Monthly Archives: August 2013

Dag 281: Att Översova

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge efter inför trötthet, slapphet, och apati när jag vaknar upp på morgonen, och inte vilja gå upp omedelbart när jag vaknar, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att konsekvensen av att jag inte går upp direkt på morgonen när jag vaknar, är att jag kompromissar mig själv, och att jag därmed ackumulerar ilska, och frustration gentemot mig själv, därför att jag inte agerar, inte rör på mig, och inte driver mig själv framåt, utan istället låter mig själv stagnera

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att hålla mig själv vid mitt löfte gentemot mig själv att stödja mig själv att vakna på morgonen genom att gå ut och ta en promenad, genom att gå ut och andas färsk, och fräsch luft; och jag förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv ta och agera på denna planen som jag gjorde till mig själv för att kunna gå upp på morgonen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga att översova på morgonen genom att tänka att det är mänskligt, det är naturligt, och att alla typer av djur, och att alla människor gör det, och att det helt enkelt är någonting som är skönt, och som är bekvämt, och därför borde jag få göra det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå, att om jag inte vill vakna upp och vara arg, och frustrerad, jag menar då är den enda lösningen att faktiskt ta mig själv upp på morgonen direkt när jag vaknar, så att jag kan få en stabil, effektiv, och direkt start på min dag; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att det kommer vara svårt, och jobbigt vissa dagar, men att om jag driver igenom denna punkt, och inte låter mig själv återgå till gamla, och destruktiva mönster, jag menar; då kommer det i sinom tid att bli enkelt, naturligt, och bekvämt att gå upp direkt när jag vaknar – eftersom jag har programmerat och lärt min kropp att agera i enlighet med vad som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att om jag vill nå framgång vad det gäller att ändra min sömnvanor, då måste jag driva mig själv, och pusha mig själv, och jag måste gå utöver de begränsningar jag tror mig själv – och en av dessa begräsningar som jag accepterat som mig själv är att jag tydligen naturligt är en trött människa, och att det inte är någonting jag kan göra åt det – för jag är bara en ”trött människa” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit, och att se, inse och förstå att jag är trött människa av den enkla anledning att jag definierat mig själv som en trött människa, och att det inte är någonting naturligt som bara hänt; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stå upp inom mig själv och att driva mig själv igenom detta beroende jag ackumulerat gentemot sömn, gentemot att snooza, och gentemot att vakna upp på morgonen – och förändra mig själv så att jag kan vakna upp direkt, i och som ett andetag

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att när jag blir irriterad, eller frustrerad på människor i min omvärld, för att jag tycker de ser trött ut, och de ser slöa ut, och jag börjar tänka att de tydligen är för trötta; jag menar – vad jag visar till mig själv i det ögonblicket är mig själv såsom hur jag accepterat mig själv inom mig själv – och jag menar det är därför som ilskan kommer upp inom mig, för att jag fortfarande inte korrigerat denna punkt vad det gäller att vakna upp direkt på morgonen, och vad det gäller att förändra mina sömnvanor så att jag sover mindre

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att nyckeln till att förändra dessa vanor som jag skapat är att vara specifik, och exakt – och exakt definiera, finna, och korrigera de punkter som jag använder mig själv av för att inte behöva ändra mina sömnvanor – för vad som är uppenbart är att jag, trots att jag flera gånger arbetat med denna punkt repeterar samma misstag, och jag menar detta tyder på att jag använder vissa ursäkter, och rättfärdiganden för att inte behöva förändra mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda ursäkten ”bara lite till” – eller ”bara denna sista gången” för att kunna översova – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att jag kan inte lita på mig själv när jag säger ”bara denna sista gången” – jag menar för jag vet att jag kommer bara repetera vad det var jag gjorde, om jag inte stoppar, och ändrar mig själv HÄR i detta ögonblick, och inte låter mig själv gå vidare – utan jag istället står upp och korrigerar mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda ursäkten för att inte behöva gå upp på morgonen att jag bara ska ligga kvar i sängen ”lite till” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att det där ”lite till” – är oftast ganska mycket till, och att jag därmed kompromissar mig själv, jag somnar om, och jag går tillbaka till min sömn, och jag kompromissar mig själv genom att sova för mycket; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inom mig själv säga att: nej – nu får det vara nog – nu ska jag förändra mina sömnvanor, och att konsekvent leva detta beslut tills det att mina vanor är förändrade, och det är naturligt, och enkelt för mig att gå upp tidigt på morgonen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att den ilska, och frustration jag upplever är för att jag kompromissar mig själv vad det gäller min sömn, och här förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge mig själv gåvan att bli disciplinerad, specifik och exakt med min sömn, och att inte tillåta mig själv att längre översova – så jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att disciplinera, och effektivisera mig själv i och som min applikation så att jag inte längre tillåter och accepterar mig själv att utnyttja sömn såsom någonting för att hedra mitt sinne, energi, och tankar, utan att jag istället använder sömn för att hedra, stödja, stötta, och assistera min mänskliga fysiska kropp – och jag menar: det är så det borde vara – allting som jag gör, allting som jag medverkar i, allting som jag beslut mig själv för att ta del av, jag menar det borde vara stöttande för min mänskliga fysiska kropp annars är det absolut ingen mening med det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv inte sänka tiden som jag sover till 6 timmar och 30 minuter – och sedan lära mig att konsistent sova just denna tid, och sedan när jag är stabil – sänka tiden med 15 eller 30 minuter. Och därmed förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att arbeta med, och förändra mina sömnmönster med små, nätta steg, där jag går lite, och sedan går jag lita – och jag ser, inser, och förstår att detta är det enda sättet som är effektivt vad det gäller att förändra mönster inom mig själv, och att det bara är ineffektivt att försöka göra för stora, och extrema förändringar på en gång; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att göra små förändringar, och gå små steg framåt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vara realistisk när jag sätter mitt alarm på morgonen, och sätta det på en sådan tid att det inte blir en alltför stor utmaning för mig att faktiskt ta mig upp ur sängen; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge mig själv medelsvåra utmaningar som jag faktiskt klarar av att gå igenom, och att korrigera; och jag ser, inser, och förstår att om jag ger mig själv för svåra, och för stora utmaningar blir konsekvensen den att jag faller, och att jag faktiskt inte lyckas med någonting överhuvudtaget

När jag märker att jag vaknar på morgonen, och jag inte vill gå upp direkt, eftersom jag känner mig trött, och jag vill bara sova ”lite till” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att jag måste i detta ögonblick gå upp, för annars kommer jag somna om, och jag kommer förlora min start på dagen till sinnet, och min start kommer bli en start av och som självkompromiss; således åtar jag mig själv stiga upp direkt, och att driva mig själv igenom den där längtan, och det där begäret att ”bara för få sova lita till”

När jag märker att jag vill förändra mina sömnmönster snabbt, och med stora kliv, och att jag vill göra någon extrem förändring direkt, då stoppar jag mig själv, och jag åtar mig själv att göra små förändringar i mina sömnmönster, men att vara konsekvent i att gå dessa förändringar, och att förändra lite varje gång, men förändra många gånger – för om jag gör det så kommer jag tillslut att ackumulera ett effektivt sömnmönster, och jag kommer inte att falla eftersom jag inte gör utmaningarna för svåra; således åtar jag mig själv att förändra mitt sömnmönster lite i taget och inte ge mig själv för stora utmaningar

Enhanced by Zemanta
Advertisements

Dag 280: Rädslan För Att Förlora Min Individualitet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna en fruktan, ångest, och nervositet inför att sluta att existera, inför att ge upp mig själv såsom egenintresse, och såsom mitt begär att vara en individ

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd och känna ångest inför att ge mig själv hän till denna fysiska verklighet, och leva i och som denna fysiska verklighet i varje ögonblick, och att stå i enhet och jämlikhet med och som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, och rädsla inför att bli fysisk, och inför att i och som varje ögonblick leva fysiskt här, och inte tillåta, och acceptera mitt sinne att på något sätt styra, och dirigera mig som vem jag är, utan att jag i varje ögonblick står här med min fysiska kropp, och agerar, uttrycker, och leva mig själv i enhet och jämlikhet med och som denna fysiska verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, och rädsla inför att ge upp mitt egenintresse om att vilja existera, och vilja vara en individ, vilja ha mina åsikter, mina tankar, mina känslor, och mina idéer om hur verkligheten fungerar, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas, föra mig själv tillbaka hit, och att se, inse, och förstå att jag behöver inte frukta att vara fysisk, för det jag är rädd att släppa såsom mitt sinne är ändå inte riktigt, det är ingen fysisk, faktisk, och substantiell punkt, utan är endast en sinneskapelse som existerar i och som mitt huvud som en fantasi, och inte som en fysisk verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa, och medverka i och som ursäkter, och rättfärdiganden till varför jag borde få hålla kvar vid mitt sinne, till varför jag borde få hålla kvar vid mitt egenintresse, och få se och uppleva mig själv som en personlighet i denna världen, där jag upphöjer min individualitet över allt annat; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att föra mig själv tillbaka hit till min fysiska kropp och att förstå att endast HÄR, endast genom att leva i varje andetag med min kropp är jag en riktig varelse, och existerar jag; och om jag inte gör – utan är i mitt sinne, jag menar då är det ingen mening att existera ändå – för allt jag gör är att jag skapar konsekvenser, och mer lidande – då jag inte tar i beaktande ALLA som är här utan bara mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att det egenintresse som jag hedrat utigenom mitt liv, det jag önskat mig, och velat ha, såsom min individualitet, och min upplevelse, jag menar; det är ingenting jag förlorar när jag ger upp detta begär för vad jag får igen det är mig själv – vem jag är såsom en fysisk substantiell människa som kan gå igenom och klara allt som behövs göras, och som inte är begränsad av en viss idé om ”vem jag är” – utan att jag helt enkelt är HÄR i och som varje ögonblick, och att jag inte tillåter, och accepterar mig själv att begränsa och hålla mig själv tillbaka på något sätt överhuvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att en anledning till att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att hänge, och fullt ge mig själv till denna process, att i varje ögonblick stoppa mitt sinne, det är på grund av en idé att jag kan behålla, och hålla kvar vid mitt sinne utan konsekvenser, och att jag kan hålla det hemligt, och komma iväg med det utan att bli bestraffad eller bli påförd några konsekvenser; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att detta inte är sanningen; jag menar – det som pågår inom mig påverkar faktiskt allt runtomkring mig, och det påverkar även mig – och således har jag ett ansvar gentemot mig själv, och allt i denna världen, att stoppa mig själv, och att se till att jag renar mig själv och inte existerar i och som något slags egenintresse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att det är upp till mig att gå igenom mitt sinne, och att ta mig själv tillbaka till denna fysiska verklighet, och att sluta ge efter till sinnet, och sluta vara en slav till sinnet; jag menar – om jag vill klara denna process, och verkligen föda mig själv till liv – då måste jag ge allt jag har, och jag kan inte låta det existera någon slags begär, någon slags önskan, någon slags hemlighet inom mig själv som jag inte vill släppa – utan jag måste möta, transcendera, och släppa allt – för endast genom att göra det kan jag ta mig själv tillbaka hit och verkligen stå med denna fysiska verklighet i enhet och jämlikhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att det kommer att krävas allt av mig för att ta mig själv igenom sinnet, och att jag inte kan låta mig själv släppa en endaste dag, eller låta mig själv slappna av, och inte applicera mig själv, utan varje dag måste vara ett krafttag som jag tar för att röra mig själv framåt i min process, för att röra mig själv framåt i min fysiska process här, och inte längre låta mig själv vara fångad, begränsad, och inbunden i mitt sinne; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stabilisera mig själv HÄR i varje andetag, och låta mig själv varje morgon då jag vaknar upp – göra så i insikten om att jag vaknar upp denna dag för att ge allt vad det gäller att gå min process, och att röra mig själv i och som min värld för att skapa en verklighet som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att om jag verkligen vill ändra mig själv, och om jag vill göra en skillnad i mitt liv, och skapa någonting av värde, någonting av substans i mitt liv – då måste jag hänge mig själv, och ge allt jag har, och ingenting annat än att jag allt vad jag har är acceptabelt – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med, och tveka, och vara osäker på om jag ska agera, leva, uttrycka mig själv, och ge allt vad jag har i denna process – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag kan vinna någonting på att inte hänge mig själv, och att jag kan få behålla något litet av min individualitet genom att ha hemligheter, och hålla mig själv tillbaka, och hålla mig själv gömd inom mig själv

När jag märker att jag inte vill ge mig själv hän till att gå, och integrera mig själv här med och som min mänskliga fysiska kropp, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – om jag inte hänger mig själv, och åtar mig själv att låta varje andetag vara ett fullständigt åtagande mot mig själv att jag är HÄR – då existerar jag i egenintresse, och då skapar jag konsekvenser istället för att leva – således åtar jag mig själv att integrera mig själv tillbaka in i och som min kropp, och öva mig själv på att låta varje andetag, och varje stund, varje ögonblick, vara ett ögonblick som jag hänger mig själv till fullständigt, och åtar mig själv att leva med hela min närvaro

När jag märker att jag inte vill ge mig själv hän till denna process, och att jag vill hålla kvar vid någon upplevelse, tanke, känsla, eller någon slags inre definition, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att sinnet är ingenting som jag kommer att sakna när jag ger upp för det är endast en maskin som är skapad att suga kraften ur mig såtillvida jag inte dirigerar sinnet här i enhet och jämlikhet – således åtar jag mig själv att sluta att hålla tillbaka mig själv, och jag åtar mig själv att hänge mig själv att leva i varje ögonblick här

Enhanced by Zemanta

Dag 278: Från Offer Till Ansvarstagande

Självförlåtelse

victim mentalityJag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag tror, misstänker, och antar att någon kritiserar mig, eller är hård mot mig, eller tycker att jag gjort någonting fel, att då gå in i och som en rädsla, och en emotionell inre press, där jag känner mig själv fångad mellan en sten, och ett hårt ställe så att säga; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i och leva utifrån och som denna ångesten, och pressen, istället för att leva och uttrycka mig själv här i och som enhet och jämlikhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in, och aktivera en resistans inom mig själv gentemot en annan, när jag tror att en annan kritiserar mig, och tycker att någonting jag gör inte är tillräckligt bra; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en hyperkänslighet gentemot vad andra människor säger, vilka ord de använder, vilka gester de använder, och hur de använder sina kroppar för att uttrycka sig själva, och konstant tro, och tänka att ”de är ute efter mig” och att ”jag är hjälplös” och att det enda jag kan göra för att skydda mig själv är att bli ett offer, och låta mig själv gå in i en hjälplöshetsmentalitet och inte säga, eller uttrycka någonting

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda offermentaliteten, och offerkaraktären som ett sätt att ta bort fokus från vad jag upplever, och göra en annan ansvarig för min upplevelse av och som mig själv, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se mig själv, och möta mig själv, och så att säga, möta min skapare vilket är jag själv; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på vad jag tycker andra gör fel, eller hur andra gör misstag, istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att se mig själv, och se hur jag existerar inom mig själv, och se hur jag skapar min upplevelse av och som mig själv inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda taktiken att känna mig själv som ett offer för att undvika att se, och ta ansvar för de reaktioner som kommer upp inom mig när jag upplever det som om att jag är kritiserad, eller hårt ansatt av en annan som tycker att jag ”gjort fel” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas, och föra mig själv tillbaka hit, och låta mig själv interagera, leva, och uttrycka mig själv HÄR, i och som varje andetag, där jag inte låter mig själv uppleva mig själv nedtryckt, och hårt ansatt, utan att jag istället andas och lyssnar på en annan utan att skapa energi och konflikt inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att upplevelsen inom mig själv av att vara nedtryckt, och hårt ansatt är mina egna skapelser, är minnen som jag ackumulerat inom mig själv, och definierat mig själv gentemot, och som jag låtit kontrollera, och bli en del av mig, och min existens; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och föra mig själv tillbaka hit, och inte tillåta, och acceptera denna typ av tankar att kontrollera och styra mig, utan att jag istället tar ansvar för mig själv och slutar att känna mig nedtryckt, slutar att känna mig underlägsen, slutar att känna mig hårt ansatt, och istället tar ansvar för mig själv att leva; att uttrycka mig själv ovillkorligt, och fullständigt i och som varje andetag här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att jag skyddar mig själv genom att använda, och gå in och som offermentaliteten, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att jag skyddar mig inte från någonting, utan det enda jag gör är att skjuter upp tillfället att korrigera mig själv, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att korrigera, och dirigera mig själv omedelbart när upplevelser av hjälplöshet, känna mig hårt ansatt, och nedtryckt inom mig själv, kommer upp inom mig, och omedelbart agera genom att röra mig själv inom mig själv till att inte acceptera att dessa upplevelser kontrollerar mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gömma mig själv bakom en offermentalitet, och att gömma mig själv bakom tankar såsom ”jag vet inte” eller ”jag kan inte” eller ”jag är inte medveten om det där” istället för att tillåta och acceptera mig själv att pressa mig själv framåt, och röra mig själv till att inte längre acceptera att vara en slav till sinnet, utan istället leva här, med och som min verkliga kropp, och ge såsom jag vill få, vilket innebär att jag ger av mig själv såsom en fysisk, praktisk, och verklig människa som inte är besatt av energier, upplevelser, och idéer separerade från denna faktiska och fysiska värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att offermentaliteten är en slags mycket avancerad form av anklagelse, där jag anklagar och ser en annan såsom att skapa min upplevelse, och jag gör mig själv medvetet att se ut som om att jag är svag, och inte kan hantera situationen, för att på så vis få en annan att tycka synd om mig, så att jag kan ta över kontrollen i situationen och vinna

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att offermentaliteten är ett vapen jag skapat för att vinna, och för att kunna hävda min kontroll, och att det är ett slags hemligt och mycket bedrägligt vapen, för jag visar det utåt som om att jag är hjälplös, och att en annan kontrollerar och stör mig, men vad jag faktiskt gör är att jag genom att projicera mig själv som en sådan hjälplöshet, söker att vinna, och söker kontroll, och söker att få övertag i situationen eftersom jag upplever mig själv underlägsen, och som om att jag har förlorat övertaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte disciplinera mig själv till att inte under några omständigheter ge efter till denna offerkaraktär, till denna offermentalitet, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga varför jag i vissa ögonblick fortfarande ger efter, genom att tänka att ”det går så snabbt!” – eller genom att tänka att ”jamen, se hur jag känner mig!” – eller att säga ”jag kan inte hjälpa mig själv, för jag känner mig så himla kass” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv, att när dessa tankar, dessa slingor av ord kommer upp inom mig, att då stoppa mig själv, och åta mig själv att inte ge efter, och att inte gå in i och som offerkaraktären, och offermentaliteten

Självåtaganden

När jag märker att jag håller på att gå in i och som offermentaliteten, och att jag visar detta genom att jag sänker mina axlar, jag börjar titta ner i marken mer frekvent, och tankar som att ”det är hopplöst” eller ”jag klarar det inte längre!” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att offermentaliteten är en slags subtil och avancerad form av anklagelse, manipulation och kontrolltaktik – där jag försöker vinna, och återta kontroll genom att få en annan att känna skuld, och att känna som om att de har ”gått för långt” – således åtar jag mig själv att stoppa denna mentalitet, och istället andas och se att jag kan stå här stabil och att det är ett beslut att stå stabil, och att denna offermentalitet inte tjänar mig överhuvudtaget att agera, och dirigera situationen som jag befinner mig själv i; således åtar jag mig själv att hantera situationen här i stabilitet i och som mitt andetag

När jag märker att jag vill ”ge upp” för att jag känner det som om att jag ”inte är förstådd” – och jag får inte ”den uppmärksamhet jag förtjänar” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att: detta är offermentaliteten, och att jag försöker undvika att ta ansvar i ögonblicket, undvika att hantera, och ta tag i, och dirigera vad som är här, genom att gå in i hjälplöshet, och genom det uttrycka att ”jag kan inte göra någonting ändå!” – istället för att se, inse, och förstå att jag kan göra någonting, men jag vill inte göra någonting; således åtar jag mig själv att sluta överge mitt ansvar genom att låta mig själv tro och leva som om jag är ett offer; och jag åtar mig själv att istället ta ansvar, och leva ansvar i varje ögonblick – och inte låta mig själv överge mitt ansvar genom att framställa mig själv som om jag är ett offer

Enhanced by Zemanta

 

Dag 277: Alla Skelett Ser Likadana Ut

Den senaste veckan har jag varit och besökt min familj. Jag finner detta stödjande, eftersom min familj är jag på många sätt. De olika slags personligheter, och karaktärer som min familj lever ut, de existerar även inom och som mig, och därför kan jag genom att observera min familj, reflektera tillbaka till mig själv hur jag existerar inom mig själv.

En punkt som jag lagt märke till existerar i min familj är tendens att döma människor efter kroppstyp, samt även vara hård mot en själv om man nu inte har den kroppstyp som är den normala, och accepterade kroppstypen. Jag kommer alltså i dagens blogg att arbeta med denna typ av fördömande.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att döma, och definiera mig själv utifrån min kroppstyp, och tänka att beroende på hur min kropp ser ut, så kommer jag uppleva mig själv annorlunda, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att upptäcka det av mig själv som inte beror på hur jag ser ut, alltså mitt uttryck av och som mig själv i denna fysiska kropp som är här ovillkorligt och som inte är beroende, eller begränsat av utseende; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag, för mig själv tillbaka hit, och att röra mig själv HÄR och använda min fysiska ögon till att se direkt vad som är här, och inte att fördöma, och definiera vad som är här såsom att antingen vara positivt eller negativt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa, definiera, och se bilder, alltså vad jag ser med mina fysiska ögon, såsom att vara mer, eller mindre än bilder, där jag upplever vad som är runtomkring såsom att antingen vara mer, och bättre än denna fysiska verklighet, eller sämre, och underlägsen denna fysiska verklighet; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se DIREKT här, att inte öva mig, och göra färdigheten att se denna fysiska verklighet direkt som den är, perfekt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, definiera, och skapa en idé av mig själv att jag alltid är beroende av hur jag ser ut, och att bilden av mig själv avgör vem jag är, och avgör hur jag ska uppleva mig själv, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, föra mig själv tillbaka hit, och leva ovillkorligt, och inte låta mig själv begränsas av bilder, begränsas av hur jag tror jag ser ut, utan istället fokusera på, och lära känna min fysiska kropp såsom dess faktiskt fysiska upplevelse här, och inte såsom jag definierar, och ser min kropp i fråga om utseende

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag avgörs av mitt utseende, och att saker och ting i min omgivning avgörs, och definieras utifrån hur de ser ut, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lära känna mig själv bortom mitt utseende, och att förstå att det finns så mycket mer inom och som mig själv än hur jag ser ut, jag menar – utseende är en sådan minimal del av mig, och ändå jag just denna punkt en sån stor makt över mig; i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att placera makt där den faktiskt ska vara, vilket är här som mig själv i och som min direktiva princip i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv använda ursäkten att ”alla andra också är beroende av utseende” – för att rättfärdiga att jag håller fast vid att vara besatt av utseende, och att jag håller fast vid att jag definierar mig själv utifrån utseende, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att vad andra gör kan jag inte tillåta att skapa min karaktär, för då blir jag hjälplös, och jag existerar endast som en slav, som är redo att försöka bli som andra – istället för att jag arbetar med sunt förnuft, och ser vad som är bäst för mig, bäst för alla, och applicerar denna punkt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med att ge mig själv gåvan att acceptera mig själv ovillkorligen oavsett mitt utseende, och att tro att det är någon annan som måste ge mig denna gåva; t.ex. jag måste hitta en kompis, eller någon människa i min omvärld som visar full acceptans gentemot mig, och som visar hur mycket de tycker om mig oavsett hur jag ser ut, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag, föra mig själv tillbaka hit, och låta mig själv leva ett okomplicerat, och enkelt liv, i det att jag helt enkelt lever, och inte behöver tänka på hur jag ser ut konstant, eftersom jag inte låter mig själv, och mitt uttryck definieras av utseende

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se bortom utseende, och att se bortom det första intrycket, och att istället för att fästa mig själv vid bilder, och utseenden, istället fokusera på att se vad som är bakom dessa – vad som utgör dessa utseenden; t.ex. om jag ser en människa, vilken är den människan? Så jag förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på att fysiskt, praktiskt, och här utan någon slags energi, lära känna, och vara fysiskt intim med och som denna verkligheten, där jag inte låter någon punkt i min verklighet endast vara ett utseende för mig, utan att jag ser bortom utseende, och att jag ser substans, och det som faktiskt är av relevans

drickande+skelettJag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur irrelevant utseende faktiskt är, och utseende i grund och botten inte betyder någonting, och ändå låter jag utseende ta så stor plats; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att träna på att se alla människor som skelett i min värld, där jag inte lägger någon vikt vid utseende, utan där jag interagerar med människor på basis av vilka de är som individer, på basis av vilka ord de lever som sig själva, och inte utefter hur jag reagerar och stimuleras av visst typ av utseende

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att det är ett beslut jag gör att sluta vara influerad, och styrd, och kontrollerad av utseende, och att det är ett beslut jag gör att interagera med människor utifrån vilka de är som individer, och inte utifrån hur de ser ut; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva beslutet i varje ögonblick att inte låta mitt uttryck av och som mig själv vara definierat, och styrt av hur människor i min omvärld ser ut

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att disciplinera mig själv till att inte tillåta några tankar inom mig själv där jag drar slutsatser, och gör antaganden baserat på utseende; och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur pass mycket jag missar av mitt liv, och av andra människor, när jag dömer efter utseende, eftersom jag då förlorar chansen att faktiskt lära känna en människa för vem de är, och inte bara bli besatt och fokusera på deras utseende

Självåtaganden

När jag märker att jag blir besatt, och kontrollerad av utseende, och låter mig själv, och mitt uttryck bli influerat och styrt av utseende – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser, och förstår att jag måste i ögonblicket ta ett beslut att inte längre vara influerad, och styrd av utseende, genom att helt enkelt i medvetenhet här, styra och dirigera mig själv att se människor som skelett, att se direkt denna fysiska verklighet utan att fästa något värde vid den i formen av energi; således åtar jag mig själv att stoppa denna besatthet, och att medvetet agera och leva som om att det jag ser inte spelar någon roll, jag menar jag är densamma oavsett vem jag interagerar eller pratar med – och att jag gör detta genom att fokusera min uppmärksamhet HÄR på mig själv, på mitt andetag, och min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag begränsar mig själv i ett ögonblick genom att jag fäster värde på utseende istället för att vara, och leva här, och fästa värde, vara värde som mig själv som liv i varje ögonblick, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; jag ser, inser, och förstår att så fort jag låter mig ändras, och styras av extern stimuli då är jag inte längre liv, eller levande, utan jag är en zombie som följer efter vad som kommer upp inom mig, och låter mig själv döma vad som är här, istället för att förstå, lära känna, och stå en och jämlik med vad som är här; således åtar jag mig själv att sluta låta mig styras av extern stimuli, och att applicera detta genom att fokusera på mig själv HÄR – på mitt andetag, på mitt solarplexus, i mitten av mitt bröst, och föra mig själv i varje andetag tillbaka hit till min kropp

Enhanced by Zemanta

 

Dag 276: Ett Specifikt och Klart Vokabulär = Ingen Mer Rädsla

Jag fortsätter idag att arbeta med rädsla/ångest gentemot att misslyckas vad det gäller pengar, och karriär, eftersom detta är en punkt som fortfarande kommer upp inom mig.

Någonting som jag lagt märke till, som är fascinerande vad det gäller just rädsla/ångest för att misslyckas, är att dessa tankar består av en slags inre mental film, där jag inbillar mig själv vissa slags framtida händelser, och att någonting går dåligt, och att jag upplever någon slags jobbig, eller påfrestande händelse.

Vad som är intressant är att dessa inre filmer inte är överhuvudtaget specifika, jag menar – det är som en slags abstrakt, väldigt generell idé inom mig själv som kan liknas vid en programkod som ser ut såhär: framtid + pengar = dåligt = rädsla. Och vad jag tycker är intressant är att min rädsla alltså inte förhåller sig till några faktiska och verifierbara omständigheter utan är en mer generell rädsla gentemot ”framtiden” och ”jobbiga händelser”.

Ett klart ordförrådÅterigen visar detta alltså på vikten av att ha ett specifikt, definierat, och klart vokabulär, för ens inre tankeprocesser består av ord, och om dessa ord inte har en klar betydelse, då är det lätt att man tittar på sin värld och börjar generalisera, precis som jag har förklarat att jag gjort. För som jag sa, min rädsla relaterar inte till en specifik punkt som faktiskt i sin definition innebär att det finns en fara, och någonting som jag bör frukta – utan det rör sig istället om en irrationell upplevelse mot någonting odefinierbart som jag tydligen borde frukta, bara för att jag borde frukta den.

Med ett klart, och specifikt vokabulär kan inte denna typ av irrationella tankeprocesser existera, eftersom då är inte framtiden en generell punkt, utan framtiden ser man istället klart såsom att utgöra en multidimensionell process som består av flertalet olika punkter som rör sig samtidigt, och framtiden blir alltså då inte generell, utan man ser att framtiden består av många olika slags händelser, omständigheter, och punkter, som man alla i viss mån har förmåga att hantera, och styra. Alltså – med ett klart vokabulär där man lär sig se fakta istället för upplevelser kan inte rädsla längre existera, eftersom man då förstår vad som är här, och man lever inte i en konstant ångest att ”kanske någonting händer som jag inte förstår” – för man har helt enkelt en klar insikt om vad som finns här i denna verklighet, och man litar på sig själv att man kan hantera vad som är här.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva i fruktan och ångest gentemot framtiden, och gentemot punkten att ”spendera pengar” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte specificera mitt vokabulär, och se inse, och förstå att när jag har ett klart, definierat, och välbyggt vokabulär, då kan jag inte ha denna typ av irrationella tankeprocesser eftersom jag ser att framtiden i sig självt inte är någonting att frukta, eftersom framtiden är en del av min vardag, och inte någonting som jag behöver vara rädd för, eftersom framtiden består av händelseförlopp, och omständigheter som jag kan dirigera, och i viss mån styra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla fast vid, och definiera mig själv i enlighet med en irrationell rädsla gentemot ”framtiden” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att framtiden i sig självt är helt neutral, och att det endast är en benämning på det faktum att punkter rör sig framåt i denna verklighet i enlighet med fenomenet ”tid” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att framtiden inte är någonting att frukta, utan är någonting att dirigera, och styra, och hantera

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid, och låta mig själv bli kontrollerad och styrd av en abstrakt rädsla i förhållande till tid, och framtid, och pengar – där jag inbillar mig själv att framtiden kommer innehålla ”dåliga händelser” och att jag kommer att få problem med pengar, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att denna rädslan, och denna ångesten är irrationell, och att den inte bygger på några faktiska, och verifierbara omständigheter – den bygger inte på fakta, utan på känslor, på upplevelser, och på inre idéer som inte står i samklang med verkligheten

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte föra mig själv framåt på ett sådant sätt att jag utmanar min rädsla, och min ångest, och inte låter mig själv vara kontrollerad av min rädsla, och min ångest, utan att jag istället för mig själv tillbaka HIT, och lever HÄR, och förstår att jag skapar min framtid HÄR i varje andetag, jag skapar min värld som jag kommer att uppleva i framtiden HÄR, genom de beslut jag lever här, genom vad jag tillåter och accepterar mig själv att stå, och uttrycka mig själv som här, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att den rädsla jag upplever är irrationell och har ingenting med min framtid att göra, och det enda den tjänar till är att göra min syn dimmig, göra min riktning i livet skev, eftersom jag inte tar beslut som är bäst för mig, utan istället beslut som är baserade på en irrationell, och fullständigt irrelevant rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv tro att jag beskyddar mig själv genom att jag håller kvar vid rädsla, och ångest gentemot framtiden, och gentemot pengar, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro, att jag får en bättre, och mer säker, mer trygg, och lugn framtid, om jag håller fast vid ångest, rädsla, nervositet, och underlägsenhet, istället för att se, inse, och förstå att så inte är fallet – och att rädsla inte skyddar mig, ångest gör mig inte mer medveten, och effektiv – utan faktiskt är det motsatta sant, att jag gör det svårare för mig själv att leva, svårare för mig själv att göra effektiva beslut, och svårare för mig själv att röra mig själv framåt i denna världen i en riktning som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta rädsla, och ångest för givet, och att tro att rädsla och ångest måste existera inom mig, och att det är någonting naturligt, någonting ”mänskligt” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att rädsla inte är naturligt, utan är en skapelse från en tanke, och en idé – man tänker någonting, man inbillar sig någonting, och sedan blir man rädd – och det är alltså inte ett direkt fysiskt uttryck här – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag, och låta mig själv släppa taget om all rädsla, och istället för att hålla fast vid rädsla, leva utan rädsla, leva i och som andetag vid tidens skärande egg

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att rädsla inför framtiden är inte min egen skapelse, utan är någonting som jag ärvt, och fått del av utifrån mina föräldrar, jag har tittat på dem och sedan låtit mig själv bli influerad av dem – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag, och förstå att om jag ska leva ett effektivt, fulländat, och komplett liv, så måste jag lära mig att leva, uttrycka mig själv, och ta beslut, utan att på något sätt vara kontrollerad och styrd av rädsla; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att driva mig själv förbi rädsla, och att förstå att rädsla kan inte kontrollera mig om jag inte tillåter det, om jag inte accepterar det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag är hjälplös utan rädsla, och att jag måste ha rädsla inom mig själv för att veta var jag är, vem jag är, hur jag ska leva, var jag ska leva, och hur jag ska ta beslut – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra det till en vana inom mig själv att ta beslut med rädsla som min vägledare, och ta det beslut som jag känner minst rädsla gentemot, istället för att undersöka exakt vad min rädsla består av, och undersöka exakt varför rädslan kommer upp inom mig, och därmed utmana min rädsla, och se om min rädsla faktiskt är rationell eller endast består av en idé som jag accepterat utan att ifrågasätta dess validitet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra det till en vana inom mig själv att acceptera rädsla såsom en auktoritet inom mig själv bara på grund av hur rädsla känns, och hur jag upplever energisensationen av rädsla, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv ifrågasätta denna energisensation, och att ifrågasätta varför jag accepterar rädsla som min auktoritet, jag menar bara för att det känns på ett speciellt sätt inom mig själv behöver ju inte det betyda att vad jag upplever är av någon vikt, och att vad jag upplever är någonting som jag måste ta i beaktande i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att när jag tar ett beslut utifrån rädsla så komprometterar jag mig själv, och jag gör detta, eftersom när jag beslutar någonting i rädsla så ser jag inte sunt förnuft, och jag beslutar inte utifrån vad som är bäst för mig, bäst för alla, utan utifrån vad jag känner, vad jag upplever, vad jag tycker – och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att i en värld som består av fakta är det inte effektivt att leva utifrån känslor, och upplevelser, för känslor och upplevelser är i grund och botten lögner och har inget direkt förhållande till denna fysiska verklighet, och således är det som att leva som en handikappad när jag tillåter och accepterar mig själv att ta beslut i denna faktiska verklighet med hjälp av icke-faktiska upplevelser, och känslor, som endast är subjektiva idéer om verkligheten och inte verkligheten i sig självt

Självåtagande

När jag märker att rädsla kommer upp inom mig, och jag accepterar denna rädsla som min auktoritet, och låter rädsla vägleda mig i ett beslut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att när jag låter rädsla vägleda mig då komprometterar jag mig själv, och jag tar beslut som inte är bra för mig, utan som gör mig underlägsen, och gör mig ineffektiv i denna verklighet, där jag inte gör vad som är bäst för mig, bäst för alla, utan gör någonting bara för att en känsla säger till mig det; således åtar jag mig själv att träna mig själv, och förädla, och göra perfekt, färdigheten att ta beslut utifrån faktum – utifrån faktiska omständigheter som jag kan verifiera och inte låta mig själv ta beslut utifrån upplevelser såsom rädsla

När jag märker att jag låter mig själv gå in i och som en rädsla inför framtiden, och rädsla inför att förlora pengar i framtiden, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att denna rädsla är irrationell och har ingenting med framtiden att göra, det är en rädsla som jag ärvt av de generationer som gått före mig och har därför ingenting med mig att göra heller, och det är en rädsla som inte tjänar något syfte i denna faktiska praktiska verklighet; således åtar jag mig själv att stoppa rädslan, och inte ge den uppmärksamhet, och istället fokusera på de faktiska omständigheter som är HÄR – och dirigera, och ta beslut HÄR – och planera för framtiden i enlighet med de faktiska omständigheter jag kan verifiera som faktiska och relevanta, som fakta

Enhanced by Zemanta

Dag 275: Att Våga Riskera Allt

Den senaste tiden har jag haft många reaktioner gentemot en viss person i min omgivning. Som sagt – vad som är viktigt att förstå när man har reaktioner mot någon i sin omgivning är att det ALLTID handlar om en själv, och ALDRIG om den andra personen; på grund av detta skäl skriver jag aldrig om den andra personen, utan om vad den personen visar mig om mig själv. För att göra detta använder jag metoden ”ta det tillbaka till mig själv” – att jag nämligen tittar på en annan och ser vad denna person visar om mig själv.

Vad det gäller denna person är min reaktion som kommer upp inom mig ilska, frustration, och fördömande – jag tolkar, och ser personen genom mitt sinne såsom att vara oansvarig, där jag tycker mig själv se att personen inte vill göra vad som krävs för att skapa förändring, inte vill gå fullt ut, och inte vill ge upp sitt begär, och sin önskan om att ha ett enkelt, smärtfritt, och bekvämt liv där allting finns, och ingenting behövs göras. Därför för jag denna punkt tillbaka till mig själv, och ser hur jag lever denna punkt.

Vad jag ytterligare kan se är att jag tolkar det som om denna person bryr sig mer om pengar, mer om vad han kan vinna än om vad som är bäst för alla – så jag tror mig själv se att han i första hand tänker på sig själv, och sedan i andra hand tänker på andra; alla dessa punkter kan jag se inom mig själv, och att det handlar inte om denna andra person – det handlar om mitt förhållande med mig själv.

Så, vad jag kan se är att jag står inför ett beslut att verkligen hänge mitt liv åt att skapa någonting som kommer att ha en definitiv påverkan i denna verklighet, och detta kommer innebära att mitt liv inte blir bekvämt, beräkneligt, och smärtfritt – utan att jag måste gå genom en arbetsam, och hård process för att ta mig själv till en punkt där jag är effektiv i det syfte som jag gett till mig själv; och en punkt som jag ser står i vägen för mig att göra detta beslut, och GE ALLT, det är pengar – min rädsla för att förlora pengar, och min önskan att få leva ett enkelt liv; ett liv där jag inte behöver göra så mycket, utan bara precis vad som är tillräckligt, och där jag kan vara säker på att jag i slutändan blir ”lycklig”.

trustJag menar – detta är fullständigt bullshit; här är jag på denna jord – en människa som förstår vilka problem vi som den mänskliga rasen står inför – det är därför mitt ansvar, inte bara gentemot mig själv, utan mot alla att göra allt i min makt för att skapa förändring, oavsett vad som krävs – och det är inte bara en fråga om ansvar, utan även om integritet – för hur kan jag någonsin leva med mig själv om jag inte hänger detta liv till att placera mig själv i en så effektiv position som möjligt, så att jag kan skapa förändring, så att jag kan skapa faktiskt, stabil, och varaktig förändring? Det går inte.

Vi människor är fascinerande – de flesta av oss spenderar hela våra liv till att undvika döden, och priset vi betalar är att vi aldrig låter oss själva leva; och med leva menar jag – att ta beslut som vi vill ta, för vi ser att de är bra för oss, men vi är inte riktigt säkra på utgången – vi vet inte riktigt var det kommer föra oss; därför spenderar vi istället våra liv i mediokra omgivningar, med mediokra arbeten, mediokra förhållanden, mediokra sysselsättningar – allt är mediokert eftersom vi aldrig tar beslutet att oavsett vad göra skillnad i denna verklighet. Att oavsett vad göra vad som krävs för att försäkra praktiskt, fysisk förändring – att våga stå vid ett sådant åtagande det är att verkligen leva; då låter man inte rädsla inför det okända diktera ens steg, och beslut i denna världen – utan man agerar inte för att man är rädd för döden, utan för att man lever tillfullo i varje andetag utan någon ångest, rädsla, och utan att frukta döden.

Döden kommer när den kommer – och det går inte att undvika den. Men det går att leva tillfullo, och se till – att när döden kommer står man utan skam, och ånger för att man gjorde vad som krävdes för att skapa en värld som är bäst för alla.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja leva ett enkelt, och bekvämt liv, och att inte vilja göra några uppoffringar för att skapa en värld som är bäst för alla, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra den vägledande principen i mitt liv att vara huruvida jag upplever mig själv bekväm, och tillfreds, eller inte – istället för att se, inse, och förstå att det finns saker som är viktigare, än om jag är bekväm, eller tillfreds, och dessa saker är denna existens – och hur denna världen blivit en plats fylld med lidande, och att det därmed är mitt ansvar att se till att jag gör min del för att skapa en värld som är bäst för alla, och att jag inte slutar förrän det är klart, och jag har gjort allt jag kunnat göra, allt i min makt, för att skapa vad som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vilja ge upp mina drömmar, mina hopp, mina begär, och mina önskningar, och inte vilja ge upp det jag känner för, och att inte vilja ge upp mina rädslor, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå den enkla sanningen att om jag vill leva med integritet, så måste jag ge upp allt som jag kommit att älska som är i separation från mig själv som en fysisk varelse här, och dessa saker är alltså de mentala förhållanden jag skapat med min omvärld som endast består av energi och inte av faktiskt fysiska, och praktiska beaktanden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag tar ett beslut i min värld, att låta det första jag frågar mig själv vara; ”vad kommer jag att tjäna på det?” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att denna slags princip utifrån vilken jag agerar är egenintresse å det fullständigast – och att jag i princip inte låter mig själv se att det finns en värld utanför mig själv som är jämlik med mig själv, som jag helt ignorerar, och förbiser när jag enbart ser till min egen upplevelse när jag tar beslut, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället fråga; ”vad kommer alla att tjäna på det? Vad är i faktiska termer bäst för alla?”

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva vad som är bäst för alla inte är en känslomässig, och spirituell övertygelse, utan är ett faktiskt, och praktiskt åtagande, någonting jag gör, uttrycker, och lever i varje ögonblick – någonting jag beslutar mig själv för och sedan lever i en praktiskt handlingar, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att hänge mig själv fullständigt till denna process, till denna princip om att skapa vad som är bäst för alla, om att leva vad som är bäst för alla, och att förstå djupet, tyngden, och allvaret i att åta mig själv att leva en sådan princip, och vilka fullständigt underbara effekter mitt åtagande på sikt kommer att ha i denna världen, om jag låter mig själv gå, och uttrycka denna princip i fysisk handling i alla delar av min värld

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur en av de punkter som står i vägen mellan mig, och att leva vad som är bäst för alla, fullständigt, och ovillkorligt, är rädslan för att uppleva ett negativt liv, rädslan för att misslyckas och att mitt liv ska bli obekvämt – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fullständigt, och totalt åta mig själv att gå denna process, och i detta riskera allt för att skapa en värld som är bäst för alla, och att således inte låta rädsla kontrollera mig, utan istället göra det som behövs oavsett vilka konsekvenserna blir för mig, för detta är att leva principen om vad som är bäst fullständigt, och allt annat är en lögn och en halvmesyr, någonting man säger att man gör, men man lever inte det – då är det en lögn

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att jag utbildats till att frukta att vara inflytelserik, att frukta att ha en effekt i denna världen, och att min utbildning gått ut på att indoktrinera mig att spendera hela mitt liv i rädsla, i isolation, där jag försöker skydda mig själv från att leva ett obekvämt liv, istället för att se, inse, och förstå hur denna punkt av att leva ett obekvämt liv är någonting jag måste möta, gå igenom, och på alla sätt transcendera om jag ska vara effektiv i detta liv, och ha någon som helst effekt

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att vad jag väntat på i mitt liv är att någon skulle komma och vara en orubbligt självsäker människa som lever endast för att göra en skillnad, och som ger fan i alla slags rädslor, alla slags petitesser i denna världen, och istället ger sitt allt, ger sitt yttersta, och sin totala uppmärksamhet att skapa en värld som är bäst för alla; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att skapa mig själv att vara denna person, att hitta det inom mig själv att bry mig, att ha omtanke, att visa omsorg, och att låta mig själv expandera min omtanke till hela mänskligheten, till hela existensen, och att inte låta mitt liv bli endast ett monument byggt åt att hedra rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att saker och ting i mitt liv, och inom mig själv aldrig automatiskt kommer ändra sig själva ”med tiden” – utan om jag vill ändra någonting, om jag vill förändra mig själv, är detta någonting som jag måste göra, och skapa för egen motor, jag måste konstruera, och formulera mig själv med mina ord, med mina skriverier, och sedan skapa, och manifestera min ord i och som denna verkligheten genom mitt fysiska, dagliga leverne, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge mig själv HÄN till att skapa en värld, och en mig själv – som är perfekt på alla sätt och vis, där det inte längre finns misstag eftersom allt är korrigerat, och ingenting saknas

Självåtaganden

När jag märker att jag inte vill ändra mig själv, och ge upp mitt mentala liv för att skapa en värld som är bäst för alla, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att det enda sättet att leva utan skam, och leva utan ånger, är att ge allt i varje ögonblick – och är att låta mitt liv vara en hyllning till liv, till vad som är bäst för alla; således åtar jag mig själv att leva utan ego, och träna mig själv på att i mina beslut ta vad som är bäst för alla i beaktande, ta alla deltagande i beaktande, och isolera den handling som kommer ge ett utflöde som är bäst för alla, och agera utifrån denna

När jag märker att jag vill ge upp, och att jag inte vill fortsätta, eftersom jag är rädd att jag kommer misslyckas, eller att mitt liv kommer bli obekvämt, jobbigt, och enerverande, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att om jag ska ha en inverkan i detta liv, om jag faktiskt ska betyda någonting och skapa en sådan pass förändring att en värld kan blomstra som är bäst för alla – då måste jag riskera allt, jag måste gå fullständigt och inte låta det finnas några hinder i min väg, utan stå beredd att göra vad som krävs i varje ögonblick, utan att tveka, och utan att hålla tillbaka; således åtar jag mig själv att sluta hedra rädsla, och istället stå i och som positionen inom mig själv att vara beredd att göra allt, och att agera för att skapa en värld som är bäst för alla, och vara villig, förmögen att riskera allt för att göra denna vision till en praktiskt verklighet

Enhanced by Zemanta

Dag 274: Ge Upp Innan Jag Börjat

Varför anses det normalt att vara apatisk, och oberörd gentemot hur vår värld ser ut, gentemot hur människor beter sig mot varandra, och sig själv?

Det är fascinerande att observera de reaktioner som jag mötts av sedan jag började gå min process att ta bort allt inom mig själv som inte stödjer liv, och vad som är bäst för alla – för faktum är att jag mötts mest av misstro, motvilja, och illvilja än något slags praktiskt stöd; och det är fascinerande eftersom faktum är att skapa sig själv såsom någonting som stödjer ”vad som är bäst för alla” – jag menar – det borde vara var och ens absoluta mål i detta livet; att nå sin fulla och totala potential som människa.

Trots detta har jag framförallt möts av motsatta reaktioner, och det jag lagt märkte till är som sagt, hur det anses vara fullkomligt normalt, och korrekt att inte bry sig, att inte agera, att helt enkelt leva ut sitt liv i bekvämlighet, och till sist dö, utan att ha gjort någonting av vikt, eller värde med sitt liv – men är detta verkligen ett normalt beteende?

Utifrån mitt perspektiv är det ett sjukligt beteende, som tyder på en inre mental störning, och den kan karakteriseras som självsabotagestörningen, eller offerstörningen – för vi människor har en tendens att ge upp på det som är bra för oss själva, och acceptera ett liv som är fyllt av lidande, och istället för att göra någonting åt det – istället acceptera det.

Hur har jag då själv levt detta i mitt eget liv?

i_give_up_by_vhphoto-d3f3nq3Jo, jag har ett exempel som kommit upp nyligen i mitt liv. Det är nämligen så att jag hängett mig själv till att ta mig an ett visst affärsprojekt, där jag säljer en produkt som jag verkligen tror på, och jag vet att denna produkt är bra – men trots detta har jag lagt märke till en tendens inom mig att jag inte vill gå denna punkt, jag vill inte tro att det är så bra som det låter, jag vill inte göra någonting för ”det kommer ändå inte att fungera” – och i detta ser jag att jag vill acceptera skepticism, och rädsla som ledstjärnor i mitt liv; där jag helst av allt skulle vilja luta mig själv tillbaka och i min bekvämlighet ge upp, och acceptera allt som det är, och säga att ”det går inte”.

Men, det lustiga är att, jag säger detta inom mig själv: ”det går inte” – ”jag kan inte” – ”det är inte realistiskt” – utan att ha försökt, utan att ha gått ett enda steg, utan att ha gjort en enda ansträngning – och allt händer istället i mitt huvud, där jag hoppar till slutsatser, och gör antaganden om saker och ting, och tror mig själv förstå saker och ting, när jag i realiteten endast låter mig dras omkring i mitt liv genom att vara en slav till rädsla, och en offermentalitet – och detta är självsabotage, och detta är en av de primära punkter inom oss människor som gör att vi ger upp i våra liv, på oss själva, på att skapa någonting stort inte bara för oss, men för alla; för vi tror att det inte går.

Vad jag har insett är att många saker inte går att göra, t.ex. att flyga; MEN – de flesta saker går att genomföra, och anledningen till att jag inte vill göra det, är inte för att det inte går, utan för att jag är rädd för att misslyckas, rädd för att verkligen anstränga mig till att gå igenom punkten och ge mig fan på att få det att fungera.

Därför ska jag idag arbeta med denna offermentalitet, och min tendens av att vilja ge upp, ge efter, och lägga mig platt på marken utan att jag ens har försökt, eftersom detta är ett sådant ineffektivt karaktärsdrag att det absolut inte förtjänar att existera inom mig på något sätt överhuvudtaget.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja ge upp innan jag börjat, att vilja lägga mig platt på marken och vara ett offer som tydligen inte har någon kontroll, inte har någon makt, och inte har någon styrka – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en tendens att ge efter inför rädsla, och ångest, och misstro mot mig själv – där jag vill tro att någonting inte fungerar, och någonting inte kommer att gå som jag hoppats att det skulle gå – för i sådana fall behöver jag ju inte göra någonting, och jag behöver inte agera, och jag kan istället lugnt luta mig själv tillbaka i min självbegränsning, och låta mitt liv spela ut sig själv precis som det vill utan att jag behöver göra någonting

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha ett begär för att få leva ett enkelt liv där jag inte behöver anstränga mig själv, där jag inte behöver utmana mig själv, utan där jag endast måste göra minsta möjliga, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge upp så fort någonting blir svårt, komplicerat, eller jobbigt – och genast leta efter utvägar så att jag inte längre behöver gå vad jag åtagit mig själv att gå, och så att jag kan fly tillbaka in i min värld av att känna mig bekväm, trygg, och säker, eftersom jag vet att jag inte behöver anstränga mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att satsa, rädd för att gå mitt liv utifrån en princip om att skapa en värld som är bäst för alla, och att gå denna princip till en sådan grad att jag blir denna tillfullo – och att jag satsar allt för att skapa en värld som är bäst för alla, och att jag står absolut i detta åtagande, och inte låter mitt liv bli en resa byggd på rädsla, misstro, ångest, och själsabotage

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja gå mitt liv utifrån en utgångspunkt av att göra det minsta lilla, och att inte behöva röra mig själv utanför de ramar som jag accepterat utgöra mitt liv; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte stå ultimat, och totalt här med principen om att leva vad som är bäst för alla – och således inte gå mitt liv för att få ut någonting, för att tjäna någonting, för att få någonting, utan istället gå mitt liv här för att faktiskt göra ett intryck, och en skillnad som gör så att en bättre, mer effektiv, och perfekt värld kan träda fram – och att jag faktiskt gör någonting av värde med mitt liv, och inte bara förväntar mig att saker ska hända, och säger att ”ingenting går att förändra” – när jag inte ens försökt, eller drivit mig själv till att undersöka

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sabotera, och förstöra det som jag vet är bra för mig, det som jag vet är effektivt, och nyttigt för, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte praktiskt älska mig själv genom att gå de punkter som jag ser hedrar liv, hedrar vad som är bäst för alla, och gör det möjligt för en värld att skapas som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja ge upp så fort jag står inför en punkt, inför en utmaning, där det är någonting jag inte förstår, eller behärskar, eller kan kontrollera, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att lyssna på, och agera utifrån den rädslan som kommer upp inom mig när jag står inför en sådan punkt – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att driva mig själv igenom denna rädsla, att ta mig själv ut på andra sidan, och inte ge upp en punkt fören jag faktiskt bevisat för mig själv att punkten är fullständigt omöjligt att gå – jag menar då är det relevant att ge upp, men inte innan – och absolut inte innan jag ens har gjort några försök att ta mig själv igenom, eller förstå punkten bättre

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att en anledning till att jag vill ge upp, är därför att jag då inte kan misslyckas, för om jag ger upp, då finns inte längre någon risk, och då kan jag tydligen göra ”vad jag vill” – och ingenting finns att förlora; istället för att se, inse, och förstå att när jag inte tar några risker, när jag inte utmanar mig själv – då finns det ingenting att vinna, och då har jag redan per definition förlorat eftersom jag gett upp på mig själv, och accepterat mig själv och mitt liv att vara mediokert när jag kunnat driva mig själv till att leva såsom min fulla potential här, och verkligen skapa någonting av mig själv, och mitt liv som jag kan vara stolt över, och stå med utan skam inför evigheten här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte utmana mig själv att gå igenom mina rädslor, min ångest, och inte låta mig själv ta beslut utifrån rädslan för att dö, rädslan för att inte överleva, utan istället ta beslut som jag ser är bäst för alla, ta beslut som jag ser gynnar mig själv, och människor i min omvärld, och inte ge upp på dessa beslut för att jag tror att det är för svårt, och för komplicerat, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att träna mig själv att leva ordet fullständighet, och totalitet – där jag går tillfullo, och riskerar allt, gör allt för att skapa vad som är bäst för alla och inte håller mig själv tillbaka på något sätt överhuvudtaget

Självåtaganden

När jag märker att jag saboterar, och håller mig själv tillbaka för att jag inte vågar, eller känner mig oförmögen, för dålig, och ineffektiv för att gå en punkt, och för att jag tydligen inte kommer klara det, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser, och förstår hur denna upplevelse är en lögn som jag skapar för mig själv så att jag inte ska behöva driva mig själv igenom, och faktiskt göra det som är bra för mig, och detta förstår jag är helt absurt och inte något slags karaktärsdrag som gynnar mig som människa; således åtar jag mig själv att gå de punkter som jag ser är bäst för alla, och inte låta mig själv avskräckas av någon rädsla, eller tanke som kommer upp inom mig – utan gå tillfullo och inte hålla mig själv tillbaka

Jag åtar mig själv att inte låta mig själv, och mina beslut i mitt liv vara styrda av rädsla, utan jag åtar mig själv att istället skapa mitt liv som ett levande monument på vad som är bäst för alla – där jag verkligen, praktiskt, och realiteten går mitt liv utifrån principen om att ge såsom jag vill få – och att fokusera på att skapa alla delar av mitt liv att vara i samklang med denna princip så att jag därmed faktiskt gör ett avtryck, och har en effekt i denna världen som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att sluta sabotera för mig själv genom att acceptera att mitt liv, och mig själv är medioker, är ”normal” och acceptera de saker i mitt liv som verkligen inte är effektiva i tron att jag ”inte kan göra någonting åt det” – och jag åtar mig själv att istället agera, och göra allt jag kan – fullständigt hänge mig själv till att skapa lösningar, och inte hänga upp mig på problem – och endast ge upp när jag ser att en viss punkt är praktiskt, och funktionellt omöjlig att gå igenom och hantera

Enhanced by Zemanta