stress

När jag märker att jag inte vågar släppa vid stressenergin för att jag är rädd för att jag då inte kommer vara tillräckligt motiverad, eller driven att få saker och ting gjorda – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur detta inte stämmer för jag menar jag kan motivera mig själv genom att ta ett beslut, genom att bara göra någonting utan att ha någon energi som säger att ”gör det där” – jag menar – allt som jag faktiskt behöver är att jag tar ett beslut och sedan agerar jag; således åtar jag mig själv att sluta att dyrka stress som någon slags magisk princip som gör allting åt mig – och att förstå att det är min kropp som möjliggör för mig att göra saker och ting

När jag märker att jag tror att det är stress som möjliggör för mig att få saker, och ting gjorda – och att det är stress som gör att jag överlever, som gör att jag kan ta mig själv igenom min dag – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att det är JAG som min fysiska närvaro HÄR som gör det möjligt för mig att leva, alltså inte stress, inte energier, inte upplevelser; således åtar jag mig själv att hänga mig själv till att leva praktiskt, och fysiskt här i varje ögonblick och att sluta tro att energier har någonting med att leva att göra – för de har det inte

Jag åtar mig själv att lära mig av mina katter, och se hur mina katter lever utan stress, och därmed låter sig själva interagera med omgivningen, och vara medvetna om sig själv, sina kroppar, och undersöka och ta del av vad som är här

Jag åtar mig själv att leva lugn, tålamod, och röra mig själv i och som mitt andetag och sluta att röra mig själv genom stress, och genom ett mål att vara så produktiv som möjligt

Jag åtar mig själv att ge mig själv tid, och utrymme att gå mina ansvar, och projekt med den tid jag behöver för att göra det hela bra, och effektivt

När jag märker att jag tänker, och tror att stress gör mig starkare, och kompletterar min karaktär, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att det är en stor fet lögn att tro att stress gör mig bättre, starkare, eller mer effektiv – för stress i sig självt har ingenting att göra med min faktiska färdighet att hantera fysiska, och praktiska punkter effektivt, och dedikerat; således åtar jag mig själv att sluta hedra stress och istället hedra mig själv som min fysiska kropp genom att andas effektivt och föra mig själv tillbaka hit varje gång jag märker att jag medverkar i och som sinnet

Enhanced by Zemanta

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s